Recensionen först publicerad i Fria Tidningar.

Redan i den första sidans första mening i den nyligen utkomna Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk formuleras huvudproblemet: ”Den ekonomiska lönsamheten i svenskt skogsbruk sjunker samtidigt som den ekologiska mångfalden minskar”.

Grundprinciperna som presenteras är enkla, och borde egentligen vara självklara för var och en som brukar skog: Människan kan inte producera skog, bara skogen själv klarar detta, desto mindre vi stör den i dess arbete desto bättre är det – för oss båda. Det är därefter som det blir lite trixigare. Man måste helt enkelt lära sig att tänka rätt, att ”tänka skog”. I samma stund man bryter med tanken på att genom plantering, röjning och gallring tvinga fram en monokultur av likåldrigt virke – en åker - och istället börjar intressera sig för Skog, ja då försvinner också alla enkla lösningar på de komplexa situationer skogsbrukaren möter i sin vardag.

För vart börjar egentligen skogen, undrar författarna? De flesta av oss kanske associerar ordet med en samling träd, men så enkelt är det inte. ”Den verkliga nyckeln till det vi kallar skog finns [...] dold i skogsmarken, i jorden: svamparna!” Utan samarbetet mellan växternas rötter och svamparnas trådar (en symbios kallad mykorrhiza) skulle kanske inte ens skogen som sådan ha etablerat sig på vår subkontinent efter inlandsisens tillbakadragande.

Varje enkel schablon som syftar till att ta fram en modell för ett svenskt skogsbruk är dömd att leda till ekologisk såväl som ekonomisk katastrof. Det handlar helt enkelt om varje träd, om jordmån, om väder och vind. Varje valsituation är unik. Detta är vackert och som det ska vara.

Bland det negativa som kan sägas om boken är att den ibland känns något hastigt hopkommen. Bildernas upplösning är låg, någon bildtext verkar ha hamnat fel. Boken är finansierad via s.k. ”crowd funding”, och kanske kan bristande medel utgöra en del av förklaringen till detta. Men sådana enkla fel som att fingrarna sluntit på tangenterna borde man hur som helst kunnat undvika med bara ytterligare en korrekturläsning.

Inget av detta påverkar dock själva innehållet i någon nämnvärd utsträckning. Boken är en omistlig kunskapskälla för den medvetne skogsbrukaren – ja, såvitt jag vet den enda källan till naturnära skogsbruk som utkommit på svenska för den som inte är inne på forskarrapporter. Jag vet i alla fall att jag kommer att ha mitt exemplar liggandes nära till hands i fikalådan på min fyrhjuling.

• Johannes Söderqvist

Fakta: Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk.

Förf: Martin Jentzen, Erik Kullgren, Eva-Lotta Hultén.

Visto förlag, 2014.

Upprop mot bankernas undanfifflande av pengar som borde skattas.

Avaaz' senaste: Att stötta de EU-parlamentariker som vill syna höga bankchefers inkomster och försvåra för s.k. "kreativ bokföring". Tyskland och Storbritannien står ännu så länge på bankchefernas sida. det är viktigt att vi därför skriver på Avaaz' upprop och visar vårt stöd för EU-parlamentet.

//J.

Olja.

Lite mer oljeinfo:

How High Oil Prices WIll Permanently Cap Economic Growth från Boolmergs.

Läsvärt. Ganska mycket upprepningar av sånt man hört förr, men för den som inte är så insatt är det säkert en jättebra text.

Gillar man det superinformativa så finns ju även Post Carbon Institutes nya film: 

http://vimeo.com/48379219

//J.

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.

Vårt ekonomiska system är kört!

I P1:s "Studio1" idag snackades det om att eurozonen, och Europa generellt, nu verkar närma sig en brytpunkt för vad ekonomin klarar av. Sammanbrott? Lyssna här!

Det har teoretiserats kring att när ekonomin närmar sig kollaps så kommer ett av kännetecknen vara kriserna kommer tätare och tätare, till slut kanske bara med dagars eller timmars mellanrum. Fenomenet har kallats för "the Bumpy Plateau". Att hela den europeiska ekonomiska situationen har varit väldigt svajig de senaste tre och ett halvt åren är välkänt. Greklands- och Italienkrisen har fått kurser och förväntningar att gå upp och ned med veckors och ibland bara dagars mellanrum. För någon dag sedan fick den Spanska banksektorn (via spanska staten) närmare 100 mdr euro i nödlån. Till följd av detta gick kurserna upp på förmiddagen, för att därefter falla igen på eftermiddagen.

Jag vågar inte svära på att varken det ena eller det andra scenariot kommer att bli verklighet, men likheterna med de prognoser som en del progressiva ekonomer och andra tänkare gjort (det där om att kriserna blir fler och fler) redan för många år sedan är skrämmande.

Under hela situationen döljer sig det faktum att vi (hela vårt system) kört in med full fart i resursväggen. Dvs, att våra pengar inte förmår växa längre, det är slut på tillväxten, helt enkelt därför att det börjar bli svårt att hitta några nya lättillgängliga och billiga resurser att omvandla till pengar: Oljan har peakat, så även billig jordbruksmark, koppar, färskvatten (på en del ställen) osv. De få privata platser som finns kvar i de sociala rummen har visat sig svåra att utvinna. Umgänge har ju redan förvandlats till ordnade och monetariserade sysselsättningar (vi konsumerar t.ex musik istället för att bara spela och sjunga tillsammans, matlagning har mer och mer blivit något för proffsen, att bara hänga har förvandlats till att ta en fika på stan, att shoppa eller att spela dator etcetera, etcetera). Kort sagt: Våra pengar måste växa. för att växa behövs någon sorts resurs. Resurserna börjar ta slut eller bli dyra. Pengarna tappar sitt värde!

//J.

En unik energikälla - om oljetoppen/peak oil, del II

Min serie om oljan fortsätter. Den här gången ska vi titta närmare på de alternativa energikällorna. De som ska rädda allt: klimatet, energitillgången och skapa nya jobb. Är det verkliga alternativ, eller politiska drömmar?  

Men om vi nu befinner oss uppe på själva oljetoppen så borde ju andra halvan av världens oljefyndigheter, den ännu inte utvunna delen, fortfarande finnas kvar och vi ha gott om tid för en omställning. Jo, det är många som resonerar så, men kruxet är att det generellt sett bara var den första halvan som bestod av lättutvunnen, högkvalitativ olja. Det som finns kvar under öknarnas sanddyner, i Kanada och på andra ställen är till stor del oljesand, oljeskiffer och andra former av uppblandad andrasorteringsolja. Annan olja finns ute till havs, på ett sådant djup att utvinningen blir både extremt dyr och farlig. På många platser går det åt mer energi att framställa ett fat olja än samma fat själv i slutänden ger.

   Ett annat faktum som ofta förbises i diskussionen om den kvarvarande oljan är att vi under hela den första halvan av 1900-talet bara använde en bråkdel av den energi vi gör idag. 1930 fanns det i hela min hembygd Brunskog bara några få bilar, nu finns här många hundra. Till följd av att vi under de senaste 70 åren byggt vår samhälleliga infrastruktur med billig olja som grundförutsättning så kan väldigt få av mina grannar bara låta bilen stå och fixa vardagen på något annat alternativt sätt. Den kvarvarande, sämre, oljan måste alltså tillgodose behov som är flera hundra gånger större (om inte flera tusen, räknat på hela världen) än de var under 1900-talets första årtionden. Priserna på denna alltmer eftertraktade energiform kommer att se helt annorlunda ut än vid förra seklets början.

  Idag är det inte lätt att konvertera om en gård till hästdrift och helt räkna bort oljan ur kalkylen. Var ska man kunna köpa foder som inte odlats på en maskindriven gård? Hur ska det relativt lilla överskott man lyckas producera till försäljning kunna täcka alla omkostnader - en handsmidd hästsko är många gånger dyrare än en fabrikstillverkad (och allt som är fabrikstillverkat är direkt eller indirekt beroende av olja)?

   Den sista oljan kommer aldrig att pumpas upp. Det kommer vara för dyrt eftersom även modern oljeproduktion kräver billig olja för att fungera. De höga priser som minskad tillgång och ökad efterfrågan skapar kommer se till att världsekonomin har brutit ihop långt innan den sista oljan hunnit utvinnas. 

   Alternativa energikällor.

   Efter att ha accepterat oljetoppen som ett reellt problem som man måste ta ställning till så brukar de flesta människor börja försöka informera sig om de ”alternativa energikällorna” som vi ju trots allt hör en hel del om i media. Här måste lösningen finnas! Tyvärr är inte energifrågan så lättlöst som vi fåtts att tro.

 

   Vind- sol- och kärnkraft

   Ett vindkraftverk ger förhållandevis lite energi i utbyte. Det tar ganska lång tid för det att ens kompensera för den energi som togs i anspråk när det byggdes. Samma sak gäller för flera andra energislag, däribland solcellerna. Och även om vind- och solkraften utan tvekan är våra bästa alternativ så kommer de inte ens inom teknikoptimisternas mest närliggande framtid att kunna ersätta en bråkdel av den väldiga flod av energi som oljan under den senaste hundraårsperioden försett oss med. Med sådana argument i bakfickan brukar röster höjas till förmån för kärnkraften, men i ärlighetens namn är inte detta energislag något vidare alternativ. För det första räknar aldrig kärnfysikstillskyndarna in sådana realiteter som uranbrytning och anrikning när de gör sina kalkyler - eftersom denna verksamhet ändå inte äger rum här hemma i Svedala (än så länge). Få verksamheter är så miljöförstörande som uranbrytning, och anrikningen av den uran, vilken ska säljas som bränsle till våra svenska kraftverk, skulle stå för flera hela procentenheter av våra koldioxidutsläpp om anläggningen som står för jobbet hade legat i Sverige. Som det nu är så sker brytningen av den uran som ska till oss mestadels i Kanada (samt i Ryssland och Niger) och den energislukande anrikningen äger rum i USA. Vidare kan tilläggas att i princip inga företag är beredda att själva bygga några kärnkraftverk då sådana byggen är ytterligt dyra. (1.) Nej, det är alltid skattebetalarna som, direkt eller indirekt (i form av lånegarantier eller liknande), får stå för denna nota och alltså får bekosta först byggandet och sedan elräkningen. Ungefär som om vi skulle betala för byggandet av ett bageri och därefter ändå pröjsar dyra pengar för att få köpa ett kex. Kärnkraften ger oss förhållandevis mycket el i utbyte, men vi har bara råd med den i en värld som i allt väsentligt försörjs med olja. Det behövs hyfsat rika skattebetalare, en stor medelklass som pendlar, lönearbetar och konsumerar på det sätt som vi nu gör, för att kärnkraften ska kunna finansieras, och den ”skattebetalarbasen” är alltså enbart möjlig på grund av oljan.

   Ytterligare en faktor som man brukar bortse från i pro-kärnkraftkretsar är att inte ens en fraktion av alla bilägare, speditörer, rederier och flygbolag har fordon som kan tankas med el. Uppskattningar har gjorts på hur lång tid ett infrastrukturskifte (från t.ex. olje- till eldrivet samhälle) skulle ta; resultaten brukar landa på mellan 20-30 år.

   Om vi ändå bortser från alla dessa besvärligheter och trots allt bestämmer oss för att hårdsatsa på kärnkraften så står vi inför nästa uppsättning problem: För det första att Peak Uranium snart kommer bli ett lika verkligt problem som Peak Oil är nu, och för det andra så tar det många år att bygga ett kärnkraftverk (10-13 år ungefär) – tid vi med all sannolikhet inte har till förfogande längre – och att hela den infrastruktur som omger det färdiga kraftverket ändå bygger på olja.

 

   Vätgas (2.)

 Vätgassamhället är ett annat populärt begrepp inom ramen för diskussionen om framtidens energi. Det största av de många problemen med vätgassamhället är att det inte finns. Det är bara ytterligare ett begrepp i raden av framtida – och alltså ännu inte existerande - teknik som ska komma att rädda oss alla. Vätgasen har det pratats om sedan sjuttiotalet men de enastående resultaten har dessvärre uteblivit. Vad många medborgare också undgått att förstå (mycket tack vare politikers och medias slarviga framställningssätt) är att den i sig inte är en energikälla, utan bara kan tillverkas med en annan energikälla som utgångspunkt. För att  idag kunna framställa vätgas på ett någorlunda ekonomiskt rimligt sätt används främst det fossila bränslet naturgas. (3.) De miljövänliga framställningsmetoderna som det spekulerats så mycket om (bland annat att låta alger eller bakterier producera gasen, eller genom att efterlikna fotosyntesen) ligger många år fram i tiden. Därefter vidtar svårigheter med lagring: enorma, eller i alla fall väldigt många tuber som tål flera hundra atmosfärers tryck eller att hålla vätet nedkylt under 250 minusgrader. De tekniska genombrotten när det gäller vätgasvisionen har helt enkelt inte skett ännu.

   Anledningen – tror jag – till att vätgassamhället blivit en så populär idé är att den ofta formulerats så att den på de flesta sätt liknar den värld vi lever i idag: Personbilar, långa transporter, stora industrijordbruk som förser oss alla med mat utan att vi själva behöver kröka rygg… Det samhälle vi redan har skulle enligt vätgasmodellen kunna få finnas kvar. Vi kan lugnt luta oss tillbaka i TV-soffan utan att behöva göra något. Vätgasen tar över efter oljan. Vad skönt! Till och med i de mer teknikoptimistiska kretsarna är det få som idag talar sig varma för vätgassamhället. Det är helt enkelt för avlägset.

   Låt oss bara begrunda följande talande sifferexempel (som inte bara gäller för ett framtida vätgassamhälle, utan för alla energislag som är tänkta att ta oljans plats): Det finns ungefär 800 miljoner oljedrivna fordon i världen. (4.) Bara för att tillverka en ny bil går det åt energi motsvarande 12-15 procent av den energi som bilen kommer att göra av med under sin livstid. Om vi nu dividerar allt detta bränsle med de 800 miljoner fordonen så börjar vi förstå att bara själva omställningen till det nya fossilbränslefria samhället inte är färdig förrän långt nere på andra sidan av oljetoppen.  Vi börjar också förstå att detta skifte, från fossilt till väte, i sig skulle ta så stora mängder energi (läs olja) i anspråk att själva skiftet i sig skulle orsaka en tydligt mätbar minskning i oljeproduktionen. Bara ratten i en bil kostar flera liter olja att tillverka och de fyra däcken på en enda personbil kostar över hundra liter olja i produktion. 

   Alla tekniker och energislag vi idag känner till och använder oss av förhåller sig alltså ganska stramt till den termodynamikens gamla grundregel som säger att man inte kan få ut mer i ena änden än vad man stoppar in i den andra. Alla utom de ändliga lagrade energikällorna (olja, uran, kol, naturgas o.s.v.), eftersom de bara råkar finnas där i marken. De utgör ett begränsat lager av fossil solinstrålning. Människan har haft turen/oturen (välj själv) att hitta detta gömda lager, och med detta till hjälp har hon under en historisk sekund lyckats svälla ut över alla breddar. Som en brödsats med på tok för mycket jäst. Detta tillstånd kan dock aldrig bli annat än ett tillfälligt sådant. Om en försöksperson cyklar en mil om dagen på en motionscykel och via en dynamo överför energin till ett batteri så kommer personen att i slutänden ha förlorat energi, då den mat han eller hon måste äta för att orka med experimentet tar långt mer energi i anspråk att producera än den lilla gnist-fjutt som vi lyckats ladda batteriet med.

   Ovanpå dessa problem bör vi också lägga att de ekonomer, politiker eller ingenjörer som målar upp visioner av det framtida fossilbränslefria samhället allt som oftast är sådana teknikoptimister att de glömmer bort de naturliga begränsningar som alla projekt i den här skalan har att förhålla sig till. För att nämna ett exempel har det satts mycken tro till elbilarna som en framtida ”grön” lösning på både oljetoppen och klimatförändringen. Men även om vi skulle lyckas med att få fram en metod för att producera helt miljövänlig el i oändliga mängder, så är det inte alls säkert (snarare högst osannolikt) att jorden kan förse oss med de metaller som kommer krävas för tillverkningen av alla de batterier vi kommer att ha behov av. Enligt en rapport från konsultföretaget Meridian International Research som undersöker många av de här frågorna så kommer all världens nu existerande, och framtida potentiella fyndigheter av litium (som är en av de hetaste batterimetallerna just nu) bara räcka till att ersätta en bråkdel av vår globala bilpark. (5.)   Och då har man, som sagt, inte ens börjat diskutera hur man ska ersätta alla de litrar olja som finns i varje ratt, varje däck, säte, i instrumentpanelen, i lacken, i slangar och kablar, i smörjmedlen… Det kommer aldrig finnas 800 miljoner nya eldrivna bilar på den här planeten!

 

   I boken Bioenergi – till vad och hur mycket, skriver tre Chalmersforskare: (Göran Berndes, Julia Hansson och Stefan Wirsenius)

[vi är inte] på väg bort ifrån en värld med ett överflöd av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi.

   Lite längre fram sammanfattar de:

Slutligen måste vi försöka begränsa vår energianvändning – genom effektivisering och genom att vi i högre grad reflekterar över hur våra val i vardagen påverkar energianvändningen.

(6.)

   Vi har bara råd med dessa alternativa energikällor i en värld som försörjs med fossila bränslen. Låt oss anta att man höjer priset på fossila bränslen för att göra de ”gröna” drivmedlen mer konkurrenskraftiga. Då kommer detta även höja priserna på just samma biobränslen, eftersom de för sin produktion är totalt beroende av bensin, diesel och olja. Detta är också anledningen till att jag inte ens tagit upp etanolen ännu i den här texten. Omvandlandet av jordbruksprodukter till bränsle skapar inte bara svält runt om i världen, det är också ett helt omöjligt projekt ur energisynvinkel då det går åt mer energi för att producera en liter etanol än vad man i slutänden får ut. David Pimentel som är professor vid Cornell och som dessutom varit en av USA:s utredare i etanolfrågan säger:

…about 70 percent more energy is required to produce ethanol than the energy that actually is in ethanol. Every time you make one gallon of ethanol, there is a net energy loss of 54, 000 Btu.” (Btu är en enhet för energi: British thermal unit. 1 Btu är den värme som krävs för att värma ett pund vatten med en grad Fahrenheit.Min anm.)

  

   På grund av energiintensiteten i produktionen är etanol ett väldigt dyrt bränsle i förhållande till hur lite energi det faktiskt innehåller. Detta förklarar varför man använder fossila bränslen vid tillverkningen av etanol. Man har inte råd att bränna etanol för att tillverka etanol.(7.)

   Teknikoptimism

   De allra flesta visioner om ett framtida fossilbränslefritt samhälle som presenteras för, och diskuteras inför, allmänheten är teknikoptimistiska (läs: tillväxtvurmande, konsumtions-baserade och förmodat rikedomsskapande). Ny teknik är potentiell rikedom för den som äger patentet. Problemet brukar vara att få med sig folket. Vi vet från historien att tekniken som sådan åberopats gång på gång för att lösa all världens problem. Alla de så kallade framstegen, från Spinning Jenny, till industrijordbruket till kärnkraften har införts i samhället – ofta mot medborgarnas uttalade vilja - med motiveringen att de kommer ställa allt till rätta: Krig, ojämlikhet, fattigdom, och på senare tid även miljöproblem skall med teknikens hjälp avskaffas. Så har inte skett! En hammare kan användas både till konstruktiva saker, som att bygga ett hus, men även till att slå folk i huvudet med. Teknik i sig kommer aldrig att vara en lösning. Det är det bakomliggande motivet som är det viktiga.

   Dessutom:

Svagheten hos den teknikoptimistiska visionen är att den grundar sin optimistiska framtidsbild på ännu inte gjorda framsteg. Dessa förväntas inte bara lösa eventuell brist på energi, utan också hjälpa oss ur fattigdomsproblemet växthusproblemet och den allmänna överbelastningen av ekosystemen, samt undanröja krigsrisken.

Med tanke på att (1) de avgörande tekniska genombrotten är mycket osäkra (vilket framgår av att teknikoptimisterna själva förlägger det verkliga genombrottet 50-60 år framåt i tiden), att (2) mer eller mindre riskabla ”övergångslösningar” föreslås i väntan på de stora genombrotten och att (3) följderna, om dessa tekniska framsteg uteblir, av allt att döma blir katastrofala, innebär en politik som har denna vision som ledstjärna ett storskaligt högriskexperiment där hela planetens framtid sätts på spel. (8.)

   Denna teknikoptimism är så utbredd att till och med många vetenskapsmän och utredare faller för trycket. Den svenska Energimyndigheten framför gång på gång i skrivelser och rapporter att läget inte alls är så alarmerande, mestadels eftersom de helt enkelt utgår ifrån att ny teknik kommer att dyka upp. Så här ser det ut över hela västvärlden. Man åberopar historien och säger att ny teknik alltid pressats fram av behovet för den. Man säger: ”På 1800-talet kom de nya hästdragna jordbruksmaskinerna och räddade oss, i början av 1900-talet kom kvävekonstgödseln och räddade oss och på 60-talet kom de nya ris- och vetesorterna och räddade oss… vänta och se ni bara. Allt kommer ordna sig!” Vad dessa teknokrater dessvärre utelämnar när de tillåts skriva historia åt oss är det enkla faktumet att inget av dessa så kallade framsteg skulle varit möjliga utan tillgång till billiga fossila bränslen i form av kol, naturgas och olja – energislag som vi nu snart inte kommer ha tillgång till. Redan grekerna behärskade konsten att bygga små ångmaskiner och de kunde säkert ha tagit det hela till nästa steg och inträtt i en teknokratisk industriera, om de bara hade haft tillgång till mängder av billig energi. (9.)  Våra hjärnor är identiska med de förhistoriska människornas. Intellektuellt sett har vi alltid, så länge vi varit homo sapiens, haft förutsättningarna för att starta den tekniska revolutionen. Antikens folk löste extremt avancerade ekvationer genom att räkna i huvudet och skriva med en pinne i sanden (och detta utan våra moderna enklare siffror), men de tog ändå inte steget in i tekno-civilisation. Det är först i och med upptäckten av de fossila bränslena som detta steg blir möjligt. Vi lever alltså inte först och främst i någon industri-, dator- eller informationsålder utan i oljeåldern. Vår tids avancerade teknik skulle med andra ord egentligen kunna ha kommit både tidigare och senare i historien – allt beroende på om vi upptäckt de fossila bränslena och hur man använder dem på ett effektivt sätt eller ej. Därför blir argumenterandet för en miljövänlig alternativ samhällsmodell med fortsatt hög energikonsumtion mycket svår att tro på. 

   Plast eller lera

  

   Låt oss se på ett exempel; just denna så populära idé som säger att vi visst kan fortsätta med en hög konsumtionstakt – vi behöver bara konsumera nya och bättre produkter.

   Plastmugg/keramikmugg: Det går åt tusentals gånger mer energi att tillverka den konventionella keramikmuggen än plastmuggen, så vid första anblicken kan det verka smartare för oss och miljön om vi alla drack vårt kaffe ur engångsmuggar. Problemet med den här sortens statistik är dock att den nästan aldrig räknar in hela produktionskedjan, som att plasten i muggen en gång var olja som måste pumpas upp, skeppas runt, raffineras, skeppas, bearbetas, färgas, formas, skeppas, säljas till en mellanhand, säljas till en butik, skeppas till denna butik där du slutligen kan köpa muggen och frakta hem den i din bil – allt till en hög energi- och miljökostnad. Sen dricker man kaffe en gång ur den och slänger den. Genast går den in i nästa kedja av (i bästa fall) sopsortering där den återigen ska fraktas och smältas om, fraktas och säljas. Ska man verkligen anamma det holistiska synsättet (vilket vi ska) och inte det där man enbart mäter en isolerad länk i en hel kedja, så får man också lov att räkna in byggandet av själva plastmuggfabriken samt alla arbetare som ska transportera sig fram och åter till denna under hela dess existens. Ja, egentligen kan man fortsätta ännu längre och säga att dessa arbetare ju i och med rådande system, där de tvingas jobba i en fabrik för pengar, undanhålls från att istället själva producera sin egen mat, ta hand om sina barn och vara hemma och elda om vintern. Därför måste vi räkna in alla sådana behov hos personerna (och all den energi dessa livsmedel och alternativa uppvärmningsmetoder tar i anspråk) i plastmuggfabrikens totala energikalkyl. Vi skulle också kunna räkna in alla de andra arbetare som borrat efter oljan som muggen är gjord av etcetera. Det är detta som är en holistisk syn och med dessa glasögon på näsryggen blir plastmuggen absurd.

   Keramikmuggar tillverkas på liknande sätt: Leran bryts eller blandas någonstans för att därefter skeppas till en fabrik i vilken en massa pendlande arbetare jobbar och så vidare, men du kan åtminstone använda muggen många gånger innan den på ett eller annat sätt återgår in i systemet. Men (och det är ett stort ”men”), varför jag här väljer keramikmuggen kontra plastdito som exempel är inte för att den drar något lite mindre energi i en alltigenom osund produktionsapparat, utan för att den faktiskt skulle kunna undantas från hela detta storskaliga system. Den skulle kunna tillverkas lokalt.

   En lokal hantverkare kan enkelt förse en lagom stor grupp familjer och individer med både muggar, krus och tallrikar utan att vare sig behöva jobba ihjäl sig eller svälta och till och med i ett scenario där leran måste hämtas någon annanstans (i svenska keramikers fall kommer leran ofta från Tyskland) blir energikostnaderna mycket mindre eftersom produkten tillverkas och används lokalt. Hantverkaren kan jobba där han eller hon bor och kunderna behöver på samma sätt inte åka någonstans för att inhandla varan – allt enligt den lag, som jag skulle vilja kalla, att vi alla har något som alla andra behöver och kan ha nytta av. Dessutom är en plastmugg ful medan ett riktigt keramikkrus är vackert. Kanske känner vi också hantverkaren och kan glädas tillsammans med henne eller honom när vi köper objektet. Vi tänker också varje dag på vår hantverkarevän när vi tittar på och använder keramiken. Detta är inte oviktiga dimensioner. 

   Till detta bör också läggas att leran, när det gäller Sverige, inte nödvändigtvis skulle behöva hämtas någon annanstans: Som vårt system nu fungerar så är vi som konsumenter sällan på jakt efter en mugg för resten av livet utan är istället fokuserade på priset, vilket i stort sett omöjliggör en verksamhet där keramikern gräver, slammar och torkar sin egen lera. Men hantverkarnas priser är bara höga i ett system där vi alla med jämna intervall känner oss tvungna att kasta fullt fungerande föremål på grund av att inrednings- och livsstilsmagasinen säger åt oss att vi måste göra det för att må bra. Ett föremål som används sin hela livstid ut blir, även om det har ett högre inköpspris, flera gånger billigare än det till synes bedrägligt billiga engångsföremålet.

   Sett i ljuset av detta blir det inte längre lika självklart att det bara är att byta bil till en som ger mindre utsläpp då tillverkningen av denna nya så kallade miljövänliga bil, i miljöpåverkan räknat, vida överstiger vinsten. När det dessutom gäller ett så pass exklusivt föremål som en ny bil får vi också räkna in att de flesta vanliga människor måste ta ett lån för att bekosta inköpet – ett lån som i sin tur genererar skuld och därmed tillväxt och alltså även det har en negativ miljöpåverkan. Dessutom tvingar lånet låntagaren att jobba mer än denne annars skulle behöva (vilket betyder resor och all möjlig miljöpåverkan). Han eller hon förhindras (med hjälp av sitt eget dåliga miljösamvete) på så vis från att inleda ett i sanning bättre och miljövänligare liv och luras tillbaka in i konsumtionskarusellen. Lägg därtill kylskåp, tvätt- och diskmaskiner, kläder, värmekällorna i våra hus etcetera. Varje gång vi luras till ett så kallat miljösmart köp istället för att laga, gå till second hand-butiken, slöjda och på alla sätt följa gör-det-själv-principen ökar i själva verket miljöpåverkan istället för att - som fabrikörerna vill få oss att tro - minska. Varje gång vi inte lagar utan köper nytt så gör vi inte enbart en reparatör arbetslös här hemma; vi tär även på vår omgivning, våra resurser, och binder en fattig person vid ett fattigdomsbevarande arbete någon annanstans i världen. Som vi tidigare sett: Vi stjäl tid och rum från någon annan perifer individ, ökar flödet i entropiströmmen och ger denna värld, som servat oss med alla dessa varor och tjänster, sopor och strålningsvärme i utbyte. De miljövänligaste prylarna är de du låter bli att köpa!

   Konsumtionssamhället hade aldrig kunnat bli möjligt utan oljan. Det är detta samhällets svarta blod, som tvingar en svensk grönsaksodlare att tävla med en holländsk eller thailändsk. Te var en exklusiv lyxvara så länge som odlingen och transporten av det sköttes med muskel- och vindkraft. När mekaniseringen av jordbruket kom - med ökande skördar som följd – och tåg, motordriven båt och bil ersatte de arbetsintensiva segelfartygen och handredskapen, sjönk kostnaderna vilket ledde till att delikatesser och exklusiviteter av allehanda slag kunde bli var västvärldsmans egendom. Men vad händer om vi tar bort esset (läs oljan) ur vår pokerhand… ja vi förlorar inte bara hela insatsen, vi kan inte ens vara med och spela längre.   

   Pengar skulle kunna sägas symbolisera en förmåga att sätta folk i arbete, att få någonting utfört. Olja å sin sida är förmågan att få jobb utfört (och alltså är den också garanten för att våra pengar har ett värde). Det finns överhuvudtaget ingen vara på marknaden idag som inte har en koppling till olja, vare sig det gäller en tjänsteprodukt eller en fysisk dito. Energi = ekonomi. Ingen energi = ingen ekonomi. Ingen alls! Vi står inför ett gigantiskt problem!

Fortsättning följer ...

Fotnötter:

(1:Undantaget i Europa är Finland. I Olkiluoto, byggs det nytt. Det är det franska bolaget Areva som är entreprenör. Frankrike får tre fjärdedelar av sin energi från kärnkraft. 400 000 människor arbetar där inom industrin som till 85% är statligt ägd. Man exporterar el och även kärnkraftsteknologi till andra länder. Förutom till Finland har man också sålt teknologi till Saddams Irak (den verkliga orsaken till att Frankrike var emot Irakkriget). Läs mer i DN: http://www.dn.se/ledare/kolumner/chirac-och-saddam---glom-aldrig-det-paret. Kort sagt har Frankrike genom en mängd åtgärder funnit en väg att hålla folk sysselsatta och tjäna pengar på sin kärnkraft. I Finska Olkiluoto har byggnationen visat sig bli tjugotalet miljarder dyrare än beräknat och massor av säkerhetsproblem har uppdagats. Man säger att bygget är privat finansierat eftersom de finska skattebetalarna slipper stå för notan, men tar inte upp att det blir den franska staten (de franska skattebetalarna) som får göra det istället.)

(2:För den som vill ha en snabbintroduktion till vätgasen, dess problem och fördelar rekommenderas: http://www.chalmers.se/HyperText/ChalmersMagasin/nr3_2004/h2.pdf)

(3:Miljömässigt sett blir därför den sortens vätgas ungefär likvärdig med brunkolsförbränning.)  

(4: Massive Diversion of U.S. Grain to Fuel Cars is Raising World Food Prices. Artikel av Lester R. Brown. Earth Policy Institute, 2007.)

(5: Denna konsultfirma anser för övrigt att vi redan sedan några år befinner oss på oljetoppen. De skriver på sin hemsida: ”By 2007 an unbridgeable gap will open up between the supply and demand for oil.” På samma hemsida - www.meridian-int-res.com – kan man f.ö. finna en enkel och seriös sammanfattning om varför kärnkraften är alltför farlig att ha kvar.)

(6: Bioenergi – till vad och hur mycket, Formas 2007.)

(7: Citatet och de andra påståendena om etanol är hämtade från David Pimentels forskning som återges i Cornell Chronicle 01-8/23.)

(8: Efter Oljetoppen – Hillevi Helmfrid och Andrew Haden, 2006.)

 (9: På sätt och vis hade de också det: Både grekerna och romarna hade ju en nästintill obegränsad tillgång på slavar; ett faktum som gör romarnas, teknikskepticism förståelig. Ungefär: ”Varför ödsla tid på att uppfinna maskiner? Vi har ju slavar!”)

//Hela denna text är ett utdrag ur min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kom ut på Norlén & Slottners förlag förra året.//

Mvh: J.

Mera pengar

Här är ytterligare lite av det researchmaterial jag håller på att plöja mig igenom just nu. David Graeber är en amerikansk antropolog som skrivit den första historiska betraktelsen om skuld (alltså skuld som i engelskans debt). Hans bok "Debt, the First 5000 Years" har blivit mycket omtalad - och den är väldans intressant.
Här kan du se en föreläsning han håller på temat.

Mvh:
Johannes

Vad fan är pengar egentligen??

Det är en fråga som man kan angripa rent sakligt. Pengar är ett växlingsmedel, en symbolisk bärare av en likvid osv. Men man kan också angripa frågan filosofiskt. En som vågar göra det är Charles Eisenstein.

Mvh:
Johannes

PS:
Till de av er som mailat och undrat varför jag inte skrivit så mycket egna texter här på länge så är situationen den att jag just nu jobbar med ett gäng artiklar till olika tidningar. En sorts kul bieffekt av det positiva mottagandet min bok fått.Men så snart artiklarna publicerats så kommer de att hamna här i bloggen.

Krossa demokratin - hjälp ekonomin.

Västvärlden sjunker. Med den sjunker också våra ideal, både de skadliga och de positiva. Efterhand som det ekonomiska läget i Europa försämras, försitter ledarna för våra västliga "demokratier" chansen till verkliga reformer fångna som de (och vi) är i den globala frihandelsmarknadens avtalsnät.

I Grekland och Italien tas det i med hårdhandskarna. Det internationella ekonomiska samfundet förvägrar dess folk sådana demokratiska rättigheter som folkomröstningar och folkvalda ledare. Och frågan är om vi - fotfolket i det övriga Europa - är så mycket bättre. "Greker och italienare, det vet man väl hur de är! De går i pension vid trettiofem och sen sitter de bara på röven och surplar rödvin."
Ingen verkar ta hänsyn till att grekernas månadslöner är lägre än våra, just för att staten ska ha råd med att finansiera den så omtalade 13:e månadslönen. 
Egentligen förstår vi nog alla att den ekonomiska krisen har fler parametrar än vissas pensionsålder, men det känns bättre att förklara det hela så. Enkelt och greit! Kan det, om så än bara tillfälligt, "rädda ekonomin" så är det ju något vi måste ställa oss bakom, eller hur?

Vad vi emellertid verkar glömma bort är att ekonomin, som ju sägs vara till för att rädda vårt påstått humanistiskt överlägsna system, just nu äter upp de humanistiska fördelarna med samma system. För att rädda demokratin måste vi rädda ekonomin - även om priset blir att demokratin upphör.

Vi borde lyssna mer på demonstranterna på Syntagmatorget. De är inte alla enbart där för att skapa kaos. Visst finns där fundamentalistiska kommunister osv. det råder det knappast någon tvekan om, men en stor del av Greklands befolkning är synnerligen välutbildad. Bland demonstranterna finns akademiker och tänkande människor av alla slag. Individer med egna idéer och egna lösningar. Människor som är beredda att göra vissa uppoffringar i fråga om pryl- och upplevelsekonsumtionism om de bara kan skapa ett mer jämlikt, lokalbaserat och demokratiskt samhälle. Down shifters.

Men demokrati för dem är det samma som att krisen sprider sig till oss, och det vill vi inte veta av. Att sedan krisen i vilket fall som helst kommer att sprida sig hit, när lapptäcket förr eller senare definitivt spricker i sina sömmar, det skiter vi i. Bara vi kan få fortsätta att se på Let's Dance en vecka till, bara vi kan köpa chips imorgon också, bara jag kan ta en slurk ur min bag in box ikväll.

Mvh:
Johannes

PS: Nu ska jag dra på Värmländska bokmässan på museet i Karlstad och signera böcker. Välkomna dit!

Nästa kris - den stora ?

Alla har väl hört den kinesiska förbannelsen: Må du leva i ett händelserikt århundrade. 2000-talet kommer med största sannolikhet att bli ett extremt händelserikt århundrade. Vi kommer i alla avseenden mycket snart att få erfara hur svårt det är att leva i ett kapitalistiskt system som saknar kapital.

När nästa kris nu snart kommer finns det en mycket stor risk att det är den stora. Krisen 2008 kunde till viss del avhjälpas med diverse krispaket och genom att enskilda länder tvingades till uppgörelser med Världsbanken, IMF och resten av den globala ekonomieliten. Medan hela samhällen faller passar denna magnatparnass på att utnyttja situationen till sin egen fördel genom att erbjuda lån i utbyte mot "ekonomiskt progressiva liberaliseringar" av samhällena i fråga: för de "nedskärningar i den offentliga sektorn" som man hela tiden hör talas om betyder ju egentligen privatiseringar, och privatiseringar betyder privata vinster, och privata vinster betyder mindre pengar tillbaka till landet de vaskades fram ur.

Nåväl, när den stora krisen nu kommer så har länderna berövats sitt manöverutrymme. Det kommer inte finnas några pengar kvar till några nya krispaket eller nödlån. Världen står oförberedd, utan verktyg. Rent hypotetiskt skulle länderna kunna återhämta sig om vi nu fick 6-8 år av högkonjunktur, men det kommer inte att ske. Med de priser på energi (främst olja) som vi nu ser blir återhämtning i princip omöjlig. Som alla ni som följer den här bloggen vet så beror inte heller de höga oljepriserna enbart på de snikna oljedirektörerna utan faktiskt främst på att världsutvinningen av olja har planat ut. Efterfrågan är större än tillgången.

Dessutom (och delvis på grund av oljeproblematiken) befinner vi oss nu plötsligt i en värld där USA och andra västländer inte längre har råd att "övervaka sina intressen i tredje land". Omskrivet till lite ofinare språk betyder detta att vi inte längre har råd med de storstilade, ofta militärunderstödda, aktioner som går ut på att sluta ohederliga avtal med fattiga länders, ofta korrupta, regeringar för att försäkra oss om deras naturtillgångar. Med andra ord ännu mindre olja!
Därutöver kan också nämnas att alla de övriga resurser som vi människor är så beroende av som art också de börjat sina. Vatten, jordbruksmark, lättillgängliga mineraler och metaller... Med oljans hjälp har vi under 1900-talet överutnyttjat snart sagt alla tillgångar på ett skrämmande sätt. Dessa likvider kommer inte heller att finnas där när nästa kris kommer så som de gjorde under t.ex. 30-talskrisen.


Men alternativen då? Ja, det är den viktigaste diskussionen - långt viktigare än t.ex. den som frågar sig hur vi kan rädda det nuvarande systemet. Alternativen finns beskrivna, inte bara i min, utan i hundratals böcker. Och de finns inte bara i böcker. De är mer än ekonomiska teorier. Alternativen lever och frodas i nästan alla världens länder i form av kooperationer, ekobyar, lösa nätverk och egentligen i alla former av små och stora sammanslutningar som inte tror på den moderna ekonomiska idén om att allting i livet är att betrakta som "transaktioner". Vårt problem, folkens problem, är att vi inte får veta att dessa alternativ finns.

//Johannes

Några alternativ for starters:
Alternativ.nu
Peak Moment TV

Om värdet i att kliva av

The species of Homo sapiens may not become extinct, but the species of 

Petroleum Man most certainly will.

- Colin Campbell (Peak Oil-rörelsens gudfader, f.d. oljegeolog år Shell)

Vi kan just nu se de världsekonomiska följderna av att oljeproduktionstoppen har passerats. Matupproren i Libyen, Tunisien och Egypten har utvecklats till rena revolutioner med krav om demokrati och mänskliga rättigheter och snor därför fokus från att liknande uppror - eller i alla fall upplopp - nu äger rum varje dag runt hela jordens rund. Mauretanien, Mozambique, Indien är bara några exempel från de senaste månaderna. Peak Oil drabbar de redan fattiga först. För första gången sedan kalla krigets dagar är man nu bland toppolitiker på allvar rädd för "det stora kriget". Läs mer här.

Rika länder som USA brottas just nu med gigantiska likviditetsproblem (*Fotnot 1). USA är även oerhört oroat över hur man ska göra i fallet Libyen. Om man verkligen var ute efter fred, frihet och demokrati i hela världen, som man själv har sagt under hela efterkrigstiden, så kan man ju undra varför de inte går in i just Libyen. Folket i detta land verkar ju onekligen mer positivt inställt till intervention än vad t.ex. folket i Irak var. Svaret är att man aldrig har varit ute efter något annat än olja i vare sig Libyen eller Irak. En framgångsrik demokratirörelse i Libyen kommer ganska säkert att inspirera andra revolutionärer i regionen, och detta kan visa sig vara farligt för USA. 

Diktaturer kan vara tämligen stabila om de sköts på rätt sätt. Framför allt kan diktatorer, till skillnad från demokratiskt valda ledare, mycket enklare sälja ut sitt lands tillgångar till en annan makt. Saudiarabien är en sådan stabil diktatur som sålt kolossala mängder med olja till USA. Ett demokratiskt Libyen kan vara ett hot mot stabiliteten i Saudiarabien - och den vill knappast någon makt i världen rubba, då blotta antydan om en fullskalig revolution i detta land skulle kunna få råoljepriserna att skjuta i höjden med mellan 30-50% eller mer (*Fotnot 2). Samtidigt så har även Libyen olja, och om inte USA är med och krossar Khadaffi så kanske de inte får vara med och dela på kakan efteråt. Det är besvärliga tider för "världens sista supermakt".

Det är inte längre enbart enskilda aktivister som jag som hävdar att vi nu nått oljetoppen/peak oil: Oljegeologer och andra forskare, oljebolagen själva, somliga regeringar, FN, EIA, IEA, IMF och Världsbanken, för att bara nämna några. Samtidigt får inte vi veta så speciellt mycket. Medias punktvisa nedslag kan knappast förse folk med den karta de skulle behöva för att kunna skapa sig en bild av världsläget och förbereda sig.  Och förbereda oss borde vi göra. När den Industriella civilisationen faller kommer vi återigen vara hänvisade till ett liv i naturen, och där finns inga pensioner, ingen offentlig sjukvård, inga barnbidrag, inga pengar.  

Förändringen inifrån systemet kommer aldrig att komma. Det har länge varit min personliga tro, som nu delas av fler och fler. Hela samhällsapparaturen är byggd på förutsättningen att naturen är vårt obegränsade skafferi som vi kan ösa ur hur mycket vi vill. Det tydligaste exemplet på detta är att ordet "begränsning" inte ens förekommer inom modern nationalekonomi. Politiker, ekonomer och näringslivsfolket är helt inställda på att upprätthålla, inte utveckla. Krafterna som verkar på samhällets olika arenor är så mycket mäktigare än vi. Det är på tiden att vi, istället för att hoppas på förändringen, tar tag i saken och räddar oss själva. Det är på tiden att vi kliver av. Systemet vill dig inte väl, så det bästa du kan göra är att skapa avstånd mellan dig och det.

Naturfolken var inte rädda för vintern, för vargen eller kort och gott naturen. Men en rädsla binder samman nästan alla ursprungliga befolkningsgrupper från hela världen och det är rädslan för ensamheten. Det värsta straffet av alla har alltid varit att bli lyst i bann. Ensamhet var det samma som en utdragen död. Den moderna världen har bannlyst oss alla, till ett liv i ensamhet framför våra teveapparater och datorer, till chefer och arbetare, till outsiders och insiders. När den stora omvälvningen kommer, som ett resultat av vår överanvändning av jordens resurser, så blir det de med vänner som klarar sig bäst. Det är min gissning.

Mvh:
Johannes

Fotnot 1: Starka krafter i USA håller just nu på att försöka driva igenom en lag om gör det möjligt att försätta hela delstater i konkurs. Fattiga delstater, som t.ex. Wisconsin, fruktar detta och förbereder sig genom att skära i vanligt folks förmåner, pensioner osv. därav upploppen i denna delstat. Det ekonomiska läget ger sig till känna på många olika platser och många olika sätt: I New Jersey har man just skurit ner sin poliskår med 40% då man helt enkelt inte har råd att betala lönerna, på andra hålls läpps fångar ut ur fängelserna innan strafftiden löpt ut eftersom man inte har råd att kläda och föda dem.

Fotnot 2: Om oljeförsäljningen från Saudiarabien skulle störas, oljebolagen förstatligas eller något annat hände vilket medförde att landet minskade sin andel olja på råoljemarknaden så skulle vi antagligen få ett världsoljepris på över 200 dollar fatet. Detta skulle i sin tur högst sannolikt medföra att världsekonomin imploderade över en natt.

Sunni och Shia eller oljan och maten?

På nyheterna får man höra att anledningen till Saudiarabiens agerande i Bahrain har att göra med motsättningar mellan Sunni- och Shiamuslimer. Detta är inte bara att förminska konflikten och utelämna viktiga delar av sanningen, det är även en fortsättning på den eviga, stundtals rent rasistiska, svartmålningen av dessa folk som bedrivs av västerländska media och deras uppdragsgivare. 

Hela denna stora region, från Nordafrika till Mellanöstern, är av största betydelse för västvärldens oljeförsörjning - m.a.o. för vår konsumtion, tillväxt och fortsatta stabila existens. Bland alla dessa för oss så viktiga länder intar Saudiarabien en särställning eftersom det under mycket lång tid nu varit vår (och främst USA:s) största leverantör av olja. Att landets ledning är högst odemokratisk besvärar oss inte nämnvärt. Nej "stabilitet" ses som viktigare än mänskliga rättigheter, och tyranni kan vara väldigt stabilt om den sköts på rätt sätt. Samtidigt hör det till  saken att samma tyranner under snart 50 år lovat sitt folk reformer, bekostade av landets väldiga oljeexport. Nu råkar det vara så att Saudiarabien, och flera andra länder i området, har passerat sin oljetopp, men reformerna har uteblivit. Så förutom att folk är trängda av stigande matpriser (något som även det går att koppla till de höga oljepriserna), så är de också fly förbannade på sina regeringar. Upproret i Bahrain är livsfarligt för styret i Saudiarabien eftersom den folkliga entusiasmen antas kunna smitta av sig. Denna oro är högst befogad med tanke på stämningen i hela denna region (stor som Europa) just nu. Motsättningar mellan Sunni- och Shia kan absolut vara en liten del av problematiken, men att använda det som förklaringsmodell för hela den stora bilden är inte enbart djupt cyniskt (med tanke på vårt beroende av de "stabila" diktaturerna i området), det är också att svartmåla den realpolitiska medvetenheten och intellektet hos en väldigt stor folkgrupp. Krig och våld kan ha religiösa förtecken, men drivs ytterst sällan av en "religiös ande", utan handlar oftast om ytterst världsliga maktförhållanden.

Tillgången på billig energi ses av oss närmast som en mänsklig rättighet och därför diskuteras knappt oljan i våra media. Nu på senare tid, ända sedan krisen 2008, har det emellertid varit svårt att utelämna de höga råoljepriserna t.o.m. i vulgärmedia. Men rapporteringen sträcker sig sällan längre än till en kort saklig uppdatering om priset på oljefat, ibland med en luddig hänvisning till "situationen i Nordafrika och Mellanöstern". Implicit betyder detta att så snart "situationen" ordnat upp sig så kommer oljan att bli billigare igen. Problemet ges en leveransteknisk karaktär. Ingen verkar ens ponera möjligheten att detta vårt livsblod faktiskt kan ta slut. S-L-U-T.
Men är då våra politiker helt okunniga och oinsatta i situationen? Nej! Toppolitikerna i vår värld tillhör de mest välunderrättade av alla. Inte bara har jag läst de (svenska och utländska) utredningar de själva tillsatt, jag har dessutom haft diskussioner med flera av våra svenska riksdagspolitiker från båda blocken. För att ge några fler exempel: Svenska avdelningen av ASPO, världens ledande organisation för forskning kring oljetoppen, är grundat av den folkpartistiske riksdagsmannen (och kärnfysikern) Kjell Aleklett. Carl Bildt har tidigare varit styrelseordförande i Sveriges största oljebolag (ja vi har sådana vi också) Lundin Petroleum. Antagligen har man känt till oljetoppen mycket länge. Helt klart är att redan USA:s Jimmy Carter visste hur framtiden såg ut när han höll sitt berömda oljetal 1979.
Våra politiker är lika rädda som söderns kungar och diktatorer. Ingenstans på vår jord kommer ekonomisk tillväxt kunna fortsätta vara samhällsmotorn när oljan blivit för dyr - och det blir den ganska snart. Och, kära vänner, att det ledarna fruktar mest av allt är folket är ingen nyhet i historien.




//Johannes

     

Varför tillväxten bara är nys.

Ok, en överblicksbild.

Vi har en värld där det finns ett centrum (västvärlden) och en periferi (tredje världen).  Centrum lever i hög grad av att vampyrisera på periferin. Orsaken till att centrum kan göra detta är att det är ett mycket mer teknologiskt samhälle än periferin; dess teknomassa är flera gånger större och med denna kan centrum fortsätta med ständig kapitalackumulation. Övertaget inleddes för många hundra år sedan då en ny sorts teknik, de avancerade segelbåtarna avsedda för långfärder över öppet hav och handeldvapnen, möjliggjorde det som inom den ekonomiska historien kommit att kallas den ursprungliga kapitalackumulationen.

När vi tänker på ordet produktion så får nog de allra flesta en bild i huvudet av hur en grov råvara förvandlas till något användbart. Vi tänker oss en generativ process. Denna bild är emellertid felaktig då det enda värde som stiger i någon produktionsprocess är det monetära. Vad som egentligen händer är att varan tagit ett eller flera steg närmare att bli molekylsopor eller strålningsvärme. Entropilagen är termodynamikens andra grundregel, och den säger att all materia alltid går från ordnad form till entropi, d.v.s. oordnad/kaos. Allt är energi. När energin är organiserad, som i ett stycke ved, så är dess exergi (dess kvalité) hög. När man bränner vedträet så genomgår det ganska snabbt en process där exergin, - genom entropiprocessen, - förbrukas. När veden är uppeldad är all kvalité (exergi) borta. Kvar finns molekylsopor i form av aska samt strålningsvärme (entropi m.a.o.). Alla de råvaror vi köper är energi och i våra förädlingsprocesser tvingas dessa steg för steg genom entropiprocessen. Deras exergi minskar. När vi som lever i centrum köper importerad billig mat eller andra produkter som kommer från ett område i periferin så köper vi alltså en viss mängd exergi vilken vi sedan under objektets levnadsbana förbrukar.  

   Som ni säkert alla känner till så är definitionen av kapitalism när Jag köper en vara av Dig till ett pris som understiger dess egentliga värde, så att Jag kan vidareförsälja den med förtjänst. Arbetaren i fabriken säljer sin kunskap och sin kropp, sitt arbetsredskap, till fabrikören till ett pris som är lägre än den vinst hans  eller hennes arbete genererar. I det större perspektivet kan man även säga att periferin säljer sina varor till centrum till ett pris som understiger dess egentliga värde. Olja, peppar, bomull… ja listan kan göras mycket lång på de råvaror som slumpas bort till vidareförädling och slutlig försäljning i centrum. Om vi tänker närmare på det där med råvarorna så kan dessa översättas till dimensionsbegreppet rum. När en bonde i Indien odlar bomull för vidareförsäljning till väst istället för ris till sin familj, så har denne även sålt sitt rum till oss. Hans arbete kan lika enkelt översättas i dimensionsbegreppet tid. Alltså: när du köper en t-shirt på H&M så köper du någon annan varelses tid och rum.

   De globala handelsströmmarna kan med andra ord sägas representera väldiga strömmar tid, rum och exergi, och jag behöver väl knappast påpeka att det går mer varor från periferin till centrum än tvärtom.   

Precis som tiondet i vårt gamla europeiska system gick in i kyrkan och skapade fler kyrkor, så skapar de exergiströmmar som går in i centrums teknomassa, mer teknomassa. Detta är tillväxt. Högkvalitativa råvaror som kommer till västvärldens fabriker (till centrums teknomassa) ”förädlas” till produkter, vilka försäljs med vinst, vilket i sin tur skapar utrymme för nyinvesteringar i mer fabriker (teknomassa.) Om inte periferin sålde sina varor för billigt skulle alltså inte förtjänst med efterföljande investeringar vara möjligt. Tillväxt kräver ojämnt utbyte och det kräver en exponentiell ökning av naturresursuttaget – annars skulle vinst helt enkelt inte vara möjlig! Detta förtjänar vår uppmärksamhet. Alla de ekonomer som snubblar runt i begreppsträsket och påstår att vi behöver mer tillväxt för att klara av världssvälten och miljöproblemen snackar dynga! För om inte utbytet med våra fattigare medmänniskor såväl som med ekosystemet var ojämnt skulle inte vinst (tillväxt) vara möjlig. Den produkt som verkligen ”klimatkompenserar” är helt enkelt inte möjlig i vårt ekonomiska system. Inte heller är det scenario som idag förespråkas av en enig politikerkår, enligt vilket tredje världen förväntas komma på fötter om de bara följer oss i spåren, möjligt. Det skulle i sådana fall förutsätta att centrum helt slutade att göra vinst - och det finns det väl knappast någon politiker som förespråkar.  

Mvh:

Johannes Söderqvist

*  *  *

Med tack till professor Alf Hornborg vid Lunds Universitet. För vidare fördjupning rekommenderas hans Myten om maskinen, Daidalos förlag 2010.

VALUTAFÖRSVAGNING

Ja, hej och välkomna till min nya blogg.
Jag vet inte vad som hände med den gamla, http://gillsteneskogen.blogspot.com/, jag kunde inte komma åt de längre i alla fall.

Ok, jag går ut stenhårt med lite uppdateringar sen sist:

Anledningen till att jag inte bloggat på så länge är att jag håller på att skriva en civilisationskritisk bok - som i dagsläget saknar arbetsnamn - och att all min tid varit uppknuten kring detta. De av er som skulle vilja se att denna bok kom ut i fysisk form får gärna maila mig. Det kan vara av stor nytta för mig i förhandlingar med ett förlag att redan i förväg ha ett gäng köpare: angbraten1@gmail.com

Jaha, det var reklamen för mig själv det; över till viktigare grejer.

Som de flesta av er som följt min eller någon annan Peak Oil-debattörs bloggar eller nyhetsbrev vet så står vi - den Industriella Civilisationen - inför en oantagbar utmaning, i form av krympande energidepåer. Jag ska inte tråka ut er med enorma utläggningar om Oljetoppen/Peak Oil i denna text (för den som inte vet vad detta begrepp är hänvisar jag till min gamla blogg eller till någon av de länkar och filmer som jag lagt upp längst ned i detta inlägg), utan går istället rakt på sak: USA's byrå för energifrågor har tillkännagivit att en faktisk minskning av råolja i världen, ända sedan 2005, är ett faktum. Det var när detta offentliggjordes sommaren år 2008 som den senaste finanskris kom. Priet på råolja var ett tag uppe i 140 dollar per fat, vilket gör fortsatt tillväxt väldigt komplicerad. Deutche Bank har uppskattat att när råoljepriserna når 200 USD/fat så impolderar världsekonomin.
Situationerna vi ser i Grekland, England, Spanien m.fl. länder är egentligen i slutändan inget annat än energibrist: D.v.s: en evig tillförsel av billig energi behövs för att kunna hålla en skuldsatts ekonomis tillväxt igång och när denna energi blir för dyr så skiter det sig helt enkelt. Kinas starkt växande ekonomi är, enligt Michael Ruppert (en av USA's främsta Peak Oil forskare) den sista bubbla som i praktiken håller hela världsmarknaden flytande.
Personligen tror jag inte att vi kommer att få höra så värst mycket om denna kommande - för mänskligheten enorma - kris på nyheterna (våra politiker talar t.ex: mycket om Peak Oil internt men inte alls utåt). Nej, vi måste istället nu snabbt lära oss att läsa, och lyssna, mellan raderna. Efterhand som Systemet kommer att försöka försvara sig självt ekonomiskt så kommer också en mängd drastiska nedskärningar att ske. Men det räcker inte där; devalveringar och valutaförsvar av alla tänkbara sorter blir en realitet.

Igår kunde vi t.ex. höra på nyheterna om att flera länder, däribland USA, försöker påverka den kinesiska valutan för att göra sina egna valutor mer attraktiva. För att försvara sig mot yuen:en så vill man sänka värdet på sin egen valuta.

Se dessa:
http://www.youtube.com/watch?v=Evluem1X0lc
http://www.youtube.com/watch?v=dWJV0E-9ItI
http://www.youtube.com/watch?v=ybRz91eimTg

Läs dessa:
http://www.fromthewilderness.com/free/ww3/100303_eating_oil.html
http://www.baff.info/rapporter/Rapport%20Efter%20Oljetoppen.pdf