Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist

Vi kan inte förbättra naturen

(Först publicerad i Dalademokraten.)

Skogsstyrelsen i Norrland inventerar hyggen med dålig tillväxt. Skogen som en gång huggits bort kommer inte alltid tillbaka, vilket kan få konsekvenser för hela landets ekonomi, biologiska mångfald och för klimatet. I samband med detta har från myndighetens sida nämnts både betande älg och svampangrepp som möjliga orsaker till att återväxten är så dålig. Dock; om vi inte hade haft vår svenska skogsbruksmodell med kalhyggen och plantering så hade de här problemen inte existerat.


Läs hela artikeln av mig och Martin Jentzen på Dalademokraten där nyligen publicerades.

I vedskogen

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den här artikeln är den första i en rad på temat Skogen i självhushållet. Och denna första text kommer att handla om den kanske enskilt största nyttan en självhushållare kan ha av sin lilla skogsplätt; veden. Olika sorters nyttor ska väl egentligen inte vägas mot varandra – bär, svamp och byggnadsmaterial i all ära, men förutsatt att man redan har en kåk att bo i så är det är svårt att tänka sig vad som på våra breddgrader i nytta kan konkurrera med att kunna bärga sin egen ved.

(Detta blir alltså inte en lika politisk text, med udden riktad mot de stora skogsbolagen och den svenska skogsbruksmodellen, som vanligen när det gäller mig, men lite gnäll ska jag allt lyckas pressa in även här.)

Ordet ved kommer sig av fornsvenskans vidher och betydde ursprungligen inte bränne utan skog. Än idag kan vi se detta i namn- och ordbildningar som t.ex. Tiveden, vilket översatt till nutidssvenska antagligen betyder något i stil med Tyrs skog (Tyr var en av de fornnordiska gudarna). Inte för att ordet veds etymologiska bakgrund har någon större relevans för det som ska avhandlas i den här artikeln, men det är aldrig fel att anknyta bakåt. Om inte annat sätter det veden i kontext: Det är trots allt skog – ett levande väsen – som vi sågar ner och eldar upp. Jag blir i alla fall mer ödmjuk av att tänka så medan brasan sprakar.

Alla som bor på landet och eldar med ved har tidigt fått lära sig att detta på intet vis är någon enkel syssla – det finns i stort sett hur många gubbregler som helst vilka omgärdar vedeldningens ädla konst, och ibland kan dessa förmedla en känsla av att det är någonting väldigt komplicerat man har att göra med. Så är det inte. Är veden bara torr så kan den också brinna. Människor har så vitt vi vet eldat i åtminstone två miljoner år och det finns ingen anledning till att det skulle ha blivit svårare de senaste 70. En lustig grej när det gäller de där ofta ganska tröttsamma och besserwisseriga vedgubbarna som mäter sin egen manlighet i hur hög vedstapel de lyckats bygga på gården är att de är helt historielösa. Det är bara under de senaste 75-100 åren som det här med ved har blivit en manlig syssla. Tidigare i historien har ved kopplats till spisen, matlagningen och hemmet, och betraktades således som en tydligt kvinnlig syssla. Machomannen med klyvyxan är alltså en ganska senkommen figur.

Nåväl, nu ska vi emellertid inte lägga mer tid på genusdiskussion och historia utan inrikta oss på vedskogen. Den vanligaste frågan man får från unga människor som letar efter ett ställe på landet är hur stor yta man behöver för att vara självhushållande på ved. Detta är en svår fråga som saknar ett enkelt svar. Allt beror på hur bördig jorden är, vilka trädslag som finns till hands, om skogen är gammal eller ung o.s.v.

Ofta har man om man som jag bott på landet större delen av sitt liv hört just de där vedgubbarna orera om vilket sorts virke som duger till ved. Det man vanligtvis då får veta är att det bara är björk som är gott nog. Har man haft oturen att köpa ett ställe med bara gran är man med andra ord i stort sett körd på vedfronten. Detta stämmer inte. Det finns för det första flera trädslag som har en mycket högre verkningsgrad än björk, och för det andra går det utmärkt att elda också med gran.

Ett kilo ved är alltid ett kilo ved, och innehåller alltid lika mycket energi. Den stora skillnaden mellan exempelvis gran och björk är enbart att ett kilo gran i volym räknat är mer skrymmande än ett kilo björk och alltså också tar större plats i vedboden. Är man äldre, om man har ledproblem eller något annat kroppsligt ont som gör att man inte kan hantera för tunga vedklabbar så kan lätta träslag som asp eller gran alltså vara att föredra. Likaså kan det vara överlägset tyngre trädslag för den som har ont om tid för själva torkningsprocessen. Grovt räknat gäller nämligen att tyngre ved torkar långsammare än lätt.

Vidare fyllde förr i världen de olika vedslagen olika funktioner i eldningen. Tallgrenar eller törved (kådfylld tallved) brinner väldigt aggressivt och är bra att starta upp en brasa med – de utgjorde äldre tiders braständare. Därefter matade man ofta med tunna aspsånor som även de tog sig väldigt lätt. När elden väl var i full gång kunde man i viss mån reglera värmen på spisen genom att mata med olika vedslag. Alla har väl t.ex. någon gång använt sig av ordet ”kaffeved”. Detta var tunna björkpinnar, vilka på grund av sin ringa storlek och höga energiinnehåll brann fort och hett. Spisen blev snabbt varm när man ville bju' på kaffi. Ville man ha en gryta puttrandes under lång tid föll det sig mer naturligt att mata med granved.

Har man således på sin mark en granplantage som ligger nära och bra till så finns det ingen anledning att inte ta åtminstone en del av sin ved ur detta förråd. I de flesta fall gör man allt som oftast dessutom ekologin en tjänst om man tunnar ur en sådan monokultur. Leta alltså gärna efter spiror av andra trädslag när du hämtar ved i din granplantage och hugg runt dessa. På så sätt hjälper du de små skotten på traven något i den hårda konkurrensen bland all gran.

Det enda förbehållet mot gran- och tallved är att deras aska inte är tjänlig som gödsel i trädgården. Barrträden tar upp tungmetaller när de växer och en stor del av dessa stannar om jag förstått det hela rätt kvar i askan – vilken alltså blir som en sorts svagt koncentrat. Jag har vänner som tar så allvarligt på detta att de lämnar in askan till sin lokala sopstation, men efter att ha diskuterat saken med en biolog gör jag som så att jag istället återför askan som näring till skogen.

De av er läsare som framställer egen biokol för trädgårdsbruk bör alltså också tänka på att inte använda barrved till detta, eftersom ni då eventuellt anrikar era trädgårdsland med tungmetaller.

Nu kanske det framstår som om jag hade något emot björken som ved. Inte alls. I Värmland där jag bor är det oftast det bästa trädslag som finns tillgängligt. Bästa då det som sagt tar minst plats och eftersom det växer i princip överallt. Dess bark, nävern, utgör ju också (jämsides med talletören) det bästa tändmaterial du kan tänka dig, och det får du på köpet. Av askan (som f.ö. är helt ok att slänga på trädgårdslanden) kan du dessutom göra lut, som du sedan kan använda som alternativ till köpe-tvättmedel.

Räknat i energitäthet finns det dock bättre ved än björken. Rönnen är lika hatad av de stora skogsbolagen som den är älskad av ekologin och av den kunnige vedentusiasten. Förutom att dess blomning och bär utgör föda för pollinerare och fåglar, och dess stam och bark utgör boplatser för en mängd arter så är dess ved ett av de bästa brännen man kan hitta i större delen av landet. Visserligen har den nära släktingen oxel, i likhet med ek, ask, alm och lönn, ännu högre energitäthet, men alla dessa trädslag vill man använda till annat än att elda med. I de södra delarna av landet är boken ett naturligare val än både björk och rönn.

En liten brasklapp är dock på sin plats: Skulle du ha turen att ha ett rönnbestånd på din mark; var då försiktig så att du inte tar ut för mycket. Det är en skatt som växer där, både ur ekologiskt och slöjdmässigt hänseende.

Om jag finge bestämma så skulle ingen elda med vare sig sälg eller gamla torrakor. Dessa är hemvist för hundra- ja kanske tusentals organismer. Sälgen – i det folkliga medvetandet personifierar den sly, och betraktas som ett ogräs – är t.ex. hem åt flera av våra fjärilsarter. Utan sälgen kan inte dessa älskade små sommarfåglar överleva. Den är också extremt viktig för många pollinerare då den på många håll i vårt land är den första växten att blomma. Vide är vårens frukost för många hundra arter. Låt dem stå kvar. Torrakor – eller egentligen all stående eller liggande död ved – utgör inte bara en mycket dålig värmekälla som för med sig risk för sotbrand, de är också på samma sätt som sälgen hem för ett nästan oräkneligt antal arter. Låt stå.

Den skog som möter de allra flesta som köpt något gammalt torpställe är dock - tyvärr – ur ekologisk synvinkel ganska dåligt sammansatt. Den består för det mesta av mer eller mindre ”välskötta” monokulturer i olika tillväxtfaser. Gran och tall dominerar på detta sätt i vårt land. Om man därför använder sig av en smula ekologiskt tänk när man tar ut sin ved kan man faktiskt hjälpa naturens egen läkning på traven.

Hugger man i en gran- eller tallplantage bör man som redan sagts leta efter de plättar där de andra undertryckta trädarterna försöker få fäste och försiktigt hugga små luckor där. Ta gärna reda på vilka trädslag som är mest missgynnade i det område där du bor och inrikta dig på att hjälpa deras telningar. Andra saker att tänka på kan vara att långsamt under årens lopp hugga ur gran och tall runt bäckar, åar och andra våtområden. Här kommer nämligen med största sannolikhet al, björk, sälg och andra lövträd att dyka upp av sig självt – och då har du ju både gynnat framtida vedproduktion och en bättre artsammansättning.

Om du redan från början skulle råka ha en väl sammansatt skog med alla möjliga trädslag, i alla olika åldrar så är mitt första tips – som går helt förbi veddiskussionen – att du ska vara extremt rädd om denna. Be en biolog komma och titta innan du gör någonting. Det samma gäller för riktigt gammal skog, av alla typer.

Ytterligare en faktor som spelar in i kalkylerandet av hur stor yta som behövs för att bli självförsörjande på ved är jordens bördighet. Bor du på mager mark kommer den självfallet inte kunna producera lika mycket ved som bördig. Ibland kan det vara svårt att veta om den jord man promenerar runt på är fet eller mager. Man kan bo i en landsända allmänt känd för sin höga bördighet, men ha oturen att efterträda en oansvarig skogsägare som utarmat sina jordar genom ett alltför ensidigt och hårdfört brukande.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur skogsägare kalhuggit mark med gammal fin grovvuxen skog - som man alltså skulle kunna utgå ifrån är bördig - för att därefter stå med ett hygge utan nästan någon tillväxt alls. Jord uppvisar olika grader av känslighet. Vissa områden har kalhuggits både två och tre gånger men allt som slår rot på den växer fortfarande så att det knakar, medan andra områden kan ha blivit utarmade redan efter första hygget.

Kort sagt är det svårt att ge ett enhetligt mått på hur stor yta man behöver för att bli självförsörjande på ved. Bor man i en monokultur med ek behöver man sannolikt inte mycket mer än ett par hektar. Men sannolikheten för att hitta ett sådant ställe är minimal, och skulle man göra det kunde man istället sälja utvalda delar av sin råvara till rätt köpare och använda en liten del av förtjänsten till att köpa ved av grannen. Det vore ju hemskt att se någon elda med ek.

Av avgörande betydelse är ju också husets storlek och vilken form av eldstad man använder. Ska man värma upp en kåk på 300 kvadrat med öppna eldstäder får man ha en vedbod stor som en hel lagård. Då bör man i första hand fundera på att se över själv uppvärmningssystemet. Bor man å andra sidan i ett normalstort hus som värms upp av en någorlunda modern värmepanna med akumulatortank så minskar också behovet av skogsyta ganska drastiskt.

Jag skulle gissa att man, om vi räknar på normalbördig mellansvensk granblandskog, för att trygga den egna vedförsörjningen hamnar någonstans mellan 5-10 hektar. Det funkar nog med ett något mindre område, men då riskerar man att långsamt försvaga ekologin och suga bördigheten ur jorden.

Som i alla former av skogsbruk gäller försiktighetsprincipen och att man i första hand älskar skogen som den är, levande, och inte enbart ser den som en produkt; spånplattor, pappersmassa eller ved. Om du ägnar mycket tid i skogen utan låta dig tvingas av några lutheranska krav på oavbruten fysisk verksamhet så kommer du efter ett tag högst sannolikt också att veta vad du kan göra. Vidhern visar vägen till veden.

- Johannes Söderqvist

Utvidga rödlistan – årets julklapp?

Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen OM-omstallning.

I Sverige finns runt 2100 arter som är mer eller mindre hotade av skogsbruket. När man tar bort skogen så tar man också bort arternas habitat dvs. hela den miljö de lever i och av. Ungefär som om man för en modern människa skulle ta bort bil, dagis, butiker, pengar, ja hela samhället egentligen, samt även avlägsnat nästan alla andra människor. Jag skulle vilja hävda att de ytterst få svenskar som idag lever på och av landsbygden också är en sorts utrotningshotad art.

Historiskt perspektiv: Skogen, som en gång var allas, som inte kunde ägas, togs ifrån oss under förevändningen att den nu blivit någons privata egendom – Kungen, herremannens, patronens. På slingrande vägar har den därefter hamnat i händerna på våra nuvarande skogsindustrijättar. Många av de plättar som trots allt stannat kvar i ägo hos någon lokal bonde, stals genom baggböleriet. Borde inte dessa landområden lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen, eller kanske i formen av en allmänning till byn ifråga? Den stora frågan är i alla avseenden hur mark som denna fortsatt kan anses vara bolagens rättmätiga ägodel. Andra folk som i historien utsatts för övergrepp eller blivit bestulna av en övermakt har faktiskt ibland fått tillbaka sina landområden, eller åtminstone fått en officiell ursäkt.

Skogsarbetarna. En gång var de hundratusen. En gång var de fackligt anslutna, och kunde på den vägen även (ibland) komma överens med miljörörelsen. Idag är de flesta maskinförare ”fria” entreprenörer. Skuldtyngda under mångmiljonbelopp tvingas de låta maskinerna gå så mycket det bara är möjligt, om möjligt dygnet runt. De ser naturligtvis inte så särskilt positivt på en sådan som jag. En ”miljömupp och trädkramare” som vill skydda en betydande del skog från avverkning. Men om vi ska vara ärliga så är det inte jag som är deras största fiende. Fienden tog skogen ifrån oss alla. Fienden tvang oss att bli ”skogsarbetare” i samma stulna skogar. Fienden krossade senare även fackföreningsmakten genom att ge samma skogsarbetare det frikostiga erbjudandet att bli egna företagare, som nu tvingas konkurrera med varandra. Det är samma fiende som ständigt sår split mellan mig och snubben i maskinen och får oss att tro att vi tillhör skilda läger. Jag och skogsarbetaren bråkar vid pyramidens bas, och glömmer hela tiden bort att titta upp mot toppen.

De mindre skogsägarna är lurade in i ett system med stora driftskostnader för avverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring etc. På sikt äts nästan hela vinsten från en kalhuggning upp av de efterföljande åtgärderna. Men systemet med kalavverkning gynnar massaindustrin som för en mycket billig peng får allt det klenvirke som inte duger till timmer.

FSC, Forest Stewardship Council, är ett certifieringssystem som ger sig ut för att garantera ”ett ansvarsfullt bruk av världens skogar”. Ett skogsbrukets kravmärke kan man säga. En stor del av den svenska skogsindustrin är certifierad enligt svenska FSC. Detta ska innebära att urskog, eller urskogsliknande biotoper och gammelskogar aldrig huggs, att kantzoner mot vatten respekteras, osv. När man som konsument köper en FSC-märkt vara ska man också - åtminstone enligt de certifierade bolagen själva - kunna vara säker på att de olika ursprungsbefolkningar som kan tänkas vara berörda av skogsbruket, har fått inflytande. I Sveriges fall handlar det om samerna.

Själv tillhör jag dock södra Sveriges ursprungsbefolkning – eller om man så vill Europa och världens ursprungsbefolkning. Måste jag fördenskull betraktas som en hemlös förvaltare av moderniteten? Har jag ingen kultur? Varför visas jag ingen hänsyn? Anses mina heliga platser, bäckar, stigar och fornlämningar (varav vilka runt 50 % redan skadats av industrins framfart) som mindre viktiga än samernas? Observera att jag inte på något vis vill göra detta till en fråga mellan samer och sörlänningar – samernas rättigheter till sitt land borde utökas än mer. Säg mig bara: Varför har jag som svensk inbyggare inte rätt att påverka ett ingrepp i min närmiljö som i ett enda oåterkalleligt ögonblick kan förändra hela min livssituation? ”Mina” svampställen, ”mina” vandringsstråk, ”mina” älskade träd … alla kan de tas från mig utan att jag har ett endaste jävla dugg att säga till om.

Alla människor, ursprungsfolk eller bara folk i allmänhet, av vilket ursprung som helst, boende på en plats nära, eller med anknytning till en skog, alltså ALLA, har väl känslor för dessa saker, värda att respektera?

FSC-reglerna borde alltså formuleras om. Men framför allt efterlevas! I själva verket är det ju så att den sociala hänsyn som det talas så fint om i beskrivningarna av FSC nästan aldrig visas berörd lokalbefolkning. I bästa fall infinner sig bolagsfolket till det rådslag som lokalbefolkningen enligt FSC-systemet har rätt att kalla till, för att därefter högaktningsfullt strunta i deras krav. (I Sverige har hittills ytterst få skogsområden utanför tätorterna sparats av ”sociala skäl” när befolkningen bett om det.)

Det vore alltså från industrins sida på sin plats med en fet ursäkt till alla Sveriges ursprungsbefolkningar, samt lika feta och på pränt fästa löften om att man aldrig någonsin mer kommer att köra över lokalbefolkningen i något avseende.

Vi är alla inneboende i den väldiga skog som sträcker sig från Norges västkust, över Rysslands vida inland och ända ut till New Foundlands östspets. Det viktigaste är faktiskt inte att den skogen certifieras. Det viktigaste är att den får fortsätta att vara levande. Kan FSC hjälpa till med det? I dagsläget ser det inte så ut.

Man kan faktiskt också se på certifieringshysterin (krav, ursprungsmärkt, rain forest alliance, rättvisemärket m.fl.), hela mängden av små märkningar som just nu exploderar på våra butikshyllor, som ett utslag av en ganska osund omfördelning av ansvar: Helt plötsligt har det blivit konsumentens ansvar att köpa den ”moraliska varan”, och inte producentens ansvar att låta bli att tillverka den ”omoraliska varan”. Burhöns eller inte, det har blivit mitt ansvar som kund, och inte en fråga för personen som faktiskt plågar djuren. Borde inte det grymma och det förödande vara förbjudet i första rummet? Varför har vi inte lagar som, i fallet med äggen förbjuder burhöns, och i fallet med skogen förbjuder skövling?

Bolagens skogar är inte deras. De är stulna. Precis som Kronans skogar också är det. De stals från oss under en lång period som spänner från Gustav Wasas konfiskationer av väldiga landområden, fram till 1990-talets grundlagsskydd av äganderätten. I normala fall, när inte tjuven är en miljardindustri utan en vanlig medborgare, så brukar man resonera som så om sådant som är stulet att det skall lämnas tillbaka till den bestulna. Sedan får brottslingen vanligen sitta inne ett tag eller pröjsa böter – i synnerhet om det stulna godset, i likhet med våra förödda svenska skogar, blivit skadat.

Nåväl, jag kan tänka mig att låta hela saken bero, förutsatt att vi nu en gång för alla löser den här samhälleliga stressknuten tillsammans. Bolagen, kronan, kyrkan och staten kan lämna tillbaka alla de områden som har sitt ägandeursprung i omoraliska historiska konfiskationer samt alla de områden de köpt för en kanna brännvin; be landsbygdsbefolkningen om ursäkt för hundratals år av stöld, utsugeri, våld och förtryck, samt slutligen avsätta alla äldre skogsområden som fortfarande därefter är i deras ägo till reservat.

Ni skrattar? Åt mitt högmod? Jovisst twistar jag retoriken lite extra, men det är faktiskt värt att tänka på att den här tanken om att ”gottgöra för den ursprungliga stölden” är en fråga som betraktats som en högst seriös sådan av de flesta europeiska länder – utom Sverige. Mer eller mindre forcerade jordreformer har också förekommit nästan överallt – utom i Sverige. Faktum är att i det förmodat socialistiska 1900-tals-Sverige har storgodsen bara blivit större och större och bolagen fått en nästintill oinskränkbar makt. Här har man från statens och storföretagens sida satsat hårt på att hjälpa de stora att konkurrera ut de små. Till och med det annars så konservativa Storbritannien ligger långt före oss när det gäller jordreformer. Detta är en fråga som andra länder många gånger löst redan för ibland mer än hundra år sedan.

(En kuriös detalj, som inte har direkt med skogsfrågan att göra, men som ändå ger en bra bild av hur långt efter vi ligger när det gäller reformer inom jordägande är att Sverige, som enda land i världen, har kvar ett flertal fideikomisser.)

Sveriges bolagsskogar borde göras om till allmänningar i stiftelseform, med klara regler för hur lokalbefolkningen får bruka den – hyggesfritt. Områden med hög biologisk rikedom skulle sparas helt under så lång tid att arterna hann sprida sig. Återigen kunde varje by ha ett eget sågverk och flera skogsentreprenörer. Den massaved industrin behövde skulle de få köpa av oss, till vårt pris.

Jag är övertygad om att jordreformer kommer att äga rum. Förr eller senare. På ett någorlunda smidigt vis eller på ett högst otrevligt vis. Efterhand som energin, råvarorna och hela samhällets drift blir dyrare så kommer folk att försöka hitta framkomliga livsvägar på nya och annorlunda sätt – med eller utan etablissemangets hjälp. Här kommer skogen att spela en nyckelroll. Vore det inte en ”årets julklapp” värd att hugfästas, att staten helt enkelt gav tillbaka skogen till dem som bor i den? Nu.

Om vi som land verkligen ville göra någonting för klimatet, den biologiska mångfalden, för demokratin och rättvisan så vore skogen den ultimata arenan. Ingen, vare sig bland skogsaktivisterna eller i den bredare miljörörelsen, är emot att landsbygdens folk ska få bruka den skog som omger dem. Det är bara tragiskt att se när debatten styrs in i en fåra där miljörörelse står mot skogsbonde. Den borde stå mellan klimat- och biodiversitetsforskare och skogsindustrin.

Kattrakandet om jordens minskande resurser kommer bara att öka under de kommande årtiondena. Det är i princip alla som satt sig in i frågan eniga om. Den stora frågan och som i mångt och mycket kommer avgöra hur framtiden kan se ut för oss, landsbygdens befolkning, är om vi lyckats bevara de sista artrika skogarna. Vi kommer nämligen att behöva ett resilient ekosystem och inte åkrar med blivande direktreklam. Skogar, inte fiberplantager. Desto fler av dessa habitat som får stå kvar, desto lättare blir det även för vår egen rödlistade art – den skogslevande människan – att överleva.  

* Johannes Söderqvist - frilansande skribent i tidningarna OM-omställning som ovanstående artikel är hämtad ifrån, samt Tidningen Kulturen. 

(Om du gillar den här bloggen kan du använda prenumerationsknappen till höger.)