Kompostodling

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.  

Alla vi som har ett intresse för trädgårdsodling vet hur ansträngande och opraktiskt det kan vara att fösa tunga skottkärror med kompostjord framför sig från gårdens skuggiga hörn till köksträdgårdens soliga. Det kostar på både ryggar och tålamod med denna en av den klassiska trädgårdsodlingens praktiker. Det blir lätt så att man köper in en säck med lågvärdig ”kompostjord” istället. Själv är jag bara 38 år men efter att ha odlat under flertalet av dessa har jag redan kommit till det stadiet där värkande handleder och rygg tvingat mig att leta efter andra lösningar när det gäller alla odlingens mer tungarbetade inslag. Och om vi fokuserar på just kompost så finns det verkligen en sådan lösning: Kompostodling.

Tja, det är vad det låter som: en kompost som man odlar i. En del läsare kanske här reagerar direkt och tänker att om man odlar i sin kompost så finns det inte så mycket näring kvar när den väl ska fördelas ut på landet. Det är förvisso sant, men det finns egentligen inte så mycket näring som man kan tro i vår vanliga kompost heller. En stor del av den har normalt sett förbrukats under nedbrytningsprocessen och en annan del har läckt ut i marken. Men så är inte heller näringen den främsta orsaken till att vi tillför kompost till våra trädgårdsland, snarare är det något vi gör för att öka humushalten. Man skulle kunna säga att humus är för jord vad fibrer är för våra magar. Den andra orsaken är att vi med kompostjorden tillför olika mineraler. Vill vi ge våra trädgårdsland en rejäl giva kväve bör vi tillgripa andra metoder, som att se till att maskarna trivs genom att exempelvis täckodla eller underjordskompostera. Mer om detta – förhoppningsvis – i en annan artikel.

Långtifrån alla växter trivs med att växa i material som är under nedbrytning, men det finns några undantag, och det som främst är intressant för oss skandinaver är ”curcubitarna”. Det finns egentligen ingenting som heter så, men alla växter inom gruppen som bär det latinska förnamnet Curcubita har ibland getts detta skämtsamma smeknamn. De tre som är av intresse för oss kallas mer populärt för gurka, pumpa och melon. Just melonen kan man nog räkna bort om man inte bor i zon I eftersom det här handlar om frilandsodling, och meloner som bekant både vill ha en mycket lång säsong och är relativt värmekrävande.

Men innan vi jiddrar på alldeles för mycket om själva växterna ska vi ägna oss åt huvudämnet för denna artikel, nämligen komposterna. Den stora vinsten med att odla och kompostera på detta sätt är alltså att man vare sig behöver släpa löv, ogräsrens, kvistar och vad det nu kan vara från trädgården till komposten eller kompostjord till trädgården. Man kan bygga dem mitt i trädgården. Inte heller behöver man vara rädd för att slänga just ogräs på sin kompost, nej inte ens hö som annars anses innehålla på tok för mycket gräsfrö utgör något större hot om en framtida ogräsinvasion. Den här typen av kompost är nämligen täckt så de rötter och frön som hamnar däri dör under de tre år som komposten varar.

För en del läsare kanske hela ämnet verkar vara mer lämpat för en vårartikel. De flesta odlingstips brukar ju i de flesta tidningar hamna i vår- och sommarnummer. Men här handlar det om en kompost och alltså är det i själva verket en typisk höstartikel. Det är nu vi krattar ihop alla löven som börjar bilda en slirig heltäckningsmatta på gårdsplanen. Det är nu som vi samlar ihop kvistarna som blåst ner och det är nu som en de odlare gör sin sista rensning i trädgården. Summa summarum: vi samlar på oss en hel massa organiskt material som ofta antingen bara körs iväg till någon dumpningsplats i ett skogsbryn eller till de där nästan lika avlägset belägna komposterna. Varför inte istället låta allt detta bilda bottenlagret i en odlingskompost mitt i trädgården?

På högen kan man senare slänga alla de restprodukter som bildas när man skär blasten av morötter och betor, när man drar upp gamla kålstammar o.s.v. Det är bara att hiva allt sådant över axeln rakt på den nya komposthögen. Halm från gångarna ja, allt. När vintern inträder borde man ha ungefär motsvarande en halv normalkompost.

När sedan våren kommer är vi inne i nästa period av ansamling av organiskt material. De första gräsklippningarna brukar ofta hamna i dessa högar. Eftersom jag har så mycket starar och trastar kan jag inte täcka mina land med gräsklipp innan sådden kommit upp en bit för då är de bara där direkt och sprätter över raderna i jakt på mask. Ofta blir ju våren också en lång utdragen ogräsrensning, och detta avfall hamnar på högarna. Framme i slutet av maj brukar allt detta plockande och krattande ha resulterat i att jag har ett gäng ganska väljästa komposthögar. Dags för nästa fas, täckningen.

Huvudpoängen med att täcka sina odlingshögar är att kväva allt ogräs man byggt dem av. Denna effekt kan åstadkommas på flera olika sätt. Med mängder av halm, med kartong, gamla mattor, tjocka lager tidningar eller med plast. Jag har testat dem alla. Halm är ineffektivt och arbetsamt eftersom det helt enkelt aldrig lyckas döda allt ogräs. Man sitter till slut där och rensar ändå. Återvunnen ofärgad kartong (som man kan få hur mycket som helst av från sin lokala matvarubutik) är ogräsdödande och i princip helt ofarligt, men en aning styvt och därför svårformat. Dessutom bör man satsa på att lägga åtminstone ett dubbelt lager, vilket ändå kommer att vara nedbrutet till hösten. Tidningar (som man, om man inte själv prenumererar på DN, rotar fram ur en återvinningscontainer) är enklare att hantera. Man bara blötlägger dem innan de läggs ut. Men även här går det åt väldiga mängder. Åtminstone fyra lager, och även detta måste göras om varje år så länge komposten består. Trots detta är kartong eller tidningar en bra metod. Plast är idiotsäkert – men bara ur ogrässynpunkt, vi vet väldigt lite om vilka ämnen som fälls ut i jorden av denna oljeprodukt. Undvik detta.

De läsare som redan är inkörda på permakulturens knep och tricks kanske känner igen odlingskomposten som det som ofta kallas ”hügelkultur”. Ja, i stort sett är odlingskomposten samma sak, men det finns några skillnader. Hügelkultur syftar till att bygga bäddar som sedan är permanenta, medan dessa komposter är just komposter. Man kan t.ex. anlägga en odlingskompost bredvid en gammal hügelhög för att kunna förse denna med lite ny jord. I hügelkultur brukar man dessutom börja med att lägga ett par gamla stockar följt av mindre vedbitar, ris och kvistar underst i högen, följt av jord. Tanken med detta är att veden ska hålla högen lagom fuktig, drännerad, gödslad o.s.v. under lång tid. Naturligtvis är det inte fel att om man har gammalt virke lägga det i botten av sin odlingskompost, men då kan man inte heller förvänta sig att ha färdignedbrutet material på ett par tre år. Dessutom är syftet med odlingskomposten att på ett enkelt och produktivt sätt göra sig av med ogräs. I en normal kompost vill man ogärna slänga rötter och frön eftersom de kan tänkas överleva och följa med till trädgårdslanden. Med täckningens hjälp dödas dock i odlingskomposten allt kväverikt ogräs, samtidigt som näringen förhindras att läcka ut i marken av de kväveälskande ”curcubitarna”.

Det finns mängder med varianter på i vilken form man lägger upp sina odlingskomposter, men de vanligaste verkar vara limpan eller den runda högen. Där den första ofta läggs med tanken att så småningom bli en ”vanlig” odlingsbädd, och den sistnämnda som en mer traditionell kompost. Den läggs då gärna upp i köksträdgården i direkt anslutning till en odlingsbädd som om tre år kommer att vara i stort behov av extra kompost. Där man har tänkt sig en ganska tuff växtföljd med växter som exempelvis potatis och kål. När komposten är klar skottar man bara över den på landet. Limpan kan också användas på detta sätt. Återigen gärna då precis intill en odlingsbädd. Men limpan kan också användas till att bereda ny mark. Eller varför inte bara låta den bilda det nya trädgårdslandet.

Om man ständigt har nya odlingskomposter på gång så behöver man ju aldrig odla squash, pumpa eller gurka i sina vanliga bäddar, och därför kan man också här tillåta sig att bryta en av odlingens grundregler: man kan odla nära besläktade växter på samma yta två år i rad. Låt oss säga att vi odlar pumpa på vår kompost under år ett. År två går vi över på squash eller gurka. År tre odlar vi vitlök. År fyra skottar vi över komposten på ett trädgårdsland i vilket vi aldrig någonsin kommer att odla curcubitar – eftersom detta hela tiden görs på nya komposter. Så låt oss då säga att vi direkt på grässvålen anlägger en limp-kompost och odlar pumpa, gurka, vitlök under tre år på denna. Därefter kan vi avlägsna täckningen och använda limpan som ett nytt land. En djupbädd som vi byggt på höjden, utan att behöva gräva ett enda spadtag. Här kan vi nu gå över på t.ex mangold.

Nyckelhålsodling är en ganska populär metod inom permakultur. Den består i att man lägger upp en rund odlingsbädd men med en ingång ifrån söder, så att man kan gå in i bädden och rensa ogräs. Öppningen i söder släpper in ljus bland växterna. Denna modell är förstås väldigt enkel att kombinera med kompostodling.

Om man är en person med stort tålamod kan man också lägga upp en plan som inbegriper komposter innan man planterar sina bärbuskar. Man bygger högarna eller limporna, odlar som vanligt i dem i tre år och planterar därefter sina vin- eller krusbär i dem. I detta fall kan en sorts kombination av de två metoderna odlingskompost och hügelkultur fungera ypperligt. Att grunda med virke, med tanke på bärbuskarna (eller träden) som kommer leva på högen under lång tid och toppa med ogräs för ettåringarnas skull. Man måste dock fortfarande täcka.

Åter till själva växterna. Curcubitar passar som sagt bra att odla i sådana här komposter. Främst för att de som redan vidrörts klarar av att växa i en ”levande” kompost med väldigt höga kvävehalter, där miljoner mikroorganismer är i farten och en viss värme utvecklas, men också för att de faktiskt kan ta tillvara på stora delar av det där kvävet. Alltför hög värme fixar de dock inte så var noga med att inte varva alltför tjockt med enbart gräsklipp eller liknande.

Lycka till.

- Johannes Söderqvist

Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist

Rural feminism

Artikeln först publicerad i Landets Fria Tidning

I hela världen sliter kvinnor på åkrarna för att producera Stadens mat, och i sweatshops för att tillverka Stadens kläder. Samtidigt är det främst i Staden vi finner vår tids feminister.

Ja, feminismen är en i stora drag urban företeelse. Det är lite som med Mp’s väljare, de bor i storstäderna. Tyvärr. Feminismen skulle behövas som en stark och livaktig influens också här på landsbygden där jag bor.

Inom den svenska vänstern, som till största delen bor i staden, är man alltid glad när något perifert land genomför jordreformer. Vad man sällan ens reflekterar över är att om dessa reformer genomfördes i alla de länder som förser samma svenska stadsvänster med mat, så skulle dennas livsstil vara hotad. Den moderna urbana tillvaron är nämligen en i grunden kapitalistisk konstruktion som bygger på ojämnt byte – ett byte där landsbygden är den ständiga förloraren. I en värld där Staden i allt väsentligt skulle behöva stå för sina egna kostnader, eller åtminstone betala producenterna det fulla värdet för deras arbete, i den världen är Staden som vi känner den en orimlighet.

Urbaniseringen skapar helt skilda resultat i städerna och i periferin. Om staden berikas av alla de olika varor och influenser som strömmar dit in, så utarmas landsbygden på desamma. Om staden blir rikare och mer jämställd så sker det omvända med landsbygden: Konkurrensen mellan producenterna ökar. Toleransen minskar.

Viktigt att tänka på är att om vi med landsbygd avser det stycke jord som förser staden med det mesta den behöver för att överleva, så ligger i sådana fall idag ett gott stycke svensk landsbygd i Indien, Egypten, Argentina … Där ligger Sveriges externaliserade landsbygd! Fattiga som konkurrerar med andra fattiga för att tillfredsställa Stadens behov. Sambandet mellan fattigdom och t.ex. könshierarki är välkänt. …

De fattiga lantarbetarna i periferin kan göras mer självständiga genom att vi höjer vår grad av självförsörjning så att de stora agri-bussinessbolag som äger de fattigas mark inte längre har någon avkastning för sina produkter här i väst. På så vis kan man säga att det är en solidarisk handling att ”odla morötter”.

Alla ni underbara feminister och genusfunderande kvinnor och män i största allmänhet, var är ni? Vi behöver er här ute i ”salladen”. Det är ett kraftigt ställningstagande att vägra vara en del av den kanske mest kraftfulla strukturella hierarkin av alla; den strukturen som metaforiskt skulle kunna kallas ”patriarken Stadens dominans över kvinnan Landet”.

Johannes Söderqvist  

Den svenska modellen

(Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningar.)

Vi svenskar vet både så mycket och så otroligt lite om den naturtyp som i stort sett och med undantag för kuststräckorna utgör hela vårt skandinaviska ekosystem. Så gott som varenda svensk har ett personligt förhållande till skogen. Till de dungar man kallar för sina. Ja, för det är ju så vi säger: ”Min svampskog”. Även om platserna ifråga för det mesta inte ägs av oss så betraktar vi dem som våra – eller kanske snarare oss själva som en del av dem. Det är dit vårt drömspår leder oss när våra fötter själva får välja sina steg. Skogen är för oss någonting alldeles självklart. Kanske är den för självklar.

Alla har vi hört om de förfärande konsekvenserna som kalhyggesbruket har för världens regnskogar. Ändå anser vi att exakt samma sorts skogsbruk här hemma är ok. ”Den svenska skogen växer ju upp igen.” Kontentan blir någonting i stil med att kalhyggen är fula men inte miljöfarliga.

Alla vet att ett stort vattenfyllt hål i marken inte kvalar in som en sjö. En sjö är fiskar, fåglar, vass, sump … ett ekosystem. Det är helheten som gör att vi kallar det för en sjö. När det gäller skog däremot är de flesta av oss fullt tillfreds med definitionen ”en något större gran- eller tallplantebevuxen yta”. Detta är dock ingen skog. Det är en timmer- och fiberåker. När man hugger ner en skog och ersätter den med en plantage så ersätter man i själva verket ett ekosystem med en monokultur. Att påstå att våra svenska plantager är skog är lika galet som att säga att Monsantos soyaplantager i Brasilien är regnskog.

2000 arter är idag hotade av det svenska inhemska skogsbruket. Forskare menar att närmare 5000 arter i det skandinavisk-finska området kommer att dö ut om kalhyggesbruket tillåts fortsätta på samma sätt som idag. Ungefär 4 % av Sveriges produktiva skogsareal är skyddad – att jämföra med USA som vi svenska miljömuppar ju älskar att hata, där c:a 10% åtnjuter bevarandestatus.

Nästan all skog i det här landet har redan huggits ned minst en gång. Men under gångna tidevarv gick det hela något långsammare. Svårtåtkomliga områden undantogs också ganska ofta från huggning. Inte heller ersatte man den gamla skogen med plantager, utan lät självföryngringen fixa återväxten. Många arter överlevde tack vare allt detta – tills nu.

De förfärande miljöbrott som på vissa bestämda platser begås av gruvindustrin har vi i stort sett stillatigande under hundratals år tillåtit skogsindustrin att begå över hela landet. Jag hatar att behöva erkänna det, men vi människor har faktiskt makten över det skogliga ekosystemet. Frågan är nu om vill låta det fortsätta vara just det.

- Johannes Söderqvist