Vildapel

(Artikeln först publicerad i magasinet OM-omställning.)

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av,

och att det var en lust för ögonen,

och att det var ett ljuvligt träd,

eftersom man därav fick förstånd,

och hon tog av dess frukt och åt;

och hon gav jämväl åt sin man,

som var med henne, och han åt.   (*)

När jag började fundera på den här artikelserien var en av de första stegen naturligtvis att undersöka vilka träd som faktiskt var ”svenska” och inte. Vildapeln var ett av de träd som jag uteslöt. För det första måste man ju alltid utelämna något, sätta någon sorts gränser för alla projekt av den här typen. (Så kommer jag t.ex. -antagligen - inte att skriva något om Hagtorn, trots att den är typisk för den norra hemisfären, är av stor betydelse för fåglar och insekter och har ett mycket speciellt virke.) För det andra var jag fast övertygad om att Vildapeln hade kommit till Norden först med den jordbrukande människan, eller kanske till och med senare, med munkväsendet eller liknande, så jag strök den från min lista. Men så, när jag skrev om Alen, och satt och tragglade mig igenom några reservatsbeskrivningar från Länsstyrelsen så dök det lilla vilda äppelträdet upp, gång på gång. Det måste ju ha blivit upptaget på listorna av en anledning.

Mycket riktigt. När jag började undersöka saken närmare visade det sig att vildapeln funnits tillstädes på våra breddgrader i stort sett sedan inlandsisen släppte sitt kalla grepp om vår subkontinent. Vad mer var: trädet är upptaget på IUCN:s (**) lista över rödlistade arter. Som om inte det vore nog visade det sig att det dessutom spelat en viktig roll för äldre tiders födoanskaffning; att stammen består av ett av de hårdaste virken som Norden har att erbjuda, och är viktigt för en mängd pollinerare m.fl. arter. Det började kännas svårare och svårare att bara strunta i detta träd.

Vildapeln ingår i den stora familjen rosväxter. Här hittar vi - förutom rosorna själva – andra träd som päron, hägg, häggmispel, plommon, körsbär, slån och rönn. Buskar som aronia och praktspirea, men också en mängd örter som smultron, hjortron, hallon, björnbär, humleblomster och fjällsippa. Enbart i Sverige finns 22 släkten och över 80 arter inom denna familj, så listan skulle kunna göras mycket lång. I hela världen finns det runt 3100 arter som alla sorterar under rosväxterna.

Vissa av dessa är naturligtvis närmare besläktade än andra. Så kan man t.ex. ympa äppelved (såväl vildapel som den domesticerade varianten) på rönnstam. Denna metod har tillämpats på en hel del platser runt om i landet där klimat eller jordmån gjort det svårt för apeln att överleva. Dessa ympträd har dock i regel en kortare livstid än ett normalt äppelträd.

Vildapelns latinska namn är Malus sylvestris. Malus kommer sig av Melus som var namnet på en man i det gamla Hellas som efter döden av gudinnan Afrodite blev återupplivad, men då i formen av ett äppelträd (mêlon). Sylvestris å sin sida betyder ungefär ”från skogen” eller ”skogens”. Sammantaget kan man alltså säga att namnet - kanske inte helt oväntat – betyder ”skogsäpple”.

Länge trodde man att sylvestris hade många kärnor med i spelet vid tillblivelsen av vårt förädlade äpple, ja kanske var det till och med själva urmodern till alla de olika sorterna som nu paraderar i våra trädgårdar. På senare år har man förstått att detta inte är fallet. Det är en annan vildapel - Malus sieversii – från de mer höglänta områdena i Centralasien som spelat denna roll. (Sieversiis frukt är både större och sötare i smaken än sylvestris'.)

När människorna i Mellanöstern övergav samlandet och jakten och istället slog sig på jordbruk så var äpplet en av de första grödorna. Dessa första hybrider fick följa med jordbrukarna under deras långsamma utbredning över Europa och Asien och kom sedermera att utgöra större delen av det genetiska underlaget för alla senare varianter av domesticerade äppelträd. Det finns dock en del genetiska ”rester” även från sylvestris i våra moderna kultiverade äpplen.

Vårt vilda äpple härstammar med stor sannolikhet från en nära släkting som kallas för kaukasisk apel. Detta träd korsade fram sig själv för någonstans mellan 15 000-20 000 år sedan och är med andra ord ett ganska ungt träd. Här i norr finns dock inga speciellt gamla växter, eller liv överhuvudtaget, eftersom allt som här lever kommit hit efter istiden.

Man kan se skillnad mellan vår inhemska gamla vildapel och frösådd från tama äppelträd (***) på bladens undersidor som är kala och inte lätt ludna, på de tornar som skjuter ut från vildapelns grenar, på de små frukterna samt på de längre skaft dessa har. Vissa förvildade sorter kan uppvisa ett eller flera av dessa drag, men sällan alla på en gång. Många gånger blir inte vildapeln heller mycket större än en buske, eller ett litet risigt träd med en inte speciellt äppelträdslik krona. Denna blir ofta mer oregelbunden än både de kultiverade äppelträdens och deras förvildade avläggares.

Vårt gamla skogsäpple har sitt huvudsakliga utbredningsområde i hela den södra halvan – eller i alla fall tredjedelen - av landet. Från Skåne i söder till Uppland och södra Värmland. Man kan nog anta att denna nordliga gräns också utgör artens naturliga utbredningsområde då den i stort sett följer vad som på nördspråk brukar refereras till som Limes Norrlandicus - ”den biologiska norrlandsgränsen”.

Man kan säga att denna gräns är som en sorts väldig kant. Det är fjällkedjornas tår som sträcker sig långt ner över landet. Men där dessa lemmar så äntligen slutar faller landskapet en del. Allting som ligger söder om dessa ”tår” ligger alltså lägre än ”tårna” själva. Jordarna nedanför gränsen har (i princip) alla en gång varit havsbotten. De är med andra ord sedimentjordar, vilket betyder att de också är bördigare än sina släktingmyllor längre norrut. Vädersystemen spelar också in: Varma vindar från syd och väst arbetar sig in och upp över landet, men när de möter på denna gräns av högre belägna marker viker de av. Kort formulerat: Det är kallare och kargare norr än söder om Limes Norrlandicus.

Ibland stöter man på termen fäbodgränsen, vilket rent geografiskt är i stort sett detsamma som Limes, men som avser en kulturell skillnad i hur lantbruk brukade bedrivas i norr och söder. Personligen bor jag i princip mitt på denna gräns. Om jag lämnar de små åkertegarna kring sjökanterna bakom mig och går upp bara några få kilometer på skogsåsarna så blir landskapet direkt mer ”borealt”. Det är björk, tall och gran, gran, gran. Sätter jag mig istället i bilen och åker två, tre mil söderut kan jag se hur skogslandskapet snabbt förändras till att innehålla mycket mer löv. Plötsligt ser man ek, lönn och ask samt längs älvstränderna – om man letar noga - en och annan vildapel. I Brunskog där jag bor har jag hittills bara sett en enda vildapel, och den hade slagit rot i en sjökant, där den garanterades solljus (och antagligen värmdes en del av vattenreservoaren).

Det kan vara svårt att föreställa sig hur ett sådant litet träd som vildapeln kan ha klarat sig i urtidens mörka och täta skogar. Hur fick de ljus och värme i en sådan omgivning? Därför att skogarna med mycket stor sannolikhet var långt mycket mer schatterade än de är idag. I stort sett hela Skandinavien betades på denna tid av stora hjordar visenter och uroxar, vilka bröt upp skogstäcket och skapade ett mosaikartat landskap. Vildapeln skuggades helt enkelt inte ut av andra träd eftersom det fanns gott om luckor och öppna ytor också före människans ängar och diken. Även efter att dessa stora betesdjur utrotats på 1100-talet fanns det gott om klövar och mular i skogarna, fast nu i form av tamboskap. Naturligtvis påverkade inte dessa djur sin omgivning lika kraftfullt som sina vilda släktingar – och det är kanske under denna tid som vildapeln börjar minska i landskapet – men en viss effekt hade de säkerligen, ända fram på 1900-talet då råmandet och bräkandet slutligen tystnade i våra skogar.

I Dags mosse i Alvastra hittades i början av 1900-talet det som fortfarande är Sveriges äldsta arkeologiska äppelfynd. Det var under en av de torvbrytningar som var så vanliga kring förra sekelskiftet som man stötte på det gamla kulturlagret från en 4500 år gammal boplats. Bland många andra intressanta fynd fann man alltså också tecken på att dessa människor i skiftet mellan samlar-jägar- och bondetid var välbekanta med apeln. Dels rör det sig om bevarade äppelbitar (halvor eller fjärdedelar) som torkats och använts i matlagningen, men även somliga av de pålar som yxats till för att anlägga själva boplatsen var av apel. Detta är mycket intressant då det kan indikera att trädarten en gång var mer vanligt förekommande i vilt tillstånd än den är idag. För om man nu använde frukten som mat verkar det högst osannolikt att man skulle ta sig för att hugga ner träden som gav detta extra födotillskott om de var lika sällsynta som de är idag.

Forskarna tror för övrigt att man, när det gäller de kluvna äpplena, ofta stekte dem, då detta får mycket av den intensivt sträva och sura smaken att försvinna.

Under senare tidevarv har vildapelns frukter främst använts till gelé samt till att jäsa cider. Vad denna jästa äppelmust ursprungligen kallades här i Norden vet vi inte, men vi har knappast levt i okunskap om att man på ett så enkelt sätt som att pressa saften ur en frukt och låta den stå kunde framställa alkohol. Ordet cider, eller cidre, lånades in från franskan på 1670-talet, men bruket är nog som sagt betydligt äldre. Nu har man nog inte använt vildapelns smakligt sett ganska anskrämliga frukter som bas i sin cider, men i en del recept anges att man ska blanda en del söta frukter med en del beska och en del sura. Så det är inte helt osökt att tänka sig att åtminstone bönder som ändå haft några vildaplar ståendes nere i hagarna passat på att använda sig av deras frukter i detta syfte.

Av cidern kunde man i nästa led framställa vinäger och ättika.

Veden är som sagt mycket hård och växer dessutom sällan rakt, vilket skapar ”virvlar” inne i virket. Denna egenhet har gjort att det lämpat sig bäst till mindre slöjdföremål som skedar och skålar och sådant. Men även hjulmakarna har funnit det användbart, just på grund av sin hållfasthet. Linné omnämner vid ett tillfälle att vildapelträ ofta används till kvarn- eller vagnshjul. Det är också ett mycket vackert virke.

Vidare har barken använts till färgning av textilier och ger en gul ton.

Ett av de mest älskade särdragen hos våra domesticerade äpplen (som förresten går under samlingsnamnet Malus domestica) är deras fantastiska blommning. Om inte vildapeln kan övertrumfa sina tamare släktingar i fråga om smak så kan de verkligen det när det gäller mängden blommor – och inte sällan frukt. Just frukten har också spelat en viss roll som djurfoder. Hade man ett träd som förmådde producera en massa mat alldeles av sig själv, och man slapp det strävsamma jobbet med att hamla så klagade nog inte speciellt många bönder.

Framförallt spelar vildapeln i likhet med i princip alla andra vilda fruktbärande träd en viktig roll som mat åt vilda djur. Den redan omnämnda storslagna blomningen får vi inte heller glömma. Vildbin, humlor (som rent etomologiskt är bin), fjärilar och alla andra som diggar pollen eller nektar kan verkligen slå sig lösa ett par veckor under våren då vildapeln blommar. Fjärilen är väl antagligen en av våra mest älskade vilda varelser. Vildapeln fungerar som värdväxt för över 30 olika fjärilsarters larver – den NT-listade Hagtornsmalmätaren är en av dessa.

När det gäller vilka arter som är knutna till apeln verkar det finnas en viss brist på forskning. Jag har i alla fall haft vissa problem med att få fram information. Men det är väl inte en helt vild gissning att anta att alla de arter som vet att uppskatta våra ”tama” äppelträd också återfinns på deras vilda släkting.

Ytterligare en grej, som kanske kan låta lite konstig, men vildapeln är en viktig reserv för alla de sjukdomar och oönskade arter som vi människor försöker eliminera i våra hemmalundar. Bladlöss, äppelvecklare och stinkfly vill man ju inte ha på sina trädgårdsäppelträd. Därför plockar den trägne äppelodlaren bort alla mögel- eller skorvangripna frukter; beskär sina kronor kraftigt för att släppa in ljus och motverka fukt i kronans bladverk; nyper bort blad som angripits av löss. Men som alltid så har de flesta av de arter som vi människor betraktar som skadliga också naturliga fiender, och dessa ser vi ju gärna så många som möjligt av. Med andra ord kan vildaplar i utkanterna av inägorna tjäna som boplatser för både bladlöss och för de blomfluge- eller nätvingelarver som tycker om att kalasa på bladlössen. Vill vi ha de för människan nyttiga arterna får vi faktiskt lov att stå ut med de ”onyttiga” också.

Äpplet har under långliga tider - både före och efter författandet av Mosebok I, där Eva ju som bekant erbjuder Adam att äta av kunskapens frukt - ansetts vara en symbol för ”det kvinnliga”. Av denna anledning ansågs äpplet vara en både hälso- och lyckobringande frukt i det hedniska förkristna Europa, men en syndens frukt i det medeltida kristna. De hedniska romarna spelade antagligen en stor roll när det gällde att bredda utbudet av olika tama äppelsorter. När Cato den äldre i skiftet 200- 100-talen f.v.t. skriver sin De agri cultura verkar han bara känna till fyra sorters äpplen. Bara tvåhundra år därefter vittnar Plinius den äldre om 23 olika sorter. Vi människor har naturligtvis dessa domesticerade sorter att tacka för mycket men det vore oerhört tråkigt om vi lät deras vilda släktingar försvinna ut ur vår intressesfär, för det kunde i värsta fall betyda att de dog ut. Vildapeln är en blommande, fruktbärande oas, en solitär i ett hav av barrträd. Ett verkligt unikt inslag i vårt synfält de få gånger man har turen att springa på den. Låt oss bevara den.

- Johannes Söderqvist

Fotnötter:

*: Stycket som väl de flesta känner igen är hämtat ur Genesis, Första Mosebok, 1917 års översättning. Forskare har debatterat och kommit fram till att kunskapens träd knappast kunde ha varit ett äppelträd utan att det snarare borde röra sig om fikon, granatäpplen eller någon annan frukt. Själv är jag lite tveksam till att trädet ifråga någonsin existerat.

**: Internationella naturvårdsunionen.

***: Vildsådd från våra domesticerade äppelträd är också de rent botaniskt en form av vildaplar. De kan dela flera av den ”riktiga” vildapelns särdrag.  

Alen

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi traditionellt antagligen gjort en koppling till ett område med negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när det torkar – det ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste det ha varit något i hästväg. Detta var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

”Arder” som alen kallas här i Värmland är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ofrånkomligt, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senare trädsorters vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med örderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är alens löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp dessa negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

I permakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd med kottar.

- Johannes Söderqvist