(Först publicerad i tidskriften OM-omställning.)
Här i OM har vi under
det senaste året fått lära oss en hel del om permakultur av den
mycket kunniga Ylva Arvidsson. I hennes sista artikel fick vi t.ex.
lära oss om varför det på de flesta ställen ganska tunna
matjordslagret är av en så stor betydelse för livet på den här
planeten – ja, att det faktiskt ärt helt avgörande för livet som
sådant – och att vi människor därför gör klokt i att försöka
bevara och bygga på detta, genom samarbete med markens organismer.
Men hur vet man
egentligen om det där samarbetet fungerar? De flesta av oss, även
de av oss som bott på landet under större delen av våra liv, vet
idag mer om bilar, kläder, köksluckor och processad mat än om
underjordens fauna. Ja, t.o.m. de flesta bönder och professionella
odlare vet nuförtiden mer om sådana saker än om livet i
matjordslagret. Så hur börjar man egentligen? Och när man väl
gjort det, hur vet man att man är på rätt spår? Jo, det finns en
avgörande art som man kan börja hålla utkik efter och som man gör
klokt i att försöka gynna så mycket det går: daggmasken.
För att göra det enkelt
för sig sådär i början innan man lärt sig hur jord fungerar så
kan man säga att det som gynnar masken också gynnar jorden. Att
arbeta för mycket mask är som en genväg runt all komplicerad
jordvetenskap. Om antalet maskar i ens trädgård verkar växa, då
vet man att man i stort sett är på rätt spår också vad gäller
de flesta andra markorganismer.
Charles
Darwin hyste vid sidan om sina evolutionsgrubblerier ett mycket stort
intresse för daggmasken. Han sa t.o.m. att det är det för
människan viktigaste djuret. Mot slutet av sitt liv, när han
tröttnat på allt bråk som hans evolutionsteori satt igång verkar
han ha ägnat större delen av sin tid åt just daggmasken. År 1881
kom hans sista bok "The
formation of Vegetable Mould through the Action of Worms" ut.
Det var t.ex.
Darwins maskforskande som löste frågan om varför fornlämningar
sjunker ner i marken. Anledningen till att hörnstenar till sedan
länge bortruttnade byggnader och gamla svärd och yxor allt som
oftast återfinns under jorden stavas mask. De gräver nämligen
gångar under de flesta föremål som läggs ovanpå marken och
underminerar dem på så sätt. Dessutom skiter de också ofta ovanpå
samma föremål och täcker dem på så vis med jord.
Men
Darwin var inte på något vis först med att uppmärksamma den
”nedre bonden”. Man kan nog vara ganska säker på att romarna
kände till dess välgörande effekter på jorden. Deras
jordbruksmetoder, med organiserad växtföljd och inte minst
kompostering tyder i alla fall på detta. Även grekerna - ”de
gamla” - vet man med säkerhet var i alla fall till viss del
införstådda med maskens livsuppehållande funktioner för jordarna.
Aristoteles kallar dem för ”jordens inälvor”. Kleopatra,
Egyptens sista regent och älskarinna till Julius Caesar
heligförklarade masken, och införde t.o.m. ett förbud mot att föra
ut maskar ur landet. Det som gjorde Darwins forskning om masken så
viktig var snarare tiden då den ägde rum. Under 1800-talets slut
och en bit in på 1900-talet trodde nämligen en hel del människor
att maskarna var en sorts ohyra som åt upp de odlade växternas
rötter. Darwin bidrog egentligen enbart till att återskapa den
äldre – vettigare – ”maskdebatten”.
Maskar
lever på ruttnande delar av organiskt avfall. Eller egentligen lever
de av de bakterier och förruttnelsekulturer som fått fäste på
dessa avfallsdelar. De har precis som fåglar istället för en
ordentlig mage en liten kräva fylld med mycket små stenar som mal
ner växtdelarna, tills det blir en sorts gröt tjänlig som
maskföda. Dessa små sandkorn mals med tiden ner och lämnar maskens
kropp tillsammans med avföringen, vilket gör denna extremt rik på
mineraler. Kisel, en av de viktigaste byggstenarna för våra växter,
frigörs t.ex. alldeles av sig självt utan insatser från oss
människor, om bara maskarna lämnas i ostörd ro.
På
en enda kvadratmeter jord som inte packats ihop av traktorer,
besprutats eller konstgödslats kan man – åtminstone i teorin -
finna så många som 500 daggmaskar av olika arter – alla med sina
egna små specialiseringar. Jämför man å andra sidan detta med
antalet på s.k. ”rationellt” drivna jordbruksjordar så kan
antalet där vara så lågt som 10 stycken per kv.m.
En enda mask kan på
en enda höstmånad sätta i sig upp emot 70 vissnade löv som
trillat ner och lagt sig på marken. Om jorden är frisk och
stimulerad nog för att kunna rymma 500 maskar per kv.m. skulle det
alltså - åtminstone i teorin – kunna röra sig om 35 000 blad
per kvadratmeter och år. Detta kan ju naturligtvis vara av stor
nytta för trädgårdsodlaren som kan räfsa över och täcka sina
trädgårdsland med höstlöv; för att inte tala om fruktodlaren som
bara behöver låta löven ligga kvar under sina äppelträd. Masken
hjälper också i detta fall till att hålla träden friskare då den
ju äter upp skorvens vinterbostäder. I utbyte mot löven får
odlaren den mest högvärdiga gödsel man kan tänka sig – utan att
behöva röra ett finger. Permakultur när det är som bäst.
Daggmaskens
inre är som om allt detta inte vore nog att likna vid ett litet
kemiskt laboratorium. Det spelar ingen roll om dess föda drar åt
det sura eller basiska hållet. När spillningen till slut kommer ut
bakvägen så är den Ph-neutral. Det är inte alltför mycket
forskning gjord på daggmaskar, men detta faktum skulle faktiskt
kunna betyda att kalkning i en permakultur med mycket daggmask blir
överflödigt.
Men,
tänker du kanske, maskar är ju så små. Deras inverkan på jorden
kan väl ändå aldrig mäta sig med mänskliga storskaliga insatser.
Fel, fel, fel, som Brasse Brännström sa. Om vi för att vara på
den säkra sidan utgår från en ganska låg siffra om bara 50 maskar
per kv.m. så kommer de att på ett år ha omsatt ungefär 50 ton
avfall per hektar.
En lövmask väger
ungefär ett gram (0,001 kg). Varje sådan individ producerar varje
dygn sin egen vikt i gödsel. Låt oss sedan för att fortsätta att
vara på den säkra sidan fortsätta att räkna lågt och tänka att
dessa maskar enbart har 100 arbetsdagar om året. Ok, sedan tar vi 50
maskar per kvadratmeter gånger 10 000 kv.m. (alltså ett hektar):
0,001 kg x 50 st = 0,05 kg x 10 000 kv.m. = 500 kg x 100 dagar = 50
000 kg. Femtio ton!
När Darwin gjorde
sina efterforskningar landade han på att maskarna på hans testytor
varje år omsatte 2,92 kg per kvadratmeter och år. Alltså 29 200 kg
per hektar och år. I det här mycket mer realistiska exemplet blir
slutsumman alltså mycket lägre, men verkligen inte fy skam för en
odlare.
Men
förutom att producera den bästa gödsel man kan tänka sig så
luckrar maskarna också upp jorden och gör den porös och
genomsläpplig. Den verkar kunna känna av koldioxidkoncentrationen i
jorden och söker sig uppåt då denna blir för hög, varvid den
pressar unken luft och koldioxid framför sig och ut. När den sedan
kryper ner igen fungerar den lite som en kolv i en pump och drar med
sig frisk luft (syre) ner i jorden.
Maskar är ju
beroende på art och ålder olika stora så det blir svårt att göra
några exakta beräkningar, men om alla maskar på ovan nämnda
hektar bestämde sig för att på en och samma gång krypa upp till
ytan och sedan ner igen så skulle de i ett enda väldigt jordandetag
utväxla någonstans mellan 10-20 kubikmeter luft. Det är en
handling som inte så lätt låter sig göra ens med den allra
modernaste jordbruksteknik.
För
att uppnå det teoretiska och utopiska målet om 500 maskar per kv.m.
som nämndes tidigare skulle man behöva i stort sett obegränsad
tillgång till organiskt avfall, och detta skulle i sin tur skapa
obalans i de omkringliggande områden som försåg våra åkrar och
land med detta material, så detta är ingenting att ens sträva
efter. Lagom är bäst. Inte heller fungerar 50 mask/hektar-teorin
helt felfritt i verkligheten, då inte alla maskar väger ett gram,
många blir sjuka, uppätna eller dör på något annat sätt, vissa
sorters mask är större och har en lägre metabolism o.s.v. Men
alldeles oavsett om vi någonsin kommer upp i 50 maskar per kv.m. så
bör det nu ha framgått hur viktiga dessa små kryp verkligen är
för vår matproduktion - för vår civilisation. Ja, det finns
faktiskt forskare som har teorier om att somliga av människans
högkulturer har fallit på grund av felaktig jordanvändning som
fått maskarna att minska.
Det
kanske är dags att revidera det gamla talesättet om hunden som
människans bästa vän.
-
Johannes Söderqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar