KUNGEN ÄR DÖD - LEVE DE OFÖDDA BARNEN

Recension av Kungen är död - leve de ofödda barnen i Wermlandiana, som är Föreningen Värmlandslitteraturs medlemsblad. 

----------------------------------------------------------------------------

I baksidestexten presenteras boken med bl.a. följande ord: ”[Den] tjänar lika bra som introduktion för den som vill veta lite mer om världsekonomi olja, politik och historia, som den fungerar som en sammanfattande bok för redan frälsta samhällskritiker.” Och det är så sant som det är sagt, detta är en beskrivning av läget för världen som omfattar det mesta. Boken har varit en enda lång aha-upplevelse och även om jag inte vågar gå ed på allt är sant och rätt är allt mycket tänkvärt. Om miljön skriver han exempelvis: ”Utan medkänsla med hackspettarna, maskarna, örterna, jorden, luften, vattnet så kan vi lagstifta och snacka etik bäst vi vill…Utan medkänsla saknas allt incitament för att etik och lagar efterlevs och blir långlivade.”  Han avfärdar ett synnerligen älskat begrepp bland våra politiker, nämligen tillväxxt! Tillväxt är – som Bengt Söderberg framhållit, ”som att försöka släcka eld med bensin”. ”Det är ju”, tillägger författaren, ”tillväxten som skapat problemen i första rummet.” Världen står nu inför tre problemområden att ta itu med: Ekologin, energin och ekonomin. Den fantastiska förvandling världen undergått de senaste 150 åren är framför allt en konsekvens av upptäckten av den billiga energi, som heter gas och olja. I antiken var det slavarna som stod för den billiga energin! ”Människan har haft turern/oturen att hitta detta undangömda lager” (av fossil solinstrålning), skriver författaren, ”och med detta till hjälp har hon under en historisk sekund lyckats svälla ut över alla breddar.” Han tillägger lite senare i texten: ”Att i energiåtgång räknat är det industriella jordbruket det minst effektiva system för matframställning som någonsin existerat.” Författaren ”gissar” att runt 2030 kommer mänskligheten att använda lika lite energi per capita som omkring 1945. Han tror emellertid att det finns ett bra sätt att komma över energi på, nämligen genom småskalighet, att människor som har möjlighet till det bygger sina egna vindkraftverk verk o.s.v.

Mycket funnes värt att citera ur boken men låt mig till sist bara ta upp huvudfrågan. Hur har det kunnat gå så i stoll med världen och dess bebyggare?  Ja, om jag förstått rätt så är felet enligt Johannes Söderqvists mening klassamhället, som i sin tur är en följd av att kvinnorna fick överlämna makten eller åtminstone medinflytandet till männen, vilka tack vare den nya sortens samhälle som byggde på jordbruket blev blev en härskande klan, några av dem i alla fall. Civilisationen, ”som är krigets rätta namn”, får av författarens skulden till sakernas bedrövliga tillstånd. Civilisation är synonymt med en kultur, som har inneburit ett toppstyre av samhällena. Och Johannes Söderqvist kommer fram till att det är systemet” inte människan det är fel på.

Ja, detta är en högst innehållsrik bok och jag har här bara tagit med några viktiga punkter. Jag är dock inte benägen att dela hans åsikt om att den historiske Jesus aldrig existerat. Han är dock ovanligt väldokumenterad. Att han liksom många andra undergörare tillskrevs förmågan att uppstå från det döda, återuppväcka döda, göra vin till vatten, gå på vattnet, är inga direkta bevis för att han inte skulle ha funnits. En lyckad reflektion som fastnat i mitt huvud är författarens påpekande att en uppenbar skillnad mellan människan och djuren är att de senare skulle aldrig komma på idén eller kunna tända en brasa att samlas kring. Föreställ er ett gäng vargar samlade kring en öppen eld! Visst har man svårt att tänka sig det?

Läs boken, den är sannerligen infallsrik och det mesta är mer än bara spekulationer!

----------------------------------------------------------------------------

Om du vill kolla in min bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) ytterligare så kan du besöka förlaget Norlén & Slottner.

Om du diggar den här bloggen så kan du anmäla dig som prenumerant här i spalten till höger.

//Johannes

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Oj, oj, oj... Min bok har fått en helt strålande recension i Fältbiologernas tidning. 

Här nedan följer några klipp. Men om man vill läsa hela recensionen så får man gå in på Fältbiologen.

                                                             *      *       *       *

Tonen är fritt prövande, och Söderqvist menar att det han gör är att spekulera – inte att komma med absoluta sanningar – vilket han gör modigt och bitvis riktigt briljant. Ansatsen att ”ta ner de stora frågorna på köksbordet” är sympatisk, liksom att författaren understryker att det här är frågor som berör oss alla och att det medför problem när enbart expert- och elittyckare får uttala sig om civilisationens vägar framåt (eller kanske bort från det vi kallar civiliserat?). Jag håller inte med Johannes Söderqvist om allt som han skriver och vissa partier känns mindre genomarbetade, vilket dock inte är konstigt i en bok som spänner över så många olika fält.

                                                            *      *       *       *

Söderqvist lyfter fram människans sociala förmågor, frågan om vad frihet egentligen är, och den potential som finns i samarbete och gemensam förståelse. Det ger hopp. Han går också till skarp och konkret attack mot patriarkatet, och poängterar att vi behöver tänka i nya banor – det går inte att lösa ett problem med samma medel som orsakade det, som Einstein sa.

                                                            *      *       *       *

Jättekul.

//Johannes

Recension av "Kungen är död"

Jag diggar böcker. Inte bara för att jag diggar att läsa dem, eller i alla fall en stor del av dem, utan för att de anses vara "färska" på marknaden så mycket längre än t.ex. en skiva. När jag och mitt band Paganus då och då ger ut någon skiva så har man typ tre-fyra månader på sig att få den recenserad, sedan anses den vara gammal och unken. Men ger man ut böcker är det en annan sak. Det har gått snart ett år sedan min bok Kungen är död - leve de ofödda barnen kom ut, men likafullt trillar det in någon recension då och då.

Den här recensionen hamnade i både Miljömagasinet och på Klimataktions hemsida. Fin var den också.

//J.

En unik energikälla - om oljetoppen/peak oil, del II

Min serie om oljan fortsätter. Den här gången ska vi titta närmare på de alternativa energikällorna. De som ska rädda allt: klimatet, energitillgången och skapa nya jobb. Är det verkliga alternativ, eller politiska drömmar?  

Men om vi nu befinner oss uppe på själva oljetoppen så borde ju andra halvan av världens oljefyndigheter, den ännu inte utvunna delen, fortfarande finnas kvar och vi ha gott om tid för en omställning. Jo, det är många som resonerar så, men kruxet är att det generellt sett bara var den första halvan som bestod av lättutvunnen, högkvalitativ olja. Det som finns kvar under öknarnas sanddyner, i Kanada och på andra ställen är till stor del oljesand, oljeskiffer och andra former av uppblandad andrasorteringsolja. Annan olja finns ute till havs, på ett sådant djup att utvinningen blir både extremt dyr och farlig. På många platser går det åt mer energi att framställa ett fat olja än samma fat själv i slutänden ger.

   Ett annat faktum som ofta förbises i diskussionen om den kvarvarande oljan är att vi under hela den första halvan av 1900-talet bara använde en bråkdel av den energi vi gör idag. 1930 fanns det i hela min hembygd Brunskog bara några få bilar, nu finns här många hundra. Till följd av att vi under de senaste 70 åren byggt vår samhälleliga infrastruktur med billig olja som grundförutsättning så kan väldigt få av mina grannar bara låta bilen stå och fixa vardagen på något annat alternativt sätt. Den kvarvarande, sämre, oljan måste alltså tillgodose behov som är flera hundra gånger större (om inte flera tusen, räknat på hela världen) än de var under 1900-talets första årtionden. Priserna på denna alltmer eftertraktade energiform kommer att se helt annorlunda ut än vid förra seklets början.

  Idag är det inte lätt att konvertera om en gård till hästdrift och helt räkna bort oljan ur kalkylen. Var ska man kunna köpa foder som inte odlats på en maskindriven gård? Hur ska det relativt lilla överskott man lyckas producera till försäljning kunna täcka alla omkostnader - en handsmidd hästsko är många gånger dyrare än en fabrikstillverkad (och allt som är fabrikstillverkat är direkt eller indirekt beroende av olja)?

   Den sista oljan kommer aldrig att pumpas upp. Det kommer vara för dyrt eftersom även modern oljeproduktion kräver billig olja för att fungera. De höga priser som minskad tillgång och ökad efterfrågan skapar kommer se till att världsekonomin har brutit ihop långt innan den sista oljan hunnit utvinnas. 

   Alternativa energikällor.

   Efter att ha accepterat oljetoppen som ett reellt problem som man måste ta ställning till så brukar de flesta människor börja försöka informera sig om de ”alternativa energikällorna” som vi ju trots allt hör en hel del om i media. Här måste lösningen finnas! Tyvärr är inte energifrågan så lättlöst som vi fåtts att tro.

 

   Vind- sol- och kärnkraft

   Ett vindkraftverk ger förhållandevis lite energi i utbyte. Det tar ganska lång tid för det att ens kompensera för den energi som togs i anspråk när det byggdes. Samma sak gäller för flera andra energislag, däribland solcellerna. Och även om vind- och solkraften utan tvekan är våra bästa alternativ så kommer de inte ens inom teknikoptimisternas mest närliggande framtid att kunna ersätta en bråkdel av den väldiga flod av energi som oljan under den senaste hundraårsperioden försett oss med. Med sådana argument i bakfickan brukar röster höjas till förmån för kärnkraften, men i ärlighetens namn är inte detta energislag något vidare alternativ. För det första räknar aldrig kärnfysikstillskyndarna in sådana realiteter som uranbrytning och anrikning när de gör sina kalkyler - eftersom denna verksamhet ändå inte äger rum här hemma i Svedala (än så länge). Få verksamheter är så miljöförstörande som uranbrytning, och anrikningen av den uran, vilken ska säljas som bränsle till våra svenska kraftverk, skulle stå för flera hela procentenheter av våra koldioxidutsläpp om anläggningen som står för jobbet hade legat i Sverige. Som det nu är så sker brytningen av den uran som ska till oss mestadels i Kanada (samt i Ryssland och Niger) och den energislukande anrikningen äger rum i USA. Vidare kan tilläggas att i princip inga företag är beredda att själva bygga några kärnkraftverk då sådana byggen är ytterligt dyra. (1.) Nej, det är alltid skattebetalarna som, direkt eller indirekt (i form av lånegarantier eller liknande), får stå för denna nota och alltså får bekosta först byggandet och sedan elräkningen. Ungefär som om vi skulle betala för byggandet av ett bageri och därefter ändå pröjsar dyra pengar för att få köpa ett kex. Kärnkraften ger oss förhållandevis mycket el i utbyte, men vi har bara råd med den i en värld som i allt väsentligt försörjs med olja. Det behövs hyfsat rika skattebetalare, en stor medelklass som pendlar, lönearbetar och konsumerar på det sätt som vi nu gör, för att kärnkraften ska kunna finansieras, och den ”skattebetalarbasen” är alltså enbart möjlig på grund av oljan.

   Ytterligare en faktor som man brukar bortse från i pro-kärnkraftkretsar är att inte ens en fraktion av alla bilägare, speditörer, rederier och flygbolag har fordon som kan tankas med el. Uppskattningar har gjorts på hur lång tid ett infrastrukturskifte (från t.ex. olje- till eldrivet samhälle) skulle ta; resultaten brukar landa på mellan 20-30 år.

   Om vi ändå bortser från alla dessa besvärligheter och trots allt bestämmer oss för att hårdsatsa på kärnkraften så står vi inför nästa uppsättning problem: För det första att Peak Uranium snart kommer bli ett lika verkligt problem som Peak Oil är nu, och för det andra så tar det många år att bygga ett kärnkraftverk (10-13 år ungefär) – tid vi med all sannolikhet inte har till förfogande längre – och att hela den infrastruktur som omger det färdiga kraftverket ändå bygger på olja.

 

   Vätgas (2.)

 Vätgassamhället är ett annat populärt begrepp inom ramen för diskussionen om framtidens energi. Det största av de många problemen med vätgassamhället är att det inte finns. Det är bara ytterligare ett begrepp i raden av framtida – och alltså ännu inte existerande - teknik som ska komma att rädda oss alla. Vätgasen har det pratats om sedan sjuttiotalet men de enastående resultaten har dessvärre uteblivit. Vad många medborgare också undgått att förstå (mycket tack vare politikers och medias slarviga framställningssätt) är att den i sig inte är en energikälla, utan bara kan tillverkas med en annan energikälla som utgångspunkt. För att  idag kunna framställa vätgas på ett någorlunda ekonomiskt rimligt sätt används främst det fossila bränslet naturgas. (3.) De miljövänliga framställningsmetoderna som det spekulerats så mycket om (bland annat att låta alger eller bakterier producera gasen, eller genom att efterlikna fotosyntesen) ligger många år fram i tiden. Därefter vidtar svårigheter med lagring: enorma, eller i alla fall väldigt många tuber som tål flera hundra atmosfärers tryck eller att hålla vätet nedkylt under 250 minusgrader. De tekniska genombrotten när det gäller vätgasvisionen har helt enkelt inte skett ännu.

   Anledningen – tror jag – till att vätgassamhället blivit en så populär idé är att den ofta formulerats så att den på de flesta sätt liknar den värld vi lever i idag: Personbilar, långa transporter, stora industrijordbruk som förser oss alla med mat utan att vi själva behöver kröka rygg… Det samhälle vi redan har skulle enligt vätgasmodellen kunna få finnas kvar. Vi kan lugnt luta oss tillbaka i TV-soffan utan att behöva göra något. Vätgasen tar över efter oljan. Vad skönt! Till och med i de mer teknikoptimistiska kretsarna är det få som idag talar sig varma för vätgassamhället. Det är helt enkelt för avlägset.

   Låt oss bara begrunda följande talande sifferexempel (som inte bara gäller för ett framtida vätgassamhälle, utan för alla energislag som är tänkta att ta oljans plats): Det finns ungefär 800 miljoner oljedrivna fordon i världen. (4.) Bara för att tillverka en ny bil går det åt energi motsvarande 12-15 procent av den energi som bilen kommer att göra av med under sin livstid. Om vi nu dividerar allt detta bränsle med de 800 miljoner fordonen så börjar vi förstå att bara själva omställningen till det nya fossilbränslefria samhället inte är färdig förrän långt nere på andra sidan av oljetoppen.  Vi börjar också förstå att detta skifte, från fossilt till väte, i sig skulle ta så stora mängder energi (läs olja) i anspråk att själva skiftet i sig skulle orsaka en tydligt mätbar minskning i oljeproduktionen. Bara ratten i en bil kostar flera liter olja att tillverka och de fyra däcken på en enda personbil kostar över hundra liter olja i produktion. 

   Alla tekniker och energislag vi idag känner till och använder oss av förhåller sig alltså ganska stramt till den termodynamikens gamla grundregel som säger att man inte kan få ut mer i ena änden än vad man stoppar in i den andra. Alla utom de ändliga lagrade energikällorna (olja, uran, kol, naturgas o.s.v.), eftersom de bara råkar finnas där i marken. De utgör ett begränsat lager av fossil solinstrålning. Människan har haft turen/oturen (välj själv) att hitta detta gömda lager, och med detta till hjälp har hon under en historisk sekund lyckats svälla ut över alla breddar. Som en brödsats med på tok för mycket jäst. Detta tillstånd kan dock aldrig bli annat än ett tillfälligt sådant. Om en försöksperson cyklar en mil om dagen på en motionscykel och via en dynamo överför energin till ett batteri så kommer personen att i slutänden ha förlorat energi, då den mat han eller hon måste äta för att orka med experimentet tar långt mer energi i anspråk att producera än den lilla gnist-fjutt som vi lyckats ladda batteriet med.

   Ovanpå dessa problem bör vi också lägga att de ekonomer, politiker eller ingenjörer som målar upp visioner av det framtida fossilbränslefria samhället allt som oftast är sådana teknikoptimister att de glömmer bort de naturliga begränsningar som alla projekt i den här skalan har att förhålla sig till. För att nämna ett exempel har det satts mycken tro till elbilarna som en framtida ”grön” lösning på både oljetoppen och klimatförändringen. Men även om vi skulle lyckas med att få fram en metod för att producera helt miljövänlig el i oändliga mängder, så är det inte alls säkert (snarare högst osannolikt) att jorden kan förse oss med de metaller som kommer krävas för tillverkningen av alla de batterier vi kommer att ha behov av. Enligt en rapport från konsultföretaget Meridian International Research som undersöker många av de här frågorna så kommer all världens nu existerande, och framtida potentiella fyndigheter av litium (som är en av de hetaste batterimetallerna just nu) bara räcka till att ersätta en bråkdel av vår globala bilpark. (5.)   Och då har man, som sagt, inte ens börjat diskutera hur man ska ersätta alla de litrar olja som finns i varje ratt, varje däck, säte, i instrumentpanelen, i lacken, i slangar och kablar, i smörjmedlen… Det kommer aldrig finnas 800 miljoner nya eldrivna bilar på den här planeten!

 

   I boken Bioenergi – till vad och hur mycket, skriver tre Chalmersforskare: (Göran Berndes, Julia Hansson och Stefan Wirsenius)

[vi är inte] på väg bort ifrån en värld med ett överflöd av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi.

   Lite längre fram sammanfattar de:

Slutligen måste vi försöka begränsa vår energianvändning – genom effektivisering och genom att vi i högre grad reflekterar över hur våra val i vardagen påverkar energianvändningen.

(6.)

   Vi har bara råd med dessa alternativa energikällor i en värld som försörjs med fossila bränslen. Låt oss anta att man höjer priset på fossila bränslen för att göra de ”gröna” drivmedlen mer konkurrenskraftiga. Då kommer detta även höja priserna på just samma biobränslen, eftersom de för sin produktion är totalt beroende av bensin, diesel och olja. Detta är också anledningen till att jag inte ens tagit upp etanolen ännu i den här texten. Omvandlandet av jordbruksprodukter till bränsle skapar inte bara svält runt om i världen, det är också ett helt omöjligt projekt ur energisynvinkel då det går åt mer energi för att producera en liter etanol än vad man i slutänden får ut. David Pimentel som är professor vid Cornell och som dessutom varit en av USA:s utredare i etanolfrågan säger:

…about 70 percent more energy is required to produce ethanol than the energy that actually is in ethanol. Every time you make one gallon of ethanol, there is a net energy loss of 54, 000 Btu.” (Btu är en enhet för energi: British thermal unit. 1 Btu är den värme som krävs för att värma ett pund vatten med en grad Fahrenheit.Min anm.)

  

   På grund av energiintensiteten i produktionen är etanol ett väldigt dyrt bränsle i förhållande till hur lite energi det faktiskt innehåller. Detta förklarar varför man använder fossila bränslen vid tillverkningen av etanol. Man har inte råd att bränna etanol för att tillverka etanol.(7.)

   Teknikoptimism

   De allra flesta visioner om ett framtida fossilbränslefritt samhälle som presenteras för, och diskuteras inför, allmänheten är teknikoptimistiska (läs: tillväxtvurmande, konsumtions-baserade och förmodat rikedomsskapande). Ny teknik är potentiell rikedom för den som äger patentet. Problemet brukar vara att få med sig folket. Vi vet från historien att tekniken som sådan åberopats gång på gång för att lösa all världens problem. Alla de så kallade framstegen, från Spinning Jenny, till industrijordbruket till kärnkraften har införts i samhället – ofta mot medborgarnas uttalade vilja - med motiveringen att de kommer ställa allt till rätta: Krig, ojämlikhet, fattigdom, och på senare tid även miljöproblem skall med teknikens hjälp avskaffas. Så har inte skett! En hammare kan användas både till konstruktiva saker, som att bygga ett hus, men även till att slå folk i huvudet med. Teknik i sig kommer aldrig att vara en lösning. Det är det bakomliggande motivet som är det viktiga.

   Dessutom:

Svagheten hos den teknikoptimistiska visionen är att den grundar sin optimistiska framtidsbild på ännu inte gjorda framsteg. Dessa förväntas inte bara lösa eventuell brist på energi, utan också hjälpa oss ur fattigdomsproblemet växthusproblemet och den allmänna överbelastningen av ekosystemen, samt undanröja krigsrisken.

Med tanke på att (1) de avgörande tekniska genombrotten är mycket osäkra (vilket framgår av att teknikoptimisterna själva förlägger det verkliga genombrottet 50-60 år framåt i tiden), att (2) mer eller mindre riskabla ”övergångslösningar” föreslås i väntan på de stora genombrotten och att (3) följderna, om dessa tekniska framsteg uteblir, av allt att döma blir katastrofala, innebär en politik som har denna vision som ledstjärna ett storskaligt högriskexperiment där hela planetens framtid sätts på spel. (8.)

   Denna teknikoptimism är så utbredd att till och med många vetenskapsmän och utredare faller för trycket. Den svenska Energimyndigheten framför gång på gång i skrivelser och rapporter att läget inte alls är så alarmerande, mestadels eftersom de helt enkelt utgår ifrån att ny teknik kommer att dyka upp. Så här ser det ut över hela västvärlden. Man åberopar historien och säger att ny teknik alltid pressats fram av behovet för den. Man säger: ”På 1800-talet kom de nya hästdragna jordbruksmaskinerna och räddade oss, i början av 1900-talet kom kvävekonstgödseln och räddade oss och på 60-talet kom de nya ris- och vetesorterna och räddade oss… vänta och se ni bara. Allt kommer ordna sig!” Vad dessa teknokrater dessvärre utelämnar när de tillåts skriva historia åt oss är det enkla faktumet att inget av dessa så kallade framsteg skulle varit möjliga utan tillgång till billiga fossila bränslen i form av kol, naturgas och olja – energislag som vi nu snart inte kommer ha tillgång till. Redan grekerna behärskade konsten att bygga små ångmaskiner och de kunde säkert ha tagit det hela till nästa steg och inträtt i en teknokratisk industriera, om de bara hade haft tillgång till mängder av billig energi. (9.)  Våra hjärnor är identiska med de förhistoriska människornas. Intellektuellt sett har vi alltid, så länge vi varit homo sapiens, haft förutsättningarna för att starta den tekniska revolutionen. Antikens folk löste extremt avancerade ekvationer genom att räkna i huvudet och skriva med en pinne i sanden (och detta utan våra moderna enklare siffror), men de tog ändå inte steget in i tekno-civilisation. Det är först i och med upptäckten av de fossila bränslena som detta steg blir möjligt. Vi lever alltså inte först och främst i någon industri-, dator- eller informationsålder utan i oljeåldern. Vår tids avancerade teknik skulle med andra ord egentligen kunna ha kommit både tidigare och senare i historien – allt beroende på om vi upptäckt de fossila bränslena och hur man använder dem på ett effektivt sätt eller ej. Därför blir argumenterandet för en miljövänlig alternativ samhällsmodell med fortsatt hög energikonsumtion mycket svår att tro på. 

   Plast eller lera

  

   Låt oss se på ett exempel; just denna så populära idé som säger att vi visst kan fortsätta med en hög konsumtionstakt – vi behöver bara konsumera nya och bättre produkter.

   Plastmugg/keramikmugg: Det går åt tusentals gånger mer energi att tillverka den konventionella keramikmuggen än plastmuggen, så vid första anblicken kan det verka smartare för oss och miljön om vi alla drack vårt kaffe ur engångsmuggar. Problemet med den här sortens statistik är dock att den nästan aldrig räknar in hela produktionskedjan, som att plasten i muggen en gång var olja som måste pumpas upp, skeppas runt, raffineras, skeppas, bearbetas, färgas, formas, skeppas, säljas till en mellanhand, säljas till en butik, skeppas till denna butik där du slutligen kan köpa muggen och frakta hem den i din bil – allt till en hög energi- och miljökostnad. Sen dricker man kaffe en gång ur den och slänger den. Genast går den in i nästa kedja av (i bästa fall) sopsortering där den återigen ska fraktas och smältas om, fraktas och säljas. Ska man verkligen anamma det holistiska synsättet (vilket vi ska) och inte det där man enbart mäter en isolerad länk i en hel kedja, så får man också lov att räkna in byggandet av själva plastmuggfabriken samt alla arbetare som ska transportera sig fram och åter till denna under hela dess existens. Ja, egentligen kan man fortsätta ännu längre och säga att dessa arbetare ju i och med rådande system, där de tvingas jobba i en fabrik för pengar, undanhålls från att istället själva producera sin egen mat, ta hand om sina barn och vara hemma och elda om vintern. Därför måste vi räkna in alla sådana behov hos personerna (och all den energi dessa livsmedel och alternativa uppvärmningsmetoder tar i anspråk) i plastmuggfabrikens totala energikalkyl. Vi skulle också kunna räkna in alla de andra arbetare som borrat efter oljan som muggen är gjord av etcetera. Det är detta som är en holistisk syn och med dessa glasögon på näsryggen blir plastmuggen absurd.

   Keramikmuggar tillverkas på liknande sätt: Leran bryts eller blandas någonstans för att därefter skeppas till en fabrik i vilken en massa pendlande arbetare jobbar och så vidare, men du kan åtminstone använda muggen många gånger innan den på ett eller annat sätt återgår in i systemet. Men (och det är ett stort ”men”), varför jag här väljer keramikmuggen kontra plastdito som exempel är inte för att den drar något lite mindre energi i en alltigenom osund produktionsapparat, utan för att den faktiskt skulle kunna undantas från hela detta storskaliga system. Den skulle kunna tillverkas lokalt.

   En lokal hantverkare kan enkelt förse en lagom stor grupp familjer och individer med både muggar, krus och tallrikar utan att vare sig behöva jobba ihjäl sig eller svälta och till och med i ett scenario där leran måste hämtas någon annanstans (i svenska keramikers fall kommer leran ofta från Tyskland) blir energikostnaderna mycket mindre eftersom produkten tillverkas och används lokalt. Hantverkaren kan jobba där han eller hon bor och kunderna behöver på samma sätt inte åka någonstans för att inhandla varan – allt enligt den lag, som jag skulle vilja kalla, att vi alla har något som alla andra behöver och kan ha nytta av. Dessutom är en plastmugg ful medan ett riktigt keramikkrus är vackert. Kanske känner vi också hantverkaren och kan glädas tillsammans med henne eller honom när vi köper objektet. Vi tänker också varje dag på vår hantverkarevän när vi tittar på och använder keramiken. Detta är inte oviktiga dimensioner. 

   Till detta bör också läggas att leran, när det gäller Sverige, inte nödvändigtvis skulle behöva hämtas någon annanstans: Som vårt system nu fungerar så är vi som konsumenter sällan på jakt efter en mugg för resten av livet utan är istället fokuserade på priset, vilket i stort sett omöjliggör en verksamhet där keramikern gräver, slammar och torkar sin egen lera. Men hantverkarnas priser är bara höga i ett system där vi alla med jämna intervall känner oss tvungna att kasta fullt fungerande föremål på grund av att inrednings- och livsstilsmagasinen säger åt oss att vi måste göra det för att må bra. Ett föremål som används sin hela livstid ut blir, även om det har ett högre inköpspris, flera gånger billigare än det till synes bedrägligt billiga engångsföremålet.

   Sett i ljuset av detta blir det inte längre lika självklart att det bara är att byta bil till en som ger mindre utsläpp då tillverkningen av denna nya så kallade miljövänliga bil, i miljöpåverkan räknat, vida överstiger vinsten. När det dessutom gäller ett så pass exklusivt föremål som en ny bil får vi också räkna in att de flesta vanliga människor måste ta ett lån för att bekosta inköpet – ett lån som i sin tur genererar skuld och därmed tillväxt och alltså även det har en negativ miljöpåverkan. Dessutom tvingar lånet låntagaren att jobba mer än denne annars skulle behöva (vilket betyder resor och all möjlig miljöpåverkan). Han eller hon förhindras (med hjälp av sitt eget dåliga miljösamvete) på så vis från att inleda ett i sanning bättre och miljövänligare liv och luras tillbaka in i konsumtionskarusellen. Lägg därtill kylskåp, tvätt- och diskmaskiner, kläder, värmekällorna i våra hus etcetera. Varje gång vi luras till ett så kallat miljösmart köp istället för att laga, gå till second hand-butiken, slöjda och på alla sätt följa gör-det-själv-principen ökar i själva verket miljöpåverkan istället för att - som fabrikörerna vill få oss att tro - minska. Varje gång vi inte lagar utan köper nytt så gör vi inte enbart en reparatör arbetslös här hemma; vi tär även på vår omgivning, våra resurser, och binder en fattig person vid ett fattigdomsbevarande arbete någon annanstans i världen. Som vi tidigare sett: Vi stjäl tid och rum från någon annan perifer individ, ökar flödet i entropiströmmen och ger denna värld, som servat oss med alla dessa varor och tjänster, sopor och strålningsvärme i utbyte. De miljövänligaste prylarna är de du låter bli att köpa!

   Konsumtionssamhället hade aldrig kunnat bli möjligt utan oljan. Det är detta samhällets svarta blod, som tvingar en svensk grönsaksodlare att tävla med en holländsk eller thailändsk. Te var en exklusiv lyxvara så länge som odlingen och transporten av det sköttes med muskel- och vindkraft. När mekaniseringen av jordbruket kom - med ökande skördar som följd – och tåg, motordriven båt och bil ersatte de arbetsintensiva segelfartygen och handredskapen, sjönk kostnaderna vilket ledde till att delikatesser och exklusiviteter av allehanda slag kunde bli var västvärldsmans egendom. Men vad händer om vi tar bort esset (läs oljan) ur vår pokerhand… ja vi förlorar inte bara hela insatsen, vi kan inte ens vara med och spela längre.   

   Pengar skulle kunna sägas symbolisera en förmåga att sätta folk i arbete, att få någonting utfört. Olja å sin sida är förmågan att få jobb utfört (och alltså är den också garanten för att våra pengar har ett värde). Det finns överhuvudtaget ingen vara på marknaden idag som inte har en koppling till olja, vare sig det gäller en tjänsteprodukt eller en fysisk dito. Energi = ekonomi. Ingen energi = ingen ekonomi. Ingen alls! Vi står inför ett gigantiskt problem!

Fortsättning följer ...

Fotnötter:

(1:Undantaget i Europa är Finland. I Olkiluoto, byggs det nytt. Det är det franska bolaget Areva som är entreprenör. Frankrike får tre fjärdedelar av sin energi från kärnkraft. 400 000 människor arbetar där inom industrin som till 85% är statligt ägd. Man exporterar el och även kärnkraftsteknologi till andra länder. Förutom till Finland har man också sålt teknologi till Saddams Irak (den verkliga orsaken till att Frankrike var emot Irakkriget). Läs mer i DN: http://www.dn.se/ledare/kolumner/chirac-och-saddam---glom-aldrig-det-paret. Kort sagt har Frankrike genom en mängd åtgärder funnit en väg att hålla folk sysselsatta och tjäna pengar på sin kärnkraft. I Finska Olkiluoto har byggnationen visat sig bli tjugotalet miljarder dyrare än beräknat och massor av säkerhetsproblem har uppdagats. Man säger att bygget är privat finansierat eftersom de finska skattebetalarna slipper stå för notan, men tar inte upp att det blir den franska staten (de franska skattebetalarna) som får göra det istället.)

(2:För den som vill ha en snabbintroduktion till vätgasen, dess problem och fördelar rekommenderas: http://www.chalmers.se/HyperText/ChalmersMagasin/nr3_2004/h2.pdf)

(3:Miljömässigt sett blir därför den sortens vätgas ungefär likvärdig med brunkolsförbränning.)  

(4: Massive Diversion of U.S. Grain to Fuel Cars is Raising World Food Prices. Artikel av Lester R. Brown. Earth Policy Institute, 2007.)

(5: Denna konsultfirma anser för övrigt att vi redan sedan några år befinner oss på oljetoppen. De skriver på sin hemsida: ”By 2007 an unbridgeable gap will open up between the supply and demand for oil.” På samma hemsida - www.meridian-int-res.com – kan man f.ö. finna en enkel och seriös sammanfattning om varför kärnkraften är alltför farlig att ha kvar.)

(6: Bioenergi – till vad och hur mycket, Formas 2007.)

(7: Citatet och de andra påståendena om etanol är hämtade från David Pimentels forskning som återges i Cornell Chronicle 01-8/23.)

(8: Efter Oljetoppen – Hillevi Helmfrid och Andrew Haden, 2006.)

 (9: På sätt och vis hade de också det: Både grekerna och romarna hade ju en nästintill obegränsad tillgång på slavar; ett faktum som gör romarnas, teknikskepticism förståelig. Ungefär: ”Varför ödsla tid på att uppfinna maskiner? Vi har ju slavar!”)

//Hela denna text är ett utdrag ur min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kom ut på Norlén & Slottners förlag förra året.//

Mvh: J.

EN UNIK ENERGIKÄLLA - Om peak oil

För något år sedan lovade jag att bjuda på några smakprov ur min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen. Till att börja med har jag styckat upp kapitlet som handlar om olja och energi till en liten blogg-serie. Här kommer första delen:

EN UNIK ENERGIKÄLLA

   Om vi lägger två grafer - en där vi kan utläsa det ökande uttaget av fossila bränslen, främst olja och en som visar på utbyggnaden under 18- och 1900-talen av sociala reformer (rösträtt, sociala försäkringar o.s.v.) ovanpå varandra, så skulle vi antagligen se att de korrelerade ganska väl: Slaveriet i samhället (1.)  minskar efterhand som oljan pumpas ur marken och maskinerna ges större och större utrymme. Alltså duger inte bara revolutioner, fackförbund och socialdemokrati som historisk förklaringsmodell på varför vi i Europa uppnått vår relativa frihet – lika lite som magnaternas godhet och vilja till eftergifter gentemot de mindre bemedlade duger som förklaringsmodell i USA. Man ska inte helt underskatta arbetarrörelsens inflytande men vi får inte heller glömma att toppskiktet inom denna rörelse (åtminstone vad gäller Sverige) själv blev en härskarklass med ett nästintill lagbundet behov av en egen glorifierande historieskrivning, vilken därför bör bemötas med vederbörlig skepsis.

   Nej, det stora sociala kliv vi tagit sedan mitten av 1800-talet fram till nu beror nog mest på det minst lika stora parallella kliv som skulle kunna gå under benämningen det fossila bränsle- klivet. Så länge drivmedlen är billiga och lättillgängliga är en maskin billigare än en slav.      

   I nästan alla de diskussioner som nu förs i TVs produktplacerade debattsoffor, i radion, i tidningarna och på nätet kring det ”framtidens samhälle” – med Göran Perssons ord - ”det gröna folkhemmet” så glöms eller undviks nästan hela tiden en väldigt viktig faktor, nämligen oljan. 

   Oljan är en unik energikälla. Om vi hittade ett oljefält du och jag skulle vi i princip bara behöva borra ett hål i marken och energin skulle komma uppsprutande. Under hundratals efter hundratals miljoner år har solens energistrålar penetrerat vår atmosfär och låsts upp i växter och andra levande organismer vilka har dött och brutits ned (eller snarare omformats och komprimerats) till olja. (2.)   Olja skulle faktiskt kunna kallas raffinerad sol. Det är en mycket effektiv energikälla som vi gjort oss fullständigt beroende av. För att få en bild av hur mycket olja vi faktiskt använder kan vi återigen ta en titt på Hillevi Helmfrid-citatet från föregående kapitel, alltså det hypotetiska exemplet att alla människor avstod från att äta så att vi kunde använda all tillgänglig åkerareal för att odla biobränslen, vi skulle i detta fall ändå bara kunna ersätta cirka 8 procent av alla de drivmedel vi använder idag (3.)  Problemet med oljan är dock att den snart - mycket snart – kommer vara för dyr att använda.

Oljeproduktionstoppen, även kallad peak oil, är den tidpunkt då den maximala råoljeproduktionen är uppnådd, varefter den kommer att minska tills den hanterbara råoljan tagit slut.

- Svenska Wikipedia, sökordet: Peak Oil.

  

Oljetoppen

   För några år sedan fick man när man talade om oljans ändlighet ägna mest tid åt att överhuvudtaget få folk att förstå realiteten i det hela. Nu har medvetenheten vuxit och de flesta har hört talas om oljetoppen, eller peak-oil som den ofta kallas, dessutom befinner vi oss i skrivande stund med största sannolikhet redan mitt i toppögonblicket – att argumentera för att peak oil är verklighet blir bara slöseri med bokutrymme. Men hur som helst kan det vara bra med en kort genomgång av vad oljetoppen är för någonting, mest för att ge texten en helhet.

   Tänk dig en statistisk kurva som börjar år 1900 och upphör någon gång mellan år 2020 – 2050. Den respresenterar vårt naturuttag av olja och den har stigit ända från början och fram till nu. Tänk dig sen en andra kurva med samma start- och slutdatum. Den representerar råoljepriset. Denna priskurva har i stort sett följt uttagskurvan på sin snabba vandring uppåt ända sen början år 1900. De ekonomiska problemen uppstår först när uttagskurvan inledningsvis försiktigt börjar plana av för att därefter falla ganska snabbt, samtidigt som priskurvan fortsätter stiga, snabbare och snabbare då ju efterfrågan ökar. Om priserna på olja tidigare utvecklats enligt principen 1-2-3-4-5 kronor, så kommer de nu att öka enligt principen 1-2-4-8-16-32 kronor istället. Och eftersom vårt samhälle är byggt på att detta svarta blod ständigt pumpas in och förbränns i systemmaskineriet så kommer en sådan prisökning mycket snabbt att leda till kollaps. Det är själva ögonblicket när efterfrågan och tillgången börjar gå skilda vägar som kallas för peak-oil. Enligt de flesta seriösa bedömare (som inte är anställda av oljeindustrin) så befinner vi oss just nu (maj 2010) eller väldigt snart mitt i detta toppningsögonblick. (4.)

   Den svenske journalisten och författaren Gunnar Lindstedt skrev i sin bok Olja från 2006:

 ”Idag konsumerar världen 4-6 fat olja för varje nytt fat olja som hittas. Inom en relativt snar framtid kommer därför även den globala oljeproduktionen att nå sin topp, för att därefter börja dala.” (5.) 

   I en rapport (6.) skriver den gamle erfarne geologen, oljeprospekteraren och peak-oil-forskaren Colin Campbell:

One indisputable fact stands out. Discovery [upptäckter av nya oljefyndigheter. min anm.] peaked 30 years ago. It takes no feat of intellect to conclude that we now face the corresponding peak of production.

   Om det mot förmodan fortfarande skulle finnas några som tvivlar på hela oljetoppskonceptet så kanske följande fakta, hämtad från oljeindustrin själv, kan fungera som bevis nog:

 1. Det satsas inom industrin allt mindre pengar på att leta efter nya oljefält (då man vet att det inte lönar sig)

 2. Det byggs knappt några nya raffinaderier.

 3. Varven får in färre och färre beställningar på oljetankers. (7.)

Allt detta trots den ständigt ökande efterfrågan på råvaran ifråga.

   Det kanske mest talande exemplet, som går bortom bevisfrågan, är att EIA (8.) själva säger att det sedan år 2005 råder brist på råoljemarknaden. (9.)

 Fortsättning följer...

Mvh:

Johannes

Fotnötter:

(1. statarsystem, livegenskap, bundenhet vid fabriker o.s.v.)

(2. Om man vill vara kinkig så har oljan antagligen bildats under två perioder under jordens historia, en för 150- och en annan för 90 miljoner år sedan. Den har bildats på ett visst djup, mellan 2300-4600 meter, där de värme- och tryckförhållanden som ska till för att bilda olja råder. Detta är det starkaste argumentet mot alla de som påstår att det bara är att borra djupare om vi vill hitta mer olja: Man kommer inte hitta någon olja under 4600 meter.)

(3. Hillevi Helmfrid, Globala utmaningar – ett faktum som sätter den ofta så överväldigande positiva biobränsledebatten i nytt ljus)

(4. Sedan boken kom ut har det blivit allmängods att vi nådde oljetoppen någon gång mellan 2004 och 2006.)

(5. Bokförlaget DN. För den som vill ha lättläst information på svenska om Oljetoppen rekommenderas Lindstedts bok varmt.)

 (6. Presentation to a House of Commons All-Party Committee on July 7th 1999 – THE IMMINENT PEAK OF WORLD OIL PRODUCTION)

(7.Talk by Michael C. Ruppert part 1, www.youtube.com/watch?v=fy9JCDchk34&feature=related) 

(8. Energiorgan i USA: Energy Information Administration) 

(9. Sedan boken kom ut har flertalet rapporter kommit att bekräfta detta påstående. Bland de organisationer som står bakom rapporterna märks FN, IEA och oljebolaget Shells egen rapport, med det slående namnet "Depression 2.0.)

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Ny recension av min bok Kungen är död - leve de ofödda barnen. Denna gången i nättidningen Blaskan:
*******************************************************

Johannes Söderqvist - "Kungen är död: Leve ofödda barnen"
Förlag Norlén & Slottner

För det första är det en författare som också spelar med i bandet Paganus, vilket är progressiv rock i samma stil som November, Kebnekaise och International Harvester, som jämförande material. Johannes Söderqvist har skrivit en bra sytemkritisk bok som påminner om den kritik som jag själv tyckte mig tillhöra vid min tid i organisationen Attac. Det fanns en annan möjlig värld som man kunde följa istället för den nuvarande. Men Attacs kritik var nog ändå mera inom ramen för dagens samhälle. Johannes Söderqvist går ett steg längre och kritisera själva essensen av vår fundamentala begreppsvärld vi kan kalla för projekt civilisation. Det är själva samhällets grunder i civilisationen byggt på den eviga tanken på tillväxt som är grunden för våra problem. Där är Johannes Söderqvist som bäst när han sakta men säkert förklarar för folket för de som inte har kanske alla sammanhangen kristallklart framför sig. Johanes Söderqvist påminner lite grann om Karl-Erik Edris böcker när det gäller synen på själva ohållbarheten när vi magiskt talar om tenikens mirakel som skall rädda tillväxten för oss alla. Men där Karl-Erik Edris talar om en ny vision för att vitalisera civilisationens grunder bort från tillväxttänkande och en total förändring kring tänkandet. Så att vi kan rädda planeten med en mera miljömässig och klimat-räddande samhälle i samklang med naturen. Så går Johannes Söderqvist så långt att man nog borde reducera dagens så kallade civilisation för att bygga upp våra samhällen tillsmåskalligare samhällen som lever i symbios med naturen. Personligen lockas jag inte av den tanken. Utan jag är nog mera inne på Edris samhällssyn. Det ligger närmare min egen livsfilosofiska och praktiska politiska känsla. Men däremot delar jag Johannes Söderqvists kritik mot hur oljan tagit över vårt tänkande totalt. Kärnvkraften är inte den räddnnig som mankanske kan tro. Jag tror också på att man måste storsatsa på alternativen. när det gäller nuvarnade alternativen så är Johannes Söderqvist pragmatisk kritisk mot realismen i de många förslagen och alternativen som man tror på. För fortfarande är det oljan som existerar som grund för vårt samhälles nuvarande existens.
fast så här kan man säga - Johannes Söderqvist är en modig skribent som går lägre än vad jag skulle gå i min samhällskritik. Jag är nog kanske fast i civilisationen medan Johannes Söderqvist förmår att ställa sig utanför civilisationen delvis för att kritisera den innefrån med blicken inåt från en position utifrån våra fundamentala grunder vii kallar för västerländska värden.

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Igår kväll fick jag lite första respons på min bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) inifrån miljörörelsen. WWF's webmagasin MinPlanet.se recenserade. Eftersom man väl får lov att säga att jag själv tillhör denna rörelse var det lite extra spännande. Men bra gick det:

"...Johannes Söderqvist vänder kritiskt och ohämmat ut och in på varje nanomillimeter av den verklighet som vi tillsammans döpt till "samhället".  

Eller...

"Utan att vara det minsta lilla av en samtidstypisk självhjälpsbok tvingar författaren läsaren att få syn på sig själv."

Läs hela recensionen HÄR om du vill.


Mvh:
//J.

Recension av min bok - nr II

Recension nummer två av min bok (Kungen är död -  leve de ofödda barnen) var inte kass den heller, snarare jättebra:

"Johannes Söderqvist vågar säga vad han tycker, han har som sagt inget att förlora, och hans bok är en bra start för den som vill veta lite om världsekonomi, oljeberoende, politik, religion och historia. Boken är en sammanfattning av, eller en introduktion till, den samhällskritiska debatt som finns."

Läs hela på Dalademokraten.

Jippiiiiii!

Första recensionen på min bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) kom idag. Eller kom idag gjorde den  inte, men jag fick tag i den först idag. Och: den var verkligen jättebra! Tänk att kunna saxa sådana här fraser:

"Söderqvist är en lika modig som engagerad berättare när han tar sig an sin uppgift, att avslöja civilisationens osynliga gisslan: människans frihet."

Eller:

"Söderqvist har utan tvekan lämnat ett gott bidrag till diskussionen om civilisationens vara och mänsklighetens frihet.


Om du vill läsa hela recensionen så är det bara att följa denna länk:  Fria Tidningen.

Shit vad jag är glad.

//Johannes

Eliten är Vi!

Om vi vill ha en inkomst på den alltmer rörliga och regellösa arbetsmarknaden måste man vara beredd att vilja "bredda sitt mentala material". D.v.s: utbildning, lärlingskap etc.  Dessvärre har de som föds in i en fattig kontext ofta inget "mentalt material" att "bredda". 

Om vi för hypotesens skull definierar världskapitalismen som "idén att vissa har rätt att äga mer än andra" så blir det ganska tydligt att dessa "ägare" också förfogar över bildningsresurserna. Att de har ett försprång. Om du däremot försörjs av hårt arbetande, frånvarande föräldrar (i sin tur utan skolning), eller tvingas växa upp med "socialfall" utan arbete... Det säger sig självt att du inte ges något direkt försprång här i livet.

Kommunisterna såg dessa samband och ville krossa denna struktur. Denna strävan ledde fram till några av de grymmaste diktaturer världen skådat. Eller? Naturligtvis inte!
Om världskapitalismen, som vi antog, är det samma som att vissa har rätten att kapitalackumulera, medan den övervägande majoriteten andra grupperingar i princip fråntagits denna rätt och istället tvingas agera resurs (ord som "humankapital" talar sitt tydliga språk), så är det ganska självklart att denna fattiga majoritet fått ta en hel del stryk sedan "detta är mitt"-paradigmet först infördes. Kapitalismens offer kommer visa sig vara minst lika många som socialismens.

I slutänden kommer kanske den största skillnaden mellan kommunismen och kapitalismen vara att kommunisterna ofta med envis noggrannhet bokfört de dödsoffer de själva orsakat, medan denna uppgift i det kapitalistiska systemet skötts (och sköts) av hjälporganisationer, journalister, antropologer, historiker m.fl. Någon exakt summa kommer vi aldrig få på alla de utplånade ursprungsbefolkningar, bönder, soldater, ulandsmedborgare som råkar bo på en oljefyndighet som fått stryka på foten för den snöda vinningens skull. Hur många arbetarliv har inte förkortats bara här i Sverige, i vår tid, på grund av stress, själsdödande monotoni o.s.v.

En viktig ingrediens i det ständiga kapitalistiska nybaket är just att det är "i princip" omöjligt för mig att också bli direktör eller för den utfattige att höja sin standard. I princip - helt uteslutet är det alltså inte!
I TV och radio, i tidningarna och i skvallret på byn får vi ju hela tiden höra hur folk tar sig fram och förbättrar sina villkor. Att 99,99999999% aldrig kommer lyckas blir liksom ointressant i jämförelse. Vi sätter vårt hopp till det hopp som står till buds, även om det är försvinnande litet.

Vare sig kapitalismen eller dess socialistiska inverteringar har visat sig vara oss till gagn. Bägge systemen är elitstyren. Vad vi skulle behöva - inte minst för att kunna hantera, och kanske lösa, en del av de väldiga problem som vi nu ställs inför - är verkligt folkstyre. Eliten är Vi! Kungarna, presidenterna, tyrannerna, ministrarna är döda - leve de ofödda barnen.

//J.

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Jag är så glad. I fredags fick jag äntligen några kartonger med böcker från förlaget. Min bok är här. Till alla er som har förbeställt ett (eller fler) ex: Tack, för stöttningen, för visat intresse, för att ni bryr er. Era böcker kommer med posten under denna veckan (kanske inte gäller för er som bor i Norge, Tyskland osv. men ni kommer att ha ert ex. snart i alla fall.).

Om du inte har köpt ett ex. men är intresserad: Gå in på förlagets hemsida Norlén och Slottner och beställ därifrån. Eller, om du vill mailsnacka lite, skicka ett mail direkt till mig: angbraten1@gmail.com.

//J.

Nästa kris - den stora ?

Alla har väl hört den kinesiska förbannelsen: Må du leva i ett händelserikt århundrade. 2000-talet kommer med största sannolikhet att bli ett extremt händelserikt århundrade. Vi kommer i alla avseenden mycket snart att få erfara hur svårt det är att leva i ett kapitalistiskt system som saknar kapital.

När nästa kris nu snart kommer finns det en mycket stor risk att det är den stora. Krisen 2008 kunde till viss del avhjälpas med diverse krispaket och genom att enskilda länder tvingades till uppgörelser med Världsbanken, IMF och resten av den globala ekonomieliten. Medan hela samhällen faller passar denna magnatparnass på att utnyttja situationen till sin egen fördel genom att erbjuda lån i utbyte mot "ekonomiskt progressiva liberaliseringar" av samhällena i fråga: för de "nedskärningar i den offentliga sektorn" som man hela tiden hör talas om betyder ju egentligen privatiseringar, och privatiseringar betyder privata vinster, och privata vinster betyder mindre pengar tillbaka till landet de vaskades fram ur.

Nåväl, när den stora krisen nu kommer så har länderna berövats sitt manöverutrymme. Det kommer inte finnas några pengar kvar till några nya krispaket eller nödlån. Världen står oförberedd, utan verktyg. Rent hypotetiskt skulle länderna kunna återhämta sig om vi nu fick 6-8 år av högkonjunktur, men det kommer inte att ske. Med de priser på energi (främst olja) som vi nu ser blir återhämtning i princip omöjlig. Som alla ni som följer den här bloggen vet så beror inte heller de höga oljepriserna enbart på de snikna oljedirektörerna utan faktiskt främst på att världsutvinningen av olja har planat ut. Efterfrågan är större än tillgången.

Dessutom (och delvis på grund av oljeproblematiken) befinner vi oss nu plötsligt i en värld där USA och andra västländer inte längre har råd att "övervaka sina intressen i tredje land". Omskrivet till lite ofinare språk betyder detta att vi inte längre har råd med de storstilade, ofta militärunderstödda, aktioner som går ut på att sluta ohederliga avtal med fattiga länders, ofta korrupta, regeringar för att försäkra oss om deras naturtillgångar. Med andra ord ännu mindre olja!
Därutöver kan också nämnas att alla de övriga resurser som vi människor är så beroende av som art också de börjat sina. Vatten, jordbruksmark, lättillgängliga mineraler och metaller... Med oljans hjälp har vi under 1900-talet överutnyttjat snart sagt alla tillgångar på ett skrämmande sätt. Dessa likvider kommer inte heller att finnas där när nästa kris kommer så som de gjorde under t.ex. 30-talskrisen.


Men alternativen då? Ja, det är den viktigaste diskussionen - långt viktigare än t.ex. den som frågar sig hur vi kan rädda det nuvarande systemet. Alternativen finns beskrivna, inte bara i min, utan i hundratals böcker. Och de finns inte bara i böcker. De är mer än ekonomiska teorier. Alternativen lever och frodas i nästan alla världens länder i form av kooperationer, ekobyar, lösa nätverk och egentligen i alla former av små och stora sammanslutningar som inte tror på den moderna ekonomiska idén om att allting i livet är att betrakta som "transaktioner". Vårt problem, folkens problem, är att vi inte får veta att dessa alternativ finns.

//Johannes

Några alternativ for starters:
Alternativ.nu
Peak Moment TV

Atlantis ideal sjönk med sina skapare.

Jag får ofta frågan om jag är socialist. Eller snarare så kastas det i ansiktet på mig att jag är det. Men nej, jag anser mig inte vara socialist, inte liberal eller anarko-rojalist heller. Frågan är ointressant. Alla våra västerländska politiska ideologier är någon form av kapitalismer på så vis att de alla förhåller sig till kapitalet på ett troende sätt. Även satanisten är kristen, fast på ett tvärsemotaktigt sätt. Socialisterna är kapitalismens satanister, och socialismen har vuxit fram som en direkt reaktion på kapitalets hänsynslösa framfart. I det sammanhanget betraktar jag mig själv mer som en hedning. Jag bekänner mig till en helt annan tro.

Kapitalismens offer kommer i slutänden att vara lika många (om inte fler) som kommunismens. Kostnaderna i lidande har bara, för att använda sig av en kapitalistisk term, blivit externaliserade – det vill säga att man lyckats förflytta lidandet ut från det egna området (centrum), till exempelvis ett u-land (periferin). Att socialismen fått ett sådant, visserligen välförtjänt, dåligt rykte beror inte på att den varit eller är grymmare än andra regeringsformer utan på att den drabbat den egna befolkningen. En befolkning som dessutom många gånger varit våra europeiska kusiner och vänner. Och kolonialistiska metoder på hemmaplan är något som får oss européer att bli djupt upprörda. Man skulle också kunna beskriva det som att vi alla har en inbyggd ovilja mot hyckleri: Att de imperiebyggare som väljer att gå under socialismens röda flagg på så vis gör det lite svårare för sig själv än de kapitalister som rent ut bekänner sig till tron på girigheten som människans starkaste inneboende drivkraft. Minsta tecken på strävan efter egen vinning och makt inom en socialistisk kontext får blodet att koka i väljarkåren samtidigt som vi beundrar samma strävan hos en kapitalist.

Kapitalismens smarta drag har varit att förföra den egna befolkningen och att skapa sig ett brett stöd på hemmaplan innan man deporterar någon perifer indianstam eller förgiftar dess vatten, förslavar fattiga jordbrukare, underblåser högerextrema statskupper eller säljer vapen till konflikthärdar där utfattiga grupperingar slåss mot varandra över de smulor som vi lämnat kvar efter att vi plundrat deras land på alla tillgångar. 

En stor del av min kommande bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) handlar om de politiska ideologiernas död.   Ja, faktiskt varför de bör dö. 

Låt oss minnas myten om Atlantis. Ni vet ön som Gudarna sänkte i havet för att dess befolkning blivit högmodig. En av de saker vi kan fiska ur den myten är just att när en kultur dragit iväg alldeles för långt in i dekadens och självgodhet så kan den inte räddas - inte av någon ideologi som stammar ur den egna kulturen. Redskapen finns helt enkelt inte till hands. Visst, man kan slå i en skruv med en hammare, men väggen går sönder och tavlan kommer inte att hänga kvar särskilt länge. Vår tids ideologier är bara hammare med olika färg och tyngd. Vår tids problem är dessutom gigantiska, och framförallt så är de skapade av just våra ideologier.

//Johannes

PS: Om du skulle vara intresserad av att förbeställa ett exemplar av min bok (som kommer från tryck om ungefär en månad) så är det bara att maila mig.

VÄRLDENS CANCER

   Städerna, världens metropoler - New York, Stockholm, Arvika - har alla en sak gemensamt; de är Jordens cancer. Det omkringliggande landskapet förser dem med allt de behöver för att leva och själva växer de hela tiden i omfattning och gör behovet av en högavkastande landsbygd större och större för varje dag som går. Olja, ved, säd och andra varor… allt stuvas in i lastbilar och skeppas in till centrum. Staden tjänar nämligen stora pengar på att omvandla fina råvaror till mindre fina produkter och sälja det dyrare. Ja, man skulle faktiskt kunna säga att det är det som är en stad.

   I staden omvandlas allting. Oljan och veden blir till aska och koldioxid som sprids för vinden och matvarorna har, efter att ha tagit vägen via våra matsmältningsorgan, snart hamnat i reningsverket. Både koldioxiden och rötslammet kommer strax också tillbaka till landsbygden, co2'n eftersom den rör sig med vindarna och rötslammet eftersom politikerna inne i staden har svårt att bli av med detta ganska giftiga avfall (som innehåller bl.a. bly, kvicksilver och kadmium). På vissa platser och under vissa perioder har det varit lagligt och sen olagligt, igen lagligt och sen olagligt att sprida rötslam från reningsverk på t.ex. åkermark, men hur vi än vänder och vrider på frågan så läcker alla gifterna (och numera även hormonerna, läkemedelsrester och en del icke nedbrytbara sockerarter) ut i naturen – något som på sikt naturligtvis även påverkar oss människor som lever i den.

 
   Processen när ordnad energi (som t.ex. ett vedträ) omvandlas till kaos (co2 i vinden) benämns inom fysiken entropi. Det är en helt vardaglig, universal process som sker hela tiden runt omkring oss; gamla stubbar som ruttnar, stjärnorna som brinner upp, varelser som dör och bryts ned. Inget konstigt. Problemet nu är att graden av entropi inom många områden är större än graden av återbildande. Våra städer suger in väldiga mängder undervärderad, ordnad energi från periferin och exporterar tillbaka entropi.

   Kol, gas och olja är alla från början solljus (solljus är kaos, alltså entropi) som växterna lyckats binda och ordna som molekyler. När sen växterna, och andra varelser som lever av dessa, dött har de under tryck nere i Jordens kamrar bildat en ännu högre form av ordnad energi - de fossila bränslena. Våra metropoler omvandlar just nu, på en grisblink, all denna väldiga energi till entropi. Hundratals miljoner år lagrad solenergi har förstörts entropierats och släppts ut i atmosfären, bara sedan 1980. Det tål att tänka på.

   Inte nog med det, vi använder också denna energi till att öka all annan avkastning från skog och mark så att vi får ännu mer energi att tillgå. Priset blir emellertid högt. Växthuseffekten ska jag inte gå in på idag. Alla känner redan till den och vet tillräckligt om den för att fatta att den hänger samman med entropi-processen. Men det finns andra problem: Våra åkrar förvandlas gradvis från bördiga jordar, fulla av näringsämnen till substrat vars enda funktion snart är att hålla fast det groende sädeskornet vid marken medans vi öser på med konstgödning och bekämpningsmedel – produkter vilka i sin tur också är framställda av fossila bränslen som olja och naturgas. Ja, jag tror ni förstår så jag ska inte mala på om detta längre nu.

   Lösningen? Enkel: Bo inte i staden. Bo på landet. Odla din egen mat. Skapa ett slutet system där den mat du får fram stannar i ditt närområde och återvandlas till näring som du kan ge tillbaka till den Jord du från början fick den av.

   Men, säger en del då, det finns inga färdiga mallar. Samhället måste ändra sig först, jag kan inte göra allt det här själv.

   De här argumenten har vi nog alla hört både en och fem gånger. Men nu är det nog så att historiskt sett har stora samhällsomvälvande förändringar aldrig kommit inifrån systemet självt. Ska vi vänta på statens lösning kommer vi att få vänta länge! Den goda – och förhoppningsvis inspirerande – nyheten är att förändringen alltid kommit från gräsrötterna, från folk som du och jag. De stora historiska samhällsomvandlingar som lett till att människor fått det bättre har aldrig varit våra ledares konstruktioner. Männen i Athen tog makten från sina aristokrater och skapade sin proto-demokrati, precis som en översvämmande stor folkrörelse tog makten och gav sig själv rösträtt här i Sverige i början av 1900-talet. Ingenting kommer alltså att hända förrän vi bestämmer oss för det. Eller ännu enklare uttryckt: Mitt liv blev bättre först när jag bestämde mig för det.

//Johannes

(De faktamässiga uppgifterna om ”civilisationens termodynamik” – entropiresonemanget -  kommer från professor Alf Hornborgs böcker The Power of the Machine och Myten om Maskinen.)

PS: För den intresserade så kan jag upplysningsvis nämna att min bok, Kungen är död – leve de ofödda barnen, kommer ut nu i höst.