Fascismens estetik

Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen den 29/12 - 13.

Fascismen är den enda ideologin som åtagit sig uppgiften att fullt ut försöka förena estetik och ideologi (politik) och skapa en syntes. Här står de andra politiska rörelserna – till och med yttersta vänstern – handfallna, och ultranationalisterna skjuter i öppet mål.

Världen är en krånglig plats. Inte att undra på då den ju innehåller allt. Politik kan ur en synvinkel ses som en strävan efter att, utifrån vissa givna förutsättningar som t.ex. naturlagarna, försöka kontrollera världen. Det är en vilja att styra in alla världens olika strömmar i en bestämd och för människan (eller en viss grupp människor) gynnsam riktning. Till politikerns uppdrag hör också att för väljarna försöka förklara hur detta ska låta sig göras. Liberaler försöker alltså förklara hur världens strömmar ska styras så att var och en kan uppnå en så hög nivå av individuell frihet som möjligt; socialister vill att alla ska inse fördelarna med ett gemensamt brukande, medan de klassiskt konservativa inte alls vill att vi ska fundera på fördelning – av bildning, hyfs och kunskap om de gemensamma traditionerna kommer också trygghet och stabilitet. Under senare år har även tillkommit de gröna rörelserna vilka med varierande resultat försökt sammansmälta liberalismens individualism och socialismens gemensamhetstanke med senare årtiondens vetenskapliga rön om planetens begränsningar.

Gemensamt för dem alla är att detta, att förklara världen, inte är ett lätt jobb. Livet är orättvist, hårt för många och naturens begränsningar är en nagel i ögat på den västerländska drömmen om ”det eviga framsteget”. Det har visat sig bli svårare och svårare att enkelt formulera både problembild och lösningar. I början av 1900-talet kunde vänstern som vid den tiden var splittrad i allt från anarkister, syndikalister, kommunister och socialdemokrater ändå erbjuda den rådville medborgaren en någorlunda samlad utopisk framtidsvision: En värld av jämlika medborgare i ett klasslöst samhälle. På de flesta ställen gjorde detta att en majoritet samlades i eller röstade på det vänsteralternativ som framstod som minst extremt – de socialdemokratiska partierna.

Om den politiska arenan var schatterad och svår att greppa under det tidiga 1900-talet så är det ingenting mot idag. Låt oss ta socialdemokratin som ett exempel på de problem som uppstått: Denna den mest vanliga och vidast accepterade formen av socialism har på ett avgörande sätt varit med och skapat den moderna breda medelklassen. Men över tid kände sig inte längre människorna i denna nya och mycket stora socialgrupp befryndade med socialdemokratins ideal, vilka tydligt stammar från ett arbetarperspektiv. Väljarkåren har blivit bourgeoisie, och som sådan hyser den främst borgerliga värderingar. Det tunga val dagens socialdemokrati står inför är alltså att antingen stå fast vid sina ideal, men tyna bort, eller att bli mer blå – men i en sådan maklig takt att man hela tiden hinner med att måla över detta med rödfärg.

De flesta av världens länder sitter dessutom fast i någon form av frihandelsavtal, är medlemmar i överstatliga unioner och är sammanflätade med det väldiga globala penga- och handelsnätverk som på många sätt gör ideologi som sådan överflödig. Det är extremt svårt att presentera en trovärdig ideologiskt driven framtidsvision. Detta gäller för alla icke-extremistiska partier, inte bara för socialdemokratin. ”Utopiernas tid”, är som så många före mig har sagt, ”över”.

Det är på det här spelbrädet som ny-fascismen kliver in. Mitt i den gråa politiska röran står en aktör med ett tydligt formulerat problem, lika tydliga lösningar på detsamma, och ett ideologiskt mål som glänser som ett julkort av blanklackat papper. De ultranationalistiska rörelserna utgör ett praktexempel på klassisk marknadsföringsteknik. Man presenterar i ena andhämtningen ett hot för att i nästa visa på lösningen. Ni vet: ”Smutsiga kläder? Använd tvättmedlet X.” Eller: ”Halkiga vägbanor? Köp dubbdäck från Y.” Men medan dubbdäckstillverkare enbart erbjuder lösningar för en enda sorts problem så försäkrar ny-fascisterna att snart sagt allting går att fixa med en enda åtgärd. Det är ungefär som om tvättmedelsfabrikanten skulle påstå att även bilkörningen blev säkrare av fläckfria kläder. Ny-fascismens standardlösning heter Ut med invandrarna: ”Dåliga pensioner? Ut med invandrarna!”, ”Arbetslösheten? Ut med invandrarna!” Eller: ”Klimatförändringen? Ut med invandrarna!”.

Men om ett allmänt hot och en lösning på detta är betydelsefulla faktorer för att rörelser som dessa ska nå ut så är målet, framtidsutopin, ännu mer grundläggande. Hitler formulerade sig aldrig enbart i termer av: ”Judarna är farliga. Bort med dem. Punkt.” Viktigast var den alltigenom romantiserade bilden av framtidens Storgermanien som vi kan se på propagandaaffischer eller nazistisk konst från 30-talet: Solnedgångsförgyllda fält fyllda av slåtterkarlar och nyskördade sädeskärvar; halmtaksbeklädda korsvirkesbyar där starka blonda män med uppkavlade skjortärmar ses hjälpa unga vackra fruktbara hustrur med något ruralt göromål; eller varför inte modellen av framtidens Berlin (Germania) med sina enorma marmorbyggnader och paradgator.
20- och 30-talets fascism blev inte en massrörelse för att den predikade mörker, förstörelse och död, utan tvärtom för att den förmådde förmedla en känsla av att de (och enbart de) såg ljuset. Kort sagt: estetiken har för nationalister och fascister alltid varit ett medel för att uppnå deras mål. Den har varit minst lika viktigt som ideologin själv. Ja, när det gäller just ultranationalismen kan man säga att ideologin i sig är estetik. Extasen kommer före tanken.

Vi är vana vid det omvända upplägget: Liberalismen eller socialismen grundläggs som intellektuella konstruktioner, därefter skapar propagandamakare bilder och stämningar som utgår från ideologin. Kommunismen som idé finns t.ex. fortfarande kvar även om man tar bort stjärnan, rödfärgen, Che Guevara och affischerna med arbetaremotiv. Den är i likhet med de andra klassiska ideologierna en främst filosofisk konstruktion. Fascismen å andra sidan utgår ifrån estetiken som ett ideal. D.v.s. medan andra politiska riktningar använder sig av bilder, musik, berättelser och vad det nu vara månde för att lyfta fram och på ett enklare sätt förklara sina kärntankar, så är fascismen sina bilder, sin musik och sina myter. Ett ariskt rent Europa fritt från judar eller ett kulturellt homogent Europa utan muslimska inslag är båda först och främst skruvade estetiska ideal. Det är en viss färgskala framför en annan, ett tonspråk, specifika smaker och dofter.

Till en början bemöttes ofta de tidiga fascisterna med hån just på grund av sina gränslösa framtidsvisioner. Knappt någon trodde väl år 1919 att den nygrundade fascistiska rörelsen under ledning av Benito Mussolini inom mindre än tre år skulle bilda regering i Italien. Men de politiska motståndarnas skratt förbyttes i regel snabbt i fruktan när väl fascisterna började leverera. 1923 skrattade man inte längre åt Mussolinis prat om ett nytt romerskt rike; han hade ju redan gjort det omöjliga, så varför skulle han inte kunna lyckas även med detta?

De nazistiska rikspartidagarna i Nürnberg var en uppvisning i politisk estetik. När folk med sina egna ögon kunde se Alberts Speers monumentalarkitektur och de nattliga fackeltågen och därtill höra Wagners musik ackompanjera det hela verkade inte längre Storgermanien så avlägset. För bara några år sedan hade Tyskland varit ett land i upplösning. Nu paraderade under minutiöst ordnade former hundratusentals tyskar tillsammans.

Det hjälper inte oss demokrater ett skvatt att våra dagars ultranationalisters propaganda är manipulativ och felaktig ”om dess skapare kan utgå ifrån att publiken nu som på 30-talet likställer skönhet med sanning”. (FOTNOT 1.) Vi kan helt enkelt inte bemöta estetik med argument. Det är två helt väsensskilda företeelser. Det omvända förhållningssättet däremot har – åtminstone historiskt sett – visat sig fungera ganska bra. Man kanske t.o.m. skulle kunna våga sig på att sammanfatta det hela med den gamla välkända sentensen ”En bild säger mer än tusen ord”.

Tilltalas ens estetiska sida av de bilder som växer fram för ens inre syn av ny-fascisternas moderniserade heimat-retorik så är risken ganska stor att man väljer bort mer resonerande alternativ. Inom ultranationalismen är folket självt den perfekta bilden, förkroppsligandet av den estetik man förmedlar. Hur mycket mer lockande är det inte att låta sig uppslukas av en sådan extatisk och glädjestrålande, ljus rörelse – som dessutom parallellt tillåter utlopp för och inte skuldbelägger aggressiva känslor – än att sätta sig ner och lyssna på en för många människor dyngtråkig debatt eller filosofisk diskussion.

Naturligtvis är alla rörelser, inte enbart ultranationalismen, bärare av en sorts kärnberättelser som har sina bilder, men dessa är hos de mindre extrema partierna idag ganska grumliga. Få, om några, nutida socialister ser framför sig samma tydliga bilder av stolta arbetare i kollektiv som 20- och 30-talsmänniskorna gjorde. Inte ens Europas gröna partier - vilka har en så tydlig hotbild i form av klimatförändringar och utarmning av den biologiska mångfalden att arbeta med - lyckas förmedla en riktigt tydlig framtidsvision. I bilder talat så förknippar nog ”vanligt folk” snarare de gröna rörelserna med domedag och undergång – och sådant lockar knappast den breda medelklassen.

Återfödelsen är ett ständigt återkommande fenomen inom snart sagt alla fundamentalistiska rörelser. Professorn i modern historia vid Oxford University Roger Griffin definierar fascismen så här: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” (FOTNOT 2.)

På den här punkten uppvisar fascismen många likheter med religionerna. Nya religiösa strömningar utgår t.ex. så gott som alltid ifrån en mytisk ”ursprunglig andlighet” till vilken just de hittat en karta. Följer man bara denna kommer man att få uppleva en sorts återfödelse.

På samma sätt förhåller det sig med ny-fascisterna och ”nationens återfödelse”. Problemet med de ”fornstora dagar” man drömmer om är förstås att de aldrig existerat – i alla fall inte om man ser det ur den lilla människans perspektiv. Gustav II Adolf kanske på sin höjds dagar personligen upplevde en viss ”storhet” - vem vet – men det gällde knappast för hans soldater (av vilka de flesta f.ö. inte ens var svenskar) som dog under fruktansvärda umbäranden i sjukdomar eller på något av 30-åriga krigets många slagfält.

Nu utgör inte de gamla svenska krigarkungarna (längre) självklara inslag i Sverigedemokraternas propagandaapparat. Man har på senare år i stort sett helt övergivit dessa bilder till förmån för en sorts bullerby-scenografi, där små blonda pojkar och flickor går på fisketur med metspöet och fikakorgen i högsta hugg längs någon gärdesgårdsbeklädd grusväg (allt under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”), eller där en vacker kvinna, framför en fond av svensk sensommaräng, lyfter upp och pussar en söt bebis med hemvirkad luva (paroll: ”En röst för tro och tradition”.). Sett till sin helhet verkar den samtida breda svenska ultranationalismen i sin estetik försöka para Astrid Lindgren med någon sorts bild av det gamla folkhemmet. I alla avseenden vill man tillbaka till ett ”då” som anses bättre än nuet.

Sverigedemokraternas och deras estetiska retorik faller enligt professor Griffins definition (”ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”) ganska självklart in under begreppet fascism.

På näst sista sidan i sin bok Älskade fascism skriver Henrik Arnstad om hur den på trygghet och optimism svältfödda nutidsmänniskan kan komma att lockas av ultranationalismen: ”Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med 'de andra', vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar?” […] ”Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.” (FOTNOT 3)

Här är ett citat från en av vårt lands många ultranationalistiska bloggar (nyskapande.com). Bedöm själva. Är det estetik eller ideologi? Är det bådadera? Hur bemöter vi det här?

”Vår strävan består inte endast av vissa reformer som ska genomföras. Det handlar om något betydligt djupare. Vi vill väcka den nordiska folksjälen som så länge slumrat – vi vill väcka Wotan inom oss. Inspirerade av hur psykologen Carl Gustav Jung såg Wotan som en manifestation av den germanske anden, ser vi framför oss en norrön renässans som väcker vår livsglädje, folkgemenskap och erövringslystnad.” (FOTNOT 4.)

Lika lite som man kan bota unga nynazister enbart med eviga auschwitzföreläsningar så kan man omvända Sverigedemokraternas väljare med flyktingstatistik och rationella argument. Människor hungrar efter något mer. Något som den reguljära politiken inte längre förmår ge dem. Liberalerna hade sin franska revolution, som under långliga tider kunde tjäna som en bild av det nya, vackra, jämställda. Socialdemokraterna skapade den bild av folkhemmet som fascisterna idag använder sig av. Under nästan hela 1900-talet kommunicerades den socialdemokratiska tanken till allmänheten som bilden av att man ville bygga ett helt nytt sorts samhälle. De gröna hade också de under sina första år en hyggligt tydlig bild av vilken sorts framtid man ville se. Sol- och vinddrivna stadsdels- och bygemenskaper med mängder av småföretag och en hög grad av självförsörjning. Men då denna bild ansågs vara osannolikt naiv och bemöttes med hån av de politiska motståndarna och pressen inordnade man sig ganska snart i de grå leden.

Alla dessa rörelser har haft sina bilder. Ibland har de t.o.m. i likhet med fascisterna lyckats skapa en syntes mellan tanke och skönhet – med den enda skillnaden att tanken kommit först. Man kan inte snacka tillväxt och hur duktig eller dålig det ena eller andra laget varit på att balansera statsbudgeten och förvänta sig euforiska åhörarskaror.

Speciellt problematiskt blir det när man tänker på att inga gängse politiska åtgärder längre verkar hjälpa, på allvar. Alldeles oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur så minskar ju inte arbetslösheten nämnvärt; reallönerna har antingen stått still eller minskat under åtminstone 40 års tid; miljösituationen blir bara värre dag för dag och det politiska systemet visar med all önskvärd tydlighet hur oförmöget det är att hantera situationen. Folk röstar inte längre för en bättre framtid, de röstar för att minimera den skada de troligtvis kommer råka ut för i vilket fall som helst. Fascismens enkla lösningar och ljusa framtid ter sig bevisligen i detta sammanhang ytterst lockande för somliga väljare.

Och på ett sätt – ett enda – har de kanske rätt. Det kanske verkligen behövs en syntes mellan tanke och skönhet, ideologi och estetik. Inte deras. Många andra.

Vi är människor, inte maskiner. Vi vill inte finnas till bara för att bidra till tillväxten, som ska betala för sjukvården, som gör att vi orkar fortsätta bidra till tillväxten. Barn vill sannolikt inte gå i en korvstopparskola vars främsta syfte inte alls är att lära dem kritiskt tänkande utan att pressa i dem så mycket svenska, engelska och matte att de kan komma in på lämpligt universitet, varifrån de sedan kan kliva rakt ut i tillväxtbidragandet.

Vi är människor. Vi vill jobba med någonting meningsfullt, som har en anknytning till oss själva. Vi vill vara med våra barn. Vi vill dela livet med släkt, vänner, grannar och nytillkomna bekantskaper. Vi är också djur, och som sådana kan vi inte iaktta det ekosystem som vi är en del av trasas sönder bit för bit utan att vi börjar tappa hoppet och tron.

Vi är varelser som eftersträvar lycka, och vi behöver bilder av att denna strävan faktiskt är möjlig.

-- J - Johannes Söderqvist

Fotnötter

1: Samhället som teater, Karlsson, Ruth, 1983, sid 18.

2: Älskade fascism, Arnstad 2013, sid 391.

3: Ibid, sid 398.

4: Jag har försökt ta reda på om bloggen Nyskapande är knuten till något politiskt parti. De enda antydningar till kopplingar jag funnit var en tråd på Flashback där det påstås att domänen är registrerad av en person med anknytning till Sverigedemokraterna. Av innehållet kan man i alla avseenden sluta sig till att skribenten (skribenterna?) gillar vissa av SD:s politiker.

 * * *

Om du diggade den här artikeln eller något annat jag skrivit så kan du alltid trycka på prenumerationsknappen i spalten till höger. :-)

Mvh: J.

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så har jag ju såklart ändå ibland stött på detta djupt osympatiska beteende; på krogen, under en och annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och, ja, inom facket. Och är det inte märkligt egentligen om man tänker på’t? ”Rörelsen” skulle ju vara den trygga famnen där alla kunde känna sig välkomna – kvinna, man, homo, bi, svart, gul … Men så är det inte.
Lätt motvilligt måste jag erkänna att jag i djupet av mitt inre föredrar 10 000 tillställningar med den lagomt bildade och småytliga konversationen i sällskap med arbetsmarknadens artiga back-stabbers – cheferna – framför en enda fika med någon av fackföreningsrörelsens machismos. Men var kommer egentligen den där rollen – ”Karlaktige Karl” – ifrån? Hur kan han ha förstört bilden av arbetaren så ända ner i grunden? Svaret verkar vara att han skapades av jobben i sig.

I och med den industriella revolutionen skildes mannen från att njuta resultatet av sina händers verk, från jorden, skogen och från familjen. Detta gjorde honom ytterligt sårbar eftersom detta nya förhållande berövade honom alla möjligheter till ett identitetsbygge, som inte utgick från att vara en utbytbar kugge i ett ack så stort maskineri.

Män förknippas än idag främst med sitt jobb. De inledande orden ”Jag är …” fylls sällan ut till den fullständiga frasen ”… en kärleksfull far till två små barn”. Eller tänk på det såhär: Varför hör man så sällan någon säga att den har ett arbete? Nej, vi är vårt arbete! Naturligtvis omfattar denna trend idag även kvinnor, eftersom vi i vår jämlikhetsdebatt har valt den konstiga vägen att definiera jämlikhetsarbete som att öppna upp dörren till allt det som historiskt varit förknippat med mannen. Kvinnor har alltså för att uppnå jämlikhet, ur ett könsrollsperspektiv, tvingats ”bli män”. Väldigt få har försökt belysa att samhället kanske skulle må bra av en rejäl dos av de påstått ”kvinnliga dragen”, och ännu färre att många av de ”manliga dragen” kanske inte ens är speciellt mänskliga.

Eftersom jobbet blev personlighetsgrundande utvecklades även mannens strävan att få behålla sitt jobb till någonting liknande en primal drivkraft, nästan i paritet med sexualiteten eller födoanskaffandet. Detta innebar för mannens del att några av de drag som tidigare ansetts vara mänskliga – och inte nödvändigtvis könsbundna – stämplades som feminina, och alltså ansågs vara förbjudet område för ”riktiga män”. Konkurrensen mellan individerna som skapades på den nya, tidigare okända, arenan ”arbetsmarknaden” tolererade inte brist på vinningslystnad, vanlig enkel känslighet eller grundläggande empati. (Som en sorts makroantropologisk kompensatorisk konsekvens av detta förvandlades samma drag för kvinnans del till absoluta krav. Hon skulle nu stå för det omvårdande, ömma och sinnliga, annars var hon inte en riktig kvinna.)

En sorts hungrig aggressivitet blev själva sinnebilden av en man, och är så på många sätt än idag. Den enda lilla gnutta makt som finns tillgänglig för denna nya människotyp finns där i form av en anställning. Men denna nya samhällsinstitution är på samma gång just den högre kraft som berövar människan all makt. Inte ens den riktigt store av liberalismens fäder, Adam Smith, gillade idén om att människor skulle sälja sina kroppar och sin tid mot ersättning, utan kallade fenomenet löneslaveri. Inför denna självändamålslika målsättning – en anställning – fick (och får) alla skrupler ge vika. Mannen blev hårdför.

Visst har sakernas tillstånd förändrats på en del sätt idag, men grundproblemet kvarstår: det finns väldigt lite (om någon) värdighet i att jobba för någon annan. Om vi tänker på de förindustriella hantverkarnas och böndernas enorma kunskaper och skicklighet – på den frihet som följer av att inte behöva följa någon annan klocka än sin egen inre (vilket faktiskt var fallet för en överväldigande majoritet av alla människor före industrins tidevarv), ja då förstår vi att dessa män nästan var som en annan art än dagens rädda arbetare, intellektuellt formstöpta för att passa in på ”marknaden”.

Personligen kan jag göra en enkel jämförelse med de få bönder ”av den äldre stammen” som jag hann lära känna innan de dog; med smeden som faktiskt fortfarande fanns kvar i min by när jag var barn (han hade ärvt yrket av sin far, och han var fortfarande verksam fast han var långt över 80 år när jag lärde känna honom). Javisst, en del av dem hade säkert en rutten kvinnosyn och var på inget vis perfekta, men på ett mer generellt plan ägde de en viss sorts mildhet. De hade inget behov av att verka macho. Framförallt fanns där en stolthet som saknas oss idag (mig själv inräknad).

Det finns en speciell sorts tvärhet – och som tyvärr saknar den friska sturigheten hos min bys gamla bönder – som kännetecknar den som är född in i att vara ständigt övervakad och bedömd. Man arbetar därför att man är övervakad, inte för att man vill. Om man för en liten stund kan maska eller be en kund att dra åt helvete så känns det som en liten seger. Just i det ögonblicket är man inte ”working for the man” – som amerikanerna så träffande kallar det. Den personliga viljan – hågen – förnekas oss och arbetsplatsen förvandlas därför till en arena för ett mycket ojämlikt maktspel mellan bevakare och bevakad. Den enda hållning som inte totalt utplånar självständigheten hos en arbetare blir likgiltigheten.

En stor del av oss, som t. ex. någon gång försökt få bilen hederligt lagad på en verkstad, kan nog nicka igenkännande åt de totalt nollintresserade snusprilleansiktena som ofta möter en vid inlämning. För att inte tala om überbesserwisserismen i tonen hos varje form av tekniker om man försöker inkräkta på deras territorium genom att exempelvis ställa en fråga. Som kulturarbetare har jag själv vid flertalet tillfällen i olika kulturprojekt varit tvungen att samarbeta med kommunalt anställda personer. Inte sällan har man förvånats över ointresset för det egna arbetet som finns i dessa led – utom när det ibland handlat om att petimeteraktigt följa ”regelverket”. Har man sedan försökt komma med kreativa lösningar på något problem har man ofta blivit bemött med någon ”Du ska inte komma här och lära mig mitt jobb.”-fras. Facket och nästan alla rörelser och institutioner är grundade och formade av dessa män – machismos och paragrafryttare, bittra revirpissare som egentligen ger fan i reviret, men eftersom de inte har något annat så bevakar de det som hökar. Livet är inte en utmaning utan en kamp.

Det kan vara värt att reflektera över när man nästa gång går in på verkstaden eller kulturförvaltningskontoret att den ovilja man ofta möts av, på ett högre plan, nog egentligen inte alls är riktad mot en själv. Det är bara ett uttryck för att individen inte lever ett tillfredsställande liv. Och, ännu viktigare, varför blir jag så rädd? Varför svarar jag med att kalla dem för ”snusprilleansikten”? Varför är det så svårt för mig att hitta en annan väg än att själv bli en machismo, som betraktar löneslaven ur ett ”von obenperspektiv”?

Likgiltigheten är dock inte den enda till synes permanenta skada som löneslaveriet inympat i oss. Det har också dödat kreativiteten. I radions P1 hör jag en ung arbetslös man från Bengtsfors säga något i stil med att det känns helt meningslöst att gå upp om morgnarna. ”Vad ska man göra liksom. Gå upp och sätta sig framför teven?” Det verkar som om arbetet blivit en så integrerad del av hela vårt tänkande att en ung man, med hela livet framför sig, utan arbete inte ens kan komma på någonting annat att göra än att bokstavligt döda tiden i sitt enda liv. Som om den enda ”sysselsättningen” för en arbetslös är att vara icke-arbetande.

Den världsberömde forskaren och tänkaren Jared Diamond argumenterar i sin bok Vete, vapen och virus för att världens ursprungsbefolkningar i de flesta fall är mer intelligenta än den s. k. civiliserade människan – om man med ”intelligens” avser en förmåga att kunna tänka kreativt och utanför lådan, övervinna hinder och lösa problem i vardagen. Jag tror att han har rätt. I korthet utgår hans argument från det faktum att så mycket av den västerländska människans vardag består av ordnade aktiviteter – teveunderhållning osv. – medan den ”primitive” papauanen ägnar hela sitt liv åt kreativitet i skiftande former. Visserligen tar inte Diamond upp arbetet som exempel på ordnad aktivitet, men det är knappast speciellt långsökt att tro att en människa som dag efter dag, år efter år sysselsätter sig med likartade arbetsuppgifter blir mindre kreativ än den ständigt problemlösande ”vilden”.

Nog måste det i den arbetslöse unge killens Dalsland, med all sin skog, sina vattendrag, myrar och åkrar, med sin närhet till Vänern och till Norge, med gamla bruksmiljöer, slussar och fornlämningar finnas gott om näring för kreativa idéer att gro. Jovisst, det som saknas är någonting annat.

I Grekland börjar man nu på vissa håll se tecken på undernäring (och till undernäringen kopplade sjukdomar) hos befolkningen. Detta trots att åkrarna finns kvar. Inte heller båtarna, tågen och lastbilarna för transporter av förnödenheter har försvunnit. Fabrikerna finns kvar. Sjukhusen. Framförallt så finns alla kunskaper hos de människor som en gång odlade, fiskade, bakade, byggde, vårdade, körde, utövade läkarvetenskap och städade kvar. Det som saknas är någonting helt annat, själva anden som får maskineriet att fungera. Pengar.
På samma sätt kan man säga att det som saknas den unge arbetslöse i Bengtsfors inte är resurser, utan snarare den ”andliga” förmågan som ska till för att kunna använda resurserna. Kreativt tänkande!

I arbetslinjens tidevarv drömmer kanske liberalen om att individen ska göras fri genom att bli konsult eller så, men det som verkligen sker är att prostitutionen som vi alla arbetat inom påtvingas en ”progressiv liberalisering” och de grundläggande rättigheter som arbetarrörelsen under hundra års tid trots allt lyckats framtvinga nu ifrågasätts. Den måttliga, men trots allt existerande solidaritet som tidigare visats kvinnor och utlänningar med flera bleknar ner till en ariskt vit nyans, och hela den dröm ”om en drägligare värld” som trots allt fanns hotar att krossas. Machomannen såväl som den fyrkantigt tänkande som hamnar i en trängd situation – som arbetslöshet och sviktande välfärd – finner alltför ofta att den enda framkomliga vägen är aggression (som historiskt sett väldigt ofta kanaliserats in i mycket auktoritära rörelser). Inte att undra på när man från barnsben fått lära sig att inte hantera sina känslor och att inte tänka kreativt.

Jag är egen företagare och på sätt och vis är det mycket bättre och friare än att löneslava. Det uppmuntrar problemlösaren inom en och man har definitivt inte råd att vara macho mot sina kunder. Men samtidigt ställs jag också utanför de få fackförbund som jag trots allt sympatiserar något med, eftersom de inte accepterar företagare. På sätt och vis kan man säga att jag, i egenskap av fri entreprenör ”tagit makten över produktionsmedlen” och alltså levat upp till en urgammal facklig dröm. Men hur jag än vänder och vrider mig så blir jag aldrig någonting mer än en utbytbar kugge i en värld av kuggar. Dömd till konkurrens med mina medmänniskor. För idag har övervakaren, som en gång ändock var en människa av kött och blod – förmannen, bossen – inkarnerat sig upp genom klasskasterna till gudanivån. Den nya övervakaren heter ”Den globala marknaden”, och inför honom är vi alla löneslavar – fria entreprenörer eller inte.

Först kom arbetet som institution och slog sönder urgamla sätt att umgås, forma sin personlighet och att vara, sedan kom de fackliga organisationerna. Det är viktigt att förstå att de var en anpassning till den nya situationen, inte i första hand en omdanare av densamma. De räddade inte människornas mänsklighet, men de var stundtals en god hjälp för den nya sortens människa. På det hela taget kan man dock med fog påstå att arbetarrörelserna i lika hög grad som industrin själv fortplantade moderniteten bland de breda massorna.
Men i vår tid då, i vårt moderna tjänstesamhälle kan man väl inte påstå att Karlaktige Karl och hans machismo-gelikar är speciellt tongivande. Inte är vi känslolösa och råa sällar med usel människosyn? Jodå, det är bara det yttre uttrycket som har förändrats.

Den samhällsdominerande machismon idag går inte omkring i slitna verkstadskläder och har inte pinuppor på väggen. Han har jeans och kavaj och ser på porr på sin surfplatta istället. Likgiltigheten inför livet självt tar sig nuförtiden uttryck i att vi sitter framför teven och äter chips medan vi tittar på svältande barn någon annanstans; att vi skiter i ekosystemens kollaps… Konkurrensen har bara förändrats från att ha varit arbetare mot arbetare här hemma till att ha blivit norra halvklotet mot allting annat. Hur kommer vi att framstå ur en eventuell framtida historieskrivnings perspektiv?

- Johannes Söderqvist – är författare och skyr både högern och vänstern

Artikeln publicerad i den utmärkta Tidningen Kulturen.
Går gärna in där och botanisera bland alla deras utmärkta artiklar.

Kunskapens makt

Uttrycket ”Kunskapens makt är störst” eller överhuvudtaget användandet av begreppet ”kunskapens makt” är någonting vedertaget i vårt vardagsspråk. När det införlivas i en diskussion så sveper det fram som en nationalsång genom rummet. ”Kunskapens makt” – stort och ståtligt står det där, som en staty. I uttryckets släptåg följer också en mängd tillhörande grundantaganden: ”Vi förkastar vidskepligheten”, är ett av dem. Men den kanske mest självklart underförstådda innebörden är att vi med kunskapens makt ska vinna över ”det destruktiva” – våldet, förtrycket och nu på senare år även miljöförstörelsen. Men på vilket sätt är kunskap makt? Och vad avser vi med ordet kunskap? Framförallt; kan den rädda eller ens hjälpa oss?

Till att börja med så kan vi ju konstatera att själva idén om att kunskap = makt är ganska ny. Romarna förlitade sig inte i första hand på hypoteser när de invaderade andra stammar och höll sin tids tillväxt rullande. Det var auktoritet, rikedomar och dådkraft som främst förknippades med makten. Så bromsades t. ex. ofta den teknologiska och filosofiska utvecklingen upp i ett område som fallit i Roms våld, för att, i bästa fall, ta fart igen efter imperiets sammanbrott många hundra år senare. Inte heller i medeltidens Europa betydde ordet ”kunskap” detsamma som det gör idag. Att vara kunnig, i ordets nutida bemärkelse kunde snarare vara förknippat med livsfara än med makt. Tänk på alla kättare som brunnit på grund av sina ogudaktiga kunskaper.

Förenklat kan man kanske säga att det bland medeltidens lärde fanns två samexisterande uppfattningar om vad som var kunskap. Det för oss så familjära linjära, logiska tänkandet, och det cirkulära, associativa. Ofta var dessa två så hårt sammanflätade med varandra att de överhuvudtaget inte gick att skilja åt. Men från 1300-talet (renässansen) och framåt börjar man kunna urskilja en tydlig förändring i attityd gentemot kunskapen – till favör för logiken och det linjära.

Denna rörelse har på intet sätt nått vägs ände idag: dels missionerar det linjära tänkandet fortfarande och exporterar sina grundprinciper till ständigt nya ”oupplysta” och ”primitiva” områden ute i världen. Och här på hemmaplan skördar den ständigt nya segrar då den hela tiden tränger djupare och djupare in i vår kultur och vårt språk, och gör sig själv mer och mer till ”det enda tänkbara”. Bondförnuftet är idag lika sällan förekommande som bönder. Det har fått vika för en sorts kirurgiskt tänkande, där enbart sådant som kunnat skäras ut med skalpell anses vara kunskap.

Nåväl, det som gradvis växer fram i och med män som Bacon och Descartes (1500-1600-tal) är vetenskapen som en självständig verksamhet – och inom denna framträder i sin tur de specialiserade disciplinerna. Kunskapen styckas och kunskaparna blir experter på filé, bog eller bacon.

Kunskapen har blivit detsamma som logiken och det linjära. Med Marilyn Frenchs ord (ur boken Bortom makten – om kvinnor män och moral, från 1985):

"Det linjära logiska var en förutsättning för den moderna vetenskapen och den moderna industrin, som i sin tur byggde upp sin teknologiska värld."

Ja, det är i sanning en ny värld som denna ”nya” definition av kunskap skapat. Det cirkulära förpassas till poesin och scenen, medan det linjära får sätta dagordningen för våra samhällen. Frenchs fortsättning är minst lika viktig:

"Det är emellertid viktigt att komma ihåg att en sats kan vara logisk utan att ha någon som helst förbindelse med verkligheten, och att det visserligen går fortare att tänka linjärt än cirkulärt, men det finns ingen garanti för att målet man uppnår därigenom blir mer önskvärt."

Ja, här har vi alltså problemet. Med denna nya världsåskådning följer att kunskapens roll, som ett instrument för ökad förståelse, har förskjutits till att snarare bli ett medel för ökad kontroll. Detta medel har kanske mer än något annat använts till ökad kontroll över naturen – till ökade resursuttag. Den gamla separationstanken mellan människa och natur som återfinns i alla de tre abrahamitiska religionerna får i Descartes dualism sin ”logiska förklaring”. Löftet från första Mosebok om att människan ska höja sig över allt annat levande verkade nu äntligen kunna infrias. Kunskap = makt!

Så när vi idag talar om att ”öka kunskapen” för att kunna ”möta miljöhotet” så kan det vara bra att ha klart för sig att vår syn på vad som är kunskap, och vårt inlärda sätt att använda denna, faktiskt är en stor del av problemet. Enligt vetenskapen kan man avlägsna alla träd från ett område och fortfarande kalla det för en skog. Det är ju nämligen inte fullt ut bevisat att ekosystemet skogen tagit skada av hanteringen. Enligt det gamla bondförnuftet däremot är det ganska självklart att skogen nu är borta.

Ett missbruk är ett beteende, vilket som helst, som får negativa efterverkningar – som ger en baksmälla. Sex är vanligtvis det mest naturliga i världen, men för en del personer används det för att dämpa ångest, men skapar på samma gång ännu mer ångest. Alkoholisten dricker inte som vi andra, för att det är gott och lite småkul, utan för att dämpa ångesten över sin alkoholism. Det är ett välkänt faktum att missbruk och kontroll är två sidor av samma mynt. En ångestfylld person som drivs av skuld och hela tiden exploderar i missbruk behöver kontroll för att kunna fungera.

Man skulle kunna säga att vi, som kultur betraktat, just nu står på höjden av vår missbrukarbana. Vi befinner oss på den stora festen där borden dignar av droger. Snart sagt allt som vi pekar på – skogar, mineraler, jordar, alla de andra levande varelserna vi delar planeten med – kan vi få att sugas in i vår fruktansvärda brandhärd för destruktion. När vi någon gång försöker föreställa oss en framtid blir resultatet allt som oftast det som syns i sci-fi-världens böcker och filmer. Här är samhället nästan helt genomrationellt. Kontrollen är total – som i Du sköna nya värld av Aldous Huxley. I de flesta fall är också naturen förödd – som i Terminator, The Matrix eller Wall-E. Vi vet att partyt som vi just nu befinner oss i inte kan hålla på för evigt, så på det hela taget är det ganska rimligt att de författare som försöker beskriva framtiden automatiskt hamnar i en beskrivning av en gigantisk baksmälla.

”Allting flyter” sa redan Herakleitos, en av de första kända filosoferna – en förvetenskaplig kunskapare. Att försöka stänga in en rörlig och ständigt föränderlig värld i betong och stillafrusna begreppsramar är lönlöst. Kontroll kan aldrig upprätthållas mer än under mycket korta tidsrymder, sedan kommer notan, och den blir oftast högre ju längre kontrollen upprätthölls. För att klara av de stora problem (ekologin, energin och ekonomin) som vi nu står inför kommer vi behöva en hel ny uppsättning verktyg. En omvärdering av kunskapen som sådan framstår åtminstone för mig som helt oumbärlig.

Johannes Söderqvist

---------------------------------------------------------
Artikeln publicerades i den utmärkta Tidningen kulturen den 26 sept. -12.

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.

Mera pengar

Här är ytterligare lite av det researchmaterial jag håller på att plöja mig igenom just nu. David Graeber är en amerikansk antropolog som skrivit den första historiska betraktelsen om skuld (alltså skuld som i engelskans debt). Hans bok "Debt, the First 5000 Years" har blivit mycket omtalad - och den är väldans intressant.
Här kan du se en föreläsning han håller på temat.

Mvh:
Johannes

Ett liv utan olja

(Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 28/12 2011)

Likviditet. Ett ord som verkar bli mer och mer aktuellt i debatten för varje dag som går. Länder förväntas gå i konkurs och hela den idag så sammanvävda världsekonomin skälver, och kanske till och med faller. Finns det egentligen någon möjlighet att rädda vårt konsumtionsdrivna tillväxtsystem, eller har vi människor på det norra halvklotet under de senaste 150 åren bara levt i en gigantisk bubbla uppblåst av industrin? En industri som kommer stanna och rosta när vi inte längre kan förse den med den energi den behöver för att fungera.   

Egentligen är inte världsekonomi så oerhört komplicerat som det kanske verkar. Bortom alla chefsekonomernas exklusiva och tillkrånglade begrepp så handlar det till syvende og sist om vanlig jäkla hushållning. Ja, det är ju också det som själva ordet ekonomi från början betyder; hushållning. Ordets grekiska ursprung brukar förklaras ungefär; ”hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet”. Nå, är det denna lag våra politiker och bankirexperter försöker förhålla sig till när de påstår sig försöka rädda världsekonomin? Hushållar de med våra knappa resurser?

Den gamle krigsstrategen von Clausewitz säger i ett av sina mest kända citat att ”krig är en fortsättning på politik med andra medel”. Senare filosofer har dragit tesen vidare och sagt att politik är en fortsättning på ekonomi med andra medel. Idag säger jag, och många med mig, att ekonomi är en fortsättning på energi med andra medel. Energi – ekonomi – politik – krig. Det kan vara en viktig begreppskedja att bära med sig i den hårdnande framtid som är vår.

Likviden i all världens ekonomier är alltså energi, och den billiga, relativt lättillgängliga energi som främst driver på hela världsutvecklingen stavas olja. Låt oss säga att du har 100 kr på banken och en dunk bensin i garaget. Hundringen skulle kunna sägas representera en förmåga att sätta energi i rörelse – att få något arbete utfört. Bensinen å sin sida är förmågan att få någon form av arbete utfört överhuvudtaget. Utan olja kan inga åkrar plöjas, harvas eller sås. Inga skördar kan höstas, inga transporter till kvarnar och grossister kan köras och inga plastpåsar som man kan lägga färdiga brödlimpor i kan tillverkas. De allra flesta av oss kommer få problem med att ta oss till jobbet. Vidare kan knappt några nya maskiner tillverkas eftersom färg och lack, däck, rattar, slangar och packningar alla har olja som gemensam nämnare. Det kan också vara värt att infoga att eftersom en så stor del av hela världens nettoförbrukning av energi kommer från olja så skulle all produktion bedriven med enbart alternativa energislag bli alldeles ytterligt dyr. Utan oljan skulle konkurrensen om den kvarvarande energin bli stenhård.

Det är nu mer eller mindre ställt utom rimligt tvivel att världen befinner sig på oljetoppens högplatå. Dvs. att det just nu utvinns mer olja än någonsin tidigare men att när detta korta historiska ögonblick är över kommer mängden olja att minska, oavsett hur mycket pengar vi spenderar på problemet. Situationen blir ytterst problematisk eftersom efterfrågan samtidigt hela tiden ökar och vi får en prisutveckling som blir exponentiell snarare än gradvis. Redan nu verkar det som om oljeproducenterna har problem med att tillfredställa marknadens törst. Kanske befinner vi oss just nu i det historiska ögonblicket när de två kurvorna tillgång och efterfrågan, vilka tidigare slingrat sig tätt kring varandra som två älskande, slutligen går isär.

Oljan kanske inte utgör hela ryggraden i världsekonomin, men den motsvarar definitivt flera kotor. Utan den faller kroppen ihop. En än mer träffande liknelse vore kanske att tala om en kropp med hud, skelett och intakta organ men i avsaknad av blod. Ingen annan energikälla har i historien förmått omskapa så breda, fattiga folklager till burgen medelklass som oljan. Denna rika medelklass – skattebetalarbasen - har i sin tur möjliggjort sådana svindyra experiment som vatten- och kärnkraft - ja egentligen har den möjliggjort hela experimentet 1900-talet.

Hushållningen i världen har hittills skötts med antingen vapenmakt eller bytesmakt. Antingen har man olja eller så har man haft tillgång till andra viktiga naturresurser med vilka man kunnat byta till sig olja. Länder som USA och Ryssland har, ur ett historiskt perspektiv sett, varit extremt gynnade eftersom de haft tillgång till både olja och många andra naturresurser. Grekland och Portugal å andra sidan…

Pengarna som idag är ute i cirkulation i samhället motsvaras inte av en stor hög med guld i riksbankens källare, om det nu till äventyrs fortfarande var någon som trodde det. Nej, våra pengars värde idag är beroende av ”tillväxt imorgon”. Med andra ord så är det enda som garanterar att mina pengar fortsätter att motsvara makaroner och ketchup att marknaden har fortsatt förtroende för kronan. Men vad är det då som garanterar detta förtroende? Jo, till stor del är det investeringstakten i samhället, och investeringstakten bestäms bland annat av hur förmånligt det är för investerare att ta lån. Dessa lån genererar i sin tur ränta, vilket alltså innebär att den totala pengamängden i samhället ökar. Detta kretslopp kan sägas representera en förenklad bild av vad den så omhuldade tillväxten är.

Men för att en investerare ska vara beredd att ta ett lån krävs också en idé om en produkt som ska kunna gå att sälja med en så stor vinst att lånen kan betalas av och mer. I tillverkningen av dessa produkter ingår så gott som alltid, ja du har gissat rätt, olja – ofta både som drivmedel i produktionen och som råvara i slutprodukten.

Alla livsformer som finns på den här planeten har lärt sig att anpassa sig till de lokala miljöer de befinner sig i, till sina biotoper. Antalet individer inom en viss art har bestämts av en uppsättning mer eller mindre gynnsamma förhållanden: energi (i form av mat), förmågan att hushålla med denna energi (i form av klimat, gömställen etcetera) osv. Under vissa perioder har dock vissa arter fått ett väldigt uppsving då t.ex. tillfälliga klimatförändringar eller liknande skapat speciellt gynnsamma förhållanden för dessa. De enklaste exemplen på detta fenomen har vi alla vid något tillfälle erfarit när en mild vinter skapat förutsättningar för en riktig myggsommar, eller när barmarksförhållanden rått flera år i rad och mycket mat, som annars skulle varit dold under snön, gjort det möjligt för rådjursstammen att skjuta i höjden. Ibland är det sorkår, grodår, lämmelår osv. Men lika säkert som amen i kyrkan har också de höga individtalen fallit till mer naturliga nivåer så snart förhållandena återgått till det normala.

Människans utveckling skiljer sig inte nämnvärt från de andra djurens. Vi har helt enkelt ”sprungit på” en serie fördelaktiga förhållanden, som gjort det möjligt för vår art att expandera. Den bästa liknelsen att göra när det gäller vår art är kanske den med jästen i ett jäskar: Om man lägger jäst i ett vattenfyllt kärl och häller på socker så kommer jästen att äta av sockret och föröka sig ända tills detta tar slut och jästen börjar dö. Men jästen dör inte enbart av ”svält”. Nej, den utrotar också faktiskt sig själv då den inte tål den slaggprodukt - alkohol - som bildas då sockret förbränns. Precis som jästen så dör människor idag både av undernäring och av de slaggprodukter som bildas vid själva näringsproduktionen.

Men är då allt hopp ute? Är vi bara rön för vinden? Jag tror inte det. Människan har, mer än någon annan djurart, visat sig vara kapabel att anpassa sig till så vitt skiftande miljöer som Kalahariöknens brännande hetta och Grönlands bitande iskyla. Omväxling verkar förnöja oss mer än den gör t.ex. älgar eller zebror. Men under större delen av vår flera miljoner år långa historia som homininer har vi levt i små grupper om kanske 15-30 individer. Grupperna har antagligen varit ledarlösa, och som det verkar också fria från klasser och könsdiskriminering, krig och nästan allt mellanmänskligt våld. Man kan säga mycket gott om vårt samhälle idag, men några större likheter med detta vårt ursprung uppvisar det inte. Kanske kunde vi ha mycket att vinna på att försöka lära oss och förstå mer om vår ursprungliga natur?

De flesta, om inte alla, av människans problem är egentligen lösta. Inte samtidigt, inte i samma samhälle eller ens på samma kontinent, men vi har bevisat att alla problem går att lösa på ett konstruktivt och utjämnande sätt. De folkgrupper i Amazonasområdet som lyckades göra sina jordar bördigare och bördigare, med hjälp av träkolsanrikning, år efter år, verkar inte ha haft några problem med livsmedelsförsörjningen. Hur jämställda deras samhällen var vet vi ganska lite om, men de löste i alla fall ett av den mänskliga historiens ständigt återkommande problem. I norra Amerika har det funnits vissa stammar som inte hade någonting emot homosexualitet. Bögar och flator fick till och med skapa sina egna "lodges". Det finns också många exempel på förhistoriska samhällen där kvinnor och män av allt att döma verkar ha levt tämligen jämlika liv: Båda könen begrovs i likadana gravar, och våld dem emellan verkar ha varit långt mer sällsynt än i vårt samhälle av idag. I många ursprungsfolks språk finns det inte ens ord för ”ledare” eller ”krig”. När det gäller ägande och sociala klasser (som ju går att koppla till varandra) så är det i princip helt okända begrepp under större delen av vår existens som människor. Ja, till och med för alla de olika sorters människor som faktiskt existerat – Erectus, Neandertal, Floresiensis - utom just för den senaste lilla grisblinkens imperiebyggande Homo sapiens.

Just nu har vi för första gången tillgång till all denna information om hur andra människor på andra platser eller i andra tidsepoker gjort för att lösa sin vardag på ett konstruktivt sätt. Jag är övertygad: Vi kan få både mat för dagen, husrum, fred, frihet och jämställdhet, samtidigt som vi inte tröttar ut den natur vi är en del av, om vi vill. Detta skulle dock kräva ett gigantiskt paradigmskifte: Speciellt vi här i den ”civiliserade” delen av världen skulle behöva klättra ner ur elfenbenstornet och låta oss inspireras av just de folk vi hittills, under civiliseringens täckmantel, utnyttjat. Hur lyckades Sanfolket i Afrika leva utan ledare och i fred från det att Homo blev sapiens och ända fram tills nu?

//Johannes Söderqvist

 - är artist och författare, just nu aktuell med boken Kungen är död – leve de ofödda barnen.