Skogen lider av tillväxtvärk.

(Artikeln först publicerad i OM - omställning.)

Myten om den eviga tillväxten går igen på fler plan än vi (ja även vi omställare) tänker på. Ett exempel är i vår syn på skogen. Denna förväntas räcka till snart sagt allt: Ge oss nya industri-nischer som samtidigt ger oss fler nya jobb, ta hela Sverige ur krisen, och göra oss koldioxidneutrala. Därutöver förväntas den dra hit ständigt fler turister och även ge svenskarna själva en möjlighet till rekreation. Faktum är att alla de nya ”gröna näringarna” kan bli sista spiken i kistan för det gröna.

Om man, som jag, är skogsintresserad både när det gäller bruk och skydd, och följer med någorlunda i skogsdebatten (i allt från branschtidningar till allmän debatt), så är det ganska lätt att inse hur oförenliga alla de olika målsättningarna som man satt upp för den svenska skogen är. Ja, om en barnunge mot all förmodan skulle få för sig att försöka sätta i sig all denna information så skulle hen ganska snabbt kunna konstatera att vi omöjligen kan ro alla dessa ekor i land.

Till att börja med ska vi som nation leva upp till Nagoya-avtalet, vilket stipulerar att Sverige måste skydda minst 17 procent av vårt skogliga ekosystem. (Forskare hävdar dock att den absoluta undre gränsen för att kunna leva upp till riksdagens mål om en bevarad biologisk mångfald ligger på 20 procent skyddad skog.) Samtidigt vill vår inhemska skogsindustri, vilken är en av de största i världen, naturligtvis inte minska sitt roffande. De vill fortsätta att tillverka smörpapper, ölunderlägg, spånplattor och brädor i samma omfattning som tidigare. För att förenkla det hela något skulle man kunna säga att det är ungefär på denna punkt debatten mellan miljörörelsen och industrin står idag. 20-procentigt skydd kontra 100-procentigt brukande. Med enbart dessa två frågor på skrivbordet är det i stort sett kört. Ingen av de två kan få som de vill.

Utöver detta ökar nu trycket på den svenska skogen eftersom de växande s.k. ”gröna” näringarna även de vill ha sin bit av kakan. Nu ska vi ”bygga mer med naturliga material”; köra bilen på skogsbränsle; återigen börja värma våra hus med moderna och miljövänliga vedpannor; ta fram alla möjliga och omöjliga sorters kemikalier ur vedens hartser o.s.v. i nästan all oändlighet. Ja, skogen ska helt enkelt lösa alla landets problem. Den är, som vi hört så många politiker säga under de senaste åren, ”för oss vad oljan är för Norge”. Skogen är vårt lands ”gröna guld”.

I runda slängar är det bara runt två procent av landets beskogade yta som åtnjuter någon form av formellt skydd. I Värmland där jag bor, som ju traditionellt sett betraktas som ett skogslän, är inte ens en procent av skogsytan skyddad. Håller man sig utanför de rena reservaten kan man få leta i veckor efter ett område med någorlunda biologi. Nästan all trädbeklädd yta är plantager i olika tillväxtfaser. På den här punkten befinner vi oss alltså redan idag.

Omställningsrörelsen handlar allt som oftast (av högst förklarliga skäl) om ett förändrat brukande; mindre utsläpp, smartare resurshantering o.s.v. Mitt i denna oerhört vällovliga debatt får vi dock inte glömma bort att det viktigaste vi kan göra för naturen många gånger är det vi låter bli att göra. Skogen fanns trots allt här långt före vår ankomst, och den mår i de allra flesta fall bäst när den slipper insatser från vår sida helt och hållet. Det kommer inte att räcka med ett grönare brukande. Den kanske viktigaste frågan för framtiden (inom fler områden än bara skogsfrågan) är att vi tränar oss i avståendets ädla konst. Att låta vara är den viktigaste insatsen.

Alla som är någorlunda insatta i frågan förstår att omställning, när det till exempel gäller havet, inte bara handlar om ”grönare” båtar eller ”smarta” nät. Om fisken ska finnas kvar i morgon så måste vi helt enkelt dra upp mindre av den också. Detta logiska tänkesätt gäller av någon outgrundlig anledning inte i samma utsträckning när vi resonerar kring skogen. Ska vi ha en rimlig chans att kunna skapa oss en rimligare framtid kommer det vi låter bli att göra vara minst lika viktigt som det vi gör.

Frågan om formellt skydd av olika naturtyper blev först aktuell i samband med industrialismens framväxt. Under 1900-talet föddes och formades gradvis det som vi idag benämner miljöpolitik. Nya teknologier kunde nu komma åt resurser som tidigare ansetts alltför avlägsna och svårtillgängliga, och den snabbt växande globala marknaden hungrade i tillväxtekonomiernas gryning efter ständigt större råvarumängder. Att helt och hållet skydda vissa områden blev för första gången en nödvändighet. Naturskydd är alltså en nödtvungen konsekvens av industrialismen och inte i första hand ett utslag av att vi under de senaste hundra åren blivit mer upplysta.

I takt med att den teknologiska massan av skogsmaskiner ökat och skördat än större segrar på ”rationalitetens” och effektivitetens områden, och att den globala marknadens hunger blivit mer och mer glupande, så kan man tycka att även skyddet borde ha uppgraderats i samma takt. Så ser dock verkligheten inte ut.

Men även om tidigare svenska socialdemokratiska regeringars miljöpolitik alltså lämnat mycket övrigt att önska, så har dock trenden (om än långsamt) hela tiden gått mot mer pengar till miljövård, mot större bevarandeinsatser, mot mer skydd. Visserligen har inte skyddsinsatserna ökat i takt med förstörelsen, men de har ändå under hela 1900-talet ökat. Denna trend höll i sig ända fram till år 2006 då Andreas Carlgren blev miljöminister. Under honom och hans efterträdare Lena Eks styre ser vi nu för första gången på hundra hur vårt lands miljöpolicy faktiskt försvagas – kraftigt.

I dessa ministrars marknadsliberala utopiska drömmar heter det nämligen att om allting är ägt och brukat så kommer ägarna/brukarna att vilja ta hand om sina resurser, det de äger. Om man äger all fisk i en sjö så häller man ju inte gift i sjön eller fiskar upp allt på en gång så att resursen utarmas. Därför kan man överlåta skyddsansvaret på samma ägare. Dessvärre tar de politiker och företagslobbyister som resonerar på detta vis inte med i kalkylen att ägarna/brukarna/företagen också de lever under tillväxtkravets ok. De måste hela tiden expandera för att kunna fortsätta existera. Så: ägaren av fiskesjön får helt enkelt lov att fiska upp hela beståndet om han vill fortsätta vara kvar i branschen. Det finns väl ändå alltid en ny sjö att köpa upp och flytta vidare till.

Ganska exakt såhär är det man under de senaste sju åren har resonerat när det gäller den svenska skogen. Ägarna själva ska nu avgöra vilka områden det är som ska sparas, och om någonting överhuvudtaget ska sparas. Allt enligt principen om ”frivilliga avsättningar”. Skogs- och länsstyrelsen får visserligen fortfarande en liten summa pengar varje år för att kunna köpa upp extra skyddsvärda områden, men denna pengapung krymper stadigt och räcker inte ens till en liten del av allt det som skulle behöva skyddas. En skogsbonde med relativt litet ägande, men med högst skyddsvärd skog, vars privatekonomi blivit ansträngd, kan knappast räkna med att få någon ersättning för avsättningar. Är hen i behov av pengar är det kalavverkning som gäller. Kontentan av allt detta: Det här landets sista äldre skogar faller just nu.

I rapporten Efter oljetoppen (2006) av Hillevi Helmfrid och Andrew Haden framgår med all önskvärd tydlighet att Sverige aldrig kan ersätta sitt nuvarande oljeberoende med vare sig jordbruks- eller skogsprodukter. Nej, inte ens om man slår ihop dessa två storindustrier kan vi möta dagens stora (och ökande) behov av bränsle till alla våra resor och transporter. I Formas förlags lilla sammanfattande bok Bioenergi - till vad och hur mycket (Forskningsrådet) slås fast att ”vi inte är på väg ifrån en värld med ett överflöd av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi”. Det är möjligt att vi kan åka bil även i framtiden, men i sådana fall i en avsevärt mycket mindre omfattning än idag. Helt klart är i alla avseenden att vi inte kan lösa problemet genom ett ökat brukande av Sveriges ”gröna guld”. Inte heller kommer resurserna att räcka om nästa miljonprogram ska genomföras med svensk skogsråvara i basen, om en stor del av alla de plastprylar vi vant oss vid att konsumera nu ska framställas av fiber och oljor från skogen, eller till att värma alla landets enfamiljshus. Det är tillväxten, den ständigt ökande ekonomiska hungern - inte vilken råvara vi använder för att försöka mätta den med - som är problemet .

För mig framstår det som en extremt viktig punkt att begreppet ”omställning” inte förvanskas till att enbart handla om ett dylikt skifte från fossilsamhälle till ett ”grönt” biobränslesamhälle. Från att åka dålig bil till att åka bra bil. Från att flyga till Södern till att åka miljövänliga snabbtåg till Södern. Från skadlig lyxkonsumtion till klimatkompenserande, delfin- panda- och valräddande lyxkonsumtion. Den nya ”miljöbilen” kommer sannolikt aldrig att kompensera för all den energi och alla de resurser som togs i bruk när den tillverkades. Det är mycket mindre miljöförstörande att laga sin gamla bil, men använda den en tiondel så mycket. Omställningens kärna måste vara minskat brukande. Men eftersom detta är lika politiskt omöjligt som det är miljömässigt nödvändigt så är denna omställning upp till oss.

Som skogsbrukare är det alltså en självklarhet för mig att ändra på själva bruket bort från kalhyggesmodellen, till något som mer går att likna vid permakultur. Men lika viktigt är att undanta vissa områden från bruk helt och hållet. Att minska mina egna behov och därmed också minska trycket på skogen.

//Johannes Söderqvist

Stora Enso visar återigen sitt rätta ansikte - hugger naturskog

Igår var en kompis till mig och granskade en gammal tallnaturskog där han i höstas hittade ett stort antal rödlistade arter som är beroende av gammelskogen. Området var då avverkningsplanerad av det miljöcertifierade bolaget StoraEnso. 

"Jag trodde i min enfald att de faktiskt tar hänsyn till naturen och lever upp till sina miljöambitioner och certifieringsregler som säger att man inte hugger skogar med höga naturvärden."

Så här ser det ut när StoraEnso tolkar certifiering och biologiska värden. Detta trots att de kände till naturvärdena.
Man undrar när den svenska skogens ekologi ska få frid och ett egenvärde i att vara ett levande ekosystem istället för en virkesåker för någon att tjäna pengar på.

Stora ensos vidrigheter

Nästa storbolag att hamna under luppen efter Telia verkar - hör och häpna - bli ett skogsbolag: Stora enso närmare bestämt.

//J.

Lena Ek är ingen minister med betoning på miljön.

... Hon är en minister med betoning på näringsliv. Täringsverksamhet - som man skämtsamt kanske kunde kalla det. 

Alla som frekventerat denna blogg med jämna mellanrum under åren, vet vad jag ansåg om förre miljöministern Carlgren. Men om han var en av de värsta katastroferna (förutom de tärande bolagen själva) som hänt svensk miljö på 50 år, så var han i alla fall en politiker som börjat sin bana i de gröna aktivistiska leden. (Kanske var det just därför, på grund av hans svek mot miljörörelsen, som han lyckades reta upp nästan alla landets aktivistiska organisationer.) Lika löst förankrad i de aktivistiska leden som Carlgren var, lika fast förankrad verkar Ek vara i näringslivet.

Alla har säkert hört att Ek som EU-parlamentariker varit väldigt aktiv i att få mineralföretag intresserade av våra svenska fyndigheter - och att hon spelat en roll i den gruvboom som vi nu upplever - men alla kanske inte känner till att hon därutöver även varit vice ordförande i lobbyingorganisationen EEF. European Energy Forum. Hon var vice samtidigt som hon var EU-parlamentariker och röstade alltså i samma frågor som hennes EEF drev. Moraliskt?

Men det stoppar inte där: EBPS (European business and parlament  scheme) är en annan lobby som hon suttit i styrelsen för. Under denna period blev hon även undersökt för korruption. Andra org. hon jobbat åt är Svenskt näringsliv, samt Sällskapet politik & näringsliv.

Nu när den "svenska gruvboomen" tar fart ser vi svart på vitt hur brydd om miljön miljöministern är. Hon har knappt yttrat sig i frågan. Detta trots att gruvindustri är något av det miljövidrigaste som finns, och dess skador är permanenta. Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet inför andra frågor där skadorna inte är lika omfattande. Om gruvbolagen kan få fritt fram så gäller detta antagligen även skogsbolagen och kemiindustrin, eftersom deras miljöpåverkan av somliga (och ibland felaktigt) anses vara mindre. 

Adjö-ministern.

Mvh:

//Johannes









OM DU DIGGAR BLOGGEN; ANVÄND PRENUMERATIONSFUNKTIONEN HÄR TILL HÖGER!

Avverkningarna vid Trollputten

Kolla in länkarna nedan.
Det är Ludvika Tidning om senaste nytt i Trollputteaffären:

http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5317377-fsc-ska-ha-ett-snack-med-karl-hedin

 

http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5317380-stora-enso-kan-nobba-avverkad-skog

 

//J.

AB Karl Hedin vill kalhugga mycket artrik gammelskog.

Den här skogsbolagsägaren satte nog det absoluta lågvattenmärket hittills.
Läs och njut. Karl Hedin har uppenbara problem med att ens förstå vad miljö är - och ännu större problem med att förklara vad som utgör grunddragen i företagets "miljöpolicy".

Om ni vill göra något så föreslår jag att ni går in här på Skogsstyrelsen i Ludvikas hemsida och skickar ett direktmail till  skogskonsulent Petra Ahlström. Skriv hur illa ni tycker det är. (De kommer antagligen att svara er att de inte har några pengar kvar för skydd.)

Därefter skriver ni till brottslingarna själva, till AB Karl Hedin:
stefan.forsberg@abkarlhedin.se

Berätta också gärna i detta mail att ni skrivit till Skogsstyrelsen - och att ni kommer att skriva till media, politiker och göra allt för att förhindra att denna fina skog skövlas.

Mvh:
Johannes

Dags att förändra skogsbruket

Sydsvenskan recenserar bok om det svenska skogsbruket. Läs artikeln här.
Det är en mycket trevlig slutsats skribenten, Thomas Steinfeld som f.ö. är kulturchef på Süddeutsche Zeitung, kommer fram till. 

//J.

Ytterligare en skog i mängden av de som skövlas: http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5298681-mycket-vardefull-skog-skovlas?m=print


//J.

Rapport från ett kalhygge

Jag bor i Värmland. I ”skogen”, ”mitt i salladen”, i ”bushen”. I ett så kallat skogslän, i skogslandet Sverige.
De senaste 60 åren har själva ordet skog genomgått en gigantisk omdefinition. Från att ha innefattat ett helt ekosystem har begreppet krympts ned till den snäva betydelsen ”yta med träd”. Ungefär som att man skulle säga att en öken kort och gott är en yta med sand, eller att en sjö är en fördjupning i marken med vatten. En öken är visserligen sand, men vi kallar inte grusgropar för småöknar. Nej, vi vet att ordet innefattar så mycket mer; gles men ändå existerande vegetation av högst speciella växter samt en hel uppsjö av lika specialanpassade djur. Inte heller kallar man en vattencistern för en sjö. Man vill nog också ha ett strandbryn med vass och säv, hur fisken slog i ytan eller rumpor av bottenbetande änder …

Så de allra flesta förstår att man inte heller kan se på skogen som enbart en trädbeklädd yta. En skog omfattar, förutom träden, mycelet i marken (i ömsesidigt beroende med träden och de lägre örterna), stora mängder ruttnande blad, barr och ved. Det innebär buskar, tusentals större och mindre djur, miljoner fåglar och flera miljarder insekter. Likafullt är det definitionen ”trädbeklädd yta” som får gälla för skog idag. Från småskolan och framåt har vi fått lära oss att vi i Sverige tar ut mindre ur skogen än den årliga tillväxten. Detta är lögn!

Situationen just nu: ekosystemet skog är i princip utraderat från Sveriges yta. I utbyte har vi fått tall- och granplantager. Sanningen är att vi inte alls har en skoglig tillväxt, utan snarare att vi i rasande tempo byter ut hela det svenska inlandets ekosystem, skogen, mot produktionsareal för fiber och virke. Jag bor i Värmland. Jag bor på ett gigantiskt kalhygge där den ursprungliga naturtypen under 60 års tid bytts ut mot plantager i olika tillväxtfaser. De sista små enklaverna av verklig skog som ännu finns kvar, insprängda mellan de likåldriga virkesåkrarna, faller just nu.

I ett större perspektiv vet vi alla – stadsbo såväl som landsbygdsbo – att vi står inför väldiga, ja enorma, problem inom en ganska snar framtid om ingenting görs för att bromsa klimatförändringen och utarmningen av den biologiska mångfalden. Men en illavarslande håglöshet har dessvärre börjat sprida sig bland de breda folklagren när det kommer till dessa frågor:

”Vad kan vi egentligen göra? Ingen lyssnar ju ändå på mig. Jag är så liten och de krafter som agerar ute i världen är så stora.”

Denna uppgivenhet uppmuntras aktivt av det faktum att våra politiker och medier verkar fullkomligt ovilliga att beskriva någon annan verklighet än den storskaliga, marknadsanpassade. Den enda lösningen på systemets kris är mer av samma system! I ett sådant klimat är det inte konstigt om vi aldrig får höra talas om sådana åtgärder som verkligen skulle kunna ha en bromsande effekt på arternas utdöende och stigande globala temperaturer.

I Sveriges fall skulle den sannolikt mest effektiva åtgärden heta: Skydda all äldre skog som återstår och inför hyggesfritt skogsbruk på resten av arealen. Om vi som land verkligen vill göra något som har en garanterat god effekt så är det detta. I princip ingen annan reform inom det landområde vi som folk bestämmer över skulle kunna ha en så gynnsam effekt för nästan allt levande. Skogen är inte bara hem för nästan alla skandinaviska landlevande arter inom både flora och fauna, den binder också upp gigantiska mängder koldioxid. Framförallt är det så att hyggen och plantager hyser väldigt få av de arter vi vill skydda, och att kalhuggen mark släpper ut kolossala mängder koldioxid i atmosfären.
Men, men … det är kanske inte så konstigt att detta (eller några andra reformer som faktiskt skulle kunna ha effekt) sopas under mattan. Man hör ju aldrig en sockerpillersförsäljare göra reklam för riktiga mediciner heller.

Vad är det då som händer och sker på den politiska skogsfronten just nu? Jo, regering och industri trixar så gott de kan med siffrorna för skyddad skog (främst för att försöka få det att framstå som att landet lever upp till de internationella avtal om 17-procentigt skydd som vi skrivit på – Nagoya) så att allt ser ok ut på pappret.
Dessutom utnyttjar man folks relativa okunnighet i ämnet skogspolitik och går ut med rena lögner där man påstår sig skjuta till ständigt större summor till skydd, men allt man egentligen gör är att omfördela pengar mellan skilda potter. Ett exempel på det: regeringen har under snart två hela mandatperioder ständigt sänkt anslagen till skydd av skog med höga naturvärden. Nu plötsligt säger man att man ska höja anslagen till 2013. Detta skyltas som något stort och verkligen betydelsefullt. Men då ska man ha klart för sig att man med denna höjning inte ens kommer upp i de anslagsnivåer som fanns innan den borgerliga regeringen först tillträdde.
Samtidigt anstränger man sig som tusan för att förhala alla de åtgärder som forskare och miljörörelse krävt. Om man bara kan få härja fritt i några år till så finns det nämligen inga äldre skogar kvar; all produktiv skogsmark har blivit förvandlad till plantager – så då finns det ju inget att tjafsa om längre.
Då har vi ”skog”, men inget skogsekosystem. Vi har trädbevuxna ytor, halvdöda.
Vänner av natur och riktiga skogar: Det är nu vi måste börja tjafsa på allvar!

- Johannes Söderqvist är debattör och styrelsemedlem i föreningen Skydda Skogen


      ***********

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 14-11-12.

Skogsbolagens lögner - i bild och text.

Till alla er nytillkomna i skogsdebatten. Här är en liten snabbintroduktion till hur det svenska skogsmissbruket fungerar. Bara följ länken och klicka igång filmen.

Sanningen i skogen.

//Johannes

Svenska FSC + ornitologiska föreningen = grönmålning.

Trogna läsare känner sedan länge till mina tankar om svenska FSC (Forest Stewardship Council) - att de inte är så speciellt höga. En del har säkert dessutom hört på P1 de senaste veckorna om hur illa det står till med detta skogsbrukets "kravmärke".

Det har konstaterats att 30 % av alla FSC-certifierade hyggen bryter mot FSC:s egna regler. Det huggs för mycket, på fel sätt, det blir djupa körskador, huggning av skog med så höga miljövärden att den aldrig skulle avverkningsanmälts, man avverkar inne i naturresrevat och försöker röja undan spåren, eller (som skedde här hemmavid för inte så länge sedan) man hugger helt enkelt fel skog etc, etc. Det tål också att nämnas att ingen kollar upp alla FSC-hyggen som görs, så procentsatsen är antagligen högre än 30%.

Enligt FSC så ska även industrin visa social hänsyn. Dvs. att om de boende i ett område där det ska avverkas klagar, så ska man ta med detta i beräkningen och, ja VISA social hänsyn - inte som nu  bara snacka om att man lyssnar för att sedan skita i allt som sagts.

Vidare så har man på de kontrollerade hyggena bara kollat om bolaget farit för hårt fram mot miljön. Men så många som 50% (eller troligen fler) av alla de fornlämningar som finns i våra skogar har blivit skadade av skogsindustrin. Många av dessa skador återfinns på FSC-hyggen.

Men den kanske tyngst vägande kanonkulan i FSC-båtens skrov är nog att certifieringen som helhet suger. Ja, även om regelverket verkligen följdes till punkt och pricka så skulle t.ex. ändå bara 5 % av skogen sparas på varje hygge - att jämföras med de 20% som de ledande forskarna i Sverige anser måste sparas för att kunna bevara den biologiska mångfalden (eller för all del de 17% som Sverige förbundit sig att spara i och med Nagoya-avtalet).

Svenska Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner har redan lämnat FSC-samarbetet, då de inte längre kan stå för att subventionera certifieringen. Med all rätt eftersom det bara kan tolkas som grönmålning att stanna kvar. De två föreningar som fortfarande sitter med vid industrins bord är WWF och Sveriges ornitologiska förening. WWF hyser jag inga högre tankar om. De sitter även med vid andra bord och subventionerar jätteindustrier. Som t.ex IKEA's urskogsavverkningar i Ryssland och Monsantos GMO-grödor och besprutningsmedel. Att Ornitologiska föreningen däremot sitter kvar är mig ett verkligt huvudbry.

Ok, jag förstår att de antagligen anser att "det är bättre att vara med vid förhandlingarna än att stå utanför"; att de inte alls är nöjda, men hoppas på något bättre. Jag förstår att de vill väl. Men vad jag inte förstår att att de inte fattar att så länge de stannar i samarbetet så hjälper de en hel industrisektor (den tyngsta, mest energislukande och miljöförstörande i Sverige) att behålla en bisarr miljöprofil. Jag förstår inte att inte de fattar att de utnyttjas, djupt cyniskt, av denna industri - ja, att de faktiskt grönmålar företag som Stora Enso, SCA och Holmen skog.

Sedan när är skogsavverkningar BRA för fågellivet?

Nej, snälla goa ornitologiska föreningen, lämna Svenska FSC idag.

//Johannes















  









 

IKEA SKÖVLAR URSKOG - Vill du göra något?

Gör din röst hörd, skicka brev till IKEA - Swedwood!
Föreningen Skydda Skogen och Jordens vänner, Sverige, har under senaste åren noga följt och dokumenterat IKEAs verksamhet i Karelen. Bevisen finns. Vi menar att IKEA genast måste sluta ljuga, samtidigt som man avbryter sina planer på att exploatera ytterligare tusentals hektar gammelskog i ryska Karelen och Ryssland. Om något bolag i världen har kapital och makt att göra om och göra bättre, så är det IKEA. Bolaget skulle om man ville kunna påverka beslutsfattare och konkurrenter att avstå från att hugga gammelskogar, för att istället gå över till ett naturnära skogsbruk i sekundärskogar som redan är brukade.
Läs mer och skriv under uppropet här
Se Uppdrag Granskning om IKEAS skövling av Rysslands urskogar här

Som styrelsemedlem i Skydda skogen blev jag naturligtvis också fantastiskt glad om du som läser detta skulle vilja ge ett bidrag, bli stödmedlem eller aktivera dig. Föreningen lever på nästan inga pengar alls, men ändå får vi mycket gjort. Bli medlem här, eller sätt in ett bidrag direkt på:
Plusgiro: 504609-9


Mvh:
Johannes 

Skydda skogen - Sveriges mest fantastiska förening

Jag är sedan flera år medlem i en av Sveriges mest fantastiska (om inte den mest fantastiska) föreningar, nämligen Skydda skogen. Vi jobbar med att rädda det som räddas kan av de få spillror av äldre svensk skog som finns kvar. För sanningen om situationen med den svenska skogen går helt på tvärs mot den allmänna bilden. Vårt land tillhör de sämsta i världen när det kommer till skydd av skog. Forskare har länge varnat för att vi håller på att hugga oss ner på en nivå under vad som är gångbart för den biologiska mångfalden, men från statens och industrins sida är det tyst - bortsett från avverkningsmullret.

En vanlig svensk missuppfattning är att vår typ av skog, till skillnad från regnskogarna, växer tillbaka efter att den kalavverkats och att allt därför är under kontroll här i landet, då man ju planterar nya granar eller tallar efter varje svenskt hygge. Detta är fel! Vad som i själva verket händer är att vi ser en ständig avskogning, samtidigt som vi har en väldig tillväxt på just gran och tall. Det är samma mönster som vi sett så ofta förr i historien; skogar faller för att bereda mark åt åkrar. Enda skillnaden är att på de moderna svenska åkrarna växer virke, istället för korn.
De lavar, svampar, mossor, insekter, kräldjur, fåglar, rovdjur och betande djur som är knutna till de gamla skogarna får det svårare och svårare. 2100 arter är idag hotade eller starkt missgynnade i det svenska skogsekosystemet (och forskare har varnat för att detta antal på sikt kan utökas till närmare 5000 om inget görs för att hindra rovdriften).

Det heter ju att man ska hålla rent på sin egen förstukvist innan man börjar baktala grannen, så kanske borde vi svenskar kräva förändring i det svenska skogs(miss)bruket innan vi kritiserar hur man gör på andra håll i världen. Om inte annat så skulle nog vår kritik ljuda starkare om vi levde som vi lärde.

Föreningen Skydda skogen är landets enda organisation som enbart driver skogsfrågan. Vi bedriver såväl framgångsrikt opinion som att vi handfast åker ut och får till ett skydd av en akut hotad skog. Föreningen lever på oerhört små medel - delvis på grund av att vi vägrar att ta emot sponsring från företag som ens kan ha en avlägsen koppling till skogsindustrin, eller som kräver någon form av motprestation. Allt för att kunna vara fria och äkta.

Det är helt fantastiskt vilka stordåd denna lilla förening åstadkommer med varenda krona som vi får in.

Som medlem ger du en röst åt gammelskogen och dess hotade växter och djur och bidrar till att ge föreningens verksamhet styrka. Du får rullande information om situationen för den svenska skogen. Du inbjuds även att delta i vårt kampanjarbete och till inventeringar, exkursioner, kurser och evenemang. Ditt stöd är oerhört viktigt, en förutsättning för att vi ska kunna få kraft att påverka beslutsfattare att skydda mer skog och skogsnäringen att förändra skogsbruket i en mer naturnära och miljövänlig riktning.

För att bli medlem sätter du in minst 100 kr på följande PG och skriver namn, adress och e-postadress.

Plusgiro: 504609-9

Vill du skänka en gåva till Skydda Skogen, skriv att beloppet avser en "gåva".

 Om du har fler frågor om Skydda skogen, om skogen eller industrin kan du bara kontakta mig: angbraten1{att}gmail.com


 Mvh:
Johannes



 

 

Energidebattens många masker

EU-kommissionen har för redan över ett år sedan uttryckt en önskan om att skapa ett regelverk för skogsbränsle. Man vill att industrin ska intyga att allt bränsle kommer från skogar som brukats på ett hållbart sätt. Detta motsätter sig nu sju medlemsländer, däribland Sverige med landsbygdsminister Eskil Erlandsson i spetsen.

 

Diskussionerna om det eventuella nya regelverket är i full gång i Bryssel. Erlandsson säger i en intervju i ATL (280112) att...

"Vi är riktigt oroade för det här. Går det igenom får skogsbruket nya regler, med en mycket hög detaljnivå, att förhålla sig till. Det blir en administrativ börda. Det blir också svårare att leva upp till målet att använda mer förnybara bränslen, säger Eskil Erlandsson till Skogsland."

 

Ok, vad döljer sig bakom det här nu då? Jo, för det första så vill såklart inte den svenska landsbygdsförstörarministern att det ska finnas några regler för någonting när det gäller att avverka skog i det här landet, det kan vi vara ganska säkra på. Men - för det finns ju alltid ett men - å andra sidan så är de länder som driver på för det nya regelverket inom EU främst de kolproducerande länderna. Här har vi alltså ett typexempel på när två stora kapitaljättar står mot varandra och låter striden utspela sig via sina respektive politiska alibin.  

 

Kanske finns det inblandade politiker som vill göra övergången från kolenergi till skogsenergi säker och ekologiskt trygg. Men vad de inte verkar ha förstått är att vi nu går mot en oåterkallelig minskning av den totala energimängden och att vi, oavsett vad vi gör, aldrig kommer kunna upprätthålla dagens omfattande energiförbrukning. Visst är det önskvärt att reglerna skärps för hur man får och inte får avverka skog, det är jag den förste att skriva under på, men om Centraleuropa i framtiden har tänkt sig köra lika mycket bil, fortsätta att värma upp sina ensamhushåll till 25 grader och ha lika mycket el i strömuttaget som idag så kan inte ens vatten, vind, sol, raps och skog kombinerat täcka de energibehoven. Detta har bekräftats gång på gång av olika forskargrupper under de senaste åren. Med andra ord är hela den politiska diskussionen trams.

 

Eskil Erlandsson ser kortsiktigt på saken - lika kortsiktigt som sina kolpropagerande kolleger -och skiter i att skogen inte kan utgöra någon långsiktig lösning. Han skiter i att viktiga nyckelbiotoper avverkas i det här landet så gott som varje dag. Han vill inte ha några nya regelverk eftersom det kan kosta "arbetstillfällen". 

Borde inte Sverige se till att ha världens starkaste regelverk så att vi när oljetoppen (eller "den globala energitoppen" som den kanske hellre borde beskrivas som) är passerad kan ha både en bred och livskraftig flora/fauna och möjligheter till en liten men ändå existerande inhemsk energiförsörjning?

Mvh:
Johannes

Stora Enso, SCA, Holmen, Sveaskog, Weda, Norra, Swedwood, Skoglig samverkan m.fl.... LJUGER!

Min stora kärlek, och turligt nog också den person jag lever tillsammans med, har gjort ett bildspel om situationen i den svenska skogen - om hur skogs(miss)bruket bedrivs. Här får man svart på vitt att de nordiska skogsbolagen LJUGER i intervjuer, uttalanden och i miljöpolicydokumenten på deras hemsidor:

SE BILDSPELET HÄR.

//Johannes

Skogs(miss)bruket

Miljöaktuellt lyfter in National Geographic synpunkter på det svenska skogsbruket i den svenska debatten:

Läs notisen i Miljöaktuellt (och kommentarerna) här.

//Johannes

Svenska skogsbruket får kritik i National Geographic

Föreningen Skydda Skogen som jag är medlem i omnämns och det svenska skogsmissbruket får kritik i den här texten hos National Geographic.

Mvh:
Johannes

Julklappstips -rädda skog

Från en redan katastrofalt låg nivå fortsätter arealen gammelskog i Sverige att minska. För varje dag tar skogsmaskinerna ytterligare en tugga av den sista spillran. Ornitologer vittnar om att det har blivit märkbart tystare i skogen under de senaste åren. ArtDatabankens rödlista visar att många fåglar minskar i antal. Det gör även många andra arter av skogslevande djur och växter.

Föreningen Skydda Skogen sprider kunskap, skapar opinion och uppmanar till engagemang för våra sista gammelskogar. Föreningen har små ekonomiska resurser och drivs ideellt. Ett ekonomiskt bidrag är därför mycket betydelsefullt. Skänk en julgåva eller ge bort ett medlemskap. Ditt bidrag gör skillnad!
Att bli medlem i Skydda Skogen kostar minst 100 kronor. Plusgiro: 504609-9
Mer information hittar du här.

En film om det svenska skogs(miss)bruket.

En bra liten film om det svenska skogs(miss)bruket, producerad av ryska organisationen SPOK. Den är på engelska.

Blåbären försvinner.

Ja, vårt svenska skogsbruk tar död på blåbären. Inte nog med att de små buskarna har svårt att klara sig när skogen ständigt huggs ned och ersätts av monokulturer, bestående av enbart gran eller tall, de reagerar även negativt på den konstgödsel som de stora skogsbolagen använder sig av. Läs eller lyssna mer om detta på P4-Värmland.

Men varför måste man egentligen konstgödsla en skog? Träden kommer väl alltid tillbaka igen, eller?
Jo det kan man ju tro, men den moderna "svenska modellen" för skogs(miss)bruk förstör skogsmarkernas återhämtningsförmåga. Egentligen är det hela ganska enkelt: Vi vet ju alla att en åker måste gödslas för att kunna ge skörd år efter år. Den bör också i perioder få ligga i träda, och den bör emellanåt besås med gröngödsel (vanligen någon form av baljväxt som tex. klöver). Vi förflyttar ju trots allt, när vi äter av det åkern gett, energi från marken till våra egna kroppar. Ny energi måste tillföras marken.
Det är ingen skillnad när det gäller skogen. Alla våra åkrar är ju när allt kommer omkring före detta skogar. När vi hugger skogen och tar bort all biomassa från hygget förflyttar vi i själva verket en väldig massa energi från marken i fråga till ett industricentra någon annanstans. Därefter läcker själva hygget i sig energi under lång tid, eftersom det inte finns några nya grödor som kan binda all den energi den tidigare skogen band. Dessutom förvärrar det moderna skogs(miss)bruket situationen genom att plantera monokulturer, gallra bort oönskade trädslag och gallra.

Om skogen fick lov att återhämta sig själv så skulle på de flesta håll i Sverige björk, al, rönn och liknande trädslag vara först på plats - de är de s.k. pionjärträdslagen. Al har t.ex. den fina förmågan att (precis som jordbrukets baljväxter) fixera luftkväve och binda det i marken, och alla trädslag kan ju som bekant via fotosyntesen ta upp solens instrålningsenergi. Kort sagt: Sly binder energi. Energi som sedan frigörs och gödslar jorden när barrträden så småningom alldeles av sig självt tar över och långsamt kväver lövträden.

Förstår man dessa enkla sammanhang, förstår man också att det självklart bästa för jorden (och alltså även för oss) vore att aldrig kalhugga överhuvudtaget. Då skulle man för det första aldrig få det där stora energitappet. Inom de vettigare formerna för jordbruk vet man sedan länge med sig att alltid försöka låta jorden vara bevuxen av någon form av gröda, eftersom bar mark är ett sår. Öppen jord förekommer aldrig i naturen om inte jorden ifråga är sjuk eller skadad. Men nu är ju inte skogsindustrins uppgift här i världen att arbeta för naturen. Dess uppgift är att göra pengar. Därför föredrar man att hugga, plantera, konstgödsla och röja.

Om du vill ha några blåbär kvar i det här landet föreslår jag att du blir aktiv!

Mvh:
Johannes