Recensionen först publicerad i Fria Tidningar.

Redan i den första sidans första mening i den nyligen utkomna Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk formuleras huvudproblemet: ”Den ekonomiska lönsamheten i svenskt skogsbruk sjunker samtidigt som den ekologiska mångfalden minskar”.

Grundprinciperna som presenteras är enkla, och borde egentligen vara självklara för var och en som brukar skog: Människan kan inte producera skog, bara skogen själv klarar detta, desto mindre vi stör den i dess arbete desto bättre är det – för oss båda. Det är därefter som det blir lite trixigare. Man måste helt enkelt lära sig att tänka rätt, att ”tänka skog”. I samma stund man bryter med tanken på att genom plantering, röjning och gallring tvinga fram en monokultur av likåldrigt virke – en åker - och istället börjar intressera sig för Skog, ja då försvinner också alla enkla lösningar på de komplexa situationer skogsbrukaren möter i sin vardag.

För vart börjar egentligen skogen, undrar författarna? De flesta av oss kanske associerar ordet med en samling träd, men så enkelt är det inte. ”Den verkliga nyckeln till det vi kallar skog finns [...] dold i skogsmarken, i jorden: svamparna!” Utan samarbetet mellan växternas rötter och svamparnas trådar (en symbios kallad mykorrhiza) skulle kanske inte ens skogen som sådan ha etablerat sig på vår subkontinent efter inlandsisens tillbakadragande.

Varje enkel schablon som syftar till att ta fram en modell för ett svenskt skogsbruk är dömd att leda till ekologisk såväl som ekonomisk katastrof. Det handlar helt enkelt om varje träd, om jordmån, om väder och vind. Varje valsituation är unik. Detta är vackert och som det ska vara.

Bland det negativa som kan sägas om boken är att den ibland känns något hastigt hopkommen. Bildernas upplösning är låg, någon bildtext verkar ha hamnat fel. Boken är finansierad via s.k. ”crowd funding”, och kanske kan bristande medel utgöra en del av förklaringen till detta. Men sådana enkla fel som att fingrarna sluntit på tangenterna borde man hur som helst kunnat undvika med bara ytterligare en korrekturläsning.

Inget av detta påverkar dock själva innehållet i någon nämnvärd utsträckning. Boken är en omistlig kunskapskälla för den medvetne skogsbrukaren – ja, såvitt jag vet den enda källan till naturnära skogsbruk som utkommit på svenska för den som inte är inne på forskarrapporter. Jag vet i alla fall att jag kommer att ha mitt exemplar liggandes nära till hands i fikalådan på min fyrhjuling.

• Johannes Söderqvist

Fakta: Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk.

Förf: Martin Jentzen, Erik Kullgren, Eva-Lotta Hultén.

Visto förlag, 2014.

Dör innan mig.

”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar åt våra barn och barnbarn.”

Ursäkta men det är ett sån jävla uttjatad skitfras. Jag är född 1976. Lever jag till 2050-talet kommer jag att (i väldigt selektivt urval) ha överlevt: orangutangerna, gorillorna, schimpanserna, bonoboerna (alltså alla våra egna närmaste släktingar), fjällrävarna, lejonen, blåvalarna, sjölejonen, hasselmössen, tigrarna, leoparderna, elefanterna, saolorna, de blåfenade tonfiskarna, de asiatiska geparderna, tornugglorna, fjällgässen (Akka ni vet), siklöjorna, torskarna, jätteibisarna, nyckelpigespindlarna, de rosa delfinerna (och en massa andra delfiner), kvastfeningarna, de kinesiska alligatorerna, de vilda kamelerna, de iberiska lokatterna, tapirerna, de afrikanska vildhundarna, läppbjörnarna … Läppbjörnarna ja. När barnen frågar vilken sorts björn Baloo är så får vi lov att berätta att han var en läppjörn.

Jag hatar hela tankefiguren ”Världen som vi ska lämna åt våra barnbarn”. Den betjänar enbart förfrämligandet. Som om det ännu fanns tid. Som om inte den viktigaste kampen stod nu. Som om inte alla dessa arters försvinnande var en förlust också för oss nu levande. För oss.

Hur som helst: dvärgvattenbufflarna, lemurerna, koalorna, girafferna, de europeiska och asiatiska gamarna, myrkottarna, jättesköldpaddorna (nej förresten, de dog ju ut härom året), de västliga svarta noshörningarna (ja visst ja, det gjorde ju de också). Förresten: under år 2015 förväntas bland annat vaquitorna, Hainan gibbonerna och de nordliga vita noshörningarna förklaras glida ur vårt grepp. Först av alla i år kanske blir den lilla grodan Ecnomiohyla rabborum, den sista av dem lever på Atlantas botaniska trädgård. Det kan man kalla att vara ensam.

Bara i Sverige hotas för närvarande drygt 4000 arter. Grovt räknat lever lite mindre än hälften av dem i vattnen som omger den skandinaviska subkontinenten och den andra dryga halvan i skogarna som bekläder densamma. Övergödning, gifter och skogsbruk.

Vem vill du vara? Vill du gå omkring och ”tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barn och barnbarn”, eller vill du vara den som gjorde någonting? Nu?  

//Johannes Söderqvist

Texten först publicerad i Landets Fria Tidning.

Boksläpp!!!

Hurra! Idag kom min senaste bok ut. Eller nja ... inte bara min bok. Det är en antologi med en mängd olika artikelförfattare, men som jag fick äran att skriva efterordet till (Dessutom har jag och Martin Jentzen tillsammans skrivit ett kapitel om hur ett naturnära skogsbruk skulle kunna se ut). Se här lite baksidestext:

"Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Flera av de kunniga skribenterna i denna bok är välkända miljödebattörer och aktiva i miljöorganisationen Klimataktion och/eller nätverket Steg 3.

Bokens grundton är positiv och skribenterna bjuder på inspirerande och handlingsinriktade förslag på vad som krävs för att vi ska kunna vända en utveckling som i vissa avseenden är katastrofal. Här bjuds visioner som får läsaren att dra efter andan. Bidragen tar upp problemen ur skogens, kretsloppets, arbetets, psykologins, filosofins, kulturens och utbildningens perspektiv m.m. – alltså ett helhetsgrepp.

Medverkande skribenter: Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist ... "

Boken hittar du här på Carlssons förlag.

//J.

Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist

Den svenska modellen

(Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningar.)

Vi svenskar vet både så mycket och så otroligt lite om den naturtyp som i stort sett och med undantag för kuststräckorna utgör hela vårt skandinaviska ekosystem. Så gott som varenda svensk har ett personligt förhållande till skogen. Till de dungar man kallar för sina. Ja, för det är ju så vi säger: ”Min svampskog”. Även om platserna ifråga för det mesta inte ägs av oss så betraktar vi dem som våra – eller kanske snarare oss själva som en del av dem. Det är dit vårt drömspår leder oss när våra fötter själva får välja sina steg. Skogen är för oss någonting alldeles självklart. Kanske är den för självklar.

Alla har vi hört om de förfärande konsekvenserna som kalhyggesbruket har för världens regnskogar. Ändå anser vi att exakt samma sorts skogsbruk här hemma är ok. ”Den svenska skogen växer ju upp igen.” Kontentan blir någonting i stil med att kalhyggen är fula men inte miljöfarliga.

Alla vet att ett stort vattenfyllt hål i marken inte kvalar in som en sjö. En sjö är fiskar, fåglar, vass, sump … ett ekosystem. Det är helheten som gör att vi kallar det för en sjö. När det gäller skog däremot är de flesta av oss fullt tillfreds med definitionen ”en något större gran- eller tallplantebevuxen yta”. Detta är dock ingen skog. Det är en timmer- och fiberåker. När man hugger ner en skog och ersätter den med en plantage så ersätter man i själva verket ett ekosystem med en monokultur. Att påstå att våra svenska plantager är skog är lika galet som att säga att Monsantos soyaplantager i Brasilien är regnskog.

2000 arter är idag hotade av det svenska inhemska skogsbruket. Forskare menar att närmare 5000 arter i det skandinavisk-finska området kommer att dö ut om kalhyggesbruket tillåts fortsätta på samma sätt som idag. Ungefär 4 % av Sveriges produktiva skogsareal är skyddad – att jämföra med USA som vi svenska miljömuppar ju älskar att hata, där c:a 10% åtnjuter bevarandestatus.

Nästan all skog i det här landet har redan huggits ned minst en gång. Men under gångna tidevarv gick det hela något långsammare. Svårtåtkomliga områden undantogs också ganska ofta från huggning. Inte heller ersatte man den gamla skogen med plantager, utan lät självföryngringen fixa återväxten. Många arter överlevde tack vare allt detta – tills nu.

De förfärande miljöbrott som på vissa bestämda platser begås av gruvindustrin har vi i stort sett stillatigande under hundratals år tillåtit skogsindustrin att begå över hela landet. Jag hatar att behöva erkänna det, men vi människor har faktiskt makten över det skogliga ekosystemet. Frågan är nu om vill låta det fortsätta vara just det.

- Johannes Söderqvist