Rapport från ett kalhygge

Jag bor i Värmland. I ”skogen”, ”mitt i salladen”, i ”bushen”. I ett så kallat skogslän, i skogslandet Sverige.
De senaste 60 åren har själva ordet skog genomgått en gigantisk omdefinition. Från att ha innefattat ett helt ekosystem har begreppet krympts ned till den snäva betydelsen ”yta med träd”. Ungefär som att man skulle säga att en öken kort och gott är en yta med sand, eller att en sjö är en fördjupning i marken med vatten. En öken är visserligen sand, men vi kallar inte grusgropar för småöknar. Nej, vi vet att ordet innefattar så mycket mer; gles men ändå existerande vegetation av högst speciella växter samt en hel uppsjö av lika specialanpassade djur. Inte heller kallar man en vattencistern för en sjö. Man vill nog också ha ett strandbryn med vass och säv, hur fisken slog i ytan eller rumpor av bottenbetande änder …

Så de allra flesta förstår att man inte heller kan se på skogen som enbart en trädbeklädd yta. En skog omfattar, förutom träden, mycelet i marken (i ömsesidigt beroende med träden och de lägre örterna), stora mängder ruttnande blad, barr och ved. Det innebär buskar, tusentals större och mindre djur, miljoner fåglar och flera miljarder insekter. Likafullt är det definitionen ”trädbeklädd yta” som får gälla för skog idag. Från småskolan och framåt har vi fått lära oss att vi i Sverige tar ut mindre ur skogen än den årliga tillväxten. Detta är lögn!

Situationen just nu: ekosystemet skog är i princip utraderat från Sveriges yta. I utbyte har vi fått tall- och granplantager. Sanningen är att vi inte alls har en skoglig tillväxt, utan snarare att vi i rasande tempo byter ut hela det svenska inlandets ekosystem, skogen, mot produktionsareal för fiber och virke. Jag bor i Värmland. Jag bor på ett gigantiskt kalhygge där den ursprungliga naturtypen under 60 års tid bytts ut mot plantager i olika tillväxtfaser. De sista små enklaverna av verklig skog som ännu finns kvar, insprängda mellan de likåldriga virkesåkrarna, faller just nu.

I ett större perspektiv vet vi alla – stadsbo såväl som landsbygdsbo – att vi står inför väldiga, ja enorma, problem inom en ganska snar framtid om ingenting görs för att bromsa klimatförändringen och utarmningen av den biologiska mångfalden. Men en illavarslande håglöshet har dessvärre börjat sprida sig bland de breda folklagren när det kommer till dessa frågor:

”Vad kan vi egentligen göra? Ingen lyssnar ju ändå på mig. Jag är så liten och de krafter som agerar ute i världen är så stora.”

Denna uppgivenhet uppmuntras aktivt av det faktum att våra politiker och medier verkar fullkomligt ovilliga att beskriva någon annan verklighet än den storskaliga, marknadsanpassade. Den enda lösningen på systemets kris är mer av samma system! I ett sådant klimat är det inte konstigt om vi aldrig får höra talas om sådana åtgärder som verkligen skulle kunna ha en bromsande effekt på arternas utdöende och stigande globala temperaturer.

I Sveriges fall skulle den sannolikt mest effektiva åtgärden heta: Skydda all äldre skog som återstår och inför hyggesfritt skogsbruk på resten av arealen. Om vi som land verkligen vill göra något som har en garanterat god effekt så är det detta. I princip ingen annan reform inom det landområde vi som folk bestämmer över skulle kunna ha en så gynnsam effekt för nästan allt levande. Skogen är inte bara hem för nästan alla skandinaviska landlevande arter inom både flora och fauna, den binder också upp gigantiska mängder koldioxid. Framförallt är det så att hyggen och plantager hyser väldigt få av de arter vi vill skydda, och att kalhuggen mark släpper ut kolossala mängder koldioxid i atmosfären.
Men, men … det är kanske inte så konstigt att detta (eller några andra reformer som faktiskt skulle kunna ha effekt) sopas under mattan. Man hör ju aldrig en sockerpillersförsäljare göra reklam för riktiga mediciner heller.

Vad är det då som händer och sker på den politiska skogsfronten just nu? Jo, regering och industri trixar så gott de kan med siffrorna för skyddad skog (främst för att försöka få det att framstå som att landet lever upp till de internationella avtal om 17-procentigt skydd som vi skrivit på – Nagoya) så att allt ser ok ut på pappret.
Dessutom utnyttjar man folks relativa okunnighet i ämnet skogspolitik och går ut med rena lögner där man påstår sig skjuta till ständigt större summor till skydd, men allt man egentligen gör är att omfördela pengar mellan skilda potter. Ett exempel på det: regeringen har under snart två hela mandatperioder ständigt sänkt anslagen till skydd av skog med höga naturvärden. Nu plötsligt säger man att man ska höja anslagen till 2013. Detta skyltas som något stort och verkligen betydelsefullt. Men då ska man ha klart för sig att man med denna höjning inte ens kommer upp i de anslagsnivåer som fanns innan den borgerliga regeringen först tillträdde.
Samtidigt anstränger man sig som tusan för att förhala alla de åtgärder som forskare och miljörörelse krävt. Om man bara kan få härja fritt i några år till så finns det nämligen inga äldre skogar kvar; all produktiv skogsmark har blivit förvandlad till plantager – så då finns det ju inget att tjafsa om längre.
Då har vi ”skog”, men inget skogsekosystem. Vi har trädbevuxna ytor, halvdöda.
Vänner av natur och riktiga skogar: Det är nu vi måste börja tjafsa på allvar!

- Johannes Söderqvist är debattör och styrelsemedlem i föreningen Skydda Skogen


      ***********

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 14-11-12.

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så har jag ju såklart ändå ibland stött på detta djupt osympatiska beteende; på krogen, under en och annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och, ja, inom facket. Och är det inte märkligt egentligen om man tänker på’t? ”Rörelsen” skulle ju vara den trygga famnen där alla kunde känna sig välkomna – kvinna, man, homo, bi, svart, gul … Men så är det inte.
Lätt motvilligt måste jag erkänna att jag i djupet av mitt inre föredrar 10 000 tillställningar med den lagomt bildade och småytliga konversationen i sällskap med arbetsmarknadens artiga back-stabbers – cheferna – framför en enda fika med någon av fackföreningsrörelsens machismos. Men var kommer egentligen den där rollen – ”Karlaktige Karl” – ifrån? Hur kan han ha förstört bilden av arbetaren så ända ner i grunden? Svaret verkar vara att han skapades av jobben i sig.

I och med den industriella revolutionen skildes mannen från att njuta resultatet av sina händers verk, från jorden, skogen och från familjen. Detta gjorde honom ytterligt sårbar eftersom detta nya förhållande berövade honom alla möjligheter till ett identitetsbygge, som inte utgick från att vara en utbytbar kugge i ett ack så stort maskineri.

Män förknippas än idag främst med sitt jobb. De inledande orden ”Jag är …” fylls sällan ut till den fullständiga frasen ”… en kärleksfull far till två små barn”. Eller tänk på det såhär: Varför hör man så sällan någon säga att den har ett arbete? Nej, vi är vårt arbete! Naturligtvis omfattar denna trend idag även kvinnor, eftersom vi i vår jämlikhetsdebatt har valt den konstiga vägen att definiera jämlikhetsarbete som att öppna upp dörren till allt det som historiskt varit förknippat med mannen. Kvinnor har alltså för att uppnå jämlikhet, ur ett könsrollsperspektiv, tvingats ”bli män”. Väldigt få har försökt belysa att samhället kanske skulle må bra av en rejäl dos av de påstått ”kvinnliga dragen”, och ännu färre att många av de ”manliga dragen” kanske inte ens är speciellt mänskliga.

Eftersom jobbet blev personlighetsgrundande utvecklades även mannens strävan att få behålla sitt jobb till någonting liknande en primal drivkraft, nästan i paritet med sexualiteten eller födoanskaffandet. Detta innebar för mannens del att några av de drag som tidigare ansetts vara mänskliga – och inte nödvändigtvis könsbundna – stämplades som feminina, och alltså ansågs vara förbjudet område för ”riktiga män”. Konkurrensen mellan individerna som skapades på den nya, tidigare okända, arenan ”arbetsmarknaden” tolererade inte brist på vinningslystnad, vanlig enkel känslighet eller grundläggande empati. (Som en sorts makroantropologisk kompensatorisk konsekvens av detta förvandlades samma drag för kvinnans del till absoluta krav. Hon skulle nu stå för det omvårdande, ömma och sinnliga, annars var hon inte en riktig kvinna.)

En sorts hungrig aggressivitet blev själva sinnebilden av en man, och är så på många sätt än idag. Den enda lilla gnutta makt som finns tillgänglig för denna nya människotyp finns där i form av en anställning. Men denna nya samhällsinstitution är på samma gång just den högre kraft som berövar människan all makt. Inte ens den riktigt store av liberalismens fäder, Adam Smith, gillade idén om att människor skulle sälja sina kroppar och sin tid mot ersättning, utan kallade fenomenet löneslaveri. Inför denna självändamålslika målsättning – en anställning – fick (och får) alla skrupler ge vika. Mannen blev hårdför.

Visst har sakernas tillstånd förändrats på en del sätt idag, men grundproblemet kvarstår: det finns väldigt lite (om någon) värdighet i att jobba för någon annan. Om vi tänker på de förindustriella hantverkarnas och böndernas enorma kunskaper och skicklighet – på den frihet som följer av att inte behöva följa någon annan klocka än sin egen inre (vilket faktiskt var fallet för en överväldigande majoritet av alla människor före industrins tidevarv), ja då förstår vi att dessa män nästan var som en annan art än dagens rädda arbetare, intellektuellt formstöpta för att passa in på ”marknaden”.

Personligen kan jag göra en enkel jämförelse med de få bönder ”av den äldre stammen” som jag hann lära känna innan de dog; med smeden som faktiskt fortfarande fanns kvar i min by när jag var barn (han hade ärvt yrket av sin far, och han var fortfarande verksam fast han var långt över 80 år när jag lärde känna honom). Javisst, en del av dem hade säkert en rutten kvinnosyn och var på inget vis perfekta, men på ett mer generellt plan ägde de en viss sorts mildhet. De hade inget behov av att verka macho. Framförallt fanns där en stolthet som saknas oss idag (mig själv inräknad).

Det finns en speciell sorts tvärhet – och som tyvärr saknar den friska sturigheten hos min bys gamla bönder – som kännetecknar den som är född in i att vara ständigt övervakad och bedömd. Man arbetar därför att man är övervakad, inte för att man vill. Om man för en liten stund kan maska eller be en kund att dra åt helvete så känns det som en liten seger. Just i det ögonblicket är man inte ”working for the man” – som amerikanerna så träffande kallar det. Den personliga viljan – hågen – förnekas oss och arbetsplatsen förvandlas därför till en arena för ett mycket ojämlikt maktspel mellan bevakare och bevakad. Den enda hållning som inte totalt utplånar självständigheten hos en arbetare blir likgiltigheten.

En stor del av oss, som t. ex. någon gång försökt få bilen hederligt lagad på en verkstad, kan nog nicka igenkännande åt de totalt nollintresserade snusprilleansiktena som ofta möter en vid inlämning. För att inte tala om überbesserwisserismen i tonen hos varje form av tekniker om man försöker inkräkta på deras territorium genom att exempelvis ställa en fråga. Som kulturarbetare har jag själv vid flertalet tillfällen i olika kulturprojekt varit tvungen att samarbeta med kommunalt anställda personer. Inte sällan har man förvånats över ointresset för det egna arbetet som finns i dessa led – utom när det ibland handlat om att petimeteraktigt följa ”regelverket”. Har man sedan försökt komma med kreativa lösningar på något problem har man ofta blivit bemött med någon ”Du ska inte komma här och lära mig mitt jobb.”-fras. Facket och nästan alla rörelser och institutioner är grundade och formade av dessa män – machismos och paragrafryttare, bittra revirpissare som egentligen ger fan i reviret, men eftersom de inte har något annat så bevakar de det som hökar. Livet är inte en utmaning utan en kamp.

Det kan vara värt att reflektera över när man nästa gång går in på verkstaden eller kulturförvaltningskontoret att den ovilja man ofta möts av, på ett högre plan, nog egentligen inte alls är riktad mot en själv. Det är bara ett uttryck för att individen inte lever ett tillfredsställande liv. Och, ännu viktigare, varför blir jag så rädd? Varför svarar jag med att kalla dem för ”snusprilleansikten”? Varför är det så svårt för mig att hitta en annan väg än att själv bli en machismo, som betraktar löneslaven ur ett ”von obenperspektiv”?

Likgiltigheten är dock inte den enda till synes permanenta skada som löneslaveriet inympat i oss. Det har också dödat kreativiteten. I radions P1 hör jag en ung arbetslös man från Bengtsfors säga något i stil med att det känns helt meningslöst att gå upp om morgnarna. ”Vad ska man göra liksom. Gå upp och sätta sig framför teven?” Det verkar som om arbetet blivit en så integrerad del av hela vårt tänkande att en ung man, med hela livet framför sig, utan arbete inte ens kan komma på någonting annat att göra än att bokstavligt döda tiden i sitt enda liv. Som om den enda ”sysselsättningen” för en arbetslös är att vara icke-arbetande.

Den världsberömde forskaren och tänkaren Jared Diamond argumenterar i sin bok Vete, vapen och virus för att världens ursprungsbefolkningar i de flesta fall är mer intelligenta än den s. k. civiliserade människan – om man med ”intelligens” avser en förmåga att kunna tänka kreativt och utanför lådan, övervinna hinder och lösa problem i vardagen. Jag tror att han har rätt. I korthet utgår hans argument från det faktum att så mycket av den västerländska människans vardag består av ordnade aktiviteter – teveunderhållning osv. – medan den ”primitive” papauanen ägnar hela sitt liv åt kreativitet i skiftande former. Visserligen tar inte Diamond upp arbetet som exempel på ordnad aktivitet, men det är knappast speciellt långsökt att tro att en människa som dag efter dag, år efter år sysselsätter sig med likartade arbetsuppgifter blir mindre kreativ än den ständigt problemlösande ”vilden”.

Nog måste det i den arbetslöse unge killens Dalsland, med all sin skog, sina vattendrag, myrar och åkrar, med sin närhet till Vänern och till Norge, med gamla bruksmiljöer, slussar och fornlämningar finnas gott om näring för kreativa idéer att gro. Jovisst, det som saknas är någonting annat.

I Grekland börjar man nu på vissa håll se tecken på undernäring (och till undernäringen kopplade sjukdomar) hos befolkningen. Detta trots att åkrarna finns kvar. Inte heller båtarna, tågen och lastbilarna för transporter av förnödenheter har försvunnit. Fabrikerna finns kvar. Sjukhusen. Framförallt så finns alla kunskaper hos de människor som en gång odlade, fiskade, bakade, byggde, vårdade, körde, utövade läkarvetenskap och städade kvar. Det som saknas är någonting helt annat, själva anden som får maskineriet att fungera. Pengar.
På samma sätt kan man säga att det som saknas den unge arbetslöse i Bengtsfors inte är resurser, utan snarare den ”andliga” förmågan som ska till för att kunna använda resurserna. Kreativt tänkande!

I arbetslinjens tidevarv drömmer kanske liberalen om att individen ska göras fri genom att bli konsult eller så, men det som verkligen sker är att prostitutionen som vi alla arbetat inom påtvingas en ”progressiv liberalisering” och de grundläggande rättigheter som arbetarrörelsen under hundra års tid trots allt lyckats framtvinga nu ifrågasätts. Den måttliga, men trots allt existerande solidaritet som tidigare visats kvinnor och utlänningar med flera bleknar ner till en ariskt vit nyans, och hela den dröm ”om en drägligare värld” som trots allt fanns hotar att krossas. Machomannen såväl som den fyrkantigt tänkande som hamnar i en trängd situation – som arbetslöshet och sviktande välfärd – finner alltför ofta att den enda framkomliga vägen är aggression (som historiskt sett väldigt ofta kanaliserats in i mycket auktoritära rörelser). Inte att undra på när man från barnsben fått lära sig att inte hantera sina känslor och att inte tänka kreativt.

Jag är egen företagare och på sätt och vis är det mycket bättre och friare än att löneslava. Det uppmuntrar problemlösaren inom en och man har definitivt inte råd att vara macho mot sina kunder. Men samtidigt ställs jag också utanför de få fackförbund som jag trots allt sympatiserar något med, eftersom de inte accepterar företagare. På sätt och vis kan man säga att jag, i egenskap av fri entreprenör ”tagit makten över produktionsmedlen” och alltså levat upp till en urgammal facklig dröm. Men hur jag än vänder och vrider mig så blir jag aldrig någonting mer än en utbytbar kugge i en värld av kuggar. Dömd till konkurrens med mina medmänniskor. För idag har övervakaren, som en gång ändock var en människa av kött och blod – förmannen, bossen – inkarnerat sig upp genom klasskasterna till gudanivån. Den nya övervakaren heter ”Den globala marknaden”, och inför honom är vi alla löneslavar – fria entreprenörer eller inte.

Först kom arbetet som institution och slog sönder urgamla sätt att umgås, forma sin personlighet och att vara, sedan kom de fackliga organisationerna. Det är viktigt att förstå att de var en anpassning till den nya situationen, inte i första hand en omdanare av densamma. De räddade inte människornas mänsklighet, men de var stundtals en god hjälp för den nya sortens människa. På det hela taget kan man dock med fog påstå att arbetarrörelserna i lika hög grad som industrin själv fortplantade moderniteten bland de breda massorna.
Men i vår tid då, i vårt moderna tjänstesamhälle kan man väl inte påstå att Karlaktige Karl och hans machismo-gelikar är speciellt tongivande. Inte är vi känslolösa och råa sällar med usel människosyn? Jodå, det är bara det yttre uttrycket som har förändrats.

Den samhällsdominerande machismon idag går inte omkring i slitna verkstadskläder och har inte pinuppor på väggen. Han har jeans och kavaj och ser på porr på sin surfplatta istället. Likgiltigheten inför livet självt tar sig nuförtiden uttryck i att vi sitter framför teven och äter chips medan vi tittar på svältande barn någon annanstans; att vi skiter i ekosystemens kollaps… Konkurrensen har bara förändrats från att ha varit arbetare mot arbetare här hemma till att ha blivit norra halvklotet mot allting annat. Hur kommer vi att framstå ur en eventuell framtida historieskrivnings perspektiv?

- Johannes Söderqvist – är författare och skyr både högern och vänstern

Artikeln publicerad i den utmärkta Tidningen Kulturen.
Går gärna in där och botanisera bland alla deras utmärkta artiklar.

Kunskapens makt

Uttrycket ”Kunskapens makt är störst” eller överhuvudtaget användandet av begreppet ”kunskapens makt” är någonting vedertaget i vårt vardagsspråk. När det införlivas i en diskussion så sveper det fram som en nationalsång genom rummet. ”Kunskapens makt” – stort och ståtligt står det där, som en staty. I uttryckets släptåg följer också en mängd tillhörande grundantaganden: ”Vi förkastar vidskepligheten”, är ett av dem. Men den kanske mest självklart underförstådda innebörden är att vi med kunskapens makt ska vinna över ”det destruktiva” – våldet, förtrycket och nu på senare år även miljöförstörelsen. Men på vilket sätt är kunskap makt? Och vad avser vi med ordet kunskap? Framförallt; kan den rädda eller ens hjälpa oss?

Till att börja med så kan vi ju konstatera att själva idén om att kunskap = makt är ganska ny. Romarna förlitade sig inte i första hand på hypoteser när de invaderade andra stammar och höll sin tids tillväxt rullande. Det var auktoritet, rikedomar och dådkraft som främst förknippades med makten. Så bromsades t. ex. ofta den teknologiska och filosofiska utvecklingen upp i ett område som fallit i Roms våld, för att, i bästa fall, ta fart igen efter imperiets sammanbrott många hundra år senare. Inte heller i medeltidens Europa betydde ordet ”kunskap” detsamma som det gör idag. Att vara kunnig, i ordets nutida bemärkelse kunde snarare vara förknippat med livsfara än med makt. Tänk på alla kättare som brunnit på grund av sina ogudaktiga kunskaper.

Förenklat kan man kanske säga att det bland medeltidens lärde fanns två samexisterande uppfattningar om vad som var kunskap. Det för oss så familjära linjära, logiska tänkandet, och det cirkulära, associativa. Ofta var dessa två så hårt sammanflätade med varandra att de överhuvudtaget inte gick att skilja åt. Men från 1300-talet (renässansen) och framåt börjar man kunna urskilja en tydlig förändring i attityd gentemot kunskapen – till favör för logiken och det linjära.

Denna rörelse har på intet sätt nått vägs ände idag: dels missionerar det linjära tänkandet fortfarande och exporterar sina grundprinciper till ständigt nya ”oupplysta” och ”primitiva” områden ute i världen. Och här på hemmaplan skördar den ständigt nya segrar då den hela tiden tränger djupare och djupare in i vår kultur och vårt språk, och gör sig själv mer och mer till ”det enda tänkbara”. Bondförnuftet är idag lika sällan förekommande som bönder. Det har fått vika för en sorts kirurgiskt tänkande, där enbart sådant som kunnat skäras ut med skalpell anses vara kunskap.

Nåväl, det som gradvis växer fram i och med män som Bacon och Descartes (1500-1600-tal) är vetenskapen som en självständig verksamhet – och inom denna framträder i sin tur de specialiserade disciplinerna. Kunskapen styckas och kunskaparna blir experter på filé, bog eller bacon.

Kunskapen har blivit detsamma som logiken och det linjära. Med Marilyn Frenchs ord (ur boken Bortom makten – om kvinnor män och moral, från 1985):

"Det linjära logiska var en förutsättning för den moderna vetenskapen och den moderna industrin, som i sin tur byggde upp sin teknologiska värld."

Ja, det är i sanning en ny värld som denna ”nya” definition av kunskap skapat. Det cirkulära förpassas till poesin och scenen, medan det linjära får sätta dagordningen för våra samhällen. Frenchs fortsättning är minst lika viktig:

"Det är emellertid viktigt att komma ihåg att en sats kan vara logisk utan att ha någon som helst förbindelse med verkligheten, och att det visserligen går fortare att tänka linjärt än cirkulärt, men det finns ingen garanti för att målet man uppnår därigenom blir mer önskvärt."

Ja, här har vi alltså problemet. Med denna nya världsåskådning följer att kunskapens roll, som ett instrument för ökad förståelse, har förskjutits till att snarare bli ett medel för ökad kontroll. Detta medel har kanske mer än något annat använts till ökad kontroll över naturen – till ökade resursuttag. Den gamla separationstanken mellan människa och natur som återfinns i alla de tre abrahamitiska religionerna får i Descartes dualism sin ”logiska förklaring”. Löftet från första Mosebok om att människan ska höja sig över allt annat levande verkade nu äntligen kunna infrias. Kunskap = makt!

Så när vi idag talar om att ”öka kunskapen” för att kunna ”möta miljöhotet” så kan det vara bra att ha klart för sig att vår syn på vad som är kunskap, och vårt inlärda sätt att använda denna, faktiskt är en stor del av problemet. Enligt vetenskapen kan man avlägsna alla träd från ett område och fortfarande kalla det för en skog. Det är ju nämligen inte fullt ut bevisat att ekosystemet skogen tagit skada av hanteringen. Enligt det gamla bondförnuftet däremot är det ganska självklart att skogen nu är borta.

Ett missbruk är ett beteende, vilket som helst, som får negativa efterverkningar – som ger en baksmälla. Sex är vanligtvis det mest naturliga i världen, men för en del personer används det för att dämpa ångest, men skapar på samma gång ännu mer ångest. Alkoholisten dricker inte som vi andra, för att det är gott och lite småkul, utan för att dämpa ångesten över sin alkoholism. Det är ett välkänt faktum att missbruk och kontroll är två sidor av samma mynt. En ångestfylld person som drivs av skuld och hela tiden exploderar i missbruk behöver kontroll för att kunna fungera.

Man skulle kunna säga att vi, som kultur betraktat, just nu står på höjden av vår missbrukarbana. Vi befinner oss på den stora festen där borden dignar av droger. Snart sagt allt som vi pekar på – skogar, mineraler, jordar, alla de andra levande varelserna vi delar planeten med – kan vi få att sugas in i vår fruktansvärda brandhärd för destruktion. När vi någon gång försöker föreställa oss en framtid blir resultatet allt som oftast det som syns i sci-fi-världens böcker och filmer. Här är samhället nästan helt genomrationellt. Kontrollen är total – som i Du sköna nya värld av Aldous Huxley. I de flesta fall är också naturen förödd – som i Terminator, The Matrix eller Wall-E. Vi vet att partyt som vi just nu befinner oss i inte kan hålla på för evigt, så på det hela taget är det ganska rimligt att de författare som försöker beskriva framtiden automatiskt hamnar i en beskrivning av en gigantisk baksmälla.

”Allting flyter” sa redan Herakleitos, en av de första kända filosoferna – en förvetenskaplig kunskapare. Att försöka stänga in en rörlig och ständigt föränderlig värld i betong och stillafrusna begreppsramar är lönlöst. Kontroll kan aldrig upprätthållas mer än under mycket korta tidsrymder, sedan kommer notan, och den blir oftast högre ju längre kontrollen upprätthölls. För att klara av de stora problem (ekologin, energin och ekonomin) som vi nu står inför kommer vi behöva en hel ny uppsättning verktyg. En omvärdering av kunskapen som sådan framstår åtminstone för mig som helt oumbärlig.

Johannes Söderqvist

---------------------------------------------------------
Artikeln publicerades i den utmärkta Tidningen kulturen den 26 sept. -12.

USA - landet vi älskar att hata

"Amerikaner, de är högerkristna fundamentalister hela bunten. Inte en enda av dem tänker på någon annan.” Orden kom från en god vän till mig. Han är fortfarande min vän, men visst häpnar man ibland över folks fundamentalistiska fördomar. Inte heller var det första gången jag hört ett liknande uttalande rinna över en svensk, vänsterinriktad, kulturradikals läppar.

I USA finns naturligtvis alla sorter och typer, precis som här – fast fler. Min vänstervän skulle nog häpna om han insåg att många, för att inte säga de flesta, av de progressiva och intressanta nya vänsteridéerna kommer just från staterna. John Zerzan t. ex. tillhör tveklöst de mest radikala samhällsfilosoferna idag. Utöver honom kan vi med stor behållning läsa en hel drös ständigt aktuella tänkare: David Graeber, Carolyn Baker, Charles Eisenstein, Marilyn French och gamle Chomsky för att bara nämna några. Om man jämför med hur många nya fräscha, världsförbättrande idéer det kommit från Sverige under de senaste 50 åren börjar det bli pinsamt.

USA är också det land som fött fram Vietnam-, miljö-, och senast Occupyrörelsen. Medan de svenska ”radikalerna” ändå någonstans hoppas på att staten ska ta hand om deras problem åt dem, så överger, as we speak, 100 000-tals amerikaner städerna, och flyttar ut på landet. De har nämligen insett något som så gott som totalt gått den svenska storstadsorienterade vänstern förbi: Landsbygdsliv är lika med motståndskraft!
Viktigare ändå är att delar av den amerikanska vänstern har förstått att ”den nya tekniken” som Maktens gudar hela tiden vill sälja på oss, inte kommer bli vår frälsning. De odlar, håller djur, restaurerar och driver gamla kvarnar, skapar mötesplatser där människor – ansikte mot ansikte och inte via skype – kan träffas och utvecklas, skapar direktdemokratiska byalag, utvecklar byteshandel och penningfri ekonomi et cetera. Man gör sig oberoende av kapitalismen, och står mer rustad inför dess nedvissnande.

Fler och fler börjar också ifrågasätta sådana marxistiska käpphästar som produktionsmedlens expansion och fortsatt teknisk utveckling. Man gör så eftersom man börjar förstå att det kanske just är den domesticerande inställningen – att människan står höjd över naturen – som är kärnan i alla modernitetens problem. Man börjar lämna landet Vänstern.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med att Högern visat sig ha rätt, utan snarare att vänstertanken som sådan tjänat färdigt. Vad världen idag behöver är inte anti-kapitalism utan en helt ny vision. Den jordmån som en gång fick vänstern att gro och slå rot hette förtryck. Allt förtryck, alla ojämna relationer, har ett inneboende behov av att rättfärdiga sig själv, och därför föds berättelser som så småningom blir till ideologier. Högerns från början religiöst färgade berättelse säger att människan är ond, syndig, girig och självisk, men samtidigt att hon är överlägsen allt i sin omgivning. Vänstern är bara ett svar på hur man ska kunna hantera denna ”sanning”.

Den negativa självbilden är någonting som hänger ihop med hela västvärlden (och ytterst med civilisationen självt). Vänster och höger är bara två olika sätt att hantera denna bild. Om högern säger att: ”Vi måste släppa den naturliga själviskheten, konkurrensen mellan individerna, fri.”, så säger vänstern att: ”Vi måste ha ett system som kontrollerar människans inneboende girighet.” På samma sätt som både kyrkan och djävulsdyrkarna faktiskt är kristna (fast på lite olika sätt) så är både vänstern och högern höger (fast pro eller anti). Om man skulle fortsätta med religionsliknelserna så kan man nog mest likna de amerikanska radikalerna vid hedningar. De förhåller sig överhuvudtaget inte till vare sig gud eller satan.

Sverige är nog – på tvärs mot vad svensken själv tror – det mest individualistiska landet i världen. Amerikanerna har sedan länge förstått att de har mycket lite hjälp att hämta från staten, vilket har tvingat folk till samarbete och aktivism inom alla möjliga områden och på alla möjliga plan. Men vi, vana som vi är vid att samhället fixar allting åt oss, har förvandlats till ett gäng barnungar i ständig jakt på nya häftiga former av konsumtion. Socialkapitalismens baksida!

När den svenska vänstern slutar lämna landsbygden för ett hippare vänsterliv i staden, sliter makten över sina egna liv ur konsumtionsmonstrets käftar och handfast börjar bygga sin vision – bortom vänster – då kan vi snacka. Innan dess är allt tjat om ”vidriga amerikaner” inget annat än sverigedemokratism.

- Johannes Söderqvist, är skribent och kompostfundamentalist
---------------------------------------------------------------

Artikeln publicerades 28/8 i Tidningen Kulturen.

Förvisade från världen

Moderniteten har fördrivit oss från världen och placerat oss alla i en verklighet som uppges vara en teknikens förlängning av våra medvetanden. Ett nytt samhällssystem. Som alla system så dras även vårt med problem. Miljöförstöring är ett av dem. Dessvärre tenderar system mycket sällan reformera sig själva på ett sätt som tar kål på systemet självt. Därför finns det alltid saker som inte får sägas eller ens vidröras inom alla system. Åsiktsbegränsning är inbyggt.

Grundkontexten för det rum vi blivit placerade i är att det bygger på teknologi. Om det skulle visa sig att denna teknologi är en del av de problem vi kan se omkring oss idag, så kan vi alltså vara säkra på att detta synsätt aldrig kommer kunna bli en sanning inom det teknologiska systemet.

Vidare förhindrar den teknokratiska världsuppfattningen oss från att ha några som helst kunskapsgrundade åsikter om allt som finns utanför rummet. Det vi vet om skog, regn, om hur mat blir till och om samvaron med andra människor, det får vi lära oss av tekniken. Vi lär det med ögonen och hjärnan, alltmer sällan med händerna, fötterna och hjärtat.

Klimatinfo, dödstal och fördelningspolitik förvandlas i det samtida nyhetsflödet till enbart siffror. Abstraktioner som på en personlig nivå engagerar oss mindre än arbetsplatsens obligatoriska kaffekassadiskussion. Det industriella jordbruket förmår till en början öka skördarna – Facebook ökar antalet potentiella kontaktytor. Det industriella jordbruket dödar emellertid med alla sina gifter och tunga jordovänliga maskiner på sikt sitt eget produktionsunderlag – Facebook och de andra s.k. ”sociala” medierna tar kål på själva den mänskliga förmågan att socialisera. Tekniken och det ”primitiva” personifierar många gånger den gamla konflikten mellan kvantitet och kvalitet.

Teknik kan aldrig överföra annat än kalla värden ur den kontext som skapat den. Den är aldrig, som en del velat påskina, värdeneutral, utan förkroppsligar snarare den sociala ordning som fött den. Det kulturella resultatet har kommit att likna ett missbruk, där teknikdrogen ständigt sprider sig och där den enda synliga flyktvägen verkar vara in i mer droger. Allas vårt livssammanhang blir mindre och mindre attraktivt, men ett löfte som det går att räkna med i alla lägen finns där hela tiden; verklighetsflykt in i TV, spel, och de andra virtuella världarna!

Vare sig krigen, fattigdomen eller miljöförstörelsen har upphört trots att man ständigt lanserat ny teknik som sagts kunna utrota problemen. I vår tid får vi t. ex. hela tiden höra att tekniken ska bli vår räddare i klimatnöden. Smart ”green tech” ska ersätta alla de gamla fordon och maskiner som slösar så med våra resurser. Detta är nys! Bara betänk de fantastiska mängder med energi som skulle gå åt enbart för att producera all denna nya ”miljövänliga” teknik. Alla bilar, alla båtar, alla fabriker, kraftverk, belysningar, hushållsapparater … Nej, detta är ett cyniskt försök att få oss att konsumera ytterligare, inget annat.
Men hur motiveras då denna väldiga och ständigt pågående omdaning av vår livsmiljö? Hur får man oss att köpa den (i både bokstavlig och värdegrundande mening)? Jo, förpackad som ”Utvecklingen” – den ostoppbara. Faktum är att breda folklager historiskt alltid har motsatt sig nästan all ny teknik, och att dessa alltid fått argumentet om att man inte kan hindra ”Utvecklingen” nerkört i halsen.

”Utveckling” skiljer sig från andra progressiva samhällsrörelser på så sätt att den anses vara objektiv och därför ostoppbar, men att dess förlängda syfte allt som oftast visar sig vara att göra någon rik. Teknikens framåtskridande betraktas som opåverkbart: ”Det går inte att hindra Utvecklingen” eller ”Vi kan ju inte gå tillbaka till stenåldern”. Det verkar nästan vara en naturlag att tekniken ska ta mer och mer plats i våra liv, medan sådant som verkligen borde kvala in som utveckling inte alls ses som särskilt stabilt eller ens eftersträvansvärt. Filosofen Arne Næss betraktar vid ett tillfälle detta märkliga förhållande: ”Man säger inte ’utvecklingen kräver att slummen utrotas, det tjänar inget till att försöka kämpa emot’” […] eller ”utvecklingen fordrar att var och en har tillgång till natur och människovänlig uppväxtmiljö, det tjänar inget till att kämpa emot utvecklingen”.

Alla tror vi på någonting. Ibland rör det sig om vidskepelse. Lättaste sättet att skilja vidskepelse från annan tro är på den troendes förhållningssätt till andra uppfattningar. I den kristne fundamentalistens ögon kommer du alltid att ha fel så länge du inte själv är kristen. Kritiker göre sig icke besvär. Dogmatism med andra ord.
Vi lider nog alla av detta lite till mans. På olika punkter är vi vidskepliga. Men så finns det även större trender. Hela civilisationens vidskepligheter. Vår tro på de magiska pengarna har ofta anförts som ett exempel på detta. Precis som att en troende mottagare kan bli förslavad eller lycksaliggjord för resten av livet när en voodoopräst ritar några symboler på en barkbit och lämnar över, så kan vi i vår kultur bli förslavade eller lycksaliggjorda av de magiska symboler som kommer hem i brevlådan och som kallas kontoutdrag.
Men pengar är i grunden teknik. De är ett lågteknologiskt medium för hanterande av värde. Det är tron på tekniken i sig som är vår civilisations stora vidskepelse. Vi har svårt att ens förstå när någon ifrågasätter det självklara i en fortsatt teknologisk expansion. För tillväxtens, kommunikationernas och all tänkbar nyttas skull förväntas vi alla ha en personlig relation till Tekniken. Har någon en personlig relation till naturen så är det väl fint – men även ansett som lite sentimentalt och nyttolöst. Ganska märkligt kan man tycka, med tanke på att naturen är basen för både människor och teknik. Ja, basen för allt egentligen. Detta är en utveckling som snarare borde nämnas inveckling.

Det finns hektakomber med forskning som visar på att vi långsiktigt inte kommer att kunna lösa miljöproblemen genom att stödja oss på tekniken. En sinnrik lösning här och där kan naturligtvis fixa ett och annat problem, men det där högteknologiska gröna framtidssamhället är i allt väsentligt, psykologiskt sett, samma dröm som medeltidsmänniskan hade om gudsriket. Ändå fortsätter våra politiker, näringslivstoppar och medianunor att mässa – och vi andra kryper allt djupare in i vår barnatros inre skrymslen.

De verkliga lösningarna på vår tids problem är egentligen väldigt lågteknologiska. Slum och fattigdom avskaffas genom att vi som har också ger. Vattnen kommer att börja bli renare så fort vi slutar att smutsa ner dem. Och tro det eller ej, men utarmningen av den biologiska mångfalden kan stoppas genom att vi slutar att utrota arter.

Johannes Söderqvist, är artist, författare och odlar sina egna morötter

 

**************************

Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen 26/7 -12

 

 

 

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.