Kompostodling

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.  

Alla vi som har ett intresse för trädgårdsodling vet hur ansträngande och opraktiskt det kan vara att fösa tunga skottkärror med kompostjord framför sig från gårdens skuggiga hörn till köksträdgårdens soliga. Det kostar på både ryggar och tålamod med denna en av den klassiska trädgårdsodlingens praktiker. Det blir lätt så att man köper in en säck med lågvärdig ”kompostjord” istället. Själv är jag bara 38 år men efter att ha odlat under flertalet av dessa har jag redan kommit till det stadiet där värkande handleder och rygg tvingat mig att leta efter andra lösningar när det gäller alla odlingens mer tungarbetade inslag. Och om vi fokuserar på just kompost så finns det verkligen en sådan lösning: Kompostodling.

Tja, det är vad det låter som: en kompost som man odlar i. En del läsare kanske här reagerar direkt och tänker att om man odlar i sin kompost så finns det inte så mycket näring kvar när den väl ska fördelas ut på landet. Det är förvisso sant, men det finns egentligen inte så mycket näring som man kan tro i vår vanliga kompost heller. En stor del av den har normalt sett förbrukats under nedbrytningsprocessen och en annan del har läckt ut i marken. Men så är inte heller näringen den främsta orsaken till att vi tillför kompost till våra trädgårdsland, snarare är det något vi gör för att öka humushalten. Man skulle kunna säga att humus är för jord vad fibrer är för våra magar. Den andra orsaken är att vi med kompostjorden tillför olika mineraler. Vill vi ge våra trädgårdsland en rejäl giva kväve bör vi tillgripa andra metoder, som att se till att maskarna trivs genom att exempelvis täckodla eller underjordskompostera. Mer om detta – förhoppningsvis – i en annan artikel.

Långtifrån alla växter trivs med att växa i material som är under nedbrytning, men det finns några undantag, och det som främst är intressant för oss skandinaver är ”curcubitarna”. Det finns egentligen ingenting som heter så, men alla växter inom gruppen som bär det latinska förnamnet Curcubita har ibland getts detta skämtsamma smeknamn. De tre som är av intresse för oss kallas mer populärt för gurka, pumpa och melon. Just melonen kan man nog räkna bort om man inte bor i zon I eftersom det här handlar om frilandsodling, och meloner som bekant både vill ha en mycket lång säsong och är relativt värmekrävande.

Men innan vi jiddrar på alldeles för mycket om själva växterna ska vi ägna oss åt huvudämnet för denna artikel, nämligen komposterna. Den stora vinsten med att odla och kompostera på detta sätt är alltså att man vare sig behöver släpa löv, ogräsrens, kvistar och vad det nu kan vara från trädgården till komposten eller kompostjord till trädgården. Man kan bygga dem mitt i trädgården. Inte heller behöver man vara rädd för att slänga just ogräs på sin kompost, nej inte ens hö som annars anses innehålla på tok för mycket gräsfrö utgör något större hot om en framtida ogräsinvasion. Den här typen av kompost är nämligen täckt så de rötter och frön som hamnar däri dör under de tre år som komposten varar.

För en del läsare kanske hela ämnet verkar vara mer lämpat för en vårartikel. De flesta odlingstips brukar ju i de flesta tidningar hamna i vår- och sommarnummer. Men här handlar det om en kompost och alltså är det i själva verket en typisk höstartikel. Det är nu vi krattar ihop alla löven som börjar bilda en slirig heltäckningsmatta på gårdsplanen. Det är nu som vi samlar ihop kvistarna som blåst ner och det är nu som en de odlare gör sin sista rensning i trädgården. Summa summarum: vi samlar på oss en hel massa organiskt material som ofta antingen bara körs iväg till någon dumpningsplats i ett skogsbryn eller till de där nästan lika avlägset belägna komposterna. Varför inte istället låta allt detta bilda bottenlagret i en odlingskompost mitt i trädgården?

På högen kan man senare slänga alla de restprodukter som bildas när man skär blasten av morötter och betor, när man drar upp gamla kålstammar o.s.v. Det är bara att hiva allt sådant över axeln rakt på den nya komposthögen. Halm från gångarna ja, allt. När vintern inträder borde man ha ungefär motsvarande en halv normalkompost.

När sedan våren kommer är vi inne i nästa period av ansamling av organiskt material. De första gräsklippningarna brukar ofta hamna i dessa högar. Eftersom jag har så mycket starar och trastar kan jag inte täcka mina land med gräsklipp innan sådden kommit upp en bit för då är de bara där direkt och sprätter över raderna i jakt på mask. Ofta blir ju våren också en lång utdragen ogräsrensning, och detta avfall hamnar på högarna. Framme i slutet av maj brukar allt detta plockande och krattande ha resulterat i att jag har ett gäng ganska väljästa komposthögar. Dags för nästa fas, täckningen.

Huvudpoängen med att täcka sina odlingshögar är att kväva allt ogräs man byggt dem av. Denna effekt kan åstadkommas på flera olika sätt. Med mängder av halm, med kartong, gamla mattor, tjocka lager tidningar eller med plast. Jag har testat dem alla. Halm är ineffektivt och arbetsamt eftersom det helt enkelt aldrig lyckas döda allt ogräs. Man sitter till slut där och rensar ändå. Återvunnen ofärgad kartong (som man kan få hur mycket som helst av från sin lokala matvarubutik) är ogräsdödande och i princip helt ofarligt, men en aning styvt och därför svårformat. Dessutom bör man satsa på att lägga åtminstone ett dubbelt lager, vilket ändå kommer att vara nedbrutet till hösten. Tidningar (som man, om man inte själv prenumererar på DN, rotar fram ur en återvinningscontainer) är enklare att hantera. Man bara blötlägger dem innan de läggs ut. Men även här går det åt väldiga mängder. Åtminstone fyra lager, och även detta måste göras om varje år så länge komposten består. Trots detta är kartong eller tidningar en bra metod. Plast är idiotsäkert – men bara ur ogrässynpunkt, vi vet väldigt lite om vilka ämnen som fälls ut i jorden av denna oljeprodukt. Undvik detta.

De läsare som redan är inkörda på permakulturens knep och tricks kanske känner igen odlingskomposten som det som ofta kallas ”hügelkultur”. Ja, i stort sett är odlingskomposten samma sak, men det finns några skillnader. Hügelkultur syftar till att bygga bäddar som sedan är permanenta, medan dessa komposter är just komposter. Man kan t.ex. anlägga en odlingskompost bredvid en gammal hügelhög för att kunna förse denna med lite ny jord. I hügelkultur brukar man dessutom börja med att lägga ett par gamla stockar följt av mindre vedbitar, ris och kvistar underst i högen, följt av jord. Tanken med detta är att veden ska hålla högen lagom fuktig, drännerad, gödslad o.s.v. under lång tid. Naturligtvis är det inte fel att om man har gammalt virke lägga det i botten av sin odlingskompost, men då kan man inte heller förvänta sig att ha färdignedbrutet material på ett par tre år. Dessutom är syftet med odlingskomposten att på ett enkelt och produktivt sätt göra sig av med ogräs. I en normal kompost vill man ogärna slänga rötter och frön eftersom de kan tänkas överleva och följa med till trädgårdslanden. Med täckningens hjälp dödas dock i odlingskomposten allt kväverikt ogräs, samtidigt som näringen förhindras att läcka ut i marken av de kväveälskande ”curcubitarna”.

Det finns mängder med varianter på i vilken form man lägger upp sina odlingskomposter, men de vanligaste verkar vara limpan eller den runda högen. Där den första ofta läggs med tanken att så småningom bli en ”vanlig” odlingsbädd, och den sistnämnda som en mer traditionell kompost. Den läggs då gärna upp i köksträdgården i direkt anslutning till en odlingsbädd som om tre år kommer att vara i stort behov av extra kompost. Där man har tänkt sig en ganska tuff växtföljd med växter som exempelvis potatis och kål. När komposten är klar skottar man bara över den på landet. Limpan kan också användas på detta sätt. Återigen gärna då precis intill en odlingsbädd. Men limpan kan också användas till att bereda ny mark. Eller varför inte bara låta den bilda det nya trädgårdslandet.

Om man ständigt har nya odlingskomposter på gång så behöver man ju aldrig odla squash, pumpa eller gurka i sina vanliga bäddar, och därför kan man också här tillåta sig att bryta en av odlingens grundregler: man kan odla nära besläktade växter på samma yta två år i rad. Låt oss säga att vi odlar pumpa på vår kompost under år ett. År två går vi över på squash eller gurka. År tre odlar vi vitlök. År fyra skottar vi över komposten på ett trädgårdsland i vilket vi aldrig någonsin kommer att odla curcubitar – eftersom detta hela tiden görs på nya komposter. Så låt oss då säga att vi direkt på grässvålen anlägger en limp-kompost och odlar pumpa, gurka, vitlök under tre år på denna. Därefter kan vi avlägsna täckningen och använda limpan som ett nytt land. En djupbädd som vi byggt på höjden, utan att behöva gräva ett enda spadtag. Här kan vi nu gå över på t.ex mangold.

Nyckelhålsodling är en ganska populär metod inom permakultur. Den består i att man lägger upp en rund odlingsbädd men med en ingång ifrån söder, så att man kan gå in i bädden och rensa ogräs. Öppningen i söder släpper in ljus bland växterna. Denna modell är förstås väldigt enkel att kombinera med kompostodling.

Om man är en person med stort tålamod kan man också lägga upp en plan som inbegriper komposter innan man planterar sina bärbuskar. Man bygger högarna eller limporna, odlar som vanligt i dem i tre år och planterar därefter sina vin- eller krusbär i dem. I detta fall kan en sorts kombination av de två metoderna odlingskompost och hügelkultur fungera ypperligt. Att grunda med virke, med tanke på bärbuskarna (eller träden) som kommer leva på högen under lång tid och toppa med ogräs för ettåringarnas skull. Man måste dock fortfarande täcka.

Åter till själva växterna. Curcubitar passar som sagt bra att odla i sådana här komposter. Främst för att de som redan vidrörts klarar av att växa i en ”levande” kompost med väldigt höga kvävehalter, där miljoner mikroorganismer är i farten och en viss värme utvecklas, men också för att de faktiskt kan ta tillvara på stora delar av det där kvävet. Alltför hög värme fixar de dock inte så var noga med att inte varva alltför tjockt med enbart gräsklipp eller liknande.

Lycka till.

- Johannes Söderqvist