Fascismens estetik

Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen den 29/12 - 13.

Fascismen är den enda ideologin som åtagit sig uppgiften att fullt ut försöka förena estetik och ideologi (politik) och skapa en syntes. Här står de andra politiska rörelserna – till och med yttersta vänstern – handfallna, och ultranationalisterna skjuter i öppet mål.

Världen är en krånglig plats. Inte att undra på då den ju innehåller allt. Politik kan ur en synvinkel ses som en strävan efter att, utifrån vissa givna förutsättningar som t.ex. naturlagarna, försöka kontrollera världen. Det är en vilja att styra in alla världens olika strömmar i en bestämd och för människan (eller en viss grupp människor) gynnsam riktning. Till politikerns uppdrag hör också att för väljarna försöka förklara hur detta ska låta sig göras. Liberaler försöker alltså förklara hur världens strömmar ska styras så att var och en kan uppnå en så hög nivå av individuell frihet som möjligt; socialister vill att alla ska inse fördelarna med ett gemensamt brukande, medan de klassiskt konservativa inte alls vill att vi ska fundera på fördelning – av bildning, hyfs och kunskap om de gemensamma traditionerna kommer också trygghet och stabilitet. Under senare år har även tillkommit de gröna rörelserna vilka med varierande resultat försökt sammansmälta liberalismens individualism och socialismens gemensamhetstanke med senare årtiondens vetenskapliga rön om planetens begränsningar.

Gemensamt för dem alla är att detta, att förklara världen, inte är ett lätt jobb. Livet är orättvist, hårt för många och naturens begränsningar är en nagel i ögat på den västerländska drömmen om ”det eviga framsteget”. Det har visat sig bli svårare och svårare att enkelt formulera både problembild och lösningar. I början av 1900-talet kunde vänstern som vid den tiden var splittrad i allt från anarkister, syndikalister, kommunister och socialdemokrater ändå erbjuda den rådville medborgaren en någorlunda samlad utopisk framtidsvision: En värld av jämlika medborgare i ett klasslöst samhälle. På de flesta ställen gjorde detta att en majoritet samlades i eller röstade på det vänsteralternativ som framstod som minst extremt – de socialdemokratiska partierna.

Om den politiska arenan var schatterad och svår att greppa under det tidiga 1900-talet så är det ingenting mot idag. Låt oss ta socialdemokratin som ett exempel på de problem som uppstått: Denna den mest vanliga och vidast accepterade formen av socialism har på ett avgörande sätt varit med och skapat den moderna breda medelklassen. Men över tid kände sig inte längre människorna i denna nya och mycket stora socialgrupp befryndade med socialdemokratins ideal, vilka tydligt stammar från ett arbetarperspektiv. Väljarkåren har blivit bourgeoisie, och som sådan hyser den främst borgerliga värderingar. Det tunga val dagens socialdemokrati står inför är alltså att antingen stå fast vid sina ideal, men tyna bort, eller att bli mer blå – men i en sådan maklig takt att man hela tiden hinner med att måla över detta med rödfärg.

De flesta av världens länder sitter dessutom fast i någon form av frihandelsavtal, är medlemmar i överstatliga unioner och är sammanflätade med det väldiga globala penga- och handelsnätverk som på många sätt gör ideologi som sådan överflödig. Det är extremt svårt att presentera en trovärdig ideologiskt driven framtidsvision. Detta gäller för alla icke-extremistiska partier, inte bara för socialdemokratin. ”Utopiernas tid”, är som så många före mig har sagt, ”över”.

Det är på det här spelbrädet som ny-fascismen kliver in. Mitt i den gråa politiska röran står en aktör med ett tydligt formulerat problem, lika tydliga lösningar på detsamma, och ett ideologiskt mål som glänser som ett julkort av blanklackat papper. De ultranationalistiska rörelserna utgör ett praktexempel på klassisk marknadsföringsteknik. Man presenterar i ena andhämtningen ett hot för att i nästa visa på lösningen. Ni vet: ”Smutsiga kläder? Använd tvättmedlet X.” Eller: ”Halkiga vägbanor? Köp dubbdäck från Y.” Men medan dubbdäckstillverkare enbart erbjuder lösningar för en enda sorts problem så försäkrar ny-fascisterna att snart sagt allting går att fixa med en enda åtgärd. Det är ungefär som om tvättmedelsfabrikanten skulle påstå att även bilkörningen blev säkrare av fläckfria kläder. Ny-fascismens standardlösning heter Ut med invandrarna: ”Dåliga pensioner? Ut med invandrarna!”, ”Arbetslösheten? Ut med invandrarna!” Eller: ”Klimatförändringen? Ut med invandrarna!”.

Men om ett allmänt hot och en lösning på detta är betydelsefulla faktorer för att rörelser som dessa ska nå ut så är målet, framtidsutopin, ännu mer grundläggande. Hitler formulerade sig aldrig enbart i termer av: ”Judarna är farliga. Bort med dem. Punkt.” Viktigast var den alltigenom romantiserade bilden av framtidens Storgermanien som vi kan se på propagandaaffischer eller nazistisk konst från 30-talet: Solnedgångsförgyllda fält fyllda av slåtterkarlar och nyskördade sädeskärvar; halmtaksbeklädda korsvirkesbyar där starka blonda män med uppkavlade skjortärmar ses hjälpa unga vackra fruktbara hustrur med något ruralt göromål; eller varför inte modellen av framtidens Berlin (Germania) med sina enorma marmorbyggnader och paradgator.
20- och 30-talets fascism blev inte en massrörelse för att den predikade mörker, förstörelse och död, utan tvärtom för att den förmådde förmedla en känsla av att de (och enbart de) såg ljuset. Kort sagt: estetiken har för nationalister och fascister alltid varit ett medel för att uppnå deras mål. Den har varit minst lika viktigt som ideologin själv. Ja, när det gäller just ultranationalismen kan man säga att ideologin i sig är estetik. Extasen kommer före tanken.

Vi är vana vid det omvända upplägget: Liberalismen eller socialismen grundläggs som intellektuella konstruktioner, därefter skapar propagandamakare bilder och stämningar som utgår från ideologin. Kommunismen som idé finns t.ex. fortfarande kvar även om man tar bort stjärnan, rödfärgen, Che Guevara och affischerna med arbetaremotiv. Den är i likhet med de andra klassiska ideologierna en främst filosofisk konstruktion. Fascismen å andra sidan utgår ifrån estetiken som ett ideal. D.v.s. medan andra politiska riktningar använder sig av bilder, musik, berättelser och vad det nu vara månde för att lyfta fram och på ett enklare sätt förklara sina kärntankar, så är fascismen sina bilder, sin musik och sina myter. Ett ariskt rent Europa fritt från judar eller ett kulturellt homogent Europa utan muslimska inslag är båda först och främst skruvade estetiska ideal. Det är en viss färgskala framför en annan, ett tonspråk, specifika smaker och dofter.

Till en början bemöttes ofta de tidiga fascisterna med hån just på grund av sina gränslösa framtidsvisioner. Knappt någon trodde väl år 1919 att den nygrundade fascistiska rörelsen under ledning av Benito Mussolini inom mindre än tre år skulle bilda regering i Italien. Men de politiska motståndarnas skratt förbyttes i regel snabbt i fruktan när väl fascisterna började leverera. 1923 skrattade man inte längre åt Mussolinis prat om ett nytt romerskt rike; han hade ju redan gjort det omöjliga, så varför skulle han inte kunna lyckas även med detta?

De nazistiska rikspartidagarna i Nürnberg var en uppvisning i politisk estetik. När folk med sina egna ögon kunde se Alberts Speers monumentalarkitektur och de nattliga fackeltågen och därtill höra Wagners musik ackompanjera det hela verkade inte längre Storgermanien så avlägset. För bara några år sedan hade Tyskland varit ett land i upplösning. Nu paraderade under minutiöst ordnade former hundratusentals tyskar tillsammans.

Det hjälper inte oss demokrater ett skvatt att våra dagars ultranationalisters propaganda är manipulativ och felaktig ”om dess skapare kan utgå ifrån att publiken nu som på 30-talet likställer skönhet med sanning”. (FOTNOT 1.) Vi kan helt enkelt inte bemöta estetik med argument. Det är två helt väsensskilda företeelser. Det omvända förhållningssättet däremot har – åtminstone historiskt sett – visat sig fungera ganska bra. Man kanske t.o.m. skulle kunna våga sig på att sammanfatta det hela med den gamla välkända sentensen ”En bild säger mer än tusen ord”.

Tilltalas ens estetiska sida av de bilder som växer fram för ens inre syn av ny-fascisternas moderniserade heimat-retorik så är risken ganska stor att man väljer bort mer resonerande alternativ. Inom ultranationalismen är folket självt den perfekta bilden, förkroppsligandet av den estetik man förmedlar. Hur mycket mer lockande är det inte att låta sig uppslukas av en sådan extatisk och glädjestrålande, ljus rörelse – som dessutom parallellt tillåter utlopp för och inte skuldbelägger aggressiva känslor – än att sätta sig ner och lyssna på en för många människor dyngtråkig debatt eller filosofisk diskussion.

Naturligtvis är alla rörelser, inte enbart ultranationalismen, bärare av en sorts kärnberättelser som har sina bilder, men dessa är hos de mindre extrema partierna idag ganska grumliga. Få, om några, nutida socialister ser framför sig samma tydliga bilder av stolta arbetare i kollektiv som 20- och 30-talsmänniskorna gjorde. Inte ens Europas gröna partier - vilka har en så tydlig hotbild i form av klimatförändringar och utarmning av den biologiska mångfalden att arbeta med - lyckas förmedla en riktigt tydlig framtidsvision. I bilder talat så förknippar nog ”vanligt folk” snarare de gröna rörelserna med domedag och undergång – och sådant lockar knappast den breda medelklassen.

Återfödelsen är ett ständigt återkommande fenomen inom snart sagt alla fundamentalistiska rörelser. Professorn i modern historia vid Oxford University Roger Griffin definierar fascismen så här: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” (FOTNOT 2.)

På den här punkten uppvisar fascismen många likheter med religionerna. Nya religiösa strömningar utgår t.ex. så gott som alltid ifrån en mytisk ”ursprunglig andlighet” till vilken just de hittat en karta. Följer man bara denna kommer man att få uppleva en sorts återfödelse.

På samma sätt förhåller det sig med ny-fascisterna och ”nationens återfödelse”. Problemet med de ”fornstora dagar” man drömmer om är förstås att de aldrig existerat – i alla fall inte om man ser det ur den lilla människans perspektiv. Gustav II Adolf kanske på sin höjds dagar personligen upplevde en viss ”storhet” - vem vet – men det gällde knappast för hans soldater (av vilka de flesta f.ö. inte ens var svenskar) som dog under fruktansvärda umbäranden i sjukdomar eller på något av 30-åriga krigets många slagfält.

Nu utgör inte de gamla svenska krigarkungarna (längre) självklara inslag i Sverigedemokraternas propagandaapparat. Man har på senare år i stort sett helt övergivit dessa bilder till förmån för en sorts bullerby-scenografi, där små blonda pojkar och flickor går på fisketur med metspöet och fikakorgen i högsta hugg längs någon gärdesgårdsbeklädd grusväg (allt under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”), eller där en vacker kvinna, framför en fond av svensk sensommaräng, lyfter upp och pussar en söt bebis med hemvirkad luva (paroll: ”En röst för tro och tradition”.). Sett till sin helhet verkar den samtida breda svenska ultranationalismen i sin estetik försöka para Astrid Lindgren med någon sorts bild av det gamla folkhemmet. I alla avseenden vill man tillbaka till ett ”då” som anses bättre än nuet.

Sverigedemokraternas och deras estetiska retorik faller enligt professor Griffins definition (”ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”) ganska självklart in under begreppet fascism.

På näst sista sidan i sin bok Älskade fascism skriver Henrik Arnstad om hur den på trygghet och optimism svältfödda nutidsmänniskan kan komma att lockas av ultranationalismen: ”Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med 'de andra', vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar?” […] ”Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.” (FOTNOT 3)

Här är ett citat från en av vårt lands många ultranationalistiska bloggar (nyskapande.com). Bedöm själva. Är det estetik eller ideologi? Är det bådadera? Hur bemöter vi det här?

”Vår strävan består inte endast av vissa reformer som ska genomföras. Det handlar om något betydligt djupare. Vi vill väcka den nordiska folksjälen som så länge slumrat – vi vill väcka Wotan inom oss. Inspirerade av hur psykologen Carl Gustav Jung såg Wotan som en manifestation av den germanske anden, ser vi framför oss en norrön renässans som väcker vår livsglädje, folkgemenskap och erövringslystnad.” (FOTNOT 4.)

Lika lite som man kan bota unga nynazister enbart med eviga auschwitzföreläsningar så kan man omvända Sverigedemokraternas väljare med flyktingstatistik och rationella argument. Människor hungrar efter något mer. Något som den reguljära politiken inte längre förmår ge dem. Liberalerna hade sin franska revolution, som under långliga tider kunde tjäna som en bild av det nya, vackra, jämställda. Socialdemokraterna skapade den bild av folkhemmet som fascisterna idag använder sig av. Under nästan hela 1900-talet kommunicerades den socialdemokratiska tanken till allmänheten som bilden av att man ville bygga ett helt nytt sorts samhälle. De gröna hade också de under sina första år en hyggligt tydlig bild av vilken sorts framtid man ville se. Sol- och vinddrivna stadsdels- och bygemenskaper med mängder av småföretag och en hög grad av självförsörjning. Men då denna bild ansågs vara osannolikt naiv och bemöttes med hån av de politiska motståndarna och pressen inordnade man sig ganska snart i de grå leden.

Alla dessa rörelser har haft sina bilder. Ibland har de t.o.m. i likhet med fascisterna lyckats skapa en syntes mellan tanke och skönhet – med den enda skillnaden att tanken kommit först. Man kan inte snacka tillväxt och hur duktig eller dålig det ena eller andra laget varit på att balansera statsbudgeten och förvänta sig euforiska åhörarskaror.

Speciellt problematiskt blir det när man tänker på att inga gängse politiska åtgärder längre verkar hjälpa, på allvar. Alldeles oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur så minskar ju inte arbetslösheten nämnvärt; reallönerna har antingen stått still eller minskat under åtminstone 40 års tid; miljösituationen blir bara värre dag för dag och det politiska systemet visar med all önskvärd tydlighet hur oförmöget det är att hantera situationen. Folk röstar inte längre för en bättre framtid, de röstar för att minimera den skada de troligtvis kommer råka ut för i vilket fall som helst. Fascismens enkla lösningar och ljusa framtid ter sig bevisligen i detta sammanhang ytterst lockande för somliga väljare.

Och på ett sätt – ett enda – har de kanske rätt. Det kanske verkligen behövs en syntes mellan tanke och skönhet, ideologi och estetik. Inte deras. Många andra.

Vi är människor, inte maskiner. Vi vill inte finnas till bara för att bidra till tillväxten, som ska betala för sjukvården, som gör att vi orkar fortsätta bidra till tillväxten. Barn vill sannolikt inte gå i en korvstopparskola vars främsta syfte inte alls är att lära dem kritiskt tänkande utan att pressa i dem så mycket svenska, engelska och matte att de kan komma in på lämpligt universitet, varifrån de sedan kan kliva rakt ut i tillväxtbidragandet.

Vi är människor. Vi vill jobba med någonting meningsfullt, som har en anknytning till oss själva. Vi vill vara med våra barn. Vi vill dela livet med släkt, vänner, grannar och nytillkomna bekantskaper. Vi är också djur, och som sådana kan vi inte iaktta det ekosystem som vi är en del av trasas sönder bit för bit utan att vi börjar tappa hoppet och tron.

Vi är varelser som eftersträvar lycka, och vi behöver bilder av att denna strävan faktiskt är möjlig.

-- J - Johannes Söderqvist

Fotnötter

1: Samhället som teater, Karlsson, Ruth, 1983, sid 18.

2: Älskade fascism, Arnstad 2013, sid 391.

3: Ibid, sid 398.

4: Jag har försökt ta reda på om bloggen Nyskapande är knuten till något politiskt parti. De enda antydningar till kopplingar jag funnit var en tråd på Flashback där det påstås att domänen är registrerad av en person med anknytning till Sverigedemokraterna. Av innehållet kan man i alla avseenden sluta sig till att skribenten (skribenterna?) gillar vissa av SD:s politiker.

 * * *

Om du diggade den här artikeln eller något annat jag skrivit så kan du alltid trycka på prenumerationsknappen i spalten till höger. :-)

Mvh: J.

Karlstad kommun beredd att offra miljön för nytt bostadsområde.

Karlstad kommun vill hugga ner en av kommunens finaste och mest stadsnära skogar, för att kunna bygga bostäder invid Vänern.  För att ro detta i land är man beredd att gå emot Skogsstyrelsens rekommendationer, att pressa fram kvicksilver och andra miljögifter ur marken, att göra situationen för
ålen som bor i det närliggande sjöreservatet än värre osv.
Läs mera här, i dagens NWT.

//Johannes

Representativ- v/s direkt demokrati

Politik. Ordet för tanken till snubbar i slips som reser mellan olika stora hus i olika städer och träffar andra snubbar i slips. Ja, kanske för ordet oss i tanken vidare till valkampanjerna, där våra framtida representanter förhoppningsfullt möter folket på gator och torg. Vi tänker på att lägga lappen i lådan. Vi tänker på val. På demokrati. Men är detta verkligen demokrati? Många är de tänkare, både från höger och vänster – och en hel del från ingenstanshållet – som har hävdat att det inte är så. Men ytterligare en fråga orkar av egen kraft pysa upp till ytan, nu när vi har gläntat på locket: Är detta ens politik?

Jo, om man med ordet politik avser dess ordagranna betydelse – statskonst – så pysslar självklart snubbarna i slips med detta. Men låt oss då istället begrunda innebörden i det gamla talesättet ”allt är politik”. Här blir plötsligt ordets ursprungsbetydelse irrelevant, eftersom dina och mina privata funderingar och ageranden i vardagslivet inte rimligtvis kan betecknas som statskonst hur politiska de än är.

Men varför förhåller det sig egentligen så? Varför är inte våra vardagliga angelägenheter politik i ordets rätta bemärkelse. Eller uttryckt såhär: Varför är inte dina tankar och beslut statskonst? Svaret är följdriktigt enkelt: Helt enkelt på grund av att staten inte är demokratisk. För om den vore det så skulle ju dina angelägenheter vara statskonster eftersom du är folket.

Demokrati har blivit liktydigt med att folket vart fjärde år avsäger sig sin makt och ger bort den till bäraren av den slips som utstrålade mest myndighet. Politiken å sin sida har kommit att avse det ”krig” de olika partierna sinsemellan utkämpar om att få tillhandahålla denna makt som vi gett upp.  Det är en myt att våra partier skulle vara framvuxna direkt ur folkdjupen och därför motsvara verkliga intressegrupperingar där nere. Vårt representativa system med politiska partier är snarare ett grovt och vårdslöst kompromissande med själva begreppet demokrati. I själva verket är vi avskiljda från politiken av en hög mur av professionalism som reser sig mellan oss och statsmännen. Maktens första och främsta uppgift är nu som alltid att konsolidera sig själv, och därför är det av vitalt intresse för den att snarare kontrollera än inkludera folket.

Sagan om den moderna politikens utveckling lyder ungefär såhär: ”Förr var vi förtryckta och hade ingenting att säga till om, men idag har folket tagit makten.” I verkligheten har fler människor nu för tiden mindre att säga till om än de hade under t.ex. medeltiden då trots allt samhället på den tiden var mycket mer lokalbaserat, och en långt större mängd beslut som rörde människors liv och vardag fattades på plats än idag. När furstarnas och så småningom de framväxande nationalstaternas grepp om folket hårdnade alltmer, växte också, som ett folkligt svar på detta, kravet på demokrati. På en del platser på jorden började en del förutseende makthavare använda detta begrepp som rekvisita. Dessa kom till slut att genomföra en genial kupp i vilken de bytte ut Härskarens mytologiska betydelse från ”Kung av guds nåde” till ”folkets representant”.  Same shit, diffrent wrapping. Visst vi lever i ett välfärdssamhälle som garanterar oss en hel massa privilegier, ja egentligen allt vi kan önska oss - utom makt. Staten har idag mycket större makt över oss än någonsin kyrkan eller kungen hade, och det anmärkningsvärda är att detta har tillåtits ske nästan helt utan folkliga protester.

Att fösas ihop som valboskap vart fjärde år och ge sin röst till den som smickrar och lockas bäst är inte att vara del i en demokrati i ordets rätta bemärkelse, det är (för att parafrasera Thoreau) inget mer än att uttrycka en svag önskan om att man skulle vilja se en utveckling i en viss riktning. Ändå är denna klena idé som är rösträtten kronan på hela den västerländska medborgarskapstanken. En annan rättighet som följer på medborgarskap är att passivt få utnyttja statliga tjänster som sjukvård och skola. Denna rättighet hänger samman med den medborgerliga plikten att betala skatt. Utöver dessa två rättigheter och skatteplikten så förvisas medborgaren till konsumtion i skiftande former. Jag är en köttbit, en skattebetalarkomponent, lösryckt ur mitt sammanhang, alienerad från naturen och andra människor. Verkligt deltagande medborgarskap är i princip utplånat.

Nu till det positiva. Hur hårt Maktens grepp än varit kring människolivet under perioder i historien så har individer och grupper alltid hittat på sätt att slingra sig ut. Den kod finns inte, kommer aldrig att finnas, som inte hackers kommer knäcka. Direkt demokrati är så gammalt och välbelagt inom vår arts släkte att det kanske till och med kan utgöra en del av vårt naturliga beteende. I alla diktaturer har det funnits hemliga demokratirörelser som jobbat för att ”knäcka koden”. 

Thomas Hobbes och andra filosofers bestående negativa intryck på vår kultur har varit att förse oss med en dyster bild av vår äldsta historia; att människans ursprungstillstånd var ett ”allas krig mot alla”. Han försökte legitimera sitt filosofiska system genom att smutskasta ”urtillståndet”. Men i sanningens namn visste inte Hobbes ett skit om hur vårt kringflackande liv som samlare-jägare tett sig. Idag vet vi däremot att mellanmänskligt våld, ojämlikhet och förtryck alla tre är företeelser som snarare hör Civilisationen till än samlarlivet.   

Samarbete är vårt kännetecken, och också anledningen till att vi kunnat anpassa oss till så skiftande klimat- och miljötyper. Ja, samarbetet och allovården har antagligen funnits med oss sedan innan homo blev sapiens. Samarbetet har t.ex. krävt den stora hjärnan, inte tvärtom. För att detta samarbete skulle kunna fungera har vi också utvecklat en förmåga att inom gruppen läsa av varandra, att förstå vad vi säger med hela kroppen, inte bara med munnen. Vi vill att det ska vara jämlikt och hatar när någon tränger sig före eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. Politik - i betydelsen att man ständigt arbetat på att underlätta den mellanmänskliga kontakten - har därför varit viktigt inom alla mänskliga sammanslutningar, kanske t.o.m. på sitt sätt så långt tillbaka som innan vi utvecklade språket. Är det i själva verket denna ”politik” som drivit utvecklingen av vår art?

Viktigast av allt är kanske att komma ihåg att ”den mänskliga naturen” inte är tvingande: Om någon art har visat att det är möjligt att avvika från sitt ursprungliga beteende och ändå leva ett hyggligt liv så är den arten människan. I skiftande samhällen, på olika kontinenter och under olika historiska tidsepoker har vi bevisat att vi, på gott och ont, kan tänka oss att acceptera både den ena och den andra sociala konstruktionen för att få samarbetet inom gruppen att fungera väl. Det har funnits såväl aggressiva och ojämlika nomadgrupper som helt fredliga och egalitära jordbrukarsamhällen. Stamsamhällen som visat homosexuella och andra ”avvikare” all respekt och civilisationer som inte gjort det. Det har funnits både sminkade män och krigarkvinnor. Allt är möjligt, även jämlika mindre samhällen med direkt demokrati.

IKEA SKÖVLAR URSKOG - Vill du göra något?

Gör din röst hörd, skicka brev till IKEA - Swedwood!
Föreningen Skydda Skogen och Jordens vänner, Sverige, har under senaste åren noga följt och dokumenterat IKEAs verksamhet i Karelen. Bevisen finns. Vi menar att IKEA genast måste sluta ljuga, samtidigt som man avbryter sina planer på att exploatera ytterligare tusentals hektar gammelskog i ryska Karelen och Ryssland. Om något bolag i världen har kapital och makt att göra om och göra bättre, så är det IKEA. Bolaget skulle om man ville kunna påverka beslutsfattare och konkurrenter att avstå från att hugga gammelskogar, för att istället gå över till ett naturnära skogsbruk i sekundärskogar som redan är brukade.
Läs mer och skriv under uppropet här
Se Uppdrag Granskning om IKEAS skövling av Rysslands urskogar här

Som styrelsemedlem i Skydda skogen blev jag naturligtvis också fantastiskt glad om du som läser detta skulle vilja ge ett bidrag, bli stödmedlem eller aktivera dig. Föreningen lever på nästan inga pengar alls, men ändå får vi mycket gjort. Bli medlem här, eller sätt in ett bidrag direkt på:
Plusgiro: 504609-9


Mvh:
Johannes 

Krossa demokratin - hjälp ekonomin.

Västvärlden sjunker. Med den sjunker också våra ideal, både de skadliga och de positiva. Efterhand som det ekonomiska läget i Europa försämras, försitter ledarna för våra västliga "demokratier" chansen till verkliga reformer fångna som de (och vi) är i den globala frihandelsmarknadens avtalsnät.

I Grekland och Italien tas det i med hårdhandskarna. Det internationella ekonomiska samfundet förvägrar dess folk sådana demokratiska rättigheter som folkomröstningar och folkvalda ledare. Och frågan är om vi - fotfolket i det övriga Europa - är så mycket bättre. "Greker och italienare, det vet man väl hur de är! De går i pension vid trettiofem och sen sitter de bara på röven och surplar rödvin."
Ingen verkar ta hänsyn till att grekernas månadslöner är lägre än våra, just för att staten ska ha råd med att finansiera den så omtalade 13:e månadslönen. 
Egentligen förstår vi nog alla att den ekonomiska krisen har fler parametrar än vissas pensionsålder, men det känns bättre att förklara det hela så. Enkelt och greit! Kan det, om så än bara tillfälligt, "rädda ekonomin" så är det ju något vi måste ställa oss bakom, eller hur?

Vad vi emellertid verkar glömma bort är att ekonomin, som ju sägs vara till för att rädda vårt påstått humanistiskt överlägsna system, just nu äter upp de humanistiska fördelarna med samma system. För att rädda demokratin måste vi rädda ekonomin - även om priset blir att demokratin upphör.

Vi borde lyssna mer på demonstranterna på Syntagmatorget. De är inte alla enbart där för att skapa kaos. Visst finns där fundamentalistiska kommunister osv. det råder det knappast någon tvekan om, men en stor del av Greklands befolkning är synnerligen välutbildad. Bland demonstranterna finns akademiker och tänkande människor av alla slag. Individer med egna idéer och egna lösningar. Människor som är beredda att göra vissa uppoffringar i fråga om pryl- och upplevelsekonsumtionism om de bara kan skapa ett mer jämlikt, lokalbaserat och demokratiskt samhälle. Down shifters.

Men demokrati för dem är det samma som att krisen sprider sig till oss, och det vill vi inte veta av. Att sedan krisen i vilket fall som helst kommer att sprida sig hit, när lapptäcket förr eller senare definitivt spricker i sina sömmar, det skiter vi i. Bara vi kan få fortsätta att se på Let's Dance en vecka till, bara vi kan köpa chips imorgon också, bara jag kan ta en slurk ur min bag in box ikväll.

Mvh:
Johannes

PS: Nu ska jag dra på Värmländska bokmässan på museet i Karlstad och signera böcker. Välkomna dit!

Namninsamling mot regnskogsavverkning.

Äntligen: En namnlista för att stoppa huggningen av regnskogen i Amazonas.
Bara klicka HÄR och skriv på.

//Johannes

VÄRLDENS CANCER

   Städerna, världens metropoler - New York, Stockholm, Arvika - har alla en sak gemensamt; de är Jordens cancer. Det omkringliggande landskapet förser dem med allt de behöver för att leva och själva växer de hela tiden i omfattning och gör behovet av en högavkastande landsbygd större och större för varje dag som går. Olja, ved, säd och andra varor… allt stuvas in i lastbilar och skeppas in till centrum. Staden tjänar nämligen stora pengar på att omvandla fina råvaror till mindre fina produkter och sälja det dyrare. Ja, man skulle faktiskt kunna säga att det är det som är en stad.

   I staden omvandlas allting. Oljan och veden blir till aska och koldioxid som sprids för vinden och matvarorna har, efter att ha tagit vägen via våra matsmältningsorgan, snart hamnat i reningsverket. Både koldioxiden och rötslammet kommer strax också tillbaka till landsbygden, co2'n eftersom den rör sig med vindarna och rötslammet eftersom politikerna inne i staden har svårt att bli av med detta ganska giftiga avfall (som innehåller bl.a. bly, kvicksilver och kadmium). På vissa platser och under vissa perioder har det varit lagligt och sen olagligt, igen lagligt och sen olagligt att sprida rötslam från reningsverk på t.ex. åkermark, men hur vi än vänder och vrider på frågan så läcker alla gifterna (och numera även hormonerna, läkemedelsrester och en del icke nedbrytbara sockerarter) ut i naturen – något som på sikt naturligtvis även påverkar oss människor som lever i den.

 
   Processen när ordnad energi (som t.ex. ett vedträ) omvandlas till kaos (co2 i vinden) benämns inom fysiken entropi. Det är en helt vardaglig, universal process som sker hela tiden runt omkring oss; gamla stubbar som ruttnar, stjärnorna som brinner upp, varelser som dör och bryts ned. Inget konstigt. Problemet nu är att graden av entropi inom många områden är större än graden av återbildande. Våra städer suger in väldiga mängder undervärderad, ordnad energi från periferin och exporterar tillbaka entropi.

   Kol, gas och olja är alla från början solljus (solljus är kaos, alltså entropi) som växterna lyckats binda och ordna som molekyler. När sen växterna, och andra varelser som lever av dessa, dött har de under tryck nere i Jordens kamrar bildat en ännu högre form av ordnad energi - de fossila bränslena. Våra metropoler omvandlar just nu, på en grisblink, all denna väldiga energi till entropi. Hundratals miljoner år lagrad solenergi har förstörts entropierats och släppts ut i atmosfären, bara sedan 1980. Det tål att tänka på.

   Inte nog med det, vi använder också denna energi till att öka all annan avkastning från skog och mark så att vi får ännu mer energi att tillgå. Priset blir emellertid högt. Växthuseffekten ska jag inte gå in på idag. Alla känner redan till den och vet tillräckligt om den för att fatta att den hänger samman med entropi-processen. Men det finns andra problem: Våra åkrar förvandlas gradvis från bördiga jordar, fulla av näringsämnen till substrat vars enda funktion snart är att hålla fast det groende sädeskornet vid marken medans vi öser på med konstgödning och bekämpningsmedel – produkter vilka i sin tur också är framställda av fossila bränslen som olja och naturgas. Ja, jag tror ni förstår så jag ska inte mala på om detta längre nu.

   Lösningen? Enkel: Bo inte i staden. Bo på landet. Odla din egen mat. Skapa ett slutet system där den mat du får fram stannar i ditt närområde och återvandlas till näring som du kan ge tillbaka till den Jord du från början fick den av.

   Men, säger en del då, det finns inga färdiga mallar. Samhället måste ändra sig först, jag kan inte göra allt det här själv.

   De här argumenten har vi nog alla hört både en och fem gånger. Men nu är det nog så att historiskt sett har stora samhällsomvälvande förändringar aldrig kommit inifrån systemet självt. Ska vi vänta på statens lösning kommer vi att få vänta länge! Den goda – och förhoppningsvis inspirerande – nyheten är att förändringen alltid kommit från gräsrötterna, från folk som du och jag. De stora historiska samhällsomvandlingar som lett till att människor fått det bättre har aldrig varit våra ledares konstruktioner. Männen i Athen tog makten från sina aristokrater och skapade sin proto-demokrati, precis som en översvämmande stor folkrörelse tog makten och gav sig själv rösträtt här i Sverige i början av 1900-talet. Ingenting kommer alltså att hända förrän vi bestämmer oss för det. Eller ännu enklare uttryckt: Mitt liv blev bättre först när jag bestämde mig för det.

//Johannes

(De faktamässiga uppgifterna om ”civilisationens termodynamik” – entropiresonemanget -  kommer från professor Alf Hornborgs böcker The Power of the Machine och Myten om Maskinen.)

PS: För den intresserade så kan jag upplysningsvis nämna att min bok, Kungen är död – leve de ofödda barnen, kommer ut nu i höst.