Boksläpp!!!

Hurra! Idag kom min senaste bok ut. Eller nja ... inte bara min bok. Det är en antologi med en mängd olika artikelförfattare, men som jag fick äran att skriva efterordet till (Dessutom har jag och Martin Jentzen tillsammans skrivit ett kapitel om hur ett naturnära skogsbruk skulle kunna se ut). Se här lite baksidestext:

"Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Flera av de kunniga skribenterna i denna bok är välkända miljödebattörer och aktiva i miljöorganisationen Klimataktion och/eller nätverket Steg 3.

Bokens grundton är positiv och skribenterna bjuder på inspirerande och handlingsinriktade förslag på vad som krävs för att vi ska kunna vända en utveckling som i vissa avseenden är katastrofal. Här bjuds visioner som får läsaren att dra efter andan. Bidragen tar upp problemen ur skogens, kretsloppets, arbetets, psykologins, filosofins, kulturens och utbildningens perspektiv m.m. – alltså ett helhetsgrepp.

Medverkande skribenter: Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist ... "

Boken hittar du här på Carlssons förlag.

//J.

Miljöproblemet Mannen - 4

Det kan mycket väl visa sig ha varit skitdumt att börja blogga om min nästa bok just nu. Det är ju vår för fan. Idag kunde jag för första gången i år gå med kortärmat ute och greja i trädgården. Med andra ord har det heller inte blivit skrivet ett endaste dugg. Förhoppningsvis så fortsätter väl det goda vädret och då blir det  m.a.o. inte så mycket skriva av över huvudtaget.

Å andra sidan går det inte att tvinga fram skrivande, det är något jag lärt mig med åren. Om det finns något som drar och som är starkare än skrivarlusten, då är det lögn i helvete att formulera ens den enklaste mening. Efter att ha skrivit tre böcker (varav enbart en blivit publicerad, som tur är) tror jag mig ha den kännedomen om mig själv.

Nu menar jag ju inte att man ska vänta på inspiration eller något sånt, då lär man aldrig få någonting skrivet. Att skriva handlar om disciplin. Men också om tålamod. Ibland är de två begreppen samma sak. Dock inte alltid. Normalt sett så har jag faktiskt ett enormt tålamod - det är ett av mina få riktigt bra egenskaper. Som en fästing på ett grässtrå kan jag invänta det rätta tillfället. Jag kan skriva och skriva utan att veta riktigt hur jag ska få till det, hur påsen ska kunna knytas ihop, men tålmodigt vara trygg i att jag någon gång kommer att hitta svaret. Mitt tålamod ger mig tillit skulle man kanske kunna säga.  Men det är just när tålamodet viker ner sig för lusten till någonting annat som jag inte fixar att sitta vid datorn.

Hur orkar jag sitta och gnida på torra tankar om civilisationens bedrövligheter när det finns så många trädgårdsland som börjar reda sig, så många förbättringar att göra, ett växthus att städa ur, en tom hink  att gå runt med på hygget och fylla upp med älgskit (att ge till våra äkta nypon).

De här raderna blir det enda jag skrivit på hela dagen. Patetiskt. Jag skriver om att skriva, istället för att skriva. Men nåja, om jag får välja så blir det nog utomhusliv i morgon också.


//J.


















 

Miljöproblemet Mannen - 3

Ok, såhär:
I boken som jag håller på med gör jag (som så många andra) en distinktion mellan Mannen och Maskuliniteten. Det förstnämnda betecknar enligt mig helt enkelt en person född med penis, medan det andra begreppet får agera benämning på vad det innebär rent kulturellt att vara man. Nu undrar jag om det är någon av er som har några synpunkter på vad som utgör Maskulinitetens kärnpunkter.

//J.

Auktoritet är nonsensmakt.

Idag tänkte jag ge ett litet smakprov ur mitt nuvarande bokprojekt. Håll till godo, och kommentera gärna eller skicka mig ett mail. Vem vet, du kanske kommer med i boken på något hörn.

//J.

* * * * * * * * * * * * * * * 

Auktoritet är nonsensmakt. Även om man ibland hör folk säga sådant som att ”Han ägde den där naturliga auktoriteten”, så kommer den här sortens makt så gott som alltid ur ställning. Den ”naturliga” auktoriteten tillskrivs så gott som uteslutande män vilka genom sin samhällsposition ändå skulle ha ägt den. Att någon utstrålar s.k. ”naturlig” auktoritet innebär i praktiken inget mer än att den auktoritäre inte själv behöver tala om vilken hög ställning han har. Sådana personer som inte har en hög befattning men som ändå har en speciell utstrålning brukar vi istället benämna karismatiska – eller kanske kloka.

Auktoritet kommer av ställning, och den makt som gömmer sig bakom ordet är i själva verket en kraft som emanerar från systemet, inte från någons personlighet – även om en sådan ibland kan hjälpa till att göra en chef extra dyrkad eller fruktad. Auktoritet är ett rum i slutet av korridoren, en stol med lite högre ben, ett skrivbord i mahogny.

Vår svenske kung är ett bra exempel. Han saknar ledaregenskaper – i alla fall som jag känner igen dem. Han är vare sig mer eller mindre karismatisk än någon annan svensk. Inte desto mindre är vi alla hans undersåtar, och om vi skulle springa på'n ute på stan får vi inte du:a honom eller ens tilltala honom vid namn. Det är ”Hur mår hans majestät Konungen idag då?” som gäller. Hans makt sitter till minsta droppen impregnerad i kronan, tronen, spiran och äpplet, och har överhuvudtaget ingenting med personen Carl Gustaf Bernadotte att göra.

Trots att vi alla egentligen vet att kungen är en helt vanlig person, och trots att vi vet att många kungar och höga herrar genom historien till och med varit mindre begåvade än vanligt folk så dyrkar vi dem ändå. Tomma beläten utan personliga egenskaper, men med rätt position. Makt utan någon slags innehåll som kan rättfärdiga den.

Detta, att auktoritet i första rummet inte har någonting med kompetens att göra, i kombination med att den också hela tiden måste utövas och visas upp för att hålla sig giltig, leder till våldsamma övergrepp på vår egen självbevarelsedrift. Vår dyrkan av auktoriteten kan få oss att fullständigt tappa all kontakt med sunda förnuftet.   

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Ny recension av min bok Kungen är död - leve de ofödda barnen. Denna gången i nättidningen Blaskan:
*******************************************************

Johannes Söderqvist - "Kungen är död: Leve ofödda barnen"
Förlag Norlén & Slottner

För det första är det en författare som också spelar med i bandet Paganus, vilket är progressiv rock i samma stil som November, Kebnekaise och International Harvester, som jämförande material. Johannes Söderqvist har skrivit en bra sytemkritisk bok som påminner om den kritik som jag själv tyckte mig tillhöra vid min tid i organisationen Attac. Det fanns en annan möjlig värld som man kunde följa istället för den nuvarande. Men Attacs kritik var nog ändå mera inom ramen för dagens samhälle. Johannes Söderqvist går ett steg längre och kritisera själva essensen av vår fundamentala begreppsvärld vi kan kalla för projekt civilisation. Det är själva samhällets grunder i civilisationen byggt på den eviga tanken på tillväxt som är grunden för våra problem. Där är Johannes Söderqvist som bäst när han sakta men säkert förklarar för folket för de som inte har kanske alla sammanhangen kristallklart framför sig. Johanes Söderqvist påminner lite grann om Karl-Erik Edris böcker när det gäller synen på själva ohållbarheten när vi magiskt talar om tenikens mirakel som skall rädda tillväxten för oss alla. Men där Karl-Erik Edris talar om en ny vision för att vitalisera civilisationens grunder bort från tillväxttänkande och en total förändring kring tänkandet. Så att vi kan rädda planeten med en mera miljömässig och klimat-räddande samhälle i samklang med naturen. Så går Johannes Söderqvist så långt att man nog borde reducera dagens så kallade civilisation för att bygga upp våra samhällen tillsmåskalligare samhällen som lever i symbios med naturen. Personligen lockas jag inte av den tanken. Utan jag är nog mera inne på Edris samhällssyn. Det ligger närmare min egen livsfilosofiska och praktiska politiska känsla. Men däremot delar jag Johannes Söderqvists kritik mot hur oljan tagit över vårt tänkande totalt. Kärnvkraften är inte den räddnnig som mankanske kan tro. Jag tror också på att man måste storsatsa på alternativen. när det gäller nuvarnade alternativen så är Johannes Söderqvist pragmatisk kritisk mot realismen i de många förslagen och alternativen som man tror på. För fortfarande är det oljan som existerar som grund för vårt samhälles nuvarande existens.
fast så här kan man säga - Johannes Söderqvist är en modig skribent som går lägre än vad jag skulle gå i min samhällskritik. Jag är nog kanske fast i civilisationen medan Johannes Söderqvist förmår att ställa sig utanför civilisationen delvis för att kritisera den innefrån med blicken inåt från en position utifrån våra fundamentala grunder vii kallar för västerländska värden.

Pornografi

   Närhelst man råkar få höra en diskussion om pornografi – det kan vara på TV, i radio eller i fikarummet på sin arbetsplats – så är det en sak alla de inblandade brukar vara rörande eniga om och det är hur synd det är om kvinnorna som medverkar i filmerna. Och visst: pornografi är mobbing (eller varför inte tortyr), det är jag absolut enig om, men en intressant, och kanske mindre uppenbar fråga är den om varför männen i filmerna vill vara torterare. Vad händer med de hela generationer av män som vid 5 – 15 års ålder inlett sina sexuella funderingar ackompanjerade av den allt grövre pornografi som florerar på internet idag? Vi är de sexuellt ödelagda generationerna.

   Ofta hävdas det – vanligtvis från manligt håll – att kvinnorna som medverkar i pornografiska sammanhang själva har valt det, och även om detta påstående ofta är helt felaktigt – som till exempel i de fall där kvinnorna fallit offer för trafficing – så kan det naturligtvis vara så ibland. Men även när så är fallet infinner sig en ännu mer frapperande fråga: Vad är det som gör att dessa kvinnor väljer att bli offer för övergrepp, vad i vår civilisation är det som får dem till detta?

   Själv var jag sex år när jag första gången fick se porr. Det var på busshållplatsen utanför min skola i Säffle där min familj då bodde. Här hade ett gäng pojkar, bara något år äldre än jag, gömt en hög med tidningar i vilka vi kunde se vuxna människor knulla på bild. Min ”riktiga” oskuld förlorade jag långt senare när jag var femton - vilket väl är snittåldern när det gäller killars sexuella debut. Alltså: sex vid 15, men min sexuella inskolning, i form av pornografins grovt schabloniserande könsroller, byggda på manligt maktmissbruk och kvinnlig underkastelse, hade börjat redan nio år tidigare.

   Av mina tankar från ”första gången” när jag var 15 minns jag nu inte så mycket mer än den mest självklara: ”jag gör det verkligen”. Däremot kan jag minnas att jag strax därefter, under mitt första längre sexuella förhållande, redan hade börjat försöka föra in porren i mitt och hennes samliv. Detta var naturligtvis inte en medveten handling. Det var mer en självklar handling. Porr var ju min referens. 

   Addera gärna till denna bild att man ”på min tid” var tvungen att uthärda skammen att gå in i en affär och köpa en porrtidning, för att sedan kunna springa hem och ägna en stund åt denna förklädda prostitution. Nu för tiden översvämmas ungdomar via internet av lättillgänglig, mycket grövre, porr än jag då någonsin kunde få tag på då.

   Pornografin förstör våra sexliv. Alla vet det men en stor grupp hymlar med det – kanske för att de i likhet med alla missbrukare försvarar sin drog. Bilderna sitter där. De finns kvar, och även många år efter det att jag själv insett vilken skadlig inverkan pornografin hade på mig, var jag under sexualakten tvungen att aktivt försöka fokusera på min partner för att inte de lagrade bilderna skulle fylla mitt medvetande. Är inte det hemskt? Jag ligger och har sex med en underbar, attraktiv kvinna men detta i sig är inte tillräckligt för att hålla min uppmärksamhet kvar i nuet. Än idag kan jag då och då ha problem med detta även om såret mer börjat likna ett ärr.

   Man kan aldrig radera de intryck man fått om man öppnat en dörr och gått in i ett nytt okänt rum, man kan bara lära sig leva med intrycken, och man kan hitta nya sätt att förhålla sig till dem.Det går att bli hel igen. Och det är förbannat skönt!

********************************************************

 Ovanstående text är en kortare passage ur min bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) som jag tyvärr blev tvungen att stryka. Jag tyckte dock inte att själva innehållet i sig var så illa - att det platsade här på bloggen. Är dessutom lite inne på att kanske skriva mer om "Manlighet" och de problem som går att koppla till det begreppet. Så det vore intressant att höra flera synpunkter från er om ovanstående.

//J.

PS:

För den som vill beställa ett ex. av Kungen är död - leve de ofödda barnen så är det bara att maila mig på angbraten1@gmail.com, eller att lägga in en kommentar här på bloggen.

   

Min bok är klar

Kära Vänner.
Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit så mycket här på senaste tiden. Anledningen är att jag haft fullt upp med att slutföra arbetet med en bok: "Kungen är död - leve de ofödda barnen". Nu är den emellertid klar och kommer ut på förlaget Norlén och Slottner nu i höst.
Temat är - naturligtvis - civilisationskritik, som alltid.

Här under har jag bifogat en av de artiklar som jag kommer använda i marknadsföringen av boken.


Ni som diggar bloggen kommer definitivt att gilla boken. Den som är intresserad kan självklart förbeställa exemplar direkt från mig redan nu. Det är bara att skicka ett mail till mig: angbraten1@gmail.com


*****************************************************************************

Civilisationens enda konstform

   Teater, som är mitt egentliga yrkes- och kunskapsområde, är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Teater är till sin natur en religiös företeelse. Prästen i kyrkan och jag, när jag står på scenen, delar på sätt och vis funktion. Människor vänder sig till oss, lyssnar och tittar, när de vill uppleva något större, något andligt. Det civiliserade livet erbjuder medborgaren få chanser att själva söka den djupare erfarenheten – andligheten - här i livet, och därför har sådana roller som prästens och min uppstått. Genom oss kan individen genomgå katastrofer och kriser, skaffa sig erfarenheter och bli vis. Att ”spela apa” har i Civilisationen kommit att bli en viktig samhällsfunktion.

   Det äldsta ”drama” vi känner till är det årliga fornegyptiska passionsspel i vilket den dödlige Osiris blir förrådd, dödad och slutligen återuppstår som en Gud (känns igen?). Detta var alltså i Nildalen för ungefär 4000 år sedan. Teater har sedan även uppstått i Kina, Indien och i Grekland. Man skulle nog med fog också kunna påstå att prästernas makabra skådespel hos det civiliserade mayafolket även det var en slags teater, men det är ren och skär spekulation från min sida.

   Av alla de olika konstformerna så är teatern den enda som vi ”civiliserade” människor har skapat. Kanske är det just denna diversifiering av individernas roller – att vissa blir husbyggare och odlare medan andra blir krigare, läkare, präster och så vidare som är förklaringen till teaterns framväxt: När inte alla har en möjlighet att aktivt vara en del av den alltmer komplicerade gemensamma helheten, så skapas ett utrymme för gemensamma skåderiter. Västerlandets mest välkända gemensamma berättelse är Jesusmyten och även den mest sekuläre svensk kan i någorlunda korrekt kronologisk ordning återge turerna kring Jesu liv och död. Det görs ständigt nya filmatiseringar av denna älskade saga, nu senast Mel Gibsons bloddrypande The Passion of the Christ, men även mindre uppenbara versioner som Frank Darabont’s The Green Mile eller Kay Pollaks Så som i himmelen, där handlingen är förlagd till en annan tid och miljö än 0-talets romerska provins men ändå följer urmytens huvuddrag. Men det finns naturligtvis många andra teman som ständigt går igen: Oidipus måste lyda sitt öde och dräpa sin far, precis som Luke Skywalker, etcetera, etcetera. Vi erbjuds ständigt att på ett passivt sätt ta emot våra centrala myter i ständigt skiftande smink och kostym.

   De förciviliserade folken var antagligen sina myter och sin kultur på ett mycket mer integrerat sätt än vi moderna publikdeltagare är eller ens riktigt kan föreställa oss. Det finns en sorts konsumistisk ådra i vårt sätt att ta del av det som är vi. Istället för att aktivt ta del så sitter vi på passivt på rumpan och blir matade. Civilisationen, var helst den uppstått, har skapat en alldeles speciell sorts avskurenhet hos medborgarna och lagt mycket stor makt i händerna på såväl manusförfattare som skådespelare. ”Bröd och skådespel” är lika viktigt för Makten idag som någonsin hos romarna, eller i faraons Nildal. Skillnaden idag är att brödleverantörerna och manusförfattarna inte är staten utan ett näringsliv som gått i symbios med politikerklassen.

   Jag tror inte att någon form av storsystem, vare sig det är europeiskt eller indiskt, maoistiskt eller faraonskt, är någon höjdare för världens folk och den jord vi bebor. Det är just det stora systemet i sig som är den infektion vilken vi nu i stegrande grad lider sviterna av. Överallt är människan människa och man är bara dum om man tror att ett visst folks grandiosa system i slutänden skulle vara bättre än något annat.

   Däremot kan man idag med fog säga att om det finns en variant som smittat av sig på alla de andra civilisationer som finns i världen, så är det vår västerländska. Det är vårt sätt att betrakta pengar, arbete, resurser, tid, etcetera som utgör normen för alla andra former av samhällen. Det blev den anglosaxiske romaren (Nordvästeuropén) som slutgiltigt lyckades erövra världen. Inte som han kanske först själv trodde att det skulle ske - genom fysisk erövring. Nej, det skedde genom ekonomisk och kulturell dominans. 

   Från vårt elfenbenstorn kan vi nu blicka ut över vårt verk. Frågan är om vi ens själva tycker om det vi ser?     

Tror jag:

Johannes