Vi kan inte förbättra naturen

(Först publicerad i Dalademokraten.)

Skogsstyrelsen i Norrland inventerar hyggen med dålig tillväxt. Skogen som en gång huggits bort kommer inte alltid tillbaka, vilket kan få konsekvenser för hela landets ekonomi, biologiska mångfald och för klimatet. I samband med detta har från myndighetens sida nämnts både betande älg och svampangrepp som möjliga orsaker till att återväxten är så dålig. Dock; om vi inte hade haft vår svenska skogsbruksmodell med kalhyggen och plantering så hade de här problemen inte existerat.


Läs hela artikeln av mig och Martin Jentzen på Dalademokraten där nyligen publicerades.

Världens viktigaste fråga, typ.

Snälla hjälp till att sprida detta. Det är en av de viktigaste frågorna i världen just nu. Du kommer säkert att ha invändningar mot vissa detaljer i snubbens resonemang - det hade jag i alla fall - men på det stora hela är det en mycket viktig poäng han har. 

Kolla denna TED-föreläsning och sprid sedan.


//Johannes

I vedskogen

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den här artikeln är den första i en rad på temat Skogen i självhushållet. Och denna första text kommer att handla om den kanske enskilt största nyttan en självhushållare kan ha av sin lilla skogsplätt; veden. Olika sorters nyttor ska väl egentligen inte vägas mot varandra – bär, svamp och byggnadsmaterial i all ära, men förutsatt att man redan har en kåk att bo i så är det är svårt att tänka sig vad som på våra breddgrader i nytta kan konkurrera med att kunna bärga sin egen ved.

(Detta blir alltså inte en lika politisk text, med udden riktad mot de stora skogsbolagen och den svenska skogsbruksmodellen, som vanligen när det gäller mig, men lite gnäll ska jag allt lyckas pressa in även här.)

Ordet ved kommer sig av fornsvenskans vidher och betydde ursprungligen inte bränne utan skog. Än idag kan vi se detta i namn- och ordbildningar som t.ex. Tiveden, vilket översatt till nutidssvenska antagligen betyder något i stil med Tyrs skog (Tyr var en av de fornnordiska gudarna). Inte för att ordet veds etymologiska bakgrund har någon större relevans för det som ska avhandlas i den här artikeln, men det är aldrig fel att anknyta bakåt. Om inte annat sätter det veden i kontext: Det är trots allt skog – ett levande väsen – som vi sågar ner och eldar upp. Jag blir i alla fall mer ödmjuk av att tänka så medan brasan sprakar.

Alla som bor på landet och eldar med ved har tidigt fått lära sig att detta på intet vis är någon enkel syssla – det finns i stort sett hur många gubbregler som helst vilka omgärdar vedeldningens ädla konst, och ibland kan dessa förmedla en känsla av att det är någonting väldigt komplicerat man har att göra med. Så är det inte. Är veden bara torr så kan den också brinna. Människor har så vitt vi vet eldat i åtminstone två miljoner år och det finns ingen anledning till att det skulle ha blivit svårare de senaste 70. En lustig grej när det gäller de där ofta ganska tröttsamma och besserwisseriga vedgubbarna som mäter sin egen manlighet i hur hög vedstapel de lyckats bygga på gården är att de är helt historielösa. Det är bara under de senaste 75-100 åren som det här med ved har blivit en manlig syssla. Tidigare i historien har ved kopplats till spisen, matlagningen och hemmet, och betraktades således som en tydligt kvinnlig syssla. Machomannen med klyvyxan är alltså en ganska senkommen figur.

Nåväl, nu ska vi emellertid inte lägga mer tid på genusdiskussion och historia utan inrikta oss på vedskogen. Den vanligaste frågan man får från unga människor som letar efter ett ställe på landet är hur stor yta man behöver för att vara självhushållande på ved. Detta är en svår fråga som saknar ett enkelt svar. Allt beror på hur bördig jorden är, vilka trädslag som finns till hands, om skogen är gammal eller ung o.s.v.

Ofta har man om man som jag bott på landet större delen av sitt liv hört just de där vedgubbarna orera om vilket sorts virke som duger till ved. Det man vanligtvis då får veta är att det bara är björk som är gott nog. Har man haft oturen att köpa ett ställe med bara gran är man med andra ord i stort sett körd på vedfronten. Detta stämmer inte. Det finns för det första flera trädslag som har en mycket högre verkningsgrad än björk, och för det andra går det utmärkt att elda också med gran.

Ett kilo ved är alltid ett kilo ved, och innehåller alltid lika mycket energi. Den stora skillnaden mellan exempelvis gran och björk är enbart att ett kilo gran i volym räknat är mer skrymmande än ett kilo björk och alltså också tar större plats i vedboden. Är man äldre, om man har ledproblem eller något annat kroppsligt ont som gör att man inte kan hantera för tunga vedklabbar så kan lätta träslag som asp eller gran alltså vara att föredra. Likaså kan det vara överlägset tyngre trädslag för den som har ont om tid för själva torkningsprocessen. Grovt räknat gäller nämligen att tyngre ved torkar långsammare än lätt.

Vidare fyllde förr i världen de olika vedslagen olika funktioner i eldningen. Tallgrenar eller törved (kådfylld tallved) brinner väldigt aggressivt och är bra att starta upp en brasa med – de utgjorde äldre tiders braständare. Därefter matade man ofta med tunna aspsånor som även de tog sig väldigt lätt. När elden väl var i full gång kunde man i viss mån reglera värmen på spisen genom att mata med olika vedslag. Alla har väl t.ex. någon gång använt sig av ordet ”kaffeved”. Detta var tunna björkpinnar, vilka på grund av sin ringa storlek och höga energiinnehåll brann fort och hett. Spisen blev snabbt varm när man ville bju' på kaffi. Ville man ha en gryta puttrandes under lång tid föll det sig mer naturligt att mata med granved.

Har man således på sin mark en granplantage som ligger nära och bra till så finns det ingen anledning att inte ta åtminstone en del av sin ved ur detta förråd. I de flesta fall gör man allt som oftast dessutom ekologin en tjänst om man tunnar ur en sådan monokultur. Leta alltså gärna efter spiror av andra trädslag när du hämtar ved i din granplantage och hugg runt dessa. På så sätt hjälper du de små skotten på traven något i den hårda konkurrensen bland all gran.

Det enda förbehållet mot gran- och tallved är att deras aska inte är tjänlig som gödsel i trädgården. Barrträden tar upp tungmetaller när de växer och en stor del av dessa stannar om jag förstått det hela rätt kvar i askan – vilken alltså blir som en sorts svagt koncentrat. Jag har vänner som tar så allvarligt på detta att de lämnar in askan till sin lokala sopstation, men efter att ha diskuterat saken med en biolog gör jag som så att jag istället återför askan som näring till skogen.

De av er läsare som framställer egen biokol för trädgårdsbruk bör alltså också tänka på att inte använda barrved till detta, eftersom ni då eventuellt anrikar era trädgårdsland med tungmetaller.

Nu kanske det framstår som om jag hade något emot björken som ved. Inte alls. I Värmland där jag bor är det oftast det bästa trädslag som finns tillgängligt. Bästa då det som sagt tar minst plats och eftersom det växer i princip överallt. Dess bark, nävern, utgör ju också (jämsides med talletören) det bästa tändmaterial du kan tänka dig, och det får du på köpet. Av askan (som f.ö. är helt ok att slänga på trädgårdslanden) kan du dessutom göra lut, som du sedan kan använda som alternativ till köpe-tvättmedel.

Räknat i energitäthet finns det dock bättre ved än björken. Rönnen är lika hatad av de stora skogsbolagen som den är älskad av ekologin och av den kunnige vedentusiasten. Förutom att dess blomning och bär utgör föda för pollinerare och fåglar, och dess stam och bark utgör boplatser för en mängd arter så är dess ved ett av de bästa brännen man kan hitta i större delen av landet. Visserligen har den nära släktingen oxel, i likhet med ek, ask, alm och lönn, ännu högre energitäthet, men alla dessa trädslag vill man använda till annat än att elda med. I de södra delarna av landet är boken ett naturligare val än både björk och rönn.

En liten brasklapp är dock på sin plats: Skulle du ha turen att ha ett rönnbestånd på din mark; var då försiktig så att du inte tar ut för mycket. Det är en skatt som växer där, både ur ekologiskt och slöjdmässigt hänseende.

Om jag finge bestämma så skulle ingen elda med vare sig sälg eller gamla torrakor. Dessa är hemvist för hundra- ja kanske tusentals organismer. Sälgen – i det folkliga medvetandet personifierar den sly, och betraktas som ett ogräs – är t.ex. hem åt flera av våra fjärilsarter. Utan sälgen kan inte dessa älskade små sommarfåglar överleva. Den är också extremt viktig för många pollinerare då den på många håll i vårt land är den första växten att blomma. Vide är vårens frukost för många hundra arter. Låt dem stå kvar. Torrakor – eller egentligen all stående eller liggande död ved – utgör inte bara en mycket dålig värmekälla som för med sig risk för sotbrand, de är också på samma sätt som sälgen hem för ett nästan oräkneligt antal arter. Låt stå.

Den skog som möter de allra flesta som köpt något gammalt torpställe är dock - tyvärr – ur ekologisk synvinkel ganska dåligt sammansatt. Den består för det mesta av mer eller mindre ”välskötta” monokulturer i olika tillväxtfaser. Gran och tall dominerar på detta sätt i vårt land. Om man därför använder sig av en smula ekologiskt tänk när man tar ut sin ved kan man faktiskt hjälpa naturens egen läkning på traven.

Hugger man i en gran- eller tallplantage bör man som redan sagts leta efter de plättar där de andra undertryckta trädarterna försöker få fäste och försiktigt hugga små luckor där. Ta gärna reda på vilka trädslag som är mest missgynnade i det område där du bor och inrikta dig på att hjälpa deras telningar. Andra saker att tänka på kan vara att långsamt under årens lopp hugga ur gran och tall runt bäckar, åar och andra våtområden. Här kommer nämligen med största sannolikhet al, björk, sälg och andra lövträd att dyka upp av sig självt – och då har du ju både gynnat framtida vedproduktion och en bättre artsammansättning.

Om du redan från början skulle råka ha en väl sammansatt skog med alla möjliga trädslag, i alla olika åldrar så är mitt första tips – som går helt förbi veddiskussionen – att du ska vara extremt rädd om denna. Be en biolog komma och titta innan du gör någonting. Det samma gäller för riktigt gammal skog, av alla typer.

Ytterligare en faktor som spelar in i kalkylerandet av hur stor yta som behövs för att bli självförsörjande på ved är jordens bördighet. Bor du på mager mark kommer den självfallet inte kunna producera lika mycket ved som bördig. Ibland kan det vara svårt att veta om den jord man promenerar runt på är fet eller mager. Man kan bo i en landsända allmänt känd för sin höga bördighet, men ha oturen att efterträda en oansvarig skogsägare som utarmat sina jordar genom ett alltför ensidigt och hårdfört brukande.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur skogsägare kalhuggit mark med gammal fin grovvuxen skog - som man alltså skulle kunna utgå ifrån är bördig - för att därefter stå med ett hygge utan nästan någon tillväxt alls. Jord uppvisar olika grader av känslighet. Vissa områden har kalhuggits både två och tre gånger men allt som slår rot på den växer fortfarande så att det knakar, medan andra områden kan ha blivit utarmade redan efter första hygget.

Kort sagt är det svårt att ge ett enhetligt mått på hur stor yta man behöver för att bli självförsörjande på ved. Bor man i en monokultur med ek behöver man sannolikt inte mycket mer än ett par hektar. Men sannolikheten för att hitta ett sådant ställe är minimal, och skulle man göra det kunde man istället sälja utvalda delar av sin råvara till rätt köpare och använda en liten del av förtjänsten till att köpa ved av grannen. Det vore ju hemskt att se någon elda med ek.

Av avgörande betydelse är ju också husets storlek och vilken form av eldstad man använder. Ska man värma upp en kåk på 300 kvadrat med öppna eldstäder får man ha en vedbod stor som en hel lagård. Då bör man i första hand fundera på att se över själv uppvärmningssystemet. Bor man å andra sidan i ett normalstort hus som värms upp av en någorlunda modern värmepanna med akumulatortank så minskar också behovet av skogsyta ganska drastiskt.

Jag skulle gissa att man, om vi räknar på normalbördig mellansvensk granblandskog, för att trygga den egna vedförsörjningen hamnar någonstans mellan 5-10 hektar. Det funkar nog med ett något mindre område, men då riskerar man att långsamt försvaga ekologin och suga bördigheten ur jorden.

Som i alla former av skogsbruk gäller försiktighetsprincipen och att man i första hand älskar skogen som den är, levande, och inte enbart ser den som en produkt; spånplattor, pappersmassa eller ved. Om du ägnar mycket tid i skogen utan låta dig tvingas av några lutheranska krav på oavbruten fysisk verksamhet så kommer du efter ett tag högst sannolikt också att veta vad du kan göra. Vidhern visar vägen till veden.

- Johannes Söderqvist