Boksläpp!!!

Hurra! Idag kom min senaste bok ut. Eller nja ... inte bara min bok. Det är en antologi med en mängd olika artikelförfattare, men som jag fick äran att skriva efterordet till (Dessutom har jag och Martin Jentzen tillsammans skrivit ett kapitel om hur ett naturnära skogsbruk skulle kunna se ut). Se här lite baksidestext:

"Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Flera av de kunniga skribenterna i denna bok är välkända miljödebattörer och aktiva i miljöorganisationen Klimataktion och/eller nätverket Steg 3.

Bokens grundton är positiv och skribenterna bjuder på inspirerande och handlingsinriktade förslag på vad som krävs för att vi ska kunna vända en utveckling som i vissa avseenden är katastrofal. Här bjuds visioner som får läsaren att dra efter andan. Bidragen tar upp problemen ur skogens, kretsloppets, arbetets, psykologins, filosofins, kulturens och utbildningens perspektiv m.m. – alltså ett helhetsgrepp.

Medverkande skribenter: Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist ... "

Boken hittar du här på Carlssons förlag.

//J.

Fascismens estetik

Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen den 29/12 - 13.

Fascismen är den enda ideologin som åtagit sig uppgiften att fullt ut försöka förena estetik och ideologi (politik) och skapa en syntes. Här står de andra politiska rörelserna – till och med yttersta vänstern – handfallna, och ultranationalisterna skjuter i öppet mål.

Världen är en krånglig plats. Inte att undra på då den ju innehåller allt. Politik kan ur en synvinkel ses som en strävan efter att, utifrån vissa givna förutsättningar som t.ex. naturlagarna, försöka kontrollera världen. Det är en vilja att styra in alla världens olika strömmar i en bestämd och för människan (eller en viss grupp människor) gynnsam riktning. Till politikerns uppdrag hör också att för väljarna försöka förklara hur detta ska låta sig göras. Liberaler försöker alltså förklara hur världens strömmar ska styras så att var och en kan uppnå en så hög nivå av individuell frihet som möjligt; socialister vill att alla ska inse fördelarna med ett gemensamt brukande, medan de klassiskt konservativa inte alls vill att vi ska fundera på fördelning – av bildning, hyfs och kunskap om de gemensamma traditionerna kommer också trygghet och stabilitet. Under senare år har även tillkommit de gröna rörelserna vilka med varierande resultat försökt sammansmälta liberalismens individualism och socialismens gemensamhetstanke med senare årtiondens vetenskapliga rön om planetens begränsningar.

Gemensamt för dem alla är att detta, att förklara världen, inte är ett lätt jobb. Livet är orättvist, hårt för många och naturens begränsningar är en nagel i ögat på den västerländska drömmen om ”det eviga framsteget”. Det har visat sig bli svårare och svårare att enkelt formulera både problembild och lösningar. I början av 1900-talet kunde vänstern som vid den tiden var splittrad i allt från anarkister, syndikalister, kommunister och socialdemokrater ändå erbjuda den rådville medborgaren en någorlunda samlad utopisk framtidsvision: En värld av jämlika medborgare i ett klasslöst samhälle. På de flesta ställen gjorde detta att en majoritet samlades i eller röstade på det vänsteralternativ som framstod som minst extremt – de socialdemokratiska partierna.

Om den politiska arenan var schatterad och svår att greppa under det tidiga 1900-talet så är det ingenting mot idag. Låt oss ta socialdemokratin som ett exempel på de problem som uppstått: Denna den mest vanliga och vidast accepterade formen av socialism har på ett avgörande sätt varit med och skapat den moderna breda medelklassen. Men över tid kände sig inte längre människorna i denna nya och mycket stora socialgrupp befryndade med socialdemokratins ideal, vilka tydligt stammar från ett arbetarperspektiv. Väljarkåren har blivit bourgeoisie, och som sådan hyser den främst borgerliga värderingar. Det tunga val dagens socialdemokrati står inför är alltså att antingen stå fast vid sina ideal, men tyna bort, eller att bli mer blå – men i en sådan maklig takt att man hela tiden hinner med att måla över detta med rödfärg.

De flesta av världens länder sitter dessutom fast i någon form av frihandelsavtal, är medlemmar i överstatliga unioner och är sammanflätade med det väldiga globala penga- och handelsnätverk som på många sätt gör ideologi som sådan överflödig. Det är extremt svårt att presentera en trovärdig ideologiskt driven framtidsvision. Detta gäller för alla icke-extremistiska partier, inte bara för socialdemokratin. ”Utopiernas tid”, är som så många före mig har sagt, ”över”.

Det är på det här spelbrädet som ny-fascismen kliver in. Mitt i den gråa politiska röran står en aktör med ett tydligt formulerat problem, lika tydliga lösningar på detsamma, och ett ideologiskt mål som glänser som ett julkort av blanklackat papper. De ultranationalistiska rörelserna utgör ett praktexempel på klassisk marknadsföringsteknik. Man presenterar i ena andhämtningen ett hot för att i nästa visa på lösningen. Ni vet: ”Smutsiga kläder? Använd tvättmedlet X.” Eller: ”Halkiga vägbanor? Köp dubbdäck från Y.” Men medan dubbdäckstillverkare enbart erbjuder lösningar för en enda sorts problem så försäkrar ny-fascisterna att snart sagt allting går att fixa med en enda åtgärd. Det är ungefär som om tvättmedelsfabrikanten skulle påstå att även bilkörningen blev säkrare av fläckfria kläder. Ny-fascismens standardlösning heter Ut med invandrarna: ”Dåliga pensioner? Ut med invandrarna!”, ”Arbetslösheten? Ut med invandrarna!” Eller: ”Klimatförändringen? Ut med invandrarna!”.

Men om ett allmänt hot och en lösning på detta är betydelsefulla faktorer för att rörelser som dessa ska nå ut så är målet, framtidsutopin, ännu mer grundläggande. Hitler formulerade sig aldrig enbart i termer av: ”Judarna är farliga. Bort med dem. Punkt.” Viktigast var den alltigenom romantiserade bilden av framtidens Storgermanien som vi kan se på propagandaaffischer eller nazistisk konst från 30-talet: Solnedgångsförgyllda fält fyllda av slåtterkarlar och nyskördade sädeskärvar; halmtaksbeklädda korsvirkesbyar där starka blonda män med uppkavlade skjortärmar ses hjälpa unga vackra fruktbara hustrur med något ruralt göromål; eller varför inte modellen av framtidens Berlin (Germania) med sina enorma marmorbyggnader och paradgator.
20- och 30-talets fascism blev inte en massrörelse för att den predikade mörker, förstörelse och död, utan tvärtom för att den förmådde förmedla en känsla av att de (och enbart de) såg ljuset. Kort sagt: estetiken har för nationalister och fascister alltid varit ett medel för att uppnå deras mål. Den har varit minst lika viktigt som ideologin själv. Ja, när det gäller just ultranationalismen kan man säga att ideologin i sig är estetik. Extasen kommer före tanken.

Vi är vana vid det omvända upplägget: Liberalismen eller socialismen grundläggs som intellektuella konstruktioner, därefter skapar propagandamakare bilder och stämningar som utgår från ideologin. Kommunismen som idé finns t.ex. fortfarande kvar även om man tar bort stjärnan, rödfärgen, Che Guevara och affischerna med arbetaremotiv. Den är i likhet med de andra klassiska ideologierna en främst filosofisk konstruktion. Fascismen å andra sidan utgår ifrån estetiken som ett ideal. D.v.s. medan andra politiska riktningar använder sig av bilder, musik, berättelser och vad det nu vara månde för att lyfta fram och på ett enklare sätt förklara sina kärntankar, så är fascismen sina bilder, sin musik och sina myter. Ett ariskt rent Europa fritt från judar eller ett kulturellt homogent Europa utan muslimska inslag är båda först och främst skruvade estetiska ideal. Det är en viss färgskala framför en annan, ett tonspråk, specifika smaker och dofter.

Till en början bemöttes ofta de tidiga fascisterna med hån just på grund av sina gränslösa framtidsvisioner. Knappt någon trodde väl år 1919 att den nygrundade fascistiska rörelsen under ledning av Benito Mussolini inom mindre än tre år skulle bilda regering i Italien. Men de politiska motståndarnas skratt förbyttes i regel snabbt i fruktan när väl fascisterna började leverera. 1923 skrattade man inte längre åt Mussolinis prat om ett nytt romerskt rike; han hade ju redan gjort det omöjliga, så varför skulle han inte kunna lyckas även med detta?

De nazistiska rikspartidagarna i Nürnberg var en uppvisning i politisk estetik. När folk med sina egna ögon kunde se Alberts Speers monumentalarkitektur och de nattliga fackeltågen och därtill höra Wagners musik ackompanjera det hela verkade inte längre Storgermanien så avlägset. För bara några år sedan hade Tyskland varit ett land i upplösning. Nu paraderade under minutiöst ordnade former hundratusentals tyskar tillsammans.

Det hjälper inte oss demokrater ett skvatt att våra dagars ultranationalisters propaganda är manipulativ och felaktig ”om dess skapare kan utgå ifrån att publiken nu som på 30-talet likställer skönhet med sanning”. (FOTNOT 1.) Vi kan helt enkelt inte bemöta estetik med argument. Det är två helt väsensskilda företeelser. Det omvända förhållningssättet däremot har – åtminstone historiskt sett – visat sig fungera ganska bra. Man kanske t.o.m. skulle kunna våga sig på att sammanfatta det hela med den gamla välkända sentensen ”En bild säger mer än tusen ord”.

Tilltalas ens estetiska sida av de bilder som växer fram för ens inre syn av ny-fascisternas moderniserade heimat-retorik så är risken ganska stor att man väljer bort mer resonerande alternativ. Inom ultranationalismen är folket självt den perfekta bilden, förkroppsligandet av den estetik man förmedlar. Hur mycket mer lockande är det inte att låta sig uppslukas av en sådan extatisk och glädjestrålande, ljus rörelse – som dessutom parallellt tillåter utlopp för och inte skuldbelägger aggressiva känslor – än att sätta sig ner och lyssna på en för många människor dyngtråkig debatt eller filosofisk diskussion.

Naturligtvis är alla rörelser, inte enbart ultranationalismen, bärare av en sorts kärnberättelser som har sina bilder, men dessa är hos de mindre extrema partierna idag ganska grumliga. Få, om några, nutida socialister ser framför sig samma tydliga bilder av stolta arbetare i kollektiv som 20- och 30-talsmänniskorna gjorde. Inte ens Europas gröna partier - vilka har en så tydlig hotbild i form av klimatförändringar och utarmning av den biologiska mångfalden att arbeta med - lyckas förmedla en riktigt tydlig framtidsvision. I bilder talat så förknippar nog ”vanligt folk” snarare de gröna rörelserna med domedag och undergång – och sådant lockar knappast den breda medelklassen.

Återfödelsen är ett ständigt återkommande fenomen inom snart sagt alla fundamentalistiska rörelser. Professorn i modern historia vid Oxford University Roger Griffin definierar fascismen så här: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” (FOTNOT 2.)

På den här punkten uppvisar fascismen många likheter med religionerna. Nya religiösa strömningar utgår t.ex. så gott som alltid ifrån en mytisk ”ursprunglig andlighet” till vilken just de hittat en karta. Följer man bara denna kommer man att få uppleva en sorts återfödelse.

På samma sätt förhåller det sig med ny-fascisterna och ”nationens återfödelse”. Problemet med de ”fornstora dagar” man drömmer om är förstås att de aldrig existerat – i alla fall inte om man ser det ur den lilla människans perspektiv. Gustav II Adolf kanske på sin höjds dagar personligen upplevde en viss ”storhet” - vem vet – men det gällde knappast för hans soldater (av vilka de flesta f.ö. inte ens var svenskar) som dog under fruktansvärda umbäranden i sjukdomar eller på något av 30-åriga krigets många slagfält.

Nu utgör inte de gamla svenska krigarkungarna (längre) självklara inslag i Sverigedemokraternas propagandaapparat. Man har på senare år i stort sett helt övergivit dessa bilder till förmån för en sorts bullerby-scenografi, där små blonda pojkar och flickor går på fisketur med metspöet och fikakorgen i högsta hugg längs någon gärdesgårdsbeklädd grusväg (allt under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”), eller där en vacker kvinna, framför en fond av svensk sensommaräng, lyfter upp och pussar en söt bebis med hemvirkad luva (paroll: ”En röst för tro och tradition”.). Sett till sin helhet verkar den samtida breda svenska ultranationalismen i sin estetik försöka para Astrid Lindgren med någon sorts bild av det gamla folkhemmet. I alla avseenden vill man tillbaka till ett ”då” som anses bättre än nuet.

Sverigedemokraternas och deras estetiska retorik faller enligt professor Griffins definition (”ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”) ganska självklart in under begreppet fascism.

På näst sista sidan i sin bok Älskade fascism skriver Henrik Arnstad om hur den på trygghet och optimism svältfödda nutidsmänniskan kan komma att lockas av ultranationalismen: ”Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med 'de andra', vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar?” […] ”Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.” (FOTNOT 3)

Här är ett citat från en av vårt lands många ultranationalistiska bloggar (nyskapande.com). Bedöm själva. Är det estetik eller ideologi? Är det bådadera? Hur bemöter vi det här?

”Vår strävan består inte endast av vissa reformer som ska genomföras. Det handlar om något betydligt djupare. Vi vill väcka den nordiska folksjälen som så länge slumrat – vi vill väcka Wotan inom oss. Inspirerade av hur psykologen Carl Gustav Jung såg Wotan som en manifestation av den germanske anden, ser vi framför oss en norrön renässans som väcker vår livsglädje, folkgemenskap och erövringslystnad.” (FOTNOT 4.)

Lika lite som man kan bota unga nynazister enbart med eviga auschwitzföreläsningar så kan man omvända Sverigedemokraternas väljare med flyktingstatistik och rationella argument. Människor hungrar efter något mer. Något som den reguljära politiken inte längre förmår ge dem. Liberalerna hade sin franska revolution, som under långliga tider kunde tjäna som en bild av det nya, vackra, jämställda. Socialdemokraterna skapade den bild av folkhemmet som fascisterna idag använder sig av. Under nästan hela 1900-talet kommunicerades den socialdemokratiska tanken till allmänheten som bilden av att man ville bygga ett helt nytt sorts samhälle. De gröna hade också de under sina första år en hyggligt tydlig bild av vilken sorts framtid man ville se. Sol- och vinddrivna stadsdels- och bygemenskaper med mängder av småföretag och en hög grad av självförsörjning. Men då denna bild ansågs vara osannolikt naiv och bemöttes med hån av de politiska motståndarna och pressen inordnade man sig ganska snart i de grå leden.

Alla dessa rörelser har haft sina bilder. Ibland har de t.o.m. i likhet med fascisterna lyckats skapa en syntes mellan tanke och skönhet – med den enda skillnaden att tanken kommit först. Man kan inte snacka tillväxt och hur duktig eller dålig det ena eller andra laget varit på att balansera statsbudgeten och förvänta sig euforiska åhörarskaror.

Speciellt problematiskt blir det när man tänker på att inga gängse politiska åtgärder längre verkar hjälpa, på allvar. Alldeles oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur så minskar ju inte arbetslösheten nämnvärt; reallönerna har antingen stått still eller minskat under åtminstone 40 års tid; miljösituationen blir bara värre dag för dag och det politiska systemet visar med all önskvärd tydlighet hur oförmöget det är att hantera situationen. Folk röstar inte längre för en bättre framtid, de röstar för att minimera den skada de troligtvis kommer råka ut för i vilket fall som helst. Fascismens enkla lösningar och ljusa framtid ter sig bevisligen i detta sammanhang ytterst lockande för somliga väljare.

Och på ett sätt – ett enda – har de kanske rätt. Det kanske verkligen behövs en syntes mellan tanke och skönhet, ideologi och estetik. Inte deras. Många andra.

Vi är människor, inte maskiner. Vi vill inte finnas till bara för att bidra till tillväxten, som ska betala för sjukvården, som gör att vi orkar fortsätta bidra till tillväxten. Barn vill sannolikt inte gå i en korvstopparskola vars främsta syfte inte alls är att lära dem kritiskt tänkande utan att pressa i dem så mycket svenska, engelska och matte att de kan komma in på lämpligt universitet, varifrån de sedan kan kliva rakt ut i tillväxtbidragandet.

Vi är människor. Vi vill jobba med någonting meningsfullt, som har en anknytning till oss själva. Vi vill vara med våra barn. Vi vill dela livet med släkt, vänner, grannar och nytillkomna bekantskaper. Vi är också djur, och som sådana kan vi inte iaktta det ekosystem som vi är en del av trasas sönder bit för bit utan att vi börjar tappa hoppet och tron.

Vi är varelser som eftersträvar lycka, och vi behöver bilder av att denna strävan faktiskt är möjlig.

-- J - Johannes Söderqvist

Fotnötter

1: Samhället som teater, Karlsson, Ruth, 1983, sid 18.

2: Älskade fascism, Arnstad 2013, sid 391.

3: Ibid, sid 398.

4: Jag har försökt ta reda på om bloggen Nyskapande är knuten till något politiskt parti. De enda antydningar till kopplingar jag funnit var en tråd på Flashback där det påstås att domänen är registrerad av en person med anknytning till Sverigedemokraterna. Av innehållet kan man i alla avseenden sluta sig till att skribenten (skribenterna?) gillar vissa av SD:s politiker.

 * * *

Om du diggade den här artikeln eller något annat jag skrivit så kan du alltid trycka på prenumerationsknappen i spalten till höger. :-)

Mvh: J.

Representativ- v/s direkt demokrati

Politik. Ordet för tanken till snubbar i slips som reser mellan olika stora hus i olika städer och träffar andra snubbar i slips. Ja, kanske för ordet oss i tanken vidare till valkampanjerna, där våra framtida representanter förhoppningsfullt möter folket på gator och torg. Vi tänker på att lägga lappen i lådan. Vi tänker på val. På demokrati. Men är detta verkligen demokrati? Många är de tänkare, både från höger och vänster – och en hel del från ingenstanshållet – som har hävdat att det inte är så. Men ytterligare en fråga orkar av egen kraft pysa upp till ytan, nu när vi har gläntat på locket: Är detta ens politik?

Jo, om man med ordet politik avser dess ordagranna betydelse – statskonst – så pysslar självklart snubbarna i slips med detta. Men låt oss då istället begrunda innebörden i det gamla talesättet ”allt är politik”. Här blir plötsligt ordets ursprungsbetydelse irrelevant, eftersom dina och mina privata funderingar och ageranden i vardagslivet inte rimligtvis kan betecknas som statskonst hur politiska de än är.

Men varför förhåller det sig egentligen så? Varför är inte våra vardagliga angelägenheter politik i ordets rätta bemärkelse. Eller uttryckt såhär: Varför är inte dina tankar och beslut statskonst? Svaret är följdriktigt enkelt: Helt enkelt på grund av att staten inte är demokratisk. För om den vore det så skulle ju dina angelägenheter vara statskonster eftersom du är folket.

Demokrati har blivit liktydigt med att folket vart fjärde år avsäger sig sin makt och ger bort den till bäraren av den slips som utstrålade mest myndighet. Politiken å sin sida har kommit att avse det ”krig” de olika partierna sinsemellan utkämpar om att få tillhandahålla denna makt som vi gett upp.  Det är en myt att våra partier skulle vara framvuxna direkt ur folkdjupen och därför motsvara verkliga intressegrupperingar där nere. Vårt representativa system med politiska partier är snarare ett grovt och vårdslöst kompromissande med själva begreppet demokrati. I själva verket är vi avskiljda från politiken av en hög mur av professionalism som reser sig mellan oss och statsmännen. Maktens första och främsta uppgift är nu som alltid att konsolidera sig själv, och därför är det av vitalt intresse för den att snarare kontrollera än inkludera folket.

Sagan om den moderna politikens utveckling lyder ungefär såhär: ”Förr var vi förtryckta och hade ingenting att säga till om, men idag har folket tagit makten.” I verkligheten har fler människor nu för tiden mindre att säga till om än de hade under t.ex. medeltiden då trots allt samhället på den tiden var mycket mer lokalbaserat, och en långt större mängd beslut som rörde människors liv och vardag fattades på plats än idag. När furstarnas och så småningom de framväxande nationalstaternas grepp om folket hårdnade alltmer, växte också, som ett folkligt svar på detta, kravet på demokrati. På en del platser på jorden började en del förutseende makthavare använda detta begrepp som rekvisita. Dessa kom till slut att genomföra en genial kupp i vilken de bytte ut Härskarens mytologiska betydelse från ”Kung av guds nåde” till ”folkets representant”.  Same shit, diffrent wrapping. Visst vi lever i ett välfärdssamhälle som garanterar oss en hel massa privilegier, ja egentligen allt vi kan önska oss - utom makt. Staten har idag mycket större makt över oss än någonsin kyrkan eller kungen hade, och det anmärkningsvärda är att detta har tillåtits ske nästan helt utan folkliga protester.

Att fösas ihop som valboskap vart fjärde år och ge sin röst till den som smickrar och lockas bäst är inte att vara del i en demokrati i ordets rätta bemärkelse, det är (för att parafrasera Thoreau) inget mer än att uttrycka en svag önskan om att man skulle vilja se en utveckling i en viss riktning. Ändå är denna klena idé som är rösträtten kronan på hela den västerländska medborgarskapstanken. En annan rättighet som följer på medborgarskap är att passivt få utnyttja statliga tjänster som sjukvård och skola. Denna rättighet hänger samman med den medborgerliga plikten att betala skatt. Utöver dessa två rättigheter och skatteplikten så förvisas medborgaren till konsumtion i skiftande former. Jag är en köttbit, en skattebetalarkomponent, lösryckt ur mitt sammanhang, alienerad från naturen och andra människor. Verkligt deltagande medborgarskap är i princip utplånat.

Nu till det positiva. Hur hårt Maktens grepp än varit kring människolivet under perioder i historien så har individer och grupper alltid hittat på sätt att slingra sig ut. Den kod finns inte, kommer aldrig att finnas, som inte hackers kommer knäcka. Direkt demokrati är så gammalt och välbelagt inom vår arts släkte att det kanske till och med kan utgöra en del av vårt naturliga beteende. I alla diktaturer har det funnits hemliga demokratirörelser som jobbat för att ”knäcka koden”. 

Thomas Hobbes och andra filosofers bestående negativa intryck på vår kultur har varit att förse oss med en dyster bild av vår äldsta historia; att människans ursprungstillstånd var ett ”allas krig mot alla”. Han försökte legitimera sitt filosofiska system genom att smutskasta ”urtillståndet”. Men i sanningens namn visste inte Hobbes ett skit om hur vårt kringflackande liv som samlare-jägare tett sig. Idag vet vi däremot att mellanmänskligt våld, ojämlikhet och förtryck alla tre är företeelser som snarare hör Civilisationen till än samlarlivet.   

Samarbete är vårt kännetecken, och också anledningen till att vi kunnat anpassa oss till så skiftande klimat- och miljötyper. Ja, samarbetet och allovården har antagligen funnits med oss sedan innan homo blev sapiens. Samarbetet har t.ex. krävt den stora hjärnan, inte tvärtom. För att detta samarbete skulle kunna fungera har vi också utvecklat en förmåga att inom gruppen läsa av varandra, att förstå vad vi säger med hela kroppen, inte bara med munnen. Vi vill att det ska vara jämlikt och hatar när någon tränger sig före eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. Politik - i betydelsen att man ständigt arbetat på att underlätta den mellanmänskliga kontakten - har därför varit viktigt inom alla mänskliga sammanslutningar, kanske t.o.m. på sitt sätt så långt tillbaka som innan vi utvecklade språket. Är det i själva verket denna ”politik” som drivit utvecklingen av vår art?

Viktigast av allt är kanske att komma ihåg att ”den mänskliga naturen” inte är tvingande: Om någon art har visat att det är möjligt att avvika från sitt ursprungliga beteende och ändå leva ett hyggligt liv så är den arten människan. I skiftande samhällen, på olika kontinenter och under olika historiska tidsepoker har vi bevisat att vi, på gott och ont, kan tänka oss att acceptera både den ena och den andra sociala konstruktionen för att få samarbetet inom gruppen att fungera väl. Det har funnits såväl aggressiva och ojämlika nomadgrupper som helt fredliga och egalitära jordbrukarsamhällen. Stamsamhällen som visat homosexuella och andra ”avvikare” all respekt och civilisationer som inte gjort det. Det har funnits både sminkade män och krigarkvinnor. Allt är möjligt, även jämlika mindre samhällen med direkt demokrati.

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.

Ett liv utan olja

(Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 28/12 2011)

Likviditet. Ett ord som verkar bli mer och mer aktuellt i debatten för varje dag som går. Länder förväntas gå i konkurs och hela den idag så sammanvävda världsekonomin skälver, och kanske till och med faller. Finns det egentligen någon möjlighet att rädda vårt konsumtionsdrivna tillväxtsystem, eller har vi människor på det norra halvklotet under de senaste 150 åren bara levt i en gigantisk bubbla uppblåst av industrin? En industri som kommer stanna och rosta när vi inte längre kan förse den med den energi den behöver för att fungera.   

Egentligen är inte världsekonomi så oerhört komplicerat som det kanske verkar. Bortom alla chefsekonomernas exklusiva och tillkrånglade begrepp så handlar det till syvende og sist om vanlig jäkla hushållning. Ja, det är ju också det som själva ordet ekonomi från början betyder; hushållning. Ordets grekiska ursprung brukar förklaras ungefär; ”hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet”. Nå, är det denna lag våra politiker och bankirexperter försöker förhålla sig till när de påstår sig försöka rädda världsekonomin? Hushållar de med våra knappa resurser?

Den gamle krigsstrategen von Clausewitz säger i ett av sina mest kända citat att ”krig är en fortsättning på politik med andra medel”. Senare filosofer har dragit tesen vidare och sagt att politik är en fortsättning på ekonomi med andra medel. Idag säger jag, och många med mig, att ekonomi är en fortsättning på energi med andra medel. Energi – ekonomi – politik – krig. Det kan vara en viktig begreppskedja att bära med sig i den hårdnande framtid som är vår.

Likviden i all världens ekonomier är alltså energi, och den billiga, relativt lättillgängliga energi som främst driver på hela världsutvecklingen stavas olja. Låt oss säga att du har 100 kr på banken och en dunk bensin i garaget. Hundringen skulle kunna sägas representera en förmåga att sätta energi i rörelse – att få något arbete utfört. Bensinen å sin sida är förmågan att få någon form av arbete utfört överhuvudtaget. Utan olja kan inga åkrar plöjas, harvas eller sås. Inga skördar kan höstas, inga transporter till kvarnar och grossister kan köras och inga plastpåsar som man kan lägga färdiga brödlimpor i kan tillverkas. De allra flesta av oss kommer få problem med att ta oss till jobbet. Vidare kan knappt några nya maskiner tillverkas eftersom färg och lack, däck, rattar, slangar och packningar alla har olja som gemensam nämnare. Det kan också vara värt att infoga att eftersom en så stor del av hela världens nettoförbrukning av energi kommer från olja så skulle all produktion bedriven med enbart alternativa energislag bli alldeles ytterligt dyr. Utan oljan skulle konkurrensen om den kvarvarande energin bli stenhård.

Det är nu mer eller mindre ställt utom rimligt tvivel att världen befinner sig på oljetoppens högplatå. Dvs. att det just nu utvinns mer olja än någonsin tidigare men att när detta korta historiska ögonblick är över kommer mängden olja att minska, oavsett hur mycket pengar vi spenderar på problemet. Situationen blir ytterst problematisk eftersom efterfrågan samtidigt hela tiden ökar och vi får en prisutveckling som blir exponentiell snarare än gradvis. Redan nu verkar det som om oljeproducenterna har problem med att tillfredställa marknadens törst. Kanske befinner vi oss just nu i det historiska ögonblicket när de två kurvorna tillgång och efterfrågan, vilka tidigare slingrat sig tätt kring varandra som två älskande, slutligen går isär.

Oljan kanske inte utgör hela ryggraden i världsekonomin, men den motsvarar definitivt flera kotor. Utan den faller kroppen ihop. En än mer träffande liknelse vore kanske att tala om en kropp med hud, skelett och intakta organ men i avsaknad av blod. Ingen annan energikälla har i historien förmått omskapa så breda, fattiga folklager till burgen medelklass som oljan. Denna rika medelklass – skattebetalarbasen - har i sin tur möjliggjort sådana svindyra experiment som vatten- och kärnkraft - ja egentligen har den möjliggjort hela experimentet 1900-talet.

Hushållningen i världen har hittills skötts med antingen vapenmakt eller bytesmakt. Antingen har man olja eller så har man haft tillgång till andra viktiga naturresurser med vilka man kunnat byta till sig olja. Länder som USA och Ryssland har, ur ett historiskt perspektiv sett, varit extremt gynnade eftersom de haft tillgång till både olja och många andra naturresurser. Grekland och Portugal å andra sidan…

Pengarna som idag är ute i cirkulation i samhället motsvaras inte av en stor hög med guld i riksbankens källare, om det nu till äventyrs fortfarande var någon som trodde det. Nej, våra pengars värde idag är beroende av ”tillväxt imorgon”. Med andra ord så är det enda som garanterar att mina pengar fortsätter att motsvara makaroner och ketchup att marknaden har fortsatt förtroende för kronan. Men vad är det då som garanterar detta förtroende? Jo, till stor del är det investeringstakten i samhället, och investeringstakten bestäms bland annat av hur förmånligt det är för investerare att ta lån. Dessa lån genererar i sin tur ränta, vilket alltså innebär att den totala pengamängden i samhället ökar. Detta kretslopp kan sägas representera en förenklad bild av vad den så omhuldade tillväxten är.

Men för att en investerare ska vara beredd att ta ett lån krävs också en idé om en produkt som ska kunna gå att sälja med en så stor vinst att lånen kan betalas av och mer. I tillverkningen av dessa produkter ingår så gott som alltid, ja du har gissat rätt, olja – ofta både som drivmedel i produktionen och som råvara i slutprodukten.

Alla livsformer som finns på den här planeten har lärt sig att anpassa sig till de lokala miljöer de befinner sig i, till sina biotoper. Antalet individer inom en viss art har bestämts av en uppsättning mer eller mindre gynnsamma förhållanden: energi (i form av mat), förmågan att hushålla med denna energi (i form av klimat, gömställen etcetera) osv. Under vissa perioder har dock vissa arter fått ett väldigt uppsving då t.ex. tillfälliga klimatförändringar eller liknande skapat speciellt gynnsamma förhållanden för dessa. De enklaste exemplen på detta fenomen har vi alla vid något tillfälle erfarit när en mild vinter skapat förutsättningar för en riktig myggsommar, eller när barmarksförhållanden rått flera år i rad och mycket mat, som annars skulle varit dold under snön, gjort det möjligt för rådjursstammen att skjuta i höjden. Ibland är det sorkår, grodår, lämmelår osv. Men lika säkert som amen i kyrkan har också de höga individtalen fallit till mer naturliga nivåer så snart förhållandena återgått till det normala.

Människans utveckling skiljer sig inte nämnvärt från de andra djurens. Vi har helt enkelt ”sprungit på” en serie fördelaktiga förhållanden, som gjort det möjligt för vår art att expandera. Den bästa liknelsen att göra när det gäller vår art är kanske den med jästen i ett jäskar: Om man lägger jäst i ett vattenfyllt kärl och häller på socker så kommer jästen att äta av sockret och föröka sig ända tills detta tar slut och jästen börjar dö. Men jästen dör inte enbart av ”svält”. Nej, den utrotar också faktiskt sig själv då den inte tål den slaggprodukt - alkohol - som bildas då sockret förbränns. Precis som jästen så dör människor idag både av undernäring och av de slaggprodukter som bildas vid själva näringsproduktionen.

Men är då allt hopp ute? Är vi bara rön för vinden? Jag tror inte det. Människan har, mer än någon annan djurart, visat sig vara kapabel att anpassa sig till så vitt skiftande miljöer som Kalahariöknens brännande hetta och Grönlands bitande iskyla. Omväxling verkar förnöja oss mer än den gör t.ex. älgar eller zebror. Men under större delen av vår flera miljoner år långa historia som homininer har vi levt i små grupper om kanske 15-30 individer. Grupperna har antagligen varit ledarlösa, och som det verkar också fria från klasser och könsdiskriminering, krig och nästan allt mellanmänskligt våld. Man kan säga mycket gott om vårt samhälle idag, men några större likheter med detta vårt ursprung uppvisar det inte. Kanske kunde vi ha mycket att vinna på att försöka lära oss och förstå mer om vår ursprungliga natur?

De flesta, om inte alla, av människans problem är egentligen lösta. Inte samtidigt, inte i samma samhälle eller ens på samma kontinent, men vi har bevisat att alla problem går att lösa på ett konstruktivt och utjämnande sätt. De folkgrupper i Amazonasområdet som lyckades göra sina jordar bördigare och bördigare, med hjälp av träkolsanrikning, år efter år, verkar inte ha haft några problem med livsmedelsförsörjningen. Hur jämställda deras samhällen var vet vi ganska lite om, men de löste i alla fall ett av den mänskliga historiens ständigt återkommande problem. I norra Amerika har det funnits vissa stammar som inte hade någonting emot homosexualitet. Bögar och flator fick till och med skapa sina egna "lodges". Det finns också många exempel på förhistoriska samhällen där kvinnor och män av allt att döma verkar ha levt tämligen jämlika liv: Båda könen begrovs i likadana gravar, och våld dem emellan verkar ha varit långt mer sällsynt än i vårt samhälle av idag. I många ursprungsfolks språk finns det inte ens ord för ”ledare” eller ”krig”. När det gäller ägande och sociala klasser (som ju går att koppla till varandra) så är det i princip helt okända begrepp under större delen av vår existens som människor. Ja, till och med för alla de olika sorters människor som faktiskt existerat – Erectus, Neandertal, Floresiensis - utom just för den senaste lilla grisblinkens imperiebyggande Homo sapiens.

Just nu har vi för första gången tillgång till all denna information om hur andra människor på andra platser eller i andra tidsepoker gjort för att lösa sin vardag på ett konstruktivt sätt. Jag är övertygad: Vi kan få både mat för dagen, husrum, fred, frihet och jämställdhet, samtidigt som vi inte tröttar ut den natur vi är en del av, om vi vill. Detta skulle dock kräva ett gigantiskt paradigmskifte: Speciellt vi här i den ”civiliserade” delen av världen skulle behöva klättra ner ur elfenbenstornet och låta oss inspireras av just de folk vi hittills, under civiliseringens täckmantel, utnyttjat. Hur lyckades Sanfolket i Afrika leva utan ledare och i fred från det att Homo blev sapiens och ända fram tills nu?

//Johannes Söderqvist

 - är artist och författare, just nu aktuell med boken Kungen är död – leve de ofödda barnen.         

Världens problem lösta.

Människan är schysst, människan är bra. Ändå ser vår framtid så mörk ut, med gigantiska globala problem kopplade till ekologin, energin och ekonomin. Forskare, författare och förståsigpåare spår att våra samhällen kommer störta sig själva ner i en väldigt rå och osympatisk form av anarki. Att när ekonomin kollapsar till följd av de stigande energipriserna kommer "each man on his own" att bli hela lagen. Som extra krydda på det hela kommer den globala klimatförändringen att göra livet extra surt för oss alla och skapa enorma folkomflyttningar, med väpnade konflikter som följd. Jämställdhet mellan individer, kön, olika sexuella läggningar etcetera kommer att få stryka på foten...

Då är det bra att känna till att vi människor egentligen redan löst alla problem. Inte samtidigt, inte i samma samhälle eller ens på samma kontinent, men vi har bevisat att alla problem går att lösa på ett konstruktivt utjämnande sätt. De folkgrupper i Amazonasområdet som lyckades göra sina jordar bördigare och bördigare, med hjälp av träkolsanrikning, år efter år, under en period på nära 2000 år, verkar inte ha haft några problem med livsmedelsförsörjningen. Hur jämställda deras samhällen var vet vi ganska lite om, men de löste i alla fall ett av den mänskliga historiens ständigt återkommande problem. I norra Amerika har det funnit vissa stammar som inte hade någonting emot homosexualitet. Bögar och flator fick till och med skapa sina egna "lodges". Här i Europa verkar vi under förhistorien av allt att döma ha levt i väldigt jämställda samhällen: Kvinnor och män begrovs i likadana gravar, och det finns väldigt få - om ens några - riktiga bevis för våld mellan könen. När det gäller ägande och sociala klasser (som ju går att koppla till varandra) så är det i princip helt okända begrepp under större delen av vår existens som människor. Ja, till och med för alla de olika sorters människor som faktiskt existerat - utom just för den senaste lilla grisblinkens imperiebyggande Homo sapiens.

Alla problem är lösta. Det enda vi skulle behöva göra är att låta oss inspireras av alla dessa andra folk. Naturligtvis medför detta ett erkännande att vi i  det 21:a århundradet kanske inte på alla punkter är de mest upplysta varelser som någonsin levat. Det skulle medföra ett slut på klasser, kapitalism, socialism, liberalism, centrum och periferi och på vår syn av oss själva som överordnade allting annat. Men, skulle det inte kunna vara värt det?


//J.

Glöm inte att beställa ett ex. av min bok Kungen är död - leve de ofödda barnen. det är bara att gå in på mitt förlag Norlén & Slottner's hemsida.

VÄRLDENS CANCER

   Städerna, världens metropoler - New York, Stockholm, Arvika - har alla en sak gemensamt; de är Jordens cancer. Det omkringliggande landskapet förser dem med allt de behöver för att leva och själva växer de hela tiden i omfattning och gör behovet av en högavkastande landsbygd större och större för varje dag som går. Olja, ved, säd och andra varor… allt stuvas in i lastbilar och skeppas in till centrum. Staden tjänar nämligen stora pengar på att omvandla fina råvaror till mindre fina produkter och sälja det dyrare. Ja, man skulle faktiskt kunna säga att det är det som är en stad.

   I staden omvandlas allting. Oljan och veden blir till aska och koldioxid som sprids för vinden och matvarorna har, efter att ha tagit vägen via våra matsmältningsorgan, snart hamnat i reningsverket. Både koldioxiden och rötslammet kommer strax också tillbaka till landsbygden, co2'n eftersom den rör sig med vindarna och rötslammet eftersom politikerna inne i staden har svårt att bli av med detta ganska giftiga avfall (som innehåller bl.a. bly, kvicksilver och kadmium). På vissa platser och under vissa perioder har det varit lagligt och sen olagligt, igen lagligt och sen olagligt att sprida rötslam från reningsverk på t.ex. åkermark, men hur vi än vänder och vrider på frågan så läcker alla gifterna (och numera även hormonerna, läkemedelsrester och en del icke nedbrytbara sockerarter) ut i naturen – något som på sikt naturligtvis även påverkar oss människor som lever i den.

 
   Processen när ordnad energi (som t.ex. ett vedträ) omvandlas till kaos (co2 i vinden) benämns inom fysiken entropi. Det är en helt vardaglig, universal process som sker hela tiden runt omkring oss; gamla stubbar som ruttnar, stjärnorna som brinner upp, varelser som dör och bryts ned. Inget konstigt. Problemet nu är att graden av entropi inom många områden är större än graden av återbildande. Våra städer suger in väldiga mängder undervärderad, ordnad energi från periferin och exporterar tillbaka entropi.

   Kol, gas och olja är alla från början solljus (solljus är kaos, alltså entropi) som växterna lyckats binda och ordna som molekyler. När sen växterna, och andra varelser som lever av dessa, dött har de under tryck nere i Jordens kamrar bildat en ännu högre form av ordnad energi - de fossila bränslena. Våra metropoler omvandlar just nu, på en grisblink, all denna väldiga energi till entropi. Hundratals miljoner år lagrad solenergi har förstörts entropierats och släppts ut i atmosfären, bara sedan 1980. Det tål att tänka på.

   Inte nog med det, vi använder också denna energi till att öka all annan avkastning från skog och mark så att vi får ännu mer energi att tillgå. Priset blir emellertid högt. Växthuseffekten ska jag inte gå in på idag. Alla känner redan till den och vet tillräckligt om den för att fatta att den hänger samman med entropi-processen. Men det finns andra problem: Våra åkrar förvandlas gradvis från bördiga jordar, fulla av näringsämnen till substrat vars enda funktion snart är att hålla fast det groende sädeskornet vid marken medans vi öser på med konstgödning och bekämpningsmedel – produkter vilka i sin tur också är framställda av fossila bränslen som olja och naturgas. Ja, jag tror ni förstår så jag ska inte mala på om detta längre nu.

   Lösningen? Enkel: Bo inte i staden. Bo på landet. Odla din egen mat. Skapa ett slutet system där den mat du får fram stannar i ditt närområde och återvandlas till näring som du kan ge tillbaka till den Jord du från början fick den av.

   Men, säger en del då, det finns inga färdiga mallar. Samhället måste ändra sig först, jag kan inte göra allt det här själv.

   De här argumenten har vi nog alla hört både en och fem gånger. Men nu är det nog så att historiskt sett har stora samhällsomvälvande förändringar aldrig kommit inifrån systemet självt. Ska vi vänta på statens lösning kommer vi att få vänta länge! Den goda – och förhoppningsvis inspirerande – nyheten är att förändringen alltid kommit från gräsrötterna, från folk som du och jag. De stora historiska samhällsomvandlingar som lett till att människor fått det bättre har aldrig varit våra ledares konstruktioner. Männen i Athen tog makten från sina aristokrater och skapade sin proto-demokrati, precis som en översvämmande stor folkrörelse tog makten och gav sig själv rösträtt här i Sverige i början av 1900-talet. Ingenting kommer alltså att hända förrän vi bestämmer oss för det. Eller ännu enklare uttryckt: Mitt liv blev bättre först när jag bestämde mig för det.

//Johannes

(De faktamässiga uppgifterna om ”civilisationens termodynamik” – entropiresonemanget -  kommer från professor Alf Hornborgs böcker The Power of the Machine och Myten om Maskinen.)

PS: För den intresserade så kan jag upplysningsvis nämna att min bok, Kungen är död – leve de ofödda barnen, kommer ut nu i höst.

Vad är det vi vill bevara?

 

   Uppgifter pekar på att vi senast år 2015 måste få kurvan för växthusgaser att börja vända neråt, annars är risken väldigt stor för att vi får se en serie okontrollerbara tröskeleffekter. En tröskeleffekt är att om t.ex. isen kring Arktis försvinner så förlorar Jorden sin största solstrålereflektor och alltså kommer ännu mer värme att stanna kvar i atmosfären än tidigare. En annan tröskeleffekt vore om permafrosten släpper på tundran (vilket den redan gör på sina håll). Väldiga mängder metangas kommer i såna fall att släppas lös och det vet väl alla vid det här laget att metan är en ungefär 20 ggr värre växthusgas än co2. Går vi över en sån tröskel kan vi i definitivt tala om att vi börjar förlora kontrollen över situationen. Därefter kan det mycket väl bli så att en tröskeleffekt utlöser två andra, som i sin tur utlöser fyra, som i sin tur utlöser åtta, 16, 32, 64.... Ja, strunt samma: med så höga tal behövs det inte särskilt många sådana här processer igång samtidigt för att göra mänsklig överlevnad mycket komplicerad. Redan om haven blir för varma och försurade kommer de att frigöra löjligt stora mängder metan och co2, så stora att de får industrialismens utsläpp att framstå som en knottfis i Globen. Händer detta så stiger antagligen Jordens medeltemperatur med över sex grader och då kan vi nästan glömma bort mänsklig existens. I princip alla större däggdjur kommer att försvinna och naturligtvis alla andra varelser som är direkt beroende av dessa djur. Vi kommer förlora odlingsmark med en sådan hastighet att... ja, ni fattar: effekterna blir multi-multipla.

    Hinner vi vända utvecklingen på 4 år? Alltså; utsläppen behöver ju inte vara nere på noll inom detta tidsspann, men kurvan måste börja peka stadigt nedåt.
Javisst hinner vi det, men vi måste börja inse att det inte duger att skälla på politiker, att snacka, snacka och snacka. Frågan handlar inte ens om politiker. Den handlar om oss, och bara om oss. Om du vet att du bidrar mer till växthuseffekten genom att äta på Mc D. än om du går hem och lagar riktig mat, så skit i Mc D. Om du tror dig förstå att flyget är en stor bov i sammanhanget så flyg inte. Är semestern i Thailand verkligen en förutsättning för att du ska kunna överleva?

Du behöver inte köpa fisk. Du kan fiska den själv. Sötvattensfisk finns det fortfarande gott om. Om du har en jordplätt om än aldrig så liten, så börja odla på den. Det är inte bara jag och några andra v-jeanssnubbar i alternativarsvängen som resonerar så här nu för tiden. Enligt Millennium Ecosystem Assessment (MA, är en global inventering av planetens hälsotillstånd, gjord av 1360 forskare från 95 länder, som beställts av FN's generalsekreterare) är förändrade konsumtionsmönster och det lokala samhället utgångspunkter och centrala teman för att den nödvändiga förändringen skall vara genomförbar.

  Vad är det vi vill bevara? Demokrati, jämlikhet, frihet...? ja det är klart. Men det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna ha det också i en framtid med mindre prylar. Kanske friheten t.o.m. skulle kunna bli större om vi befriades från den påtvingade rätten att välja mellan 411 chokladkakor och 916 tandkrämsmärken? Demokratin har bättre förutsättningar i ett mindre, närmare samhälle. Och jämställdheten mellan könen skulle definitivt gagnas av att vi slapp de stora marknadskrafterna och deras normerande schabloner som gör kvinnor till offer och män till idioter. 

  
    Lämna stan, bo på landet, tillför något av egen kraft och snart har vi det lokala, lilla samhället tillbaka; överblickbart och hanterligt.

Mvh:
Johannes von promenadsemestrare Söderqvist



Källor:
Svenska Naturskyddsföreningen
Centrum för Tvärvetenskaplig Miljöforskning
Millennium Ecosystem Assessment

PS: Om du gillade den här artikeln så kan jag garantera att du skulle digga min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kommer ut på Norlén och Slottners förlag senare i höst. Om du vill förhandsbeställa ett ex. så är det bara att maila mig på: angbraten1@gmail.com