Ingen depression utan en smula hopp

Artikeln först publicerad i eminenta Tidningen Kulturen.

Inom miljödebatten råder i stort sett konsensus om att man, för att undvika att allmänheten blir paralyserad, måste fokusera på ”det som är positivt”. Finns det något man verkar frukta så är det en vitt omfattande samhällelig depression. För trots alla svarta rubriker om klimat och biologisk mångfald så är det ändå, hör och häpna, den klassiska europeiska framstegsoptimismens ande som genomsyrar debatten. Även om vi vant oss vid brasklappar om ökenspridning, stigande havsnivåer och utdöende arter så hör man förhållandevis sällan någon uppsatt etablissemangsperson säga att det är kört. Rättare sagt: något sådant hör man aldrig.

”Visst spyr vår civilisation ut en massa koldioxid, men nu ska vi bara forska lite här så kommer vi snart att kunna köra bilen på havre eller nåt annat spännande.” ”Jo det är ju sant att det dör ut en massa arter hela tiden, men det har faktiskt startats en massa fina bevarandeprojekt också.” ”Nej Östersjön mår inte så bra, men här i Sverige har vi – i jämförelse med andra länder - blivit jätteduktiga på att undvika övergödning.”

Att biobränslen sannolikt aldrig kommer att kunna ersätta oljan, att det inte räcker med några ynka ”bevarandeprojekt” när vi befinner oss mitt i ett geologiskt massutdöende och att Östersjön dör oavsett vem det är som skitar ner henne, det fokuserar vi inte lika gärna på. Våra kära forskare skriker sina lungor tomma när de försöker få oss att inse situationens allvar men det bryr vi oss inte om. Nej vi föredrar att lyssna till ”visionärerna” (som egentligen borde kallas status quo:arna). Till politiker, tankesmedjesnubbar och annat löst folk som rapar gröna drömmar dygnet runt. Men, har det slagit mig, det där gröna framtidssamhället som våra politiker talar om, ja det har de faktiskt talat om i snart 50 år nu. Så vart är det? Det är ju nu vi verkligen behöver det.

Tanken på att hela samhället deppar ihop är naturligtvis skrämmande. För vad kan egentligen åstadkommas i ett sådant läge? Och tänk om folk då får för sig att fullständigt skita i vad som händer i morgon, eftersom det ändå verkar vara kört. Sådana vinklingar tål naturligtvis att tänka på.

Men samtidigt kan man ju fråga sig om någon verkligt verksam förändring alls kommer att äga rum om inte folk får alla fakta på hand, får veta var vi befinner oss, hur läget verkligen ter sig. Eller såhär: Om du har drabbats av cancer så vill du nog, hur jobbigt det nu än kan vara, att läkaren berättar detta för dig och inte drar någon vals om att du åkt på en riktig monsterförkylning bara för att hålla dig vid gott mod.

Alla vet att det sällan är särskilt bra att leva på en lögn. Ändå är det precis det vi väljer att göra när det kommer till miljön, denna den svåraste och mest ödesmättade av alla frågor. Läget är desperat, och såvida vi inte väljer att drastiskt förändra vårt sätt att leva så finns det faktiskt inte mycket hopp alls. Det är en insikt av yttersta vikt som inte tål att jiddras bort.

Tänk om vad folk faktiskt behöver är att bli deprimerade? Alla de där forskarna och miljöaktivisterna som verkar vara de som har bäst koll på läget har ju inte sällan blivit just forskare och aktivister efter att de genomgått en djup depression. Det ingår liksom i paketet när man skaffar sig den nödvändiga kunskapen om det allmänna läget på den här planeten att man blir deprimerad. Eller som den amerikanske dokumentärfilmaren Jon Cooksey uttrycker det i en intervju: ”Om man inte är deprimerad vid det här laget så har man helt enkelt inte förstått.” (FOTNOT 1)

Som det just nu ser ut så ter sig faktiskt ljuset i tunneln allt längre och längre bort. Att haven dör, skogarna försvinner, arterna en efter en upphör att finnas till, klimatet förändras, oljan tar slut (FOTNOT 2), ekonomierna kraschar och våra samhällen på sikt upplöses i en malström av olika – och kanske på sikt också sinsemellan stridande - auktoritära strömningar, det löser vi inte genom positivt tänkande. Nej det ”positiva tänkandet” har blivit som en quick fix ut ur stundens desperation, det har blivit vår fiende.

Naturligtvis kan det vara bra att få fly ibland. Annars skulle vi aldrig orka. Efter en tung dag vill man verkligen bara se på TV. När förhållandet börjar lösas upp vill många dra direkt istället för att grotta ner sig i helnattslånga ångestdiskussioner i sängen. Eller om man går och grubblar hela dagarna så kan det nog faktiskt vara nyttigt att ge sig själv lite andrum medelst några öl och hyperytligt umgänge. Ja, många gånger kan det här med att fly vara någonting bra, det klokaste alternativet. Om ett lejon anfaller oss på savannen gör vi klokast i att fly. Alla andra alternativ ter sig faktiskt ganska korkade. På samma sätt kan det naturligtvis vara bra att fly när våra inre lejon attackerar. Enda skillnaden mellan att fly från yttre och inre fara är att flykten från det inre helst bör ske medvetet – som ett val och inte en reflex. De som alltid – reflexmässigt – mjukar upp sin inre stress efter arbetsdagens slut går t.ex. inte sällan under benämningen alkoholister. De som i sina relationer alltid flyr från alla diskussioner som leder djupare än ett glas med mellanmjölk går ofta i slutänden under benämningen ensamma – något de kanske inte önskat. Att ge sig själv lite andningsutrymme är inte fel, men att konsekvent undvika viktiga frågor som man behöver adressera tenderar lätt att bli lika farligt som det man ville undvika.

Miljöproblemet är naturligtvis inte i första hand en ”inre fara”, det är ett högst påtagligt yttre problem. Men alla våra försök att lösa det i det yttre har fallerat. Eller nja, det är en sannig med modifikation. Det finns faktiskt ganska gott om människor som tämligen framgångsrikt lyckats göra omställningen från det stora till det lilla ekologiska fotavtrycket. Problemet är att vi andra sällan eller aldrig får höra talas om dem, att de är så förhållandevis få. Men vad som är kännetecknande för dem alla är att de vid något tillfälle kostat på sig en riktigt fet depression. Att de tagit nackgrepp på den inre demon som skapas i oss alla vid brytpunkten mellan vår moderna hyperkonsumistiska livsstil och medvetenheten om att denna livsstil är ohållbar. Kort sagt: Miljöproblemen måste lösas i människornas inre, lika mycket som i det yttre. Vår ovilja att förändra vårt sätt att leva är ett hot mot allt.

Du som är född 1970 eller senare är du medveten om att det där ständigt återkommande gamla tugget om att ”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barnbarn” högst sannolikt inte gäller för dig? Talesättet har hängt i så länge nu att det blivit utdaterat. För det handlar inte om barnbarnen, eller ens om barnen längre, det handlar om ditt eget liv. Det handlar om hur världen ser ut runt år 2050 - det årtionde då vi 70-talister rent statistiskt förväntas kasta in handduken. Så frågan är om Du vill fortsätta blunda och dö i en framtida värld fullkomligt berövad allt hopp, eller om du åtminstone vill försöka göra någonting nu.

Den schweizisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross revolutionerade under 70-talet vården av människor som drabbats av sorg med sin ”sorgens fem stadier”-modell. Korthugget sammanfattat kan man säga att denna går ut på att allt sorgearbete genomgår fem stadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptens. Om man försöker titta på vårt samhälle från ett fågelperspektiv med Kübler-Ross som lins så kan man faktiskt se att vi lever som fastnaglade i det första stadiet – förnekelse.

Visst finns det en del grupper – t.ex. miljöaktivister – som kanske kan sägas ha trätt in i ilskans sfär, och individer som tagit sig ännu längre ändå i sitt arbete, men som samhälle vägrar vi tämligen konsekvent att se att vi ens har en anledning till sorg. Detta kanske inte skulle vara ett sådant stort problem om vi bara hade tid. Om vi kunde låta saker ha sin gång och långsamt under någon 100-årsperiod glida från stadie till stadie. Men tid är dessvärre en större bristvara än t.om. rent vatten, olja och fosfor. Vi har befunnit oss på samma punkt sedan 60-70-talen då de globala larmrapporterna om biologiskt massutdöeende, klimatförändringar och hårdnande samhällsklimat började synas på allvar i våra medier. Vi borde egentligen redan ha tagit oss igenom de första fyra stadierna och nu befinna oss på ”acceptens” (som ju också betyder att dra upp linjer för någonting nytt). Dessvärre är det enda som verkligen förändrats att styrkan i våra blundmuskler blivit större och att läget i det yttre – i skogarna, jordarna, sjöarna och skyarna – förvärrats avsevärt.

Den anda som verkar råda är en som säger att det för guds skull inte får bli obekvämt.

Det jag vänder mig emot är att vi inbillar oss att vi ska kunnat ta oss ur den här krisen utan att egentligen förändra någonting på djupet - ja utan att ens bli ledsna. För mig framstår det som fullkomligt orimligt att ta sig ur någon kris alls utan att gå till botten med de problem som orsakade den. Depression och ångest kan naturligtvis verka förlamande ett litet tag, men att inte deppa och ha ågren kommer vara förödande. Tyvärr är deppen tabu i vår kultur.

Europa och hennes barn på andra sidan Atlanten är berättelsen om ”Framsteget”. En berättelse som går att rita med en penna: Ett streck som går från lågt till högt; från mörker till ljus; från djurisk dumhet till mänsklig upplysning; eller som de mer religiöst sinnade kanske ser det: från födelseögonblickets slem och smuts via ett disciplinerat liv till dödsögonblickets befrielse då vi åter blir ett med vår Skapare. Vår kultur innehåller inte den alternativa berättelse som säger att allting en dag faktiskt kan komma att upplösas i total meningslöshet.

Visst intar det romerska rikets fall en central position i vår kanon, men på sätt och vis verkar denna händelse hela tiden mest ha betraktats som ett tillfälligt bakslag. Den folkligt sett kulturellt rika medeltiden betraktas än idag av många som just en mellantid, ett vakuum på 900 år mellan två för oss mer intressanta – läs viktiga – perioder. Framtiden är utvecklingen, och utvecklingen är ostoppbar. Den går som på räls, styrd av evolutionen, Gud eller ekonomernas osynliga hand. Här finns inte plats för det totala misslyckandet.

Nej istället verkar systemet ha kommit upp med en modell där vi ömsom översköljs med svarta rubriker om ”KLIMATCHOCK” eller något liknande, ömsom får lugna ner oss med koldioxidkompenserat rödtjut samtidigt som vi ser på sci-fi-liknande vetenskapsprogram om framtidens ”gröna” samhällen på vår nya energisnåla flat screen.

Låt oss istället snälla fejsa fakta: vårt system har misslyckats kapitalt. Inte enbart när det gäller det sätt på vilket vi utvinner och förgasar naturresurser, utan också i att utbilda allmänheten om hur extremt kritiskt läget faktiskt är. Vad vi behöver är faktiskt en riktig jävla rotblötedeppression. Eller som minst så behöver vi i alla fall få en klar bild av hur desperat situationen är, annars kan vi inte heller utforma några vettiga planer för hur vi ska agera - och jag skulle vilja se den individ som fixar att sätta sig in i läget utan att bli just en smula deprimerad.

 - Johannes Söderqvist

Fotnötter: 

1:  Intervju med amerikanska webb-TV-kanalen Peak Moment TV.

2: Att oljan tar slut är mer av ett talesätt: Den kommer att ta slut som en resurs för oss människor, men den sista oljan kommer sannolikt aldrig att pumpas upp ur marken då den är alldeles för svårtillgänglig och därför för dyr.

Världens viktigaste fråga, typ.

Snälla hjälp till att sprida detta. Det är en av de viktigaste frågorna i världen just nu. Du kommer säkert att ha invändningar mot vissa detaljer i snubbens resonemang - det hade jag i alla fall - men på det stora hela är det en mycket viktig poäng han har. 

Kolla denna TED-föreläsning och sprid sedan.


//Johannes

Skogsdebatten i DN - forskare svarar

Ja, debatten fortsätter. För ett par veckor sedan kunde man i DN läsa Zarembas artikel om det svenska skogsmissbruket. Debatt väcktes. Tillväxtforskare vid SLU som propagerar för kalhyggesbruket svarade och skrev ner Zaremba. Nu äntligen har några andra forskare (sådana som faktiskt forskar på ekologi och inte på avkastning och tillväxt) skrivit ihop en svarsartikel. Se citatet nedan, eller läs hela artikeln HÄR.

"Ett vanligt fel som försvarare av kalhyggesbruket gör är att sätta likhetstecken mellan "tillväxt" och kolupptag och därmed också hävda att det “aktiva skogsbruket” är det absolut bästa för klimatet. Nu är det inte riktigt så enkelt. Endast en del av det utbyte av koldioxid som sker mellan ett skogsekosystem och atmosfären hamnar i “tillväxten” det vill säga som biomassa i trädstammarna. Och tyvärr har “decennier av forskning” till allra övervägande del handlat om att studera “tillväxt” och inte skogens totala utbyte av kol, vilket beror både på tillväxt (som lagrar koldioxid från luften) och nedbrytningen av organiska rester i marken (vilket har motsatt effekt)."

//J.

Debatten om den svenska skogen

Ja, den fortsätter - skogsdebatten.
Först ut idag är detta: Svar på tal på det idiotiska påståendet att kalhyggen är bra för miljön och klimatet. Fyra professorer och en doktorand vilka specialiserat sig på kolets kretslopp och klimat går ut mot detta imbecilla argument för miljöförstöring i DN. 

Sedan har vi ju IKEA-debatten också. Möbelkolossen avverkar som bekant urskog i Ryska Karelen. Om Du vill vara med och påverka, om så bara i det lilla (men snabbt avklarade), så föreslår jag att Du skriver på det här uppropet som vänder sig mot IKEA:s och dess dotterbolag Swedwoods smutsiga aktiviteter.

Och så; alla ni som redan skrivit på uppropet mot IKEA. En hel del av er har fått ett svarsbrev från företagets skogschef Anders Hildeman i vilket alla möjliga konstiga påståenden påstås. Bland annat säger han att 56% av Karelens skogar redan är formellt skyddade, (medan det i verkligheten handlar om ca: 3%). Dessa påståenden tillbakavisas i den här texten i vilken den svenska föreningen Skydda skogen låter en rysk doktor i skogsekologi, Alexander Markovsky, komma till tals.

Mvh:
Johannes

Radikalisera miljöpolitiken

Bästa medmänniska!
Utsläppen av koldioxid i världen fortsätter att öka. Även Sveriges utsläpp fortsätter att öka - om man räknar med både utsläppen i Sverige och utsläppen genom det som vi importerar till Sverige.
Är du bekymrad över vilket klimat vi som är vuxna nu, lämnar över till våra efterkommande?
Oroas du över att klimatförändringarna kommer att leda till ökad fattigdom och svält i världen?
Tycker du att det är sorgligt med den ökade utrotning av växt- och djurarter som sker på vår planet - både genom överutnyttjande av jordens resurser och i klimatförändringarnas spår?
Ser du ett moraliskt problem med att den rika världen genererar mest koldioxid - samtidigt som de som drabbas värst av klimatförsämringarna själva genererar låga utsläpp?
Forskarnas oro för hur mänskligheten ska klara av att hantera klimatförändringarna ökar. Men de politiska partierna framställer ändå klimatproblematiken som ganska enkel att lösa - det räcker med investeringar i ny teknik. Tror du att det också krävs att vi i den rika delen av världen är beredda till livsstilsförändringar?
Då kanske du vill stödja det upprop som nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu formulerat. Vi vill hjälpa politikerna att fatta tillräckliga beslut. Vill du också hjälpa dem?

Gå då in på vår hemsida radikaliseraklimatpolitiken.nu eller klicka nedan för att komma till uppropet:
http://www.radikaliseraklimatpolitiken.nu
Vidarebefordra gärna detta mejl också. Om du gör så uppkommer en kedjebrevseffekt, som gör din insats extra värdefull.

Nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu



***********************************************************
fick det ovanstående mailet i morse. Jag vet att det är lite tråkigt att jag inte skrivit någonting själv här på bloggen den senaste tiden utan bara postat andras pressmeddelanden, upprop eller nyhetsbrev. Förhoppningsvis ska det bli ändring på detta framöver. Artikelskrivande och inte minst, så här års, trädgårdsarbete tar min tid från bloggen.
Mvh:
Johannes