Utvidga rödlistan – årets julklapp?

Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen OM-omstallning.

I Sverige finns runt 2100 arter som är mer eller mindre hotade av skogsbruket. När man tar bort skogen så tar man också bort arternas habitat dvs. hela den miljö de lever i och av. Ungefär som om man för en modern människa skulle ta bort bil, dagis, butiker, pengar, ja hela samhället egentligen, samt även avlägsnat nästan alla andra människor. Jag skulle vilja hävda att de ytterst få svenskar som idag lever på och av landsbygden också är en sorts utrotningshotad art.

Historiskt perspektiv: Skogen, som en gång var allas, som inte kunde ägas, togs ifrån oss under förevändningen att den nu blivit någons privata egendom – Kungen, herremannens, patronens. På slingrande vägar har den därefter hamnat i händerna på våra nuvarande skogsindustrijättar. Många av de plättar som trots allt stannat kvar i ägo hos någon lokal bonde, stals genom baggböleriet. Borde inte dessa landområden lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen, eller kanske i formen av en allmänning till byn ifråga? Den stora frågan är i alla avseenden hur mark som denna fortsatt kan anses vara bolagens rättmätiga ägodel. Andra folk som i historien utsatts för övergrepp eller blivit bestulna av en övermakt har faktiskt ibland fått tillbaka sina landområden, eller åtminstone fått en officiell ursäkt.

Skogsarbetarna. En gång var de hundratusen. En gång var de fackligt anslutna, och kunde på den vägen även (ibland) komma överens med miljörörelsen. Idag är de flesta maskinförare ”fria” entreprenörer. Skuldtyngda under mångmiljonbelopp tvingas de låta maskinerna gå så mycket det bara är möjligt, om möjligt dygnet runt. De ser naturligtvis inte så särskilt positivt på en sådan som jag. En ”miljömupp och trädkramare” som vill skydda en betydande del skog från avverkning. Men om vi ska vara ärliga så är det inte jag som är deras största fiende. Fienden tog skogen ifrån oss alla. Fienden tvang oss att bli ”skogsarbetare” i samma stulna skogar. Fienden krossade senare även fackföreningsmakten genom att ge samma skogsarbetare det frikostiga erbjudandet att bli egna företagare, som nu tvingas konkurrera med varandra. Det är samma fiende som ständigt sår split mellan mig och snubben i maskinen och får oss att tro att vi tillhör skilda läger. Jag och skogsarbetaren bråkar vid pyramidens bas, och glömmer hela tiden bort att titta upp mot toppen.

De mindre skogsägarna är lurade in i ett system med stora driftskostnader för avverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring etc. På sikt äts nästan hela vinsten från en kalhuggning upp av de efterföljande åtgärderna. Men systemet med kalavverkning gynnar massaindustrin som för en mycket billig peng får allt det klenvirke som inte duger till timmer.

FSC, Forest Stewardship Council, är ett certifieringssystem som ger sig ut för att garantera ”ett ansvarsfullt bruk av världens skogar”. Ett skogsbrukets kravmärke kan man säga. En stor del av den svenska skogsindustrin är certifierad enligt svenska FSC. Detta ska innebära att urskog, eller urskogsliknande biotoper och gammelskogar aldrig huggs, att kantzoner mot vatten respekteras, osv. När man som konsument köper en FSC-märkt vara ska man också - åtminstone enligt de certifierade bolagen själva - kunna vara säker på att de olika ursprungsbefolkningar som kan tänkas vara berörda av skogsbruket, har fått inflytande. I Sveriges fall handlar det om samerna.

Själv tillhör jag dock södra Sveriges ursprungsbefolkning – eller om man så vill Europa och världens ursprungsbefolkning. Måste jag fördenskull betraktas som en hemlös förvaltare av moderniteten? Har jag ingen kultur? Varför visas jag ingen hänsyn? Anses mina heliga platser, bäckar, stigar och fornlämningar (varav vilka runt 50 % redan skadats av industrins framfart) som mindre viktiga än samernas? Observera att jag inte på något vis vill göra detta till en fråga mellan samer och sörlänningar – samernas rättigheter till sitt land borde utökas än mer. Säg mig bara: Varför har jag som svensk inbyggare inte rätt att påverka ett ingrepp i min närmiljö som i ett enda oåterkalleligt ögonblick kan förändra hela min livssituation? ”Mina” svampställen, ”mina” vandringsstråk, ”mina” älskade träd … alla kan de tas från mig utan att jag har ett endaste jävla dugg att säga till om.

Alla människor, ursprungsfolk eller bara folk i allmänhet, av vilket ursprung som helst, boende på en plats nära, eller med anknytning till en skog, alltså ALLA, har väl känslor för dessa saker, värda att respektera?

FSC-reglerna borde alltså formuleras om. Men framför allt efterlevas! I själva verket är det ju så att den sociala hänsyn som det talas så fint om i beskrivningarna av FSC nästan aldrig visas berörd lokalbefolkning. I bästa fall infinner sig bolagsfolket till det rådslag som lokalbefolkningen enligt FSC-systemet har rätt att kalla till, för att därefter högaktningsfullt strunta i deras krav. (I Sverige har hittills ytterst få skogsområden utanför tätorterna sparats av ”sociala skäl” när befolkningen bett om det.)

Det vore alltså från industrins sida på sin plats med en fet ursäkt till alla Sveriges ursprungsbefolkningar, samt lika feta och på pränt fästa löften om att man aldrig någonsin mer kommer att köra över lokalbefolkningen i något avseende.

Vi är alla inneboende i den väldiga skog som sträcker sig från Norges västkust, över Rysslands vida inland och ända ut till New Foundlands östspets. Det viktigaste är faktiskt inte att den skogen certifieras. Det viktigaste är att den får fortsätta att vara levande. Kan FSC hjälpa till med det? I dagsläget ser det inte så ut.

Man kan faktiskt också se på certifieringshysterin (krav, ursprungsmärkt, rain forest alliance, rättvisemärket m.fl.), hela mängden av små märkningar som just nu exploderar på våra butikshyllor, som ett utslag av en ganska osund omfördelning av ansvar: Helt plötsligt har det blivit konsumentens ansvar att köpa den ”moraliska varan”, och inte producentens ansvar att låta bli att tillverka den ”omoraliska varan”. Burhöns eller inte, det har blivit mitt ansvar som kund, och inte en fråga för personen som faktiskt plågar djuren. Borde inte det grymma och det förödande vara förbjudet i första rummet? Varför har vi inte lagar som, i fallet med äggen förbjuder burhöns, och i fallet med skogen förbjuder skövling?

Bolagens skogar är inte deras. De är stulna. Precis som Kronans skogar också är det. De stals från oss under en lång period som spänner från Gustav Wasas konfiskationer av väldiga landområden, fram till 1990-talets grundlagsskydd av äganderätten. I normala fall, när inte tjuven är en miljardindustri utan en vanlig medborgare, så brukar man resonera som så om sådant som är stulet att det skall lämnas tillbaka till den bestulna. Sedan får brottslingen vanligen sitta inne ett tag eller pröjsa böter – i synnerhet om det stulna godset, i likhet med våra förödda svenska skogar, blivit skadat.

Nåväl, jag kan tänka mig att låta hela saken bero, förutsatt att vi nu en gång för alla löser den här samhälleliga stressknuten tillsammans. Bolagen, kronan, kyrkan och staten kan lämna tillbaka alla de områden som har sitt ägandeursprung i omoraliska historiska konfiskationer samt alla de områden de köpt för en kanna brännvin; be landsbygdsbefolkningen om ursäkt för hundratals år av stöld, utsugeri, våld och förtryck, samt slutligen avsätta alla äldre skogsområden som fortfarande därefter är i deras ägo till reservat.

Ni skrattar? Åt mitt högmod? Jovisst twistar jag retoriken lite extra, men det är faktiskt värt att tänka på att den här tanken om att ”gottgöra för den ursprungliga stölden” är en fråga som betraktats som en högst seriös sådan av de flesta europeiska länder – utom Sverige. Mer eller mindre forcerade jordreformer har också förekommit nästan överallt – utom i Sverige. Faktum är att i det förmodat socialistiska 1900-tals-Sverige har storgodsen bara blivit större och större och bolagen fått en nästintill oinskränkbar makt. Här har man från statens och storföretagens sida satsat hårt på att hjälpa de stora att konkurrera ut de små. Till och med det annars så konservativa Storbritannien ligger långt före oss när det gäller jordreformer. Detta är en fråga som andra länder många gånger löst redan för ibland mer än hundra år sedan.

(En kuriös detalj, som inte har direkt med skogsfrågan att göra, men som ändå ger en bra bild av hur långt efter vi ligger när det gäller reformer inom jordägande är att Sverige, som enda land i världen, har kvar ett flertal fideikomisser.)

Sveriges bolagsskogar borde göras om till allmänningar i stiftelseform, med klara regler för hur lokalbefolkningen får bruka den – hyggesfritt. Områden med hög biologisk rikedom skulle sparas helt under så lång tid att arterna hann sprida sig. Återigen kunde varje by ha ett eget sågverk och flera skogsentreprenörer. Den massaved industrin behövde skulle de få köpa av oss, till vårt pris.

Jag är övertygad om att jordreformer kommer att äga rum. Förr eller senare. På ett någorlunda smidigt vis eller på ett högst otrevligt vis. Efterhand som energin, råvarorna och hela samhällets drift blir dyrare så kommer folk att försöka hitta framkomliga livsvägar på nya och annorlunda sätt – med eller utan etablissemangets hjälp. Här kommer skogen att spela en nyckelroll. Vore det inte en ”årets julklapp” värd att hugfästas, att staten helt enkelt gav tillbaka skogen till dem som bor i den? Nu.

Om vi som land verkligen ville göra någonting för klimatet, den biologiska mångfalden, för demokratin och rättvisan så vore skogen den ultimata arenan. Ingen, vare sig bland skogsaktivisterna eller i den bredare miljörörelsen, är emot att landsbygdens folk ska få bruka den skog som omger dem. Det är bara tragiskt att se när debatten styrs in i en fåra där miljörörelse står mot skogsbonde. Den borde stå mellan klimat- och biodiversitetsforskare och skogsindustrin.

Kattrakandet om jordens minskande resurser kommer bara att öka under de kommande årtiondena. Det är i princip alla som satt sig in i frågan eniga om. Den stora frågan och som i mångt och mycket kommer avgöra hur framtiden kan se ut för oss, landsbygdens befolkning, är om vi lyckats bevara de sista artrika skogarna. Vi kommer nämligen att behöva ett resilient ekosystem och inte åkrar med blivande direktreklam. Skogar, inte fiberplantager. Desto fler av dessa habitat som får stå kvar, desto lättare blir det även för vår egen rödlistade art – den skogslevande människan – att överleva.  

* Johannes Söderqvist - frilansande skribent i tidningarna OM-omställning som ovanstående artikel är hämtad ifrån, samt Tidningen Kulturen. 

(Om du gillar den här bloggen kan du använda prenumerationsknappen till höger.) 

   

USA - landet vi älskar att hata.

”Amerikaner, de är högerkristna fundamentalister hela bunten. Inte en enda av dem tänker på någon annan.” Orden kom från en god vän till mig. Han är fortfarande min vän, men visst häpnar man ibland över folks fundamentalistiska fördomar. Inte heller var det första gången jag hört ett liknande uttalande rinna över en svensk, vänsterinriktad, kulturradikals läppar.

I USA finns naturligtvis alla sorter och typer, precis som här – fast fler. Min vänstervän skulle nog häpna om han insåg att många, för att inte säga de flesta, av de progressiva och intressanta nya vänsteridéerna kommer just från staterna. John Zerzan t. ex. tillhör tveklöst de mest radikala samhällsfilosoferna idag. Utöver honom kan vi med stor behållning läsa en hel drös ständigt aktuella tänkare: David Graeber, Carolyn Baker, Charles Eisenstein, Marilyn French och gamle Chomsky för att bara nämna några. Om man jämför med hur många nya fräscha, världsförbättrande idéer det kommit från Sverige under de senaste 50 åren börjar det bli pinsamt.

USA är också det land som fött fram Vietnam-, miljö-, och senast Occupyrörelsen. Medan de svenska ”radikalerna” ändå någonstans hoppas på att staten ska ta hand om deras problem åt dem, så överger, as we speak, 100 000-tals amerikaner städerna, och flyttar ut på landet. De har nämligen insett något som så gott som totalt gått den svenska storstadsorienterade vänstern förbi: Landsbygdsliv är lika med motståndskraft!

Viktigare ändå är att delar av den amerikanska vänstern har förstått att ”den nya tekniken” som Maktens gudar hela tiden vill sälja på oss, inte kommer bli vår frälsning. De odlar, håller djur, restaurerar och driver gamla kvarnar, skapar mötesplatser där människor – ansikte mot ansikte och inte via skype – kan träffas och utvecklas, skapar direktdemokratiska byalag, utvecklar byteshandel och penningfri ekonomi et cetera. Man gör sig oberoende av kapitalismen, och står mer rustad inför dess nedvissnande.

Fler och fler börjar också ifrågasätta sådana marxistiska käpphästar som produktionsmedlens expansion och fortsatt teknisk utveckling. Man gör så eftersom man börjar förstå att det kanske just är den domesticerande inställningen – att människan står höjd över naturen – som är kärnan i alla modernitetens problem. Man börjar lämna landet Vänstern.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med att Högern visat sig ha rätt, utan snarare att vänstertanken som sådan tjänat färdigt. Vad världen idag behöver är inte anti-kapitalism utan en helt ny vision. Den jordmån som en gång fick vänstern att gro och slå rot hette förtryck. Allt förtryck, alla ojämna relationer, har ett inneboende behov av att rättfärdiga sig själv, och därför föds berättelser som så småningom blir till ideologier. Högerns från början religiöst färgade berättelse säger att människan är ond, syndig, girig och självisk, men samtidigt att hon är överlägsen allt i sin omgivning. Vänstern är bara ett svar på hur man ska kunna hantera denna ”sanning”.

Den negativa självbilden är någonting som hänger ihop med hela västvärlden (och ytterst med civilisationen självt). Vänster och höger är bara två olika sätt att hantera denna bild. Om högern säger att: ”Vi måste släppa den naturliga själviskheten, konkurrensen mellan individerna, fri.”, så säger vänstern att: ”Vi måste ha ett system som kontrollerar människans inneboende girighet.” På samma sätt som både kyrkan och djävulsdyrkarna faktiskt är kristna (fast på lite olika sätt) så är både vänstern och högern höger (fast pro eller anti). Om man skulle fortsätta med religionsliknelserna så kan man nog mest likna de amerikanska radikalerna vid hedningar. De förhåller sig överhuvudtaget inte till vare sig gud eller satan.

Sverige är nog – på tvärs mot vad svensken själv tror – det mest individualistiska landet i världen. Amerikanerna har sedan länge förstått att de har mycket lite hjälp att hämta från staten, vilket har tvingat folk till samarbete och aktivism inom alla möjliga områden och på alla möjliga plan. Men vi, vana som vi är vid att samhället fixar allting åt oss, har förvandlats till ett gäng barnungar i ständig jakt på nya häftiga former av konsumtion. Socialkapitalismens baksida!

När den svenska vänstern slutar lämna landsbygden för ett hippare vänsterliv i staden, sliter makten över sina egna liv ur konsumtionsmonstrets käftar och handfast börjar bygga sin vision – bortom vänster – då kan vi snacka. Innan dess är allt tjat om ”vidriga amerikaner” inget annat än sverigedemokratism.

- Johannes Söderqvist, kompostfundamentalist.

Artikeln först publicerad i Tidningen kulturen den 11:e dec 2013. 

Birros antifeministiska fjasko

Käre värld. Marcus Birro skriver om feminism i Expressen.
Hela artikeln är i sig ledande bevis på att snubben aldrig läst en enda feministisk bok. Jo, han kanske någon gång för länge sedan, i jakt på någonting att reta sig på, har läst någon av de (mycket få) riktigt aggressiva feministiska skribenterna - typ Solanas. Men att koppla ihop feminister generellt med sådana strömningar, det är ungefär som att koppla ihop Mussolini med Birro - båda är exempel på konservativa "tänkare". Eller varför inte säga att Anton La Vey (Los Angelses-satanismens grundare) och nuvarande påven i stort sett står för samma saker, de är ju båda religiösa.

Det är så sorgligt att feminismen fortfarande är så missförstådd. Den så kallade debatten om den förs på en så låg nivå att den knappast kan kallas en debatt överhuvudtaget. Socialister brukar ju som regel i alla fall känna till grunderna i de konservativas tänkande, liberalerna har satt sig in i hur populisterna tänker, jaktmotståndare försöker förstå jägarkårens argument ... Detta utgör grunden för all debatt.  Men när det kommer till feministmotståndarna verkar det allt som oftast av deras argument att döma som om de inte har en susning.
   Jag är feminist. Jag känner många feminister. Men jag har inte till denna dag träffat en feminist som gett uttryck för ett generellt manshat eller som ens skuldbelagt män som grupp. Inte heller har jag ännu talat med enda feminist som vill förbjuda pojkar att spela fotboll eller meka med sina epa-traktorer, hugga ved och snusa. Däremot har jag haft hundratals diskussioner om hur ett samhälle skulle kunna utformas där pojkar som inte delar dessa intressen slipper vara rädda för att gå på sin balett- eller cellolektion. Ytterligare hundra diskussioner har handlat om hur flickor lika lätt som pojkar ska kunna ta plats i fotbollslaget. Ja, om man kokar ner den moderna feminismen till en kärnfull droppe så handlar den egentligen bara om att alla ska få lov att vara så som de själva vill, på lika villkor. Tänk vilken värld vi skulle ha om världsmedborgaren var en kvinnlig bilmekaniker som på fritiden läste filosofi på universitetet och spelade rugby, eller en hemmapappa som tog hand om barn, lagade mat, spelade rock n roll och då och då gick på kvarterspuben för att ta en öl med tjejpolarna.

Som tur är får Birro på bloggen Politism svar av My Vingren.   
Tyvärr kan man väl inte räkna med att Vingrens inlägg i debatten får samma spridning som Birro.

Mvh:
J.

Skogen lider av tillväxtvärk.

(Artikeln först publicerad i OM - omställning.)

Myten om den eviga tillväxten går igen på fler plan än vi (ja även vi omställare) tänker på. Ett exempel är i vår syn på skogen. Denna förväntas räcka till snart sagt allt: Ge oss nya industri-nischer som samtidigt ger oss fler nya jobb, ta hela Sverige ur krisen, och göra oss koldioxidneutrala. Därutöver förväntas den dra hit ständigt fler turister och även ge svenskarna själva en möjlighet till rekreation. Faktum är att alla de nya ”gröna näringarna” kan bli sista spiken i kistan för det gröna.

Om man, som jag, är skogsintresserad både när det gäller bruk och skydd, och följer med någorlunda i skogsdebatten (i allt från branschtidningar till allmän debatt), så är det ganska lätt att inse hur oförenliga alla de olika målsättningarna som man satt upp för den svenska skogen är. Ja, om en barnunge mot all förmodan skulle få för sig att försöka sätta i sig all denna information så skulle hen ganska snabbt kunna konstatera att vi omöjligen kan ro alla dessa ekor i land.

Till att börja med ska vi som nation leva upp till Nagoya-avtalet, vilket stipulerar att Sverige måste skydda minst 17 procent av vårt skogliga ekosystem. (Forskare hävdar dock att den absoluta undre gränsen för att kunna leva upp till riksdagens mål om en bevarad biologisk mångfald ligger på 20 procent skyddad skog.) Samtidigt vill vår inhemska skogsindustri, vilken är en av de största i världen, naturligtvis inte minska sitt roffande. De vill fortsätta att tillverka smörpapper, ölunderlägg, spånplattor och brädor i samma omfattning som tidigare. För att förenkla det hela något skulle man kunna säga att det är ungefär på denna punkt debatten mellan miljörörelsen och industrin står idag. 20-procentigt skydd kontra 100-procentigt brukande. Med enbart dessa två frågor på skrivbordet är det i stort sett kört. Ingen av de två kan få som de vill.

Utöver detta ökar nu trycket på den svenska skogen eftersom de växande s.k. ”gröna” näringarna även de vill ha sin bit av kakan. Nu ska vi ”bygga mer med naturliga material”; köra bilen på skogsbränsle; återigen börja värma våra hus med moderna och miljövänliga vedpannor; ta fram alla möjliga och omöjliga sorters kemikalier ur vedens hartser o.s.v. i nästan all oändlighet. Ja, skogen ska helt enkelt lösa alla landets problem. Den är, som vi hört så många politiker säga under de senaste åren, ”för oss vad oljan är för Norge”. Skogen är vårt lands ”gröna guld”.

I runda slängar är det bara runt två procent av landets beskogade yta som åtnjuter någon form av formellt skydd. I Värmland där jag bor, som ju traditionellt sett betraktas som ett skogslän, är inte ens en procent av skogsytan skyddad. Håller man sig utanför de rena reservaten kan man få leta i veckor efter ett område med någorlunda biologi. Nästan all trädbeklädd yta är plantager i olika tillväxtfaser. På den här punkten befinner vi oss alltså redan idag.

Omställningsrörelsen handlar allt som oftast (av högst förklarliga skäl) om ett förändrat brukande; mindre utsläpp, smartare resurshantering o.s.v. Mitt i denna oerhört vällovliga debatt får vi dock inte glömma bort att det viktigaste vi kan göra för naturen många gånger är det vi låter bli att göra. Skogen fanns trots allt här långt före vår ankomst, och den mår i de allra flesta fall bäst när den slipper insatser från vår sida helt och hållet. Det kommer inte att räcka med ett grönare brukande. Den kanske viktigaste frågan för framtiden (inom fler områden än bara skogsfrågan) är att vi tränar oss i avståendets ädla konst. Att låta vara är den viktigaste insatsen.

Alla som är någorlunda insatta i frågan förstår att omställning, när det till exempel gäller havet, inte bara handlar om ”grönare” båtar eller ”smarta” nät. Om fisken ska finnas kvar i morgon så måste vi helt enkelt dra upp mindre av den också. Detta logiska tänkesätt gäller av någon outgrundlig anledning inte i samma utsträckning när vi resonerar kring skogen. Ska vi ha en rimlig chans att kunna skapa oss en rimligare framtid kommer det vi låter bli att göra vara minst lika viktigt som det vi gör.

Frågan om formellt skydd av olika naturtyper blev först aktuell i samband med industrialismens framväxt. Under 1900-talet föddes och formades gradvis det som vi idag benämner miljöpolitik. Nya teknologier kunde nu komma åt resurser som tidigare ansetts alltför avlägsna och svårtillgängliga, och den snabbt växande globala marknaden hungrade i tillväxtekonomiernas gryning efter ständigt större råvarumängder. Att helt och hållet skydda vissa områden blev för första gången en nödvändighet. Naturskydd är alltså en nödtvungen konsekvens av industrialismen och inte i första hand ett utslag av att vi under de senaste hundra åren blivit mer upplysta.

I takt med att den teknologiska massan av skogsmaskiner ökat och skördat än större segrar på ”rationalitetens” och effektivitetens områden, och att den globala marknadens hunger blivit mer och mer glupande, så kan man tycka att även skyddet borde ha uppgraderats i samma takt. Så ser dock verkligheten inte ut.

Men även om tidigare svenska socialdemokratiska regeringars miljöpolitik alltså lämnat mycket övrigt att önska, så har dock trenden (om än långsamt) hela tiden gått mot mer pengar till miljövård, mot större bevarandeinsatser, mot mer skydd. Visserligen har inte skyddsinsatserna ökat i takt med förstörelsen, men de har ändå under hela 1900-talet ökat. Denna trend höll i sig ända fram till år 2006 då Andreas Carlgren blev miljöminister. Under honom och hans efterträdare Lena Eks styre ser vi nu för första gången på hundra hur vårt lands miljöpolicy faktiskt försvagas – kraftigt.

I dessa ministrars marknadsliberala utopiska drömmar heter det nämligen att om allting är ägt och brukat så kommer ägarna/brukarna att vilja ta hand om sina resurser, det de äger. Om man äger all fisk i en sjö så häller man ju inte gift i sjön eller fiskar upp allt på en gång så att resursen utarmas. Därför kan man överlåta skyddsansvaret på samma ägare. Dessvärre tar de politiker och företagslobbyister som resonerar på detta vis inte med i kalkylen att ägarna/brukarna/företagen också de lever under tillväxtkravets ok. De måste hela tiden expandera för att kunna fortsätta existera. Så: ägaren av fiskesjön får helt enkelt lov att fiska upp hela beståndet om han vill fortsätta vara kvar i branschen. Det finns väl ändå alltid en ny sjö att köpa upp och flytta vidare till.

Ganska exakt såhär är det man under de senaste sju åren har resonerat när det gäller den svenska skogen. Ägarna själva ska nu avgöra vilka områden det är som ska sparas, och om någonting överhuvudtaget ska sparas. Allt enligt principen om ”frivilliga avsättningar”. Skogs- och länsstyrelsen får visserligen fortfarande en liten summa pengar varje år för att kunna köpa upp extra skyddsvärda områden, men denna pengapung krymper stadigt och räcker inte ens till en liten del av allt det som skulle behöva skyddas. En skogsbonde med relativt litet ägande, men med högst skyddsvärd skog, vars privatekonomi blivit ansträngd, kan knappast räkna med att få någon ersättning för avsättningar. Är hen i behov av pengar är det kalavverkning som gäller. Kontentan av allt detta: Det här landets sista äldre skogar faller just nu.

I rapporten Efter oljetoppen (2006) av Hillevi Helmfrid och Andrew Haden framgår med all önskvärd tydlighet att Sverige aldrig kan ersätta sitt nuvarande oljeberoende med vare sig jordbruks- eller skogsprodukter. Nej, inte ens om man slår ihop dessa två storindustrier kan vi möta dagens stora (och ökande) behov av bränsle till alla våra resor och transporter. I Formas förlags lilla sammanfattande bok Bioenergi - till vad och hur mycket (Forskningsrådet) slås fast att ”vi inte är på väg ifrån en värld med ett överflöd av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi”. Det är möjligt att vi kan åka bil även i framtiden, men i sådana fall i en avsevärt mycket mindre omfattning än idag. Helt klart är i alla avseenden att vi inte kan lösa problemet genom ett ökat brukande av Sveriges ”gröna guld”. Inte heller kommer resurserna att räcka om nästa miljonprogram ska genomföras med svensk skogsråvara i basen, om en stor del av alla de plastprylar vi vant oss vid att konsumera nu ska framställas av fiber och oljor från skogen, eller till att värma alla landets enfamiljshus. Det är tillväxten, den ständigt ökande ekonomiska hungern - inte vilken råvara vi använder för att försöka mätta den med - som är problemet .

För mig framstår det som en extremt viktig punkt att begreppet ”omställning” inte förvanskas till att enbart handla om ett dylikt skifte från fossilsamhälle till ett ”grönt” biobränslesamhälle. Från att åka dålig bil till att åka bra bil. Från att flyga till Södern till att åka miljövänliga snabbtåg till Södern. Från skadlig lyxkonsumtion till klimatkompenserande, delfin- panda- och valräddande lyxkonsumtion. Den nya ”miljöbilen” kommer sannolikt aldrig att kompensera för all den energi och alla de resurser som togs i bruk när den tillverkades. Det är mycket mindre miljöförstörande att laga sin gamla bil, men använda den en tiondel så mycket. Omställningens kärna måste vara minskat brukande. Men eftersom detta är lika politiskt omöjligt som det är miljömässigt nödvändigt så är denna omställning upp till oss.

Som skogsbrukare är det alltså en självklarhet för mig att ändra på själva bruket bort från kalhyggesmodellen, till något som mer går att likna vid permakultur. Men lika viktigt är att undanta vissa områden från bruk helt och hållet. Att minska mina egna behov och därmed också minska trycket på skogen.

//Johannes Söderqvist

"Hatar män kvinnor?" P1-debut.

Så har jag gjort P1-debut! Jättekul. Både att bli intervjuad och att få höra resultatet.
Särskilt kul att det var just i ett Mia Blomgren-program. "Hatar män kvinnor?"
Har varit ett stort Blomgrenfan under lång tid.

:-)

Lyssna här på P1:s Tendens.


Mvh:
Johannes

Den goda viljan

Det viktiga är om den goda viljan ökar här i världen. Det är enda sättet att mäta utveckling på. Ungefär så uttryckte sig Harry Martinsson för många år sedan i en intervju med Sveriges radio. Ett vanligare sätt att definiera utveckling är att se till ökad komplexitet inom teknikens område. Men tekniken förmår dock inte öka den goda viljan. 

Antingen fungerar tekniken på så vis att den, genom ömsom tvång ömsom förförelse, förvisar människan från världen och in i en sketen, prefabricerad sinnevärld där individen till sist upphör att kommunicera med den yttre världen, eller så erbjuder den ett lömskt alibi för välgörenhet.

Ända sedan den industriella revolutionens början har vi blivit lovade att teknokulturen kommer ge oss jämlikhet, frihet, fred, och på senare tid även ett liv i harmoni med naturen. Så i hopp om att löftet om en bättre morgondag ska infrias har vi slutat producera vår egen mat och gått till fabrikerna istället, slutat vidarebefordra läkekonst och annan kunskap muntligt från generation till generation, vidare har vi tillverkat, först kulsprutan och senare atombomben för att få slut på världens konflikter, utvecklat datorerna för att avskaffa papperssamhället, och automatiserat industrin för att avskaffa alla farliga jobb (som industrialiseringen tydligen medförde). Slutligen har vi skapat internet för att befria, utbilda, förbrödra och försystra hela människosläktet.

Resultatet av hela projektet har blivit djupare ojämlikhet (men nu fördelat på genomfattiga respektive genomrika länder), oupphörliga konflikter (nu i form av inbördeskrig, vilka inte räknas som ”riktiga” krig av FN), och en miljöförstörelse i aldrig tidigare skådad skala. Och, ja just det ja, det sociala djuret människan har genom internetifieringen tagit ytterligare ett stort kliv in i alienationens rike. Alienation inte bara från naturen, utan slutligen också människoindivid från människoindivid.

Men eftersom vi hela tiden blir matade med idén om tekniken som dräparen av alla våra problem så väljer vi att fortsätta tro på myten. Att köpa miljöbil har blivit ett alibi för att verkligen göra något för miljön. För tro det eller ej, orden ”miljö” och ”bil” hör inte ihop. Inte på något sätt. Men eftersom det känns bättre att tro på myten så fortsätter vi på den inslagna banan. Att använda sig av sådana alibin är inte ett utslag av den goda vilja som Martinsson talade om. På sin höjd är det ett utslag av att vi har en vilja till god vilja, men inte orkar gå hela vägen.

Ingen kan i ärlighetens namn säga att de aldrig misstänkt att det kan finnas risker med det kemiska jordbruket, krigsindustri, kärnkraft, ”rationellt” skogsbruk, datorspelande etc, etc. Ingen kan heller därför på allvar säga att något av dessa projekt är uttryck för god vilja. Personlig vinning och lättja är mer passande beskrivningar. Vi har valt den teknokratiska vägen för att det gynnat oss, medvetna om riskerna, men hoppats på att det ska ligga någon sanning bakom teknikproducenternas fagra löften om en ljusare framtid. Sedan har vi blundat när så inte blivit fallet, och läst artiklar i Illustrerad vetenskap om den nya tekniken som ska kompensera för den gamla. Ungefär som att äta mediciner mot biverkningarna av andra mediciner. Det är moderniteten som är problemet, och det finns naturligtvis en inbyggd konflikt i att försöka bota modernitet med mer modernitet.

Hur kan vi skapa ett samhälle där vi odlar den goda viljan? Detta är frågan som står längst upp på väldigt många forskares, på hela den globala omställningsrörelsens, ja på miljoner tänkande och inkännande människors agenda. Det svar som så sakteliga håller på att utkristallisera sig ur alla dessa individers arbete verkar kopplat till lokal demokrati och lokal produktion. God vilja kan nämligen inte skapas uppifrån, helt enkelt eftersom god vilja inte passar in i sådana prefabricerade mallar som byråkrater skapar för att passa alla i hela storsystemet. Därför är det upp till oss.

Nationalstaten med hela dess medborgarkontroll har spelat ut sin roll och avlösts av ”det globala samhället”. Detta är en finare omskrivning för en ny sorts institution som kanske skulle kunna kallas Stor- eller Superstaten. Men tänk om hela idén med att ha en stat var fel från första början. Vad för sorts naturlag är det som säger att den maktstruktur som vårt samhälle vilar på måste vara pyramidformad; att folket enbart anses vara myndigt att bestämma över sina egna liv en gång vart fjärde år, och då genast ska gå och ge bort den myndigheten till den person som de hoppas ska göra minst skada när hen sitter i pyramidens topp och bestämmer? Det finns mig veterligen inte någon forskning alls som visat på att vi människor av naturen måste ha ledare över huvud taget. I det här samhället måste vi såklart det, men frågan är ju om vi vill ha det här samhället.

Ur det lilla material vi antagligen kan fastslå med någorlunda säkerhet om människans svårforskade, ursprungliga, natur framträder bilden av en frihetligt sinnad, samarbetsvillig och tämligen fredlig varelse. Visst de senaste 10 000 årens historia tecknar en helt annorlunda bild av den jordbrukande och bofasta människan. Slaveri, krig och hierarki. Men tänk då på att vårt släkte är över två miljoner år, och att våra grundläggande gruppbeteenden kanske har fått sin skapnad så långt tillbaka som för sex miljoner år sedan. 10 000 år av ändrade livsmönster har antagligen inte hunnit kröka ett hår på den mänskliga naturens huvud. Bofasthet och jordbruk har helt enkelt bara gjort andra delar av vårt beteende (de mer aggressiva delarna) synliga.

Den goda viljans samhälle skulle kanske kunna byggas mer på det lilla vi vet om vårt eget ursprungliga beteende samt på vad vi kan få reda på av de ytterst få folkgrupper som fortfarande lever i (eller i alla fall fortfarande minns) mer egalitära grupperingar. För vilka människor förtjänar egentligen uppmärksamhet? Vi som förgasat snart sagt jordens alla tillgångar under en sekund av vår totala historia, eller de som förmått leva i nästan total fred och utan att trötta ut sin omgivning under två miljoner år? Vilket är det mest utvecklade samhället?

- Johannes Söderqvist

Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen 24 sept. 2013. 

Den svenska modellen - en katastrof för skogen.

- Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den svenska modellen är ett uttryck som används av alla möjliga aktörer, inom snart sagt alla områden, som vill ge sin verksamhet en lyster av tolerans, förnuft, försiktighet o.s.v. I ärlighetens namn är det dock inget som längre är så särskilt speciellt med den svenska sjukvården, skolan eller arbetsmarknaden. De påminner på de flesta sätt om hur det ser ut i många andra länder. Likafullt används termen. Så även när det gäller skogsbruket. Men här finns det förstås en tydlig skillnad mellan Sverige och andra länder: Vi är betydligt mycket sämre på skydd och klimattänkande än nästan alla andra jämförbara länder.

Det påstås ofta från industrins sida att ”den svenska modellen” inom skogsbruket är bra för klimatet. Denna argumentering bygger på påståendet att det är nyttigt med kalhyggen eftersom de nyplanterade träden kommer att suga upp massor med koldioxid när de växer, och eftersom de virkesprodukter som industrin tillverkar påstås utgöra en sorts kolsänkor. Detta är dravel!

Visst, allt som växer suger upp koldioxid ur atmosfären, men det gör även gamla skogar - sådana som sägs ha vuxit färdigt. Forskning har visat att den s.k. kolinlagringen fortsätter även i våra gammelskogar, men då främst i marken istället för i det stående virket. Stora delar av allt detta markbundna kol läcker ut i atmosfären när ett skogsområde kalhuggs. Denna koldioxid struntar man från industrins sida i att redovisa när man presenterar sina glädjekalkyler.

Och om man bara orkar skrapa sig igenom ytan i den där argumenteringen om virkesprodukter som kolsänkor så visar sig även denna till största delen vara mumbo-jumbo. Men först av allt kanske vi måste reda ut begreppen. För vad är egentligen en kolsänka?

Som vi lärde oss i grundskolan så ingår ju kol i allt som lever. Ja, i snart sagt allt som finns till. Kolet binds i våra kroppar och i trädets fibrer när vi växer. Träd är alltså så länge de lever en sorts kolsänkor, precis som vi också är det. Men när så en organism dör och nedbrytningsprocessen inleds avges detta kol i form av koldioxid till atmosfären. Organismen har blivit en kolkälla. Eldar man upp den avges allt kolet på en gång, medan det går mycket långsammare om vi istället låter den ruttna. Industrin tänker alltså att om man hugger ner träd och sedan hindrar dem från att brytas ned så skulle ju detta på ett rent teoretiskt plan vara en bra affär ur klimatsynvinkel. Att på ett eller annat sätt binda så mycket kol som möjligt i form av virkesprodukter och liknande. Allt medan ny skog samtidigt växer upp och binder in ännu mer kol.

Och, visst förvandlas en viss del träd till timmervaror, men en stor del av produktionen går till att bli de pappersunderlägg Mc Donalds använder på sina brickor, till Mc Feast-kartonger, ölunderlägg, kaffefilter o.s.v. Den del som kallas för ”virkesprodukter” blir spånskivor och andra sådana trävaror med relativt kort livslängd. På det hela taget kan man faktiskt starkt ifrågasätta om någon enda svensk träprodukt kan sägas vara en kolsänka.

Även om allt vårt svenska virke rent hypotetiskt gick till att bli timmerhus med månghundraårig livstid, så skulle det ju fortfarande i snitt ta någonstans runt 30 år för den växande skogen att kompensera för alla de markutsläpp själva hygget orsakat. 30 år är alltså 30 år vi inte har. Klimatförändringen är här nu. Den är snabb. Den är oförutsägbar.

För att en produkt skulle kunna kallas kolsänka så skulle den behöva ha en väldigt lång livstid. Allt det kol som finns bundet i träråvaran måste bevaras minst lika länge som det tar för den nerhuggna skogen att växa upp igen. Annars har man ju inte ens hamnat på plus-sidan ur koldioxidsynvinkel. Som exempel på sådana kolsänkor skulle vi kunna ta den typ av timmerhus som byggdes i det här landet från medeltid och fram till runt år 1900. En stor del av dem står kvar än idag, så de har ju onekligen låst upp kol under en längre tid, och kan kanske därför sägas vara kolsänkor. Men hur stor del av våra skogar förvandlas idag till timmerhus?

Utöver allt detta ”glömmer” industrin bort att ta med alla de utsläpp som de själva orsakar i beräkningen.

Kort sammanfattat: Om man avstår från att hugga en viss skog så fortsätter denna att binda kol, marken börjar inte släppa ut koldioxid, inga skogsmaskiner drar en massa bränsle, inga tunga transporter heller, även utsläppen från industrierna själva minskar. Slutligen slipper vi också de världsvida transporterna av den färdiga produkten och de koldioxidutsläpp som produkten orsakar när den sönderfaller (vilket ju alltså sker ganska omgående med en Mc Feast-kartong).

Men skyddet då? Är vi inte bäst på det i alla fall. Nej, tyvärr är vi även på denna punkt sämst i klassen. Av all skog i landet (och till denna räknas här även myrar och berghällar, s.k. impediment) så har vi skyddat ca: sju procent, men bara hälften av dessa är produktiv skog. Av dessa kvarvarande 3,5 procent är bara omkring hälften skogar som ligger nedan fjällskogsgränsen. Summa summarum blir att ynka knappa två procent av Sveriges produktiva skogslandskap åtnjuter någon form av skydd (och då ska man även veta att långtifrån alla de olika skyddsformer som finns garanterar att skogen i fråga får stå orörd i all framtid).

USA - landet som den naturälskande svensken älskar att hata - ligger långt över oss med sina 10 procent formellt skyddad skogsmark. Nästan vartenda europeiskt land har skyddat mer av sin inhemska skog än vi har gjort (och därutöver har de oftast också lagstiftat om lindrigare avverkningsformer på den brukade marken). Men detta gäller inte bara för länder med jämförbar levnadsstandard. Många mycket fattiga länder, som man skulle kunna tänka sig ha ekonomiska behov av exploatering, skyddar mer än oss. Costa Rica är ett sådant exempel. Det lilla landet har skyddat över 25 procent av sin skogsyta.

Den svenska synen på skogen (tyvärr även ofta inom miljörörelsen) är den av ett linjärt förlopp: Man börjar med en tom yta på vilken man planterar unga träd; dessa växer upp till att bli äldre träd vilka så småningom är färdiga för avverkning. Svenskens kulturella syn på skog är som träråvara. Inte en tanke ägnas åt alla de andra livsformer som finns i det ekosystem som skogen egentligen utgör.

En riktig skog, en sådan som stått här sedan senaste istiden, är en evigt föränderlig biotop. Här kan man fråga sig vad som är liv och död. En tall som stått och varit död i flera hundra år har under denna tid utgjort boplats och mat åt hundratals andra arter. Slutligen faller den, och då vidtar en ny era för alla de lika mångtaliga arter som är knutna till det multnande virket. Ett lövträd växer inte sällan upp i den glänta som bildats där tallen tidigare stått. Lever sitt långa liv. Dör, faller, och ersätts kanske återigen av en tall eller gran. Sådär håller det på. Utan slut, ända in i det första århundradet av nästa istid. Det är någonting helt annat än den svenska modellens genomsnittliga 80-åriga omloppstid. 

//Johannes Söderqvist

Vad är väl en skog?

Här kommer nu den första artikeln som jag skrivit för den nystartade tidningen OM-omställning. Kom ihåg att även gå in på OM och starta din prenumeration. :-) 

//J.

*   *   *

Alla vet att en sjö inte är detsamma som en större mängd vatten, att ordet öken inte enbart betyder ”yta med sand”. Därför är det förvånande att så få svenskar idag inte tycks förstå att skog inte är det samma som ”en yta med träd”. Ordet sjö betyder fiskar, näckrosor, dy, bävrar, måsar. Öken betyder ormar, skorpioner, buskar och beduiner. Ordet skog borde betyda örter, mossor, lavar, fåglar däggdjur, insekter…

Alla skolbarn får lära sig att vi i här i landet har en återväxt som är större än förbrukningen och att detta bruk är resultatet av en statlig och industriell strategi som sägs vara bra såväl för den biologiska mångfalden som för klimatet. I Sverige definieras med andra ord begreppet ”skog” som gran och tall. Punkt. Att så många som bortåt 5000 arter kommer att dö ut från Fennoskandien om nuvarande landskapsomvandlande skogsmissbruk tillåts fortgå talas det ganska sällan och väldigt tyst om. Likaså att drygt 2000 arter redan idag är hotade eller missgynnade tack vare skogsbrukets system med kalhyggen och efterföljande monokulturer.

Vi har alla hört det där om att regnskogen aldrig kommer tillbaka när man en gång huggit den. ”Vilken tur”, har man då tänkt, ”att inte skogsbruket bedrivs på samma brutala sätt här i Skandinavien, och framförallt är det ju tur att vår skog kommer tillbaka efter att den huggits.” Tyvärr stämmer ingenting av detta. Det är samma bolag här som där, och skogarna är inte heller så olika varandra som man kanske först kan tro.

Vid själva huggningen dödas först de flesta arter av intresse. Alla fågelbon i trädens grenverk förstörs, de allra flesta mycelen i marken, lavarna, örterna … Att man sedan så gott som alltid återplanterar efter ett hygge och därefter röjer bort allt oönskat för att gynna dessa plantor gör störningen så gott som total. Skogens successionsordning sätts fullständigt ur spel. Det som växer upp efter ett kalhygge är inte en skog, det är en fiber- och virkesplantage. En åker. Jämförelsen med regnskogens öde känns inte längre så avlägsen.

Vi kallar inte en stor vattenbehållare för en sjö, eller en grusgrop för en öken. Men en svensk träåker, på vilken man finner färre arter än i många öknar, den kallar vi likt förbaskat för ”skog”. Vill vi som nation att det ska ligga någon sanning bakom den kända frasen att vi svenskar är ett naturälskande folk så är det dags för oss att börja reagera på det som händer med de sista kvarvarande spillrorna av just vår natur.       

//Johannes Söderqvist

Artikeln ursprungligen publicerad i OM-omställning. 

Jippie - jag har blivit fast skribent!!!

Det är verkligen jättekul; jag har fått bli skribent på den nystartade tidningen OM som jag gjorde lite reklam för här i förra veckan. Min första helt egna kolumn. My own, my precious.
Eller kolumn är väl kanske inte rätt ord. Jag har en stående artikel i alla nummer.

Tidningen OM-omställning, som är dess egentliga namn, handlar som namnet antyder om omställning.  Det vill säga skiftet från användningen av fossilt bränsle, från en storskalig och sårbar ekonomi till en mer lokalbaserad och från slit och släng till återbruk.

Eftersom skogen är en fråga som påverkar alla de där stora omställningsfrågorna, och eftersom jag trots allt är skogsaktivist, så kommer jag att använda detta nya forum till att - i alla fall inledningsvis - skriva om den. Frågan om hur vi behandlar våra skogar är en fråga om vår biologiska mångfald, om energi, klimat, ekonomi o.s.v. Sannolikt kommer jag väl med tiden att vika ut mig även i andra ämnen, men till att börja med (i de första fem numren eller så) blir det skog för hela slanten.

Som vanligt (som när jag skriver i Tidningen Kulturen) så kommer artiklarna från OM att efter ett tag även hamna här på bloggen, men med tanke på alla de andra mycket intressanta artikelförfattarna så rekommenderar jag verkligen att man går in och prenumererar eller köper lösnummer.

//J.

OM, premiär för ny tidning.

Shit pommes - ekologisk - fritt. Äntligen kommer det en tidning på svenska helt vigd åt omställningsarbete.   

För den oinvigde bör kanske specificeras att "omställning" i det här sammanhanget handlar om det väldiga skifte vi tvingas göra från ett samhälle i huvudsak drivet av fossila bränslen till ett annat mer uthålligt. Den här gräsrotsrörelsen är jättestor i länder som vi "miljömedvetna" svenskar ofta älskar att hata. I USA, för att inte tala om England, finns redan ett välväxt omställarcommunity där t.ex. lokala ekologiska bönder direktsamverkar med sina konsumenter, eller där folk går samman för att köpa solpaneler och vindkraftverk. Dessutom bedriver de en mycket livaktig debatt.

I Sverige där vi är så vana vid att staten fixar allt åt oss har hela debatten om detta lyst med sin frånvaro. Här handlar snarare allt istället om hur våra politiker ska lösa problemet åt oss. De flesta svenskar vet inte ens vad oljetoppen är, och är illa insatta i vad t.ex. klimatförändringarna kommer att leda till (även inom deras egen livstid).
   The Transition Movement, vilket är rörelsens ursprungliga namn, tog sig emellertid för några år sedan hit till Skandinavien, och nu får alltså den svenska gräsrotsdelen av denna numera världsomspännande folkrörelse sin första riktiga tidning. Värt att observera är också att tidningen inte ges ut av själva föreningen Omställning Sverige utan står helt oberoende.

Publikationens namn kommer vara OM - omställning, och den kommer att publiceras online med möjlighet för prenumeranter att göra en egen utskrift.

//J.

Undrarna - suntförnuftismens främsta tankesmedja

Undrarna - Sveriges ledande tankesmedja till stöd för suntförnuftismen. 

Suntförnuftismen är såklart en fullkomligt meningslös ism. Sunt förnuft är i sig ett nonsensbegrepp helt enkelt eftersom det inte går att definiera. Det finns lika många definitioner som det finns människor. Det är just därför vi använder oss av begreppet. Det ställer en fråga: Vad är sunt förnuft?

Vi ogillar ismer. Vi diggar livet! Att vara en suntförnuftist innebär att man erkänner att livet och situationen i världen inte kan kirras enbart med hjälp av politisk kohandel och med typiskt västerländsk rationalism. Det sunda förnuftet är sunt just för att det är individuellt, för att det på ett personligt plan kräver någonting av den som använder sig av det. Dessutom andas begreppet att man inte enbart litar på det kalla intellektet; att det också finns en poäng med erfarenhetsgrundad klokskap, att stå med bägge fötterna (och kanske också händerna) i myllan.

Men sedan har vi också ställt upp några riktiga krav för vår ism. Som suntförnuftist håller man inte på med några bullshitargument. Det finns vissa fakta vi inte ens med uppbådande av all vår retoriska förmåga kan ta oss runt. Ett sådant faktum är t.ex. att konstant ekonomisk tillväxt inte är förenligt med en levande planet. Alla vet det, men väldigt få snackar om det, och de allra flesta av de som faktiskt snackar ägnar sin tid åt att ta sig runt problemet på ett teoretiskt filosofiskt plan. Resultatet av detta har blivit en massa green wash-termer och mumbo jumbo som ”grön tillväxt”, ”ekosystemtjänster” eller ”miljövänliga transporter”.
Ok, som suntförnuftist tänker man då: ”Men hallå, 'grön tillväxt' vad säger det egentligen? Inte ett skit. Det är ju bara ett fint ord men som inte beskriver en enda verklig process. En tjänst, det är något som någon erbjuder. Men ekosystemet erbjuder inte oss någonting. Vi kan välja att ta eller att inte ta, och om vi tar så kommer detta alltid att ha sina risker. Och 'miljövänliga transporter', va' fan är det? Ingen transport kommer någonsin att vara miljövänlig. På sin höjd kan man uppnå att de blir lite mindre miljöfarliga, men det är också allt.

Men låt oss återgå till tillväxtfrågan. Här är några suntförnuftistiska exempel på varför konstant tillväxt inte fungerar:
1.) För att konstant tillväxt är onormalt. Förutom i fallen med kärnreaktioner och cancertumörer så existerar fenomenet inte i naturen. Tillväxt förekommer hela tiden runt omkring oss i alla möjliga former; som när en sättpotatis över sommaren förvandlas till kanske 15-20 nya potatisar, eller när barnet växer och blir större för varje år. Det bisarra vore om potatisen bara fortsatte att förmera sig i all evighet eller om barnet aldrig slutade växa. All naturlig tillväxt följs av ett avstannande och sedermera ett nedvissnande.
2.) Låt oss leka med tanken att Värmland var en helt isolerad och självstyrande region, ett eget land utan kontakt med omvärlden. Inom detta hypotetiska rikes gränser kan man även med de allra bästa jorbrukstekniker bara få fram en viss begränsad mängd mat varje år. Det samma gäller naturligtvis för skogsråvara och allt annat vi värmlänningar kan plocka ur naturen. Mängden råvara bestäms såklart av sådana faktorer som landareal, årstidsväxlingar m.m. Trots att det borde vara ganska uppenbart för alla att man i ett sådant läge gör bäst i att anpassa livet efter dessa grundläggande förutsättningar så har de styrande i Värmland bestämt sig för att man ska ha en ständigt växande ekonomi. Är det någon som tror att detta är möjligt i längden? Nej, naturligtvis inte. Konstant tillväxt fungerar helt enkelt inte i ett slutet system med begränsade resurser. Det finns egentligen ingenting som skiljer Värmland från världen, bara skalan. Världen är också ett slutet system. Bara för att världen är det största måttet som alla andra mått jämförs med innebär inte detta att måttet saknar gränser.

Att konstant tillväxt inte fungerar är alltså ett exempel på ett faktum man som suntförnuftist måste ställa sig bakom. Det är inte fakta som driver tillväxtälskarna utan sådant som presitge och kanske också en rädsla och ovilja inför hur alarmerande situationen verkligen är.
Vi suntförnuftister tror att det är viktigt – ungefär som när en person tillfrisknar från missbruk – att se hur kass situationen är på riktigt för att kunna bedöma vilka åtgärder man ska vidta. Vi tror också att frågan är viktig – att undra. Kan vi ta oss ur den här situationen, eller ens räta upp skutan någorlunda, utan att hjälpas åt? Nej det är nog svårt. Och all form av samarbete underlättas av att man frågar mer än man påstår. 



//Undrarteamet

(Och den utmaningen, att börja ställa mer frågor, är lika stor för oss på Undrarna som för  någon annan. 

HUSBYDEBATTEN FRÅN EN BONNJÄVELS PERSPEKTIV

Du kan även läsa denna artikel på Tidningen Kulturen där den ursprungligen publicerades.

* * *

HUSBYDEBATTEN FRÅN EN BONNJÄVELS PERSPEKTIV

Jag kan inte för mitt liv begripa varför vänstern och sossarna gör den fatala missen att skylla alla problem i de segregerade förorterna på ”klassamhället” och ”arbetslösheten”. Nog för att detta är viktiga frågor och stora problem, men de kan knappast sägas förklara allting. Denna kraftigt politiserande retorik spelar bara Sverigedemokraterna rakt i händerna. Plötsligt förvandlas dessa proto-fascister till det resonabla alternativet i debatten, då de hävdar att problemen kanske går lite djupare än så. SD har nu – tack vare de andra partiernas fumlighet och fastlåsta ideologiska positioner - bollen. Och det är något vi bör vara oroliga över.

I flera olika sammanhang de senaste veckorna, i allt från radions Ring P1 till riksdagsdebatterna, har jag nu hört det till synes resonerande argumentet om att folket i Boden och Munkfors inte åker runt och bränner bilar, trots att man på dessa orter kanske har ännu högre arbetslöshet och lägre levnadsstandard än i storstädernas förorter. Jimmie Åkesson använde sig av just detta knep när han i kammaren bedrev debatt. Sammanfattat lät det ungefär såhär:

- Vänstern skyller på klassamhället, men finns det inte social utsatthet och inkomstklyftor även i Sveriges landsortshålor som är lika stor, om inte större, än i Husby. Jo, det gör det. Men dessa städers ungdomar går ändå inte ut och bränner bilar. Nej, problemet hänger ihop med invandringen. Att vi inte alla delar samma kultur.

Vid en första anblick kan han tyckas ha rätt, men om vi granskar det hela lite närmare visar sig det här sättet att argumentera vara rent nys. Lysekil kan väl knappast sägas vara någon förort, och ändå hade man tydligen upplopp där också. Men visst, det bränns inte lika många bilar på landsorten. Detta beror nog främst på att det så omtalade ”utanförskapet” generellt sett kanske tar sig andra uttryck på landsbygden än i storstäderna. Klart är att det finns kulturella minoriteter även inom den grupp vi till vardags (och mycket slarvigt) kallar etniska svenskar. En av dessa minoriteter utgör just Sverigedemokraternas mest trogna väljarskara.

Vargdebatten, skulle jag vilja påstå, handlar om allt annat än varg. Majoriteten av landsbygdens befolkning är för vargen, men trots detta är det ytterst få som vågar eller orkar yttra sig i frågan, främst beroende på den lilla mer eller mindre våldsbenägna minoritet som kommit att kallas ”varghatare”. En grupp som många vilka yttrat sig positivt om vargen fått att göra med. Om man ogillar brev- eller telefonledes dödshot, bajs i postlådan eller avhuggna älghuvuden på verandan så gör man bäst i att knipa käft om sina vargsympatier. Att djuret i fråga är utrotningshotat eller att flera andra folk runtomkring i världen (och Europa) lärt sig att leva med vargen i krokarna spelar ingen roll. Argument som liknar just argument biter inte. Det handlar om någonting bortom sans och rationalitet.

Anledningen – tror jag – till detta extrema hat handlar i själva verket lika lite om vargen i sig som Husbyupploppen handlar om ett generellt hat mot bilar. Det handlar om ”Stôckhôlm”. Precis som i fallet med Husby rör det sig om en uppgivenhet över sakernas tillstånd. Dålig ekonomi, förbittring över statlig och kommunal byråkrati samt en oförmåga att kunna förstå sig på världen så som den nu ser ut.

Jordbruket och mer eller mindre alla de småskaliga traditionella lantliga näringarna är slagna i spillror, och den som försöker hålla sig kvar vid någon av de sjunkande resterna klamrar sig på samma gång fast vid en äldre kultur, mycket olik dagens urbana dito.

Att skjuta en varg blir en symbolisk handling med mycket större kraft än vad den som utför den ens själv förstår. Att skjuta en varg är att skjuta en stockholmare. Det är att säga till samhället: ”Se här, Jag har fortfarande makt. Jag bestämmer här.”

Ganska symptomatiskt så är det ju tydligen också just denna socialgrupp av landsortsboende unga män (arbetslösa eller med låg inkomst, kristna men inte kyrkgående) som utgör Sverigedemokraternas kärnväljare.

Det är lätt att förvånas över hur tydlig bilden faktiskt är: Unga-medelålders män i botten av pyramiden som i både socialt och kulturellt hänseende känner sig utanför samhället vänder sig till extrema rörelser eller spontana våldsyttringar. I Husby bränner man bilar och kastar sten på brandmän, i Säffle dänger skinheads invandrare, i Bengtsfors kör man raggarsvängen och kastar tomglas på folks postlådor, och ute i byarna hatar man ett oskyldigt djur bortom allt sans och vett.

Den övervägande majoriteten av alla så kallade skolskjutningar - från Winnenden i Tyskland, till Littleton USA, och Tusby i Finland – har ägt rum i småstäder. Det finns säkert ytterligare tusentals andra exempel att tillgå för den som vill visa på att landsortsbefolkningar inte är fredligare än storstädernas förortsfolk.

Visserligen ska man vara försiktig med generaliserande jämförelser, men jag kan ändå inte låta bli att även tänka på delar av Stureplanfolkets vanor att t.ex. ”vaska” champagne. Är inte detta också ett tecken på en sorts alienation från resten av samhället? De bakomliggande orsakerna till ett sådant beteende är naturligtvis andra än för Husby- och Grumsungdomar, men det är precis lika samhällsfrånvänt. Och vill man ha fler exempel på att även ungdomar från familjer med jobb, hög inkomst, god utbildning och stor kulturkännedom också de begår våldsbrott behöver man bara ta en titt på exemplet riksinternatet Lundsberg.

I förlängningen kan man faktiskt fråga sig vem som egentligen passar in i samhället längre. ”Det kulturellt homogena” har aldrig existerat. Däremot fanns det väl en gång ett samhälle som tjänade folket. Ett samhälle där alla de olika minoriteterna kunde hålla sams sinsemellan eftersom staten aktivt försökte utjämna klyftor och bereda en plats för alla de olika minoriteterna till fredlig samexistens. Eller?

Nej, inte ens detta är riktigt sant. Att drömma sig tillbaka till ”det gamla goa Sverige” är en blindgång. Det räcker med att ta en titt på hur romerna eller samerna eller finnarna hade det under de underbara folkhemsåren för att få även den bilden att krackelera. Och redan på 50-talet började det stå klart att landets ungdomar (precis som i övriga västvärlden) kände sig utanför i det moderna samhällsbygget.

Jag tror att vi idag har bättre redskap för att hjälpa människor som känner sig alienerade än någonsin tidigare. Långt fler romska barn går idag i skolan än på 60-talet, samerna får tala sitt eget språk och rösta i ett eget parlament. Problemet är snarare varför någon skulle vilja bli hjälpt.

När läkarnas och psykologernas överordnade mål, att bota, ersatts med att till varje pris få folk ut i arbetslivet igen så att de kan bidra till tillväxten, då kan man fråga sig om man inte gör bäst i att fortsätta vara sjuk. När lärarnas mål inte är att hjälpa barn att finna vägar till eget lärande, eller som minst bibringa dem ett redskapsminimum, utan att medelst korvstoppning förbereda dem för arbetsmarknaden, då undrar man hur kul lärandet blir.

Alla de olika politiska partierna säger sig erbjuda frihet och trygghet i en väl avvägd mix. Men vad är väl egentligen detta radarpar mer än två antiord. De definierar inget. Båda begreppen går att fylla med precis vad som helst, med politiskt mumbo jumbo från rödaste vänstern till brunaste högern. De verkar främst tilltalande på väljare som känner sig ofria och otrygga. När en känsla av meningslöshet breder ut sig i ett samhälle då börjar dess politiker att tala om frihet och trygghet, medan det som i själva verket skulle behöva sig en rejäl genomlysning är själva meningen med det hela. Vad är poängen med vårt samhälle av idag?

Jobb kan naturligtvis vara en del av ett meningsbyggande men knappast hela trollformeln. Stureplansfolket har ju jobb. De TV- och chipsdrogade Svenssons likaså. Problemet vi har idag är att alla de olika kulturella grupperingarna som samhället består av (och alltid har bestått av) främst verkar inriktade på att söka de ouppnåeliga begreppen frihet och trygghet, även om det sker på någon annans bekostnad. Utan en rejäl diskussion om Meningen är jag rädd att det bara fortsätter i den riktningen.

Johannes Söderqvist

(Vänligen: älghuvuden eller bajs kan lämnas i brevlåda två; Toltan, Brunskog.)