Det viktiga är om den goda viljan ökar här i världen. Det är enda sättet att mäta utveckling på. Ungefär så uttryckte sig Harry Martinsson för många år sedan i en intervju med Sveriges radio. Ett vanligare sätt att definiera utveckling är att se till ökad komplexitet inom teknikens område. Men tekniken förmår dock inte öka den goda viljan.
Antingen fungerar tekniken på så vis att den, genom ömsom tvång ömsom förförelse, förvisar människan från världen och in i en sketen, prefabricerad sinnevärld där individen till sist upphör att kommunicera med den yttre världen, eller så erbjuder den ett lömskt alibi för välgörenhet.
Ända sedan den industriella revolutionens början har vi blivit lovade att teknokulturen kommer ge oss jämlikhet, frihet, fred, och på senare tid även ett liv i harmoni med naturen. Så i hopp om att löftet om en bättre morgondag ska infrias har vi slutat producera vår egen mat och gått till fabrikerna istället, slutat vidarebefordra läkekonst och annan kunskap muntligt från generation till generation, vidare har vi tillverkat, först kulsprutan och senare atombomben för att få slut på världens konflikter, utvecklat datorerna för att avskaffa papperssamhället, och automatiserat industrin för att avskaffa alla farliga jobb (som industrialiseringen tydligen medförde). Slutligen har vi skapat internet för att befria, utbilda, förbrödra och försystra hela människosläktet.
Resultatet av hela projektet har blivit djupare ojämlikhet (men nu fördelat på genomfattiga respektive genomrika länder), oupphörliga konflikter (nu i form av inbördeskrig, vilka inte räknas som ”riktiga” krig av FN), och en miljöförstörelse i aldrig tidigare skådad skala. Och, ja just det ja, det sociala djuret människan har genom internetifieringen tagit ytterligare ett stort kliv in i alienationens rike. Alienation inte bara från naturen, utan slutligen också människoindivid från människoindivid.
Men eftersom vi hela tiden blir matade med idén om tekniken som dräparen av alla våra problem så väljer vi att fortsätta tro på myten. Att köpa miljöbil har blivit ett alibi för att verkligen göra något för miljön. För tro det eller ej, orden ”miljö” och ”bil” hör inte ihop. Inte på något sätt. Men eftersom det känns bättre att tro på myten så fortsätter vi på den inslagna banan. Att använda sig av sådana alibin är inte ett utslag av den goda vilja som Martinsson talade om. På sin höjd är det ett utslag av att vi har en vilja till god vilja, men inte orkar gå hela vägen.
Ingen kan i ärlighetens namn säga att de aldrig misstänkt att det kan finnas risker med det kemiska jordbruket, krigsindustri, kärnkraft, ”rationellt” skogsbruk, datorspelande etc, etc. Ingen kan heller därför på allvar säga att något av dessa projekt är uttryck för god vilja. Personlig vinning och lättja är mer passande beskrivningar. Vi har valt den teknokratiska vägen för att det gynnat oss, medvetna om riskerna, men hoppats på att det ska ligga någon sanning bakom teknikproducenternas fagra löften om en ljusare framtid. Sedan har vi blundat när så inte blivit fallet, och läst artiklar i Illustrerad vetenskap om den nya tekniken som ska kompensera för den gamla. Ungefär som att äta mediciner mot biverkningarna av andra mediciner. Det är moderniteten som är problemet, och det finns naturligtvis en inbyggd konflikt i att försöka bota modernitet med mer modernitet.
Hur kan vi skapa ett samhälle där vi odlar den goda viljan? Detta är frågan som står längst upp på väldigt många forskares, på hela den globala omställningsrörelsens, ja på miljoner tänkande och inkännande människors agenda. Det svar som så sakteliga håller på att utkristallisera sig ur alla dessa individers arbete verkar kopplat till lokal demokrati och lokal produktion. God vilja kan nämligen inte skapas uppifrån, helt enkelt eftersom god vilja inte passar in i sådana prefabricerade mallar som byråkrater skapar för att passa alla i hela storsystemet. Därför är det upp till oss.
Nationalstaten med hela dess medborgarkontroll har spelat ut sin roll och avlösts av ”det globala samhället”. Detta är en finare omskrivning för en ny sorts institution som kanske skulle kunna kallas Stor- eller Superstaten. Men tänk om hela idén med att ha en stat var fel från första början. Vad för sorts naturlag är det som säger att den maktstruktur som vårt samhälle vilar på måste vara pyramidformad; att folket enbart anses vara myndigt att bestämma över sina egna liv en gång vart fjärde år, och då genast ska gå och ge bort den myndigheten till den person som de hoppas ska göra minst skada när hen sitter i pyramidens topp och bestämmer? Det finns mig veterligen inte någon forskning alls som visat på att vi människor av naturen måste ha ledare över huvud taget. I det här samhället måste vi såklart det, men frågan är ju om vi vill ha det här samhället.
Ur det lilla material vi antagligen kan fastslå med någorlunda säkerhet om människans svårforskade, ursprungliga, natur framträder bilden av en frihetligt sinnad, samarbetsvillig och tämligen fredlig varelse. Visst de senaste 10 000 årens historia tecknar en helt annorlunda bild av den jordbrukande och bofasta människan. Slaveri, krig och hierarki. Men tänk då på att vårt släkte är över två miljoner år, och att våra grundläggande gruppbeteenden kanske har fått sin skapnad så långt tillbaka som för sex miljoner år sedan. 10 000 år av ändrade livsmönster har antagligen inte hunnit kröka ett hår på den mänskliga naturens huvud. Bofasthet och jordbruk har helt enkelt bara gjort andra delar av vårt beteende (de mer aggressiva delarna) synliga.
Den goda viljans samhälle skulle kanske kunna byggas mer på det lilla vi vet om vårt eget ursprungliga beteende samt på vad vi kan få reda på av de ytterst få folkgrupper som fortfarande lever i (eller i alla fall fortfarande minns) mer egalitära grupperingar. För vilka människor förtjänar egentligen uppmärksamhet? Vi som förgasat snart sagt jordens alla tillgångar under en sekund av vår totala historia, eller de som förmått leva i nästan total fred och utan att trötta ut sin omgivning under två miljoner år? Vilket är det mest utvecklade samhället?
- Johannes Söderqvist
Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen 24 sept. 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar