Vildapel

(Artikeln först publicerad i magasinet OM-omställning.)

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av,

och att det var en lust för ögonen,

och att det var ett ljuvligt träd,

eftersom man därav fick förstånd,

och hon tog av dess frukt och åt;

och hon gav jämväl åt sin man,

som var med henne, och han åt.   (*)

När jag började fundera på den här artikelserien var en av de första stegen naturligtvis att undersöka vilka träd som faktiskt var ”svenska” och inte. Vildapeln var ett av de träd som jag uteslöt. För det första måste man ju alltid utelämna något, sätta någon sorts gränser för alla projekt av den här typen. (Så kommer jag t.ex. -antagligen - inte att skriva något om Hagtorn, trots att den är typisk för den norra hemisfären, är av stor betydelse för fåglar och insekter och har ett mycket speciellt virke.) För det andra var jag fast övertygad om att Vildapeln hade kommit till Norden först med den jordbrukande människan, eller kanske till och med senare, med munkväsendet eller liknande, så jag strök den från min lista. Men så, när jag skrev om Alen, och satt och tragglade mig igenom några reservatsbeskrivningar från Länsstyrelsen så dök det lilla vilda äppelträdet upp, gång på gång. Det måste ju ha blivit upptaget på listorna av en anledning.

Mycket riktigt. När jag började undersöka saken närmare visade det sig att vildapeln funnits tillstädes på våra breddgrader i stort sett sedan inlandsisen släppte sitt kalla grepp om vår subkontinent. Vad mer var: trädet är upptaget på IUCN:s (**) lista över rödlistade arter. Som om inte det vore nog visade det sig att det dessutom spelat en viktig roll för äldre tiders födoanskaffning; att stammen består av ett av de hårdaste virken som Norden har att erbjuda, och är viktigt för en mängd pollinerare m.fl. arter. Det började kännas svårare och svårare att bara strunta i detta träd.

Vildapeln ingår i den stora familjen rosväxter. Här hittar vi - förutom rosorna själva – andra träd som päron, hägg, häggmispel, plommon, körsbär, slån och rönn. Buskar som aronia och praktspirea, men också en mängd örter som smultron, hjortron, hallon, björnbär, humleblomster och fjällsippa. Enbart i Sverige finns 22 släkten och över 80 arter inom denna familj, så listan skulle kunna göras mycket lång. I hela världen finns det runt 3100 arter som alla sorterar under rosväxterna.

Vissa av dessa är naturligtvis närmare besläktade än andra. Så kan man t.ex. ympa äppelved (såväl vildapel som den domesticerade varianten) på rönnstam. Denna metod har tillämpats på en hel del platser runt om i landet där klimat eller jordmån gjort det svårt för apeln att överleva. Dessa ympträd har dock i regel en kortare livstid än ett normalt äppelträd.

Vildapelns latinska namn är Malus sylvestris. Malus kommer sig av Melus som var namnet på en man i det gamla Hellas som efter döden av gudinnan Afrodite blev återupplivad, men då i formen av ett äppelträd (mêlon). Sylvestris å sin sida betyder ungefär ”från skogen” eller ”skogens”. Sammantaget kan man alltså säga att namnet - kanske inte helt oväntat – betyder ”skogsäpple”.

Länge trodde man att sylvestris hade många kärnor med i spelet vid tillblivelsen av vårt förädlade äpple, ja kanske var det till och med själva urmodern till alla de olika sorterna som nu paraderar i våra trädgårdar. På senare år har man förstått att detta inte är fallet. Det är en annan vildapel - Malus sieversii – från de mer höglänta områdena i Centralasien som spelat denna roll. (Sieversiis frukt är både större och sötare i smaken än sylvestris'.)

När människorna i Mellanöstern övergav samlandet och jakten och istället slog sig på jordbruk så var äpplet en av de första grödorna. Dessa första hybrider fick följa med jordbrukarna under deras långsamma utbredning över Europa och Asien och kom sedermera att utgöra större delen av det genetiska underlaget för alla senare varianter av domesticerade äppelträd. Det finns dock en del genetiska ”rester” även från sylvestris i våra moderna kultiverade äpplen.

Vårt vilda äpple härstammar med stor sannolikhet från en nära släkting som kallas för kaukasisk apel. Detta träd korsade fram sig själv för någonstans mellan 15 000-20 000 år sedan och är med andra ord ett ganska ungt träd. Här i norr finns dock inga speciellt gamla växter, eller liv överhuvudtaget, eftersom allt som här lever kommit hit efter istiden.

Man kan se skillnad mellan vår inhemska gamla vildapel och frösådd från tama äppelträd (***) på bladens undersidor som är kala och inte lätt ludna, på de tornar som skjuter ut från vildapelns grenar, på de små frukterna samt på de längre skaft dessa har. Vissa förvildade sorter kan uppvisa ett eller flera av dessa drag, men sällan alla på en gång. Många gånger blir inte vildapeln heller mycket större än en buske, eller ett litet risigt träd med en inte speciellt äppelträdslik krona. Denna blir ofta mer oregelbunden än både de kultiverade äppelträdens och deras förvildade avläggares.

Vårt gamla skogsäpple har sitt huvudsakliga utbredningsområde i hela den södra halvan – eller i alla fall tredjedelen - av landet. Från Skåne i söder till Uppland och södra Värmland. Man kan nog anta att denna nordliga gräns också utgör artens naturliga utbredningsområde då den i stort sett följer vad som på nördspråk brukar refereras till som Limes Norrlandicus - ”den biologiska norrlandsgränsen”.

Man kan säga att denna gräns är som en sorts väldig kant. Det är fjällkedjornas tår som sträcker sig långt ner över landet. Men där dessa lemmar så äntligen slutar faller landskapet en del. Allting som ligger söder om dessa ”tår” ligger alltså lägre än ”tårna” själva. Jordarna nedanför gränsen har (i princip) alla en gång varit havsbotten. De är med andra ord sedimentjordar, vilket betyder att de också är bördigare än sina släktingmyllor längre norrut. Vädersystemen spelar också in: Varma vindar från syd och väst arbetar sig in och upp över landet, men när de möter på denna gräns av högre belägna marker viker de av. Kort formulerat: Det är kallare och kargare norr än söder om Limes Norrlandicus.

Ibland stöter man på termen fäbodgränsen, vilket rent geografiskt är i stort sett detsamma som Limes, men som avser en kulturell skillnad i hur lantbruk brukade bedrivas i norr och söder. Personligen bor jag i princip mitt på denna gräns. Om jag lämnar de små åkertegarna kring sjökanterna bakom mig och går upp bara några få kilometer på skogsåsarna så blir landskapet direkt mer ”borealt”. Det är björk, tall och gran, gran, gran. Sätter jag mig istället i bilen och åker två, tre mil söderut kan jag se hur skogslandskapet snabbt förändras till att innehålla mycket mer löv. Plötsligt ser man ek, lönn och ask samt längs älvstränderna – om man letar noga - en och annan vildapel. I Brunskog där jag bor har jag hittills bara sett en enda vildapel, och den hade slagit rot i en sjökant, där den garanterades solljus (och antagligen värmdes en del av vattenreservoaren).

Det kan vara svårt att föreställa sig hur ett sådant litet träd som vildapeln kan ha klarat sig i urtidens mörka och täta skogar. Hur fick de ljus och värme i en sådan omgivning? Därför att skogarna med mycket stor sannolikhet var långt mycket mer schatterade än de är idag. I stort sett hela Skandinavien betades på denna tid av stora hjordar visenter och uroxar, vilka bröt upp skogstäcket och skapade ett mosaikartat landskap. Vildapeln skuggades helt enkelt inte ut av andra träd eftersom det fanns gott om luckor och öppna ytor också före människans ängar och diken. Även efter att dessa stora betesdjur utrotats på 1100-talet fanns det gott om klövar och mular i skogarna, fast nu i form av tamboskap. Naturligtvis påverkade inte dessa djur sin omgivning lika kraftfullt som sina vilda släktingar – och det är kanske under denna tid som vildapeln börjar minska i landskapet – men en viss effekt hade de säkerligen, ända fram på 1900-talet då råmandet och bräkandet slutligen tystnade i våra skogar.

I Dags mosse i Alvastra hittades i början av 1900-talet det som fortfarande är Sveriges äldsta arkeologiska äppelfynd. Det var under en av de torvbrytningar som var så vanliga kring förra sekelskiftet som man stötte på det gamla kulturlagret från en 4500 år gammal boplats. Bland många andra intressanta fynd fann man alltså också tecken på att dessa människor i skiftet mellan samlar-jägar- och bondetid var välbekanta med apeln. Dels rör det sig om bevarade äppelbitar (halvor eller fjärdedelar) som torkats och använts i matlagningen, men även somliga av de pålar som yxats till för att anlägga själva boplatsen var av apel. Detta är mycket intressant då det kan indikera att trädarten en gång var mer vanligt förekommande i vilt tillstånd än den är idag. För om man nu använde frukten som mat verkar det högst osannolikt att man skulle ta sig för att hugga ner träden som gav detta extra födotillskott om de var lika sällsynta som de är idag.

Forskarna tror för övrigt att man, när det gäller de kluvna äpplena, ofta stekte dem, då detta får mycket av den intensivt sträva och sura smaken att försvinna.

Under senare tidevarv har vildapelns frukter främst använts till gelé samt till att jäsa cider. Vad denna jästa äppelmust ursprungligen kallades här i Norden vet vi inte, men vi har knappast levt i okunskap om att man på ett så enkelt sätt som att pressa saften ur en frukt och låta den stå kunde framställa alkohol. Ordet cider, eller cidre, lånades in från franskan på 1670-talet, men bruket är nog som sagt betydligt äldre. Nu har man nog inte använt vildapelns smakligt sett ganska anskrämliga frukter som bas i sin cider, men i en del recept anges att man ska blanda en del söta frukter med en del beska och en del sura. Så det är inte helt osökt att tänka sig att åtminstone bönder som ändå haft några vildaplar ståendes nere i hagarna passat på att använda sig av deras frukter i detta syfte.

Av cidern kunde man i nästa led framställa vinäger och ättika.

Veden är som sagt mycket hård och växer dessutom sällan rakt, vilket skapar ”virvlar” inne i virket. Denna egenhet har gjort att det lämpat sig bäst till mindre slöjdföremål som skedar och skålar och sådant. Men även hjulmakarna har funnit det användbart, just på grund av sin hållfasthet. Linné omnämner vid ett tillfälle att vildapelträ ofta används till kvarn- eller vagnshjul. Det är också ett mycket vackert virke.

Vidare har barken använts till färgning av textilier och ger en gul ton.

Ett av de mest älskade särdragen hos våra domesticerade äpplen (som förresten går under samlingsnamnet Malus domestica) är deras fantastiska blommning. Om inte vildapeln kan övertrumfa sina tamare släktingar i fråga om smak så kan de verkligen det när det gäller mängden blommor – och inte sällan frukt. Just frukten har också spelat en viss roll som djurfoder. Hade man ett träd som förmådde producera en massa mat alldeles av sig själv, och man slapp det strävsamma jobbet med att hamla så klagade nog inte speciellt många bönder.

Framförallt spelar vildapeln i likhet med i princip alla andra vilda fruktbärande träd en viktig roll som mat åt vilda djur. Den redan omnämnda storslagna blomningen får vi inte heller glömma. Vildbin, humlor (som rent etomologiskt är bin), fjärilar och alla andra som diggar pollen eller nektar kan verkligen slå sig lösa ett par veckor under våren då vildapeln blommar. Fjärilen är väl antagligen en av våra mest älskade vilda varelser. Vildapeln fungerar som värdväxt för över 30 olika fjärilsarters larver – den NT-listade Hagtornsmalmätaren är en av dessa.

När det gäller vilka arter som är knutna till apeln verkar det finnas en viss brist på forskning. Jag har i alla fall haft vissa problem med att få fram information. Men det är väl inte en helt vild gissning att anta att alla de arter som vet att uppskatta våra ”tama” äppelträd också återfinns på deras vilda släkting.

Ytterligare en grej, som kanske kan låta lite konstig, men vildapeln är en viktig reserv för alla de sjukdomar och oönskade arter som vi människor försöker eliminera i våra hemmalundar. Bladlöss, äppelvecklare och stinkfly vill man ju inte ha på sina trädgårdsäppelträd. Därför plockar den trägne äppelodlaren bort alla mögel- eller skorvangripna frukter; beskär sina kronor kraftigt för att släppa in ljus och motverka fukt i kronans bladverk; nyper bort blad som angripits av löss. Men som alltid så har de flesta av de arter som vi människor betraktar som skadliga också naturliga fiender, och dessa ser vi ju gärna så många som möjligt av. Med andra ord kan vildaplar i utkanterna av inägorna tjäna som boplatser för både bladlöss och för de blomfluge- eller nätvingelarver som tycker om att kalasa på bladlössen. Vill vi ha de för människan nyttiga arterna får vi faktiskt lov att stå ut med de ”onyttiga” också.

Äpplet har under långliga tider - både före och efter författandet av Mosebok I, där Eva ju som bekant erbjuder Adam att äta av kunskapens frukt - ansetts vara en symbol för ”det kvinnliga”. Av denna anledning ansågs äpplet vara en både hälso- och lyckobringande frukt i det hedniska förkristna Europa, men en syndens frukt i det medeltida kristna. De hedniska romarna spelade antagligen en stor roll när det gällde att bredda utbudet av olika tama äppelsorter. När Cato den äldre i skiftet 200- 100-talen f.v.t. skriver sin De agri cultura verkar han bara känna till fyra sorters äpplen. Bara tvåhundra år därefter vittnar Plinius den äldre om 23 olika sorter. Vi människor har naturligtvis dessa domesticerade sorter att tacka för mycket men det vore oerhört tråkigt om vi lät deras vilda släktingar försvinna ut ur vår intressesfär, för det kunde i värsta fall betyda att de dog ut. Vildapeln är en blommande, fruktbärande oas, en solitär i ett hav av barrträd. Ett verkligt unikt inslag i vårt synfält de få gånger man har turen att springa på den. Låt oss bevara den.

- Johannes Söderqvist

Fotnötter:

*: Stycket som väl de flesta känner igen är hämtat ur Genesis, Första Mosebok, 1917 års översättning. Forskare har debatterat och kommit fram till att kunskapens träd knappast kunde ha varit ett äppelträd utan att det snarare borde röra sig om fikon, granatäpplen eller någon annan frukt. Själv är jag lite tveksam till att trädet ifråga någonsin existerat.

**: Internationella naturvårdsunionen.

***: Vildsådd från våra domesticerade äppelträd är också de rent botaniskt en form av vildaplar. De kan dela flera av den ”riktiga” vildapelns särdrag.  

Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till sälgen. En vårens fruktostbuffé för våra pollinerare. En av skogsägarens bästa vänner.

Sälgen vandrade som ett av de första trädslagen in i Skandinavien strax efter istiden, för omkring 12 000 år sedan. Den är vanligt förekommande på hela vår stora subkontinent, utom i allra nordligaste norrland, men där finns å andra sidan andra sorters viden. Dess anpassningsförmåga verkar vara god. Den trivs förhållandevis bra på nästan alla jordar och den kan växa både som en buske och som ett träd.

Människan började redan mycket tidigt använda sig av sälgen. Virket är lätt att splinta, segt och böjligt. Men sin vanligaste – och helt avgörande - roll som råvara hos våra stenåldersföräldrar fick sälgen på grund av sina långa skott. Det finns på våra breddgrader nämligen inget annat trädslag som kan tävla med sälgen i att producera flätevidjor. Arkeologer har återfunnit fragment av flätad sälg i allt från korgar till husväggar. Men virket glömdes ingalunda bort efter stenåldern utan har fortsatt att fylla en mängd funktioner ända in i vårt tidevarv. På grund av sin lätthet och smidighet och för att det är relativt mjukt och oflisigt har det t. ex. varit omtyckt som skaft till olika handverktyg, i svepaskar, mjölk-kärl och liknande. Ett annat, för människan helt avgörande användningsområde var inom garvningen där det var trädets bark man brukade.

Även som kreatursfoder har sälgen spelat en avgörande betydelse. Detta avslöjas om inte annat av andra leden i dess artnamn: caprea - vilket betyder get. Det är med andra ord getens vide vi har att göra med. Man skar kvistar vilka man sedan torkade och använde som foder under vintermånaderna. På många sätt ett väldigt sunt bruk med tanke på att nästan inga av våra vanligaste hagkreatur bör äta enbart gräs som de gör idag, utan gärna söker löv om de själva får välja. Inte minst gäller detta för får och getter som ju egentligen är s.k. ”slybetare”. Men även kor äter med stor aptit flera sorters löv om de får en möjlighet.

Inom folktron ansågs sälgen ha skyddande egenskaper, både vad gällde sjukdomar och mot onda makter. Men om man betänker att många människor på den tiden var övertygade om att sjudom var ett resultat av de onda makternas göranden och låtanden så blir ihopblandningen inte så konstig. Under senare tidevarv har det visat sig att sälgens bark faktiskt innehåller vissa ämnen som ombildas till salicylsyra i kroppen. Detta ämne besitter ju som bekant inflammationshämmande egenskaper. Så alldeles oavsett om folk drack barkdekokt för att köra bort onda makter eller om de hade någon sorts kemisk medvetenhet, så hade det avsedd verkan på de fysiska symptomen.

Att sälgen tillsammans med många trädslag förekommer inom folktron är antagligen en kvarleva från mycket gamla traditioner. Dessa traditioner välver en tidsbåge från vår tid idag ända tillbaka till innan vi blev bofasta jordbrukare. Vi vet att många mer sentida folkslag levt under förhållanden som liknade de under vilka våra paleolitföräldrar levde. Flera av dessa folkslag har hållit sälgen helig. Som en sorts immanent gudomlighet. (fotnot 1.) Inte minst gällde detta för många stammar av de nordamerikanska ursprungsfolken. I de här sammanhangen är det inte enbart sälgens skiftande användningsområden som slöjdmaterial som ligger bakom att den vördats, utan kanske främst dess betydelse för bina. Under hundratusentals år var honung det närmaste vi människor kunde komma något som skulle kunna kallas godis, och utan sälgen skulle det kanske inte ens finnas några bin.

Det finns alltså goda skäl att tro att vördandet av sälgen är en oerhört gammal tradition.

Här kommer vi in på sälgens betydelse för oss idag. Inte bara har den av lika stor betydelse för våra nutida domesticerade bin som den hade för förhistoriens vildbin, den fyller en nyckelposition i vår ekologi. Den blommar under tidig vår, först av alla plantor, och blir för mängder av pollinerande arter till årets första mål mat. Att man t.ex. ofta kan se citronfjärilar så tidigt på året beror i stort sett uteslutande på sälgen och dess blommor. Dess pollen och nektar är rikt både på energi- och protein. Till denna tidiga buffé som ofta äger rum innan någonting alls blommar nere på marken söker sig olika sorters blomflugor, sumpflugor, hårmyggor, skalbaggar, myror, bladlöss, fjärilar och nattflyn. Flera av dessa arter lägger även sina ägg i sälgen. När dessa sedermera kläcks kommer där ut en hel hord med olika sorters larver som för att klara sig är beroende av trädets löv. Av allt detta följer naturligtvis att sälgen är ett precis lika viktigt träd för många av våra fåglar som det är för våra insekter. Även dessa är i stort behov av ett skrovmål efter sina långa flyttar från sydligare breddgrader och slår sig därför inte sällan ner i sälgar på sin väg uppöver landet. Det är därför vi kan höra de första lövsångarramsorna från kronan av en sälg. Engelskans namn på lövsångare är just willow warbler – videsångare. Men det är inte enbart lövsångaren som är knuten till sälgen på detta vis. Bland andra arter kan räknas flugsnappare, svarthätta, trädgårdssångare ...

Men i likhet med i alla andra trädslag gör sälgen inte bara nytta under sin levnad utan fyller många viktiga funktioner även som döende och död. Vedsvampar och skalbaggar börjar snart angripa alla åldrande viden. Detta är i sin tur är viktigt för hackspettarna, som lätt kan hacka hål i det svampangripna mjuknade virket och komma åt insekterna och deras larver därinne.

Dess bark, grenar och lavar (fotnot 2.) är en viktig boplats för många arter. Många småfåglar gillar bland annat att bygga bo i rufsiga och skyddande sälgar och viden, och närmare 180 olika sorters fjärilar är beroende av den för sin larvutveckling. Det går inte att underskatta sälgens ekologiska betydelse.

Jorbrukaren röjer ofta undan sälg i åkerkanter och diken eftersom den sägs kunna ta över och bli ett svårt sly och eftersom det anses att den skuggar grödorna. Men åtminstone för den bonde som plöjer sin åker borde inte sälginvasion vara något stort problem. Naturligtvis försöker sälgen komma in på åkern med sina rötter för att väl där skjuta rotskott, men dessa trådar skärs lätt av av plogen. När det gäller skuggning så kan det väl i vissa fall stämma att större sälgar kan blockera ut solen under delar av dagen. Men om man betänker alla de andra funktioner som sälgen fyller och som kommer åkergrödan till nytta (som t.ex. levande pollinerare) så borde det där betraktas som ett mindre problem. Har man en massiv sälgvägg i något dike som löper över en åker kan man ju naturligtvis ta ur en del ur denna. Men varför då inte spara vissa av dem som evighetsträd. Viktigt är också att sprida åldern på de träd man bevarar så att man i görligaste mån har hela det ekologiska tidsspannet representerat: Ungved, tonårsved, ved som befinner sig i sitt livs högsommar, gammal ved och inte minst död ved.

För skogsbrukaren fyller sälgen en mängd funktioner. Inte för att den tingar något värre timmervärde men för att den på en mängd sätt skyddar resten av beståndet. Först och främst kan vi ju föreställa oss hur våra skogar skulle trivas utan alla de insekter och fåglar som är beroende av sälgen. Men det är även värt att ha i åtanke att en skog med gott om sälg också ofta är en skog med färre betningsskador från både älg, bäver och hare, eftersom dessa arter föredrar sälgen om denna finns till hands framför tall, björk m.m. Låter man både sälgen och viltet vara ifred kan man också vara ganska säker på att få mer av båda. Är man jägare bör man kanske med andra ord iakttaga de ursprungliga amerikanernas sedvänjor och börja hylla sälgen som en helig varelse.

Att sälgen i skogsbeståndet bör betraktas som ett evighetsträd behöver man väl med allt det ovan sagda i åtanke knappt säga. Om någon åtgärd skall tas när det gäller en sälg så är det möjligtvis för att lite försiktigt öppna upp runt den. Personligen skulle jag utan vidare kunna ta ner en fin timmergran till förmån för ett litet sälgspö, om det var den enda sälgen som fanns i närheten.

- Johannes Söderqvist

FOTNOT 1: Immanent betyder ungefär ”inneboende, naturlig, sinnlig” till skillnad från trancendent som betyder ”gränsöverskridande”. En trancendent gudomlighet finns t.ex. utanför jorden/världen, medan en immanent mer skullekunna sägas vara en del av den.

FOTNOT 2: Bland de lavar som ibland kan finnas på sälg hittar vi den rödlistade lunglaven.

Skogen - den ursprungliga permakulturen

(Artikeln först publicerad i den utmärkta tidskriften OM-omställning.)

Permakultur är, skulle man kunna säga, läran om det självuppehållande systemet, om hur man kan ta del i och gynnas av ett kretslopp istället för att leda bort dess ström så att den slutar flöda och dör. Metoden kan tillämpas på såväl jordbruk som på fotbollslaget som behöver ett hållbart system för att få alla spelarna att komma överens. Det handlar om att tänka i kretslopp istället för i raka rader. Det är inte svårt när man väl börjat få in schvungen, men till en början är det ovant för de allra flesta som fötts in i vår linjära återvändsgrändskultur – det var det i alla fall för mig. Den allra vanligaste tillämpningen av de permakulturella principerna är dock inte inom sportens utan trädgårdsodlingens domäner. Om man överhuvudtaget har hört talas om permakultur så är det nog också oftast i detta sammanhang. Men vill man verkligen förstå vad den här filosofin handlar om gör man helt rätt i att lära sig somligt om det ursprungliga ekosystemet Skog, som ju fanns här långt innan alla odlingsbäddar och fruktlundar.

Om man i likhet med så många omställare är intresserad av permakultur så är det otroligt gynnsamt att även ha fått förmånen att jobba med skog. Kunskaper om skogen gör en faktiskt också till en bättre trädgårdsodlare. När jag för några år sedan åt ett studieförbund höll i en kurs om trädgårdsodling och självhushåll inledde vi med att tillbringa de första tre gångerna i skog och marker. Hela Sverige nedanför fjällgränsen har nämligen en gång varit skog. För att ge en talande bild skulle man kunna säga att om marken själv fick välja hur dess liv skulle te sig så vore den genomflätad av svampmycel och rötter. Den skulle vara beklädd med träd, buskar, mossor, död ved, ljung, gräs, örter … Ingen jord i Skandinavien ”vill” vara åker, trädgårdsland eller gräsmatta.

Betänker man detta så hamnar alla gröna märkningar i affärerna och allt snack om ekologiskt jordbruk i en helt ny dager. Allt brukande är ett ingrepp - en störning. Det finns inget ”ekologiskt” jordbruk – åtminstone inte om man med ordet ekologi avser att naturens alla kopplingar och återkopplingar förblir obrutna. Odling är onaturligt.

Permakulturen som metod har sitt ursprung i att försöka efterlikna det naturliga systemet på ett sätt som även gynnar människan. Men för att kunna skapa ett system som gynnar livet måste vi ha kunskap om det ursprungliga systemets – skogens - funktioner.

Jag har fått glädjen att sköta om ett skogsskifte på ungefär 25 hektar. Det är inte min skog, men ägaren har gett mig tillåtelse att bruka och sköta den. Här tar jag ved åt mig och ägaren, samt vid behov en del virke för avsalu. Hela detta skifte utgör ett exempel på störd ekologi, eftersom all skog varit brukad. Stora delar av ägorna är dessutom rena granplantager och är alltså egentligen i första hand mest att likna vid en sorts jordbrukslandskap snarare än skog. (Med nära 99 procents säkerhet så är det också så dina marker ser ut käre läsare.)

Mitt arbete med området har, förutom de små skoporna ved och timmer jag tar ut, kommit att bestå i att 1.) låta vara, och 2.) att återställa.

De relativt små ytor som uppvisar en någorlunda naturlighet (med träd i olika tillväxtfaser, stående och liggande död ved, någorlunda variation av arter etc.) har vi helt enkelt låtit vara ifred. Planen är också att dessa områden ska få fortsätta vara fredade från all form av bruk även i framtiden. Men när det gäller restaureringsytorna finns det däremot en hel del att säga. Dessa områden utgörs av två typer; antingen plantager, eller rena hyggen med återväxt av varierande ålder. För att förenkla det hela litet skulle man kunna säga att arbetet med plantagerna består i att bryta upp monotonin genom mycket försiktiga gallringsåtgärder, medan arbetet med hyggen består i att - ursäkta - inte göra ett skit. Det normala efter att man kalhuggit är ju tyvärr att man planterar och sedan röjer och gallrar tills man fått en monoton virkesåker, perfekt för ett nytt hygge. Inom permakulturen tänker man annorlunda. Ur naturens synvinkel är det bästa att låta hygget vara ifred. Du kommer att få se och ta del av något ganska unikt, som inte många människor idag får se, nämligen den naturliga successionsordningen.

Successionsordning avser den följd i vilket någonting efterträds av någonting annat. Så har t.ex. Bernadotteättlingarna till Karl XIV Johan följt på varandra i succesion, ända fram till vår nuvarande kung. Påvarna följer i succesion på Petrus. I skogssammanhang handlar det naturligtvis inte om sådana högheter utan om begrepp som t.ex. ”pionjärarter” och ”klimaxarter”. På mina breddgrader, i västra Värmland, är det första som invaderar ett nytt hygge olika sorters gräs samt smultron, och de tidigaste spöna av björk och rönn. Därefter, samtidigt som de små lövträden växer sig större, kommer hallon i mängder. Sedan ormbunkar i större mängder. Till sist, åren strax innan träden på allvar börjar dominera igen, kommer de riktigt höga gräsen. Knutet till vart och ett av dessa stadier finns naturligtvis också en hel del andra arter: fåglar, betare av olika slag, larver och insekter.

Förutom att alla dessa olika arter under sin givna tid tillåts ta sitt utrymme så får vi också en enormt mycket större artbredd när träden väl börjat ta över och etablerar sig igen. I den normalt ”skötta” plantagen finner vi bara ett fåtal arter, medan man på ett västvärmländskt hygge som lämnats ifred under 10-15 år, förutom de vanliga tall och gran, också kan hitta rönn, björk, al, sälg, hägg, ek, lönn, olvon, try m.fl. arter. Har man lite tur: oxel, alm, ask, lind, vildapel …

Det kanske låter som att jag här propagerar för kalhyggesbruk. Så är det naturligtvis inte. Det finns så många andra bieffekter av ett hygge – inte minst att de har en mycket negativ klimatpåverkan. Vad jag menar är att om man skulle ha oturen att ärva eller köpa ett hemman med ett eller flera hyggen på så gör man faktiskt bäst i att låta vara. Och medan träden långsamt växer tillbaka så kan vi människor dessutom dra nytta av alla de olika stadierna.

- Smultron- och grässtadiet. Förutom den uppenbara fördelen med att ha ett stort smultronfält till förfogande så kan man också använda ett hygge som betesområde för sina djur, om man har sådana. De gillar många av de olika gräs som kommer att skjuta fart så fort träden är borta. Utgörs hygget av en före detta åker eller äng som planterades igen någon gång efter andra världskriget så kan man vara ganska säker på att en rad gamla ängsörter kommer att börja spira. Höskallra, Johannesört, Humleört och många andra växter kan ha dvalat under granarnas mörker i 50, 60, 70 år. Det kommer dina kor eller får att digga.

- Jag behöver väl knappast precisera hur man kan dra nytta av hallonstadiet. Jag och min fru plockade på två närliggande hyggen årligen uppemot 20 kg hallon varje säsong under denna period. För de av er som är intresserade av flätning är detta också ett intressant stadie. Genom att skära ner en del av de sälg- och hasselbestånd som nu börjar skjuta fart kan man få dessa att sprida sig mera. De smala och raka spöna kan man sedan använda till att fläta korgar eller kanter till någon rabatt med. Man bör dock alltid lämna mer än man tar.

- Ormbunkstadiet. När jag kallar det ormbunkstadiet så är det en sanning med modifikation. Egentligen borde jag skriva örnbräkenstadiet, för det är nämligen bara denna specifika ormbunke det är fråga om. Den kommer i ofantlig mängd och skuggar marken under sig så effektivt att ibland inga andra växter orkar tränga igenom. Som tur är har den flera goda användningsområden. Ormbunkar är fulla av en mängd mineraler och spårämnen som vissa – många – andra växter ibland kan lida brist på, inte minst kisel som ju är en mycket viktig mineral inom all odling. Därför slår jag varje år några hundra kilo örnbräken och lägger i komposten eller använder direkt i täckodlingen – gärna då runt sådana växter som t.ex. rot- eller stjälkselleri, vilka har ett stort behov av just kisel. Örnbräken kan också torkas i små högar eller i hässjor och användas som strö åt djuren istället för halm.

- Under hela denna långa period, från smultron- till ormbunkstadie, går det alldeles utmärkt att låta djuren beta på marken. Det finns naturligtvis också flera andra faktorer att dra nytta av än bara de som jag nämnt här. Men nu har vi kommit till det stadie där träden återigen börjar bli dominanta, då vi återigen börjar tänka på ytan som en skog. Nu kan man faktiskt börja ta ut en och annan vedbit ur den. På en typisk mellan- eller nordsvensk jordplätt borde nu björk, rönn och gran ha börjat bli de vanligaste träden. Man behöver med andra ord inte vara så rädd för att just dessa ska konkurreras ut av andra trädslag. Om man alltså vill gynna de träd som inte riktigt hänger med i konkurrensen så kan man passa på att samtidigt ta ut lite bränne. Här hemma hittade jag på ett hygge bl.a. ek, oxel, alm och falsk fläder, vilka alla är lite ovanliga (speciellt oxel och alm), varför jag beslutade mig för att gallra kring just dem. Jag tog bort alla andra träd som växte in i deras kronor. Ja, jag högg t.o.m. bort lite extra till söder om varje träd så att deras kronor får ett litet extra hål med extra sol att breda ut sig i. Att bete sig så är kanske inte att ”låta naturen ha sin gång”, men nu är det ju permakultur vi pratar om här, inte ett totalt orört system. Dessutom finns det alldeles för ont om sälg, hägg, fläder och andra blommande buskar och träd i våra skogar. De är av stor vikt för en mängd arter, inte minst pollinerarna. Gynna dem, och du gynnar dig själv.

Om vi bara levde tillräckligt länge skulle vi även få se hur också de olika trädslagen - precis som smultron och hallon - hade sina upp- och nedgångar. Inte så att vi först skulle få se en björkskog som så småningom övergick i en barrskog. Nej, så monotont är det naturliga systemet mycket sällan. Men olika jordplättar skulle, beroende på hur hög- eller låglänta de var, hur torra eller blöta, vindutsatta eller i lä, uppvisa en sorts cykler. Björk, rönn och sälg tar i regel – i alla fall här där jag bor – kommandot från dag ett på hygget. De växer relativt fort och tätt och binder upp en massa solljus. Efterhand sker en sorts självgallring där vissa trädindivider växer om de andra, vilka i sin tur dör och blir till näring för de förstnämnda. Det är dock inte många andra träd som kan konkurrera med granarna när de väl börjat få fäste. Deras åretruntgröna grenverk skuggar övrig växtlighet, och dessutom försurar granar jorden i vilken de växer – något som inte gillas av så många andra arter.

Men detta betyder inte att granen alltid och på alla platser blir dominant. De klarar inte alls lika bra som alen att stå i väta. Tallen överlever ofta granen uppe på högre mark. Dess djupa rötter håller den fast i även ganska lös jord eller ren sand. Den kan stå och lura på en dominant gran i några hundra år och bara vänta på att denna ska falla i en storm. Sen sätter den fart. Sälgen biter sig i sin tur ofta fast i en glänta som bildats kring en öppen berghäll. Sen lutar den sig långsamt in i ljuset. Almen, eken och lönnen skapar som små fickor åt sig själv i skogen genom att förvägra granens och tallens frön att slå rot. Den väldiga mängd stora höstlöv som blir liggande på marken som tjocka mattor under dessa träd gör det svårt för barrträdsfrönas korta groddrötter att nå ner till jorden. Björken är alltid beredd att dyka upp i de gläntor som bildas när vi människor sågar eller vinden river. Det finns mängder av exempel. Alla träd – ja alla växter – har sina egna knep, och vinner sig därför sina utrymmen.

Under alla dessa olika ”epoker”, på alla de olika plättarna, med alla sina olika förutsättningar kan människor finna ”nytta”. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en enda vedartad växt i Sverige som människan inte lärt sig att dra nytta av i form av ved, slöjd- och byggnationsvirke. Inte heller får vi glömma alla de svampar och bär som dyker upp och försvinner tillsammans med de träd med vilka de står i förbund. Blåbär och trattkantareller är två exempel på populära arter av välkänd nytta för människan som båda behöver äldre barrdominerad skog för att ha en chans.

Hur ser det ut där just du bor? Är en art så dominant att alla de andra är klart missgynnade? Vad vill du gynna? Vad kan du gynna utan att något annat får stryka på foten alltför mycket?

- Johannes Söderqvist

I vedskogen

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den här artikeln är den första i en rad på temat Skogen i självhushållet. Och denna första text kommer att handla om den kanske enskilt största nyttan en självhushållare kan ha av sin lilla skogsplätt; veden. Olika sorters nyttor ska väl egentligen inte vägas mot varandra – bär, svamp och byggnadsmaterial i all ära, men förutsatt att man redan har en kåk att bo i så är det är svårt att tänka sig vad som på våra breddgrader i nytta kan konkurrera med att kunna bärga sin egen ved.

(Detta blir alltså inte en lika politisk text, med udden riktad mot de stora skogsbolagen och den svenska skogsbruksmodellen, som vanligen när det gäller mig, men lite gnäll ska jag allt lyckas pressa in även här.)

Ordet ved kommer sig av fornsvenskans vidher och betydde ursprungligen inte bränne utan skog. Än idag kan vi se detta i namn- och ordbildningar som t.ex. Tiveden, vilket översatt till nutidssvenska antagligen betyder något i stil med Tyrs skog (Tyr var en av de fornnordiska gudarna). Inte för att ordet veds etymologiska bakgrund har någon större relevans för det som ska avhandlas i den här artikeln, men det är aldrig fel att anknyta bakåt. Om inte annat sätter det veden i kontext: Det är trots allt skog – ett levande väsen – som vi sågar ner och eldar upp. Jag blir i alla fall mer ödmjuk av att tänka så medan brasan sprakar.

Alla som bor på landet och eldar med ved har tidigt fått lära sig att detta på intet vis är någon enkel syssla – det finns i stort sett hur många gubbregler som helst vilka omgärdar vedeldningens ädla konst, och ibland kan dessa förmedla en känsla av att det är någonting väldigt komplicerat man har att göra med. Så är det inte. Är veden bara torr så kan den också brinna. Människor har så vitt vi vet eldat i åtminstone två miljoner år och det finns ingen anledning till att det skulle ha blivit svårare de senaste 70. En lustig grej när det gäller de där ofta ganska tröttsamma och besserwisseriga vedgubbarna som mäter sin egen manlighet i hur hög vedstapel de lyckats bygga på gården är att de är helt historielösa. Det är bara under de senaste 75-100 åren som det här med ved har blivit en manlig syssla. Tidigare i historien har ved kopplats till spisen, matlagningen och hemmet, och betraktades således som en tydligt kvinnlig syssla. Machomannen med klyvyxan är alltså en ganska senkommen figur.

Nåväl, nu ska vi emellertid inte lägga mer tid på genusdiskussion och historia utan inrikta oss på vedskogen. Den vanligaste frågan man får från unga människor som letar efter ett ställe på landet är hur stor yta man behöver för att vara självhushållande på ved. Detta är en svår fråga som saknar ett enkelt svar. Allt beror på hur bördig jorden är, vilka trädslag som finns till hands, om skogen är gammal eller ung o.s.v.

Ofta har man om man som jag bott på landet större delen av sitt liv hört just de där vedgubbarna orera om vilket sorts virke som duger till ved. Det man vanligtvis då får veta är att det bara är björk som är gott nog. Har man haft oturen att köpa ett ställe med bara gran är man med andra ord i stort sett körd på vedfronten. Detta stämmer inte. Det finns för det första flera trädslag som har en mycket högre verkningsgrad än björk, och för det andra går det utmärkt att elda också med gran.

Ett kilo ved är alltid ett kilo ved, och innehåller alltid lika mycket energi. Den stora skillnaden mellan exempelvis gran och björk är enbart att ett kilo gran i volym räknat är mer skrymmande än ett kilo björk och alltså också tar större plats i vedboden. Är man äldre, om man har ledproblem eller något annat kroppsligt ont som gör att man inte kan hantera för tunga vedklabbar så kan lätta träslag som asp eller gran alltså vara att föredra. Likaså kan det vara överlägset tyngre trädslag för den som har ont om tid för själva torkningsprocessen. Grovt räknat gäller nämligen att tyngre ved torkar långsammare än lätt.

Vidare fyllde förr i världen de olika vedslagen olika funktioner i eldningen. Tallgrenar eller törved (kådfylld tallved) brinner väldigt aggressivt och är bra att starta upp en brasa med – de utgjorde äldre tiders braständare. Därefter matade man ofta med tunna aspsånor som även de tog sig väldigt lätt. När elden väl var i full gång kunde man i viss mån reglera värmen på spisen genom att mata med olika vedslag. Alla har väl t.ex. någon gång använt sig av ordet ”kaffeved”. Detta var tunna björkpinnar, vilka på grund av sin ringa storlek och höga energiinnehåll brann fort och hett. Spisen blev snabbt varm när man ville bju' på kaffi. Ville man ha en gryta puttrandes under lång tid föll det sig mer naturligt att mata med granved.

Har man således på sin mark en granplantage som ligger nära och bra till så finns det ingen anledning att inte ta åtminstone en del av sin ved ur detta förråd. I de flesta fall gör man allt som oftast dessutom ekologin en tjänst om man tunnar ur en sådan monokultur. Leta alltså gärna efter spiror av andra trädslag när du hämtar ved i din granplantage och hugg runt dessa. På så sätt hjälper du de små skotten på traven något i den hårda konkurrensen bland all gran.

Det enda förbehållet mot gran- och tallved är att deras aska inte är tjänlig som gödsel i trädgården. Barrträden tar upp tungmetaller när de växer och en stor del av dessa stannar om jag förstått det hela rätt kvar i askan – vilken alltså blir som en sorts svagt koncentrat. Jag har vänner som tar så allvarligt på detta att de lämnar in askan till sin lokala sopstation, men efter att ha diskuterat saken med en biolog gör jag som så att jag istället återför askan som näring till skogen.

De av er läsare som framställer egen biokol för trädgårdsbruk bör alltså också tänka på att inte använda barrved till detta, eftersom ni då eventuellt anrikar era trädgårdsland med tungmetaller.

Nu kanske det framstår som om jag hade något emot björken som ved. Inte alls. I Värmland där jag bor är det oftast det bästa trädslag som finns tillgängligt. Bästa då det som sagt tar minst plats och eftersom det växer i princip överallt. Dess bark, nävern, utgör ju också (jämsides med talletören) det bästa tändmaterial du kan tänka dig, och det får du på köpet. Av askan (som f.ö. är helt ok att slänga på trädgårdslanden) kan du dessutom göra lut, som du sedan kan använda som alternativ till köpe-tvättmedel.

Räknat i energitäthet finns det dock bättre ved än björken. Rönnen är lika hatad av de stora skogsbolagen som den är älskad av ekologin och av den kunnige vedentusiasten. Förutom att dess blomning och bär utgör föda för pollinerare och fåglar, och dess stam och bark utgör boplatser för en mängd arter så är dess ved ett av de bästa brännen man kan hitta i större delen av landet. Visserligen har den nära släktingen oxel, i likhet med ek, ask, alm och lönn, ännu högre energitäthet, men alla dessa trädslag vill man använda till annat än att elda med. I de södra delarna av landet är boken ett naturligare val än både björk och rönn.

En liten brasklapp är dock på sin plats: Skulle du ha turen att ha ett rönnbestånd på din mark; var då försiktig så att du inte tar ut för mycket. Det är en skatt som växer där, både ur ekologiskt och slöjdmässigt hänseende.

Om jag finge bestämma så skulle ingen elda med vare sig sälg eller gamla torrakor. Dessa är hemvist för hundra- ja kanske tusentals organismer. Sälgen – i det folkliga medvetandet personifierar den sly, och betraktas som ett ogräs – är t.ex. hem åt flera av våra fjärilsarter. Utan sälgen kan inte dessa älskade små sommarfåglar överleva. Den är också extremt viktig för många pollinerare då den på många håll i vårt land är den första växten att blomma. Vide är vårens frukost för många hundra arter. Låt dem stå kvar. Torrakor – eller egentligen all stående eller liggande död ved – utgör inte bara en mycket dålig värmekälla som för med sig risk för sotbrand, de är också på samma sätt som sälgen hem för ett nästan oräkneligt antal arter. Låt stå.

Den skog som möter de allra flesta som köpt något gammalt torpställe är dock - tyvärr – ur ekologisk synvinkel ganska dåligt sammansatt. Den består för det mesta av mer eller mindre ”välskötta” monokulturer i olika tillväxtfaser. Gran och tall dominerar på detta sätt i vårt land. Om man därför använder sig av en smula ekologiskt tänk när man tar ut sin ved kan man faktiskt hjälpa naturens egen läkning på traven.

Hugger man i en gran- eller tallplantage bör man som redan sagts leta efter de plättar där de andra undertryckta trädarterna försöker få fäste och försiktigt hugga små luckor där. Ta gärna reda på vilka trädslag som är mest missgynnade i det område där du bor och inrikta dig på att hjälpa deras telningar. Andra saker att tänka på kan vara att långsamt under årens lopp hugga ur gran och tall runt bäckar, åar och andra våtområden. Här kommer nämligen med största sannolikhet al, björk, sälg och andra lövträd att dyka upp av sig självt – och då har du ju både gynnat framtida vedproduktion och en bättre artsammansättning.

Om du redan från början skulle råka ha en väl sammansatt skog med alla möjliga trädslag, i alla olika åldrar så är mitt första tips – som går helt förbi veddiskussionen – att du ska vara extremt rädd om denna. Be en biolog komma och titta innan du gör någonting. Det samma gäller för riktigt gammal skog, av alla typer.

Ytterligare en faktor som spelar in i kalkylerandet av hur stor yta som behövs för att bli självförsörjande på ved är jordens bördighet. Bor du på mager mark kommer den självfallet inte kunna producera lika mycket ved som bördig. Ibland kan det vara svårt att veta om den jord man promenerar runt på är fet eller mager. Man kan bo i en landsända allmänt känd för sin höga bördighet, men ha oturen att efterträda en oansvarig skogsägare som utarmat sina jordar genom ett alltför ensidigt och hårdfört brukande.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur skogsägare kalhuggit mark med gammal fin grovvuxen skog - som man alltså skulle kunna utgå ifrån är bördig - för att därefter stå med ett hygge utan nästan någon tillväxt alls. Jord uppvisar olika grader av känslighet. Vissa områden har kalhuggits både två och tre gånger men allt som slår rot på den växer fortfarande så att det knakar, medan andra områden kan ha blivit utarmade redan efter första hygget.

Kort sagt är det svårt att ge ett enhetligt mått på hur stor yta man behöver för att bli självförsörjande på ved. Bor man i en monokultur med ek behöver man sannolikt inte mycket mer än ett par hektar. Men sannolikheten för att hitta ett sådant ställe är minimal, och skulle man göra det kunde man istället sälja utvalda delar av sin råvara till rätt köpare och använda en liten del av förtjänsten till att köpa ved av grannen. Det vore ju hemskt att se någon elda med ek.

Av avgörande betydelse är ju också husets storlek och vilken form av eldstad man använder. Ska man värma upp en kåk på 300 kvadrat med öppna eldstäder får man ha en vedbod stor som en hel lagård. Då bör man i första hand fundera på att se över själv uppvärmningssystemet. Bor man å andra sidan i ett normalstort hus som värms upp av en någorlunda modern värmepanna med akumulatortank så minskar också behovet av skogsyta ganska drastiskt.

Jag skulle gissa att man, om vi räknar på normalbördig mellansvensk granblandskog, för att trygga den egna vedförsörjningen hamnar någonstans mellan 5-10 hektar. Det funkar nog med ett något mindre område, men då riskerar man att långsamt försvaga ekologin och suga bördigheten ur jorden.

Som i alla former av skogsbruk gäller försiktighetsprincipen och att man i första hand älskar skogen som den är, levande, och inte enbart ser den som en produkt; spånplattor, pappersmassa eller ved. Om du ägnar mycket tid i skogen utan låta dig tvingas av några lutheranska krav på oavbruten fysisk verksamhet så kommer du efter ett tag högst sannolikt också att veta vad du kan göra. Vidhern visar vägen till veden.

- Johannes Söderqvist

Jippie - jag har blivit fast skribent!!!

Det är verkligen jättekul; jag har fått bli skribent på den nystartade tidningen OM som jag gjorde lite reklam för här i förra veckan. Min första helt egna kolumn. My own, my precious.
Eller kolumn är väl kanske inte rätt ord. Jag har en stående artikel i alla nummer.

Tidningen OM-omställning, som är dess egentliga namn, handlar som namnet antyder om omställning.  Det vill säga skiftet från användningen av fossilt bränsle, från en storskalig och sårbar ekonomi till en mer lokalbaserad och från slit och släng till återbruk.

Eftersom skogen är en fråga som påverkar alla de där stora omställningsfrågorna, och eftersom jag trots allt är skogsaktivist, så kommer jag att använda detta nya forum till att - i alla fall inledningsvis - skriva om den. Frågan om hur vi behandlar våra skogar är en fråga om vår biologiska mångfald, om energi, klimat, ekonomi o.s.v. Sannolikt kommer jag väl med tiden att vika ut mig även i andra ämnen, men till att börja med (i de första fem numren eller så) blir det skog för hela slanten.

Som vanligt (som när jag skriver i Tidningen Kulturen) så kommer artiklarna från OM att efter ett tag även hamna här på bloggen, men med tanke på alla de andra mycket intressanta artikelförfattarna så rekommenderar jag verkligen att man går in och prenumererar eller köper lösnummer.

//J.