fredag 4 december 2015

Paris 13/11.



Detta är den ”sociala instabilitet”, som miljörörelsen och andra aktivister under 20-talet år varnat för skulle komma i kölvattnet av den gigantiska biosfäriska utarmning som vår civilisation ägnat sig åt sedan 1900-talets mitt.

Uppgiften att i en kort text som denna teckna en fullödig bild av tidens händelser är omöjlig. Men att i det här läget inte våga sig på att generalisera en smula för att kunna se de stora dragen vore direkt farligt: Attentaten i Paris har direkta kopplingar till IS, Syrien och den på vissa håll förfelade arabiska våren. Idag har detta folkliga uppror i det allmänna förenklande mediebruset förvandlats till en klassisk saga om ett folk som med krav om frihet och jämlikhet reser sig mot sina förtryckare. Att gnistan som hette akut arbetslöshet och ständigt stigande matpriser spelade en minst lika viktig roll i att tända denna interkontinentala brandeld, det verkar mer eller mindre ha tappats bort. Och att denna arbetslöshet och de höga priserna på mat hade en direkt koppling till 2008 års ekonomiska kollaps, det hör man väldigt sällan någon prata om i den etablerade debattens rum.

Vad var det då som orsakade krisen -08? Jo, bristande resurser. Att planetens tillgångar helt enkelt inte räckte till, vid den tiden formulerat som ”rekordhöga råoljepriser”. I den allmänna framställningen blev detta alltså till en simpel fråga om priser. Väldigt få – om några – debattörer vidrörde det faktum att dessa höga priser berodde på att tillgången helt enkelt inte längre kunde matcha efterfrågan. Kort sagt: Det fanns för lite olja för att hålla världens ekonomi igång.

Naturligtvis finns det fler faktorer än denna att väga in i en så komplex fråga som den om vad det är som orsakar internationell terror och frontlös internationell krigföring, men detta är ett mycket viktigt spår, och det glöms dessvärre mer eller mindre konsekvent bort.

Vad händer när de stora asiatiska glaciärer som förser miljarder med människor med vatten smält bort? Vad händer när förlusten av den biologiska mångfalden och klimatförändringar omöjliggör mänskligt liv på landområden som dittills rymt ytterligare miljarder? Vilka krig och folkvandringar leder inte det till? Och hur solidariska kommer vi att vara med offren för allt detta?


Folkvandringstiden (370-600 v.t.), sådan den presenteras i skolböcker, berodde på hunnernas rörelser i öst, vilket fick deras pressade grannar goterna att välla in över Europa, en process som påstås ha spelat en avgörande roll i det Västromerska rikets fall. Berättelsen är precis som denna artikel en förenkling, men ur ett strängt faktiskt perspektiv inte desto mindre sann. Låt oss tala om de stora rörelserna i vår tid, låt oss vara proaktiva.

- Johannes Söderqvist

Först publicerad i Landets Fria Tidning.



torsdag 19 november 2015

Recensionen först publicerad i Fria Tidningar.


Redan i den första sidans första mening i den nyligen utkomna Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk formuleras huvudproblemet: ”Den ekonomiska lönsamheten i svenskt skogsbruk sjunker samtidigt som den ekologiska mångfalden minskar”.

Grundprinciperna som presenteras är enkla, och borde egentligen vara självklara för var och en som brukar skog: Människan kan inte producera skog, bara skogen själv klarar detta, desto mindre vi stör den i dess arbete desto bättre är det – för oss båda. Det är därefter som det blir lite trixigare. Man måste helt enkelt lära sig att tänka rätt, att ”tänka skog”. I samma stund man bryter med tanken på att genom plantering, röjning och gallring tvinga fram en monokultur av likåldrigt virke – en åker - och istället börjar intressera sig för Skog, ja då försvinner också alla enkla lösningar på de komplexa situationer skogsbrukaren möter i sin vardag.

För vart börjar egentligen skogen, undrar författarna? De flesta av oss kanske associerar ordet med en samling träd, men så enkelt är det inte. ”Den verkliga nyckeln till det vi kallar skog finns [...] dold i skogsmarken, i jorden: svamparna!” Utan samarbetet mellan växternas rötter och svamparnas trådar (en symbios kallad mykorrhiza) skulle kanske inte ens skogen som sådan ha etablerat sig på vår subkontinent efter inlandsisens tillbakadragande.

Varje enkel schablon som syftar till att ta fram en modell för ett svenskt skogsbruk är dömd att leda till ekologisk såväl som ekonomisk katastrof. Det handlar helt enkelt om varje träd, om jordmån, om väder och vind. Varje valsituation är unik. Detta är vackert och som det ska vara.

Bland det negativa som kan sägas om boken är att den ibland känns något hastigt hopkommen. Bildernas upplösning är låg, någon bildtext verkar ha hamnat fel. Boken är finansierad via s.k. ”crowd funding”, och kanske kan bristande medel utgöra en del av förklaringen till detta. Men sådana enkla fel som att fingrarna sluntit på tangenterna borde man hur som helst kunnat undvika med bara ytterligare en korrekturläsning.

Inget av detta påverkar dock själva innehållet i någon nämnvärd utsträckning. Boken är en omistlig kunskapskälla för den medvetne skogsbrukaren – ja, såvitt jag vet den enda källan till naturnära skogsbruk som utkommit på svenska för den som inte är inne på forskarrapporter. Jag vet i alla fall att jag kommer att ha mitt exemplar liggandes nära till hands i fikalådan på min fyrhjuling.


  • Johannes Söderqvist


Fakta: Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk.
Förf: Martin Jentzen, Erik Kullgren, Eva-Lotta Hultén.
Visto förlag, 2014.



söndag 15 november 2015

Sverigedemokraterna – ett omställningsproblem

Först publicerad i Fria Tidningen


Efter regn kommer sol. På ungefär samma sätt trodde Marx och grabbarna på sin tid att kapitalismen – som av en slags dialektisk naturlag – skulle komma att följas av socialism och slutligen ”människans frigörelse”. Denna tro har får man väl lov att säga kommit på skam.

Det är alltid vanskligt att med historien som utgångspunkt försöka skriva ett facit för nu- och framtiden. Men om vi utgår ifrån hur trenderna ofta har talat under 1900- och det tidiga 2000-talet, så ser det snarare ut som om att hård kapitalism åtföljs av någon sorts totalitarism, och inte sällan extremt högerorienterad sådan.
Kapitalet orsakar kriser, kriser som lämpas över till samhällets mindre bemedlade att lösa. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själva till hjälp) utan: ”Ut med invandrarna!”

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att SD och deras europeiska gelikar alla är en sorts återspeglingar av en gammal västerländsk maskulin princip: ”Makt-över” istället för ”makt-att”. Denna princip gömmer sig redan från början i vårt till ytan liberala system, men tillåts inte blomma ut annat än under kristider. Fascism är egentligen bara en extrem men logisk fortsättning på drag som alltid finns närvarande i vår kultur. Den är tanken att människan (egentligen bara vissa människor, och bara ett kön) kan transcendera naturen. Makt-över.

Den kris vi genomgår denna gång kan vi dock inte komma starkare ur på samma sätt som efter de två världskrigen och 30-talets ekonomiska svårigheter. De naturresurser som då krävdes för att återuppbygga och boosta ekonomin finns helt enkelt inte tillgängliga i samma omfattning längre. Dessutom hotar olika sorters ekologiska panikscenarier runt vartannat hörn. Det är ur medvetenhet om detta som omställningsrörelsen vuxit fram.

Det finns dock en ganska stor risk att denna omställning precis som Marx' förutspåelser kommer på skam. Vem kommer att intressera sig för hügelkultur, eller stadsnära skogsträdgårdar eller ens minskade co2-utsläpp i en västvärld som trasas sönder av politiska strider – eller ännu värre: i en västvärld som är ny-fascistisk? Vi omställare måste börja betrakta SD som ett problem fullt i klass med de vi redan talar så mycket om. Annars, är jag rädd, finns det stor risk att gröna och feministiska frågor kommer hamna mycket långt ner på agendan, eller värre, att vi i framtiden inte lika enkelt som idag kan välja vilka frågor vi vill engagera oss i.



//Johannes Söderqvist

fredag 9 oktober 2015

Dör innan mig.

”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar åt våra barn och barnbarn.”
Ursäkta men det är ett sån jävla uttjatad skitfras. Jag är född 1976. Lever jag till 2050-talet kommer jag att (i väldigt selektivt urval) ha överlevt: orangutangerna, gorillorna, schimpanserna, bonoboerna (alltså alla våra egna närmaste släktingar), fjällrävarna, lejonen, blåvalarna, sjölejonen, hasselmössen, tigrarna, leoparderna, elefanterna, saolorna, de blåfenade tonfiskarna, de asiatiska geparderna, tornugglorna, fjällgässen (Akka ni vet), siklöjorna, torskarna, jätteibisarna, nyckelpigespindlarna, de rosa delfinerna (och en massa andra delfiner), kvastfeningarna, de kinesiska alligatorerna, de vilda kamelerna, de iberiska lokatterna, tapirerna, de afrikanska vildhundarna, läppbjörnarna … Läppbjörnarna ja. När barnen frågar vilken sorts björn Baloo är så får vi lov att berätta att han var en läppjörn.

Jag hatar hela tankefiguren ”Världen som vi ska lämna åt våra barnbarn”. Den betjänar enbart förfrämligandet. Som om det ännu fanns tid. Som om inte den viktigaste kampen stod nu. Som om inte alla dessa arters försvinnande var en förlust också för oss nu levande. För oss.

Hur som helst: dvärgvattenbufflarna, lemurerna, koalorna, girafferna, de europeiska och asiatiska gamarna, myrkottarna, jättesköldpaddorna (nej förresten, de dog ju ut härom året), de västliga svarta noshörningarna (ja visst ja, det gjorde ju de också). Förresten: under år 2015 förväntas bland annat vaquitorna, Hainan gibbonerna och de nordliga vita noshörningarna förklaras glida ur vårt grepp. Först av alla i år kanske blir den lilla grodan Ecnomiohyla rabborum, den sista av dem lever på Atlantas botaniska trädgård. Det kan man kalla att vara ensam.

Bara i Sverige hotas för närvarande drygt 4000 arter. Grovt räknat lever lite mindre än hälften av dem i vattnen som omger den skandinaviska subkontinenten och den andra dryga halvan i skogarna som bekläder densamma. Övergödning, gifter och skogsbruk.


Vem vill du vara? Vill du gå omkring och ”tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barn och barnbarn”, eller vill du vara den som gjorde någonting? Nu?  


//Johannes Söderqvist

Texten först publicerad i Landets Fria Tidning.

torsdag 27 augusti 2015

Boksläpp!!!

Hurra! Idag kom min senaste bok ut. Eller nja ... inte bara min bok. Det är en antologi med en mängd olika artikelförfattare, men som jag fick äran att skriva efterordet till (Dessutom har jag och Martin Jentzen tillsammans skrivit ett kapitel om hur ett naturnära skogsbruk skulle kunna se ut). Se här lite baksidestext:


"Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Flera av de kunniga skribenterna i denna bok är välkända miljödebattörer och aktiva i miljöorganisationen Klimataktion och/eller nätverket Steg 3.
Bokens grundton är positiv och skribenterna bjuder på inspirerande och handlingsinriktade förslag på vad som krävs för att vi ska kunna vända en utveckling som i vissa avseenden är katastrofal. Här bjuds visioner som får läsaren att dra efter andan. Bidragen tar upp problemen ur skogens, kretsloppets, arbetets, psykologins, filosofins, kulturens och utbildningens perspektiv m.m. – alltså ett helhetsgrepp.
Medverkande skribenter: Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist ... "


//J.

fredag 17 april 2015

Vildapel

(Artikeln först publicerad i magasinet OM-omställning.)


Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av,
och att det var en lust för ögonen,
och att det var ett ljuvligt träd,
eftersom man därav fick förstånd,
och hon tog av dess frukt och åt;
och hon gav jämväl åt sin man,
som var med henne, och han åt.   (*)


När jag började fundera på den här artikelserien var en av de första stegen naturligtvis att undersöka vilka träd som faktiskt var ”svenska” och inte. Vildapeln var ett av de träd som jag uteslöt. För det första måste man ju alltid utelämna något, sätta någon sorts gränser för alla projekt av den här typen. (Så kommer jag t.ex. -antagligen - inte att skriva något om Hagtorn, trots att den är typisk för den norra hemisfären, är av stor betydelse för fåglar och insekter och har ett mycket speciellt virke.) För det andra var jag fast övertygad om att Vildapeln hade kommit till Norden först med den jordbrukande människan, eller kanske till och med senare, med munkväsendet eller liknande, så jag strök den från min lista. Men så, när jag skrev om Alen, och satt och tragglade mig igenom några reservatsbeskrivningar från Länsstyrelsen så dök det lilla vilda äppelträdet upp, gång på gång. Det måste ju ha blivit upptaget på listorna av en anledning.
Mycket riktigt. När jag började undersöka saken närmare visade det sig att vildapeln funnits tillstädes på våra breddgrader i stort sett sedan inlandsisen släppte sitt kalla grepp om vår subkontinent. Vad mer var: trädet är upptaget på IUCN:s (**) lista över rödlistade arter. Som om inte det vore nog visade det sig att det dessutom spelat en viktig roll för äldre tiders födoanskaffning; att stammen består av ett av de hårdaste virken som Norden har att erbjuda, och är viktigt för en mängd pollinerare m.fl. arter. Det började kännas svårare och svårare att bara strunta i detta träd.

Vildapeln ingår i den stora familjen rosväxter. Här hittar vi - förutom rosorna själva – andra träd som päron, hägg, häggmispel, plommon, körsbär, slån och rönn. Buskar som aronia och praktspirea, men också en mängd örter som smultron, hjortron, hallon, björnbär, humleblomster och fjällsippa. Enbart i Sverige finns 22 släkten och över 80 arter inom denna familj, så listan skulle kunna göras mycket lång. I hela världen finns det runt 3100 arter som alla sorterar under rosväxterna.
Vissa av dessa är naturligtvis närmare besläktade än andra. Så kan man t.ex. ympa äppelved (såväl vildapel som den domesticerade varianten) på rönnstam. Denna metod har tillämpats på en hel del platser runt om i landet där klimat eller jordmån gjort det svårt för apeln att överleva. Dessa ympträd har dock i regel en kortare livstid än ett normalt äppelträd.

Vildapelns latinska namn är Malus sylvestris. Malus kommer sig av Melus som var namnet på en man i det gamla Hellas som efter döden av gudinnan Afrodite blev återupplivad, men då i formen av ett äppelträd (mêlon). Sylvestris å sin sida betyder ungefär ”från skogen” eller ”skogens”. Sammantaget kan man alltså säga att namnet - kanske inte helt oväntat – betyder ”skogsäpple”.
Länge trodde man att sylvestris hade många kärnor med i spelet vid tillblivelsen av vårt förädlade äpple, ja kanske var det till och med själva urmodern till alla de olika sorterna som nu paraderar i våra trädgårdar. På senare år har man förstått att detta inte är fallet. Det är en annan vildapel - Malus sieversii – från de mer höglänta områdena i Centralasien som spelat denna roll. (Sieversiis frukt är både större och sötare i smaken än sylvestris'.)
När människorna i Mellanöstern övergav samlandet och jakten och istället slog sig på jordbruk så var äpplet en av de första grödorna. Dessa första hybrider fick följa med jordbrukarna under deras långsamma utbredning över Europa och Asien och kom sedermera att utgöra större delen av det genetiska underlaget för alla senare varianter av domesticerade äppelträd. Det finns dock en del genetiska ”rester” även från sylvestris i våra moderna kultiverade äpplen.

Vårt vilda äpple härstammar med stor sannolikhet från en nära släkting som kallas för kaukasisk apel. Detta träd korsade fram sig själv för någonstans mellan 15 000-20 000 år sedan och är med andra ord ett ganska ungt träd. Här i norr finns dock inga speciellt gamla växter, eller liv överhuvudtaget, eftersom allt som här lever kommit hit efter istiden.
Man kan se skillnad mellan vår inhemska gamla vildapel och frösådd från tama äppelträd (***) på bladens undersidor som är kala och inte lätt ludna, på de tornar som skjuter ut från vildapelns grenar, på de små frukterna samt på de längre skaft dessa har. Vissa förvildade sorter kan uppvisa ett eller flera av dessa drag, men sällan alla på en gång. Många gånger blir inte vildapeln heller mycket större än en buske, eller ett litet risigt träd med en inte speciellt äppelträdslik krona. Denna blir ofta mer oregelbunden än både de kultiverade äppelträdens och deras förvildade avläggares.

Vårt gamla skogsäpple har sitt huvudsakliga utbredningsområde i hela den södra halvan – eller i alla fall tredjedelen - av landet. Från Skåne i söder till Uppland och södra Värmland. Man kan nog anta att denna nordliga gräns också utgör artens naturliga utbredningsområde då den i stort sett följer vad som på nördspråk brukar refereras till som Limes Norrlandicus - ”den biologiska norrlandsgränsen”.
Man kan säga att denna gräns är som en sorts väldig kant. Det är fjällkedjornas tår som sträcker sig långt ner över landet. Men där dessa lemmar så äntligen slutar faller landskapet en del. Allting som ligger söder om dessa ”tår” ligger alltså lägre än ”tårna” själva. Jordarna nedanför gränsen har (i princip) alla en gång varit havsbotten. De är med andra ord sedimentjordar, vilket betyder att de också är bördigare än sina släktingmyllor längre norrut. Vädersystemen spelar också in: Varma vindar från syd och väst arbetar sig in och upp över landet, men när de möter på denna gräns av högre belägna marker viker de av. Kort formulerat: Det är kallare och kargare norr än söder om Limes Norrlandicus.

Ibland stöter man på termen fäbodgränsen, vilket rent geografiskt är i stort sett detsamma som Limes, men som avser en kulturell skillnad i hur lantbruk brukade bedrivas i norr och söder. Personligen bor jag i princip mitt på denna gräns. Om jag lämnar de små åkertegarna kring sjökanterna bakom mig och går upp bara några få kilometer på skogsåsarna så blir landskapet direkt mer ”borealt”. Det är björk, tall och gran, gran, gran. Sätter jag mig istället i bilen och åker två, tre mil söderut kan jag se hur skogslandskapet snabbt förändras till att innehålla mycket mer löv. Plötsligt ser man ek, lönn och ask samt längs älvstränderna – om man letar noga - en och annan vildapel. I Brunskog där jag bor har jag hittills bara sett en enda vildapel, och den hade slagit rot i en sjökant, där den garanterades solljus (och antagligen värmdes en del av vattenreservoaren).

Det kan vara svårt att föreställa sig hur ett sådant litet träd som vildapeln kan ha klarat sig i urtidens mörka och täta skogar. Hur fick de ljus och värme i en sådan omgivning? Därför att skogarna med mycket stor sannolikhet var långt mycket mer schatterade än de är idag. I stort sett hela Skandinavien betades på denna tid av stora hjordar visenter och uroxar, vilka bröt upp skogstäcket och skapade ett mosaikartat landskap. Vildapeln skuggades helt enkelt inte ut av andra träd eftersom det fanns gott om luckor och öppna ytor också före människans ängar och diken. Även efter att dessa stora betesdjur utrotats på 1100-talet fanns det gott om klövar och mular i skogarna, fast nu i form av tamboskap. Naturligtvis påverkade inte dessa djur sin omgivning lika kraftfullt som sina vilda släktingar – och det är kanske under denna tid som vildapeln börjar minska i landskapet – men en viss effekt hade de säkerligen, ända fram på 1900-talet då råmandet och bräkandet slutligen tystnade i våra skogar.

I Dags mosse i Alvastra hittades i början av 1900-talet det som fortfarande är Sveriges äldsta arkeologiska äppelfynd. Det var under en av de torvbrytningar som var så vanliga kring förra sekelskiftet som man stötte på det gamla kulturlagret från en 4500 år gammal boplats. Bland många andra intressanta fynd fann man alltså också tecken på att dessa människor i skiftet mellan samlar-jägar- och bondetid var välbekanta med apeln. Dels rör det sig om bevarade äppelbitar (halvor eller fjärdedelar) som torkats och använts i matlagningen, men även somliga av de pålar som yxats till för att anlägga själva boplatsen var av apel. Detta är mycket intressant då det kan indikera att trädarten en gång var mer vanligt förekommande i vilt tillstånd än den är idag. För om man nu använde frukten som mat verkar det högst osannolikt att man skulle ta sig för att hugga ner träden som gav detta extra födotillskott om de var lika sällsynta som de är idag.
Forskarna tror för övrigt att man, när det gäller de kluvna äpplena, ofta stekte dem, då detta får mycket av den intensivt sträva och sura smaken att försvinna.

Under senare tidevarv har vildapelns frukter främst använts till gelé samt till att jäsa cider. Vad denna jästa äppelmust ursprungligen kallades här i Norden vet vi inte, men vi har knappast levt i okunskap om att man på ett så enkelt sätt som att pressa saften ur en frukt och låta den stå kunde framställa alkohol. Ordet cider, eller cidre, lånades in från franskan på 1670-talet, men bruket är nog som sagt betydligt äldre. Nu har man nog inte använt vildapelns smakligt sett ganska anskrämliga frukter som bas i sin cider, men i en del recept anges att man ska blanda en del söta frukter med en del beska och en del sura. Så det är inte helt osökt att tänka sig att åtminstone bönder som ändå haft några vildaplar ståendes nere i hagarna passat på att använda sig av deras frukter i detta syfte.
Av cidern kunde man i nästa led framställa vinäger och ättika.

Veden är som sagt mycket hård och växer dessutom sällan rakt, vilket skapar ”virvlar” inne i virket. Denna egenhet har gjort att det lämpat sig bäst till mindre slöjdföremål som skedar och skålar och sådant. Men även hjulmakarna har funnit det användbart, just på grund av sin hållfasthet. Linné omnämner vid ett tillfälle att vildapelträ ofta används till kvarn- eller vagnshjul. Det är också ett mycket vackert virke.
Vidare har barken använts till färgning av textilier och ger en gul ton.

Ett av de mest älskade särdragen hos våra domesticerade äpplen (som förresten går under samlingsnamnet Malus domestica) är deras fantastiska blommning. Om inte vildapeln kan övertrumfa sina tamare släktingar i fråga om smak så kan de verkligen det när det gäller mängden blommor – och inte sällan frukt. Just frukten har också spelat en viss roll som djurfoder. Hade man ett träd som förmådde producera en massa mat alldeles av sig själv, och man slapp det strävsamma jobbet med att hamla så klagade nog inte speciellt många bönder.

Framförallt spelar vildapeln i likhet med i princip alla andra vilda fruktbärande träd en viktig roll som mat åt vilda djur. Den redan omnämnda storslagna blomningen får vi inte heller glömma. Vildbin, humlor (som rent etomologiskt är bin), fjärilar och alla andra som diggar pollen eller nektar kan verkligen slå sig lösa ett par veckor under våren då vildapeln blommar. Fjärilen är väl antagligen en av våra mest älskade vilda varelser. Vildapeln fungerar som värdväxt för över 30 olika fjärilsarters larver – den NT-listade Hagtornsmalmätaren är en av dessa.
När det gäller vilka arter som är knutna till apeln verkar det finnas en viss brist på forskning. Jag har i alla fall haft vissa problem med att få fram information. Men det är väl inte en helt vild gissning att anta att alla de arter som vet att uppskatta våra ”tama” äppelträd också återfinns på deras vilda släkting.
Ytterligare en grej, som kanske kan låta lite konstig, men vildapeln är en viktig reserv för alla de sjukdomar och oönskade arter som vi människor försöker eliminera i våra hemmalundar. Bladlöss, äppelvecklare och stinkfly vill man ju inte ha på sina trädgårdsäppelträd. Därför plockar den trägne äppelodlaren bort alla mögel- eller skorvangripna frukter; beskär sina kronor kraftigt för att släppa in ljus och motverka fukt i kronans bladverk; nyper bort blad som angripits av löss. Men som alltid så har de flesta av de arter som vi människor betraktar som skadliga också naturliga fiender, och dessa ser vi ju gärna så många som möjligt av. Med andra ord kan vildaplar i utkanterna av inägorna tjäna som boplatser för både bladlöss och för de blomfluge- eller nätvingelarver som tycker om att kalasa på bladlössen. Vill vi ha de för människan nyttiga arterna får vi faktiskt lov att stå ut med de ”onyttiga” också.

Äpplet har under långliga tider - både före och efter författandet av Mosebok I, där Eva ju som bekant erbjuder Adam att äta av kunskapens frukt - ansetts vara en symbol för ”det kvinnliga”. Av denna anledning ansågs äpplet vara en både hälso- och lyckobringande frukt i det hedniska förkristna Europa, men en syndens frukt i det medeltida kristna. De hedniska romarna spelade antagligen en stor roll när det gällde att bredda utbudet av olika tama äppelsorter. När Cato den äldre i skiftet 200- 100-talen f.v.t. skriver sin De agri cultura verkar han bara känna till fyra sorters äpplen. Bara tvåhundra år därefter vittnar Plinius den äldre om 23 olika sorter. Vi människor har naturligtvis dessa domesticerade sorter att tacka för mycket men det vore oerhört tråkigt om vi lät deras vilda släktingar försvinna ut ur vår intressesfär, för det kunde i värsta fall betyda att de dog ut. Vildapeln är en blommande, fruktbärande oas, en solitär i ett hav av barrträd. Ett verkligt unikt inslag i vårt synfält de få gånger man har turen att springa på den. Låt oss bevara den.

- Johannes Söderqvist




Fotnötter:
*: Stycket som väl de flesta känner igen är hämtat ur Genesis, Första Mosebok, 1917 års översättning. Forskare har debatterat och kommit fram till att kunskapens träd knappast kunde ha varit ett äppelträd utan att det snarare borde röra sig om fikon, granatäpplen eller någon annan frukt. Själv är jag lite tveksam till att trädet ifråga någonsin existerat.
**: Internationella naturvårdsunionen.

***: Vildsådd från våra domesticerade äppelträd är också de rent botaniskt en form av vildaplar. De kan dela flera av den ”riktiga” vildapelns särdrag.  

fredag 16 januari 2015