tisdag 13 september 2011

Nord och syd - centrum och periferi.

För en gångs skull har det varit både intressant och hoppingivande att lyssna på radions "Ring P1". Jag tänker på alla debattinläggen om minneshögtiderna kring den 11:e september. Snudd på varenda en som ringt in, oavsett om de varit för eller emot minneshögtiderna, har tyckt att det är pinsamt att man lägger så stort fokus på offren i tvillingtornen, och att media knappt nämner de miljoner människor som dött i Afghanistan och Irak i efterdyningarna av den 11:e sept.

Vad som däremot förvånar mig är att nästan ingen av debattörerna ser på händelserna ur ett klassperspektiv. Visst har Marx, inte minst här i Sverige, överanvänts, och visst kan det vara farligt att tolka allting som händer här i världen som ett utslag av "klassernas kollision", men kom igen... helt fel på alla punkter hade han inte.
T.ex. så hade han helt rätt när han hävdade att det finns ett centrum som lever på att suga ut periferin. På Marx egen tid så kunde man, om man tog sig en promenad i London där han bodde, tydligt se dessa två begrepp manifestera sig som de burgna klassernas bostads- och affärsområden (centrum), respektive trasproletariatets ginstinkande slumområden (periferin). Centrum skulle inte kunna existera om inte den gråa massan försörjde den med allt den behövde, och inte heller skulle centrum kunna fortsätta att existera utan alla sina vapen, sina religioner och myter som binder de fattiga vid periferin.
Den här strukturen är lika verklig idag som någonsin tidigare. Vad som har förändrats är egentligen enbart att periferin skjutits bort från stora delar av det norra halvklotet. Idag står inte skillnaden mellan hög och låg främst att finna bland medborgare av samma land utan snarare mellan länder, mellan nord och syd.  

Maktens kanske allra viktigaste vapen - ja viktigare än vapnen - är dess mytologiska arsenal: det kluster av sagor och berättelser, religiösa såväl som sekulära, som lär oss alla att Makten har fortsatt rätt att vara just Makten. Det är med detta kulturvapen som de ständigt lyckas få oss att offra livet för dem på slagfältet (eller för all del; familjelivet på arbetsmarknaden). I USA-sagan offrar unga män livet för "the land of the free, and the home of the brave". De är marionetter som åker "over seas", lemlästas, dör och dödar andra sorters marionetter, allt för att trygga makten åt Makten. Den övervägande majoriteten människor i världen är bara korn som krossas när de stora blocken rullar mot varandra i kampen om prestige, rikedom och makt.
Centrum här i norr har sugit ut periferin i syd så effektivt att de fattigaste inte längre har något val. När man börjar få det svårt att föda sina barn så står aldrig våldet (och bigotteriet) långt borta. Rika centrumpersoner som Bin Laden får lätt att värva medlemmar, som han senare kan använda som levande missiler mot något annat centrum.

Har vi glömt allt detta? Eller existerar den här sortens analys överhuvudtaget inte längre? Är det bara jag som inte förstår den moderna debatten?


//J.

tisdag 6 september 2011

Nästa kris - den stora ?

Alla har väl hört den kinesiska förbannelsen: Må du leva i ett händelserikt århundrade. 2000-talet kommer med största sannolikhet att bli ett extremt händelserikt århundrade. Vi kommer i alla avseenden mycket snart att få erfara hur svårt det är att leva i ett kapitalistiskt system som saknar kapital.

När nästa kris nu snart kommer finns det en mycket stor risk att det är den stora. Krisen 2008 kunde till viss del avhjälpas med diverse krispaket och genom att enskilda länder tvingades till uppgörelser med Världsbanken, IMF och resten av den globala ekonomieliten. Medan hela samhällen faller passar denna magnatparnass på att utnyttja situationen till sin egen fördel genom att erbjuda lån i utbyte mot "ekonomiskt progressiva liberaliseringar" av samhällena i fråga: för de "nedskärningar i den offentliga sektorn" som man hela tiden hör talas om betyder ju egentligen privatiseringar, och privatiseringar betyder privata vinster, och privata vinster betyder mindre pengar tillbaka till landet de vaskades fram ur.

Nåväl, när den stora krisen nu kommer så har länderna berövats sitt manöverutrymme. Det kommer inte finnas några pengar kvar till några nya krispaket eller nödlån. Världen står oförberedd, utan verktyg. Rent hypotetiskt skulle länderna kunna återhämta sig om vi nu fick 6-8 år av högkonjunktur, men det kommer inte att ske. Med de priser på energi (främst olja) som vi nu ser blir återhämtning i princip omöjlig. Som alla ni som följer den här bloggen vet så beror inte heller de höga oljepriserna enbart på de snikna oljedirektörerna utan faktiskt främst på att världsutvinningen av olja har planat ut. Efterfrågan är större än tillgången.

Dessutom (och delvis på grund av oljeproblematiken) befinner vi oss nu plötsligt i en värld där USA och andra västländer inte längre har råd att "övervaka sina intressen i tredje land". Omskrivet till lite ofinare språk betyder detta att vi inte längre har råd med de storstilade, ofta militärunderstödda, aktioner som går ut på att sluta ohederliga avtal med fattiga länders, ofta korrupta, regeringar för att försäkra oss om deras naturtillgångar. Med andra ord ännu mindre olja!
Därutöver kan också nämnas att alla de övriga resurser som vi människor är så beroende av som art också de börjat sina. Vatten, jordbruksmark, lättillgängliga mineraler och metaller... Med oljans hjälp har vi under 1900-talet överutnyttjat snart sagt alla tillgångar på ett skrämmande sätt. Dessa likvider kommer inte heller att finnas där när nästa kris kommer så som de gjorde under t.ex. 30-talskrisen.


Men alternativen då? Ja, det är den viktigaste diskussionen - långt viktigare än t.ex. den som frågar sig hur vi kan rädda det nuvarande systemet. Alternativen finns beskrivna, inte bara i min, utan i hundratals böcker. Och de finns inte bara i böcker. De är mer än ekonomiska teorier. Alternativen lever och frodas i nästan alla världens länder i form av kooperationer, ekobyar, lösa nätverk och egentligen i alla former av små och stora sammanslutningar som inte tror på den moderna ekonomiska idén om att allting i livet är att betrakta som "transaktioner". Vårt problem, folkens problem, är att vi inte får veta att dessa alternativ finns.

//Johannes

Några alternativ for starters:
Alternativ.nu
Peak Moment TV

söndag 4 september 2011

Mannen och Kriget

Mannen i vår kultur (och ja, i många andra också) är en krigare. I Sverige är naturligtvis inte Kriget lika närvarande för oss män som det är för en american trooper, men lik förbannat deltar vi dagligen i strider som på sätt och vis följer krigets oskrivna lagar. "Kungen är död - leve de ofödda barnen", min bok som kommer ut i det närmaste, är som de flesta av er som följer denna blogg säkert redan listat ut, en civilisationskritisk bok. Ekologi, energi och ekonomi är tre viktiga ämnen som behandlas flitigt (men, som jag hoppas, på ett inte alltför torrt sätt). Men kritiken sträcker sig längre än till att omfatta enbart dessa tre ödesfrågor. Vårt sjuka ekonomiska system som lett till överanvändning av energi och en - i värsta fall - kollapsande biosfär, är såklart bara yttre symptom på djupare liggande (andliga) mänskliga problem. Jag tror att ett av dem stavas Mannen.



Ännu vågar ingen man på allvar sätta sig upp mot manligheten, de tar genvägen att solidarisera sig med feministerna, men de gör inget uppror mot sina medmän. De tror att de gör uppror när de deltar i strider mellan olika patriarkat; men alla uppror de någonsin gjort har bara betytt att ett patriarkat ersatts av ett annat. [...]
Och målet har aldrig varit att nedkämpa den av Makten påbjudna manligheten; utan alltid bara att erövra herraväldet.

- Maria-Pia Boëthius, ur boken Mediatan (Leopard förlag 2007).

Personligen kan jag verkligen relatera till de ovan citerade raderna. Jag är rädd för att revoltera mot Mannen! Ofta anförs argumentet att män skulle vara rädda för att bli "bögstämplade", att bli kallad "ett fruntimmer" eller något annat "nedsättande". Det kan säkert stämma i många fall men inte i mitt. Om jag var bög... So what? Om jag var "lika svag som en kvinna"... ja då vore jag väl lika stark som en också då! Uppvuxen på en teater med alla möjliga sexuella böjelser, kvinnliga medspelerskor och kvinnliga chefer runt mig så kan jag ärligt säga att det skulle inte röra mig i ryggen att bli kallad vare sig bög eller brud. Ändå är jag rädd för andra män.

Jag är rädd för de räddaste, det fysiska och psykiska våld de kan ta sig rätten att utöva mot mig om jag skulle välja att bryta mig ur och lämna deras sekt. Det spelar ingen roll att jag är 183 cm, fysiskt sett hyggligt välbyggd, framgångsrik i mitt självvalda kreativa yrke, utgiven på skiva... Det skulle heller inte spela någon roll om jag var en rockgud, en sexgud, en bilmekargud, en intellektuell gud... Jag kan vara hur manligt framgångsrik som helst, men ställd inför den ännu räddare och bekräftelsesökande mannen som inte fattar va' fan jag menar blir jag, som genom ett svartmagiskt trollslag, den lille, väldigt rädde 13-åringen på skolgården igen. Inringad av högstadievärldens självklara manlighetsgudar: de pojkar som redan i väldigt unga år vågat ge prov på våldsam brutalitet - de pojkarna som verkligen var rädda för att bli bög- eller kvinnoklassade.

För mig blev redan tidigt den sortens manlighet synonym med "att vara ond", och det, visste jag, ville jag aldrig bli. Därför tog jag aktivt avstånd från dessa män och deras verklighet. Jag höjde mig över dem. Blev kulturarbetare: finare, bättre, höjd upp i en annan form av Manlighet.
Men egentligen handlade det där aldrig om något annat än att jag ville "visa de jävlarna" vilka nollor de var genom att höja mig själv i ära och berömmelse. I själva verket lärde jag mig och eftersträvade enbart  en mer raffinerad form av våld. Att slå någon på käften? Nej fy så vulgärt. Men att hämnas i sitt inre genom att bli förmer, det ni. Så istället för att bara lägga energi på att bli en bra skådis och sångare försökte jag bli en känd skådis och sångare. Som tur var misslyckades allt det där och ett mer genuint intresse för teater och musik kunde ta över. Men låt oss sägas att jag lyckats. Hade det släckt min törst? Hade jag då aldrig mer behövt tävla på Manlighetens arena? Nej, det hade bara funnits nya underbefäl att hunsa och nya generaler att slicka röven på. Krig vinns enbart av den parten som lägger ner sina vapen.

//Johannes