Den svenska modellen är
ett uttryck som används av alla möjliga aktörer, inom snart sagt
alla områden, som vill ge sin verksamhet en lyster av tolerans,
förnuft, försiktighet o.s.v. I ärlighetens namn är det dock inget
som längre är så särskilt speciellt med den svenska sjukvården,
skolan eller arbetsmarknaden. De påminner på de flesta sätt om hur
det ser ut i många andra länder. Likafullt används termen. Så
även när det gäller skogsbruket. Men här finns det förstås en
tydlig skillnad mellan Sverige och andra länder: Vi är betydligt
mycket sämre på skydd och klimattänkande än nästan alla andra
jämförbara länder.
Det påstås ofta från
industrins sida att ”den svenska modellen” inom skogsbruket är
bra för klimatet. Denna argumentering bygger på påståendet att
det är nyttigt med kalhyggen eftersom de nyplanterade träden kommer
att suga upp massor med koldioxid när de växer, och eftersom de
virkesprodukter som industrin tillverkar påstås utgöra en sorts
kolsänkor. Detta är dravel!
Visst, allt som växer
suger upp koldioxid ur atmosfären, men det gör även gamla skogar -
sådana som sägs ha vuxit färdigt. Forskning har visat att den s.k.
kolinlagringen fortsätter även i våra gammelskogar, men då främst
i marken istället för i det stående virket. Stora delar av allt
detta markbundna kol läcker ut i atmosfären när ett skogsområde
kalhuggs. Denna koldioxid struntar man från industrins sida i att
redovisa när man presenterar sina glädjekalkyler.
Och om man bara orkar
skrapa sig igenom ytan i den där argumenteringen om virkesprodukter
som kolsänkor så visar sig även denna till största delen vara
mumbo-jumbo. Men först av allt kanske vi måste reda ut begreppen.
För vad är egentligen en kolsänka?
Som vi lärde oss i
grundskolan så ingår ju kol i allt som lever. Ja, i snart sagt allt
som finns till. Kolet binds i våra kroppar och i trädets fibrer när
vi växer. Träd är alltså så länge de lever en sorts kolsänkor,
precis som vi också är det. Men när så en organism dör och
nedbrytningsprocessen inleds avges detta kol i form av koldioxid till
atmosfären. Organismen har blivit en kolkälla. Eldar man upp den
avges allt kolet på en gång, medan det går mycket långsammare om
vi istället låter den ruttna. Industrin tänker alltså att om man
hugger ner träd och sedan hindrar dem från att brytas ned så
skulle ju detta på ett rent teoretiskt plan vara en bra affär ur
klimatsynvinkel. Att på ett eller annat sätt binda så mycket kol
som möjligt i form av virkesprodukter och liknande. Allt medan ny
skog samtidigt växer upp och binder in ännu mer kol.
Och, visst förvandlas en
viss del träd till timmervaror, men en stor del av produktionen går
till att bli de pappersunderlägg Mc Donalds använder på sina
brickor, till Mc Feast-kartonger, ölunderlägg, kaffefilter o.s.v.
Den del som kallas för ”virkesprodukter” blir spånskivor och
andra sådana trävaror med relativt kort livslängd. På det hela
taget kan man faktiskt starkt ifrågasätta om någon enda svensk
träprodukt kan sägas vara en kolsänka.
Även om allt vårt
svenska virke rent hypotetiskt gick till att bli timmerhus med
månghundraårig livstid, så skulle det ju fortfarande i snitt ta
någonstans runt 30 år för den växande skogen att kompensera för
alla de markutsläpp själva hygget orsakat. 30 år är alltså 30 år
vi inte har. Klimatförändringen är här nu. Den är snabb. Den är
oförutsägbar.
För att en produkt
skulle kunna kallas kolsänka så skulle den behöva ha en väldigt
lång livstid. Allt det kol som finns bundet i träråvaran måste
bevaras minst lika länge som det tar för den nerhuggna skogen att
växa upp igen. Annars har man ju inte ens hamnat på plus-sidan ur
koldioxidsynvinkel. Som exempel på sådana kolsänkor skulle vi
kunna ta den typ av timmerhus som byggdes i det här landet från
medeltid och fram till runt år 1900. En stor del av dem står kvar
än idag, så de har ju onekligen låst upp kol under en längre tid,
och kan kanske därför sägas vara kolsänkor. Men hur stor del av
våra skogar förvandlas idag till timmerhus?
Utöver allt detta
”glömmer” industrin bort att ta med alla de utsläpp som de
själva orsakar i beräkningen.
Kort sammanfattat: Om
man avstår från att hugga en viss skog så fortsätter denna att
binda kol, marken börjar inte släppa ut koldioxid, inga
skogsmaskiner drar en massa bränsle, inga tunga transporter heller,
även utsläppen från industrierna själva minskar. Slutligen
slipper vi också de världsvida transporterna av den färdiga
produkten och de koldioxidutsläpp som produkten orsakar när den
sönderfaller (vilket ju alltså sker ganska omgående med en Mc
Feast-kartong).
Men skyddet då? Är vi
inte bäst på det i alla fall. Nej, tyvärr är vi även på denna
punkt sämst i klassen. Av all
skog i landet (och till denna räknas här även myrar och
berghällar, s.k. impediment) så har vi skyddat ca: sju procent, men
bara hälften av dessa är produktiv skog. Av dessa kvarvarande 3,5
procent är bara omkring hälften skogar som ligger nedan
fjällskogsgränsen. Summa summarum blir att ynka knappa två procent
av Sveriges produktiva skogslandskap åtnjuter någon form av skydd
(och då ska man även veta att långtifrån alla de
olika skyddsformer som finns garanterar att skogen i fråga får stå
orörd i all framtid).
USA - landet som den
naturälskande svensken älskar att hata - ligger långt över oss
med sina 10 procent formellt skyddad skogsmark. Nästan vartenda
europeiskt land har skyddat mer av sin inhemska skog än vi har gjort
(och därutöver har de oftast också lagstiftat om lindrigare
avverkningsformer på den brukade marken). Men detta gäller inte
bara för länder med jämförbar levnadsstandard. Många mycket
fattiga länder, som man skulle kunna tänka sig ha ekonomiska behov
av exploatering, skyddar mer än oss. Costa Rica är ett sådant
exempel. Det lilla landet har skyddat över 25 procent av sin
skogsyta.
Den svenska synen på
skogen (tyvärr även ofta inom miljörörelsen) är den av ett
linjärt förlopp: Man börjar med en tom yta på vilken man
planterar unga träd; dessa växer upp till att bli äldre träd
vilka så småningom är färdiga för avverkning. Svenskens
kulturella syn på skog är som träråvara. Inte en tanke ägnas åt
alla de andra livsformer som finns i det ekosystem som skogen
egentligen utgör.
En riktig skog, en sådan
som stått här sedan senaste istiden, är en evigt föränderlig
biotop. Här kan man fråga sig vad som är liv och död. En tall som
stått och varit död i flera hundra år har under denna tid utgjort
boplats och mat åt hundratals andra arter. Slutligen faller den, och
då vidtar en ny era för alla de lika mångtaliga arter som är
knutna till det multnande virket. Ett lövträd växer inte sällan
upp i den glänta som bildats där tallen tidigare stått. Lever sitt
långa liv. Dör, faller, och ersätts kanske återigen av en tall
eller gran. Sådär håller det på. Utan slut, ända in i det första
århundradet av nästa istid. Det är någonting helt annat än den
svenska modellens genomsnittliga 80-åriga omloppstid.
//Johannes Söderqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar