Kompostodling

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.  

Alla vi som har ett intresse för trädgårdsodling vet hur ansträngande och opraktiskt det kan vara att fösa tunga skottkärror med kompostjord framför sig från gårdens skuggiga hörn till köksträdgårdens soliga. Det kostar på både ryggar och tålamod med denna en av den klassiska trädgårdsodlingens praktiker. Det blir lätt så att man köper in en säck med lågvärdig ”kompostjord” istället. Själv är jag bara 38 år men efter att ha odlat under flertalet av dessa har jag redan kommit till det stadiet där värkande handleder och rygg tvingat mig att leta efter andra lösningar när det gäller alla odlingens mer tungarbetade inslag. Och om vi fokuserar på just kompost så finns det verkligen en sådan lösning: Kompostodling.

Tja, det är vad det låter som: en kompost som man odlar i. En del läsare kanske här reagerar direkt och tänker att om man odlar i sin kompost så finns det inte så mycket näring kvar när den väl ska fördelas ut på landet. Det är förvisso sant, men det finns egentligen inte så mycket näring som man kan tro i vår vanliga kompost heller. En stor del av den har normalt sett förbrukats under nedbrytningsprocessen och en annan del har läckt ut i marken. Men så är inte heller näringen den främsta orsaken till att vi tillför kompost till våra trädgårdsland, snarare är det något vi gör för att öka humushalten. Man skulle kunna säga att humus är för jord vad fibrer är för våra magar. Den andra orsaken är att vi med kompostjorden tillför olika mineraler. Vill vi ge våra trädgårdsland en rejäl giva kväve bör vi tillgripa andra metoder, som att se till att maskarna trivs genom att exempelvis täckodla eller underjordskompostera. Mer om detta – förhoppningsvis – i en annan artikel.

Långtifrån alla växter trivs med att växa i material som är under nedbrytning, men det finns några undantag, och det som främst är intressant för oss skandinaver är ”curcubitarna”. Det finns egentligen ingenting som heter så, men alla växter inom gruppen som bär det latinska förnamnet Curcubita har ibland getts detta skämtsamma smeknamn. De tre som är av intresse för oss kallas mer populärt för gurka, pumpa och melon. Just melonen kan man nog räkna bort om man inte bor i zon I eftersom det här handlar om frilandsodling, och meloner som bekant både vill ha en mycket lång säsong och är relativt värmekrävande.

Men innan vi jiddrar på alldeles för mycket om själva växterna ska vi ägna oss åt huvudämnet för denna artikel, nämligen komposterna. Den stora vinsten med att odla och kompostera på detta sätt är alltså att man vare sig behöver släpa löv, ogräsrens, kvistar och vad det nu kan vara från trädgården till komposten eller kompostjord till trädgården. Man kan bygga dem mitt i trädgården. Inte heller behöver man vara rädd för att slänga just ogräs på sin kompost, nej inte ens hö som annars anses innehålla på tok för mycket gräsfrö utgör något större hot om en framtida ogräsinvasion. Den här typen av kompost är nämligen täckt så de rötter och frön som hamnar däri dör under de tre år som komposten varar.

För en del läsare kanske hela ämnet verkar vara mer lämpat för en vårartikel. De flesta odlingstips brukar ju i de flesta tidningar hamna i vår- och sommarnummer. Men här handlar det om en kompost och alltså är det i själva verket en typisk höstartikel. Det är nu vi krattar ihop alla löven som börjar bilda en slirig heltäckningsmatta på gårdsplanen. Det är nu som vi samlar ihop kvistarna som blåst ner och det är nu som en de odlare gör sin sista rensning i trädgården. Summa summarum: vi samlar på oss en hel massa organiskt material som ofta antingen bara körs iväg till någon dumpningsplats i ett skogsbryn eller till de där nästan lika avlägset belägna komposterna. Varför inte istället låta allt detta bilda bottenlagret i en odlingskompost mitt i trädgården?

På högen kan man senare slänga alla de restprodukter som bildas när man skär blasten av morötter och betor, när man drar upp gamla kålstammar o.s.v. Det är bara att hiva allt sådant över axeln rakt på den nya komposthögen. Halm från gångarna ja, allt. När vintern inträder borde man ha ungefär motsvarande en halv normalkompost.

När sedan våren kommer är vi inne i nästa period av ansamling av organiskt material. De första gräsklippningarna brukar ofta hamna i dessa högar. Eftersom jag har så mycket starar och trastar kan jag inte täcka mina land med gräsklipp innan sådden kommit upp en bit för då är de bara där direkt och sprätter över raderna i jakt på mask. Ofta blir ju våren också en lång utdragen ogräsrensning, och detta avfall hamnar på högarna. Framme i slutet av maj brukar allt detta plockande och krattande ha resulterat i att jag har ett gäng ganska väljästa komposthögar. Dags för nästa fas, täckningen.

Huvudpoängen med att täcka sina odlingshögar är att kväva allt ogräs man byggt dem av. Denna effekt kan åstadkommas på flera olika sätt. Med mängder av halm, med kartong, gamla mattor, tjocka lager tidningar eller med plast. Jag har testat dem alla. Halm är ineffektivt och arbetsamt eftersom det helt enkelt aldrig lyckas döda allt ogräs. Man sitter till slut där och rensar ändå. Återvunnen ofärgad kartong (som man kan få hur mycket som helst av från sin lokala matvarubutik) är ogräsdödande och i princip helt ofarligt, men en aning styvt och därför svårformat. Dessutom bör man satsa på att lägga åtminstone ett dubbelt lager, vilket ändå kommer att vara nedbrutet till hösten. Tidningar (som man, om man inte själv prenumererar på DN, rotar fram ur en återvinningscontainer) är enklare att hantera. Man bara blötlägger dem innan de läggs ut. Men även här går det åt väldiga mängder. Åtminstone fyra lager, och även detta måste göras om varje år så länge komposten består. Trots detta är kartong eller tidningar en bra metod. Plast är idiotsäkert – men bara ur ogrässynpunkt, vi vet väldigt lite om vilka ämnen som fälls ut i jorden av denna oljeprodukt. Undvik detta.

De läsare som redan är inkörda på permakulturens knep och tricks kanske känner igen odlingskomposten som det som ofta kallas ”hügelkultur”. Ja, i stort sett är odlingskomposten samma sak, men det finns några skillnader. Hügelkultur syftar till att bygga bäddar som sedan är permanenta, medan dessa komposter är just komposter. Man kan t.ex. anlägga en odlingskompost bredvid en gammal hügelhög för att kunna förse denna med lite ny jord. I hügelkultur brukar man dessutom börja med att lägga ett par gamla stockar följt av mindre vedbitar, ris och kvistar underst i högen, följt av jord. Tanken med detta är att veden ska hålla högen lagom fuktig, drännerad, gödslad o.s.v. under lång tid. Naturligtvis är det inte fel att om man har gammalt virke lägga det i botten av sin odlingskompost, men då kan man inte heller förvänta sig att ha färdignedbrutet material på ett par tre år. Dessutom är syftet med odlingskomposten att på ett enkelt och produktivt sätt göra sig av med ogräs. I en normal kompost vill man ogärna slänga rötter och frön eftersom de kan tänkas överleva och följa med till trädgårdslanden. Med täckningens hjälp dödas dock i odlingskomposten allt kväverikt ogräs, samtidigt som näringen förhindras att läcka ut i marken av de kväveälskande ”curcubitarna”.

Det finns mängder med varianter på i vilken form man lägger upp sina odlingskomposter, men de vanligaste verkar vara limpan eller den runda högen. Där den första ofta läggs med tanken att så småningom bli en ”vanlig” odlingsbädd, och den sistnämnda som en mer traditionell kompost. Den läggs då gärna upp i köksträdgården i direkt anslutning till en odlingsbädd som om tre år kommer att vara i stort behov av extra kompost. Där man har tänkt sig en ganska tuff växtföljd med växter som exempelvis potatis och kål. När komposten är klar skottar man bara över den på landet. Limpan kan också användas på detta sätt. Återigen gärna då precis intill en odlingsbädd. Men limpan kan också användas till att bereda ny mark. Eller varför inte bara låta den bilda det nya trädgårdslandet.

Om man ständigt har nya odlingskomposter på gång så behöver man ju aldrig odla squash, pumpa eller gurka i sina vanliga bäddar, och därför kan man också här tillåta sig att bryta en av odlingens grundregler: man kan odla nära besläktade växter på samma yta två år i rad. Låt oss säga att vi odlar pumpa på vår kompost under år ett. År två går vi över på squash eller gurka. År tre odlar vi vitlök. År fyra skottar vi över komposten på ett trädgårdsland i vilket vi aldrig någonsin kommer att odla curcubitar – eftersom detta hela tiden görs på nya komposter. Så låt oss då säga att vi direkt på grässvålen anlägger en limp-kompost och odlar pumpa, gurka, vitlök under tre år på denna. Därefter kan vi avlägsna täckningen och använda limpan som ett nytt land. En djupbädd som vi byggt på höjden, utan att behöva gräva ett enda spadtag. Här kan vi nu gå över på t.ex mangold.

Nyckelhålsodling är en ganska populär metod inom permakultur. Den består i att man lägger upp en rund odlingsbädd men med en ingång ifrån söder, så att man kan gå in i bädden och rensa ogräs. Öppningen i söder släpper in ljus bland växterna. Denna modell är förstås väldigt enkel att kombinera med kompostodling.

Om man är en person med stort tålamod kan man också lägga upp en plan som inbegriper komposter innan man planterar sina bärbuskar. Man bygger högarna eller limporna, odlar som vanligt i dem i tre år och planterar därefter sina vin- eller krusbär i dem. I detta fall kan en sorts kombination av de två metoderna odlingskompost och hügelkultur fungera ypperligt. Att grunda med virke, med tanke på bärbuskarna (eller träden) som kommer leva på högen under lång tid och toppa med ogräs för ettåringarnas skull. Man måste dock fortfarande täcka.

Åter till själva växterna. Curcubitar passar som sagt bra att odla i sådana här komposter. Främst för att de som redan vidrörts klarar av att växa i en ”levande” kompost med väldigt höga kvävehalter, där miljoner mikroorganismer är i farten och en viss värme utvecklas, men också för att de faktiskt kan ta tillvara på stora delar av det där kvävet. Alltför hög värme fixar de dock inte så var noga med att inte varva alltför tjockt med enbart gräsklipp eller liknande.

Lycka till.

- Johannes Söderqvist

Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist

Rural feminism

Artikeln först publicerad i Landets Fria Tidning

I hela världen sliter kvinnor på åkrarna för att producera Stadens mat, och i sweatshops för att tillverka Stadens kläder. Samtidigt är det främst i Staden vi finner vår tids feminister.

Ja, feminismen är en i stora drag urban företeelse. Det är lite som med Mp’s väljare, de bor i storstäderna. Tyvärr. Feminismen skulle behövas som en stark och livaktig influens också här på landsbygden där jag bor.

Inom den svenska vänstern, som till största delen bor i staden, är man alltid glad när något perifert land genomför jordreformer. Vad man sällan ens reflekterar över är att om dessa reformer genomfördes i alla de länder som förser samma svenska stadsvänster med mat, så skulle dennas livsstil vara hotad. Den moderna urbana tillvaron är nämligen en i grunden kapitalistisk konstruktion som bygger på ojämnt byte – ett byte där landsbygden är den ständiga förloraren. I en värld där Staden i allt väsentligt skulle behöva stå för sina egna kostnader, eller åtminstone betala producenterna det fulla värdet för deras arbete, i den världen är Staden som vi känner den en orimlighet.

Urbaniseringen skapar helt skilda resultat i städerna och i periferin. Om staden berikas av alla de olika varor och influenser som strömmar dit in, så utarmas landsbygden på desamma. Om staden blir rikare och mer jämställd så sker det omvända med landsbygden: Konkurrensen mellan producenterna ökar. Toleransen minskar.

Viktigt att tänka på är att om vi med landsbygd avser det stycke jord som förser staden med det mesta den behöver för att överleva, så ligger i sådana fall idag ett gott stycke svensk landsbygd i Indien, Egypten, Argentina … Där ligger Sveriges externaliserade landsbygd! Fattiga som konkurrerar med andra fattiga för att tillfredsställa Stadens behov. Sambandet mellan fattigdom och t.ex. könshierarki är välkänt. …

De fattiga lantarbetarna i periferin kan göras mer självständiga genom att vi höjer vår grad av självförsörjning så att de stora agri-bussinessbolag som äger de fattigas mark inte längre har någon avkastning för sina produkter här i väst. På så vis kan man säga att det är en solidarisk handling att ”odla morötter”.

Alla ni underbara feminister och genusfunderande kvinnor och män i största allmänhet, var är ni? Vi behöver er här ute i ”salladen”. Det är ett kraftigt ställningstagande att vägra vara en del av den kanske mest kraftfulla strukturella hierarkin av alla; den strukturen som metaforiskt skulle kunna kallas ”patriarken Stadens dominans över kvinnan Landet”.

Johannes Söderqvist  

Den svenska modellen

(Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningar.)

Vi svenskar vet både så mycket och så otroligt lite om den naturtyp som i stort sett och med undantag för kuststräckorna utgör hela vårt skandinaviska ekosystem. Så gott som varenda svensk har ett personligt förhållande till skogen. Till de dungar man kallar för sina. Ja, för det är ju så vi säger: ”Min svampskog”. Även om platserna ifråga för det mesta inte ägs av oss så betraktar vi dem som våra – eller kanske snarare oss själva som en del av dem. Det är dit vårt drömspår leder oss när våra fötter själva får välja sina steg. Skogen är för oss någonting alldeles självklart. Kanske är den för självklar.

Alla har vi hört om de förfärande konsekvenserna som kalhyggesbruket har för världens regnskogar. Ändå anser vi att exakt samma sorts skogsbruk här hemma är ok. ”Den svenska skogen växer ju upp igen.” Kontentan blir någonting i stil med att kalhyggen är fula men inte miljöfarliga.

Alla vet att ett stort vattenfyllt hål i marken inte kvalar in som en sjö. En sjö är fiskar, fåglar, vass, sump … ett ekosystem. Det är helheten som gör att vi kallar det för en sjö. När det gäller skog däremot är de flesta av oss fullt tillfreds med definitionen ”en något större gran- eller tallplantebevuxen yta”. Detta är dock ingen skog. Det är en timmer- och fiberåker. När man hugger ner en skog och ersätter den med en plantage så ersätter man i själva verket ett ekosystem med en monokultur. Att påstå att våra svenska plantager är skog är lika galet som att säga att Monsantos soyaplantager i Brasilien är regnskog.

2000 arter är idag hotade av det svenska inhemska skogsbruket. Forskare menar att närmare 5000 arter i det skandinavisk-finska området kommer att dö ut om kalhyggesbruket tillåts fortsätta på samma sätt som idag. Ungefär 4 % av Sveriges produktiva skogsareal är skyddad – att jämföra med USA som vi svenska miljömuppar ju älskar att hata, där c:a 10% åtnjuter bevarandestatus.

Nästan all skog i det här landet har redan huggits ned minst en gång. Men under gångna tidevarv gick det hela något långsammare. Svårtåtkomliga områden undantogs också ganska ofta från huggning. Inte heller ersatte man den gamla skogen med plantager, utan lät självföryngringen fixa återväxten. Många arter överlevde tack vare allt detta – tills nu.

De förfärande miljöbrott som på vissa bestämda platser begås av gruvindustrin har vi i stort sett stillatigande under hundratals år tillåtit skogsindustrin att begå över hela landet. Jag hatar att behöva erkänna det, men vi människor har faktiskt makten över det skogliga ekosystemet. Frågan är nu om vill låta det fortsätta vara just det.

- Johannes Söderqvist

Ingen depression utan en smula hopp

Artikeln först publicerad i eminenta Tidningen Kulturen.

Inom miljödebatten råder i stort sett konsensus om att man, för att undvika att allmänheten blir paralyserad, måste fokusera på ”det som är positivt”. Finns det något man verkar frukta så är det en vitt omfattande samhällelig depression. För trots alla svarta rubriker om klimat och biologisk mångfald så är det ändå, hör och häpna, den klassiska europeiska framstegsoptimismens ande som genomsyrar debatten. Även om vi vant oss vid brasklappar om ökenspridning, stigande havsnivåer och utdöende arter så hör man förhållandevis sällan någon uppsatt etablissemangsperson säga att det är kört. Rättare sagt: något sådant hör man aldrig.

”Visst spyr vår civilisation ut en massa koldioxid, men nu ska vi bara forska lite här så kommer vi snart att kunna köra bilen på havre eller nåt annat spännande.” ”Jo det är ju sant att det dör ut en massa arter hela tiden, men det har faktiskt startats en massa fina bevarandeprojekt också.” ”Nej Östersjön mår inte så bra, men här i Sverige har vi – i jämförelse med andra länder - blivit jätteduktiga på att undvika övergödning.”

Att biobränslen sannolikt aldrig kommer att kunna ersätta oljan, att det inte räcker med några ynka ”bevarandeprojekt” när vi befinner oss mitt i ett geologiskt massutdöende och att Östersjön dör oavsett vem det är som skitar ner henne, det fokuserar vi inte lika gärna på. Våra kära forskare skriker sina lungor tomma när de försöker få oss att inse situationens allvar men det bryr vi oss inte om. Nej vi föredrar att lyssna till ”visionärerna” (som egentligen borde kallas status quo:arna). Till politiker, tankesmedjesnubbar och annat löst folk som rapar gröna drömmar dygnet runt. Men, har det slagit mig, det där gröna framtidssamhället som våra politiker talar om, ja det har de faktiskt talat om i snart 50 år nu. Så vart är det? Det är ju nu vi verkligen behöver det.

Tanken på att hela samhället deppar ihop är naturligtvis skrämmande. För vad kan egentligen åstadkommas i ett sådant läge? Och tänk om folk då får för sig att fullständigt skita i vad som händer i morgon, eftersom det ändå verkar vara kört. Sådana vinklingar tål naturligtvis att tänka på.

Men samtidigt kan man ju fråga sig om någon verkligt verksam förändring alls kommer att äga rum om inte folk får alla fakta på hand, får veta var vi befinner oss, hur läget verkligen ter sig. Eller såhär: Om du har drabbats av cancer så vill du nog, hur jobbigt det nu än kan vara, att läkaren berättar detta för dig och inte drar någon vals om att du åkt på en riktig monsterförkylning bara för att hålla dig vid gott mod.

Alla vet att det sällan är särskilt bra att leva på en lögn. Ändå är det precis det vi väljer att göra när det kommer till miljön, denna den svåraste och mest ödesmättade av alla frågor. Läget är desperat, och såvida vi inte väljer att drastiskt förändra vårt sätt att leva så finns det faktiskt inte mycket hopp alls. Det är en insikt av yttersta vikt som inte tål att jiddras bort.

Tänk om vad folk faktiskt behöver är att bli deprimerade? Alla de där forskarna och miljöaktivisterna som verkar vara de som har bäst koll på läget har ju inte sällan blivit just forskare och aktivister efter att de genomgått en djup depression. Det ingår liksom i paketet när man skaffar sig den nödvändiga kunskapen om det allmänna läget på den här planeten att man blir deprimerad. Eller som den amerikanske dokumentärfilmaren Jon Cooksey uttrycker det i en intervju: ”Om man inte är deprimerad vid det här laget så har man helt enkelt inte förstått.” (FOTNOT 1)

Som det just nu ser ut så ter sig faktiskt ljuset i tunneln allt längre och längre bort. Att haven dör, skogarna försvinner, arterna en efter en upphör att finnas till, klimatet förändras, oljan tar slut (FOTNOT 2), ekonomierna kraschar och våra samhällen på sikt upplöses i en malström av olika – och kanske på sikt också sinsemellan stridande - auktoritära strömningar, det löser vi inte genom positivt tänkande. Nej det ”positiva tänkandet” har blivit som en quick fix ut ur stundens desperation, det har blivit vår fiende.

Naturligtvis kan det vara bra att få fly ibland. Annars skulle vi aldrig orka. Efter en tung dag vill man verkligen bara se på TV. När förhållandet börjar lösas upp vill många dra direkt istället för att grotta ner sig i helnattslånga ångestdiskussioner i sängen. Eller om man går och grubblar hela dagarna så kan det nog faktiskt vara nyttigt att ge sig själv lite andrum medelst några öl och hyperytligt umgänge. Ja, många gånger kan det här med att fly vara någonting bra, det klokaste alternativet. Om ett lejon anfaller oss på savannen gör vi klokast i att fly. Alla andra alternativ ter sig faktiskt ganska korkade. På samma sätt kan det naturligtvis vara bra att fly när våra inre lejon attackerar. Enda skillnaden mellan att fly från yttre och inre fara är att flykten från det inre helst bör ske medvetet – som ett val och inte en reflex. De som alltid – reflexmässigt – mjukar upp sin inre stress efter arbetsdagens slut går t.ex. inte sällan under benämningen alkoholister. De som i sina relationer alltid flyr från alla diskussioner som leder djupare än ett glas med mellanmjölk går ofta i slutänden under benämningen ensamma – något de kanske inte önskat. Att ge sig själv lite andningsutrymme är inte fel, men att konsekvent undvika viktiga frågor som man behöver adressera tenderar lätt att bli lika farligt som det man ville undvika.

Miljöproblemet är naturligtvis inte i första hand en ”inre fara”, det är ett högst påtagligt yttre problem. Men alla våra försök att lösa det i det yttre har fallerat. Eller nja, det är en sannig med modifikation. Det finns faktiskt ganska gott om människor som tämligen framgångsrikt lyckats göra omställningen från det stora till det lilla ekologiska fotavtrycket. Problemet är att vi andra sällan eller aldrig får höra talas om dem, att de är så förhållandevis få. Men vad som är kännetecknande för dem alla är att de vid något tillfälle kostat på sig en riktigt fet depression. Att de tagit nackgrepp på den inre demon som skapas i oss alla vid brytpunkten mellan vår moderna hyperkonsumistiska livsstil och medvetenheten om att denna livsstil är ohållbar. Kort sagt: Miljöproblemen måste lösas i människornas inre, lika mycket som i det yttre. Vår ovilja att förändra vårt sätt att leva är ett hot mot allt.

Du som är född 1970 eller senare är du medveten om att det där ständigt återkommande gamla tugget om att ”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barnbarn” högst sannolikt inte gäller för dig? Talesättet har hängt i så länge nu att det blivit utdaterat. För det handlar inte om barnbarnen, eller ens om barnen längre, det handlar om ditt eget liv. Det handlar om hur världen ser ut runt år 2050 - det årtionde då vi 70-talister rent statistiskt förväntas kasta in handduken. Så frågan är om Du vill fortsätta blunda och dö i en framtida värld fullkomligt berövad allt hopp, eller om du åtminstone vill försöka göra någonting nu.

Den schweizisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross revolutionerade under 70-talet vården av människor som drabbats av sorg med sin ”sorgens fem stadier”-modell. Korthugget sammanfattat kan man säga att denna går ut på att allt sorgearbete genomgår fem stadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptens. Om man försöker titta på vårt samhälle från ett fågelperspektiv med Kübler-Ross som lins så kan man faktiskt se att vi lever som fastnaglade i det första stadiet – förnekelse.

Visst finns det en del grupper – t.ex. miljöaktivister – som kanske kan sägas ha trätt in i ilskans sfär, och individer som tagit sig ännu längre ändå i sitt arbete, men som samhälle vägrar vi tämligen konsekvent att se att vi ens har en anledning till sorg. Detta kanske inte skulle vara ett sådant stort problem om vi bara hade tid. Om vi kunde låta saker ha sin gång och långsamt under någon 100-årsperiod glida från stadie till stadie. Men tid är dessvärre en större bristvara än t.om. rent vatten, olja och fosfor. Vi har befunnit oss på samma punkt sedan 60-70-talen då de globala larmrapporterna om biologiskt massutdöeende, klimatförändringar och hårdnande samhällsklimat började synas på allvar i våra medier. Vi borde egentligen redan ha tagit oss igenom de första fyra stadierna och nu befinna oss på ”acceptens” (som ju också betyder att dra upp linjer för någonting nytt). Dessvärre är det enda som verkligen förändrats att styrkan i våra blundmuskler blivit större och att läget i det yttre – i skogarna, jordarna, sjöarna och skyarna – förvärrats avsevärt.

Den anda som verkar råda är en som säger att det för guds skull inte får bli obekvämt.

Det jag vänder mig emot är att vi inbillar oss att vi ska kunnat ta oss ur den här krisen utan att egentligen förändra någonting på djupet - ja utan att ens bli ledsna. För mig framstår det som fullkomligt orimligt att ta sig ur någon kris alls utan att gå till botten med de problem som orsakade den. Depression och ångest kan naturligtvis verka förlamande ett litet tag, men att inte deppa och ha ågren kommer vara förödande. Tyvärr är deppen tabu i vår kultur.

Europa och hennes barn på andra sidan Atlanten är berättelsen om ”Framsteget”. En berättelse som går att rita med en penna: Ett streck som går från lågt till högt; från mörker till ljus; från djurisk dumhet till mänsklig upplysning; eller som de mer religiöst sinnade kanske ser det: från födelseögonblickets slem och smuts via ett disciplinerat liv till dödsögonblickets befrielse då vi åter blir ett med vår Skapare. Vår kultur innehåller inte den alternativa berättelse som säger att allting en dag faktiskt kan komma att upplösas i total meningslöshet.

Visst intar det romerska rikets fall en central position i vår kanon, men på sätt och vis verkar denna händelse hela tiden mest ha betraktats som ett tillfälligt bakslag. Den folkligt sett kulturellt rika medeltiden betraktas än idag av många som just en mellantid, ett vakuum på 900 år mellan två för oss mer intressanta – läs viktiga – perioder. Framtiden är utvecklingen, och utvecklingen är ostoppbar. Den går som på räls, styrd av evolutionen, Gud eller ekonomernas osynliga hand. Här finns inte plats för det totala misslyckandet.

Nej istället verkar systemet ha kommit upp med en modell där vi ömsom översköljs med svarta rubriker om ”KLIMATCHOCK” eller något liknande, ömsom får lugna ner oss med koldioxidkompenserat rödtjut samtidigt som vi ser på sci-fi-liknande vetenskapsprogram om framtidens ”gröna” samhällen på vår nya energisnåla flat screen.

Låt oss istället snälla fejsa fakta: vårt system har misslyckats kapitalt. Inte enbart när det gäller det sätt på vilket vi utvinner och förgasar naturresurser, utan också i att utbilda allmänheten om hur extremt kritiskt läget faktiskt är. Vad vi behöver är faktiskt en riktig jävla rotblötedeppression. Eller som minst så behöver vi i alla fall få en klar bild av hur desperat situationen är, annars kan vi inte heller utforma några vettiga planer för hur vi ska agera - och jag skulle vilja se den individ som fixar att sätta sig in i läget utan att bli just en smula deprimerad.

 - Johannes Söderqvist

Fotnötter: 

1:  Intervju med amerikanska webb-TV-kanalen Peak Moment TV.

2: Att oljan tar slut är mer av ett talesätt: Den kommer att ta slut som en resurs för oss människor, men den sista oljan kommer sannolikt aldrig att pumpas upp ur marken då den är alldeles för svårtillgänglig och därför för dyr.

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till sälgen. En vårens fruktostbuffé för våra pollinerare. En av skogsägarens bästa vänner.

Sälgen vandrade som ett av de första trädslagen in i Skandinavien strax efter istiden, för omkring 12 000 år sedan. Den är vanligt förekommande på hela vår stora subkontinent, utom i allra nordligaste norrland, men där finns å andra sidan andra sorters viden. Dess anpassningsförmåga verkar vara god. Den trivs förhållandevis bra på nästan alla jordar och den kan växa både som en buske och som ett träd.

Människan började redan mycket tidigt använda sig av sälgen. Virket är lätt att splinta, segt och böjligt. Men sin vanligaste – och helt avgörande - roll som råvara hos våra stenåldersföräldrar fick sälgen på grund av sina långa skott. Det finns på våra breddgrader nämligen inget annat trädslag som kan tävla med sälgen i att producera flätevidjor. Arkeologer har återfunnit fragment av flätad sälg i allt från korgar till husväggar. Men virket glömdes ingalunda bort efter stenåldern utan har fortsatt att fylla en mängd funktioner ända in i vårt tidevarv. På grund av sin lätthet och smidighet och för att det är relativt mjukt och oflisigt har det t. ex. varit omtyckt som skaft till olika handverktyg, i svepaskar, mjölk-kärl och liknande. Ett annat, för människan helt avgörande användningsområde var inom garvningen där det var trädets bark man brukade.

Även som kreatursfoder har sälgen spelat en avgörande betydelse. Detta avslöjas om inte annat av andra leden i dess artnamn: caprea - vilket betyder get. Det är med andra ord getens vide vi har att göra med. Man skar kvistar vilka man sedan torkade och använde som foder under vintermånaderna. På många sätt ett väldigt sunt bruk med tanke på att nästan inga av våra vanligaste hagkreatur bör äta enbart gräs som de gör idag, utan gärna söker löv om de själva får välja. Inte minst gäller detta för får och getter som ju egentligen är s.k. ”slybetare”. Men även kor äter med stor aptit flera sorters löv om de får en möjlighet.

Inom folktron ansågs sälgen ha skyddande egenskaper, både vad gällde sjukdomar och mot onda makter. Men om man betänker att många människor på den tiden var övertygade om att sjudom var ett resultat av de onda makternas göranden och låtanden så blir ihopblandningen inte så konstig. Under senare tidevarv har det visat sig att sälgens bark faktiskt innehåller vissa ämnen som ombildas till salicylsyra i kroppen. Detta ämne besitter ju som bekant inflammationshämmande egenskaper. Så alldeles oavsett om folk drack barkdekokt för att köra bort onda makter eller om de hade någon sorts kemisk medvetenhet, så hade det avsedd verkan på de fysiska symptomen.

Att sälgen tillsammans med många trädslag förekommer inom folktron är antagligen en kvarleva från mycket gamla traditioner. Dessa traditioner välver en tidsbåge från vår tid idag ända tillbaka till innan vi blev bofasta jordbrukare. Vi vet att många mer sentida folkslag levt under förhållanden som liknade de under vilka våra paleolitföräldrar levde. Flera av dessa folkslag har hållit sälgen helig. Som en sorts immanent gudomlighet. (fotnot 1.) Inte minst gällde detta för många stammar av de nordamerikanska ursprungsfolken. I de här sammanhangen är det inte enbart sälgens skiftande användningsområden som slöjdmaterial som ligger bakom att den vördats, utan kanske främst dess betydelse för bina. Under hundratusentals år var honung det närmaste vi människor kunde komma något som skulle kunna kallas godis, och utan sälgen skulle det kanske inte ens finnas några bin.

Det finns alltså goda skäl att tro att vördandet av sälgen är en oerhört gammal tradition.

Här kommer vi in på sälgens betydelse för oss idag. Inte bara har den av lika stor betydelse för våra nutida domesticerade bin som den hade för förhistoriens vildbin, den fyller en nyckelposition i vår ekologi. Den blommar under tidig vår, först av alla plantor, och blir för mängder av pollinerande arter till årets första mål mat. Att man t.ex. ofta kan se citronfjärilar så tidigt på året beror i stort sett uteslutande på sälgen och dess blommor. Dess pollen och nektar är rikt både på energi- och protein. Till denna tidiga buffé som ofta äger rum innan någonting alls blommar nere på marken söker sig olika sorters blomflugor, sumpflugor, hårmyggor, skalbaggar, myror, bladlöss, fjärilar och nattflyn. Flera av dessa arter lägger även sina ägg i sälgen. När dessa sedermera kläcks kommer där ut en hel hord med olika sorters larver som för att klara sig är beroende av trädets löv. Av allt detta följer naturligtvis att sälgen är ett precis lika viktigt träd för många av våra fåglar som det är för våra insekter. Även dessa är i stort behov av ett skrovmål efter sina långa flyttar från sydligare breddgrader och slår sig därför inte sällan ner i sälgar på sin väg uppöver landet. Det är därför vi kan höra de första lövsångarramsorna från kronan av en sälg. Engelskans namn på lövsångare är just willow warbler – videsångare. Men det är inte enbart lövsångaren som är knuten till sälgen på detta vis. Bland andra arter kan räknas flugsnappare, svarthätta, trädgårdssångare ...

Men i likhet med i alla andra trädslag gör sälgen inte bara nytta under sin levnad utan fyller många viktiga funktioner även som döende och död. Vedsvampar och skalbaggar börjar snart angripa alla åldrande viden. Detta är i sin tur är viktigt för hackspettarna, som lätt kan hacka hål i det svampangripna mjuknade virket och komma åt insekterna och deras larver därinne.

Dess bark, grenar och lavar (fotnot 2.) är en viktig boplats för många arter. Många småfåglar gillar bland annat att bygga bo i rufsiga och skyddande sälgar och viden, och närmare 180 olika sorters fjärilar är beroende av den för sin larvutveckling. Det går inte att underskatta sälgens ekologiska betydelse.

Jorbrukaren röjer ofta undan sälg i åkerkanter och diken eftersom den sägs kunna ta över och bli ett svårt sly och eftersom det anses att den skuggar grödorna. Men åtminstone för den bonde som plöjer sin åker borde inte sälginvasion vara något stort problem. Naturligtvis försöker sälgen komma in på åkern med sina rötter för att väl där skjuta rotskott, men dessa trådar skärs lätt av av plogen. När det gäller skuggning så kan det väl i vissa fall stämma att större sälgar kan blockera ut solen under delar av dagen. Men om man betänker alla de andra funktioner som sälgen fyller och som kommer åkergrödan till nytta (som t.ex. levande pollinerare) så borde det där betraktas som ett mindre problem. Har man en massiv sälgvägg i något dike som löper över en åker kan man ju naturligtvis ta ur en del ur denna. Men varför då inte spara vissa av dem som evighetsträd. Viktigt är också att sprida åldern på de träd man bevarar så att man i görligaste mån har hela det ekologiska tidsspannet representerat: Ungved, tonårsved, ved som befinner sig i sitt livs högsommar, gammal ved och inte minst död ved.

För skogsbrukaren fyller sälgen en mängd funktioner. Inte för att den tingar något värre timmervärde men för att den på en mängd sätt skyddar resten av beståndet. Först och främst kan vi ju föreställa oss hur våra skogar skulle trivas utan alla de insekter och fåglar som är beroende av sälgen. Men det är även värt att ha i åtanke att en skog med gott om sälg också ofta är en skog med färre betningsskador från både älg, bäver och hare, eftersom dessa arter föredrar sälgen om denna finns till hands framför tall, björk m.m. Låter man både sälgen och viltet vara ifred kan man också vara ganska säker på att få mer av båda. Är man jägare bör man kanske med andra ord iakttaga de ursprungliga amerikanernas sedvänjor och börja hylla sälgen som en helig varelse.

Att sälgen i skogsbeståndet bör betraktas som ett evighetsträd behöver man väl med allt det ovan sagda i åtanke knappt säga. Om någon åtgärd skall tas när det gäller en sälg så är det möjligtvis för att lite försiktigt öppna upp runt den. Personligen skulle jag utan vidare kunna ta ner en fin timmergran till förmån för ett litet sälgspö, om det var den enda sälgen som fanns i närheten.

- Johannes Söderqvist

FOTNOT 1: Immanent betyder ungefär ”inneboende, naturlig, sinnlig” till skillnad från trancendent som betyder ”gränsöverskridande”. En trancendent gudomlighet finns t.ex. utanför jorden/världen, medan en immanent mer skullekunna sägas vara en del av den.

FOTNOT 2: Bland de lavar som ibland kan finnas på sälg hittar vi den rödlistade lunglaven.

Våra små underjordiska hjältar

(Först publicerad i tidskriften OM-omställning.) 

Här i OM har vi under det senaste året fått lära oss en hel del om permakultur av den mycket kunniga Ylva Arvidsson. I hennes sista artikel fick vi t.ex. lära oss om varför det på de flesta ställen ganska tunna matjordslagret är av en så stor betydelse för livet på den här planeten – ja, att det faktiskt ärt helt avgörande för livet som sådant – och att vi människor därför gör klokt i att försöka bevara och bygga på detta, genom samarbete med markens organismer.

Men hur vet man egentligen om det där samarbetet fungerar? De flesta av oss, även de av oss som bott på landet under större delen av våra liv, vet idag mer om bilar, kläder, köksluckor och processad mat än om underjordens fauna. Ja, t.o.m. de flesta bönder och professionella odlare vet nuförtiden mer om sådana saker än om livet i matjordslagret. Så hur börjar man egentligen? Och när man väl gjort det, hur vet man att man är på rätt spår? Jo, det finns en avgörande art som man kan börja hålla utkik efter och som man gör klokt i att försöka gynna så mycket det går: daggmasken.

För att göra det enkelt för sig sådär i början innan man lärt sig hur jord fungerar så kan man säga att det som gynnar masken också gynnar jorden. Att arbeta för mycket mask är som en genväg runt all komplicerad jordvetenskap. Om antalet maskar i ens trädgård verkar växa, då vet man att man i stort sett är på rätt spår också vad gäller de flesta andra markorganismer.

Charles Darwin hyste vid sidan om sina evolutionsgrubblerier ett mycket stort intresse för daggmasken. Han sa t.o.m. att det är det för människan viktigaste djuret. Mot slutet av sitt liv, när han tröttnat på allt bråk som hans evolutionsteori satt igång verkar han ha ägnat större delen av sin tid åt just daggmasken. År 1881 kom hans sista bok "The formation of Vegetable Mould through the Action of Worms" ut.

Det var t.ex. Darwins maskforskande som löste frågan om varför fornlämningar sjunker ner i marken. Anledningen till att hörnstenar till sedan länge bortruttnade byggnader och gamla svärd och yxor allt som oftast återfinns under jorden stavas mask. De gräver nämligen gångar under de flesta föremål som läggs ovanpå marken och underminerar dem på så sätt. Dessutom skiter de också ofta ovanpå samma föremål och täcker dem på så vis med jord.

Men Darwin var inte på något vis först med att uppmärksamma den ”nedre bonden”. Man kan nog vara ganska säker på att romarna kände till dess välgörande effekter på jorden. Deras jordbruksmetoder, med organiserad växtföljd och inte minst kompostering tyder i alla fall på detta. Även grekerna - ”de gamla” - vet man med säkerhet var i alla fall till viss del införstådda med maskens livsuppehållande funktioner för jordarna. Aristoteles kallar dem för ”jordens inälvor”. Kleopatra, Egyptens sista regent och älskarinna till Julius Caesar heligförklarade masken, och införde t.o.m. ett förbud mot att föra ut maskar ur landet. Det som gjorde Darwins forskning om masken så viktig var snarare tiden då den ägde rum. Under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet trodde nämligen en hel del människor att maskarna var en sorts ohyra som åt upp de odlade växternas rötter. Darwin bidrog egentligen enbart till att återskapa den äldre – vettigare – ”maskdebatten”.

Maskar lever på ruttnande delar av organiskt avfall. Eller egentligen lever de av de bakterier och förruttnelsekulturer som fått fäste på dessa avfallsdelar. De har precis som fåglar istället för en ordentlig mage en liten kräva fylld med mycket små stenar som mal ner växtdelarna, tills det blir en sorts gröt tjänlig som maskföda. Dessa små sandkorn mals med tiden ner och lämnar maskens kropp tillsammans med avföringen, vilket gör denna extremt rik på mineraler. Kisel, en av de viktigaste byggstenarna för våra växter, frigörs t.ex. alldeles av sig självt utan insatser från oss människor, om bara maskarna lämnas i ostörd ro.

På en enda kvadratmeter jord som inte packats ihop av traktorer, besprutats eller konstgödslats kan man – åtminstone i teorin - finna så många som 500 daggmaskar av olika arter – alla med sina egna små specialiseringar. Jämför man å andra sidan detta med antalet på s.k. ”rationellt” drivna jordbruksjordar så kan antalet där vara så lågt som 10 stycken per kv.m.

En enda mask kan på en enda höstmånad sätta i sig upp emot 70 vissnade löv som trillat ner och lagt sig på marken. Om jorden är frisk och stimulerad nog för att kunna rymma 500 maskar per kv.m. skulle det alltså - åtminstone i teorin – kunna röra sig om 35 000 blad per kvadratmeter och år. Detta kan ju naturligtvis vara av stor nytta för trädgårdsodlaren som kan räfsa över och täcka sina trädgårdsland med höstlöv; för att inte tala om fruktodlaren som bara behöver låta löven ligga kvar under sina äppelträd. Masken hjälper också i detta fall till att hålla träden friskare då den ju äter upp skorvens vinterbostäder. I utbyte mot löven får odlaren den mest högvärdiga gödsel man kan tänka sig – utan att behöva röra ett finger. Permakultur när det är som bäst.

Daggmaskens inre är som om allt detta inte vore nog att likna vid ett litet kemiskt laboratorium. Det spelar ingen roll om dess föda drar åt det sura eller basiska hållet. När spillningen till slut kommer ut bakvägen så är den Ph-neutral. Det är inte alltför mycket forskning gjord på daggmaskar, men detta faktum skulle faktiskt kunna betyda att kalkning i en permakultur med mycket daggmask blir överflödigt.

Men, tänker du kanske, maskar är ju så små. Deras inverkan på jorden kan väl ändå aldrig mäta sig med mänskliga storskaliga insatser. Fel, fel, fel, som Brasse Brännström sa. Om vi för att vara på den säkra sidan utgår från en ganska låg siffra om bara 50 maskar per kv.m. så kommer de att på ett år ha omsatt ungefär 50 ton avfall per hektar.

En lövmask väger ungefär ett gram (0,001 kg). Varje sådan individ producerar varje dygn sin egen vikt i gödsel. Låt oss sedan för att fortsätta att vara på den säkra sidan fortsätta att räkna lågt och tänka att dessa maskar enbart har 100 arbetsdagar om året. Ok, sedan tar vi 50 maskar per kvadratmeter gånger 10 000 kv.m. (alltså ett hektar): 0,001 kg x 50 st = 0,05 kg x 10 000 kv.m. = 500 kg x 100 dagar = 50 000 kg. Femtio ton!

När Darwin gjorde sina efterforskningar landade han på att maskarna på hans testytor varje år omsatte 2,92 kg per kvadratmeter och år. Alltså 29 200 kg per hektar och år. I det här mycket mer realistiska exemplet blir slutsumman alltså mycket lägre, men verkligen inte fy skam för en odlare.

Men förutom att producera den bästa gödsel man kan tänka sig så luckrar maskarna också upp jorden och gör den porös och genomsläpplig. Den verkar kunna känna av koldioxidkoncentrationen i jorden och söker sig uppåt då denna blir för hög, varvid den pressar unken luft och koldioxid framför sig och ut. När den sedan kryper ner igen fungerar den lite som en kolv i en pump och drar med sig frisk luft (syre) ner i jorden.

Maskar är ju beroende på art och ålder olika stora så det blir svårt att göra några exakta beräkningar, men om alla maskar på ovan nämnda hektar bestämde sig för att på en och samma gång krypa upp till ytan och sedan ner igen så skulle de i ett enda väldigt jordandetag utväxla någonstans mellan 10-20 kubikmeter luft. Det är en handling som inte så lätt låter sig göra ens med den allra modernaste jordbruksteknik.

För att uppnå det teoretiska och utopiska målet om 500 maskar per kv.m. som nämndes tidigare skulle man behöva i stort sett obegränsad tillgång till organiskt avfall, och detta skulle i sin tur skapa obalans i de omkringliggande områden som försåg våra åkrar och land med detta material, så detta är ingenting att ens sträva efter. Lagom är bäst. Inte heller fungerar 50 mask/hektar-teorin helt felfritt i verkligheten, då inte alla maskar väger ett gram, många blir sjuka, uppätna eller dör på något annat sätt, vissa sorters mask är större och har en lägre metabolism o.s.v. Men alldeles oavsett om vi någonsin kommer upp i 50 maskar per kv.m. så bör det nu ha framgått hur viktiga dessa små kryp verkligen är för vår matproduktion - för vår civilisation. Ja, det finns faktiskt forskare som har teorier om att somliga av människans högkulturer har fallit på grund av felaktig jordanvändning som fått maskarna att minska.

Det kanske är dags att revidera det gamla talesättet om hunden som människans bästa vän.

- Johannes Söderqvist  

Hemjord

Mitt band Hemjord fick en kanonrecension i tyska musikreviews.de. Mina tyskakunskaper är väl inte vad de borde vara så här och var har nog översättningen blivit lite lidande. Men jag har försökt pussla med att låta den tyska texten + google translates översättning synas i parenteser.

- Johannes

* * * * * * * * * * * * * * *
Vem luktar räv? Det är frågan som titeln på HEMJORDs debutalbum ställer. Det är kärlek till att leka med ord och till skogen där bortom - den svenska duon Johannes Söderqvist och Frida Granström bryter här en lans för handgjord konst och för en återgång till kontakten med jorden under våra fötter. Låt dig inspireras av deras livliga och dansanta föreställningar […]

Faktum är att HEMJORD lyckas - vilket innebär att så mycket verkligen kan "göras hemma", med medel från vår "hemmaplan" - en stor del frohgemute [hittar ingen översättning på detta ord] presentation av sina 15 låtar, varav "Den Varma Visan" sticker ut glatt med sin melankoliska kontemplativa och rofyllda klang. "? Vem Luktar Räv" är utan tvekan ett folkalbum av den gamla skolan men med modern produktion, det vill säga: [Här var ett svåröversatt parti:] die Freude am Spielerischen, an der gegenseitigen musikalischen Ermunterung tönt hier aus jedem Arrangement, die Präsenz der Musiker ist außergewöhnlich. (Google translate: den lekfullhet, låter den ömsesidiga uppmuntran musikaliska hit från något arrangemang att närvaron av musikerna är exceptionellt.) Alla inblandade parter [antagligen i betydelsen musikerna] talar med handgjord kärlek, och det absolut transparenta ljudet gör att denna egenskap lyser igenom så mycket starkare än i många andra sammanhang. Alla bitarna passar in mycket bra i pusslet: Strängarnas knarr på gitarren och fiolens surr här och där, sångens underbart klara ton, de ackompanjerande instrumenten vävs försiktigt till liv, alltid med tanke på albumets röda linje av låtar. Alla låtar är inte försedda med sådana underbara vokala linjer som "Ännu Tronar Jag" - ren njutning – men det hela är konsekvent genomfört med oförfärad prestanda.

Dessutom är denna produktion - på Johannes egen Earth n Wood-label - ett utmärkt exempel på att CD-skivor fortfarande kan paketeras som smycken, ödmjukt och kärleksfullt. Endast ett par förklarande rader på engelska för lyssnare utanför Sveriges gränser vore att önska. 

- Thor Joakimsson / musikreviews.de

Skogen - den ursprungliga permakulturen

(Artikeln först publicerad i den utmärkta tidskriften OM-omställning.)

Permakultur är, skulle man kunna säga, läran om det självuppehållande systemet, om hur man kan ta del i och gynnas av ett kretslopp istället för att leda bort dess ström så att den slutar flöda och dör. Metoden kan tillämpas på såväl jordbruk som på fotbollslaget som behöver ett hållbart system för att få alla spelarna att komma överens. Det handlar om att tänka i kretslopp istället för i raka rader. Det är inte svårt när man väl börjat få in schvungen, men till en början är det ovant för de allra flesta som fötts in i vår linjära återvändsgrändskultur – det var det i alla fall för mig. Den allra vanligaste tillämpningen av de permakulturella principerna är dock inte inom sportens utan trädgårdsodlingens domäner. Om man överhuvudtaget har hört talas om permakultur så är det nog också oftast i detta sammanhang. Men vill man verkligen förstå vad den här filosofin handlar om gör man helt rätt i att lära sig somligt om det ursprungliga ekosystemet Skog, som ju fanns här långt innan alla odlingsbäddar och fruktlundar.

Om man i likhet med så många omställare är intresserad av permakultur så är det otroligt gynnsamt att även ha fått förmånen att jobba med skog. Kunskaper om skogen gör en faktiskt också till en bättre trädgårdsodlare. När jag för några år sedan åt ett studieförbund höll i en kurs om trädgårdsodling och självhushåll inledde vi med att tillbringa de första tre gångerna i skog och marker. Hela Sverige nedanför fjällgränsen har nämligen en gång varit skog. För att ge en talande bild skulle man kunna säga att om marken själv fick välja hur dess liv skulle te sig så vore den genomflätad av svampmycel och rötter. Den skulle vara beklädd med träd, buskar, mossor, död ved, ljung, gräs, örter … Ingen jord i Skandinavien ”vill” vara åker, trädgårdsland eller gräsmatta.

Betänker man detta så hamnar alla gröna märkningar i affärerna och allt snack om ekologiskt jordbruk i en helt ny dager. Allt brukande är ett ingrepp - en störning. Det finns inget ”ekologiskt” jordbruk – åtminstone inte om man med ordet ekologi avser att naturens alla kopplingar och återkopplingar förblir obrutna. Odling är onaturligt.

Permakulturen som metod har sitt ursprung i att försöka efterlikna det naturliga systemet på ett sätt som även gynnar människan. Men för att kunna skapa ett system som gynnar livet måste vi ha kunskap om det ursprungliga systemets – skogens - funktioner.

Jag har fått glädjen att sköta om ett skogsskifte på ungefär 25 hektar. Det är inte min skog, men ägaren har gett mig tillåtelse att bruka och sköta den. Här tar jag ved åt mig och ägaren, samt vid behov en del virke för avsalu. Hela detta skifte utgör ett exempel på störd ekologi, eftersom all skog varit brukad. Stora delar av ägorna är dessutom rena granplantager och är alltså egentligen i första hand mest att likna vid en sorts jordbrukslandskap snarare än skog. (Med nära 99 procents säkerhet så är det också så dina marker ser ut käre läsare.)

Mitt arbete med området har, förutom de små skoporna ved och timmer jag tar ut, kommit att bestå i att 1.) låta vara, och 2.) att återställa.

De relativt små ytor som uppvisar en någorlunda naturlighet (med träd i olika tillväxtfaser, stående och liggande död ved, någorlunda variation av arter etc.) har vi helt enkelt låtit vara ifred. Planen är också att dessa områden ska få fortsätta vara fredade från all form av bruk även i framtiden. Men när det gäller restaureringsytorna finns det däremot en hel del att säga. Dessa områden utgörs av två typer; antingen plantager, eller rena hyggen med återväxt av varierande ålder. För att förenkla det hela litet skulle man kunna säga att arbetet med plantagerna består i att bryta upp monotonin genom mycket försiktiga gallringsåtgärder, medan arbetet med hyggen består i att - ursäkta - inte göra ett skit. Det normala efter att man kalhuggit är ju tyvärr att man planterar och sedan röjer och gallrar tills man fått en monoton virkesåker, perfekt för ett nytt hygge. Inom permakulturen tänker man annorlunda. Ur naturens synvinkel är det bästa att låta hygget vara ifred. Du kommer att få se och ta del av något ganska unikt, som inte många människor idag får se, nämligen den naturliga successionsordningen.

Successionsordning avser den följd i vilket någonting efterträds av någonting annat. Så har t.ex. Bernadotteättlingarna till Karl XIV Johan följt på varandra i succesion, ända fram till vår nuvarande kung. Påvarna följer i succesion på Petrus. I skogssammanhang handlar det naturligtvis inte om sådana högheter utan om begrepp som t.ex. ”pionjärarter” och ”klimaxarter”. På mina breddgrader, i västra Värmland, är det första som invaderar ett nytt hygge olika sorters gräs samt smultron, och de tidigaste spöna av björk och rönn. Därefter, samtidigt som de små lövträden växer sig större, kommer hallon i mängder. Sedan ormbunkar i större mängder. Till sist, åren strax innan träden på allvar börjar dominera igen, kommer de riktigt höga gräsen. Knutet till vart och ett av dessa stadier finns naturligtvis också en hel del andra arter: fåglar, betare av olika slag, larver och insekter.

Förutom att alla dessa olika arter under sin givna tid tillåts ta sitt utrymme så får vi också en enormt mycket större artbredd när träden väl börjat ta över och etablerar sig igen. I den normalt ”skötta” plantagen finner vi bara ett fåtal arter, medan man på ett västvärmländskt hygge som lämnats ifred under 10-15 år, förutom de vanliga tall och gran, också kan hitta rönn, björk, al, sälg, hägg, ek, lönn, olvon, try m.fl. arter. Har man lite tur: oxel, alm, ask, lind, vildapel …

Det kanske låter som att jag här propagerar för kalhyggesbruk. Så är det naturligtvis inte. Det finns så många andra bieffekter av ett hygge – inte minst att de har en mycket negativ klimatpåverkan. Vad jag menar är att om man skulle ha oturen att ärva eller köpa ett hemman med ett eller flera hyggen på så gör man faktiskt bäst i att låta vara. Och medan träden långsamt växer tillbaka så kan vi människor dessutom dra nytta av alla de olika stadierna.

- Smultron- och grässtadiet. Förutom den uppenbara fördelen med att ha ett stort smultronfält till förfogande så kan man också använda ett hygge som betesområde för sina djur, om man har sådana. De gillar många av de olika gräs som kommer att skjuta fart så fort träden är borta. Utgörs hygget av en före detta åker eller äng som planterades igen någon gång efter andra världskriget så kan man vara ganska säker på att en rad gamla ängsörter kommer att börja spira. Höskallra, Johannesört, Humleört och många andra växter kan ha dvalat under granarnas mörker i 50, 60, 70 år. Det kommer dina kor eller får att digga.

- Jag behöver väl knappast precisera hur man kan dra nytta av hallonstadiet. Jag och min fru plockade på två närliggande hyggen årligen uppemot 20 kg hallon varje säsong under denna period. För de av er som är intresserade av flätning är detta också ett intressant stadie. Genom att skära ner en del av de sälg- och hasselbestånd som nu börjar skjuta fart kan man få dessa att sprida sig mera. De smala och raka spöna kan man sedan använda till att fläta korgar eller kanter till någon rabatt med. Man bör dock alltid lämna mer än man tar.

- Ormbunkstadiet. När jag kallar det ormbunkstadiet så är det en sanning med modifikation. Egentligen borde jag skriva örnbräkenstadiet, för det är nämligen bara denna specifika ormbunke det är fråga om. Den kommer i ofantlig mängd och skuggar marken under sig så effektivt att ibland inga andra växter orkar tränga igenom. Som tur är har den flera goda användningsområden. Ormbunkar är fulla av en mängd mineraler och spårämnen som vissa – många – andra växter ibland kan lida brist på, inte minst kisel som ju är en mycket viktig mineral inom all odling. Därför slår jag varje år några hundra kilo örnbräken och lägger i komposten eller använder direkt i täckodlingen – gärna då runt sådana växter som t.ex. rot- eller stjälkselleri, vilka har ett stort behov av just kisel. Örnbräken kan också torkas i små högar eller i hässjor och användas som strö åt djuren istället för halm.

- Under hela denna långa period, från smultron- till ormbunkstadie, går det alldeles utmärkt att låta djuren beta på marken. Det finns naturligtvis också flera andra faktorer att dra nytta av än bara de som jag nämnt här. Men nu har vi kommit till det stadie där träden återigen börjar bli dominanta, då vi återigen börjar tänka på ytan som en skog. Nu kan man faktiskt börja ta ut en och annan vedbit ur den. På en typisk mellan- eller nordsvensk jordplätt borde nu björk, rönn och gran ha börjat bli de vanligaste träden. Man behöver med andra ord inte vara så rädd för att just dessa ska konkurreras ut av andra trädslag. Om man alltså vill gynna de träd som inte riktigt hänger med i konkurrensen så kan man passa på att samtidigt ta ut lite bränne. Här hemma hittade jag på ett hygge bl.a. ek, oxel, alm och falsk fläder, vilka alla är lite ovanliga (speciellt oxel och alm), varför jag beslutade mig för att gallra kring just dem. Jag tog bort alla andra träd som växte in i deras kronor. Ja, jag högg t.o.m. bort lite extra till söder om varje träd så att deras kronor får ett litet extra hål med extra sol att breda ut sig i. Att bete sig så är kanske inte att ”låta naturen ha sin gång”, men nu är det ju permakultur vi pratar om här, inte ett totalt orört system. Dessutom finns det alldeles för ont om sälg, hägg, fläder och andra blommande buskar och träd i våra skogar. De är av stor vikt för en mängd arter, inte minst pollinerarna. Gynna dem, och du gynnar dig själv.

Om vi bara levde tillräckligt länge skulle vi även få se hur också de olika trädslagen - precis som smultron och hallon - hade sina upp- och nedgångar. Inte så att vi först skulle få se en björkskog som så småningom övergick i en barrskog. Nej, så monotont är det naturliga systemet mycket sällan. Men olika jordplättar skulle, beroende på hur hög- eller låglänta de var, hur torra eller blöta, vindutsatta eller i lä, uppvisa en sorts cykler. Björk, rönn och sälg tar i regel – i alla fall här där jag bor – kommandot från dag ett på hygget. De växer relativt fort och tätt och binder upp en massa solljus. Efterhand sker en sorts självgallring där vissa trädindivider växer om de andra, vilka i sin tur dör och blir till näring för de förstnämnda. Det är dock inte många andra träd som kan konkurrera med granarna när de väl börjat få fäste. Deras åretruntgröna grenverk skuggar övrig växtlighet, och dessutom försurar granar jorden i vilken de växer – något som inte gillas av så många andra arter.

Men detta betyder inte att granen alltid och på alla platser blir dominant. De klarar inte alls lika bra som alen att stå i väta. Tallen överlever ofta granen uppe på högre mark. Dess djupa rötter håller den fast i även ganska lös jord eller ren sand. Den kan stå och lura på en dominant gran i några hundra år och bara vänta på att denna ska falla i en storm. Sen sätter den fart. Sälgen biter sig i sin tur ofta fast i en glänta som bildats kring en öppen berghäll. Sen lutar den sig långsamt in i ljuset. Almen, eken och lönnen skapar som små fickor åt sig själv i skogen genom att förvägra granens och tallens frön att slå rot. Den väldiga mängd stora höstlöv som blir liggande på marken som tjocka mattor under dessa träd gör det svårt för barrträdsfrönas korta groddrötter att nå ner till jorden. Björken är alltid beredd att dyka upp i de gläntor som bildas när vi människor sågar eller vinden river. Det finns mängder av exempel. Alla träd – ja alla växter – har sina egna knep, och vinner sig därför sina utrymmen.

Under alla dessa olika ”epoker”, på alla de olika plättarna, med alla sina olika förutsättningar kan människor finna ”nytta”. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en enda vedartad växt i Sverige som människan inte lärt sig att dra nytta av i form av ved, slöjd- och byggnationsvirke. Inte heller får vi glömma alla de svampar och bär som dyker upp och försvinner tillsammans med de träd med vilka de står i förbund. Blåbär och trattkantareller är två exempel på populära arter av välkänd nytta för människan som båda behöver äldre barrdominerad skog för att ha en chans.

Hur ser det ut där just du bor? Är en art så dominant att alla de andra är klart missgynnade? Vad vill du gynna? Vad kan du gynna utan att något annat får stryka på foten alltför mycket?

- Johannes Söderqvist

Release.

Ja, alltså att skriva är egentligen inte mitt egentliga jobb, liksom typ.

Egentligen alltså är jag ju skådis och musiker. Mitt nya band (Hemjord alltså) hade just release för vår nya (och första) platta.
Här är mitt egentliga jobb just nu:

Hemjord

Mvh:
Johannes

Vildhjärta - nu med ljud!

Äntligen är den klar. Den nya plattan. Efter nästan ett års försening. Nu ligger den här i lådor på kontoret.

Bandet heter Hemjord och plattan heter "Vem luktar räv - trudelutter till Vildhjärtas texter". Hela konceptet är ett samarbete mellan bandet (jag och Frida Granström) och pinnplockerskan och konstnärinnan Maria Westerberg, också känd som Vildhjärta (och av mig som min fru).

Vildhjärtas konstnärskap bygger på en underbar idé. Hon går ut i skogen med en tom korg - sånär som på en termos med mjölkblandat kaffe (ursch som den termosen luktar). Väl ute i skogen hittar hon pinnar. Precis som vi alla gjorde när vi var barn så tycker hon att de föreställer olika saker - en lustig fågel, någon slags korv, en katt. Pinnarna åker ner i korgen och får följa med till ateljén. Väl där förstärker hon formerna som hon såg med en täljkniv, färg och slutligen med en liten text. Varje skulptur har en helt egen unik text, som kan vara poetisk, som en dagboksanteckning, sorglig, saklig eller komisk. Så blir den lustiga fågelpinnen förvandlad till en "Knäppgök" som handlar om att våga vara "knäpp" och gå sin egen väg, korven blir "En glad skit", katten en "perverser" o.s.v.

   Under årens lopp har det blivit en hel del pinnar och texter. Närmare 5000 stycken. 15 av dessa har Frida och jag nu satt ton till. 

Skulle du vara intresserad av att köpa en platta så kan du gå in på min polares e-butik: Folkmusikbutiken och lägga in en förbeställning (skivan har inte riktigt hunnit ut på de virtuella hyllorna ännu). 

Eller så kan du provlyssna på en av våra låtar på Radio Värmlands hemsida, där vi vips blev utmanare på Värmlandstoppen med låten "En vacker dag". Ja, kanske vill du rentav rösta på oss? Ring då 099 10136. 

Ja det var det. :-)

Mvh:

J.