Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så har jag ju såklart ändå ibland stött på detta djupt osympatiska beteende; på krogen, under en och annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och, ja, inom facket. Och är det inte märkligt egentligen om man tänker på’t? ”Rörelsen” skulle ju vara den trygga famnen där alla kunde känna sig välkomna – kvinna, man, homo, bi, svart, gul … Men så är det inte.
Lätt motvilligt måste jag erkänna att jag i djupet av mitt inre föredrar 10 000 tillställningar med den lagomt bildade och småytliga konversationen i sällskap med arbetsmarknadens artiga back-stabbers – cheferna – framför en enda fika med någon av fackföreningsrörelsens machismos. Men var kommer egentligen den där rollen – ”Karlaktige Karl” – ifrån? Hur kan han ha förstört bilden av arbetaren så ända ner i grunden? Svaret verkar vara att han skapades av jobben i sig.

I och med den industriella revolutionen skildes mannen från att njuta resultatet av sina händers verk, från jorden, skogen och från familjen. Detta gjorde honom ytterligt sårbar eftersom detta nya förhållande berövade honom alla möjligheter till ett identitetsbygge, som inte utgick från att vara en utbytbar kugge i ett ack så stort maskineri.

Män förknippas än idag främst med sitt jobb. De inledande orden ”Jag är …” fylls sällan ut till den fullständiga frasen ”… en kärleksfull far till två små barn”. Eller tänk på det såhär: Varför hör man så sällan någon säga att den har ett arbete? Nej, vi är vårt arbete! Naturligtvis omfattar denna trend idag även kvinnor, eftersom vi i vår jämlikhetsdebatt har valt den konstiga vägen att definiera jämlikhetsarbete som att öppna upp dörren till allt det som historiskt varit förknippat med mannen. Kvinnor har alltså för att uppnå jämlikhet, ur ett könsrollsperspektiv, tvingats ”bli män”. Väldigt få har försökt belysa att samhället kanske skulle må bra av en rejäl dos av de påstått ”kvinnliga dragen”, och ännu färre att många av de ”manliga dragen” kanske inte ens är speciellt mänskliga.

Eftersom jobbet blev personlighetsgrundande utvecklades även mannens strävan att få behålla sitt jobb till någonting liknande en primal drivkraft, nästan i paritet med sexualiteten eller födoanskaffandet. Detta innebar för mannens del att några av de drag som tidigare ansetts vara mänskliga – och inte nödvändigtvis könsbundna – stämplades som feminina, och alltså ansågs vara förbjudet område för ”riktiga män”. Konkurrensen mellan individerna som skapades på den nya, tidigare okända, arenan ”arbetsmarknaden” tolererade inte brist på vinningslystnad, vanlig enkel känslighet eller grundläggande empati. (Som en sorts makroantropologisk kompensatorisk konsekvens av detta förvandlades samma drag för kvinnans del till absoluta krav. Hon skulle nu stå för det omvårdande, ömma och sinnliga, annars var hon inte en riktig kvinna.)

En sorts hungrig aggressivitet blev själva sinnebilden av en man, och är så på många sätt än idag. Den enda lilla gnutta makt som finns tillgänglig för denna nya människotyp finns där i form av en anställning. Men denna nya samhällsinstitution är på samma gång just den högre kraft som berövar människan all makt. Inte ens den riktigt store av liberalismens fäder, Adam Smith, gillade idén om att människor skulle sälja sina kroppar och sin tid mot ersättning, utan kallade fenomenet löneslaveri. Inför denna självändamålslika målsättning – en anställning – fick (och får) alla skrupler ge vika. Mannen blev hårdför.

Visst har sakernas tillstånd förändrats på en del sätt idag, men grundproblemet kvarstår: det finns väldigt lite (om någon) värdighet i att jobba för någon annan. Om vi tänker på de förindustriella hantverkarnas och böndernas enorma kunskaper och skicklighet – på den frihet som följer av att inte behöva följa någon annan klocka än sin egen inre (vilket faktiskt var fallet för en överväldigande majoritet av alla människor före industrins tidevarv), ja då förstår vi att dessa män nästan var som en annan art än dagens rädda arbetare, intellektuellt formstöpta för att passa in på ”marknaden”.

Personligen kan jag göra en enkel jämförelse med de få bönder ”av den äldre stammen” som jag hann lära känna innan de dog; med smeden som faktiskt fortfarande fanns kvar i min by när jag var barn (han hade ärvt yrket av sin far, och han var fortfarande verksam fast han var långt över 80 år när jag lärde känna honom). Javisst, en del av dem hade säkert en rutten kvinnosyn och var på inget vis perfekta, men på ett mer generellt plan ägde de en viss sorts mildhet. De hade inget behov av att verka macho. Framförallt fanns där en stolthet som saknas oss idag (mig själv inräknad).

Det finns en speciell sorts tvärhet – och som tyvärr saknar den friska sturigheten hos min bys gamla bönder – som kännetecknar den som är född in i att vara ständigt övervakad och bedömd. Man arbetar därför att man är övervakad, inte för att man vill. Om man för en liten stund kan maska eller be en kund att dra åt helvete så känns det som en liten seger. Just i det ögonblicket är man inte ”working for the man” – som amerikanerna så träffande kallar det. Den personliga viljan – hågen – förnekas oss och arbetsplatsen förvandlas därför till en arena för ett mycket ojämlikt maktspel mellan bevakare och bevakad. Den enda hållning som inte totalt utplånar självständigheten hos en arbetare blir likgiltigheten.

En stor del av oss, som t. ex. någon gång försökt få bilen hederligt lagad på en verkstad, kan nog nicka igenkännande åt de totalt nollintresserade snusprilleansiktena som ofta möter en vid inlämning. För att inte tala om überbesserwisserismen i tonen hos varje form av tekniker om man försöker inkräkta på deras territorium genom att exempelvis ställa en fråga. Som kulturarbetare har jag själv vid flertalet tillfällen i olika kulturprojekt varit tvungen att samarbeta med kommunalt anställda personer. Inte sällan har man förvånats över ointresset för det egna arbetet som finns i dessa led – utom när det ibland handlat om att petimeteraktigt följa ”regelverket”. Har man sedan försökt komma med kreativa lösningar på något problem har man ofta blivit bemött med någon ”Du ska inte komma här och lära mig mitt jobb.”-fras. Facket och nästan alla rörelser och institutioner är grundade och formade av dessa män – machismos och paragrafryttare, bittra revirpissare som egentligen ger fan i reviret, men eftersom de inte har något annat så bevakar de det som hökar. Livet är inte en utmaning utan en kamp.

Det kan vara värt att reflektera över när man nästa gång går in på verkstaden eller kulturförvaltningskontoret att den ovilja man ofta möts av, på ett högre plan, nog egentligen inte alls är riktad mot en själv. Det är bara ett uttryck för att individen inte lever ett tillfredsställande liv. Och, ännu viktigare, varför blir jag så rädd? Varför svarar jag med att kalla dem för ”snusprilleansikten”? Varför är det så svårt för mig att hitta en annan väg än att själv bli en machismo, som betraktar löneslaven ur ett ”von obenperspektiv”?

Likgiltigheten är dock inte den enda till synes permanenta skada som löneslaveriet inympat i oss. Det har också dödat kreativiteten. I radions P1 hör jag en ung arbetslös man från Bengtsfors säga något i stil med att det känns helt meningslöst att gå upp om morgnarna. ”Vad ska man göra liksom. Gå upp och sätta sig framför teven?” Det verkar som om arbetet blivit en så integrerad del av hela vårt tänkande att en ung man, med hela livet framför sig, utan arbete inte ens kan komma på någonting annat att göra än att bokstavligt döda tiden i sitt enda liv. Som om den enda ”sysselsättningen” för en arbetslös är att vara icke-arbetande.

Den världsberömde forskaren och tänkaren Jared Diamond argumenterar i sin bok Vete, vapen och virus för att världens ursprungsbefolkningar i de flesta fall är mer intelligenta än den s. k. civiliserade människan – om man med ”intelligens” avser en förmåga att kunna tänka kreativt och utanför lådan, övervinna hinder och lösa problem i vardagen. Jag tror att han har rätt. I korthet utgår hans argument från det faktum att så mycket av den västerländska människans vardag består av ordnade aktiviteter – teveunderhållning osv. – medan den ”primitive” papauanen ägnar hela sitt liv åt kreativitet i skiftande former. Visserligen tar inte Diamond upp arbetet som exempel på ordnad aktivitet, men det är knappast speciellt långsökt att tro att en människa som dag efter dag, år efter år sysselsätter sig med likartade arbetsuppgifter blir mindre kreativ än den ständigt problemlösande ”vilden”.

Nog måste det i den arbetslöse unge killens Dalsland, med all sin skog, sina vattendrag, myrar och åkrar, med sin närhet till Vänern och till Norge, med gamla bruksmiljöer, slussar och fornlämningar finnas gott om näring för kreativa idéer att gro. Jovisst, det som saknas är någonting annat.

I Grekland börjar man nu på vissa håll se tecken på undernäring (och till undernäringen kopplade sjukdomar) hos befolkningen. Detta trots att åkrarna finns kvar. Inte heller båtarna, tågen och lastbilarna för transporter av förnödenheter har försvunnit. Fabrikerna finns kvar. Sjukhusen. Framförallt så finns alla kunskaper hos de människor som en gång odlade, fiskade, bakade, byggde, vårdade, körde, utövade läkarvetenskap och städade kvar. Det som saknas är någonting helt annat, själva anden som får maskineriet att fungera. Pengar.
På samma sätt kan man säga att det som saknas den unge arbetslöse i Bengtsfors inte är resurser, utan snarare den ”andliga” förmågan som ska till för att kunna använda resurserna. Kreativt tänkande!

I arbetslinjens tidevarv drömmer kanske liberalen om att individen ska göras fri genom att bli konsult eller så, men det som verkligen sker är att prostitutionen som vi alla arbetat inom påtvingas en ”progressiv liberalisering” och de grundläggande rättigheter som arbetarrörelsen under hundra års tid trots allt lyckats framtvinga nu ifrågasätts. Den måttliga, men trots allt existerande solidaritet som tidigare visats kvinnor och utlänningar med flera bleknar ner till en ariskt vit nyans, och hela den dröm ”om en drägligare värld” som trots allt fanns hotar att krossas. Machomannen såväl som den fyrkantigt tänkande som hamnar i en trängd situation – som arbetslöshet och sviktande välfärd – finner alltför ofta att den enda framkomliga vägen är aggression (som historiskt sett väldigt ofta kanaliserats in i mycket auktoritära rörelser). Inte att undra på när man från barnsben fått lära sig att inte hantera sina känslor och att inte tänka kreativt.

Jag är egen företagare och på sätt och vis är det mycket bättre och friare än att löneslava. Det uppmuntrar problemlösaren inom en och man har definitivt inte råd att vara macho mot sina kunder. Men samtidigt ställs jag också utanför de få fackförbund som jag trots allt sympatiserar något med, eftersom de inte accepterar företagare. På sätt och vis kan man säga att jag, i egenskap av fri entreprenör ”tagit makten över produktionsmedlen” och alltså levat upp till en urgammal facklig dröm. Men hur jag än vänder och vrider mig så blir jag aldrig någonting mer än en utbytbar kugge i en värld av kuggar. Dömd till konkurrens med mina medmänniskor. För idag har övervakaren, som en gång ändock var en människa av kött och blod – förmannen, bossen – inkarnerat sig upp genom klasskasterna till gudanivån. Den nya övervakaren heter ”Den globala marknaden”, och inför honom är vi alla löneslavar – fria entreprenörer eller inte.

Först kom arbetet som institution och slog sönder urgamla sätt att umgås, forma sin personlighet och att vara, sedan kom de fackliga organisationerna. Det är viktigt att förstå att de var en anpassning till den nya situationen, inte i första hand en omdanare av densamma. De räddade inte människornas mänsklighet, men de var stundtals en god hjälp för den nya sortens människa. På det hela taget kan man dock med fog påstå att arbetarrörelserna i lika hög grad som industrin själv fortplantade moderniteten bland de breda massorna.
Men i vår tid då, i vårt moderna tjänstesamhälle kan man väl inte påstå att Karlaktige Karl och hans machismo-gelikar är speciellt tongivande. Inte är vi känslolösa och råa sällar med usel människosyn? Jodå, det är bara det yttre uttrycket som har förändrats.

Den samhällsdominerande machismon idag går inte omkring i slitna verkstadskläder och har inte pinuppor på väggen. Han har jeans och kavaj och ser på porr på sin surfplatta istället. Likgiltigheten inför livet självt tar sig nuförtiden uttryck i att vi sitter framför teven och äter chips medan vi tittar på svältande barn någon annanstans; att vi skiter i ekosystemens kollaps… Konkurrensen har bara förändrats från att ha varit arbetare mot arbetare här hemma till att ha blivit norra halvklotet mot allting annat. Hur kommer vi att framstå ur en eventuell framtida historieskrivnings perspektiv?

- Johannes Söderqvist – är författare och skyr både högern och vänstern

Artikeln publicerad i den utmärkta Tidningen Kulturen.
Går gärna in där och botanisera bland alla deras utmärkta artiklar.

Det fredliga djuret

Alla har vi väl hört det där om att samer har så många olika ord för snö. Att man i det gamla bondesamhället i vardagligt tal svängde sig med massor med ord för olika jordtyper. Växter med läkande egenskaper bar inte sällan namn som skulle påminna människor om just dessa egenskaper osv. En tämligen pragmatisk utveckling. Nå, alla mänskliga språk är överfulla med ord som är skapade för att vi ska kunna beskriva andra människors karaktärsdrag, våra eller andras känslor.

De flesta andra djurs medelsamhet sträcker sig till att signalera om individen själv är kelig, avvisande, aggressiv, underdånig etcetera. Människan, som är en så dålig löpare, svag och till synes icke överlevnadsduglig i jämförelse med så många andra djur, har å sin sida utvecklat en sorts flockdjursbeteende som på många punkter avviker starkt från övriga faunan: Vårt språk verkar främst ha fyllt den funktionen att kunna vädra ut unkna känslor och lösa konflikter.

Människan är, med stor sannolikhet det mest samarbetande djuret, och den art som lagt ner störst möda på att under årmiljonerna lära sig att avläsa andra individer inom gruppen. Så har hon till exempel uppfunnit ord och språk för att kunna konversera inom gruppen. Den gamla teorin om att männen först utvecklade språket för att kunna koordinera jakten är numera vederlagd av de flesta forskare.

För det första jagade vi inte alls lika mycket under vår förhistoria som de romantiska historikerna vilka först hittade på idén ville få det till, och för det andra så har man numera bevis för att även kvinnor ofta deltog i den jakt som trots allt bedrevs. Mycket mer sannolikt är då istället att språket utvecklats för att hålla fred individerna sinsemellan.

Under den övervägande delen av vår existens som art har vi levt i täta grupperingar där allovården varit styrelseskicket. Som det verkar så är människan ett parbildande djur – precis som gäss, eller på sitt sätt vargar – men som ändå lever i flock, och där alla tar hand om barnens uppfostran. Utöver detta märkliga beteende så är vi också det enda djuret som bär hem all mat från dagens samlande, fiskande och jakt för att väl tillbaka vid den gemensamma härden dela på allt och äta en gemensam måltid.

Denna ”middag” åts inte heller sällan runt en eld – och redan där stöter vi på nästa konstighet. Inget annat djur skrapar ihop de glödande kolen, stoppar dem i en behållare och bär dem med sig till nästa stopp. Inget annat djur kryper tryggt ihop kring en brasa som de själva startat, och inget annat djur vårdar denna ömt. Eld innebär potentiell livsfara för allt som lever på land, men människan betraktar den som sin vän. Koordination inom gruppen har antagligen varit avgörande även för framväxten av detta bruk. Om en person ska bära glöderna så måste andra hålla utkik efter faror längs vägen. Någon måste vara hemma och hålla efter elden när andra är ute och samlar mat. Sova i skift osv. Gemensamma barn, gemensamt arbete, dito måltider och språk. Allovård!

Ett annat ganska tydligt tecken på vår arts fredliga natur är att vi hanar inom släktet saknar de väldiga skräckinjagande hörntänder som är så kännetecknande för alla våra närmaste släktingar: bonoboerna, schimpanserna och gorillorna. Våldet människor emellan, och även mellan könen, har varit mycket mer begränsat under vår förhistoria – innan plog, magasin, murar och svärd blev vår kultur. Avsaknaden av stora hörntänder vässar argumentationen kring människans fredliga natur ytterligare. Så vitt vi vet verkar inte ens hannarnas slagsmål om honorna ha varit ett utmärkande drag. Det kanske snarare är en bieffekt av civilisationen. En ”sentida” uppfinning, inte ett biologiskt tvång.

Till och med den moderna människans krig vore helt omöjliga att genomföra om det inte vore för vår fredliga natur, hur bisarrt det nu än kan låta. Om man slänger in en granat bland en flock babianer, vargar, kråkor eller råttor så skingras de överlevande åt alla håll i panik. Bara människan är så starkt fästad vid sina flockmedlemmar att hon stannar kvar och reflekterar över hur hon kan slå tillbaka och på så sätt avvärja den omedelbara faran.

Kärleken till gruppens övriga medlemmar är oerhörd. Krig är resultatet av att man från Maktens sida fått denna kärlek att pervertera i akt och mening att utnyttja den för egen vinning. Man har sagt att om inte ni ställer upp för er gud, er kung och ert fosterland och drar ut i krig mot de där otäcka undermänniskorna som finns på andra sidan gränsen så kommer allt det ni velat, trott på och älskat att utplånas. På andra sidan gränsen har en annan Makt sagt samma sak till sina undersåtar. Det finns emellertid ingenting som tyder på att människan har något nedärvt i sig som gör att hon automatiskt hatar andra grupper, men naturligtvis älskar hon dem som står henne närmast mest, och ställd inför skräckscenarier om utplåning så radar hon givetvis upp sig.
I allt väsentligt verkar det alltså som att människans så omtvistade natur är fredlig, social och jämlikhetssträvande. Detta mönster rubbas dock något då vi lämnar vårt ursprungliga habitat i Afrika, och ofantligt mycket när vi går från att vara samlare till att bli jordbrukare. Jordbruksrevolutionen kunde lika gärna heta ”vålds- och ojämlikhetsrevolutionen”. I dess efterverkningar har vi sedan levat i ungefär 10 000 år. Men vi är på intet sätt predestinerade att utplåna oss själva. Människan är inte ”det värsta djuret av alla”, som man så ofta hör cyniker säga. Vi vet med säkerhet från historien att vi som art visat oss kapabla att leva under oerhört skiftande förhållanden både vad gäller klimat och samhällsstruktur. Vi är fria att bli och vara vilka vi vill.

Ända sedan vi för omkring 10 000 år sedan övergick till den bofasta jordbrukande livsstilen har människans lott varit att skrapa sin försörjning ur landskapet ”i sitt anletes svett”. Medelåldern sjönk, förslitningsskadorna blev fler - så också våldet mellan könen och mellan olika grupperingar. Svält och sjukdom blev också vanligare. Det är inte förrän under de senaste hundra åren - och speciellt de sista 50 åren - som en större grupp människor kommit upp i samma grad av välmående som vi verkar ha haft i vårt afrikanska urhem. De allra flesta av oss kopplar nog 1900-talsutvecklingen till västvärldens demokratiseringsprocess. Tyvärr är nog det antagandet felaktigt – åtminstone delvis. För under samma period som de moderna demokratierna vuxit fram så går en annan parallell linje: Den ständigt ökande användningen av fossila bränslen – främst olja.
Som ett bevis på detta hävdas ofta att utvecklingen mot utökade demokratiska fri- och rättigheter skett i så ideologiskt sett åtskilda länder som det kapitalistiska USA och det socialdemokratiska Sverige, och även i länder med en radikalt annorlunda syn på själva begreppet demokrati som Schweiz. Överallt i den industrialiserade världen har statare, fattighjon och andra mer eller mindre livegna grupper gått från att leva under slavlika förhållanden, företrädesvis på landsbygden, till att vara utbildade, välnärda, ha kroppsligt sett lätta arbeten och leva kärnfamiljsliv i förorter.

Det krävs inte så mycket tankearbete att förstå att detta haft mer med olja och maskiner att göra än med ideologi. Om någon fortfarande tvekar kan vi istället ta en titt på Kinas utveckling under de senaste åren. Här kan vi se samma trend som i de västliga demokratierna, åtminstone när det gäller mer mat på bordet, höjd medellivslängd, bättre skolning för fler, förortsboende, mer fritid etcetera. Detta trots att landet är en diktatur. Olja!

När nu oljetoppen är nådd står vi inför en mycket bekymrande situation. Det blir också för varje dag mer och mer tydligt att de s.k. alternativa energiformerna aldrig fullt ut kan komma att kompensera för bortfallet när oljan blir för dyr. Det nya ”gröna samhället” har utlovats i 40 år men det har inte kommit. Oljetoppen är här, borde inte alternativen radas upp nu? Nej, det ”gröna folkhemmet” kommer inte att komma. Frågan som sysselsätter mig är om vi, systemets alla pigor och drängar, ganska snart återigen kommer att förvisas till en överlevnad som någons slav. En utveckling i den riktningen är faktiskt redan på gång. Svartjobbare, utan rättigheter, som jobbar för en tjuga i timmen som någons hemhjälp eller med rena gammeldags kroppsarbeten. Ja, detta är ju någonting vi alla känner till att det sker, men det sätts sällan i samband med energipolitiken. Jag menar att denna oroande process har med just olje- (eller egentligen energi-) brist att göra. Alla de stora imperierna före den industriella revolutionen har byggt på slavkraft, och alla imperier därefter har byggt på olja. Så vad händer när denna tar slut...?

Mänsklighetens utveckling är dock som tur är inte linjär eller statisk. Experimentet Jordbruk utgör bara några minuter av människans långa, fredliga och välartade historia. Det knappt 4500-åriga experimentet Imperium är ännu yngre, och experimentet Industri är en grisblink. Denna grisblink kan även skrivas om till måhända mer lättbegripliga: en 11 000-del, eller: 0,005 procent av vår historia som människor (om man räknar från och med Homo habilis, för omkring 2,2 miljoner år sedan). Vi kan fortfarande ändra riktning, även om riktningen just nu känns låst vid farlig klimatförändring, biologisk utarmning, ökad befolkning, minskande livsmedelstillgång, våld, krig, ofrihet och bolagisering av världen. Bra grejer har inträffat förr och de kommer att göra det igen – om vi vill.

Den grekiska demokratin är ett sådant exempel. Vid tiden för dess födelse var demokratikonceptet en genuin nyhet. Atenarna gjorde revolt mot de oligarker som styrt deras värld i flera hundra år och skapade faktiskt någonting nytt. Denna grekiska nyhet har nu hunnit bli cirka 2500 år gammal, och den har utvecklats till att även omfatta de tidigare slavarna; kvinnor och slavar.

Visserligen baserade sig grekernas samhällssystem på militär överlägsenhet och slavkraft, och vårt moderna på militär överlägsenhet och olja, men ingenting är skrivet i sten. Det finns många folkslag jorden över som levat i väldigt demokratiska samhällen – även om de inte själva kallat dem för det. Ja, om vi låter vårt intresse svepa fram över hela världen så kan vi ganska snart se att alla människans problem egentligen redan är lösta:
1: Livsmedelstillgången kan lösas: ursprungsfolk i Amazonas skapade redan för 2000 år sedan världens bördigaste jordar genom att mätta dem med kväveanrikat träkol. Vid sidan av de senaste hundra årens experimenterande med stora oljekrävande jordbruksmaskiner så har flera olika grupper – däribland Amish – fortsatt att utveckla den äldre, hästdragna, tekniken så långt att det idag går att driva relativt stora jordbruk med häst. Det finns både markdrivna förställ med kraftuttag och vändplogar med stenutlösning. Permakulturkonceptet har visat sig förmöget att dra ner på markanvändningen och föda många fler människor på en mycket mindre yta.

2: När det kommer till jämlikhetsfrågorna så har fortfarande många äldre kulturer än vår stort försprång: Spritt över hela Nordamerika fanns, långt innan européerna anlände, bruket att acceptera homosexualitet, och i förhistoriens Europa och på många andra ställen har kvinnor och män begravts i likadana gravar, vilket verkar tyda på att jämlika förhållanden rått könen emellan.

3: I många ursprungsfolks språk finns inte ord för sådana företeelser som ”ledare” eller ”krig”. Inte ens idén om ägandet är speciellt gammal. Det finns här i Sverige uppgifter om hur upprörd allmogen blev när kronan, adeln eller patronerna under renässansen och en period framöver började lägga beslag på de skogar som ditintills hade varit allas gemensamma tillgång.

För första gången i historien har vi möjlighet att ta tillvara alla dessa skiftande kunskaper, anpassa dem till lokala förhållanden, seder och bruk, och skapa det egalitära samhället som står i balans med den natur vi bara är en del av. För att detta ska vara möjligt måste vi avstå från Maktens glaspärlebelöningar och storskaliga lösningar. Människans främsta strävan är inte, som så många av de moderna ismerna hävdat, egenintresset, utan snarare strävan efter att tillhöra ett ”vi”. Om vi lämnar våra TV-familjer till förmån för de riktiga av kött och blod, lyfter blicken från våra smart phones och börjar språka med våra medpassagerare i livet... Ja, om vi använder det språk som evolutionen bistått oss med och börjar tala med varandra igen... fan vet vart det skulle kunna leda.

Johannes Söderqvist

- Artikeln publicerades i Yelah 2mars 2012

Världens problem lösta.

Människan är schysst, människan är bra. Ändå ser vår framtid så mörk ut, med gigantiska globala problem kopplade till ekologin, energin och ekonomin. Forskare, författare och förståsigpåare spår att våra samhällen kommer störta sig själva ner i en väldigt rå och osympatisk form av anarki. Att när ekonomin kollapsar till följd av de stigande energipriserna kommer "each man on his own" att bli hela lagen. Som extra krydda på det hela kommer den globala klimatförändringen att göra livet extra surt för oss alla och skapa enorma folkomflyttningar, med väpnade konflikter som följd. Jämställdhet mellan individer, kön, olika sexuella läggningar etcetera kommer att få stryka på foten...

Då är det bra att känna till att vi människor egentligen redan löst alla problem. Inte samtidigt, inte i samma samhälle eller ens på samma kontinent, men vi har bevisat att alla problem går att lösa på ett konstruktivt utjämnande sätt. De folkgrupper i Amazonasområdet som lyckades göra sina jordar bördigare och bördigare, med hjälp av träkolsanrikning, år efter år, under en period på nära 2000 år, verkar inte ha haft några problem med livsmedelsförsörjningen. Hur jämställda deras samhällen var vet vi ganska lite om, men de löste i alla fall ett av den mänskliga historiens ständigt återkommande problem. I norra Amerika har det funnit vissa stammar som inte hade någonting emot homosexualitet. Bögar och flator fick till och med skapa sina egna "lodges". Här i Europa verkar vi under förhistorien av allt att döma ha levt i väldigt jämställda samhällen: Kvinnor och män begrovs i likadana gravar, och det finns väldigt få - om ens några - riktiga bevis för våld mellan könen. När det gäller ägande och sociala klasser (som ju går att koppla till varandra) så är det i princip helt okända begrepp under större delen av vår existens som människor. Ja, till och med för alla de olika sorters människor som faktiskt existerat - utom just för den senaste lilla grisblinkens imperiebyggande Homo sapiens.

Alla problem är lösta. Det enda vi skulle behöva göra är att låta oss inspireras av alla dessa andra folk. Naturligtvis medför detta ett erkännande att vi i  det 21:a århundradet kanske inte på alla punkter är de mest upplysta varelser som någonsin levat. Det skulle medföra ett slut på klasser, kapitalism, socialism, liberalism, centrum och periferi och på vår syn av oss själva som överordnade allting annat. Men, skulle det inte kunna vara värt det?


//J.

Glöm inte att beställa ett ex. av min bok Kungen är död - leve de ofödda barnen. det är bara att gå in på mitt förlag Norlén & Slottner's hemsida.