torsdag 2 januari 2014

Fascismens estetik


Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen den 29/12 - 13.

Fascismen är den enda ideologin som åtagit sig uppgiften att fullt ut försöka förena estetik och ideologi (politik) och skapa en syntes. Här står de andra politiska rörelserna – till och med yttersta vänstern – handfallna, och ultranationalisterna skjuter i öppet mål.
Världen är en krånglig plats. Inte att undra på då den ju innehåller allt. Politik kan ur en synvinkel ses som en strävan efter att, utifrån vissa givna förutsättningar som t.ex. naturlagarna, försöka kontrollera världen. Det är en vilja att styra in alla världens olika strömmar i en bestämd och för människan (eller en viss grupp människor) gynnsam riktning. Till politikerns uppdrag hör också att för väljarna försöka förklara hur detta ska låta sig göras. Liberaler försöker alltså förklara hur världens strömmar ska styras så att var och en kan uppnå en så hög nivå av individuell frihet som möjligt; socialister vill att alla ska inse fördelarna med ett gemensamt brukande, medan de klassiskt konservativa inte alls vill att vi ska fundera på fördelning – av bildning, hyfs och kunskap om de gemensamma traditionerna kommer också trygghet och stabilitet. Under senare år har även tillkommit de gröna rörelserna vilka med varierande resultat försökt sammansmälta liberalismens individualism och socialismens gemensamhetstanke med senare årtiondens vetenskapliga rön om planetens begränsningar.
Gemensamt för dem alla är att detta, att förklara världen, inte är ett lätt jobb. Livet är orättvist, hårt för många och naturens begränsningar är en nagel i ögat på den västerländska drömmen om ”det eviga framsteget”. Det har visat sig bli svårare och svårare att enkelt formulera både problembild och lösningar. I början av 1900-talet kunde vänstern som vid den tiden var splittrad i allt från anarkister, syndikalister, kommunister och socialdemokrater ändå erbjuda den rådville medborgaren en någorlunda samlad utopisk framtidsvision: En värld av jämlika medborgare i ett klasslöst samhälle. På de flesta ställen gjorde detta att en majoritet samlades i eller röstade på det vänsteralternativ som framstod som minst extremt – de socialdemokratiska partierna.
Om den politiska arenan var schatterad och svår att greppa under det tidiga 1900-talet så är det ingenting mot idag. Låt oss ta socialdemokratin som ett exempel på de problem som uppstått: Denna den mest vanliga och vidast accepterade formen av socialism har på ett avgörande sätt varit med och skapat den moderna breda medelklassen. Men över tid kände sig inte längre människorna i denna nya och mycket stora socialgrupp befryndade med socialdemokratins ideal, vilka tydligt stammar från ett arbetarperspektiv. Väljarkåren har blivit bourgeoisie, och som sådan hyser den främst borgerliga värderingar. Det tunga val dagens socialdemokrati står inför är alltså att antingen stå fast vid sina ideal, men tyna bort, eller att bli mer blå – men i en sådan maklig takt att man hela tiden hinner med att måla över detta med rödfärg.
De flesta av världens länder sitter dessutom fast i någon form av frihandelsavtal, är medlemmar i överstatliga unioner och är sammanflätade med det väldiga globala penga- och handelsnätverk som på många sätt gör ideologi som sådan överflödig. Det är extremt svårt att presentera en trovärdig ideologiskt driven framtidsvision. Detta gäller för alla icke-extremistiska partier, inte bara för socialdemokratin. ”Utopiernas tid”, är som så många före mig har sagt, ”över”.
Det är på det här spelbrädet som ny-fascismen kliver in. Mitt i den gråa politiska röran står en aktör med ett tydligt formulerat problem, lika tydliga lösningar på detsamma, och ett ideologiskt mål som glänser som ett julkort av blanklackat papper. De ultranationalistiska rörelserna utgör ett praktexempel på klassisk marknadsföringsteknik. Man presenterar i ena andhämtningen ett hot för att i nästa visa på lösningen. Ni vet: ”Smutsiga kläder? Använd tvättmedlet X.” Eller: ”Halkiga vägbanor? Köp dubbdäck från Y.” Men medan dubbdäckstillverkare enbart erbjuder lösningar för en enda sorts problem så försäkrar ny-fascisterna att snart sagt allting går att fixa med en enda åtgärd. Det är ungefär som om tvättmedelsfabrikanten skulle påstå att även bilkörningen blev säkrare av fläckfria kläder. Ny-fascismens standardlösning heter Ut med invandrarna: ”Dåliga pensioner? Ut med invandrarna!”, ”Arbetslösheten? Ut med invandrarna!” Eller: ”Klimatförändringen? Ut med invandrarna!”.
Men om ett allmänt hot och en lösning på detta är betydelsefulla faktorer för att rörelser som dessa ska nå ut så är målet, framtidsutopin, ännu mer grundläggande. Hitler formulerade sig aldrig enbart i termer av: ”Judarna är farliga. Bort med dem. Punkt.” Viktigast var den alltigenom romantiserade bilden av framtidens Storgermanien som vi kan se på propagandaaffischer eller nazistisk konst från 30-talet: Solnedgångsförgyllda fält fyllda av slåtterkarlar och nyskördade sädeskärvar; halmtaksbeklädda korsvirkesbyar där starka blonda män med uppkavlade skjortärmar ses hjälpa unga vackra fruktbara hustrur med något ruralt göromål; eller varför inte modellen av framtidens Berlin (Germania) med sina enorma marmorbyggnader och paradgator.
20- och 30-talets fascism blev inte en massrörelse för att den predikade mörker, förstörelse och död, utan tvärtom för att den förmådde förmedla en känsla av att de (och enbart de) såg ljuset. Kort sagt: estetiken har för nationalister och fascister alltid varit ett medel för att uppnå deras mål. Den har varit minst lika viktigt som ideologin själv. Ja, när det gäller just ultranationalismen kan man säga att ideologin i sig är estetik. Extasen kommer före tanken.
Vi är vana vid det omvända upplägget: Liberalismen eller socialismen grundläggs som intellektuella konstruktioner, därefter skapar propagandamakare bilder och stämningar som utgår från ideologin. Kommunismen som idé finns t.ex. fortfarande kvar även om man tar bort stjärnan, rödfärgen, Che Guevara och affischerna med arbetaremotiv. Den är i likhet med de andra klassiska ideologierna en främst filosofisk konstruktion. Fascismen å andra sidan utgår ifrån estetiken som ett ideal. D.v.s. medan andra politiska riktningar använder sig av bilder, musik, berättelser och vad det nu vara månde för att lyfta fram och på ett enklare sätt förklara sina kärntankar, så är fascismen sina bilder, sin musik och sina myter. Ett ariskt rent Europa fritt från judar eller ett kulturellt homogent Europa utan muslimska inslag är båda först och främst skruvade estetiska ideal. Det är en viss färgskala framför en annan, ett tonspråk, specifika smaker och dofter.
Till en början bemöttes ofta de tidiga fascisterna med hån just på grund av sina gränslösa framtidsvisioner. Knappt någon trodde väl år 1919 att den nygrundade fascistiska rörelsen under ledning av Benito Mussolini inom mindre än tre år skulle bilda regering i Italien. Men de politiska motståndarnas skratt förbyttes i regel snabbt i fruktan när väl fascisterna började leverera. 1923 skrattade man inte längre åt Mussolinis prat om ett nytt romerskt rike; han hade ju redan gjort det omöjliga, så varför skulle han inte kunna lyckas även med detta?
De nazistiska rikspartidagarna i Nürnberg var en uppvisning i politisk estetik. När folk med sina egna ögon kunde se Alberts Speers monumentalarkitektur och de nattliga fackeltågen och därtill höra Wagners musik ackompanjera det hela verkade inte längre Storgermanien så avlägset. För bara några år sedan hade Tyskland varit ett land i upplösning. Nu paraderade under minutiöst ordnade former hundratusentals tyskar tillsammans.
Det hjälper inte oss demokrater ett skvatt att våra dagars ultranationalisters propaganda är manipulativ och felaktig ”om dess skapare kan utgå ifrån att publiken nu som på 30-talet likställer skönhet med sanning”. (FOTNOT 1.) Vi kan helt enkelt inte bemöta estetik med argument. Det är två helt väsensskilda företeelser. Det omvända förhållningssättet däremot har – åtminstone historiskt sett – visat sig fungera ganska bra. Man kanske t.o.m. skulle kunna våga sig på att sammanfatta det hela med den gamla välkända sentensen ”En bild säger mer än tusen ord”.
Tilltalas ens estetiska sida av de bilder som växer fram för ens inre syn av ny-fascisternas moderniserade heimat-retorik så är risken ganska stor att man väljer bort mer resonerande alternativ. Inom ultranationalismen är folket självt den perfekta bilden, förkroppsligandet av den estetik man förmedlar. Hur mycket mer lockande är det inte att låta sig uppslukas av en sådan extatisk och glädjestrålande, ljus rörelse – som dessutom parallellt tillåter utlopp för och inte skuldbelägger aggressiva känslor – än att sätta sig ner och lyssna på en för många människor dyngtråkig debatt eller filosofisk diskussion.
Naturligtvis är alla rörelser, inte enbart ultranationalismen, bärare av en sorts kärnberättelser som har sina bilder, men dessa är hos de mindre extrema partierna idag ganska grumliga. Få, om några, nutida socialister ser framför sig samma tydliga bilder av stolta arbetare i kollektiv som 20- och 30-talsmänniskorna gjorde. Inte ens Europas gröna partier - vilka har en så tydlig hotbild i form av klimatförändringar och utarmning av den biologiska mångfalden att arbeta med - lyckas förmedla en riktigt tydlig framtidsvision. I bilder talat så förknippar nog ”vanligt folk” snarare de gröna rörelserna med domedag och undergång – och sådant lockar knappast den breda medelklassen.
Återfödelsen är ett ständigt återkommande fenomen inom snart sagt alla fundamentalistiska rörelser. Professorn i modern historia vid Oxford University Roger Griffin definierar fascismen så här: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” (FOTNOT 2.)
På den här punkten uppvisar fascismen många likheter med religionerna. Nya religiösa strömningar utgår t.ex. så gott som alltid ifrån en mytisk ”ursprunglig andlighet” till vilken just de hittat en karta. Följer man bara denna kommer man att få uppleva en sorts återfödelse.
På samma sätt förhåller det sig med ny-fascisterna och ”nationens återfödelse”. Problemet med de ”fornstora dagar” man drömmer om är förstås att de aldrig existerat – i alla fall inte om man ser det ur den lilla människans perspektiv. Gustav II Adolf kanske på sin höjds dagar personligen upplevde en viss ”storhet” - vem vet – men det gällde knappast för hans soldater (av vilka de flesta f.ö. inte ens var svenskar) som dog under fruktansvärda umbäranden i sjukdomar eller på något av 30-åriga krigets många slagfält.
Nu utgör inte de gamla svenska krigarkungarna (längre) självklara inslag i Sverigedemokraternas propagandaapparat. Man har på senare år i stort sett helt övergivit dessa bilder till förmån för en sorts bullerby-scenografi, där små blonda pojkar och flickor går på fisketur med metspöet och fikakorgen i högsta hugg längs någon gärdesgårdsbeklädd grusväg (allt under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”), eller där en vacker kvinna, framför en fond av svensk sensommaräng, lyfter upp och pussar en söt bebis med hemvirkad luva (paroll: ”En röst för tro och tradition”.). Sett till sin helhet verkar den samtida breda svenska ultranationalismen i sin estetik försöka para Astrid Lindgren med någon sorts bild av det gamla folkhemmet. I alla avseenden vill man tillbaka till ett ”då” som anses bättre än nuet.
Sverigedemokraternas och deras estetiska retorik faller enligt professor Griffins definition (”ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”) ganska självklart in under begreppet fascism.
På näst sista sidan i sin bok Älskade fascism skriver Henrik Arnstad om hur den på trygghet och optimism svältfödda nutidsmänniskan kan komma att lockas av ultranationalismen: ”Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med 'de andra', vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar?” […] ”Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.” (FOTNOT 3)
Här är ett citat från en av vårt lands många ultranationalistiska bloggar (nyskapande.com). Bedöm själva. Är det estetik eller ideologi? Är det bådadera? Hur bemöter vi det här?
”Vår strävan består inte endast av vissa reformer som ska genomföras. Det handlar om något betydligt djupare. Vi vill väcka den nordiska folksjälen som så länge slumrat – vi vill väcka Wotan inom oss. Inspirerade av hur psykologen Carl Gustav Jung såg Wotan som en manifestation av den germanske anden, ser vi framför oss en norrön renässans som väcker vår livsglädje, folkgemenskap och erövringslystnad.” (FOTNOT 4.)
Lika lite som man kan bota unga nynazister enbart med eviga auschwitzföreläsningar så kan man omvända Sverigedemokraternas väljare med flyktingstatistik och rationella argument. Människor hungrar efter något mer. Något som den reguljära politiken inte längre förmår ge dem. Liberalerna hade sin franska revolution, som under långliga tider kunde tjäna som en bild av det nya, vackra, jämställda. Socialdemokraterna skapade den bild av folkhemmet som fascisterna idag använder sig av. Under nästan hela 1900-talet kommunicerades den socialdemokratiska tanken till allmänheten som bilden av att man ville bygga ett helt nytt sorts samhälle. De gröna hade också de under sina första år en hyggligt tydlig bild av vilken sorts framtid man ville se. Sol- och vinddrivna stadsdels- och bygemenskaper med mängder av småföretag och en hög grad av självförsörjning. Men då denna bild ansågs vara osannolikt naiv och bemöttes med hån av de politiska motståndarna och pressen inordnade man sig ganska snart i de grå leden.
Alla dessa rörelser har haft sina bilder. Ibland har de t.o.m. i likhet med fascisterna lyckats skapa en syntes mellan tanke och skönhet – med den enda skillnaden att tanken kommit först. Man kan inte snacka tillväxt och hur duktig eller dålig det ena eller andra laget varit på att balansera statsbudgeten och förvänta sig euforiska åhörarskaror.
Speciellt problematiskt blir det när man tänker på att inga gängse politiska åtgärder längre verkar hjälpa, på allvar. Alldeles oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur så minskar ju inte arbetslösheten nämnvärt; reallönerna har antingen stått still eller minskat under åtminstone 40 års tid; miljösituationen blir bara värre dag för dag och det politiska systemet visar med all önskvärd tydlighet hur oförmöget det är att hantera situationen. Folk röstar inte längre för en bättre framtid, de röstar för att minimera den skada de troligtvis kommer råka ut för i vilket fall som helst. Fascismens enkla lösningar och ljusa framtid ter sig bevisligen i detta sammanhang ytterst lockande för somliga väljare.
Och på ett sätt – ett enda – har de kanske rätt. Det kanske verkligen behövs en syntes mellan tanke och skönhet, ideologi och estetik. Inte deras. Många andra.
Vi är människor, inte maskiner. Vi vill inte finnas till bara för att bidra till tillväxten, som ska betala för sjukvården, som gör att vi orkar fortsätta bidra till tillväxten. Barn vill sannolikt inte gå i en korvstopparskola vars främsta syfte inte alls är att lära dem kritiskt tänkande utan att pressa i dem så mycket svenska, engelska och matte att de kan komma in på lämpligt universitet, varifrån de sedan kan kliva rakt ut i tillväxtbidragandet.
Vi är människor. Vi vill jobba med någonting meningsfullt, som har en anknytning till oss själva. Vi vill vara med våra barn. Vi vill dela livet med släkt, vänner, grannar och nytillkomna bekantskaper. Vi är också djur, och som sådana kan vi inte iaktta det ekosystem som vi är en del av trasas sönder bit för bit utan att vi börjar tappa hoppet och tron.
Vi är varelser som eftersträvar lycka, och vi behöver bilder av att denna strävan faktiskt är möjlig.

-- J - Johannes Söderqvist

Fotnötter

1: Samhället som teater, Karlsson, Ruth, 1983, sid 18.
2: Älskade fascism, Arnstad 2013, sid 391.
3: Ibid, sid 398.
4: Jag har försökt ta reda på om bloggen Nyskapande är knuten till något politiskt parti. De enda antydningar till kopplingar jag funnit var en tråd på Flashback där det påstås att domänen är registrerad av en person med anknytning till Sverigedemokraterna. Av innehållet kan man i alla avseenden sluta sig till att skribenten (skribenterna?) gillar vissa av SD:s politiker.



 * * *

Om du diggade den här artikeln eller något annat jag skrivit så kan du alltid trycka på prenumerationsknappen i spalten till höger. :-)
Mvh: J.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar