Miljöproblemet mannen - 5

Ok, det är väl bara att fejsa att jag inte kommer få så värst mycket skrivet nu på ett tag. Om en vecka är det konstrunda och hundratals bilar kommer att braka in här på gården för att bese fruns pinn-alster. Detta innebär att hela gården måste vara i mint condition (kratta, städa, pynta, kratta). Samtidigt hller jag och en vän på att spela in en platta. Så just nu är det bara att glömma boken. Eller, inte glömma kanske; men istället för att skriva så får jag lov att läsa så mycket jag kan på lediga stunder (i sängen, till måltiderna och på dass).

Under tiden tycker jag att ni kan göra ett litet besök här och skriva upp er. Detta är ett mystiskt projekt som jag och en kompis hållit på med i ett drygt år nu och som kommer att ha premiär om ett litet tag.

//J.

Miljöproblemet Mannen - 4

Det kan mycket väl visa sig ha varit skitdumt att börja blogga om min nästa bok just nu. Det är ju vår för fan. Idag kunde jag för första gången i år gå med kortärmat ute och greja i trädgården. Med andra ord har det heller inte blivit skrivet ett endaste dugg. Förhoppningsvis så fortsätter väl det goda vädret och då blir det  m.a.o. inte så mycket skriva av över huvudtaget.

Å andra sidan går det inte att tvinga fram skrivande, det är något jag lärt mig med åren. Om det finns något som drar och som är starkare än skrivarlusten, då är det lögn i helvete att formulera ens den enklaste mening. Efter att ha skrivit tre böcker (varav enbart en blivit publicerad, som tur är) tror jag mig ha den kännedomen om mig själv.

Nu menar jag ju inte att man ska vänta på inspiration eller något sånt, då lär man aldrig få någonting skrivet. Att skriva handlar om disciplin. Men också om tålamod. Ibland är de två begreppen samma sak. Dock inte alltid. Normalt sett så har jag faktiskt ett enormt tålamod - det är ett av mina få riktigt bra egenskaper. Som en fästing på ett grässtrå kan jag invänta det rätta tillfället. Jag kan skriva och skriva utan att veta riktigt hur jag ska få till det, hur påsen ska kunna knytas ihop, men tålmodigt vara trygg i att jag någon gång kommer att hitta svaret. Mitt tålamod ger mig tillit skulle man kanske kunna säga.  Men det är just när tålamodet viker ner sig för lusten till någonting annat som jag inte fixar att sitta vid datorn.

Hur orkar jag sitta och gnida på torra tankar om civilisationens bedrövligheter när det finns så många trädgårdsland som börjar reda sig, så många förbättringar att göra, ett växthus att städa ur, en tom hink  att gå runt med på hygget och fylla upp med älgskit (att ge till våra äkta nypon).

De här raderna blir det enda jag skrivit på hela dagen. Patetiskt. Jag skriver om att skriva, istället för att skriva. Men nåja, om jag får välja så blir det nog utomhusliv i morgon också.


//J.


















 

Miljöproblemet Mannen - 3

Ok, såhär:
I boken som jag håller på med gör jag (som så många andra) en distinktion mellan Mannen och Maskuliniteten. Det förstnämnda betecknar enligt mig helt enkelt en person född med penis, medan det andra begreppet får agera benämning på vad det innebär rent kulturellt att vara man. Nu undrar jag om det är någon av er som har några synpunkter på vad som utgör Maskulinitetens kärnpunkter.

//J.

Auktoritet är nonsensmakt.

Idag tänkte jag ge ett litet smakprov ur mitt nuvarande bokprojekt. Håll till godo, och kommentera gärna eller skicka mig ett mail. Vem vet, du kanske kommer med i boken på något hörn.

//J.

* * * * * * * * * * * * * * * 

Auktoritet är nonsensmakt. Även om man ibland hör folk säga sådant som att ”Han ägde den där naturliga auktoriteten”, så kommer den här sortens makt så gott som alltid ur ställning. Den ”naturliga” auktoriteten tillskrivs så gott som uteslutande män vilka genom sin samhällsposition ändå skulle ha ägt den. Att någon utstrålar s.k. ”naturlig” auktoritet innebär i praktiken inget mer än att den auktoritäre inte själv behöver tala om vilken hög ställning han har. Sådana personer som inte har en hög befattning men som ändå har en speciell utstrålning brukar vi istället benämna karismatiska – eller kanske kloka.

Auktoritet kommer av ställning, och den makt som gömmer sig bakom ordet är i själva verket en kraft som emanerar från systemet, inte från någons personlighet – även om en sådan ibland kan hjälpa till att göra en chef extra dyrkad eller fruktad. Auktoritet är ett rum i slutet av korridoren, en stol med lite högre ben, ett skrivbord i mahogny.

Vår svenske kung är ett bra exempel. Han saknar ledaregenskaper – i alla fall som jag känner igen dem. Han är vare sig mer eller mindre karismatisk än någon annan svensk. Inte desto mindre är vi alla hans undersåtar, och om vi skulle springa på'n ute på stan får vi inte du:a honom eller ens tilltala honom vid namn. Det är ”Hur mår hans majestät Konungen idag då?” som gäller. Hans makt sitter till minsta droppen impregnerad i kronan, tronen, spiran och äpplet, och har överhuvudtaget ingenting med personen Carl Gustaf Bernadotte att göra.

Trots att vi alla egentligen vet att kungen är en helt vanlig person, och trots att vi vet att många kungar och höga herrar genom historien till och med varit mindre begåvade än vanligt folk så dyrkar vi dem ändå. Tomma beläten utan personliga egenskaper, men med rätt position. Makt utan någon slags innehåll som kan rättfärdiga den.

Detta, att auktoritet i första rummet inte har någonting med kompetens att göra, i kombination med att den också hela tiden måste utövas och visas upp för att hålla sig giltig, leder till våldsamma övergrepp på vår egen självbevarelsedrift. Vår dyrkan av auktoriteten kan få oss att fullständigt tappa all kontakt med sunda förnuftet.   

Har börjat skriva på en ny bok.

Jag skriver på en ny bok.
Vet inte om det kan vara intressant för någon att följa ett sådant arbete. Men jag hade i alla fall tänkt försöka skriva lite här då och då om hur arbetet fortskrider. Det funkade nämligen inte under arbetet med min förra bok, och det verkar inte funka nu heller, att skriva mina vanliga artiklar för olika forum (som t.ex. Tidningen Kulturen) samtidigt som jag arbetar med det större projektet Boken. Det är som att artikelskrivandet kräver en helt annan sorts fokus än långtextsförfattandet. En klok kvinna som jag lärt mig mycket av sade en gång att det finns två olika sätt att säga saker på; med de få ordens makt, eller med de många ordens makt. Dessa två tillvägagångssätt kolliderar liksom i min hjärna. Bokskrivande har definitivt med de många ordens makt att göra - man lägger ju bokstavligt ut texten. Därför kan jag inte producera något sådant artikelmaterial som ni som läser denna blogg är vana vid. Jag äger helt enkelt inte de få ordens makt just nu. 
Bättre än att bloggen helt tystnar är det väl då att jag ger små inblickar och kanske bjuder på smakprov.

Just nu har projektet arbetsnamnet "Miljöproblemet Mannen - en spekulationsbok av ... "

//J.