måndag 18 juni 2012

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar