Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist

Den svenska modellen

(Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningar.)

Vi svenskar vet både så mycket och så otroligt lite om den naturtyp som i stort sett och med undantag för kuststräckorna utgör hela vårt skandinaviska ekosystem. Så gott som varenda svensk har ett personligt förhållande till skogen. Till de dungar man kallar för sina. Ja, för det är ju så vi säger: ”Min svampskog”. Även om platserna ifråga för det mesta inte ägs av oss så betraktar vi dem som våra – eller kanske snarare oss själva som en del av dem. Det är dit vårt drömspår leder oss när våra fötter själva får välja sina steg. Skogen är för oss någonting alldeles självklart. Kanske är den för självklar.

Alla har vi hört om de förfärande konsekvenserna som kalhyggesbruket har för världens regnskogar. Ändå anser vi att exakt samma sorts skogsbruk här hemma är ok. ”Den svenska skogen växer ju upp igen.” Kontentan blir någonting i stil med att kalhyggen är fula men inte miljöfarliga.

Alla vet att ett stort vattenfyllt hål i marken inte kvalar in som en sjö. En sjö är fiskar, fåglar, vass, sump … ett ekosystem. Det är helheten som gör att vi kallar det för en sjö. När det gäller skog däremot är de flesta av oss fullt tillfreds med definitionen ”en något större gran- eller tallplantebevuxen yta”. Detta är dock ingen skog. Det är en timmer- och fiberåker. När man hugger ner en skog och ersätter den med en plantage så ersätter man i själva verket ett ekosystem med en monokultur. Att påstå att våra svenska plantager är skog är lika galet som att säga att Monsantos soyaplantager i Brasilien är regnskog.

2000 arter är idag hotade av det svenska inhemska skogsbruket. Forskare menar att närmare 5000 arter i det skandinavisk-finska området kommer att dö ut om kalhyggesbruket tillåts fortsätta på samma sätt som idag. Ungefär 4 % av Sveriges produktiva skogsareal är skyddad – att jämföra med USA som vi svenska miljömuppar ju älskar att hata, där c:a 10% åtnjuter bevarandestatus.

Nästan all skog i det här landet har redan huggits ned minst en gång. Men under gångna tidevarv gick det hela något långsammare. Svårtåtkomliga områden undantogs också ganska ofta från huggning. Inte heller ersatte man den gamla skogen med plantager, utan lät självföryngringen fixa återväxten. Många arter överlevde tack vare allt detta – tills nu.

De förfärande miljöbrott som på vissa bestämda platser begås av gruvindustrin har vi i stort sett stillatigande under hundratals år tillåtit skogsindustrin att begå över hela landet. Jag hatar att behöva erkänna det, men vi människor har faktiskt makten över det skogliga ekosystemet. Frågan är nu om vill låta det fortsätta vara just det.

- Johannes Söderqvist

Utvidga rödlistan – årets julklapp?

Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen OM-omstallning.

I Sverige finns runt 2100 arter som är mer eller mindre hotade av skogsbruket. När man tar bort skogen så tar man också bort arternas habitat dvs. hela den miljö de lever i och av. Ungefär som om man för en modern människa skulle ta bort bil, dagis, butiker, pengar, ja hela samhället egentligen, samt även avlägsnat nästan alla andra människor. Jag skulle vilja hävda att de ytterst få svenskar som idag lever på och av landsbygden också är en sorts utrotningshotad art.

Historiskt perspektiv: Skogen, som en gång var allas, som inte kunde ägas, togs ifrån oss under förevändningen att den nu blivit någons privata egendom – Kungen, herremannens, patronens. På slingrande vägar har den därefter hamnat i händerna på våra nuvarande skogsindustrijättar. Många av de plättar som trots allt stannat kvar i ägo hos någon lokal bonde, stals genom baggböleriet. Borde inte dessa landområden lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen, eller kanske i formen av en allmänning till byn ifråga? Den stora frågan är i alla avseenden hur mark som denna fortsatt kan anses vara bolagens rättmätiga ägodel. Andra folk som i historien utsatts för övergrepp eller blivit bestulna av en övermakt har faktiskt ibland fått tillbaka sina landområden, eller åtminstone fått en officiell ursäkt.

Skogsarbetarna. En gång var de hundratusen. En gång var de fackligt anslutna, och kunde på den vägen även (ibland) komma överens med miljörörelsen. Idag är de flesta maskinförare ”fria” entreprenörer. Skuldtyngda under mångmiljonbelopp tvingas de låta maskinerna gå så mycket det bara är möjligt, om möjligt dygnet runt. De ser naturligtvis inte så särskilt positivt på en sådan som jag. En ”miljömupp och trädkramare” som vill skydda en betydande del skog från avverkning. Men om vi ska vara ärliga så är det inte jag som är deras största fiende. Fienden tog skogen ifrån oss alla. Fienden tvang oss att bli ”skogsarbetare” i samma stulna skogar. Fienden krossade senare även fackföreningsmakten genom att ge samma skogsarbetare det frikostiga erbjudandet att bli egna företagare, som nu tvingas konkurrera med varandra. Det är samma fiende som ständigt sår split mellan mig och snubben i maskinen och får oss att tro att vi tillhör skilda läger. Jag och skogsarbetaren bråkar vid pyramidens bas, och glömmer hela tiden bort att titta upp mot toppen.

De mindre skogsägarna är lurade in i ett system med stora driftskostnader för avverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring etc. På sikt äts nästan hela vinsten från en kalhuggning upp av de efterföljande åtgärderna. Men systemet med kalavverkning gynnar massaindustrin som för en mycket billig peng får allt det klenvirke som inte duger till timmer.

FSC, Forest Stewardship Council, är ett certifieringssystem som ger sig ut för att garantera ”ett ansvarsfullt bruk av världens skogar”. Ett skogsbrukets kravmärke kan man säga. En stor del av den svenska skogsindustrin är certifierad enligt svenska FSC. Detta ska innebära att urskog, eller urskogsliknande biotoper och gammelskogar aldrig huggs, att kantzoner mot vatten respekteras, osv. När man som konsument köper en FSC-märkt vara ska man också - åtminstone enligt de certifierade bolagen själva - kunna vara säker på att de olika ursprungsbefolkningar som kan tänkas vara berörda av skogsbruket, har fått inflytande. I Sveriges fall handlar det om samerna.

Själv tillhör jag dock södra Sveriges ursprungsbefolkning – eller om man så vill Europa och världens ursprungsbefolkning. Måste jag fördenskull betraktas som en hemlös förvaltare av moderniteten? Har jag ingen kultur? Varför visas jag ingen hänsyn? Anses mina heliga platser, bäckar, stigar och fornlämningar (varav vilka runt 50 % redan skadats av industrins framfart) som mindre viktiga än samernas? Observera att jag inte på något vis vill göra detta till en fråga mellan samer och sörlänningar – samernas rättigheter till sitt land borde utökas än mer. Säg mig bara: Varför har jag som svensk inbyggare inte rätt att påverka ett ingrepp i min närmiljö som i ett enda oåterkalleligt ögonblick kan förändra hela min livssituation? ”Mina” svampställen, ”mina” vandringsstråk, ”mina” älskade träd … alla kan de tas från mig utan att jag har ett endaste jävla dugg att säga till om.

Alla människor, ursprungsfolk eller bara folk i allmänhet, av vilket ursprung som helst, boende på en plats nära, eller med anknytning till en skog, alltså ALLA, har väl känslor för dessa saker, värda att respektera?

FSC-reglerna borde alltså formuleras om. Men framför allt efterlevas! I själva verket är det ju så att den sociala hänsyn som det talas så fint om i beskrivningarna av FSC nästan aldrig visas berörd lokalbefolkning. I bästa fall infinner sig bolagsfolket till det rådslag som lokalbefolkningen enligt FSC-systemet har rätt att kalla till, för att därefter högaktningsfullt strunta i deras krav. (I Sverige har hittills ytterst få skogsområden utanför tätorterna sparats av ”sociala skäl” när befolkningen bett om det.)

Det vore alltså från industrins sida på sin plats med en fet ursäkt till alla Sveriges ursprungsbefolkningar, samt lika feta och på pränt fästa löften om att man aldrig någonsin mer kommer att köra över lokalbefolkningen i något avseende.

Vi är alla inneboende i den väldiga skog som sträcker sig från Norges västkust, över Rysslands vida inland och ända ut till New Foundlands östspets. Det viktigaste är faktiskt inte att den skogen certifieras. Det viktigaste är att den får fortsätta att vara levande. Kan FSC hjälpa till med det? I dagsläget ser det inte så ut.

Man kan faktiskt också se på certifieringshysterin (krav, ursprungsmärkt, rain forest alliance, rättvisemärket m.fl.), hela mängden av små märkningar som just nu exploderar på våra butikshyllor, som ett utslag av en ganska osund omfördelning av ansvar: Helt plötsligt har det blivit konsumentens ansvar att köpa den ”moraliska varan”, och inte producentens ansvar att låta bli att tillverka den ”omoraliska varan”. Burhöns eller inte, det har blivit mitt ansvar som kund, och inte en fråga för personen som faktiskt plågar djuren. Borde inte det grymma och det förödande vara förbjudet i första rummet? Varför har vi inte lagar som, i fallet med äggen förbjuder burhöns, och i fallet med skogen förbjuder skövling?

Bolagens skogar är inte deras. De är stulna. Precis som Kronans skogar också är det. De stals från oss under en lång period som spänner från Gustav Wasas konfiskationer av väldiga landområden, fram till 1990-talets grundlagsskydd av äganderätten. I normala fall, när inte tjuven är en miljardindustri utan en vanlig medborgare, så brukar man resonera som så om sådant som är stulet att det skall lämnas tillbaka till den bestulna. Sedan får brottslingen vanligen sitta inne ett tag eller pröjsa böter – i synnerhet om det stulna godset, i likhet med våra förödda svenska skogar, blivit skadat.

Nåväl, jag kan tänka mig att låta hela saken bero, förutsatt att vi nu en gång för alla löser den här samhälleliga stressknuten tillsammans. Bolagen, kronan, kyrkan och staten kan lämna tillbaka alla de områden som har sitt ägandeursprung i omoraliska historiska konfiskationer samt alla de områden de köpt för en kanna brännvin; be landsbygdsbefolkningen om ursäkt för hundratals år av stöld, utsugeri, våld och förtryck, samt slutligen avsätta alla äldre skogsområden som fortfarande därefter är i deras ägo till reservat.

Ni skrattar? Åt mitt högmod? Jovisst twistar jag retoriken lite extra, men det är faktiskt värt att tänka på att den här tanken om att ”gottgöra för den ursprungliga stölden” är en fråga som betraktats som en högst seriös sådan av de flesta europeiska länder – utom Sverige. Mer eller mindre forcerade jordreformer har också förekommit nästan överallt – utom i Sverige. Faktum är att i det förmodat socialistiska 1900-tals-Sverige har storgodsen bara blivit större och större och bolagen fått en nästintill oinskränkbar makt. Här har man från statens och storföretagens sida satsat hårt på att hjälpa de stora att konkurrera ut de små. Till och med det annars så konservativa Storbritannien ligger långt före oss när det gäller jordreformer. Detta är en fråga som andra länder många gånger löst redan för ibland mer än hundra år sedan.

(En kuriös detalj, som inte har direkt med skogsfrågan att göra, men som ändå ger en bra bild av hur långt efter vi ligger när det gäller reformer inom jordägande är att Sverige, som enda land i världen, har kvar ett flertal fideikomisser.)

Sveriges bolagsskogar borde göras om till allmänningar i stiftelseform, med klara regler för hur lokalbefolkningen får bruka den – hyggesfritt. Områden med hög biologisk rikedom skulle sparas helt under så lång tid att arterna hann sprida sig. Återigen kunde varje by ha ett eget sågverk och flera skogsentreprenörer. Den massaved industrin behövde skulle de få köpa av oss, till vårt pris.

Jag är övertygad om att jordreformer kommer att äga rum. Förr eller senare. På ett någorlunda smidigt vis eller på ett högst otrevligt vis. Efterhand som energin, råvarorna och hela samhällets drift blir dyrare så kommer folk att försöka hitta framkomliga livsvägar på nya och annorlunda sätt – med eller utan etablissemangets hjälp. Här kommer skogen att spela en nyckelroll. Vore det inte en ”årets julklapp” värd att hugfästas, att staten helt enkelt gav tillbaka skogen till dem som bor i den? Nu.

Om vi som land verkligen ville göra någonting för klimatet, den biologiska mångfalden, för demokratin och rättvisan så vore skogen den ultimata arenan. Ingen, vare sig bland skogsaktivisterna eller i den bredare miljörörelsen, är emot att landsbygdens folk ska få bruka den skog som omger dem. Det är bara tragiskt att se när debatten styrs in i en fåra där miljörörelse står mot skogsbonde. Den borde stå mellan klimat- och biodiversitetsforskare och skogsindustrin.

Kattrakandet om jordens minskande resurser kommer bara att öka under de kommande årtiondena. Det är i princip alla som satt sig in i frågan eniga om. Den stora frågan och som i mångt och mycket kommer avgöra hur framtiden kan se ut för oss, landsbygdens befolkning, är om vi lyckats bevara de sista artrika skogarna. Vi kommer nämligen att behöva ett resilient ekosystem och inte åkrar med blivande direktreklam. Skogar, inte fiberplantager. Desto fler av dessa habitat som får stå kvar, desto lättare blir det även för vår egen rödlistade art – den skogslevande människan – att överleva.  

* Johannes Söderqvist - frilansande skribent i tidningarna OM-omställning som ovanstående artikel är hämtad ifrån, samt Tidningen Kulturen. 

(Om du gillar den här bloggen kan du använda prenumerationsknappen till höger.) 

   

Karlstad kommun beredd att offra miljön för nytt bostadsområde.

Karlstad kommun vill hugga ner en av kommunens finaste och mest stadsnära skogar, för att kunna bygga bostäder invid Vänern.  För att ro detta i land är man beredd att gå emot Skogsstyrelsens rekommendationer, att pressa fram kvicksilver och andra miljögifter ur marken, att göra situationen för
ålen som bor i det närliggande sjöreservatet än värre osv.
Läs mera här, i dagens NWT.

//Johannes

AB Karl Hedin vill kalhugga mycket artrik gammelskog.

Den här skogsbolagsägaren satte nog det absoluta lågvattenmärket hittills.
Läs och njut. Karl Hedin har uppenbara problem med att ens förstå vad miljö är - och ännu större problem med att förklara vad som utgör grunddragen i företagets "miljöpolicy".

Om ni vill göra något så föreslår jag att ni går in här på Skogsstyrelsen i Ludvikas hemsida och skickar ett direktmail till  skogskonsulent Petra Ahlström. Skriv hur illa ni tycker det är. (De kommer antagligen att svara er att de inte har några pengar kvar för skydd.)

Därefter skriver ni till brottslingarna själva, till AB Karl Hedin:
stefan.forsberg@abkarlhedin.se

Berätta också gärna i detta mail att ni skrivit till Skogsstyrelsen - och att ni kommer att skriva till media, politiker och göra allt för att förhindra att denna fina skog skövlas.

Mvh:
Johannes

Ytterligare en skog i mängden av de som skövlas: http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5298681-mycket-vardefull-skog-skovlas?m=print


//J.

IKEA SKÖVLAR URSKOG - Vill du göra något?

Gör din röst hörd, skicka brev till IKEA - Swedwood!
Föreningen Skydda Skogen och Jordens vänner, Sverige, har under senaste åren noga följt och dokumenterat IKEAs verksamhet i Karelen. Bevisen finns. Vi menar att IKEA genast måste sluta ljuga, samtidigt som man avbryter sina planer på att exploatera ytterligare tusentals hektar gammelskog i ryska Karelen och Ryssland. Om något bolag i världen har kapital och makt att göra om och göra bättre, så är det IKEA. Bolaget skulle om man ville kunna påverka beslutsfattare och konkurrenter att avstå från att hugga gammelskogar, för att istället gå över till ett naturnära skogsbruk i sekundärskogar som redan är brukade.
Läs mer och skriv under uppropet här
Se Uppdrag Granskning om IKEAS skövling av Rysslands urskogar här

Som styrelsemedlem i Skydda skogen blev jag naturligtvis också fantastiskt glad om du som läser detta skulle vilja ge ett bidrag, bli stödmedlem eller aktivera dig. Föreningen lever på nästan inga pengar alls, men ändå får vi mycket gjort. Bli medlem här, eller sätt in ett bidrag direkt på:
Plusgiro: 504609-9


Mvh:
Johannes 

Blåbären försvinner.

Ja, vårt svenska skogsbruk tar död på blåbären. Inte nog med att de små buskarna har svårt att klara sig när skogen ständigt huggs ned och ersätts av monokulturer, bestående av enbart gran eller tall, de reagerar även negativt på den konstgödsel som de stora skogsbolagen använder sig av. Läs eller lyssna mer om detta på P4-Värmland.

Men varför måste man egentligen konstgödsla en skog? Träden kommer väl alltid tillbaka igen, eller?
Jo det kan man ju tro, men den moderna "svenska modellen" för skogs(miss)bruk förstör skogsmarkernas återhämtningsförmåga. Egentligen är det hela ganska enkelt: Vi vet ju alla att en åker måste gödslas för att kunna ge skörd år efter år. Den bör också i perioder få ligga i träda, och den bör emellanåt besås med gröngödsel (vanligen någon form av baljväxt som tex. klöver). Vi förflyttar ju trots allt, när vi äter av det åkern gett, energi från marken till våra egna kroppar. Ny energi måste tillföras marken.
Det är ingen skillnad när det gäller skogen. Alla våra åkrar är ju när allt kommer omkring före detta skogar. När vi hugger skogen och tar bort all biomassa från hygget förflyttar vi i själva verket en väldig massa energi från marken i fråga till ett industricentra någon annanstans. Därefter läcker själva hygget i sig energi under lång tid, eftersom det inte finns några nya grödor som kan binda all den energi den tidigare skogen band. Dessutom förvärrar det moderna skogs(miss)bruket situationen genom att plantera monokulturer, gallra bort oönskade trädslag och gallra.

Om skogen fick lov att återhämta sig själv så skulle på de flesta håll i Sverige björk, al, rönn och liknande trädslag vara först på plats - de är de s.k. pionjärträdslagen. Al har t.ex. den fina förmågan att (precis som jordbrukets baljväxter) fixera luftkväve och binda det i marken, och alla trädslag kan ju som bekant via fotosyntesen ta upp solens instrålningsenergi. Kort sagt: Sly binder energi. Energi som sedan frigörs och gödslar jorden när barrträden så småningom alldeles av sig självt tar över och långsamt kväver lövträden.

Förstår man dessa enkla sammanhang, förstår man också att det självklart bästa för jorden (och alltså även för oss) vore att aldrig kalhugga överhuvudtaget. Då skulle man för det första aldrig få det där stora energitappet. Inom de vettigare formerna för jordbruk vet man sedan länge med sig att alltid försöka låta jorden vara bevuxen av någon form av gröda, eftersom bar mark är ett sår. Öppen jord förekommer aldrig i naturen om inte jorden ifråga är sjuk eller skadad. Men nu är ju inte skogsindustrins uppgift här i världen att arbeta för naturen. Dess uppgift är att göra pengar. Därför föredrar man att hugga, plantera, konstgödsla och röja.

Om du vill ha några blåbär kvar i det här landet föreslår jag att du blir aktiv!

Mvh:
Johannes 

Värde

Kan det vara så att vi människor anser oss ha ett högre värde då vi kunnat anpassa vår miljö efter våra behov och på så sätt förlänga våra liv långt utöver ramen för vår normala livscykel? Det är inte helt otänkbart, men likafullt en ganska dum idé. För det första så innefattar i sådana fall inte denna värdehöjning alla människor, utan bara de mest värda människorna vilka lärt sig att utnyttja de mindervärdigas arbete för egen del. För det andra så finns det livsformer som lever mycket längre än vi gör. Virus, bakterier, jättesköldpaddor… för att inte tala om den lilla maneten Turritopsis dohrnii som lyckats knäcka döendets kod helt och hållet. Detta lilla djur (eller vad det nu är för något) som helt saknar hjärna och ett centralt nervsystem kan vid livshotande skada eller ställd inför svält reversera sin egen utveckling och återgå till ett tidigare utvecklingsstadium. Denna varelse är i princip odödlig; en fantastisk skapelse.  Om det är så att vår galna idé om vår arts högre värde härrör sig ur vår anpassningsförmåga så får vi nog lov att maka på oss och ge Turritopsis platsen över oss, för den har lyckats med den ultimata anpassningen – att inte dö.

   Bland alla de olika livsformer som finns här på jorden så är ingen så beroende av så många andra arter som vi. Människan är den ultimata konsumenten, som saknar päls men tillverkar den av växter och andra djur; som har en svag kropp och därför behöver förstärka och förlänga den med redskap osv. osv. Så hur kan vi inbilla oss att vi är mindre värda än det mögel av vilket man tillverkar penicillin, och som alltså räddat livet på miljoner av oss? Är vi mer värda än vetet utan vilket den bofasta livsstilen kanske inte ens skulle ha uppstått? Är vi mer värda av grodorna och musslorna som håller det vatten vi ska dricka rent?

//Johannes

*************************************************

Om du gillar det här resonemanget så gillar du nog ganska säkert min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kommer ut nu i höst. Skulle du vilja förbeställa ett ex. är det bara att maila mig.

angbraten1@gmail.com

Makten över maten (GMO och agri business)

Som jag har skrivit här tidigare så arbetar de stora företagsjättarna inom jordbruksbranschen - agri business - med Monsanto i spetsen på att sprida bruket av GMO (genetiskt modifierade grödor) över världen. Vi talar alltså här om växter med vissa specialdesignade egenskaper som t.ex. frön som bara kan växa under en enda säsong. Bonden kan inte spara något utsäde från plantorna, det växer ändå inte, det är infertilt. Dessutom är många av dessa sorter modifierade på ett sådant sätt att de måste besprutas med ett visst bekämpningsmedel som t.ex. Round Up - vilket naturligtvis också det tillverkas av Monsanto - för att inte dö. Hand i hand med denna utveckling kan vi se en annan trend; patenteringen av utsädessorter - av livet. Samtidigt går våra samhällen (USA och EU tex.) mer och mer i riktning mot frihandelns yttersta mål; d.v.s. mot att allting privatiseras, alla handelshinder avskaffas och att politikerna reduceras till att bli en sorts ytliga övervakare av det hela vars främsta uppgift är att stifta lagar som ska underlätta för de företag som skapar tillväxt. Det är knappast någon hemlighet att Monsanto och de andra bjässarna inom agri business ser på ursprungliga frön (icke genmodifierade) som just ett handelshinder. Dessa fröns genuppsättning kan ju inte ägas av ett företag eftersom ingen vet vem som avlat fram deras speciella egenskaper. Alltså tvingas GMO-grödorna konkurrera med dessa gamla pålitliga bondesorter. Följaktligen arbetar agri business ganska hårt på att få bort dessa frön från marknaden. Bara tänk: En framtida värld där alla utsädessorter måste vara patenterade för att kunna odlas, där storföretag äger dessa patent, där bonden måste skriva på ett kontrakt och bli en Cargill- eller Monsanto-odlare, där fröna inte längre äger sin ursprungliga reproduktiva förmåga och där de dessutom är beroende av företagens övriga produkter, som pesticider och handelsgödsel, för sin överlevnad... Förutom att implementeringen av en sådan "jordbruksreform" skulle vara helt ofattbart lönsam för dessa företag så skulle det också ge dessa makt - makt över världens livsmedelsförsörjning betyder att man blir en faktisk maktspelare i klass med Kina, USA, FN, EU, om inte ännu mer kraftfull.

Detta är, enligt mig, en av de allra viktigaste frågorna att hålla koll på just nu. Fullt i klass med klimatet, peak oil och världsekonomin.Mainstream-medias bevakning av frågan är obefintlig. Som en av få svenska tidningar som ständigt rapporterar om GMO, Monsanto m.m. ser vi tidskriften Odlaren, som i snart sagt varje nummer kommer med nyheter om vad som händer på agri business-fronten. I nummer 1/2011 som damp ner igår kan man bl.a. ta del av de mindre uppmärksammade Wikileaksrapporterna om hur USA-diplomater går jordbruksindustrins vägar och ständigt försöker påverka EU, afrikanska och asiatiska länder att tillåta odling av GMO.


Ett exempel ur texten:

Diplomaterna oroar sig också för det stora motståndet i Europa mot GMO. Bland annat skriver de om den franska presidenten Nicolas Sarkozy. 2007 befarade diplomaterna att Sarkozy skulle ansluta sig till motståndet mot GMO vilket enligt diplomaterna "skulle underminera den amerikanska jordbruksexporten" till Europa. Österrikes utropande av landet som en GMO-fri zon beskrivs som ett isolationistiskt, anti-amerikanskt förhållningssätt.

På nätet kan man också hitta en hel del hyggligt tillförlitlig information. Rodale press tillhandahåller en hel del info, mestadels från Rodales hemmaland USA där GMO redan är tillåtna - därför handlar mycket av Rodales artiklar om hur man kan undvika GMO i sin mat.
På Genetikmyndigheterna hittar du allt om gällande svensk lagstiftning m.m.
Den bästa sidan på svenska är Hej då GMO. Här kan man hitta tillräckligt med ändå ganska lättöverskådlig information för att kunna sätta sig in i  frågan.


Mvh:
Johannes

Skriv på det världsomspännande uppropet för skydd av den biologiska mångfalden

Det här var minsann ett ambitiöst upprop. Man vill skydda hela 20% av jordens yta från rovdrift.
Anledningen är att i runda slängar en tredjedel av jordens alla arter just nu hotas av utrotning. Skriv på här...


Mvh:
Johannes