Paris 13/11.

Detta är den ”sociala instabilitet”, som miljörörelsen och andra aktivister under 20-talet år varnat för skulle komma i kölvattnet av den gigantiska biosfäriska utarmning som vår civilisation ägnat sig åt sedan 1900-talets mitt.

Uppgiften att i en kort text som denna teckna en fullödig bild av tidens händelser är omöjlig. Men att i det här läget inte våga sig på att generalisera en smula för att kunna se de stora dragen vore direkt farligt: Attentaten i Paris har direkta kopplingar till IS, Syrien och den på vissa håll förfelade arabiska våren. Idag har detta folkliga uppror i det allmänna förenklande mediebruset förvandlats till en klassisk saga om ett folk som med krav om frihet och jämlikhet reser sig mot sina förtryckare. Att gnistan som hette akut arbetslöshet och ständigt stigande matpriser spelade en minst lika viktig roll i att tända denna interkontinentala brandeld, det verkar mer eller mindre ha tappats bort. Och att denna arbetslöshet och de höga priserna på mat hade en direkt koppling till 2008 års ekonomiska kollaps, det hör man väldigt sällan någon prata om i den etablerade debattens rum.

Vad var det då som orsakade krisen -08? Jo, bristande resurser. Att planetens tillgångar helt enkelt inte räckte till, vid den tiden formulerat som ”rekordhöga råoljepriser”. I den allmänna framställningen blev detta alltså till en simpel fråga om priser. Väldigt få – om några – debattörer vidrörde det faktum att dessa höga priser berodde på att tillgången helt enkelt inte längre kunde matcha efterfrågan. Kort sagt: Det fanns för lite olja för att hålla världens ekonomi igång.

Naturligtvis finns det fler faktorer än denna att väga in i en så komplex fråga som den om vad det är som orsakar internationell terror och frontlös internationell krigföring, men detta är ett mycket viktigt spår, och det glöms dessvärre mer eller mindre konsekvent bort.

Vad händer när de stora asiatiska glaciärer som förser miljarder med människor med vatten smält bort? Vad händer när förlusten av den biologiska mångfalden och klimatförändringar omöjliggör mänskligt liv på landområden som dittills rymt ytterligare miljarder? Vilka krig och folkvandringar leder inte det till? Och hur solidariska kommer vi att vara med offren för allt detta?

Folkvandringstiden (370-600 v.t.), sådan den presenteras i skolböcker, berodde på hunnernas rörelser i öst, vilket fick deras pressade grannar goterna att välla in över Europa, en process som påstås ha spelat en avgörande roll i det Västromerska rikets fall. Berättelsen är precis som denna artikel en förenkling, men ur ett strängt faktiskt perspektiv inte desto mindre sann. Låt oss tala om de stora rörelserna i vår tid, låt oss vara proaktiva.

- Johannes Söderqvist

Först publicerad i Landets Fria Tidning.

Sverigedemokraterna – ett omställningsproblem

Först publicerad i Fria Tidningen

Efter regn kommer sol. På ungefär samma sätt trodde Marx och grabbarna på sin tid att kapitalismen – som av en slags dialektisk naturlag – skulle komma att följas av socialism och slutligen ”människans frigörelse”. Denna tro har får man väl lov att säga kommit på skam.

Det är alltid vanskligt att med historien som utgångspunkt försöka skriva ett facit för nu- och framtiden. Men om vi utgår ifrån hur trenderna ofta har talat under 1900- och det tidiga 2000-talet, så ser det snarare ut som om att hård kapitalism åtföljs av någon sorts totalitarism, och inte sällan extremt högerorienterad sådan.

Kapitalet orsakar kriser, kriser som lämpas över till samhällets mindre bemedlade att lösa. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själva till hjälp) utan: ”Ut med invandrarna!”

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att SD och deras europeiska gelikar alla är en sorts återspeglingar av en gammal västerländsk maskulin princip: ”Makt-över” istället för ”makt-att”. Denna princip gömmer sig redan från början i vårt till ytan liberala system, men tillåts inte blomma ut annat än under kristider. Fascism är egentligen bara en extrem men logisk fortsättning på drag som alltid finns närvarande i vår kultur. Den är tanken att människan (egentligen bara vissa människor, och bara ett kön) kan transcendera naturen. Makt-över.

Den kris vi genomgår denna gång kan vi dock inte komma starkare ur på samma sätt som efter de två världskrigen och 30-talets ekonomiska svårigheter. De naturresurser som då krävdes för att återuppbygga och boosta ekonomin finns helt enkelt inte tillgängliga i samma omfattning längre. Dessutom hotar olika sorters ekologiska panikscenarier runt vartannat hörn. Det är ur medvetenhet om detta som omställningsrörelsen vuxit fram.

Det finns dock en ganska stor risk att denna omställning precis som Marx' förutspåelser kommer på skam. Vem kommer att intressera sig för hügelkultur, eller stadsnära skogsträdgårdar eller ens minskade co2-utsläpp i en västvärld som trasas sönder av politiska strider – eller ännu värre: i en västvärld som är ny-fascistisk? Vi omställare måste börja betrakta SD som ett problem fullt i klass med de vi redan talar så mycket om. Annars, är jag rädd, finns det stor risk att gröna och feministiska frågor kommer hamna mycket långt ner på agendan, eller värre, att vi i framtiden inte lika enkelt som idag kan välja vilka frågor vi vill engagera oss i.

//Johannes Söderqvist

Dör innan mig.

”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar åt våra barn och barnbarn.”

Ursäkta men det är ett sån jävla uttjatad skitfras. Jag är född 1976. Lever jag till 2050-talet kommer jag att (i väldigt selektivt urval) ha överlevt: orangutangerna, gorillorna, schimpanserna, bonoboerna (alltså alla våra egna närmaste släktingar), fjällrävarna, lejonen, blåvalarna, sjölejonen, hasselmössen, tigrarna, leoparderna, elefanterna, saolorna, de blåfenade tonfiskarna, de asiatiska geparderna, tornugglorna, fjällgässen (Akka ni vet), siklöjorna, torskarna, jätteibisarna, nyckelpigespindlarna, de rosa delfinerna (och en massa andra delfiner), kvastfeningarna, de kinesiska alligatorerna, de vilda kamelerna, de iberiska lokatterna, tapirerna, de afrikanska vildhundarna, läppbjörnarna … Läppbjörnarna ja. När barnen frågar vilken sorts björn Baloo är så får vi lov att berätta att han var en läppjörn.

Jag hatar hela tankefiguren ”Världen som vi ska lämna åt våra barnbarn”. Den betjänar enbart förfrämligandet. Som om det ännu fanns tid. Som om inte den viktigaste kampen stod nu. Som om inte alla dessa arters försvinnande var en förlust också för oss nu levande. För oss.

Hur som helst: dvärgvattenbufflarna, lemurerna, koalorna, girafferna, de europeiska och asiatiska gamarna, myrkottarna, jättesköldpaddorna (nej förresten, de dog ju ut härom året), de västliga svarta noshörningarna (ja visst ja, det gjorde ju de också). Förresten: under år 2015 förväntas bland annat vaquitorna, Hainan gibbonerna och de nordliga vita noshörningarna förklaras glida ur vårt grepp. Först av alla i år kanske blir den lilla grodan Ecnomiohyla rabborum, den sista av dem lever på Atlantas botaniska trädgård. Det kan man kalla att vara ensam.

Bara i Sverige hotas för närvarande drygt 4000 arter. Grovt räknat lever lite mindre än hälften av dem i vattnen som omger den skandinaviska subkontinenten och den andra dryga halvan i skogarna som bekläder densamma. Övergödning, gifter och skogsbruk.

Vem vill du vara? Vill du gå omkring och ”tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barn och barnbarn”, eller vill du vara den som gjorde någonting? Nu?  

//Johannes Söderqvist

Texten först publicerad i Landets Fria Tidning.

Ingen depression utan en smula hopp

Artikeln först publicerad i eminenta Tidningen Kulturen.

Inom miljödebatten råder i stort sett konsensus om att man, för att undvika att allmänheten blir paralyserad, måste fokusera på ”det som är positivt”. Finns det något man verkar frukta så är det en vitt omfattande samhällelig depression. För trots alla svarta rubriker om klimat och biologisk mångfald så är det ändå, hör och häpna, den klassiska europeiska framstegsoptimismens ande som genomsyrar debatten. Även om vi vant oss vid brasklappar om ökenspridning, stigande havsnivåer och utdöende arter så hör man förhållandevis sällan någon uppsatt etablissemangsperson säga att det är kört. Rättare sagt: något sådant hör man aldrig.

”Visst spyr vår civilisation ut en massa koldioxid, men nu ska vi bara forska lite här så kommer vi snart att kunna köra bilen på havre eller nåt annat spännande.” ”Jo det är ju sant att det dör ut en massa arter hela tiden, men det har faktiskt startats en massa fina bevarandeprojekt också.” ”Nej Östersjön mår inte så bra, men här i Sverige har vi – i jämförelse med andra länder - blivit jätteduktiga på att undvika övergödning.”

Att biobränslen sannolikt aldrig kommer att kunna ersätta oljan, att det inte räcker med några ynka ”bevarandeprojekt” när vi befinner oss mitt i ett geologiskt massutdöende och att Östersjön dör oavsett vem det är som skitar ner henne, det fokuserar vi inte lika gärna på. Våra kära forskare skriker sina lungor tomma när de försöker få oss att inse situationens allvar men det bryr vi oss inte om. Nej vi föredrar att lyssna till ”visionärerna” (som egentligen borde kallas status quo:arna). Till politiker, tankesmedjesnubbar och annat löst folk som rapar gröna drömmar dygnet runt. Men, har det slagit mig, det där gröna framtidssamhället som våra politiker talar om, ja det har de faktiskt talat om i snart 50 år nu. Så vart är det? Det är ju nu vi verkligen behöver det.

Tanken på att hela samhället deppar ihop är naturligtvis skrämmande. För vad kan egentligen åstadkommas i ett sådant läge? Och tänk om folk då får för sig att fullständigt skita i vad som händer i morgon, eftersom det ändå verkar vara kört. Sådana vinklingar tål naturligtvis att tänka på.

Men samtidigt kan man ju fråga sig om någon verkligt verksam förändring alls kommer att äga rum om inte folk får alla fakta på hand, får veta var vi befinner oss, hur läget verkligen ter sig. Eller såhär: Om du har drabbats av cancer så vill du nog, hur jobbigt det nu än kan vara, att läkaren berättar detta för dig och inte drar någon vals om att du åkt på en riktig monsterförkylning bara för att hålla dig vid gott mod.

Alla vet att det sällan är särskilt bra att leva på en lögn. Ändå är det precis det vi väljer att göra när det kommer till miljön, denna den svåraste och mest ödesmättade av alla frågor. Läget är desperat, och såvida vi inte väljer att drastiskt förändra vårt sätt att leva så finns det faktiskt inte mycket hopp alls. Det är en insikt av yttersta vikt som inte tål att jiddras bort.

Tänk om vad folk faktiskt behöver är att bli deprimerade? Alla de där forskarna och miljöaktivisterna som verkar vara de som har bäst koll på läget har ju inte sällan blivit just forskare och aktivister efter att de genomgått en djup depression. Det ingår liksom i paketet när man skaffar sig den nödvändiga kunskapen om det allmänna läget på den här planeten att man blir deprimerad. Eller som den amerikanske dokumentärfilmaren Jon Cooksey uttrycker det i en intervju: ”Om man inte är deprimerad vid det här laget så har man helt enkelt inte förstått.” (FOTNOT 1)

Som det just nu ser ut så ter sig faktiskt ljuset i tunneln allt längre och längre bort. Att haven dör, skogarna försvinner, arterna en efter en upphör att finnas till, klimatet förändras, oljan tar slut (FOTNOT 2), ekonomierna kraschar och våra samhällen på sikt upplöses i en malström av olika – och kanske på sikt också sinsemellan stridande - auktoritära strömningar, det löser vi inte genom positivt tänkande. Nej det ”positiva tänkandet” har blivit som en quick fix ut ur stundens desperation, det har blivit vår fiende.

Naturligtvis kan det vara bra att få fly ibland. Annars skulle vi aldrig orka. Efter en tung dag vill man verkligen bara se på TV. När förhållandet börjar lösas upp vill många dra direkt istället för att grotta ner sig i helnattslånga ångestdiskussioner i sängen. Eller om man går och grubblar hela dagarna så kan det nog faktiskt vara nyttigt att ge sig själv lite andrum medelst några öl och hyperytligt umgänge. Ja, många gånger kan det här med att fly vara någonting bra, det klokaste alternativet. Om ett lejon anfaller oss på savannen gör vi klokast i att fly. Alla andra alternativ ter sig faktiskt ganska korkade. På samma sätt kan det naturligtvis vara bra att fly när våra inre lejon attackerar. Enda skillnaden mellan att fly från yttre och inre fara är att flykten från det inre helst bör ske medvetet – som ett val och inte en reflex. De som alltid – reflexmässigt – mjukar upp sin inre stress efter arbetsdagens slut går t.ex. inte sällan under benämningen alkoholister. De som i sina relationer alltid flyr från alla diskussioner som leder djupare än ett glas med mellanmjölk går ofta i slutänden under benämningen ensamma – något de kanske inte önskat. Att ge sig själv lite andningsutrymme är inte fel, men att konsekvent undvika viktiga frågor som man behöver adressera tenderar lätt att bli lika farligt som det man ville undvika.

Miljöproblemet är naturligtvis inte i första hand en ”inre fara”, det är ett högst påtagligt yttre problem. Men alla våra försök att lösa det i det yttre har fallerat. Eller nja, det är en sannig med modifikation. Det finns faktiskt ganska gott om människor som tämligen framgångsrikt lyckats göra omställningen från det stora till det lilla ekologiska fotavtrycket. Problemet är att vi andra sällan eller aldrig får höra talas om dem, att de är så förhållandevis få. Men vad som är kännetecknande för dem alla är att de vid något tillfälle kostat på sig en riktigt fet depression. Att de tagit nackgrepp på den inre demon som skapas i oss alla vid brytpunkten mellan vår moderna hyperkonsumistiska livsstil och medvetenheten om att denna livsstil är ohållbar. Kort sagt: Miljöproblemen måste lösas i människornas inre, lika mycket som i det yttre. Vår ovilja att förändra vårt sätt att leva är ett hot mot allt.

Du som är född 1970 eller senare är du medveten om att det där ständigt återkommande gamla tugget om att ”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barnbarn” högst sannolikt inte gäller för dig? Talesättet har hängt i så länge nu att det blivit utdaterat. För det handlar inte om barnbarnen, eller ens om barnen längre, det handlar om ditt eget liv. Det handlar om hur världen ser ut runt år 2050 - det årtionde då vi 70-talister rent statistiskt förväntas kasta in handduken. Så frågan är om Du vill fortsätta blunda och dö i en framtida värld fullkomligt berövad allt hopp, eller om du åtminstone vill försöka göra någonting nu.

Den schweizisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross revolutionerade under 70-talet vården av människor som drabbats av sorg med sin ”sorgens fem stadier”-modell. Korthugget sammanfattat kan man säga att denna går ut på att allt sorgearbete genomgår fem stadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptens. Om man försöker titta på vårt samhälle från ett fågelperspektiv med Kübler-Ross som lins så kan man faktiskt se att vi lever som fastnaglade i det första stadiet – förnekelse.

Visst finns det en del grupper – t.ex. miljöaktivister – som kanske kan sägas ha trätt in i ilskans sfär, och individer som tagit sig ännu längre ändå i sitt arbete, men som samhälle vägrar vi tämligen konsekvent att se att vi ens har en anledning till sorg. Detta kanske inte skulle vara ett sådant stort problem om vi bara hade tid. Om vi kunde låta saker ha sin gång och långsamt under någon 100-årsperiod glida från stadie till stadie. Men tid är dessvärre en större bristvara än t.om. rent vatten, olja och fosfor. Vi har befunnit oss på samma punkt sedan 60-70-talen då de globala larmrapporterna om biologiskt massutdöeende, klimatförändringar och hårdnande samhällsklimat började synas på allvar i våra medier. Vi borde egentligen redan ha tagit oss igenom de första fyra stadierna och nu befinna oss på ”acceptens” (som ju också betyder att dra upp linjer för någonting nytt). Dessvärre är det enda som verkligen förändrats att styrkan i våra blundmuskler blivit större och att läget i det yttre – i skogarna, jordarna, sjöarna och skyarna – förvärrats avsevärt.

Den anda som verkar råda är en som säger att det för guds skull inte får bli obekvämt.

Det jag vänder mig emot är att vi inbillar oss att vi ska kunnat ta oss ur den här krisen utan att egentligen förändra någonting på djupet - ja utan att ens bli ledsna. För mig framstår det som fullkomligt orimligt att ta sig ur någon kris alls utan att gå till botten med de problem som orsakade den. Depression och ångest kan naturligtvis verka förlamande ett litet tag, men att inte deppa och ha ågren kommer vara förödande. Tyvärr är deppen tabu i vår kultur.

Europa och hennes barn på andra sidan Atlanten är berättelsen om ”Framsteget”. En berättelse som går att rita med en penna: Ett streck som går från lågt till högt; från mörker till ljus; från djurisk dumhet till mänsklig upplysning; eller som de mer religiöst sinnade kanske ser det: från födelseögonblickets slem och smuts via ett disciplinerat liv till dödsögonblickets befrielse då vi åter blir ett med vår Skapare. Vår kultur innehåller inte den alternativa berättelse som säger att allting en dag faktiskt kan komma att upplösas i total meningslöshet.

Visst intar det romerska rikets fall en central position i vår kanon, men på sätt och vis verkar denna händelse hela tiden mest ha betraktats som ett tillfälligt bakslag. Den folkligt sett kulturellt rika medeltiden betraktas än idag av många som just en mellantid, ett vakuum på 900 år mellan två för oss mer intressanta – läs viktiga – perioder. Framtiden är utvecklingen, och utvecklingen är ostoppbar. Den går som på räls, styrd av evolutionen, Gud eller ekonomernas osynliga hand. Här finns inte plats för det totala misslyckandet.

Nej istället verkar systemet ha kommit upp med en modell där vi ömsom översköljs med svarta rubriker om ”KLIMATCHOCK” eller något liknande, ömsom får lugna ner oss med koldioxidkompenserat rödtjut samtidigt som vi ser på sci-fi-liknande vetenskapsprogram om framtidens ”gröna” samhällen på vår nya energisnåla flat screen.

Låt oss istället snälla fejsa fakta: vårt system har misslyckats kapitalt. Inte enbart när det gäller det sätt på vilket vi utvinner och förgasar naturresurser, utan också i att utbilda allmänheten om hur extremt kritiskt läget faktiskt är. Vad vi behöver är faktiskt en riktig jävla rotblötedeppression. Eller som minst så behöver vi i alla fall få en klar bild av hur desperat situationen är, annars kan vi inte heller utforma några vettiga planer för hur vi ska agera - och jag skulle vilja se den individ som fixar att sätta sig in i läget utan att bli just en smula deprimerad.

 - Johannes Söderqvist

Fotnötter: 

1:  Intervju med amerikanska webb-TV-kanalen Peak Moment TV.

2: Att oljan tar slut är mer av ett talesätt: Den kommer att ta slut som en resurs för oss människor, men den sista oljan kommer sannolikt aldrig att pumpas upp ur marken då den är alldeles för svårtillgänglig och därför för dyr.

Fascismens estetik

Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen den 29/12 - 13.

Fascismen är den enda ideologin som åtagit sig uppgiften att fullt ut försöka förena estetik och ideologi (politik) och skapa en syntes. Här står de andra politiska rörelserna – till och med yttersta vänstern – handfallna, och ultranationalisterna skjuter i öppet mål.

Världen är en krånglig plats. Inte att undra på då den ju innehåller allt. Politik kan ur en synvinkel ses som en strävan efter att, utifrån vissa givna förutsättningar som t.ex. naturlagarna, försöka kontrollera världen. Det är en vilja att styra in alla världens olika strömmar i en bestämd och för människan (eller en viss grupp människor) gynnsam riktning. Till politikerns uppdrag hör också att för väljarna försöka förklara hur detta ska låta sig göras. Liberaler försöker alltså förklara hur världens strömmar ska styras så att var och en kan uppnå en så hög nivå av individuell frihet som möjligt; socialister vill att alla ska inse fördelarna med ett gemensamt brukande, medan de klassiskt konservativa inte alls vill att vi ska fundera på fördelning – av bildning, hyfs och kunskap om de gemensamma traditionerna kommer också trygghet och stabilitet. Under senare år har även tillkommit de gröna rörelserna vilka med varierande resultat försökt sammansmälta liberalismens individualism och socialismens gemensamhetstanke med senare årtiondens vetenskapliga rön om planetens begränsningar.

Gemensamt för dem alla är att detta, att förklara världen, inte är ett lätt jobb. Livet är orättvist, hårt för många och naturens begränsningar är en nagel i ögat på den västerländska drömmen om ”det eviga framsteget”. Det har visat sig bli svårare och svårare att enkelt formulera både problembild och lösningar. I början av 1900-talet kunde vänstern som vid den tiden var splittrad i allt från anarkister, syndikalister, kommunister och socialdemokrater ändå erbjuda den rådville medborgaren en någorlunda samlad utopisk framtidsvision: En värld av jämlika medborgare i ett klasslöst samhälle. På de flesta ställen gjorde detta att en majoritet samlades i eller röstade på det vänsteralternativ som framstod som minst extremt – de socialdemokratiska partierna.

Om den politiska arenan var schatterad och svår att greppa under det tidiga 1900-talet så är det ingenting mot idag. Låt oss ta socialdemokratin som ett exempel på de problem som uppstått: Denna den mest vanliga och vidast accepterade formen av socialism har på ett avgörande sätt varit med och skapat den moderna breda medelklassen. Men över tid kände sig inte längre människorna i denna nya och mycket stora socialgrupp befryndade med socialdemokratins ideal, vilka tydligt stammar från ett arbetarperspektiv. Väljarkåren har blivit bourgeoisie, och som sådan hyser den främst borgerliga värderingar. Det tunga val dagens socialdemokrati står inför är alltså att antingen stå fast vid sina ideal, men tyna bort, eller att bli mer blå – men i en sådan maklig takt att man hela tiden hinner med att måla över detta med rödfärg.

De flesta av världens länder sitter dessutom fast i någon form av frihandelsavtal, är medlemmar i överstatliga unioner och är sammanflätade med det väldiga globala penga- och handelsnätverk som på många sätt gör ideologi som sådan överflödig. Det är extremt svårt att presentera en trovärdig ideologiskt driven framtidsvision. Detta gäller för alla icke-extremistiska partier, inte bara för socialdemokratin. ”Utopiernas tid”, är som så många före mig har sagt, ”över”.

Det är på det här spelbrädet som ny-fascismen kliver in. Mitt i den gråa politiska röran står en aktör med ett tydligt formulerat problem, lika tydliga lösningar på detsamma, och ett ideologiskt mål som glänser som ett julkort av blanklackat papper. De ultranationalistiska rörelserna utgör ett praktexempel på klassisk marknadsföringsteknik. Man presenterar i ena andhämtningen ett hot för att i nästa visa på lösningen. Ni vet: ”Smutsiga kläder? Använd tvättmedlet X.” Eller: ”Halkiga vägbanor? Köp dubbdäck från Y.” Men medan dubbdäckstillverkare enbart erbjuder lösningar för en enda sorts problem så försäkrar ny-fascisterna att snart sagt allting går att fixa med en enda åtgärd. Det är ungefär som om tvättmedelsfabrikanten skulle påstå att även bilkörningen blev säkrare av fläckfria kläder. Ny-fascismens standardlösning heter Ut med invandrarna: ”Dåliga pensioner? Ut med invandrarna!”, ”Arbetslösheten? Ut med invandrarna!” Eller: ”Klimatförändringen? Ut med invandrarna!”.

Men om ett allmänt hot och en lösning på detta är betydelsefulla faktorer för att rörelser som dessa ska nå ut så är målet, framtidsutopin, ännu mer grundläggande. Hitler formulerade sig aldrig enbart i termer av: ”Judarna är farliga. Bort med dem. Punkt.” Viktigast var den alltigenom romantiserade bilden av framtidens Storgermanien som vi kan se på propagandaaffischer eller nazistisk konst från 30-talet: Solnedgångsförgyllda fält fyllda av slåtterkarlar och nyskördade sädeskärvar; halmtaksbeklädda korsvirkesbyar där starka blonda män med uppkavlade skjortärmar ses hjälpa unga vackra fruktbara hustrur med något ruralt göromål; eller varför inte modellen av framtidens Berlin (Germania) med sina enorma marmorbyggnader och paradgator.
20- och 30-talets fascism blev inte en massrörelse för att den predikade mörker, förstörelse och död, utan tvärtom för att den förmådde förmedla en känsla av att de (och enbart de) såg ljuset. Kort sagt: estetiken har för nationalister och fascister alltid varit ett medel för att uppnå deras mål. Den har varit minst lika viktigt som ideologin själv. Ja, när det gäller just ultranationalismen kan man säga att ideologin i sig är estetik. Extasen kommer före tanken.

Vi är vana vid det omvända upplägget: Liberalismen eller socialismen grundläggs som intellektuella konstruktioner, därefter skapar propagandamakare bilder och stämningar som utgår från ideologin. Kommunismen som idé finns t.ex. fortfarande kvar även om man tar bort stjärnan, rödfärgen, Che Guevara och affischerna med arbetaremotiv. Den är i likhet med de andra klassiska ideologierna en främst filosofisk konstruktion. Fascismen å andra sidan utgår ifrån estetiken som ett ideal. D.v.s. medan andra politiska riktningar använder sig av bilder, musik, berättelser och vad det nu vara månde för att lyfta fram och på ett enklare sätt förklara sina kärntankar, så är fascismen sina bilder, sin musik och sina myter. Ett ariskt rent Europa fritt från judar eller ett kulturellt homogent Europa utan muslimska inslag är båda först och främst skruvade estetiska ideal. Det är en viss färgskala framför en annan, ett tonspråk, specifika smaker och dofter.

Till en början bemöttes ofta de tidiga fascisterna med hån just på grund av sina gränslösa framtidsvisioner. Knappt någon trodde väl år 1919 att den nygrundade fascistiska rörelsen under ledning av Benito Mussolini inom mindre än tre år skulle bilda regering i Italien. Men de politiska motståndarnas skratt förbyttes i regel snabbt i fruktan när väl fascisterna började leverera. 1923 skrattade man inte längre åt Mussolinis prat om ett nytt romerskt rike; han hade ju redan gjort det omöjliga, så varför skulle han inte kunna lyckas även med detta?

De nazistiska rikspartidagarna i Nürnberg var en uppvisning i politisk estetik. När folk med sina egna ögon kunde se Alberts Speers monumentalarkitektur och de nattliga fackeltågen och därtill höra Wagners musik ackompanjera det hela verkade inte längre Storgermanien så avlägset. För bara några år sedan hade Tyskland varit ett land i upplösning. Nu paraderade under minutiöst ordnade former hundratusentals tyskar tillsammans.

Det hjälper inte oss demokrater ett skvatt att våra dagars ultranationalisters propaganda är manipulativ och felaktig ”om dess skapare kan utgå ifrån att publiken nu som på 30-talet likställer skönhet med sanning”. (FOTNOT 1.) Vi kan helt enkelt inte bemöta estetik med argument. Det är två helt väsensskilda företeelser. Det omvända förhållningssättet däremot har – åtminstone historiskt sett – visat sig fungera ganska bra. Man kanske t.o.m. skulle kunna våga sig på att sammanfatta det hela med den gamla välkända sentensen ”En bild säger mer än tusen ord”.

Tilltalas ens estetiska sida av de bilder som växer fram för ens inre syn av ny-fascisternas moderniserade heimat-retorik så är risken ganska stor att man väljer bort mer resonerande alternativ. Inom ultranationalismen är folket självt den perfekta bilden, förkroppsligandet av den estetik man förmedlar. Hur mycket mer lockande är det inte att låta sig uppslukas av en sådan extatisk och glädjestrålande, ljus rörelse – som dessutom parallellt tillåter utlopp för och inte skuldbelägger aggressiva känslor – än att sätta sig ner och lyssna på en för många människor dyngtråkig debatt eller filosofisk diskussion.

Naturligtvis är alla rörelser, inte enbart ultranationalismen, bärare av en sorts kärnberättelser som har sina bilder, men dessa är hos de mindre extrema partierna idag ganska grumliga. Få, om några, nutida socialister ser framför sig samma tydliga bilder av stolta arbetare i kollektiv som 20- och 30-talsmänniskorna gjorde. Inte ens Europas gröna partier - vilka har en så tydlig hotbild i form av klimatförändringar och utarmning av den biologiska mångfalden att arbeta med - lyckas förmedla en riktigt tydlig framtidsvision. I bilder talat så förknippar nog ”vanligt folk” snarare de gröna rörelserna med domedag och undergång – och sådant lockar knappast den breda medelklassen.

Återfödelsen är ett ständigt återkommande fenomen inom snart sagt alla fundamentalistiska rörelser. Professorn i modern historia vid Oxford University Roger Griffin definierar fascismen så här: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” (FOTNOT 2.)

På den här punkten uppvisar fascismen många likheter med religionerna. Nya religiösa strömningar utgår t.ex. så gott som alltid ifrån en mytisk ”ursprunglig andlighet” till vilken just de hittat en karta. Följer man bara denna kommer man att få uppleva en sorts återfödelse.

På samma sätt förhåller det sig med ny-fascisterna och ”nationens återfödelse”. Problemet med de ”fornstora dagar” man drömmer om är förstås att de aldrig existerat – i alla fall inte om man ser det ur den lilla människans perspektiv. Gustav II Adolf kanske på sin höjds dagar personligen upplevde en viss ”storhet” - vem vet – men det gällde knappast för hans soldater (av vilka de flesta f.ö. inte ens var svenskar) som dog under fruktansvärda umbäranden i sjukdomar eller på något av 30-åriga krigets många slagfält.

Nu utgör inte de gamla svenska krigarkungarna (längre) självklara inslag i Sverigedemokraternas propagandaapparat. Man har på senare år i stort sett helt övergivit dessa bilder till förmån för en sorts bullerby-scenografi, där små blonda pojkar och flickor går på fisketur med metspöet och fikakorgen i högsta hugg längs någon gärdesgårdsbeklädd grusväg (allt under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”), eller där en vacker kvinna, framför en fond av svensk sensommaräng, lyfter upp och pussar en söt bebis med hemvirkad luva (paroll: ”En röst för tro och tradition”.). Sett till sin helhet verkar den samtida breda svenska ultranationalismen i sin estetik försöka para Astrid Lindgren med någon sorts bild av det gamla folkhemmet. I alla avseenden vill man tillbaka till ett ”då” som anses bättre än nuet.

Sverigedemokraternas och deras estetiska retorik faller enligt professor Griffins definition (”ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”) ganska självklart in under begreppet fascism.

På näst sista sidan i sin bok Älskade fascism skriver Henrik Arnstad om hur den på trygghet och optimism svältfödda nutidsmänniskan kan komma att lockas av ultranationalismen: ”Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med 'de andra', vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar?” […] ”Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.” (FOTNOT 3)

Här är ett citat från en av vårt lands många ultranationalistiska bloggar (nyskapande.com). Bedöm själva. Är det estetik eller ideologi? Är det bådadera? Hur bemöter vi det här?

”Vår strävan består inte endast av vissa reformer som ska genomföras. Det handlar om något betydligt djupare. Vi vill väcka den nordiska folksjälen som så länge slumrat – vi vill väcka Wotan inom oss. Inspirerade av hur psykologen Carl Gustav Jung såg Wotan som en manifestation av den germanske anden, ser vi framför oss en norrön renässans som väcker vår livsglädje, folkgemenskap och erövringslystnad.” (FOTNOT 4.)

Lika lite som man kan bota unga nynazister enbart med eviga auschwitzföreläsningar så kan man omvända Sverigedemokraternas väljare med flyktingstatistik och rationella argument. Människor hungrar efter något mer. Något som den reguljära politiken inte längre förmår ge dem. Liberalerna hade sin franska revolution, som under långliga tider kunde tjäna som en bild av det nya, vackra, jämställda. Socialdemokraterna skapade den bild av folkhemmet som fascisterna idag använder sig av. Under nästan hela 1900-talet kommunicerades den socialdemokratiska tanken till allmänheten som bilden av att man ville bygga ett helt nytt sorts samhälle. De gröna hade också de under sina första år en hyggligt tydlig bild av vilken sorts framtid man ville se. Sol- och vinddrivna stadsdels- och bygemenskaper med mängder av småföretag och en hög grad av självförsörjning. Men då denna bild ansågs vara osannolikt naiv och bemöttes med hån av de politiska motståndarna och pressen inordnade man sig ganska snart i de grå leden.

Alla dessa rörelser har haft sina bilder. Ibland har de t.o.m. i likhet med fascisterna lyckats skapa en syntes mellan tanke och skönhet – med den enda skillnaden att tanken kommit först. Man kan inte snacka tillväxt och hur duktig eller dålig det ena eller andra laget varit på att balansera statsbudgeten och förvänta sig euforiska åhörarskaror.

Speciellt problematiskt blir det när man tänker på att inga gängse politiska åtgärder längre verkar hjälpa, på allvar. Alldeles oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur så minskar ju inte arbetslösheten nämnvärt; reallönerna har antingen stått still eller minskat under åtminstone 40 års tid; miljösituationen blir bara värre dag för dag och det politiska systemet visar med all önskvärd tydlighet hur oförmöget det är att hantera situationen. Folk röstar inte längre för en bättre framtid, de röstar för att minimera den skada de troligtvis kommer råka ut för i vilket fall som helst. Fascismens enkla lösningar och ljusa framtid ter sig bevisligen i detta sammanhang ytterst lockande för somliga väljare.

Och på ett sätt – ett enda – har de kanske rätt. Det kanske verkligen behövs en syntes mellan tanke och skönhet, ideologi och estetik. Inte deras. Många andra.

Vi är människor, inte maskiner. Vi vill inte finnas till bara för att bidra till tillväxten, som ska betala för sjukvården, som gör att vi orkar fortsätta bidra till tillväxten. Barn vill sannolikt inte gå i en korvstopparskola vars främsta syfte inte alls är att lära dem kritiskt tänkande utan att pressa i dem så mycket svenska, engelska och matte att de kan komma in på lämpligt universitet, varifrån de sedan kan kliva rakt ut i tillväxtbidragandet.

Vi är människor. Vi vill jobba med någonting meningsfullt, som har en anknytning till oss själva. Vi vill vara med våra barn. Vi vill dela livet med släkt, vänner, grannar och nytillkomna bekantskaper. Vi är också djur, och som sådana kan vi inte iaktta det ekosystem som vi är en del av trasas sönder bit för bit utan att vi börjar tappa hoppet och tron.

Vi är varelser som eftersträvar lycka, och vi behöver bilder av att denna strävan faktiskt är möjlig.

-- J - Johannes Söderqvist

Fotnötter

1: Samhället som teater, Karlsson, Ruth, 1983, sid 18.

2: Älskade fascism, Arnstad 2013, sid 391.

3: Ibid, sid 398.

4: Jag har försökt ta reda på om bloggen Nyskapande är knuten till något politiskt parti. De enda antydningar till kopplingar jag funnit var en tråd på Flashback där det påstås att domänen är registrerad av en person med anknytning till Sverigedemokraterna. Av innehållet kan man i alla avseenden sluta sig till att skribenten (skribenterna?) gillar vissa av SD:s politiker.

 * * *

Om du diggade den här artikeln eller något annat jag skrivit så kan du alltid trycka på prenumerationsknappen i spalten till höger. :-)

Mvh: J.

Undrarna - suntförnuftismens främsta tankesmedja

Undrarna - Sveriges ledande tankesmedja till stöd för suntförnuftismen. 

Suntförnuftismen är såklart en fullkomligt meningslös ism. Sunt förnuft är i sig ett nonsensbegrepp helt enkelt eftersom det inte går att definiera. Det finns lika många definitioner som det finns människor. Det är just därför vi använder oss av begreppet. Det ställer en fråga: Vad är sunt förnuft?

Vi ogillar ismer. Vi diggar livet! Att vara en suntförnuftist innebär att man erkänner att livet och situationen i världen inte kan kirras enbart med hjälp av politisk kohandel och med typiskt västerländsk rationalism. Det sunda förnuftet är sunt just för att det är individuellt, för att det på ett personligt plan kräver någonting av den som använder sig av det. Dessutom andas begreppet att man inte enbart litar på det kalla intellektet; att det också finns en poäng med erfarenhetsgrundad klokskap, att stå med bägge fötterna (och kanske också händerna) i myllan.

Men sedan har vi också ställt upp några riktiga krav för vår ism. Som suntförnuftist håller man inte på med några bullshitargument. Det finns vissa fakta vi inte ens med uppbådande av all vår retoriska förmåga kan ta oss runt. Ett sådant faktum är t.ex. att konstant ekonomisk tillväxt inte är förenligt med en levande planet. Alla vet det, men väldigt få snackar om det, och de allra flesta av de som faktiskt snackar ägnar sin tid åt att ta sig runt problemet på ett teoretiskt filosofiskt plan. Resultatet av detta har blivit en massa green wash-termer och mumbo jumbo som ”grön tillväxt”, ”ekosystemtjänster” eller ”miljövänliga transporter”.
Ok, som suntförnuftist tänker man då: ”Men hallå, 'grön tillväxt' vad säger det egentligen? Inte ett skit. Det är ju bara ett fint ord men som inte beskriver en enda verklig process. En tjänst, det är något som någon erbjuder. Men ekosystemet erbjuder inte oss någonting. Vi kan välja att ta eller att inte ta, och om vi tar så kommer detta alltid att ha sina risker. Och 'miljövänliga transporter', va' fan är det? Ingen transport kommer någonsin att vara miljövänlig. På sin höjd kan man uppnå att de blir lite mindre miljöfarliga, men det är också allt.

Men låt oss återgå till tillväxtfrågan. Här är några suntförnuftistiska exempel på varför konstant tillväxt inte fungerar:
1.) För att konstant tillväxt är onormalt. Förutom i fallen med kärnreaktioner och cancertumörer så existerar fenomenet inte i naturen. Tillväxt förekommer hela tiden runt omkring oss i alla möjliga former; som när en sättpotatis över sommaren förvandlas till kanske 15-20 nya potatisar, eller när barnet växer och blir större för varje år. Det bisarra vore om potatisen bara fortsatte att förmera sig i all evighet eller om barnet aldrig slutade växa. All naturlig tillväxt följs av ett avstannande och sedermera ett nedvissnande.
2.) Låt oss leka med tanken att Värmland var en helt isolerad och självstyrande region, ett eget land utan kontakt med omvärlden. Inom detta hypotetiska rikes gränser kan man även med de allra bästa jorbrukstekniker bara få fram en viss begränsad mängd mat varje år. Det samma gäller naturligtvis för skogsråvara och allt annat vi värmlänningar kan plocka ur naturen. Mängden råvara bestäms såklart av sådana faktorer som landareal, årstidsväxlingar m.m. Trots att det borde vara ganska uppenbart för alla att man i ett sådant läge gör bäst i att anpassa livet efter dessa grundläggande förutsättningar så har de styrande i Värmland bestämt sig för att man ska ha en ständigt växande ekonomi. Är det någon som tror att detta är möjligt i längden? Nej, naturligtvis inte. Konstant tillväxt fungerar helt enkelt inte i ett slutet system med begränsade resurser. Det finns egentligen ingenting som skiljer Värmland från världen, bara skalan. Världen är också ett slutet system. Bara för att världen är det största måttet som alla andra mått jämförs med innebär inte detta att måttet saknar gränser.

Att konstant tillväxt inte fungerar är alltså ett exempel på ett faktum man som suntförnuftist måste ställa sig bakom. Det är inte fakta som driver tillväxtälskarna utan sådant som presitge och kanske också en rädsla och ovilja inför hur alarmerande situationen verkligen är.
Vi suntförnuftister tror att det är viktigt – ungefär som när en person tillfrisknar från missbruk – att se hur kass situationen är på riktigt för att kunna bedöma vilka åtgärder man ska vidta. Vi tror också att frågan är viktig – att undra. Kan vi ta oss ur den här situationen, eller ens räta upp skutan någorlunda, utan att hjälpas åt? Nej det är nog svårt. Och all form av samarbete underlättas av att man frågar mer än man påstår. 



//Undrarteamet

(Och den utmaningen, att börja ställa mer frågor, är lika stor för oss på Undrarna som för  någon annan. 

Läsvärt

Intressant:
http://www.tangledwilderness.org/pdfs/usul-postciv-letter.pdf

Kulturell global kollaps???

Just when you thought you'd survived the fears raised by the end of the Mayan calendar, eminent Stanford University scientists Paul and Anne Ehrlich have issued a report titled "Can a Collapse of Global Civilization be Avoided?" in the Jan. 8, 2013 issue of Proceedings of the Royal Society, Biological Sciences division, revealing that "global collapse appears likely." ........

Läs hela artikeln i Huffington Post.


//J.

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Oj, oj, oj... Min bok har fått en helt strålande recension i Fältbiologernas tidning. 

Här nedan följer några klipp. Men om man vill läsa hela recensionen så får man gå in på Fältbiologen.

                                                             *      *       *       *

Tonen är fritt prövande, och Söderqvist menar att det han gör är att spekulera – inte att komma med absoluta sanningar – vilket han gör modigt och bitvis riktigt briljant. Ansatsen att ”ta ner de stora frågorna på köksbordet” är sympatisk, liksom att författaren understryker att det här är frågor som berör oss alla och att det medför problem när enbart expert- och elittyckare får uttala sig om civilisationens vägar framåt (eller kanske bort från det vi kallar civiliserat?). Jag håller inte med Johannes Söderqvist om allt som han skriver och vissa partier känns mindre genomarbetade, vilket dock inte är konstigt i en bok som spänner över så många olika fält.

                                                            *      *       *       *

Söderqvist lyfter fram människans sociala förmågor, frågan om vad frihet egentligen är, och den potential som finns i samarbete och gemensam förståelse. Det ger hopp. Han går också till skarp och konkret attack mot patriarkatet, och poängterar att vi behöver tänka i nya banor – det går inte att lösa ett problem med samma medel som orsakade det, som Einstein sa.

                                                            *      *       *       *

Jättekul.

//Johannes

USA - landet vi älskar att hata

"Amerikaner, de är högerkristna fundamentalister hela bunten. Inte en enda av dem tänker på någon annan.” Orden kom från en god vän till mig. Han är fortfarande min vän, men visst häpnar man ibland över folks fundamentalistiska fördomar. Inte heller var det första gången jag hört ett liknande uttalande rinna över en svensk, vänsterinriktad, kulturradikals läppar.

I USA finns naturligtvis alla sorter och typer, precis som här – fast fler. Min vänstervän skulle nog häpna om han insåg att många, för att inte säga de flesta, av de progressiva och intressanta nya vänsteridéerna kommer just från staterna. John Zerzan t. ex. tillhör tveklöst de mest radikala samhällsfilosoferna idag. Utöver honom kan vi med stor behållning läsa en hel drös ständigt aktuella tänkare: David Graeber, Carolyn Baker, Charles Eisenstein, Marilyn French och gamle Chomsky för att bara nämna några. Om man jämför med hur många nya fräscha, världsförbättrande idéer det kommit från Sverige under de senaste 50 åren börjar det bli pinsamt.

USA är också det land som fött fram Vietnam-, miljö-, och senast Occupyrörelsen. Medan de svenska ”radikalerna” ändå någonstans hoppas på att staten ska ta hand om deras problem åt dem, så överger, as we speak, 100 000-tals amerikaner städerna, och flyttar ut på landet. De har nämligen insett något som så gott som totalt gått den svenska storstadsorienterade vänstern förbi: Landsbygdsliv är lika med motståndskraft!
Viktigare ändå är att delar av den amerikanska vänstern har förstått att ”den nya tekniken” som Maktens gudar hela tiden vill sälja på oss, inte kommer bli vår frälsning. De odlar, håller djur, restaurerar och driver gamla kvarnar, skapar mötesplatser där människor – ansikte mot ansikte och inte via skype – kan träffas och utvecklas, skapar direktdemokratiska byalag, utvecklar byteshandel och penningfri ekonomi et cetera. Man gör sig oberoende av kapitalismen, och står mer rustad inför dess nedvissnande.

Fler och fler börjar också ifrågasätta sådana marxistiska käpphästar som produktionsmedlens expansion och fortsatt teknisk utveckling. Man gör så eftersom man börjar förstå att det kanske just är den domesticerande inställningen – att människan står höjd över naturen – som är kärnan i alla modernitetens problem. Man börjar lämna landet Vänstern.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med att Högern visat sig ha rätt, utan snarare att vänstertanken som sådan tjänat färdigt. Vad världen idag behöver är inte anti-kapitalism utan en helt ny vision. Den jordmån som en gång fick vänstern att gro och slå rot hette förtryck. Allt förtryck, alla ojämna relationer, har ett inneboende behov av att rättfärdiga sig själv, och därför föds berättelser som så småningom blir till ideologier. Högerns från början religiöst färgade berättelse säger att människan är ond, syndig, girig och självisk, men samtidigt att hon är överlägsen allt i sin omgivning. Vänstern är bara ett svar på hur man ska kunna hantera denna ”sanning”.

Den negativa självbilden är någonting som hänger ihop med hela västvärlden (och ytterst med civilisationen självt). Vänster och höger är bara två olika sätt att hantera denna bild. Om högern säger att: ”Vi måste släppa den naturliga själviskheten, konkurrensen mellan individerna, fri.”, så säger vänstern att: ”Vi måste ha ett system som kontrollerar människans inneboende girighet.” På samma sätt som både kyrkan och djävulsdyrkarna faktiskt är kristna (fast på lite olika sätt) så är både vänstern och högern höger (fast pro eller anti). Om man skulle fortsätta med religionsliknelserna så kan man nog mest likna de amerikanska radikalerna vid hedningar. De förhåller sig överhuvudtaget inte till vare sig gud eller satan.

Sverige är nog – på tvärs mot vad svensken själv tror – det mest individualistiska landet i världen. Amerikanerna har sedan länge förstått att de har mycket lite hjälp att hämta från staten, vilket har tvingat folk till samarbete och aktivism inom alla möjliga områden och på alla möjliga plan. Men vi, vana som vi är vid att samhället fixar allting åt oss, har förvandlats till ett gäng barnungar i ständig jakt på nya häftiga former av konsumtion. Socialkapitalismens baksida!

När den svenska vänstern slutar lämna landsbygden för ett hippare vänsterliv i staden, sliter makten över sina egna liv ur konsumtionsmonstrets käftar och handfast börjar bygga sin vision – bortom vänster – då kan vi snacka. Innan dess är allt tjat om ”vidriga amerikaner” inget annat än sverigedemokratism.

- Johannes Söderqvist, är skribent och kompostfundamentalist
---------------------------------------------------------------

Artikeln publicerades 28/8 i Tidningen Kulturen.

Förvisade från världen

Moderniteten har fördrivit oss från världen och placerat oss alla i en verklighet som uppges vara en teknikens förlängning av våra medvetanden. Ett nytt samhällssystem. Som alla system så dras även vårt med problem. Miljöförstöring är ett av dem. Dessvärre tenderar system mycket sällan reformera sig själva på ett sätt som tar kål på systemet självt. Därför finns det alltid saker som inte får sägas eller ens vidröras inom alla system. Åsiktsbegränsning är inbyggt.

Grundkontexten för det rum vi blivit placerade i är att det bygger på teknologi. Om det skulle visa sig att denna teknologi är en del av de problem vi kan se omkring oss idag, så kan vi alltså vara säkra på att detta synsätt aldrig kommer kunna bli en sanning inom det teknologiska systemet.

Vidare förhindrar den teknokratiska världsuppfattningen oss från att ha några som helst kunskapsgrundade åsikter om allt som finns utanför rummet. Det vi vet om skog, regn, om hur mat blir till och om samvaron med andra människor, det får vi lära oss av tekniken. Vi lär det med ögonen och hjärnan, alltmer sällan med händerna, fötterna och hjärtat.

Klimatinfo, dödstal och fördelningspolitik förvandlas i det samtida nyhetsflödet till enbart siffror. Abstraktioner som på en personlig nivå engagerar oss mindre än arbetsplatsens obligatoriska kaffekassadiskussion. Det industriella jordbruket förmår till en början öka skördarna – Facebook ökar antalet potentiella kontaktytor. Det industriella jordbruket dödar emellertid med alla sina gifter och tunga jordovänliga maskiner på sikt sitt eget produktionsunderlag – Facebook och de andra s.k. ”sociala” medierna tar kål på själva den mänskliga förmågan att socialisera. Tekniken och det ”primitiva” personifierar många gånger den gamla konflikten mellan kvantitet och kvalitet.

Teknik kan aldrig överföra annat än kalla värden ur den kontext som skapat den. Den är aldrig, som en del velat påskina, värdeneutral, utan förkroppsligar snarare den sociala ordning som fött den. Det kulturella resultatet har kommit att likna ett missbruk, där teknikdrogen ständigt sprider sig och där den enda synliga flyktvägen verkar vara in i mer droger. Allas vårt livssammanhang blir mindre och mindre attraktivt, men ett löfte som det går att räkna med i alla lägen finns där hela tiden; verklighetsflykt in i TV, spel, och de andra virtuella världarna!

Vare sig krigen, fattigdomen eller miljöförstörelsen har upphört trots att man ständigt lanserat ny teknik som sagts kunna utrota problemen. I vår tid får vi t. ex. hela tiden höra att tekniken ska bli vår räddare i klimatnöden. Smart ”green tech” ska ersätta alla de gamla fordon och maskiner som slösar så med våra resurser. Detta är nys! Bara betänk de fantastiska mängder med energi som skulle gå åt enbart för att producera all denna nya ”miljövänliga” teknik. Alla bilar, alla båtar, alla fabriker, kraftverk, belysningar, hushållsapparater … Nej, detta är ett cyniskt försök att få oss att konsumera ytterligare, inget annat.
Men hur motiveras då denna väldiga och ständigt pågående omdaning av vår livsmiljö? Hur får man oss att köpa den (i både bokstavlig och värdegrundande mening)? Jo, förpackad som ”Utvecklingen” – den ostoppbara. Faktum är att breda folklager historiskt alltid har motsatt sig nästan all ny teknik, och att dessa alltid fått argumentet om att man inte kan hindra ”Utvecklingen” nerkört i halsen.

”Utveckling” skiljer sig från andra progressiva samhällsrörelser på så sätt att den anses vara objektiv och därför ostoppbar, men att dess förlängda syfte allt som oftast visar sig vara att göra någon rik. Teknikens framåtskridande betraktas som opåverkbart: ”Det går inte att hindra Utvecklingen” eller ”Vi kan ju inte gå tillbaka till stenåldern”. Det verkar nästan vara en naturlag att tekniken ska ta mer och mer plats i våra liv, medan sådant som verkligen borde kvala in som utveckling inte alls ses som särskilt stabilt eller ens eftersträvansvärt. Filosofen Arne Næss betraktar vid ett tillfälle detta märkliga förhållande: ”Man säger inte ’utvecklingen kräver att slummen utrotas, det tjänar inget till att försöka kämpa emot’” […] eller ”utvecklingen fordrar att var och en har tillgång till natur och människovänlig uppväxtmiljö, det tjänar inget till att kämpa emot utvecklingen”.

Alla tror vi på någonting. Ibland rör det sig om vidskepelse. Lättaste sättet att skilja vidskepelse från annan tro är på den troendes förhållningssätt till andra uppfattningar. I den kristne fundamentalistens ögon kommer du alltid att ha fel så länge du inte själv är kristen. Kritiker göre sig icke besvär. Dogmatism med andra ord.
Vi lider nog alla av detta lite till mans. På olika punkter är vi vidskepliga. Men så finns det även större trender. Hela civilisationens vidskepligheter. Vår tro på de magiska pengarna har ofta anförts som ett exempel på detta. Precis som att en troende mottagare kan bli förslavad eller lycksaliggjord för resten av livet när en voodoopräst ritar några symboler på en barkbit och lämnar över, så kan vi i vår kultur bli förslavade eller lycksaliggjorda av de magiska symboler som kommer hem i brevlådan och som kallas kontoutdrag.
Men pengar är i grunden teknik. De är ett lågteknologiskt medium för hanterande av värde. Det är tron på tekniken i sig som är vår civilisations stora vidskepelse. Vi har svårt att ens förstå när någon ifrågasätter det självklara i en fortsatt teknologisk expansion. För tillväxtens, kommunikationernas och all tänkbar nyttas skull förväntas vi alla ha en personlig relation till Tekniken. Har någon en personlig relation till naturen så är det väl fint – men även ansett som lite sentimentalt och nyttolöst. Ganska märkligt kan man tycka, med tanke på att naturen är basen för både människor och teknik. Ja, basen för allt egentligen. Detta är en utveckling som snarare borde nämnas inveckling.

Det finns hektakomber med forskning som visar på att vi långsiktigt inte kommer att kunna lösa miljöproblemen genom att stödja oss på tekniken. En sinnrik lösning här och där kan naturligtvis fixa ett och annat problem, men det där högteknologiska gröna framtidssamhället är i allt väsentligt, psykologiskt sett, samma dröm som medeltidsmänniskan hade om gudsriket. Ändå fortsätter våra politiker, näringslivstoppar och medianunor att mässa – och vi andra kryper allt djupare in i vår barnatros inre skrymslen.

De verkliga lösningarna på vår tids problem är egentligen väldigt lågteknologiska. Slum och fattigdom avskaffas genom att vi som har också ger. Vattnen kommer att börja bli renare så fort vi slutar att smutsa ner dem. Och tro det eller ej, men utarmningen av den biologiska mångfalden kan stoppas genom att vi slutar att utrota arter.

Johannes Söderqvist, är artist, författare och odlar sina egna morötter

 

**************************

Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen 26/7 -12

 

 

 

En unik energikälla - om oljetoppen/peak oil (sista delen)

    Äta olja?

   Genom vår historia har det i princip bara funnits en enda energikälla som det varit något bevänt med och det är solen. Utan solen skulle det inte finnas några växter, inga djur, ingen mull, ingen mat. Denna sol lyckas tillsammans med fotosyntesen skapa den enda riktiga tillväxten som finns, då mer och mer solenergi binds upp i vår atmosfär för varje dag som går. En mänsklighet som lärt sig att nyttja denna tillväxt på ett hållbart sätt utan att ekonomisera sönder den skulle faktiskt ha råd med en mycket liten men ändå viss ökning inom arten.

   På den tiden då vi var samlare och nomader levde vi enligt en energiekvation som skulle kunna skrivas 10:1. Alltså, av det arbete man lade ned på att skaffa föda kunde man få ut tio gånger mer energi än arbetet i sig kostade. Man ”jobbade” ett par timmar om dagen och samlade under denna korta tid in allt det man behövde för att kunna upprätthålla sin dagliga standard – något som fortfarande gäller för en del naturfolk som inte trängts ihop allför hårt i små enklaver eller reservat av Civilisationen. När vi sedan blev bofasta jordbrukare ändrades energiekvationen till att – under fördelaktiga förhållanden – skrivas 5:1. Man fick fortfarande ut mer energi än man tillförde och möjligen ökades säkerheten i tillgång, men det var ett mycket tyngre arbete. Nu lade man ner större delen av sin vakna tid på slitet med åkrarna. Ett dåligt år kunde också skördarna slå fel och ekvationen slutade då med betydligt sämre siffror. Massvälten verkar födas vid samma tidpunkt som jordbruket. Lite senare i historien, när de stora civilisationerna börjat breda ut sig, skapas omfattande system för statsunderstött slaveri. Dessa system fungerade likt en barriär mot svälten för de högre samhällsgrupperna. Man kunde ju alltid hålla slaven på sparlåga eller rent av låta denne dö om det skulle behövas, och på så sätt garantera sig själv ett jämt flöde av basvaror.

   Den stora och avgörande skillnaden, när det gäller anskaffandet av livsmedel, mellan vårt moderna samhälle och alla dess olika föregångare ligger i det faktum att vi funnit en energi som inte behöver en djur- eller människokropp som instrument. Vi har kunnat ersätta såväl den fysiska ansträngningen för oss och våra dragdjur, energin i urin och gödsel som manuell ogräs- och skadedjursbekämpning med olja. Med detta tillfälliga överskott på energi har vi skapat en livsmedelsproduktion som gör åt tio gånger mer energi än den skapar.

   Naturligtvis är det samtidigt så att skördarna sedan det industriella jordbruket infördes har ökat flera hundra procent. Om man gör en annan uppställning där man istället för in- och utmängd/energi mäter hur många mänskliga arbetstimmar det krävs för att med moderna maskiners hjälp producera en viss mängd föda så är det industriella jordbruket självfallet överlägset både det muskeldrivna jordbruket och samlar-jägarmetoden. Kruxet är att det nästan är enbart på detta sätt vi valt att beskriva resan från bondesamhälle till industrisamhälle: Att en man på en traktor under en enda dag kan utföra motsvarande 15 dagsverken i det gamla hästdrivna bondesamhället. Bekymret med denna historieskrivning är att den avleder uppmärksamheten från faktum: att i energiåtgång räknat är det industriella jordbruket det minst effektiva systemet för matframställning som någonsin existerat. Vi tenderar att glömma bort att det fortfarande går åt energi för att göra mat. Den moderna ekvationen: 1:10.

   Innan vår sköna nya industrialiserade världsordning tog vid fanns det egentligen bara ett enda sätt för människan att kunna öka mängden mat i magasinen, och det var att också utöka åkerarealen. Egentligen skulle man kunna kalla detta för att man ökade sin solinstrålningsyta. Det fanns, grovt räknat, ingen annan metod för att öka avkastningen från sina marker. (1.) Brutna ryggar, värkande leder och en kort medellivslängd blev självklara resultat av detta.

   På historietimmarna i skolan får vi lära oss om de olika upptäcktsresandena som gav sig ut på sina väldiga strapatser för att finna nya länder. Vi får lära oss om äventyret men också om den fasa som var kolonialismen. Columbus och slaveriet. Sällan, och sällan speciellt djupt, vidrörs de krafter som låg bakom européernas expansion: Europa var vid den här tiden i princip helt uppodlat, och möjligheterna till en vidare utökning av solinstrålningsytan ganska små. Herrefolket ville förutom guld, ha mer mark, för mat, för beskattning. Bevisen syns tydligt i de länder som en gång koloniserades: Banan-, ris-, kaffe-, kakao-, palm- och alla andra sorters plantager är fortfarande kännetecknande för dessa länder. Maximalt, och ständigt ökande, utnyttjande av jordbruksresurserna.

 

   Geologen Dale Allen Pfeiffer skriver i texten Eating Fossil Fuels:

Wherever explorers and conquistadors travelled, they may have carried off loot, but they left plantations. And settlers toiled to clear land and establish their own homestead. This conquest and expansion went on until there was no place left for further expansion.

   En flertusenårig expansion för att öka den för människan tillgängliga solinstrålningsytan alltså. Idag har denna expansionsvåg dock nått sin kulmen. Visst försöker man fortfarande utöka odlingsytan men den nutida ökningen är i jämförelse med den historiska väldigt liten. (2.) Idag är i stort sett all mark (inte bara Europas) som på något sätt visat sig vara lämplig för odling redan erövrad av plogbillar och hackor. Den mark som finns kvar är antingen för brant, för blöt, för torr eller i avsaknad av viktiga mineraler och jordämnen(3.) Den ursprungliga metoden för att öka livsmedelsmängden – arbetet med att öka solinstrålningsytan – pågick således oavbrutet från jordbrukets uppkomst och ända fram tills de sista koloniala expansionsvågorna nått även de mest avlägsna stränderna.          

   Det var först med den industriella revolutionen som vi fick nya metoder för att öka avkastningen på de jordar som vi redan lagt under oss. Först kom mekaniseringen av jordbruket och senare skadedjurs- och ogräsbekämpning samt den viktiga ingrediensen konstgödsel. Mellan 1950 och 1984 ökade, tack vare dessa ”framsteg”, världens sädesproduktion med närmare 250 procent (4.) Som ni säkert redan har förstått så berodde inte detta vare sig på att solen börjat skicka in mer energi än förut i atmosfären eller på att våra grödor lärt sig att ta upp mer energi utan på det enkla faktum att denna tidsperiod sammanfaller med fossil-bränslefieringen av världssamfundet. Hästdragna fordon ersattes av oljedragna, konstgödning framställd ur naturgas och bekämpningsmedel vilka i sin tur kommer från olja, det nya smidiga materialet plast (också det framställt av olja) ersatte tillverkningsmaterialet i mängder av gamla och otympliga redskap – alltihop drivet av detta i underjorden komprimerade, raffinerade solljus som de fossila bränslena är. Idag har vi skapat en värld där 40 procent av kapaciteten hos all landbaserad fotosyntes avleds och styrs ut från det naturliga kretsloppet och in i det mänskliga samhällssystemet, mestadels i form av mat. Alla de andra landlevande livsformer som vi delar den här jorden med får lov att hålla tillgodo med de 60 kvarvarande procenten (5.).

   Tidigare i jordbrukshistorien kunde varken människa eller dragdjur arbeta hårdare än kroppen och energidepåerna mäktade med. Vi åt för att få ork att producera mera mat. I bästa fall gav, som vi redan sett, en energienhets arbetsinsats fem (eller dåliga år färre) energienheter mat på bordet. Idag ser uppställningen, tack vare de fossila bränslena, helt annorlunda ut. Inom den moderna matproduktionen som nu dominerar världen ligger input-nivåerna för energi in i produktionskedjan mellan 50 – 100 gånger högre än de gjorde i det traditionella jordbruket.  (6.) Visst är avkastningen också högre men lik förbannat kan inte oljan ge oss en bättre ekvation än den redan nämnda: 1:10. Tillkommer gör också all den olja som går åt i den övriga jord-till-bord-kedjan och som inte är inräknad i ovanstående exempel: förpackningar, kylningsanläggningar, transporter till och från grossister, din resa till och från butiken och eventuell tillagning i hemmet (ja, även den är indirekt helt beroende av olja). Västvärlden gör av med ungefär tio gånger mer energi än vi producerar – eller formulerat såhär: Om vi fortsatt vill dricka läsk och äta processad mat men bestämmer oss för att utföra allt framställningsarbete med kroppen så skulle varje person behöva kroppsarbeta ungefär 100 timmar för att få ihop till en enda dags mat!

   Dale Allen Pfeiffer skriver:

To give the reader an idea of the energy intensiveness of modern agriculture, production of one kilogram of nitrogen for fertilizer requires the energy equivalent of from 1.4 to 1.8 liters of diesel fuel. This is not considering the natural gas feedstock. According to The Fertilizer Institute, in the year from June 30 2001 until June 30 2002 the United States used 12,009,300 short tons of nitrogen fertilizer. Using the low figure of 1.4 liters diesel equivalent per kilogram of nitrogen, this equates to the energy content of 15.3 billion liters of diesel fuel, or 96.2 million barrels.

   Han summerar:

In a very real sense, we are literally eating fossil fuels.

   När det gäller jordbruket bör också infogas att vi nu kan se en världsomspännande tendens av minskande skördar, trots den ständigt ökande tillförseln av konstgödsel. Vi börjar också få gott om bekämpningsmedelsresistenta ogräs och parasiter; konstbevattningen bara ökar… Det moderna jordbruket har målat in sig i ett hörn där det hela tiden måste öka energiinsatsen bara för att kunna upprätthålla nuvarande skördekvantitet.

   Oljan, maten och överbefolkningen

   Överbefolkningen är ett av vår tids största problem. Diagrammet ovan ger oss en bild av befolkningstillväxten från år 8000 f.Kr. till år 2010. Här ser vi hur befolkningstalen håller sig ganska jämna ända fram till vår tid. Kurvans ojämnheter under 1300- och 1400-talen representerar digerdöden. När vi så kommer fram till den moderna tidens början – jag räknar från den industriella revolutionen – så ser vi en dramatisk befolkningsökning, och från och med 1900-talet så pekar kurvan i princip helt rakt uppåt. Detta är en utveckling helt och hållet möjliggjord av de fossila bränslena kol, gas och olja – och speciellt då det sistnämnda. Vad händer när oljan lyfts ut ur ekvationen?

   Jag har full förståelse för den som nu börjar rygga inför allvaret. Det-kan-väl-ändå-inte-vara-sant-spärren slår till, det har hänt mig också, många gånger under de senaste åren då jag studerat de här frågorna. Men desto snabbare vi alla inser att det här med stor sannolikhet är den ”sköna nya värld” som står runt nästa hörn och väntar på oss, desto snabbare kan vi börja förbereda oss (och våra vänner och familjer). 

   De stora multinationella företagen kommer, påhejade av världens regeringar, antagligen att på alla plan köra hela systemet fullständigt i botten, medan vi – folken – sliter för vår existens i en ständigt hårdnande tillvaro. Förr eller senare kommer vi också att nå den kritiska punkten för de försörjningssystem vi byggt upp.

  

   Oljan är det energislag som idag, både direkt och indirekt, möjliggör all matproduktion. Låt oss, rent hypotetiskt för enkelhetens skull, anta att det behövs en liter olja för att producera ett kilo mat. Bonden köper oljan för 10 kronor och säljer det kilo mat oljan hjälpt honom att producera för 20 kronor. Detta är, i ett system som bygger på att bara en liten minoritet av befolkningen jobbar med matproduktion, lönsamt även om oljan kostar 19:99 kronor, men vid 20-kronorsstrecket är oljemagin bruten. Självklart kommer regeringar och andra internationella intressen att med allehanda subventioner och motmedel bekämpa denna utvecklig och hålla livsmedelspriserna nere så länge de kan (ja det är faktiskt det de gör just nu) men förr eller senare kommer det att bli omöjligt att upprätthålla ett oljeberoende samhälle i en oljefattig värld, oavsett hur mycket pengar som spenderas på problemet.

   Naturligtvis är inte verkligheten riktigt så enkel som i ovanstående exempel. För att bara nämna en parameter så kommer ju inte livsmedelspriserna att ligga kvar på samma nivå, utan av lagbundenhet följa oljepriset uppåt. Samtidigt som allt detta sker minskar också – eller snarare, helt upphör – alla nyinvesteringar. Finansmarknaderna kraschar. Världshandeln kraschar. En massarbetslöshet av aldrig tidigare skådat slag breder snabbt ut sig. Inga löner betyder att allt färre har råd med den allt dyrare maten… Detta är ingen nedåtspiral, det är ett stuprör.

   Hur snabbt kommer då allt detta att ske? Min egen gissning är att det kommer gå snabbt. Tänk er ett vippbräde med femton små vikter på den ena sidan och fem likadana på den andra. Om vi varje dag flyttar en vikt från sidan med 15 till sidan som från början bara hade fem, så kommer vippbrädet att efter fem dagar väga jämnt, och de kommande fem dagarna att väga över mer och mer, tills det slutligen når botten. När det gäller oljepriset så kommer det troligtvis att följa principen med vikterna med det enda undantaget att utvecklingen blir exponentiell. På en marknad med större efterfrågan än tillgång blir det en vikt första dagen, två vikter andra dagen, fyra på den tredje dagen, åtta… Ni förstår själva. Vippbrädet kommer inte att sakta sega sig ner mot marken utan snarare först väga över lite, sen märkbart mer, varefter det helt plötsligt slår i backen med en smäll. Förändringen kommer att komma fort och den kommer få förödande konsekvenser för dig och mig.

   Min gissning är att vi inom en tjugoårsperiod (räknat från 2010) - alltså runt år 2030 - kommer att befinna oss i en situation där vi använder lika lite energi per capita som vi gjorde omkring år 1945. Med en mycket större befolkning än den som fanns under förra seklets första hälft och med ett försörjningssystem som, till skillnad från då, är helt beroende av olja (och dessutom drabbat av klimatförändring), så kommer denna nedgång att kännetecknas av ständigt hårdnande varumarknader, konflikter och levnadsvillkor för de som tvingas genomleva den. Förutsatt att vi inte bestämmer oss för att på allvar ändra vår livsstil.

   I inledningsfasen av 2008 års ekonomiska kris, när oljepriserna var uppe en bra bit över 100 dollar fatet, startade hungrande människor matkravaller i 47 länder världen över. ”Den arabiska våren”, revolutionerna och upploppen i Nordafrika och Mellanöstern som i skrivande stund dominerar nyhetssändningarna har även de sin upprinnelse i stigande matpriser. Här i väst är inte någon kronas påslag på matpriset något som bekymrar oss i lika hög grad som det gör i fattigare länder. Här hos oss kan man istället se oljeproblematiken lysa igenom i de väldiga nedskärningarna i välfärdsstaten. Flera europeiska och asiatiska länder och amerikanska delstater är nära ruinens brant. Såväl här som där försöker den politiska ledningen skära med machete i utgifterna vilket lett till både allmänna och fackliga demonstrationer (tänk Grekland, Portugal, Spanien, Wisconsin, Kalifornien m.fl.).

   Tillbaka till Olduvai

   Doktor Richard C. Duncan vid Institute on Energy and Man och Washington Universtity har tagit fram den väldigt intressanta Olduvaiteorin, som i korthet går ut på att den industrialiserade civilisationens tidsepok tar slut när den globala energikonsumtionen per capita på allvar börjar falla, då masskonsumtion och en mängd andra samhällsuppehållande mekanismer inte längre kan fungera.

   Duncan är något så ovanligt som en lärd man och ingenjör som gör det väldigt lätt för sina läsare, även icke-akademiker, och visar med enkla diagram på hur den globala energikonsumtionen per capita sjunkit alltsedan slutet av 70-talet. Teorin görs dessutom mer trovärdig av att han jämför resultat från andra vetenskapsmän, som forskat på energi-per capitaanvändning, med sitt eget. (7.) Alla forskarna fastslår att den genomsnittlige världsmedborgarens energianvändning nådde sin kulmen någon gång under 1970-talet. (8.) Även oljebolaget BP och FN:s databank stödjer Duncans uppskattning om att denna per capita-energitopp skedde 1978. Teorin fortsätter därefter med att visa oss hur orimligt det är att tro på en sorts alternativ industriell civilisation efter det att peak-oil passerats, då ingenting som kan mäta sig med oljan längre finns att tillgå; att även om vi har andra energislag, som till viss del skulle kunna kompensera för bortfallet, så är hela infrastrukturen runt dessa beroende av oljan.  

   Duncan menar att medan tidigare högkulturers uppgång och fall mer liknat varandra då de varit närmast cykliska skeenden så kommer den industriella civilisationens kurva att avvika från denna trend då den är av lineär natur:

Global Industrial Civilization has no cycles at all. It’s a ”one-shot affair.” Exponential growth, exponential decline. That’s it.

   Namnet Olduvai syftar på en unik ravin i Tanzania där man funnit fossil efter stenåldersmänniskor. Ravinen är världskänd bland arkeologer. Duncan använder sig metaforiskt av denna fyndplats när han hävdar att vi kommer att störta oss själva ned i en sorts post-industriell stenålder – tillbaka till Olduvai.

   I likhet med den svenske forskaren och professorn i biokemi vid Lunds Universitet Gösta Ehrensvärd (9.) så resonerar Duncan kring det ohållbara med att ha ett samhälle vars kroppsfunktioner mekaniskt hålls vid liv med ekonomisk tillväxt. Även om vi, rent hypotetiskt, till vårt förfogande hade en energiform som var en oändlig resurs så kommer vi snart stå inför en rad problem gällande alla de andra jungfruliga råvaror som inte är det:

We have, or soon will have, exhausted the necessary physical prerequisites so far as this planet is concearned. With coal gone, oil gone, high-grade metallic ore gone, no species however competent can make the long climb from primitive conditions to high-level technology.

   Själva fundamenten för att bygga högteknologiska samhällen överhuvudtaget är alltså enligt Duncan snart raserade. Längre fram summerar han:

Still, the Post-Industrial Stone Age is a tragedy because it really isn’t inevitable. There’s absolutely no reason why we couldn’t live in material sufficiency on this planet for millions of years. But prudence isn’t our forte. (10.)

   Olduvaiteorin (som ständigt samkörs och jämförs med olika data som rör befolkningstillväxten på jorden, nya fyndigheter av olja, kol och gas etcetera) kan lättast sammanfattas som att den genomsnittlige världsmedborgarens energiuttag toppade 1977 och därefter, mellan åren 1977-1995, har minskat med ungefär 0,90 procent årligen. Denna nedgång i användning kommer att fortsätta så länge jordens befolkning fortsätter att växa snabbare än energitillväxten ökar. Om denna nedgång fortsätter kommer mänskliga samhällen att bottna på ett energimässigt existensminimum. Duncan förlägger slutet på den Industriella civilisationen omkring år 2025-2030. Vid denna tid, förutspår han, har energianvändningen per capita minskat med ungefär 63 procent sedan sin topp på 1970-talet. Vi det laget är civilisation, så som vi tänker på ordet, inte längre möjlig.

   Vi har helt enkelt blivit som jästen i mäsksatsen. Den äter socker och förökar sig våldsamt. Biprodukterna av jästens sockerätande är koldioxid och alkohol. När man jäser äppelvin i ett slutet kärl (en begränsad miljö, precis som jorden) så slutar det hela med att koncentrationen av alkohol och koldioxid blir för hög och jästen dör av sina egna biprodukter.

   Det är inte alls omöjligt att Lester Brown, en av grundarna av Earth Policy Institute, får rätt när han säger att framtida historiker kanske kommer att använda sig av en helt ny tideräkning: BPO och APO, ”before peak oil” och ”after peak oil”. (11.)

   Tillväxtens gräns

   1971 kom den banbrytande, kontroversiella och bästsäljande boken Limits to Growth ut. (12.) I denna publicerades de första datorsimuleringarna av vad som skulle komma att hända med våra samhällen om resursanvändningen och befolkningstalen fortsatte att öka på samma sätt. Slutsatsen välte mången kvällsläsare ur sängen: Om inte vår livsstil förändras i grunden är kollaps oundviklig någon gång mellan år 2010 och 2050. Upprepade tester, gjorda i andra länder, av andra team, med nyare datorer har gett i princip samma resultat. Nu för tiden vet vi dessutom mer om hur klimatförändringen fungerar (och att den verkar gå snabbare än vi först trodde) och om hur mycket olja som verkligen finns kvar – även om ingen riktigt vet den exakta summan och mycket fakta hemlighålls av industrin – och dessa nytillkomna fakta verkar snarare tidigarelägga kollapsens datum.

   Vivitur parvo bene (lat: man kan leva gott med litet)

   Visst skulle vi kunna ordna det ganska bra för oss om vi bara fick veta att det är fullt möjligt. Om vi alla bodde i ett närsamhälle. Om alla de långa resorna och höga energikostnaderna gjordes onödiga skulle ett drägligt liv vara fullt möjligt, trots mindre tillgång på energi. Frihet och trygghet, ansvar, självbestämmande och samhörighet kan samexistera som begrepp. Människan kan, befriade från det slit det innebär att ständigt behöva serva en ledarkast, föda sig själv och antagligen leva ganska gott av sitt arbete med jorden. Som så ofta är det några få mäns vinning som sätter käppar i hjulet för all sådan utveckling. Vindkraftverk till exempel är förhållandevis enkla att bygga själv – av skrot och gamla elkomponenter. Detsamma kan sägas gälla för solpaneler. (13.) Bybor skulle också till sina enstaka utflykter och handel kunna ha en eller ett par gen- eller metangasdrivna fordon att dela på inom sin samfällighet. En sådan utveckling uppmuntras dock inte från etablissemangets sida då den skulle ha uppenbara tillväxthämmande effekter. Man vill producera vindmöllor i en stor fabrik, i stor skala, sälja dem på en stor marknad och tjäna stora pengar. I vår civilisationsmodell anses, till skillnad från många naturfolkssamhällen, nämligen pengar vara det enda incitamentet för utveckling.

   Denna storskalighetsmodell kommer dock bara att fungera så länge som vi har god tillgång till relativt billig energi. För utan denna energi blir det plötsligt väldigt dyrt att till exempel bryta och omforma de metaller som behövs och transportera dem över stora sträckor till vindmöllefabrikerna. Utan billig energi finns inte heller den globala marknad som vindmöllorna var tänkta att säljas på.

   Vi måste hela tiden ha i åtanke att när etablissemanget talar om nya energikällor så gör de det med vårt nuvarande samhällssystem i åtanke. Alltså: Om staten, en kommun eller ett bolag ska vara med och sponsra byggandet av någon sorts miljövänligt och modernt kraftverk så är grundförutsättningen att det ska vara kraftigt nog att kunna förse x antal moderna, energislösande hushåll med elektricitet. Man tänker på fortsatt utbyggnad av våra städer och fortsatt ökande konsumtion.

   Nåväl, om du och jag bestämmer oss för att hjälpas åt och bygga två vindsnurror – en till ditt hus och en till mitt – av skrot vi snott på tippen, så ser bilden helt annorlunda ut. Då är det i allra högsta grad miljövänligt och energieffektivt. Om ledorden urbanisering och tillväxt byts ut mot ruralisering och självhushåll så går ekvationen helt plötsligt ihop.   

   På samma sätt hör vi hela tiden politikerna säga att stadsboende är mer ”klimatsmart” och skonsamt mot miljön än landsbygdsboende. Detta påstående är emellertid bara korrekt i en kontext där man utgår ifrån att vårt nuvarande system bevaras mer eller mindre intakt, ”mest miljövänligt” är det definitivt inte! Det mest skonsamma alternativet för alla levande organismer vore om vi människor bara använde en liten del av den energi vi gör åt idag, om vi levde och verkade i mindre samhällen på landsbygden – förutsatt naturligtvis att våra försörjningsmöjligheter också fanns där vi levde och inte som nu inne i staden.

   Jordbruksmarken skulle faktiskt kunna räcka till oss alla nu levande om vi lät bli att dricka så mycket vin, sprit och öl, om vi använde mindre tobak, åt betydligt mycket mindre kött, avskaffade hobbyhästen som fenomen och slutade bygga infrastruktur, lager- och företagslokaler på våra finaste jordar.

   

   Det moderna jordbruket spyr ut gifter på jorden och packar den samman med sina tunga maskiner så att maskar såväl som rötter får det svårare och svårare att ta sig fram. Matjordslagret minskar för varje år som går och mullhalten är minimal. Förr drev tjälen upp stenar ur den svenska marken och bonden fick plocka bort dessa år efter år. På senare tid har detta fenomen bara ökat, då åratal av körande med tunga maskiner tryckt ihop jorden så mycket att matjordslagret blivit tunnare. Stenarna nere i alven tvingas på sätt och vis upp i matjordslagret. (14.)

   Att bekämpningsmedlen inte är bra för jorden tror jag att de flesta redan känner till men att även konstgödningen utgör ett stort problem är inte lika känt.

   I normal matjord finns det gott om kvävefixerande bakterier samt en massa organismer som livnär sig på kväve. När man tillför konstgödning - vars främsta ingrediens är just kväve – till matjorden rubbas balansen mellan dessa olika organismer. De kvävefixerande bakteriernas roll minskar medan kväveätarna upplever glada dagar. Men medan kväveätarna festar loss bryter de också ned det organiska material, humusen, som finns i jorden. Eller: Jorden blir hårdare (eller sandigare, lite beroende på jordtypen) och tappar sina fukthållande och ventilerande förmågor. Nu börjar den verkliga urlakningen då regnvatten bara rinner rakt genom de sandiga mullfattiga jordarna, eller rinner av de leriga hårt packade, och sköljer med sig än mer naturliga näringsämnen.(15.) Mikrofloran och mikrofaunan börjar dö. Näringstappet växer sig än större. Vi börjar kunna se de första tecknen på minskat matjordslager och erosion. Vi tillför ännu större kvantiteter konstgödsel för att kompensera. Och så vidare.        

   Gunnar Lindstedt skriver i boken Svart Jord:

Istället för att hållbart använda matjordens resurser innebär användningen av konstgödsel en långsam och ödesdiger nedbrytning av jordens bördighet. (Förlag Frank, 2008)

   För den moderne lantbrukaren är jorden knappt mer än ett substrat som håller fast växterna vid marken. All näring och allt skydd som växterna kan tänkas behöva tillförs industriellt. Med Dale Allen Pfieffers ord:

Much of the soil in the Great Plains is little more than a sponge into which we must pour hydrocarbon-based fertilizers in order to produce crops. (16.)

   Sorgligt nog gäller mycket av detta även för de så kallade ekologiska KRAV-jordbruken. För också här är synsättet det storskaliga: Växten klamrar sig fast vid jorden vilken i sin tur tillförs all den näring växten kan tänkas behöva – även om den, som i KRAV-böndernas fall råkar vara ekologiskt nedbrytbar. Jordens flora och fauna skadas inte lika mycket som i det konventionella jordbruket, men man packar fortfarande samman jorden med sina tunga maskiner. Tänket är lika linjärt. Man odlar växter. Man har ett frö, som blir en grodd, som blir en skördemogen gröda. Uppåt mot målet! Den småskalige och sant ekologiske jordbrukaren odlar i första hand inte växter. Hon eller han odlar jord.

   Jämförande studier som har gjorts mellan det så kallat ekologiska storskaliga jordbruket och det konventionella storksaliga jordbruket har visat att det ekologiska jordbruket ger en något mindre avkastning än det konventionella. Dessa siffror används ofta i debatten som argument för ett fortsatt pesticid- och konstgödselintensivt, konventionellt jordbruk. Och visst, det kan låta logiskt i en värld där fler och fler människor får allt mindre att äta för varje år som går. Det riktigt tragiskt cyniska med denna debatt är att man i princip aldrig får höra talas om de resultat man får om man jämför ett konventionellt jordbruk med ett riktigt småskaligt, ekologiskt självhushåll. Då ser bilden helt annorlunda ut. Det finns nämligen ingen jordbruksenhet som i förhållande till sin yta ger så stor avkastning som den riktigt lilla gården – förutsatt, naturligtvis, att det är en kunnig jordbrukares marker man studerar.

   Om jag skulle tvingas att välja ett enda ord för att definiera skillnaden mellan stor- och småskaligt jordbruk så skulle det bli ”kärlek”. Den småskalige odlaren har tid för omtanke. Varje kål- gurk- eller tomatplanta kan få tillsyn, varje rad på åkern. Den småskalige odlaren tillför inte bara sina växter endimensionell näring som kväve, natrium och fosfor i form av NPK eller gödsel utan tillför ny frisk jord i form av kompost. Hos den småskalige jordbrukaren ökar matjordslagret istället för att minska, precis som masken och mikrofaunan också ökar. Denne bonde förstår att, som redan sagts, binda solinstrålningen i så mycket grönmassa som möjligt, och på så vis vara en medhjälpare i den naturliga tillväxtprocessen. Hon eller han har förståelse för att jordbruk i sig är ett ingrepp i naturen, vilket noga måste övervakas för att kunna fungera på ett balanserat sätt.

   Istället för den nu rådande principen, att en person ska föda 100 andra, borde vi införa en princip där kanske 100 personer föder sig själva och med sitt överskott 100 andra (dessa icke jordbrukande 100 bör dessutom bo i närområdet så att energin kan recirkuleras).

   

   På 1800-talet var kväve en bristvara. Idag är de höga halterna av kväve i våra marker och vatten ett stort miljöproblem. Även här spelar oljan en avgörande roll – KRAV eller inte. Utan maskinerna (som drivs, smörjs och tillverkas med hjälp av olja) skulle inte ens en modern storskalig eko-bonde kunna få ett sådant överskott av gödsel som behövs för att kunna producera all den mat som han eller hon gör idag. Åkrar ska gödslas, plöjas, harvas, sås, ibland harvas igen, vältas och slås. Sedan ska skördarna höstas in och torkas… allt bara för att få in foder till de djur som gett energin till åkern. När sedan djuren mjölkats eller slaktats försäljs dessa produkter från gården, vilket betyder att energi försvinner ut ur dess inre system. Denna måste alltså köpas in från annat håll. Det går åt tusentals kilo foder för att föda upp en kalv som ska slaktas; detta foder är energi som lagras upp i djurets kropp i form av muskler och fett. Om inte människan som äter djuret eller dricker dess mjölk på något sätt kan återföra denna energi in i gårdens energicirkulation, så töms detta sakta men säkert på energi. Detta torde vara den dominerande orsaken till att även svenska eko-bönder, enligt KRAV-reglerna har lov att köpa in en viss del foder och gödsel.

    

   Naturligtvis tycker jag att om du står i affären och har att välja mellan en KRAV-märkt produkt eller en motsvarande från ett konventionellt jordbruk så ska du välja den KRAV-märkta, det är inte detta som är min poäng. Valet mellan KRAV eller konventionellt inte är ett val mellan gott och ont utan mellan ont och lite mindre ont.

  

   I princip alla storskaliga försök att återta jordbruksmark i områden där erosionen på grund av vanskötsel stjäl jord från bönderna har misslyckats. Småskaliga projekt däremot, som utgår från den lilla byn eller till och med från ett enskilt hushåll (projekt där man kanske har grävt brunnar, planterat träd, byggt oaser, restaurerat förstörda marker genom att odla mask etcetera) visar väldigt ofta på strålande resultat. Vad inte mekanistiska västmäns hjärnor och stora kraftfulla maskiner klarar av, det fixar överlevnadssmarta och holistiska sydkvinnors förnuft och flinka fingrar galant.

  

   Alla uppfinningar och tekniska framsteg är inte av ondo. Verkligen inte! Tvättmaskinen har sparat miljoner kvinnors ryggar, händer och leder. Hydrauliken har gjort detsamma för männen.

   ”Tekniken i sig är inte ond”

   När romarna kom till gallerna i det som idag är södra Frankrike stötte de på något som de aldrig förut skådat: skördetröskor! Enligt källorna ska de ha sett ut lite som en stor kam som med dragdjurs hjälp drogs över åkrarna och repade av de mogna axen. (17.) Romarna hade emellertid inget intresse av denna, eller av så många andra tekniska landvinningar som de erövrade folken hade använt för att förenkla sina liv. Roms ekonomi var ju slavbaserad. Slavar får, precis som olja, ingen lön och alltså har man inget att tjäna på att underlätta och förkorta deras arbetsinsats.

   När sedan skördemaskinen återuppfanns på 1800-talet så berodde de framgångar den nu rönte, paradoxalt nog, återigen på vinningens princip (samma princip som satt stopp för den i första vändan). I och med amerikanska inbördeskriget var nu slaveriet officiellt avskaffat och arbetarna hade lön. Det fanns stora stålar att tjäna på rationalisering och mekanisering. Idag är jordbruket näst intill helt mekaniserat, med massarbetslöshet, fattigdom och miljöproblem som följd.(18.)  Maskinen har blivit en symbol för att människan är överflödig.  

   Uttrycket ”tekniken i sig är inte ond” är så vanligt förekommande att det nästan kommit att bli ett talesätt – vilket i sig antyder att problemen med tekniken är så många att vi kommit att behöva ett rättfärdigande uttryck. Men visst, tekniken är inte ond. Om den gjordes fritt tillgänglig för att underlätta livet och vardagens sysslor för oss alla så skulle det vara en helt annan sak än hur den nu används – främst till att försäljas, samt hålla nere kostnader (läs rationalisera bort arbetare) och pressa ned priser för att vara konkurrensduglig. Detta var tyvärr vad som hände när de nya, revolutionerande, hästdragna jordbruksmaskinerna kom i mitten av 1800-talet. För samtidigt som de underlättade sådd, slåtter och liknande moment för jordbrukarsamfälligheterna så hjälpte de nya maskinerna till att splittra dessa. Jordbrukaren som nu skulle kunna ha gjort allt det förut så hårda jobbet på mindre än hälften av tiden och med mycket mindre kroppsont, konkurrensutsattes och tyngdes istället ned av nya höjda avkastningskrav. När de nya jordbruksmaskinerna infördes tvingades mängder med mindre välbeställda bönder med ”hjälp” från procentare och låneinstitut införskaffa den nya tekniken; allt för att inte hamna på efterkälken och tvingas gå från hus och hem. Bonden slog in på den skuldtyngda väg han alltsedan dess har vandrat. Ett gatlopp mellan skuld och hemlöshet. För att ha råd med att betala räntorna på de nya maskinerna drevs bönderna till att utöka sina åkerarealer så pass mycket att de kunde producera ett överskott till avsalu. Nya åkrar betyder ännu flera lån, vilket betyder ännu större skulder. Detta får till följd att bönderna börjar fundera över ännu större investeringar i ökad produktivitet och så vidare. Samtidigt gör mellanhänderna, de rika magnater som redan från början hade ett övertag, sig stor möda att försöka pressa priserna i producentledet för att kunna konkurrera bättre på den ständigt växande marknaden. För bonden innebär detta att denne, trots sin ökande produktion, hela tiden får mindre och mindre betalt. Mekaniseringen av jordbruket innebär alltså oftast när det kommer till en ny region att jordbrukare slås ut och att de hjälpande händerna som det tidigare alltid funnits så många av på landsbygden minskar drastiskt. (19.)  Tänk istället om du och jag samägde en liten hästdragen skördetröska. Om den bara fanns där för att underlätta för oss. Om vi slapp utvidga våra ägor, om vi slapp konkurrens.

   Kelternas samhällen var i mångt och mycket närsamhällen (även om också de hade handel, aristokrati, gruvor och teknologi), där kvinnor hade både ägande- och beslutanderätt (20.) och där nya landvinningar verkar ha kommit allmänheten till nytta. (21.) Vad är det egentligen som hindrar oss från att följa deras exempel, strunta i systemet och bygga vårt eget vid sidan av detta gamla? Bröd och skådespel?

 Det finns hopp.

   Ja det finns ändå hopp. Det finns en god framtid. Vi måste bara förstå att den framtiden heter Nu. Den indiske filosofen Jiddu Krishnamurti menade vid sitt tal i FN 1985 att vi för att skapa en bättre morgondag måste förstå att denna är idag. Nuet är det förflutna. Vår historia och våra erfarenheter utgör vår livskarta. Den omdefinierar ständigt sig självt, och det är med hjälp av denna som vi skapar nuet och alltså morgondagen. Vill vi få stopp på krigen så får vi lov att upphöra med våra aggressioner här och nu, annars kan vi räkna med att framtiden ofelbart kommer att se likadan ut som dagen idag. Vill vi leva ett bättre liv utan att vara beroende av oljan som skapat massiv miljöförstörelse och fattigdom, som är orsak till nästan alla världens väpnade konflikter och som försatt oss alla i en situation där vi riskerar att hamna mitt i en civilisationskollaps, så är lösningen varken svårare eller lättare än att sluta använda den. Maten kan vi odla själva, utan tunga oljedrivna maskiner. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

  

   På den ”gamla goda tiden” lades störst fokus på kött och olika mjölkprodukter, och när det gäller kunskaper om saker som dessa var den skandinaviske 1800-talsbonden en alldeles särdeles kunnig fackman. Men när det gällde odling var de svenska bönderna vida underlägsna sina centraleuropeiska, asiatiska, amerikanska och afrikanska kolleger. Det var i slutet av 1700-talet som man började inse att utomsvenska jordbruk hade betydligt mycket högre avkastning än de inhemska, och detta var faktiskt en av anledningarna till att de olika Hushållningssällskapen bildades, med början på Gotland 1791. De skandinaviska folken befann sig på sätt och vis fortfarande mellan samlar/jägarstadiet och jordbrukarstadiet. Visserligen nomadiserade man inte, men samlandet, jakten och inte minst fisket spelade en mycket viktig roll i hushållningen.

   Många svenska bönder kände så sent som vid 1900-talets början inte ens till att det är olämpligt att odla samma gröda på samma yta år efter år. Läser man till exempel Ugglehultsboken (22.) kan man finna alla möjliga konstiga påpekanden. De verkar helt självklara för oss idag men finns naturligtvis med i boken av den enkla anledningen att många av bönderna inte visste bättre. Bland annat hittar man här tips som att gödseln inte bör betraktas som skräp som ska dumpas i skogen utan bör föras ut på åkern. Författaren verkar också ha känt sig tvungen att förklara vad en kompost är för någonting.

   En annan fälla som det gamla självhushållningssamhället hade fallit i och som vi lätt skulle kunna undvika var den strikta uppdelningen mellan manliga och kvinnliga arbetsuppgifter. På många håll var det tabu för mannen att mjölka kossan eller för kvinnan att sköta om hästen. Många delar inom hushållningen drabbades av dessa bigotta normer. Lena Nygårds på SLU, som är ansvarig för det så kallade fröuppropet, berättar i tidskriften Odlaren:

                                                                                                                                           

Att odla grönsaker var ett kvinnogöra och många män vägrade till exempel att gräva i trädgården. Man såg också ned på grönsaker och tyckte inte det var riktig mat. (23.)

   Även författaren till Ugglehultsboken, Alfred Edling, försöker råda bot på den nedvärderande inställningen till grönsaker genom att sida upp och sida ner sjunga deras (speciellt rotfrukternas) lov. Vid 1900-talets början försökte väldigt många bönder odla spannmål till avsalu i jakt på ett efterlängtat klirr i kassan. Herr Petterson på Ugglehult påpekar dock att om man odlar mycket grönsaker, både till foder och egen förning, så kultiverar man sig också en framtid där djuren ger mer mjölk, smör, ost, ägg, kött och gödsel, varvid kassaklirret blir överflödigt. Och skulle man ändå av någon anledning behöva pengar så ger alla de ovanstående animaliska produkterna mer betalt än det lilla överskottet vete som man inte själv behöver.   

   Idag har vi tillgång till all världens odlingstekniker. Personligen odlar jag enligt djupsängsmodellen vilken från början är en metod som härrör sig från de terrassodlande kulturerna. Jag berikar också min jord med kväveanrikad träkol för att extra öka bördigheten. Detta i sin tur är en metod som kommit till oss från sydamerikanska indianer. Naturligtvis täcker jag med gräsklipp och löv – en centraleuropeisk, antroposofisk, metod. Och jag komposterar och odlar mask – indiska metoder.

   När folk tvivlar på att vi i Sverige skulle kunna vara självförsörjande på mat beror det oftast på att de har bilden av den fattige och förtidsåldrade torparen på näthinnan. De tror att vi per automatik skulle kastas tillbaka till undernäringens och utvandringens 1800-tal, men detta scenario behöver verkligen inte bli framtidens verklighet. Vi vet så ofantligt mycket mer idag. Tänk igen på de altruistiska kelterna i södra Gallien för vilka delandet av såväl teknik som kunskap som varor verkar ha varit norm, tänk sen in detta förhållningssätt i vår nutida samvaro, och tänk på all den kunskap vi idag har tillgång till som inte de hade. Kunskap, om hur mat kan produceras i samarbete med naturen, och frihet från att behöva betjäna en maktklass är allt som skulle behövas.

   Jag tillhör inte de som tror att människan som art är dömd till att helt och hållet utplåna sig själv – i alla fall inte av en energikris. Möjligtvis av klimatförändringen och den biologiska utarmningen, men bara i det fall jordens medeltemperatur höjs radikalt, vilket skulle göra livet alldeles ytterligt komplicerat för de flesta däggdjur på planeten. Frågan är snarare om vi vill kunna leva eller helt enkelt bara överleva. Att rasa ner i postindustrialism helt i avsaknad av en plan för en, inte bara dräglig, utan bättre framtid är det samma som att garantera sig ett ovärdigt och eländigt liv.

   Vi är en splittrad skara idealistiska individer som fåfängt, var och en för sig, försöker välta Systemet över ända. Borde vi enas? Borde vi bli som systemets härförare och dra ut i striden som en organiserad armé? Krossas som gallernas hövding Vercingetorix? Eller borde vi organiserat dra oss undan och göra oss oberoende av deras produkter? Om vi är, med romarnas ord; paganus (lat: ”bonde” eller ”icke av Rom”), då får vi också hålla oss undan från deras bröd och deras skådespel, deras ”belöningar” och religioner. Om vi låter bli att någonsin möta dem på slagfältet, om vi skingras så fort vi ser deras standar och tackar nej till deras glaspärlor; om vi enas i praktik, men låter individen blomma i egensinnig teori… då borde vi ha en chans.

* * *

Fotnötter:

(1:Ang. formuleringen ”grovt räknat”: Välbyggda komposter, sådana som man använt sig av i Indien i hundratals år kan öka avkastningen och få mager jord fet, men dessa komposter kräver också de att man tillför energi i form av nedbrytbart material och var tar man detta ifrån?)

(2: Ja egentligen borde vi idag snarare tala om en minskning av instrålningsyta då erosion, markpackning, översvämmningar, ökeninvandring, urban utbredning över odlingsmark etc för varje år som går gör att vår odlingsareal minskar. Se gärna artikeln The Great Food Crisis of 2011 av Lester R. Brown, som är president på The Earth Policy Institute. Mycket skrämmande läsning.)

(3: Eating Fossil Fuels, Dale Allen Pfeiffer, 2004).

(4: Constraints on the Expansion of Global Food Supply, Henery W. Kindall och David Pimentel, The Royal Swedish Academy of Sciences 1994.  http://dieoff.org/page36.htm).

(5: Eating Fossil Fuels, Dale Allen Pfeiffer, 2004).

(6: The Tightening Conflict: Population, Energy Use, and the Ecology of Agriculture, Mario Giampietro och David Pimentel 1994, http://dieoff.org/page69.htm. Se även: Constraints on the Expansion of Global Food Supply, Henery W. Kindall och David Pimentel.).

(7: En av dessa, Dr. Gibbons, har bl.a. varit ”Science Advisor” åt president Clinton)

(8: Forskarnas olika rapporter diffar mellan åren 1973-1979 och snittar på 1977. Duncan själv anser att toppen nåddes 1978.)

(9: Gösta var utbildad inom biokemi, medicinsk kemi, fysiologisk kemi, var avdelningschef på Wenner-Grenska Institutet, ledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund och ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien. Hans bok Före och Efter, en diagnos (Aldus förlag) från 1971, som resonerar kring alla resursers ändlighet, väckte stor debatt när den kom och översattes till ett flertal språk.)

(10: http://dieoff.org/page125.htm)

(11: Läs t.ex. här: http://www.treehugger.com/files/2007/03/the_coming_decl.php)

(12: Författad av vetenskapsmänniskorna Donella H. Meadows, Dennis L. Meadows, Jörgen Randers och William W. Behrens III.)

(13: Alltså inte de solceller som alstrar elektrisk ström utan paneler med vatten som man värmer huset med.)

(14: Det finns en faktor till som påverkar ökande stenförekomst i åkermark och det är att mullhalten och antalet maskar i jorden minskar. I en porös jord med mycket mask sjunker stenar långsamt ner i jordlagren. Källa: Förbundet Organisk Biologisk Odling http://fobo.se.) 

(15: Storskaligt modernt svenskt jordbruk har inte tid att ta tillvara på gödseln på samma sätt som förr. All spillning och urin transporteras ut ur stallarna på mekanisk väg och blir till flytgödsel. Svenska jordar är generellt sett leriga, och alltså hårt packade av traktorer, vilket gör att gödseln blir liggande ovanpå marken tills den sköljts bort av regnet. Därav det stora kväveläckaget som sker även vid storskaliga s.k. ekologiska jordbruk.)

(16: Dale Allen Pfeiffer, Eating Fossil Fuels)

(17: Barbarerna, Terry Jones och Alan Ereira.)

(18: Här avses inte de små familjejordbruk som fortfarande finns kvar på många ställen i världen. Jag syftar på de som odlar och föder djur upp för världsmarknaden.)  

(19: Idag betalar som bekant västerländskt jordbruk inte sina egna kostnader utan existerar bara tack vare subventioner, vilket i sin tur är skattepengar – dina, mina och bondens surt förvärvade skattepengar. Detta görs för att bönderna ska kunna producera med förlust, så att vi konsumenter ska kunna köpa varorna för ett lägre pris än vad det egentligen kostar att framställa dem. Detta gör läget för den indiske – icke skattefinansierade – bonden, som tvingas konkurrera med sina europeiska kollegor, desperat.)

(20: Detta är antagligen en av flera anledningar till att de gått till historien som osofistikerade barbarer, då det nämligen i stort sett är romarna som skrivit deras historia - och romarna ansåg sådana seder som kvinnligt samhällsinflytande vara synnerligen osofistikerade)    

(21: En lättfattlig introduktion till dessa barbarfrågor finner man i boken Barbarerna – Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv, av Terry Jones och Alan Eriera. Karneval förlag.)

(22: Det är en slags rapport från en mönstergård, fylld med goda råd. Boken blev en slags bondebibel för svenska småbruk. Min utgåva är från 1910.)

(23: Nr 3/2008, s. 27. Tidskriften ges ut av FOBO, föreningen organisk-biologisk odling.)

* * *

Jaha, där var hela serien om oljan slut.
Mvh.
johannes