Karlstad kommun beredd att offra miljön för nytt bostadsområde.

Karlstad kommun vill hugga ner en av kommunens finaste och mest stadsnära skogar, för att kunna bygga bostäder invid Vänern.  För att ro detta i land är man beredd att gå emot Skogsstyrelsens rekommendationer, att pressa fram kvicksilver och andra miljögifter ur marken, att göra situationen för
ålen som bor i det närliggande sjöreservatet än värre osv.
Läs mera här, i dagens NWT.

//Johannes

Representativ- v/s direkt demokrati

Politik. Ordet för tanken till snubbar i slips som reser mellan olika stora hus i olika städer och träffar andra snubbar i slips. Ja, kanske för ordet oss i tanken vidare till valkampanjerna, där våra framtida representanter förhoppningsfullt möter folket på gator och torg. Vi tänker på att lägga lappen i lådan. Vi tänker på val. På demokrati. Men är detta verkligen demokrati? Många är de tänkare, både från höger och vänster – och en hel del från ingenstanshållet – som har hävdat att det inte är så. Men ytterligare en fråga orkar av egen kraft pysa upp till ytan, nu när vi har gläntat på locket: Är detta ens politik?

Jo, om man med ordet politik avser dess ordagranna betydelse – statskonst – så pysslar självklart snubbarna i slips med detta. Men låt oss då istället begrunda innebörden i det gamla talesättet ”allt är politik”. Här blir plötsligt ordets ursprungsbetydelse irrelevant, eftersom dina och mina privata funderingar och ageranden i vardagslivet inte rimligtvis kan betecknas som statskonst hur politiska de än är.

Men varför förhåller det sig egentligen så? Varför är inte våra vardagliga angelägenheter politik i ordets rätta bemärkelse. Eller uttryckt såhär: Varför är inte dina tankar och beslut statskonst? Svaret är följdriktigt enkelt: Helt enkelt på grund av att staten inte är demokratisk. För om den vore det så skulle ju dina angelägenheter vara statskonster eftersom du är folket.

Demokrati har blivit liktydigt med att folket vart fjärde år avsäger sig sin makt och ger bort den till bäraren av den slips som utstrålade mest myndighet. Politiken å sin sida har kommit att avse det ”krig” de olika partierna sinsemellan utkämpar om att få tillhandahålla denna makt som vi gett upp.  Det är en myt att våra partier skulle vara framvuxna direkt ur folkdjupen och därför motsvara verkliga intressegrupperingar där nere. Vårt representativa system med politiska partier är snarare ett grovt och vårdslöst kompromissande med själva begreppet demokrati. I själva verket är vi avskiljda från politiken av en hög mur av professionalism som reser sig mellan oss och statsmännen. Maktens första och främsta uppgift är nu som alltid att konsolidera sig själv, och därför är det av vitalt intresse för den att snarare kontrollera än inkludera folket.

Sagan om den moderna politikens utveckling lyder ungefär såhär: ”Förr var vi förtryckta och hade ingenting att säga till om, men idag har folket tagit makten.” I verkligheten har fler människor nu för tiden mindre att säga till om än de hade under t.ex. medeltiden då trots allt samhället på den tiden var mycket mer lokalbaserat, och en långt större mängd beslut som rörde människors liv och vardag fattades på plats än idag. När furstarnas och så småningom de framväxande nationalstaternas grepp om folket hårdnade alltmer, växte också, som ett folkligt svar på detta, kravet på demokrati. På en del platser på jorden började en del förutseende makthavare använda detta begrepp som rekvisita. Dessa kom till slut att genomföra en genial kupp i vilken de bytte ut Härskarens mytologiska betydelse från ”Kung av guds nåde” till ”folkets representant”.  Same shit, diffrent wrapping. Visst vi lever i ett välfärdssamhälle som garanterar oss en hel massa privilegier, ja egentligen allt vi kan önska oss - utom makt. Staten har idag mycket större makt över oss än någonsin kyrkan eller kungen hade, och det anmärkningsvärda är att detta har tillåtits ske nästan helt utan folkliga protester.

Att fösas ihop som valboskap vart fjärde år och ge sin röst till den som smickrar och lockas bäst är inte att vara del i en demokrati i ordets rätta bemärkelse, det är (för att parafrasera Thoreau) inget mer än att uttrycka en svag önskan om att man skulle vilja se en utveckling i en viss riktning. Ändå är denna klena idé som är rösträtten kronan på hela den västerländska medborgarskapstanken. En annan rättighet som följer på medborgarskap är att passivt få utnyttja statliga tjänster som sjukvård och skola. Denna rättighet hänger samman med den medborgerliga plikten att betala skatt. Utöver dessa två rättigheter och skatteplikten så förvisas medborgaren till konsumtion i skiftande former. Jag är en köttbit, en skattebetalarkomponent, lösryckt ur mitt sammanhang, alienerad från naturen och andra människor. Verkligt deltagande medborgarskap är i princip utplånat.

Nu till det positiva. Hur hårt Maktens grepp än varit kring människolivet under perioder i historien så har individer och grupper alltid hittat på sätt att slingra sig ut. Den kod finns inte, kommer aldrig att finnas, som inte hackers kommer knäcka. Direkt demokrati är så gammalt och välbelagt inom vår arts släkte att det kanske till och med kan utgöra en del av vårt naturliga beteende. I alla diktaturer har det funnits hemliga demokratirörelser som jobbat för att ”knäcka koden”. 

Thomas Hobbes och andra filosofers bestående negativa intryck på vår kultur har varit att förse oss med en dyster bild av vår äldsta historia; att människans ursprungstillstånd var ett ”allas krig mot alla”. Han försökte legitimera sitt filosofiska system genom att smutskasta ”urtillståndet”. Men i sanningens namn visste inte Hobbes ett skit om hur vårt kringflackande liv som samlare-jägare tett sig. Idag vet vi däremot att mellanmänskligt våld, ojämlikhet och förtryck alla tre är företeelser som snarare hör Civilisationen till än samlarlivet.   

Samarbete är vårt kännetecken, och också anledningen till att vi kunnat anpassa oss till så skiftande klimat- och miljötyper. Ja, samarbetet och allovården har antagligen funnits med oss sedan innan homo blev sapiens. Samarbetet har t.ex. krävt den stora hjärnan, inte tvärtom. För att detta samarbete skulle kunna fungera har vi också utvecklat en förmåga att inom gruppen läsa av varandra, att förstå vad vi säger med hela kroppen, inte bara med munnen. Vi vill att det ska vara jämlikt och hatar när någon tränger sig före eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. Politik - i betydelsen att man ständigt arbetat på att underlätta den mellanmänskliga kontakten - har därför varit viktigt inom alla mänskliga sammanslutningar, kanske t.o.m. på sitt sätt så långt tillbaka som innan vi utvecklade språket. Är det i själva verket denna ”politik” som drivit utvecklingen av vår art?

Viktigast av allt är kanske att komma ihåg att ”den mänskliga naturen” inte är tvingande: Om någon art har visat att det är möjligt att avvika från sitt ursprungliga beteende och ändå leva ett hyggligt liv så är den arten människan. I skiftande samhällen, på olika kontinenter och under olika historiska tidsepoker har vi bevisat att vi, på gott och ont, kan tänka oss att acceptera både den ena och den andra sociala konstruktionen för att få samarbetet inom gruppen att fungera väl. Det har funnits såväl aggressiva och ojämlika nomadgrupper som helt fredliga och egalitära jordbrukarsamhällen. Stamsamhällen som visat homosexuella och andra ”avvikare” all respekt och civilisationer som inte gjort det. Det har funnits både sminkade män och krigarkvinnor. Allt är möjligt, även jämlika mindre samhällen med direkt demokrati.

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.

Systemförändring inifrån = lögn.

Ibland hör man folk hävda att det bästa man kan göra är att bara bry sig om sig själv och de som står en närmast. "Vi kan ändå inte påverka det som händer i den stora världen" - typ. För mig framstår detta som en uppgiven inställning. Som ett bevis på att Makten inte bara segrat i det materiella utan även över dessa personers medvetande. Börjar man granska historien så visar det sig dessutom ganska snabbt att påståendet är felaktigt. Man kan påverka!

Många av våra fri- och rättigheter tas idag som så självklara att vi inte tänker på att det var aktivister som gav oss dem. Ja, faktiskt så har de allra flesta av de reformer som vi betraktat som goda kommit från någon helt annanstans än från Maktens hallar.
Demokratin skulle t.ex. inte ha varit vad den är om det inte varit för att aktivister år efter år brutit mot gällande lagar och förordningar. Fram till mitten av 1800-talet var det, för att bara nämna ett exempel, inte tillåtet för allmogen att mötas och diskutera under ordnade förhållanden. Att vi till slut fick "mötesfriheten" var inte beroende på ett plötsligt filantropiskt utfall från Maktens sida, det var de små religiösa och politiska gruppernas förtjänst, de som vägrat låta bli.
Kvinnans lika rättigheter är ett annat exempel på att aktivism visst fungerar - ja att den fungerar bättre, mycket bättre, än att foga sig i det rådande systemets regler och försöka åstadkomma en "förändring inifrån". 

Andra exempel kan radas på varandra: Många av de forna kolonierna i Afrika och på andra ställen skulle fortfarande vara europeiska besittningar. Sydafrika skulle fortfarande praktisera apartheid. Vi skulle knappast ha någon form av miljölagstiftning.Torsken skulle nu vara definitivt slut i Östersjön...

I det lilla kan nämnas att jag och min sambo vid flera tillfällen lyckats skydda avverkningsanmälda skogar med höga naturvärden. I den strävan har vi använt oss av flera olika redskap: inventeringar av biodiversiteten, insändare, fått folk att skriva protestbrev till berörda myndigheter etcetera.
Ja, faktum är att våra politiker i vissa avseenden knappast är något mer än barometrar som försöker navigera mellan kapitalintresset och aktivisternas påtryckningar, samtidigt som de med diverse statistiska mätningar ständigt försöker ta reda på vad medelklassen tycker. Och vilka är då medelklassen? Jo, det är den stora uppgivna, besegrade gruppen som säger: "Vi kan ändå inte påverka det som händer i den stora världen."


Mvh:
Johannes - von Oben - Söderqvist

Krossa demokratin - hjälp ekonomin.

Västvärlden sjunker. Med den sjunker också våra ideal, både de skadliga och de positiva. Efterhand som det ekonomiska läget i Europa försämras, försitter ledarna för våra västliga "demokratier" chansen till verkliga reformer fångna som de (och vi) är i den globala frihandelsmarknadens avtalsnät.

I Grekland och Italien tas det i med hårdhandskarna. Det internationella ekonomiska samfundet förvägrar dess folk sådana demokratiska rättigheter som folkomröstningar och folkvalda ledare. Och frågan är om vi - fotfolket i det övriga Europa - är så mycket bättre. "Greker och italienare, det vet man väl hur de är! De går i pension vid trettiofem och sen sitter de bara på röven och surplar rödvin."
Ingen verkar ta hänsyn till att grekernas månadslöner är lägre än våra, just för att staten ska ha råd med att finansiera den så omtalade 13:e månadslönen. 
Egentligen förstår vi nog alla att den ekonomiska krisen har fler parametrar än vissas pensionsålder, men det känns bättre att förklara det hela så. Enkelt och greit! Kan det, om så än bara tillfälligt, "rädda ekonomin" så är det ju något vi måste ställa oss bakom, eller hur?

Vad vi emellertid verkar glömma bort är att ekonomin, som ju sägs vara till för att rädda vårt påstått humanistiskt överlägsna system, just nu äter upp de humanistiska fördelarna med samma system. För att rädda demokratin måste vi rädda ekonomin - även om priset blir att demokratin upphör.

Vi borde lyssna mer på demonstranterna på Syntagmatorget. De är inte alla enbart där för att skapa kaos. Visst finns där fundamentalistiska kommunister osv. det råder det knappast någon tvekan om, men en stor del av Greklands befolkning är synnerligen välutbildad. Bland demonstranterna finns akademiker och tänkande människor av alla slag. Individer med egna idéer och egna lösningar. Människor som är beredda att göra vissa uppoffringar i fråga om pryl- och upplevelsekonsumtionism om de bara kan skapa ett mer jämlikt, lokalbaserat och demokratiskt samhälle. Down shifters.

Men demokrati för dem är det samma som att krisen sprider sig till oss, och det vill vi inte veta av. Att sedan krisen i vilket fall som helst kommer att sprida sig hit, när lapptäcket förr eller senare definitivt spricker i sina sömmar, det skiter vi i. Bara vi kan få fortsätta att se på Let's Dance en vecka till, bara vi kan köpa chips imorgon också, bara jag kan ta en slurk ur min bag in box ikväll.

Mvh:
Johannes

PS: Nu ska jag dra på Värmländska bokmässan på museet i Karlstad och signera böcker. Välkomna dit!

VÄRLDENS CANCER

   Städerna, världens metropoler - New York, Stockholm, Arvika - har alla en sak gemensamt; de är Jordens cancer. Det omkringliggande landskapet förser dem med allt de behöver för att leva och själva växer de hela tiden i omfattning och gör behovet av en högavkastande landsbygd större och större för varje dag som går. Olja, ved, säd och andra varor… allt stuvas in i lastbilar och skeppas in till centrum. Staden tjänar nämligen stora pengar på att omvandla fina råvaror till mindre fina produkter och sälja det dyrare. Ja, man skulle faktiskt kunna säga att det är det som är en stad.

   I staden omvandlas allting. Oljan och veden blir till aska och koldioxid som sprids för vinden och matvarorna har, efter att ha tagit vägen via våra matsmältningsorgan, snart hamnat i reningsverket. Både koldioxiden och rötslammet kommer strax också tillbaka till landsbygden, co2'n eftersom den rör sig med vindarna och rötslammet eftersom politikerna inne i staden har svårt att bli av med detta ganska giftiga avfall (som innehåller bl.a. bly, kvicksilver och kadmium). På vissa platser och under vissa perioder har det varit lagligt och sen olagligt, igen lagligt och sen olagligt att sprida rötslam från reningsverk på t.ex. åkermark, men hur vi än vänder och vrider på frågan så läcker alla gifterna (och numera även hormonerna, läkemedelsrester och en del icke nedbrytbara sockerarter) ut i naturen – något som på sikt naturligtvis även påverkar oss människor som lever i den.

 
   Processen när ordnad energi (som t.ex. ett vedträ) omvandlas till kaos (co2 i vinden) benämns inom fysiken entropi. Det är en helt vardaglig, universal process som sker hela tiden runt omkring oss; gamla stubbar som ruttnar, stjärnorna som brinner upp, varelser som dör och bryts ned. Inget konstigt. Problemet nu är att graden av entropi inom många områden är större än graden av återbildande. Våra städer suger in väldiga mängder undervärderad, ordnad energi från periferin och exporterar tillbaka entropi.

   Kol, gas och olja är alla från början solljus (solljus är kaos, alltså entropi) som växterna lyckats binda och ordna som molekyler. När sen växterna, och andra varelser som lever av dessa, dött har de under tryck nere i Jordens kamrar bildat en ännu högre form av ordnad energi - de fossila bränslena. Våra metropoler omvandlar just nu, på en grisblink, all denna väldiga energi till entropi. Hundratals miljoner år lagrad solenergi har förstörts entropierats och släppts ut i atmosfären, bara sedan 1980. Det tål att tänka på.

   Inte nog med det, vi använder också denna energi till att öka all annan avkastning från skog och mark så att vi får ännu mer energi att tillgå. Priset blir emellertid högt. Växthuseffekten ska jag inte gå in på idag. Alla känner redan till den och vet tillräckligt om den för att fatta att den hänger samman med entropi-processen. Men det finns andra problem: Våra åkrar förvandlas gradvis från bördiga jordar, fulla av näringsämnen till substrat vars enda funktion snart är att hålla fast det groende sädeskornet vid marken medans vi öser på med konstgödning och bekämpningsmedel – produkter vilka i sin tur också är framställda av fossila bränslen som olja och naturgas. Ja, jag tror ni förstår så jag ska inte mala på om detta längre nu.

   Lösningen? Enkel: Bo inte i staden. Bo på landet. Odla din egen mat. Skapa ett slutet system där den mat du får fram stannar i ditt närområde och återvandlas till näring som du kan ge tillbaka till den Jord du från början fick den av.

   Men, säger en del då, det finns inga färdiga mallar. Samhället måste ändra sig först, jag kan inte göra allt det här själv.

   De här argumenten har vi nog alla hört både en och fem gånger. Men nu är det nog så att historiskt sett har stora samhällsomvälvande förändringar aldrig kommit inifrån systemet självt. Ska vi vänta på statens lösning kommer vi att få vänta länge! Den goda – och förhoppningsvis inspirerande – nyheten är att förändringen alltid kommit från gräsrötterna, från folk som du och jag. De stora historiska samhällsomvandlingar som lett till att människor fått det bättre har aldrig varit våra ledares konstruktioner. Männen i Athen tog makten från sina aristokrater och skapade sin proto-demokrati, precis som en översvämmande stor folkrörelse tog makten och gav sig själv rösträtt här i Sverige i början av 1900-talet. Ingenting kommer alltså att hända förrän vi bestämmer oss för det. Eller ännu enklare uttryckt: Mitt liv blev bättre först när jag bestämde mig för det.

//Johannes

(De faktamässiga uppgifterna om ”civilisationens termodynamik” – entropiresonemanget -  kommer från professor Alf Hornborgs böcker The Power of the Machine och Myten om Maskinen.)

PS: För den intresserade så kan jag upplysningsvis nämna att min bok, Kungen är död – leve de ofödda barnen, kommer ut nu i höst.