Auktoritet är nonsensmakt.

Idag tänkte jag ge ett litet smakprov ur mitt nuvarande bokprojekt. Håll till godo, och kommentera gärna eller skicka mig ett mail. Vem vet, du kanske kommer med i boken på något hörn.

//J.

* * * * * * * * * * * * * * * 

Auktoritet är nonsensmakt. Även om man ibland hör folk säga sådant som att ”Han ägde den där naturliga auktoriteten”, så kommer den här sortens makt så gott som alltid ur ställning. Den ”naturliga” auktoriteten tillskrivs så gott som uteslutande män vilka genom sin samhällsposition ändå skulle ha ägt den. Att någon utstrålar s.k. ”naturlig” auktoritet innebär i praktiken inget mer än att den auktoritäre inte själv behöver tala om vilken hög ställning han har. Sådana personer som inte har en hög befattning men som ändå har en speciell utstrålning brukar vi istället benämna karismatiska – eller kanske kloka.

Auktoritet kommer av ställning, och den makt som gömmer sig bakom ordet är i själva verket en kraft som emanerar från systemet, inte från någons personlighet – även om en sådan ibland kan hjälpa till att göra en chef extra dyrkad eller fruktad. Auktoritet är ett rum i slutet av korridoren, en stol med lite högre ben, ett skrivbord i mahogny.

Vår svenske kung är ett bra exempel. Han saknar ledaregenskaper – i alla fall som jag känner igen dem. Han är vare sig mer eller mindre karismatisk än någon annan svensk. Inte desto mindre är vi alla hans undersåtar, och om vi skulle springa på'n ute på stan får vi inte du:a honom eller ens tilltala honom vid namn. Det är ”Hur mår hans majestät Konungen idag då?” som gäller. Hans makt sitter till minsta droppen impregnerad i kronan, tronen, spiran och äpplet, och har överhuvudtaget ingenting med personen Carl Gustaf Bernadotte att göra.

Trots att vi alla egentligen vet att kungen är en helt vanlig person, och trots att vi vet att många kungar och höga herrar genom historien till och med varit mindre begåvade än vanligt folk så dyrkar vi dem ändå. Tomma beläten utan personliga egenskaper, men med rätt position. Makt utan någon slags innehåll som kan rättfärdiga den.

Detta, att auktoritet i första rummet inte har någonting med kompetens att göra, i kombination med att den också hela tiden måste utövas och visas upp för att hålla sig giltig, leder till våldsamma övergrepp på vår egen självbevarelsedrift. Vår dyrkan av auktoriteten kan få oss att fullständigt tappa all kontakt med sunda förnuftet.   

Representativ- v/s direkt demokrati

Politik. Ordet för tanken till snubbar i slips som reser mellan olika stora hus i olika städer och träffar andra snubbar i slips. Ja, kanske för ordet oss i tanken vidare till valkampanjerna, där våra framtida representanter förhoppningsfullt möter folket på gator och torg. Vi tänker på att lägga lappen i lådan. Vi tänker på val. På demokrati. Men är detta verkligen demokrati? Många är de tänkare, både från höger och vänster – och en hel del från ingenstanshållet – som har hävdat att det inte är så. Men ytterligare en fråga orkar av egen kraft pysa upp till ytan, nu när vi har gläntat på locket: Är detta ens politik?

Jo, om man med ordet politik avser dess ordagranna betydelse – statskonst – så pysslar självklart snubbarna i slips med detta. Men låt oss då istället begrunda innebörden i det gamla talesättet ”allt är politik”. Här blir plötsligt ordets ursprungsbetydelse irrelevant, eftersom dina och mina privata funderingar och ageranden i vardagslivet inte rimligtvis kan betecknas som statskonst hur politiska de än är.

Men varför förhåller det sig egentligen så? Varför är inte våra vardagliga angelägenheter politik i ordets rätta bemärkelse. Eller uttryckt såhär: Varför är inte dina tankar och beslut statskonst? Svaret är följdriktigt enkelt: Helt enkelt på grund av att staten inte är demokratisk. För om den vore det så skulle ju dina angelägenheter vara statskonster eftersom du är folket.

Demokrati har blivit liktydigt med att folket vart fjärde år avsäger sig sin makt och ger bort den till bäraren av den slips som utstrålade mest myndighet. Politiken å sin sida har kommit att avse det ”krig” de olika partierna sinsemellan utkämpar om att få tillhandahålla denna makt som vi gett upp.  Det är en myt att våra partier skulle vara framvuxna direkt ur folkdjupen och därför motsvara verkliga intressegrupperingar där nere. Vårt representativa system med politiska partier är snarare ett grovt och vårdslöst kompromissande med själva begreppet demokrati. I själva verket är vi avskiljda från politiken av en hög mur av professionalism som reser sig mellan oss och statsmännen. Maktens första och främsta uppgift är nu som alltid att konsolidera sig själv, och därför är det av vitalt intresse för den att snarare kontrollera än inkludera folket.

Sagan om den moderna politikens utveckling lyder ungefär såhär: ”Förr var vi förtryckta och hade ingenting att säga till om, men idag har folket tagit makten.” I verkligheten har fler människor nu för tiden mindre att säga till om än de hade under t.ex. medeltiden då trots allt samhället på den tiden var mycket mer lokalbaserat, och en långt större mängd beslut som rörde människors liv och vardag fattades på plats än idag. När furstarnas och så småningom de framväxande nationalstaternas grepp om folket hårdnade alltmer, växte också, som ett folkligt svar på detta, kravet på demokrati. På en del platser på jorden började en del förutseende makthavare använda detta begrepp som rekvisita. Dessa kom till slut att genomföra en genial kupp i vilken de bytte ut Härskarens mytologiska betydelse från ”Kung av guds nåde” till ”folkets representant”.  Same shit, diffrent wrapping. Visst vi lever i ett välfärdssamhälle som garanterar oss en hel massa privilegier, ja egentligen allt vi kan önska oss - utom makt. Staten har idag mycket större makt över oss än någonsin kyrkan eller kungen hade, och det anmärkningsvärda är att detta har tillåtits ske nästan helt utan folkliga protester.

Att fösas ihop som valboskap vart fjärde år och ge sin röst till den som smickrar och lockas bäst är inte att vara del i en demokrati i ordets rätta bemärkelse, det är (för att parafrasera Thoreau) inget mer än att uttrycka en svag önskan om att man skulle vilja se en utveckling i en viss riktning. Ändå är denna klena idé som är rösträtten kronan på hela den västerländska medborgarskapstanken. En annan rättighet som följer på medborgarskap är att passivt få utnyttja statliga tjänster som sjukvård och skola. Denna rättighet hänger samman med den medborgerliga plikten att betala skatt. Utöver dessa två rättigheter och skatteplikten så förvisas medborgaren till konsumtion i skiftande former. Jag är en köttbit, en skattebetalarkomponent, lösryckt ur mitt sammanhang, alienerad från naturen och andra människor. Verkligt deltagande medborgarskap är i princip utplånat.

Nu till det positiva. Hur hårt Maktens grepp än varit kring människolivet under perioder i historien så har individer och grupper alltid hittat på sätt att slingra sig ut. Den kod finns inte, kommer aldrig att finnas, som inte hackers kommer knäcka. Direkt demokrati är så gammalt och välbelagt inom vår arts släkte att det kanske till och med kan utgöra en del av vårt naturliga beteende. I alla diktaturer har det funnits hemliga demokratirörelser som jobbat för att ”knäcka koden”. 

Thomas Hobbes och andra filosofers bestående negativa intryck på vår kultur har varit att förse oss med en dyster bild av vår äldsta historia; att människans ursprungstillstånd var ett ”allas krig mot alla”. Han försökte legitimera sitt filosofiska system genom att smutskasta ”urtillståndet”. Men i sanningens namn visste inte Hobbes ett skit om hur vårt kringflackande liv som samlare-jägare tett sig. Idag vet vi däremot att mellanmänskligt våld, ojämlikhet och förtryck alla tre är företeelser som snarare hör Civilisationen till än samlarlivet.   

Samarbete är vårt kännetecken, och också anledningen till att vi kunnat anpassa oss till så skiftande klimat- och miljötyper. Ja, samarbetet och allovården har antagligen funnits med oss sedan innan homo blev sapiens. Samarbetet har t.ex. krävt den stora hjärnan, inte tvärtom. För att detta samarbete skulle kunna fungera har vi också utvecklat en förmåga att inom gruppen läsa av varandra, att förstå vad vi säger med hela kroppen, inte bara med munnen. Vi vill att det ska vara jämlikt och hatar när någon tränger sig före eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. Politik - i betydelsen att man ständigt arbetat på att underlätta den mellanmänskliga kontakten - har därför varit viktigt inom alla mänskliga sammanslutningar, kanske t.o.m. på sitt sätt så långt tillbaka som innan vi utvecklade språket. Är det i själva verket denna ”politik” som drivit utvecklingen av vår art?

Viktigast av allt är kanske att komma ihåg att ”den mänskliga naturen” inte är tvingande: Om någon art har visat att det är möjligt att avvika från sitt ursprungliga beteende och ändå leva ett hyggligt liv så är den arten människan. I skiftande samhällen, på olika kontinenter och under olika historiska tidsepoker har vi bevisat att vi, på gott och ont, kan tänka oss att acceptera både den ena och den andra sociala konstruktionen för att få samarbetet inom gruppen att fungera väl. Det har funnits såväl aggressiva och ojämlika nomadgrupper som helt fredliga och egalitära jordbrukarsamhällen. Stamsamhällen som visat homosexuella och andra ”avvikare” all respekt och civilisationer som inte gjort det. Det har funnits både sminkade män och krigarkvinnor. Allt är möjligt, även jämlika mindre samhällen med direkt demokrati.

Det fredliga djuret

Alla har vi väl hört det där om att samer har så många olika ord för snö. Att man i det gamla bondesamhället i vardagligt tal svängde sig med massor med ord för olika jordtyper. Växter med läkande egenskaper bar inte sällan namn som skulle påminna människor om just dessa egenskaper osv. En tämligen pragmatisk utveckling. Nå, alla mänskliga språk är överfulla med ord som är skapade för att vi ska kunna beskriva andra människors karaktärsdrag, våra eller andras känslor.

De flesta andra djurs medelsamhet sträcker sig till att signalera om individen själv är kelig, avvisande, aggressiv, underdånig etcetera. Människan, som är en så dålig löpare, svag och till synes icke överlevnadsduglig i jämförelse med så många andra djur, har å sin sida utvecklat en sorts flockdjursbeteende som på många punkter avviker starkt från övriga faunan: Vårt språk verkar främst ha fyllt den funktionen att kunna vädra ut unkna känslor och lösa konflikter.

Människan är, med stor sannolikhet det mest samarbetande djuret, och den art som lagt ner störst möda på att under årmiljonerna lära sig att avläsa andra individer inom gruppen. Så har hon till exempel uppfunnit ord och språk för att kunna konversera inom gruppen. Den gamla teorin om att männen först utvecklade språket för att kunna koordinera jakten är numera vederlagd av de flesta forskare.

För det första jagade vi inte alls lika mycket under vår förhistoria som de romantiska historikerna vilka först hittade på idén ville få det till, och för det andra så har man numera bevis för att även kvinnor ofta deltog i den jakt som trots allt bedrevs. Mycket mer sannolikt är då istället att språket utvecklats för att hålla fred individerna sinsemellan.

Under den övervägande delen av vår existens som art har vi levt i täta grupperingar där allovården varit styrelseskicket. Som det verkar så är människan ett parbildande djur – precis som gäss, eller på sitt sätt vargar – men som ändå lever i flock, och där alla tar hand om barnens uppfostran. Utöver detta märkliga beteende så är vi också det enda djuret som bär hem all mat från dagens samlande, fiskande och jakt för att väl tillbaka vid den gemensamma härden dela på allt och äta en gemensam måltid.

Denna ”middag” åts inte heller sällan runt en eld – och redan där stöter vi på nästa konstighet. Inget annat djur skrapar ihop de glödande kolen, stoppar dem i en behållare och bär dem med sig till nästa stopp. Inget annat djur kryper tryggt ihop kring en brasa som de själva startat, och inget annat djur vårdar denna ömt. Eld innebär potentiell livsfara för allt som lever på land, men människan betraktar den som sin vän. Koordination inom gruppen har antagligen varit avgörande även för framväxten av detta bruk. Om en person ska bära glöderna så måste andra hålla utkik efter faror längs vägen. Någon måste vara hemma och hålla efter elden när andra är ute och samlar mat. Sova i skift osv. Gemensamma barn, gemensamt arbete, dito måltider och språk. Allovård!

Ett annat ganska tydligt tecken på vår arts fredliga natur är att vi hanar inom släktet saknar de väldiga skräckinjagande hörntänder som är så kännetecknande för alla våra närmaste släktingar: bonoboerna, schimpanserna och gorillorna. Våldet människor emellan, och även mellan könen, har varit mycket mer begränsat under vår förhistoria – innan plog, magasin, murar och svärd blev vår kultur. Avsaknaden av stora hörntänder vässar argumentationen kring människans fredliga natur ytterligare. Så vitt vi vet verkar inte ens hannarnas slagsmål om honorna ha varit ett utmärkande drag. Det kanske snarare är en bieffekt av civilisationen. En ”sentida” uppfinning, inte ett biologiskt tvång.

Till och med den moderna människans krig vore helt omöjliga att genomföra om det inte vore för vår fredliga natur, hur bisarrt det nu än kan låta. Om man slänger in en granat bland en flock babianer, vargar, kråkor eller råttor så skingras de överlevande åt alla håll i panik. Bara människan är så starkt fästad vid sina flockmedlemmar att hon stannar kvar och reflekterar över hur hon kan slå tillbaka och på så sätt avvärja den omedelbara faran.

Kärleken till gruppens övriga medlemmar är oerhörd. Krig är resultatet av att man från Maktens sida fått denna kärlek att pervertera i akt och mening att utnyttja den för egen vinning. Man har sagt att om inte ni ställer upp för er gud, er kung och ert fosterland och drar ut i krig mot de där otäcka undermänniskorna som finns på andra sidan gränsen så kommer allt det ni velat, trott på och älskat att utplånas. På andra sidan gränsen har en annan Makt sagt samma sak till sina undersåtar. Det finns emellertid ingenting som tyder på att människan har något nedärvt i sig som gör att hon automatiskt hatar andra grupper, men naturligtvis älskar hon dem som står henne närmast mest, och ställd inför skräckscenarier om utplåning så radar hon givetvis upp sig.
I allt väsentligt verkar det alltså som att människans så omtvistade natur är fredlig, social och jämlikhetssträvande. Detta mönster rubbas dock något då vi lämnar vårt ursprungliga habitat i Afrika, och ofantligt mycket när vi går från att vara samlare till att bli jordbrukare. Jordbruksrevolutionen kunde lika gärna heta ”vålds- och ojämlikhetsrevolutionen”. I dess efterverkningar har vi sedan levat i ungefär 10 000 år. Men vi är på intet sätt predestinerade att utplåna oss själva. Människan är inte ”det värsta djuret av alla”, som man så ofta hör cyniker säga. Vi vet med säkerhet från historien att vi som art visat oss kapabla att leva under oerhört skiftande förhållanden både vad gäller klimat och samhällsstruktur. Vi är fria att bli och vara vilka vi vill.

Ända sedan vi för omkring 10 000 år sedan övergick till den bofasta jordbrukande livsstilen har människans lott varit att skrapa sin försörjning ur landskapet ”i sitt anletes svett”. Medelåldern sjönk, förslitningsskadorna blev fler - så också våldet mellan könen och mellan olika grupperingar. Svält och sjukdom blev också vanligare. Det är inte förrän under de senaste hundra åren - och speciellt de sista 50 åren - som en större grupp människor kommit upp i samma grad av välmående som vi verkar ha haft i vårt afrikanska urhem. De allra flesta av oss kopplar nog 1900-talsutvecklingen till västvärldens demokratiseringsprocess. Tyvärr är nog det antagandet felaktigt – åtminstone delvis. För under samma period som de moderna demokratierna vuxit fram så går en annan parallell linje: Den ständigt ökande användningen av fossila bränslen – främst olja.
Som ett bevis på detta hävdas ofta att utvecklingen mot utökade demokratiska fri- och rättigheter skett i så ideologiskt sett åtskilda länder som det kapitalistiska USA och det socialdemokratiska Sverige, och även i länder med en radikalt annorlunda syn på själva begreppet demokrati som Schweiz. Överallt i den industrialiserade världen har statare, fattighjon och andra mer eller mindre livegna grupper gått från att leva under slavlika förhållanden, företrädesvis på landsbygden, till att vara utbildade, välnärda, ha kroppsligt sett lätta arbeten och leva kärnfamiljsliv i förorter.

Det krävs inte så mycket tankearbete att förstå att detta haft mer med olja och maskiner att göra än med ideologi. Om någon fortfarande tvekar kan vi istället ta en titt på Kinas utveckling under de senaste åren. Här kan vi se samma trend som i de västliga demokratierna, åtminstone när det gäller mer mat på bordet, höjd medellivslängd, bättre skolning för fler, förortsboende, mer fritid etcetera. Detta trots att landet är en diktatur. Olja!

När nu oljetoppen är nådd står vi inför en mycket bekymrande situation. Det blir också för varje dag mer och mer tydligt att de s.k. alternativa energiformerna aldrig fullt ut kan komma att kompensera för bortfallet när oljan blir för dyr. Det nya ”gröna samhället” har utlovats i 40 år men det har inte kommit. Oljetoppen är här, borde inte alternativen radas upp nu? Nej, det ”gröna folkhemmet” kommer inte att komma. Frågan som sysselsätter mig är om vi, systemets alla pigor och drängar, ganska snart återigen kommer att förvisas till en överlevnad som någons slav. En utveckling i den riktningen är faktiskt redan på gång. Svartjobbare, utan rättigheter, som jobbar för en tjuga i timmen som någons hemhjälp eller med rena gammeldags kroppsarbeten. Ja, detta är ju någonting vi alla känner till att det sker, men det sätts sällan i samband med energipolitiken. Jag menar att denna oroande process har med just olje- (eller egentligen energi-) brist att göra. Alla de stora imperierna före den industriella revolutionen har byggt på slavkraft, och alla imperier därefter har byggt på olja. Så vad händer när denna tar slut...?

Mänsklighetens utveckling är dock som tur är inte linjär eller statisk. Experimentet Jordbruk utgör bara några minuter av människans långa, fredliga och välartade historia. Det knappt 4500-åriga experimentet Imperium är ännu yngre, och experimentet Industri är en grisblink. Denna grisblink kan även skrivas om till måhända mer lättbegripliga: en 11 000-del, eller: 0,005 procent av vår historia som människor (om man räknar från och med Homo habilis, för omkring 2,2 miljoner år sedan). Vi kan fortfarande ändra riktning, även om riktningen just nu känns låst vid farlig klimatförändring, biologisk utarmning, ökad befolkning, minskande livsmedelstillgång, våld, krig, ofrihet och bolagisering av världen. Bra grejer har inträffat förr och de kommer att göra det igen – om vi vill.

Den grekiska demokratin är ett sådant exempel. Vid tiden för dess födelse var demokratikonceptet en genuin nyhet. Atenarna gjorde revolt mot de oligarker som styrt deras värld i flera hundra år och skapade faktiskt någonting nytt. Denna grekiska nyhet har nu hunnit bli cirka 2500 år gammal, och den har utvecklats till att även omfatta de tidigare slavarna; kvinnor och slavar.

Visserligen baserade sig grekernas samhällssystem på militär överlägsenhet och slavkraft, och vårt moderna på militär överlägsenhet och olja, men ingenting är skrivet i sten. Det finns många folkslag jorden över som levat i väldigt demokratiska samhällen – även om de inte själva kallat dem för det. Ja, om vi låter vårt intresse svepa fram över hela världen så kan vi ganska snart se att alla människans problem egentligen redan är lösta:
1: Livsmedelstillgången kan lösas: ursprungsfolk i Amazonas skapade redan för 2000 år sedan världens bördigaste jordar genom att mätta dem med kväveanrikat träkol. Vid sidan av de senaste hundra årens experimenterande med stora oljekrävande jordbruksmaskiner så har flera olika grupper – däribland Amish – fortsatt att utveckla den äldre, hästdragna, tekniken så långt att det idag går att driva relativt stora jordbruk med häst. Det finns både markdrivna förställ med kraftuttag och vändplogar med stenutlösning. Permakulturkonceptet har visat sig förmöget att dra ner på markanvändningen och föda många fler människor på en mycket mindre yta.

2: När det kommer till jämlikhetsfrågorna så har fortfarande många äldre kulturer än vår stort försprång: Spritt över hela Nordamerika fanns, långt innan européerna anlände, bruket att acceptera homosexualitet, och i förhistoriens Europa och på många andra ställen har kvinnor och män begravts i likadana gravar, vilket verkar tyda på att jämlika förhållanden rått könen emellan.

3: I många ursprungsfolks språk finns inte ord för sådana företeelser som ”ledare” eller ”krig”. Inte ens idén om ägandet är speciellt gammal. Det finns här i Sverige uppgifter om hur upprörd allmogen blev när kronan, adeln eller patronerna under renässansen och en period framöver började lägga beslag på de skogar som ditintills hade varit allas gemensamma tillgång.

För första gången i historien har vi möjlighet att ta tillvara alla dessa skiftande kunskaper, anpassa dem till lokala förhållanden, seder och bruk, och skapa det egalitära samhället som står i balans med den natur vi bara är en del av. För att detta ska vara möjligt måste vi avstå från Maktens glaspärlebelöningar och storskaliga lösningar. Människans främsta strävan är inte, som så många av de moderna ismerna hävdat, egenintresset, utan snarare strävan efter att tillhöra ett ”vi”. Om vi lämnar våra TV-familjer till förmån för de riktiga av kött och blod, lyfter blicken från våra smart phones och börjar språka med våra medpassagerare i livet... Ja, om vi använder det språk som evolutionen bistått oss med och börjar tala med varandra igen... fan vet vart det skulle kunna leda.

Johannes Söderqvist

- Artikeln publicerades i Yelah 2mars 2012

Nästa kris - den stora ?

Alla har väl hört den kinesiska förbannelsen: Må du leva i ett händelserikt århundrade. 2000-talet kommer med största sannolikhet att bli ett extremt händelserikt århundrade. Vi kommer i alla avseenden mycket snart att få erfara hur svårt det är att leva i ett kapitalistiskt system som saknar kapital.

När nästa kris nu snart kommer finns det en mycket stor risk att det är den stora. Krisen 2008 kunde till viss del avhjälpas med diverse krispaket och genom att enskilda länder tvingades till uppgörelser med Världsbanken, IMF och resten av den globala ekonomieliten. Medan hela samhällen faller passar denna magnatparnass på att utnyttja situationen till sin egen fördel genom att erbjuda lån i utbyte mot "ekonomiskt progressiva liberaliseringar" av samhällena i fråga: för de "nedskärningar i den offentliga sektorn" som man hela tiden hör talas om betyder ju egentligen privatiseringar, och privatiseringar betyder privata vinster, och privata vinster betyder mindre pengar tillbaka till landet de vaskades fram ur.

Nåväl, när den stora krisen nu kommer så har länderna berövats sitt manöverutrymme. Det kommer inte finnas några pengar kvar till några nya krispaket eller nödlån. Världen står oförberedd, utan verktyg. Rent hypotetiskt skulle länderna kunna återhämta sig om vi nu fick 6-8 år av högkonjunktur, men det kommer inte att ske. Med de priser på energi (främst olja) som vi nu ser blir återhämtning i princip omöjlig. Som alla ni som följer den här bloggen vet så beror inte heller de höga oljepriserna enbart på de snikna oljedirektörerna utan faktiskt främst på att världsutvinningen av olja har planat ut. Efterfrågan är större än tillgången.

Dessutom (och delvis på grund av oljeproblematiken) befinner vi oss nu plötsligt i en värld där USA och andra västländer inte längre har råd att "övervaka sina intressen i tredje land". Omskrivet till lite ofinare språk betyder detta att vi inte längre har råd med de storstilade, ofta militärunderstödda, aktioner som går ut på att sluta ohederliga avtal med fattiga länders, ofta korrupta, regeringar för att försäkra oss om deras naturtillgångar. Med andra ord ännu mindre olja!
Därutöver kan också nämnas att alla de övriga resurser som vi människor är så beroende av som art också de börjat sina. Vatten, jordbruksmark, lättillgängliga mineraler och metaller... Med oljans hjälp har vi under 1900-talet överutnyttjat snart sagt alla tillgångar på ett skrämmande sätt. Dessa likvider kommer inte heller att finnas där när nästa kris kommer så som de gjorde under t.ex. 30-talskrisen.


Men alternativen då? Ja, det är den viktigaste diskussionen - långt viktigare än t.ex. den som frågar sig hur vi kan rädda det nuvarande systemet. Alternativen finns beskrivna, inte bara i min, utan i hundratals böcker. Och de finns inte bara i böcker. De är mer än ekonomiska teorier. Alternativen lever och frodas i nästan alla världens länder i form av kooperationer, ekobyar, lösa nätverk och egentligen i alla former av små och stora sammanslutningar som inte tror på den moderna ekonomiska idén om att allting i livet är att betrakta som "transaktioner". Vårt problem, folkens problem, är att vi inte får veta att dessa alternativ finns.

//Johannes

Några alternativ for starters:
Alternativ.nu
Peak Moment TV

Atlantis ideal sjönk med sina skapare.

Jag får ofta frågan om jag är socialist. Eller snarare så kastas det i ansiktet på mig att jag är det. Men nej, jag anser mig inte vara socialist, inte liberal eller anarko-rojalist heller. Frågan är ointressant. Alla våra västerländska politiska ideologier är någon form av kapitalismer på så vis att de alla förhåller sig till kapitalet på ett troende sätt. Även satanisten är kristen, fast på ett tvärsemotaktigt sätt. Socialisterna är kapitalismens satanister, och socialismen har vuxit fram som en direkt reaktion på kapitalets hänsynslösa framfart. I det sammanhanget betraktar jag mig själv mer som en hedning. Jag bekänner mig till en helt annan tro.

Kapitalismens offer kommer i slutänden att vara lika många (om inte fler) som kommunismens. Kostnaderna i lidande har bara, för att använda sig av en kapitalistisk term, blivit externaliserade – det vill säga att man lyckats förflytta lidandet ut från det egna området (centrum), till exempelvis ett u-land (periferin). Att socialismen fått ett sådant, visserligen välförtjänt, dåligt rykte beror inte på att den varit eller är grymmare än andra regeringsformer utan på att den drabbat den egna befolkningen. En befolkning som dessutom många gånger varit våra europeiska kusiner och vänner. Och kolonialistiska metoder på hemmaplan är något som får oss européer att bli djupt upprörda. Man skulle också kunna beskriva det som att vi alla har en inbyggd ovilja mot hyckleri: Att de imperiebyggare som väljer att gå under socialismens röda flagg på så vis gör det lite svårare för sig själv än de kapitalister som rent ut bekänner sig till tron på girigheten som människans starkaste inneboende drivkraft. Minsta tecken på strävan efter egen vinning och makt inom en socialistisk kontext får blodet att koka i väljarkåren samtidigt som vi beundrar samma strävan hos en kapitalist.

Kapitalismens smarta drag har varit att förföra den egna befolkningen och att skapa sig ett brett stöd på hemmaplan innan man deporterar någon perifer indianstam eller förgiftar dess vatten, förslavar fattiga jordbrukare, underblåser högerextrema statskupper eller säljer vapen till konflikthärdar där utfattiga grupperingar slåss mot varandra över de smulor som vi lämnat kvar efter att vi plundrat deras land på alla tillgångar. 

En stor del av min kommande bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) handlar om de politiska ideologiernas död.   Ja, faktiskt varför de bör dö. 

Låt oss minnas myten om Atlantis. Ni vet ön som Gudarna sänkte i havet för att dess befolkning blivit högmodig. En av de saker vi kan fiska ur den myten är just att när en kultur dragit iväg alldeles för långt in i dekadens och självgodhet så kan den inte räddas - inte av någon ideologi som stammar ur den egna kulturen. Redskapen finns helt enkelt inte till hands. Visst, man kan slå i en skruv med en hammare, men väggen går sönder och tavlan kommer inte att hänga kvar särskilt länge. Vår tids ideologier är bara hammare med olika färg och tyngd. Vår tids problem är dessutom gigantiska, och framförallt så är de skapade av just våra ideologier.

//Johannes

PS: Om du skulle vara intresserad av att förbeställa ett exemplar av min bok (som kommer från tryck om ungefär en månad) så är det bara att maila mig.

Vad är det vi vill bevara?

 

   Uppgifter pekar på att vi senast år 2015 måste få kurvan för växthusgaser att börja vända neråt, annars är risken väldigt stor för att vi får se en serie okontrollerbara tröskeleffekter. En tröskeleffekt är att om t.ex. isen kring Arktis försvinner så förlorar Jorden sin största solstrålereflektor och alltså kommer ännu mer värme att stanna kvar i atmosfären än tidigare. En annan tröskeleffekt vore om permafrosten släpper på tundran (vilket den redan gör på sina håll). Väldiga mängder metangas kommer i såna fall att släppas lös och det vet väl alla vid det här laget att metan är en ungefär 20 ggr värre växthusgas än co2. Går vi över en sån tröskel kan vi i definitivt tala om att vi börjar förlora kontrollen över situationen. Därefter kan det mycket väl bli så att en tröskeleffekt utlöser två andra, som i sin tur utlöser fyra, som i sin tur utlöser åtta, 16, 32, 64.... Ja, strunt samma: med så höga tal behövs det inte särskilt många sådana här processer igång samtidigt för att göra mänsklig överlevnad mycket komplicerad. Redan om haven blir för varma och försurade kommer de att frigöra löjligt stora mängder metan och co2, så stora att de får industrialismens utsläpp att framstå som en knottfis i Globen. Händer detta så stiger antagligen Jordens medeltemperatur med över sex grader och då kan vi nästan glömma bort mänsklig existens. I princip alla större däggdjur kommer att försvinna och naturligtvis alla andra varelser som är direkt beroende av dessa djur. Vi kommer förlora odlingsmark med en sådan hastighet att... ja, ni fattar: effekterna blir multi-multipla.

    Hinner vi vända utvecklingen på 4 år? Alltså; utsläppen behöver ju inte vara nere på noll inom detta tidsspann, men kurvan måste börja peka stadigt nedåt.
Javisst hinner vi det, men vi måste börja inse att det inte duger att skälla på politiker, att snacka, snacka och snacka. Frågan handlar inte ens om politiker. Den handlar om oss, och bara om oss. Om du vet att du bidrar mer till växthuseffekten genom att äta på Mc D. än om du går hem och lagar riktig mat, så skit i Mc D. Om du tror dig förstå att flyget är en stor bov i sammanhanget så flyg inte. Är semestern i Thailand verkligen en förutsättning för att du ska kunna överleva?

Du behöver inte köpa fisk. Du kan fiska den själv. Sötvattensfisk finns det fortfarande gott om. Om du har en jordplätt om än aldrig så liten, så börja odla på den. Det är inte bara jag och några andra v-jeanssnubbar i alternativarsvängen som resonerar så här nu för tiden. Enligt Millennium Ecosystem Assessment (MA, är en global inventering av planetens hälsotillstånd, gjord av 1360 forskare från 95 länder, som beställts av FN's generalsekreterare) är förändrade konsumtionsmönster och det lokala samhället utgångspunkter och centrala teman för att den nödvändiga förändringen skall vara genomförbar.

  Vad är det vi vill bevara? Demokrati, jämlikhet, frihet...? ja det är klart. Men det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna ha det också i en framtid med mindre prylar. Kanske friheten t.o.m. skulle kunna bli större om vi befriades från den påtvingade rätten att välja mellan 411 chokladkakor och 916 tandkrämsmärken? Demokratin har bättre förutsättningar i ett mindre, närmare samhälle. Och jämställdheten mellan könen skulle definitivt gagnas av att vi slapp de stora marknadskrafterna och deras normerande schabloner som gör kvinnor till offer och män till idioter. 

  
    Lämna stan, bo på landet, tillför något av egen kraft och snart har vi det lokala, lilla samhället tillbaka; överblickbart och hanterligt.

Mvh:
Johannes von promenadsemestrare Söderqvist



Källor:
Svenska Naturskyddsföreningen
Centrum för Tvärvetenskaplig Miljöforskning
Millennium Ecosystem Assessment

PS: Om du gillade den här artikeln så kan jag garantera att du skulle digga min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kommer ut på Norlén och Slottners förlag senare i höst. Om du vill förhandsbeställa ett ex. så är det bara att maila mig på: angbraten1@gmail.com

Om värdet i att kliva av

The species of Homo sapiens may not become extinct, but the species of 

Petroleum Man most certainly will.

- Colin Campbell (Peak Oil-rörelsens gudfader, f.d. oljegeolog år Shell)

Vi kan just nu se de världsekonomiska följderna av att oljeproduktionstoppen har passerats. Matupproren i Libyen, Tunisien och Egypten har utvecklats till rena revolutioner med krav om demokrati och mänskliga rättigheter och snor därför fokus från att liknande uppror - eller i alla fall upplopp - nu äger rum varje dag runt hela jordens rund. Mauretanien, Mozambique, Indien är bara några exempel från de senaste månaderna. Peak Oil drabbar de redan fattiga först. För första gången sedan kalla krigets dagar är man nu bland toppolitiker på allvar rädd för "det stora kriget". Läs mer här.

Rika länder som USA brottas just nu med gigantiska likviditetsproblem (*Fotnot 1). USA är även oerhört oroat över hur man ska göra i fallet Libyen. Om man verkligen var ute efter fred, frihet och demokrati i hela världen, som man själv har sagt under hela efterkrigstiden, så kan man ju undra varför de inte går in i just Libyen. Folket i detta land verkar ju onekligen mer positivt inställt till intervention än vad t.ex. folket i Irak var. Svaret är att man aldrig har varit ute efter något annat än olja i vare sig Libyen eller Irak. En framgångsrik demokratirörelse i Libyen kommer ganska säkert att inspirera andra revolutionärer i regionen, och detta kan visa sig vara farligt för USA. 

Diktaturer kan vara tämligen stabila om de sköts på rätt sätt. Framför allt kan diktatorer, till skillnad från demokratiskt valda ledare, mycket enklare sälja ut sitt lands tillgångar till en annan makt. Saudiarabien är en sådan stabil diktatur som sålt kolossala mängder med olja till USA. Ett demokratiskt Libyen kan vara ett hot mot stabiliteten i Saudiarabien - och den vill knappast någon makt i världen rubba, då blotta antydan om en fullskalig revolution i detta land skulle kunna få råoljepriserna att skjuta i höjden med mellan 30-50% eller mer (*Fotnot 2). Samtidigt så har även Libyen olja, och om inte USA är med och krossar Khadaffi så kanske de inte får vara med och dela på kakan efteråt. Det är besvärliga tider för "världens sista supermakt".

Det är inte längre enbart enskilda aktivister som jag som hävdar att vi nu nått oljetoppen/peak oil: Oljegeologer och andra forskare, oljebolagen själva, somliga regeringar, FN, EIA, IEA, IMF och Världsbanken, för att bara nämna några. Samtidigt får inte vi veta så speciellt mycket. Medias punktvisa nedslag kan knappast förse folk med den karta de skulle behöva för att kunna skapa sig en bild av världsläget och förbereda sig.  Och förbereda oss borde vi göra. När den Industriella civilisationen faller kommer vi återigen vara hänvisade till ett liv i naturen, och där finns inga pensioner, ingen offentlig sjukvård, inga barnbidrag, inga pengar.  

Förändringen inifrån systemet kommer aldrig att komma. Det har länge varit min personliga tro, som nu delas av fler och fler. Hela samhällsapparaturen är byggd på förutsättningen att naturen är vårt obegränsade skafferi som vi kan ösa ur hur mycket vi vill. Det tydligaste exemplet på detta är att ordet "begränsning" inte ens förekommer inom modern nationalekonomi. Politiker, ekonomer och näringslivsfolket är helt inställda på att upprätthålla, inte utveckla. Krafterna som verkar på samhällets olika arenor är så mycket mäktigare än vi. Det är på tiden att vi, istället för att hoppas på förändringen, tar tag i saken och räddar oss själva. Det är på tiden att vi kliver av. Systemet vill dig inte väl, så det bästa du kan göra är att skapa avstånd mellan dig och det.

Naturfolken var inte rädda för vintern, för vargen eller kort och gott naturen. Men en rädsla binder samman nästan alla ursprungliga befolkningsgrupper från hela världen och det är rädslan för ensamheten. Det värsta straffet av alla har alltid varit att bli lyst i bann. Ensamhet var det samma som en utdragen död. Den moderna världen har bannlyst oss alla, till ett liv i ensamhet framför våra teveapparater och datorer, till chefer och arbetare, till outsiders och insiders. När den stora omvälvningen kommer, som ett resultat av vår överanvändning av jordens resurser, så blir det de med vänner som klarar sig bäst. Det är min gissning.

Mvh:
Johannes

Fotnot 1: Starka krafter i USA håller just nu på att försöka driva igenom en lag om gör det möjligt att försätta hela delstater i konkurs. Fattiga delstater, som t.ex. Wisconsin, fruktar detta och förbereder sig genom att skära i vanligt folks förmåner, pensioner osv. därav upploppen i denna delstat. Det ekonomiska läget ger sig till känna på många olika platser och många olika sätt: I New Jersey har man just skurit ner sin poliskår med 40% då man helt enkelt inte har råd att betala lönerna, på andra hålls läpps fångar ut ur fängelserna innan strafftiden löpt ut eftersom man inte har råd att kläda och föda dem.

Fotnot 2: Om oljeförsäljningen från Saudiarabien skulle störas, oljebolagen förstatligas eller något annat hände vilket medförde att landet minskade sin andel olja på råoljemarknaden så skulle vi antagligen få ett världsoljepris på över 200 dollar fatet. Detta skulle i sin tur högst sannolikt medföra att världsekonomin imploderade över en natt.

Sunni och Shia eller oljan och maten?

På nyheterna får man höra att anledningen till Saudiarabiens agerande i Bahrain har att göra med motsättningar mellan Sunni- och Shiamuslimer. Detta är inte bara att förminska konflikten och utelämna viktiga delar av sanningen, det är även en fortsättning på den eviga, stundtals rent rasistiska, svartmålningen av dessa folk som bedrivs av västerländska media och deras uppdragsgivare. 

Hela denna stora region, från Nordafrika till Mellanöstern, är av största betydelse för västvärldens oljeförsörjning - m.a.o. för vår konsumtion, tillväxt och fortsatta stabila existens. Bland alla dessa för oss så viktiga länder intar Saudiarabien en särställning eftersom det under mycket lång tid nu varit vår (och främst USA:s) största leverantör av olja. Att landets ledning är högst odemokratisk besvärar oss inte nämnvärt. Nej "stabilitet" ses som viktigare än mänskliga rättigheter, och tyranni kan vara väldigt stabilt om den sköts på rätt sätt. Samtidigt hör det till  saken att samma tyranner under snart 50 år lovat sitt folk reformer, bekostade av landets väldiga oljeexport. Nu råkar det vara så att Saudiarabien, och flera andra länder i området, har passerat sin oljetopp, men reformerna har uteblivit. Så förutom att folk är trängda av stigande matpriser (något som även det går att koppla till de höga oljepriserna), så är de också fly förbannade på sina regeringar. Upproret i Bahrain är livsfarligt för styret i Saudiarabien eftersom den folkliga entusiasmen antas kunna smitta av sig. Denna oro är högst befogad med tanke på stämningen i hela denna region (stor som Europa) just nu. Motsättningar mellan Sunni- och Shia kan absolut vara en liten del av problematiken, men att använda det som förklaringsmodell för hela den stora bilden är inte enbart djupt cyniskt (med tanke på vårt beroende av de "stabila" diktaturerna i området), det är också att svartmåla den realpolitiska medvetenheten och intellektet hos en väldigt stor folkgrupp. Krig och våld kan ha religiösa förtecken, men drivs ytterst sällan av en "religiös ande", utan handlar oftast om ytterst världsliga maktförhållanden.

Tillgången på billig energi ses av oss närmast som en mänsklig rättighet och därför diskuteras knappt oljan i våra media. Nu på senare tid, ända sedan krisen 2008, har det emellertid varit svårt att utelämna de höga råoljepriserna t.o.m. i vulgärmedia. Men rapporteringen sträcker sig sällan längre än till en kort saklig uppdatering om priset på oljefat, ibland med en luddig hänvisning till "situationen i Nordafrika och Mellanöstern". Implicit betyder detta att så snart "situationen" ordnat upp sig så kommer oljan att bli billigare igen. Problemet ges en leveransteknisk karaktär. Ingen verkar ens ponera möjligheten att detta vårt livsblod faktiskt kan ta slut. S-L-U-T.
Men är då våra politiker helt okunniga och oinsatta i situationen? Nej! Toppolitikerna i vår värld tillhör de mest välunderrättade av alla. Inte bara har jag läst de (svenska och utländska) utredningar de själva tillsatt, jag har dessutom haft diskussioner med flera av våra svenska riksdagspolitiker från båda blocken. För att ge några fler exempel: Svenska avdelningen av ASPO, världens ledande organisation för forskning kring oljetoppen, är grundat av den folkpartistiske riksdagsmannen (och kärnfysikern) Kjell Aleklett. Carl Bildt har tidigare varit styrelseordförande i Sveriges största oljebolag (ja vi har sådana vi också) Lundin Petroleum. Antagligen har man känt till oljetoppen mycket länge. Helt klart är att redan USA:s Jimmy Carter visste hur framtiden såg ut när han höll sitt berömda oljetal 1979.
Våra politiker är lika rädda som söderns kungar och diktatorer. Ingenstans på vår jord kommer ekonomisk tillväxt kunna fortsätta vara samhällsmotorn när oljan blivit för dyr - och det blir den ganska snart. Och, kära vänner, att det ledarna fruktar mest av allt är folket är ingen nyhet i historien.




//Johannes

     

Upploppen och protesterna, sett ur oljelampans sken.

Arabvärlden reser sig. Folken har fått nog av sina totalitära ledare. Mediernas bild är klar och enkel. Men hur nära sanningen ligger denna bild? Hur kan det komma sig att det är så många uppror just nu, och inte bara i arabvärlden utan även i Indien, i USA, Grekland, Portugal m.fl. länder? Hänger de olika protesterna ihop på något sätt?

Vi är nu mitt uppe i det kraftfullt samhällsomstörtande fenomen som brukar kallas oljetoppen, eller Peak Oil, och som forskare, politiker och aktivister varnat för under lång tid. Forskaren M. King Hubbert var en av de första som teoretiserade kring fenomenet och hittade på begreppet "Peak Oil".
   Jag har under flera år skrivit artiklar om själva fenomenet i sig, både här och på min gamla blogg så jag tänker inte gå in närmare på ämnet och återigen älta detta, utan nöjer mig med en kort sammanfattning: Vårt användande av fossila bränslen (främst olja) är den enskilda faktor som spelat störst roll i byggandet av vårt moderna samhälle. Slaveri och låglönearbete har kunnat avskaffas och ersättas med maskiner, varor har för första gången i historien kunnat transporteras långa sträckor till en låg kostnad. Under 1900-talet har världens länder steg för steg avskaffat sin egen förmåga till självhushållning. I Sverige äter vi t.ex. mer pasta och ris än potatis. Vi lever på import. Dessutom har mekaniseringen av jordbruket och livsmedelsindustrin gjort oss fullständigt beroende av oljan. När nu själva energikällan som gjort detta system möjligt så sakteliga börjar sina så stiger naturligtvis priset på själva energin, allt enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Våra ekonomiska system är byggda på, och kan bara fungera i, en värld där alla samhällssektorer förses med en ständig intravenös ström av billig energi.

Olika samhällen reagerar på olika sätt när oljepriserna börjar skjuta i höjden. De globala livsmedelspriserna stiger (som de gjort under 2010-2011). Fattigare länder som inte kan konkurrera på de globala upphandlingsmarknaderna får svårare att försörja sina befolkningar med mat. De höga matpriserna anges också  som en utlösande faktor för upploppen i ex.vis Egypten . I rikare samhällen där rikare konsumenter fortfarande har råd att betala för dyrare mat (en kr mer är inte mycket för oss, men för en indier känns en liten ökning mycket) ger sig inte förändringen till känna på samma vis. I västvärlden syns istället problemen i staters svårigheter med att betala ut pensioner, löner och förmåner. I Wisconsin, USA, pågår just nu en helt annan form av upplopp. Här strider man för just pensioner och löner. Om man generaliserar lite så skulle man kunna säga att det samma gäller för Portugal och Grekland. Vi börjar få likviditetsproblem helt enkelt. I USA jobbar vissa politisk-ekonomiska krafter just nu hårt på att man ska anta en lag som tillåter hela delstater att gå i konkurs.

Jag är bara en hemmafixare när det gäller allt som har med politik, ekonomi, miljö och energi att göra. Jag kan ha (och har säkert) fel på en del, eller flera, punkter. Men tänk gärna på att för bara tre-fyra år sedan blev man betraktad som en konspirationsteoretiker om man öppet påstod något så galet som att oljeuttaget var på väg att nå sin absoluta topp, och att en minskning därefter var oundviklig. Idag ger regeringar världen över, ekonomianalytiker, ja till och med oljeindustrin själv oss "alarmister" rätt! Frågan idag handlar inte om ifall oljetoppen kommer eller ej, den handlar om vilken påverkan den kommer att ha på oss alla. Frågar du mig så tycker jag att det verkar som om nu de stora spelarna (bankerna, staterna, företagen) har börjat småspringa lite. Kanske är vi snabbare än vi först trodde inne i det "rädde-sig-den-som-kan-scenariot"?


Spekulerar:
Johannes


***********
Jag har hittat en ny sida, oljepris.se, på svenska för den intresserade. Bland annat finns här en hel hoper med dokumentärer.

Carlgrens olämplighet.

I SVD 18 okt får Andreas Carlgren, vår miljöminister, kritik från professor Robert Nilsson, Professor i toxikologi och koordinator för flera forskningsprojekt i EU. Han skriver:

"Nu får den svenska regeringen åter stå till svars inför EUs Miljödirektorat för brott mot EU:s bindande Art- och Habitatdirektiv artikel 12 och 16. Enligt artikel 12 är det förbjudet att fånga, döda eller störa
arter listade i bilaga 4 av detta direktiv, vilket bl.a.innefattar björn, lodjur och varg. Carlgrens departement har totalt misslyckat att förklara hur det kan komma sig att betydligt mer tättbefolkade länder som Italien,
Grekland och Rumänien - även inom områden med betydande fåravel  - anser sig kunna härbärgera en betydligt större vargpopulation än de ynka 210 individerna inom Sverige, vilket enligt kompetent expertis inte garanterar en livskraftig population. 1986 beslutade regeringen att avskilja miljöfrågorna från
jordbruksdepartementet och inrätta ett nytt miljö- och energidepartement (numer miljödepartementet.) I vissa avseende kom emellertid denna reform att fjärma verksamheten från den verklighet vi lever i. Att chefen för ett regeringsdepartement inte nödvändigtvis behöver ha djupare sakkunskaper inom det ansvarsområde han eller hon har att förvalta, måste av olika skäl accepteras.Däremot är det viktigt, att departementschefen stödjer sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Miljöminister Andreas Carlgren är ett avskräckande exempel på motsatsen, där detta statsråd dessutom nonchalerar viktiga delar av
departementets huvuduppgifter."

För oss som följer Carlgrens arbete var det här ingen skräll.
Under Carlgrens fasta ledning har miljöpolitiken för första gången hundra år tagit ett rejält, men bestämt, steg bakåt. 1800 hotade eller missgynnade arter knutna till de skogliga ekosystemen kan efter bara fyra år av Carlgrenism av ändringar och försämringar i skyddet se fram emot ett tämligen säkert utdöende om politiken fortsätter att skötas på nuvarande sätt. Glöm bilden av Sverige som de djupa skogarnas och myternas land - välkomna radplanterade granåkrar indelade i 700-metersskiften mellan avverkningsvägarna (detta är industrins vision och epitetet Industriminister skulle passa Carlgren bättre).
Förändringen i Strandskyddet, som väl de flesta känner till, är inte bara ett hot mot själva vatten-land-ekologin utan också en ganska orosam inskränkning i Allemansrätten. I Carlgrens framtid kan det vara svårt att fritt ströva längs en svensk sjöstrand, helt enkelt eftersom man riskerar att knalla upp på någons gårdsplan - vilken ju inte omfattas av Allemansrätten.

Så, tack Andreas för att du förstört allt det jag och mina vänner, mina föräldrar och deras far/morföräldrar kämpat för under 100 års tid. Tack.

//Johannes Söderqvist