Vildapel

(Artikeln först publicerad i magasinet OM-omställning.)

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av,

och att det var en lust för ögonen,

och att det var ett ljuvligt träd,

eftersom man därav fick förstånd,

och hon tog av dess frukt och åt;

och hon gav jämväl åt sin man,

som var med henne, och han åt.   (*)

När jag började fundera på den här artikelserien var en av de första stegen naturligtvis att undersöka vilka träd som faktiskt var ”svenska” och inte. Vildapeln var ett av de träd som jag uteslöt. För det första måste man ju alltid utelämna något, sätta någon sorts gränser för alla projekt av den här typen. (Så kommer jag t.ex. -antagligen - inte att skriva något om Hagtorn, trots att den är typisk för den norra hemisfären, är av stor betydelse för fåglar och insekter och har ett mycket speciellt virke.) För det andra var jag fast övertygad om att Vildapeln hade kommit till Norden först med den jordbrukande människan, eller kanske till och med senare, med munkväsendet eller liknande, så jag strök den från min lista. Men så, när jag skrev om Alen, och satt och tragglade mig igenom några reservatsbeskrivningar från Länsstyrelsen så dök det lilla vilda äppelträdet upp, gång på gång. Det måste ju ha blivit upptaget på listorna av en anledning.

Mycket riktigt. När jag började undersöka saken närmare visade det sig att vildapeln funnits tillstädes på våra breddgrader i stort sett sedan inlandsisen släppte sitt kalla grepp om vår subkontinent. Vad mer var: trädet är upptaget på IUCN:s (**) lista över rödlistade arter. Som om inte det vore nog visade det sig att det dessutom spelat en viktig roll för äldre tiders födoanskaffning; att stammen består av ett av de hårdaste virken som Norden har att erbjuda, och är viktigt för en mängd pollinerare m.fl. arter. Det började kännas svårare och svårare att bara strunta i detta träd.

Vildapeln ingår i den stora familjen rosväxter. Här hittar vi - förutom rosorna själva – andra träd som päron, hägg, häggmispel, plommon, körsbär, slån och rönn. Buskar som aronia och praktspirea, men också en mängd örter som smultron, hjortron, hallon, björnbär, humleblomster och fjällsippa. Enbart i Sverige finns 22 släkten och över 80 arter inom denna familj, så listan skulle kunna göras mycket lång. I hela världen finns det runt 3100 arter som alla sorterar under rosväxterna.

Vissa av dessa är naturligtvis närmare besläktade än andra. Så kan man t.ex. ympa äppelved (såväl vildapel som den domesticerade varianten) på rönnstam. Denna metod har tillämpats på en hel del platser runt om i landet där klimat eller jordmån gjort det svårt för apeln att överleva. Dessa ympträd har dock i regel en kortare livstid än ett normalt äppelträd.

Vildapelns latinska namn är Malus sylvestris. Malus kommer sig av Melus som var namnet på en man i det gamla Hellas som efter döden av gudinnan Afrodite blev återupplivad, men då i formen av ett äppelträd (mêlon). Sylvestris å sin sida betyder ungefär ”från skogen” eller ”skogens”. Sammantaget kan man alltså säga att namnet - kanske inte helt oväntat – betyder ”skogsäpple”.

Länge trodde man att sylvestris hade många kärnor med i spelet vid tillblivelsen av vårt förädlade äpple, ja kanske var det till och med själva urmodern till alla de olika sorterna som nu paraderar i våra trädgårdar. På senare år har man förstått att detta inte är fallet. Det är en annan vildapel - Malus sieversii – från de mer höglänta områdena i Centralasien som spelat denna roll. (Sieversiis frukt är både större och sötare i smaken än sylvestris'.)

När människorna i Mellanöstern övergav samlandet och jakten och istället slog sig på jordbruk så var äpplet en av de första grödorna. Dessa första hybrider fick följa med jordbrukarna under deras långsamma utbredning över Europa och Asien och kom sedermera att utgöra större delen av det genetiska underlaget för alla senare varianter av domesticerade äppelträd. Det finns dock en del genetiska ”rester” även från sylvestris i våra moderna kultiverade äpplen.

Vårt vilda äpple härstammar med stor sannolikhet från en nära släkting som kallas för kaukasisk apel. Detta träd korsade fram sig själv för någonstans mellan 15 000-20 000 år sedan och är med andra ord ett ganska ungt träd. Här i norr finns dock inga speciellt gamla växter, eller liv överhuvudtaget, eftersom allt som här lever kommit hit efter istiden.

Man kan se skillnad mellan vår inhemska gamla vildapel och frösådd från tama äppelträd (***) på bladens undersidor som är kala och inte lätt ludna, på de tornar som skjuter ut från vildapelns grenar, på de små frukterna samt på de längre skaft dessa har. Vissa förvildade sorter kan uppvisa ett eller flera av dessa drag, men sällan alla på en gång. Många gånger blir inte vildapeln heller mycket större än en buske, eller ett litet risigt träd med en inte speciellt äppelträdslik krona. Denna blir ofta mer oregelbunden än både de kultiverade äppelträdens och deras förvildade avläggares.

Vårt gamla skogsäpple har sitt huvudsakliga utbredningsområde i hela den södra halvan – eller i alla fall tredjedelen - av landet. Från Skåne i söder till Uppland och södra Värmland. Man kan nog anta att denna nordliga gräns också utgör artens naturliga utbredningsområde då den i stort sett följer vad som på nördspråk brukar refereras till som Limes Norrlandicus - ”den biologiska norrlandsgränsen”.

Man kan säga att denna gräns är som en sorts väldig kant. Det är fjällkedjornas tår som sträcker sig långt ner över landet. Men där dessa lemmar så äntligen slutar faller landskapet en del. Allting som ligger söder om dessa ”tår” ligger alltså lägre än ”tårna” själva. Jordarna nedanför gränsen har (i princip) alla en gång varit havsbotten. De är med andra ord sedimentjordar, vilket betyder att de också är bördigare än sina släktingmyllor längre norrut. Vädersystemen spelar också in: Varma vindar från syd och väst arbetar sig in och upp över landet, men när de möter på denna gräns av högre belägna marker viker de av. Kort formulerat: Det är kallare och kargare norr än söder om Limes Norrlandicus.

Ibland stöter man på termen fäbodgränsen, vilket rent geografiskt är i stort sett detsamma som Limes, men som avser en kulturell skillnad i hur lantbruk brukade bedrivas i norr och söder. Personligen bor jag i princip mitt på denna gräns. Om jag lämnar de små åkertegarna kring sjökanterna bakom mig och går upp bara några få kilometer på skogsåsarna så blir landskapet direkt mer ”borealt”. Det är björk, tall och gran, gran, gran. Sätter jag mig istället i bilen och åker två, tre mil söderut kan jag se hur skogslandskapet snabbt förändras till att innehålla mycket mer löv. Plötsligt ser man ek, lönn och ask samt längs älvstränderna – om man letar noga - en och annan vildapel. I Brunskog där jag bor har jag hittills bara sett en enda vildapel, och den hade slagit rot i en sjökant, där den garanterades solljus (och antagligen värmdes en del av vattenreservoaren).

Det kan vara svårt att föreställa sig hur ett sådant litet träd som vildapeln kan ha klarat sig i urtidens mörka och täta skogar. Hur fick de ljus och värme i en sådan omgivning? Därför att skogarna med mycket stor sannolikhet var långt mycket mer schatterade än de är idag. I stort sett hela Skandinavien betades på denna tid av stora hjordar visenter och uroxar, vilka bröt upp skogstäcket och skapade ett mosaikartat landskap. Vildapeln skuggades helt enkelt inte ut av andra träd eftersom det fanns gott om luckor och öppna ytor också före människans ängar och diken. Även efter att dessa stora betesdjur utrotats på 1100-talet fanns det gott om klövar och mular i skogarna, fast nu i form av tamboskap. Naturligtvis påverkade inte dessa djur sin omgivning lika kraftfullt som sina vilda släktingar – och det är kanske under denna tid som vildapeln börjar minska i landskapet – men en viss effekt hade de säkerligen, ända fram på 1900-talet då råmandet och bräkandet slutligen tystnade i våra skogar.

I Dags mosse i Alvastra hittades i början av 1900-talet det som fortfarande är Sveriges äldsta arkeologiska äppelfynd. Det var under en av de torvbrytningar som var så vanliga kring förra sekelskiftet som man stötte på det gamla kulturlagret från en 4500 år gammal boplats. Bland många andra intressanta fynd fann man alltså också tecken på att dessa människor i skiftet mellan samlar-jägar- och bondetid var välbekanta med apeln. Dels rör det sig om bevarade äppelbitar (halvor eller fjärdedelar) som torkats och använts i matlagningen, men även somliga av de pålar som yxats till för att anlägga själva boplatsen var av apel. Detta är mycket intressant då det kan indikera att trädarten en gång var mer vanligt förekommande i vilt tillstånd än den är idag. För om man nu använde frukten som mat verkar det högst osannolikt att man skulle ta sig för att hugga ner träden som gav detta extra födotillskott om de var lika sällsynta som de är idag.

Forskarna tror för övrigt att man, när det gäller de kluvna äpplena, ofta stekte dem, då detta får mycket av den intensivt sträva och sura smaken att försvinna.

Under senare tidevarv har vildapelns frukter främst använts till gelé samt till att jäsa cider. Vad denna jästa äppelmust ursprungligen kallades här i Norden vet vi inte, men vi har knappast levt i okunskap om att man på ett så enkelt sätt som att pressa saften ur en frukt och låta den stå kunde framställa alkohol. Ordet cider, eller cidre, lånades in från franskan på 1670-talet, men bruket är nog som sagt betydligt äldre. Nu har man nog inte använt vildapelns smakligt sett ganska anskrämliga frukter som bas i sin cider, men i en del recept anges att man ska blanda en del söta frukter med en del beska och en del sura. Så det är inte helt osökt att tänka sig att åtminstone bönder som ändå haft några vildaplar ståendes nere i hagarna passat på att använda sig av deras frukter i detta syfte.

Av cidern kunde man i nästa led framställa vinäger och ättika.

Veden är som sagt mycket hård och växer dessutom sällan rakt, vilket skapar ”virvlar” inne i virket. Denna egenhet har gjort att det lämpat sig bäst till mindre slöjdföremål som skedar och skålar och sådant. Men även hjulmakarna har funnit det användbart, just på grund av sin hållfasthet. Linné omnämner vid ett tillfälle att vildapelträ ofta används till kvarn- eller vagnshjul. Det är också ett mycket vackert virke.

Vidare har barken använts till färgning av textilier och ger en gul ton.

Ett av de mest älskade särdragen hos våra domesticerade äpplen (som förresten går under samlingsnamnet Malus domestica) är deras fantastiska blommning. Om inte vildapeln kan övertrumfa sina tamare släktingar i fråga om smak så kan de verkligen det när det gäller mängden blommor – och inte sällan frukt. Just frukten har också spelat en viss roll som djurfoder. Hade man ett träd som förmådde producera en massa mat alldeles av sig själv, och man slapp det strävsamma jobbet med att hamla så klagade nog inte speciellt många bönder.

Framförallt spelar vildapeln i likhet med i princip alla andra vilda fruktbärande träd en viktig roll som mat åt vilda djur. Den redan omnämnda storslagna blomningen får vi inte heller glömma. Vildbin, humlor (som rent etomologiskt är bin), fjärilar och alla andra som diggar pollen eller nektar kan verkligen slå sig lösa ett par veckor under våren då vildapeln blommar. Fjärilen är väl antagligen en av våra mest älskade vilda varelser. Vildapeln fungerar som värdväxt för över 30 olika fjärilsarters larver – den NT-listade Hagtornsmalmätaren är en av dessa.

När det gäller vilka arter som är knutna till apeln verkar det finnas en viss brist på forskning. Jag har i alla fall haft vissa problem med att få fram information. Men det är väl inte en helt vild gissning att anta att alla de arter som vet att uppskatta våra ”tama” äppelträd också återfinns på deras vilda släkting.

Ytterligare en grej, som kanske kan låta lite konstig, men vildapeln är en viktig reserv för alla de sjukdomar och oönskade arter som vi människor försöker eliminera i våra hemmalundar. Bladlöss, äppelvecklare och stinkfly vill man ju inte ha på sina trädgårdsäppelträd. Därför plockar den trägne äppelodlaren bort alla mögel- eller skorvangripna frukter; beskär sina kronor kraftigt för att släppa in ljus och motverka fukt i kronans bladverk; nyper bort blad som angripits av löss. Men som alltid så har de flesta av de arter som vi människor betraktar som skadliga också naturliga fiender, och dessa ser vi ju gärna så många som möjligt av. Med andra ord kan vildaplar i utkanterna av inägorna tjäna som boplatser för både bladlöss och för de blomfluge- eller nätvingelarver som tycker om att kalasa på bladlössen. Vill vi ha de för människan nyttiga arterna får vi faktiskt lov att stå ut med de ”onyttiga” också.

Äpplet har under långliga tider - både före och efter författandet av Mosebok I, där Eva ju som bekant erbjuder Adam att äta av kunskapens frukt - ansetts vara en symbol för ”det kvinnliga”. Av denna anledning ansågs äpplet vara en både hälso- och lyckobringande frukt i det hedniska förkristna Europa, men en syndens frukt i det medeltida kristna. De hedniska romarna spelade antagligen en stor roll när det gällde att bredda utbudet av olika tama äppelsorter. När Cato den äldre i skiftet 200- 100-talen f.v.t. skriver sin De agri cultura verkar han bara känna till fyra sorters äpplen. Bara tvåhundra år därefter vittnar Plinius den äldre om 23 olika sorter. Vi människor har naturligtvis dessa domesticerade sorter att tacka för mycket men det vore oerhört tråkigt om vi lät deras vilda släktingar försvinna ut ur vår intressesfär, för det kunde i värsta fall betyda att de dog ut. Vildapeln är en blommande, fruktbärande oas, en solitär i ett hav av barrträd. Ett verkligt unikt inslag i vårt synfält de få gånger man har turen att springa på den. Låt oss bevara den.

- Johannes Söderqvist

Fotnötter:

*: Stycket som väl de flesta känner igen är hämtat ur Genesis, Första Mosebok, 1917 års översättning. Forskare har debatterat och kommit fram till att kunskapens träd knappast kunde ha varit ett äppelträd utan att det snarare borde röra sig om fikon, granatäpplen eller någon annan frukt. Själv är jag lite tveksam till att trädet ifråga någonsin existerat.

**: Internationella naturvårdsunionen.

***: Vildsådd från våra domesticerade äppelträd är också de rent botaniskt en form av vildaplar. De kan dela flera av den ”riktiga” vildapelns särdrag.  

Kompostodling

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.  

Alla vi som har ett intresse för trädgårdsodling vet hur ansträngande och opraktiskt det kan vara att fösa tunga skottkärror med kompostjord framför sig från gårdens skuggiga hörn till köksträdgårdens soliga. Det kostar på både ryggar och tålamod med denna en av den klassiska trädgårdsodlingens praktiker. Det blir lätt så att man köper in en säck med lågvärdig ”kompostjord” istället. Själv är jag bara 38 år men efter att ha odlat under flertalet av dessa har jag redan kommit till det stadiet där värkande handleder och rygg tvingat mig att leta efter andra lösningar när det gäller alla odlingens mer tungarbetade inslag. Och om vi fokuserar på just kompost så finns det verkligen en sådan lösning: Kompostodling.

Tja, det är vad det låter som: en kompost som man odlar i. En del läsare kanske här reagerar direkt och tänker att om man odlar i sin kompost så finns det inte så mycket näring kvar när den väl ska fördelas ut på landet. Det är förvisso sant, men det finns egentligen inte så mycket näring som man kan tro i vår vanliga kompost heller. En stor del av den har normalt sett förbrukats under nedbrytningsprocessen och en annan del har läckt ut i marken. Men så är inte heller näringen den främsta orsaken till att vi tillför kompost till våra trädgårdsland, snarare är det något vi gör för att öka humushalten. Man skulle kunna säga att humus är för jord vad fibrer är för våra magar. Den andra orsaken är att vi med kompostjorden tillför olika mineraler. Vill vi ge våra trädgårdsland en rejäl giva kväve bör vi tillgripa andra metoder, som att se till att maskarna trivs genom att exempelvis täckodla eller underjordskompostera. Mer om detta – förhoppningsvis – i en annan artikel.

Långtifrån alla växter trivs med att växa i material som är under nedbrytning, men det finns några undantag, och det som främst är intressant för oss skandinaver är ”curcubitarna”. Det finns egentligen ingenting som heter så, men alla växter inom gruppen som bär det latinska förnamnet Curcubita har ibland getts detta skämtsamma smeknamn. De tre som är av intresse för oss kallas mer populärt för gurka, pumpa och melon. Just melonen kan man nog räkna bort om man inte bor i zon I eftersom det här handlar om frilandsodling, och meloner som bekant både vill ha en mycket lång säsong och är relativt värmekrävande.

Men innan vi jiddrar på alldeles för mycket om själva växterna ska vi ägna oss åt huvudämnet för denna artikel, nämligen komposterna. Den stora vinsten med att odla och kompostera på detta sätt är alltså att man vare sig behöver släpa löv, ogräsrens, kvistar och vad det nu kan vara från trädgården till komposten eller kompostjord till trädgården. Man kan bygga dem mitt i trädgården. Inte heller behöver man vara rädd för att slänga just ogräs på sin kompost, nej inte ens hö som annars anses innehålla på tok för mycket gräsfrö utgör något större hot om en framtida ogräsinvasion. Den här typen av kompost är nämligen täckt så de rötter och frön som hamnar däri dör under de tre år som komposten varar.

För en del läsare kanske hela ämnet verkar vara mer lämpat för en vårartikel. De flesta odlingstips brukar ju i de flesta tidningar hamna i vår- och sommarnummer. Men här handlar det om en kompost och alltså är det i själva verket en typisk höstartikel. Det är nu vi krattar ihop alla löven som börjar bilda en slirig heltäckningsmatta på gårdsplanen. Det är nu som vi samlar ihop kvistarna som blåst ner och det är nu som en de odlare gör sin sista rensning i trädgården. Summa summarum: vi samlar på oss en hel massa organiskt material som ofta antingen bara körs iväg till någon dumpningsplats i ett skogsbryn eller till de där nästan lika avlägset belägna komposterna. Varför inte istället låta allt detta bilda bottenlagret i en odlingskompost mitt i trädgården?

På högen kan man senare slänga alla de restprodukter som bildas när man skär blasten av morötter och betor, när man drar upp gamla kålstammar o.s.v. Det är bara att hiva allt sådant över axeln rakt på den nya komposthögen. Halm från gångarna ja, allt. När vintern inträder borde man ha ungefär motsvarande en halv normalkompost.

När sedan våren kommer är vi inne i nästa period av ansamling av organiskt material. De första gräsklippningarna brukar ofta hamna i dessa högar. Eftersom jag har så mycket starar och trastar kan jag inte täcka mina land med gräsklipp innan sådden kommit upp en bit för då är de bara där direkt och sprätter över raderna i jakt på mask. Ofta blir ju våren också en lång utdragen ogräsrensning, och detta avfall hamnar på högarna. Framme i slutet av maj brukar allt detta plockande och krattande ha resulterat i att jag har ett gäng ganska väljästa komposthögar. Dags för nästa fas, täckningen.

Huvudpoängen med att täcka sina odlingshögar är att kväva allt ogräs man byggt dem av. Denna effekt kan åstadkommas på flera olika sätt. Med mängder av halm, med kartong, gamla mattor, tjocka lager tidningar eller med plast. Jag har testat dem alla. Halm är ineffektivt och arbetsamt eftersom det helt enkelt aldrig lyckas döda allt ogräs. Man sitter till slut där och rensar ändå. Återvunnen ofärgad kartong (som man kan få hur mycket som helst av från sin lokala matvarubutik) är ogräsdödande och i princip helt ofarligt, men en aning styvt och därför svårformat. Dessutom bör man satsa på att lägga åtminstone ett dubbelt lager, vilket ändå kommer att vara nedbrutet till hösten. Tidningar (som man, om man inte själv prenumererar på DN, rotar fram ur en återvinningscontainer) är enklare att hantera. Man bara blötlägger dem innan de läggs ut. Men även här går det åt väldiga mängder. Åtminstone fyra lager, och även detta måste göras om varje år så länge komposten består. Trots detta är kartong eller tidningar en bra metod. Plast är idiotsäkert – men bara ur ogrässynpunkt, vi vet väldigt lite om vilka ämnen som fälls ut i jorden av denna oljeprodukt. Undvik detta.

De läsare som redan är inkörda på permakulturens knep och tricks kanske känner igen odlingskomposten som det som ofta kallas ”hügelkultur”. Ja, i stort sett är odlingskomposten samma sak, men det finns några skillnader. Hügelkultur syftar till att bygga bäddar som sedan är permanenta, medan dessa komposter är just komposter. Man kan t.ex. anlägga en odlingskompost bredvid en gammal hügelhög för att kunna förse denna med lite ny jord. I hügelkultur brukar man dessutom börja med att lägga ett par gamla stockar följt av mindre vedbitar, ris och kvistar underst i högen, följt av jord. Tanken med detta är att veden ska hålla högen lagom fuktig, drännerad, gödslad o.s.v. under lång tid. Naturligtvis är det inte fel att om man har gammalt virke lägga det i botten av sin odlingskompost, men då kan man inte heller förvänta sig att ha färdignedbrutet material på ett par tre år. Dessutom är syftet med odlingskomposten att på ett enkelt och produktivt sätt göra sig av med ogräs. I en normal kompost vill man ogärna slänga rötter och frön eftersom de kan tänkas överleva och följa med till trädgårdslanden. Med täckningens hjälp dödas dock i odlingskomposten allt kväverikt ogräs, samtidigt som näringen förhindras att läcka ut i marken av de kväveälskande ”curcubitarna”.

Det finns mängder med varianter på i vilken form man lägger upp sina odlingskomposter, men de vanligaste verkar vara limpan eller den runda högen. Där den första ofta läggs med tanken att så småningom bli en ”vanlig” odlingsbädd, och den sistnämnda som en mer traditionell kompost. Den läggs då gärna upp i köksträdgården i direkt anslutning till en odlingsbädd som om tre år kommer att vara i stort behov av extra kompost. Där man har tänkt sig en ganska tuff växtföljd med växter som exempelvis potatis och kål. När komposten är klar skottar man bara över den på landet. Limpan kan också användas på detta sätt. Återigen gärna då precis intill en odlingsbädd. Men limpan kan också användas till att bereda ny mark. Eller varför inte bara låta den bilda det nya trädgårdslandet.

Om man ständigt har nya odlingskomposter på gång så behöver man ju aldrig odla squash, pumpa eller gurka i sina vanliga bäddar, och därför kan man också här tillåta sig att bryta en av odlingens grundregler: man kan odla nära besläktade växter på samma yta två år i rad. Låt oss säga att vi odlar pumpa på vår kompost under år ett. År två går vi över på squash eller gurka. År tre odlar vi vitlök. År fyra skottar vi över komposten på ett trädgårdsland i vilket vi aldrig någonsin kommer att odla curcubitar – eftersom detta hela tiden görs på nya komposter. Så låt oss då säga att vi direkt på grässvålen anlägger en limp-kompost och odlar pumpa, gurka, vitlök under tre år på denna. Därefter kan vi avlägsna täckningen och använda limpan som ett nytt land. En djupbädd som vi byggt på höjden, utan att behöva gräva ett enda spadtag. Här kan vi nu gå över på t.ex mangold.

Nyckelhålsodling är en ganska populär metod inom permakultur. Den består i att man lägger upp en rund odlingsbädd men med en ingång ifrån söder, så att man kan gå in i bädden och rensa ogräs. Öppningen i söder släpper in ljus bland växterna. Denna modell är förstås väldigt enkel att kombinera med kompostodling.

Om man är en person med stort tålamod kan man också lägga upp en plan som inbegriper komposter innan man planterar sina bärbuskar. Man bygger högarna eller limporna, odlar som vanligt i dem i tre år och planterar därefter sina vin- eller krusbär i dem. I detta fall kan en sorts kombination av de två metoderna odlingskompost och hügelkultur fungera ypperligt. Att grunda med virke, med tanke på bärbuskarna (eller träden) som kommer leva på högen under lång tid och toppa med ogräs för ettåringarnas skull. Man måste dock fortfarande täcka.

Åter till själva växterna. Curcubitar passar som sagt bra att odla i sådana här komposter. Främst för att de som redan vidrörts klarar av att växa i en ”levande” kompost med väldigt höga kvävehalter, där miljoner mikroorganismer är i farten och en viss värme utvecklas, men också för att de faktiskt kan ta tillvara på stora delar av det där kvävet. Alltför hög värme fixar de dock inte så var noga med att inte varva alltför tjockt med enbart gräsklipp eller liknande.

Lycka till.

- Johannes Söderqvist

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till sälgen. En vårens fruktostbuffé för våra pollinerare. En av skogsägarens bästa vänner.

Sälgen vandrade som ett av de första trädslagen in i Skandinavien strax efter istiden, för omkring 12 000 år sedan. Den är vanligt förekommande på hela vår stora subkontinent, utom i allra nordligaste norrland, men där finns å andra sidan andra sorters viden. Dess anpassningsförmåga verkar vara god. Den trivs förhållandevis bra på nästan alla jordar och den kan växa både som en buske och som ett träd.

Människan började redan mycket tidigt använda sig av sälgen. Virket är lätt att splinta, segt och böjligt. Men sin vanligaste – och helt avgörande - roll som råvara hos våra stenåldersföräldrar fick sälgen på grund av sina långa skott. Det finns på våra breddgrader nämligen inget annat trädslag som kan tävla med sälgen i att producera flätevidjor. Arkeologer har återfunnit fragment av flätad sälg i allt från korgar till husväggar. Men virket glömdes ingalunda bort efter stenåldern utan har fortsatt att fylla en mängd funktioner ända in i vårt tidevarv. På grund av sin lätthet och smidighet och för att det är relativt mjukt och oflisigt har det t. ex. varit omtyckt som skaft till olika handverktyg, i svepaskar, mjölk-kärl och liknande. Ett annat, för människan helt avgörande användningsområde var inom garvningen där det var trädets bark man brukade.

Även som kreatursfoder har sälgen spelat en avgörande betydelse. Detta avslöjas om inte annat av andra leden i dess artnamn: caprea - vilket betyder get. Det är med andra ord getens vide vi har att göra med. Man skar kvistar vilka man sedan torkade och använde som foder under vintermånaderna. På många sätt ett väldigt sunt bruk med tanke på att nästan inga av våra vanligaste hagkreatur bör äta enbart gräs som de gör idag, utan gärna söker löv om de själva får välja. Inte minst gäller detta för får och getter som ju egentligen är s.k. ”slybetare”. Men även kor äter med stor aptit flera sorters löv om de får en möjlighet.

Inom folktron ansågs sälgen ha skyddande egenskaper, både vad gällde sjukdomar och mot onda makter. Men om man betänker att många människor på den tiden var övertygade om att sjudom var ett resultat av de onda makternas göranden och låtanden så blir ihopblandningen inte så konstig. Under senare tidevarv har det visat sig att sälgens bark faktiskt innehåller vissa ämnen som ombildas till salicylsyra i kroppen. Detta ämne besitter ju som bekant inflammationshämmande egenskaper. Så alldeles oavsett om folk drack barkdekokt för att köra bort onda makter eller om de hade någon sorts kemisk medvetenhet, så hade det avsedd verkan på de fysiska symptomen.

Att sälgen tillsammans med många trädslag förekommer inom folktron är antagligen en kvarleva från mycket gamla traditioner. Dessa traditioner välver en tidsbåge från vår tid idag ända tillbaka till innan vi blev bofasta jordbrukare. Vi vet att många mer sentida folkslag levt under förhållanden som liknade de under vilka våra paleolitföräldrar levde. Flera av dessa folkslag har hållit sälgen helig. Som en sorts immanent gudomlighet. (fotnot 1.) Inte minst gällde detta för många stammar av de nordamerikanska ursprungsfolken. I de här sammanhangen är det inte enbart sälgens skiftande användningsområden som slöjdmaterial som ligger bakom att den vördats, utan kanske främst dess betydelse för bina. Under hundratusentals år var honung det närmaste vi människor kunde komma något som skulle kunna kallas godis, och utan sälgen skulle det kanske inte ens finnas några bin.

Det finns alltså goda skäl att tro att vördandet av sälgen är en oerhört gammal tradition.

Här kommer vi in på sälgens betydelse för oss idag. Inte bara har den av lika stor betydelse för våra nutida domesticerade bin som den hade för förhistoriens vildbin, den fyller en nyckelposition i vår ekologi. Den blommar under tidig vår, först av alla plantor, och blir för mängder av pollinerande arter till årets första mål mat. Att man t.ex. ofta kan se citronfjärilar så tidigt på året beror i stort sett uteslutande på sälgen och dess blommor. Dess pollen och nektar är rikt både på energi- och protein. Till denna tidiga buffé som ofta äger rum innan någonting alls blommar nere på marken söker sig olika sorters blomflugor, sumpflugor, hårmyggor, skalbaggar, myror, bladlöss, fjärilar och nattflyn. Flera av dessa arter lägger även sina ägg i sälgen. När dessa sedermera kläcks kommer där ut en hel hord med olika sorters larver som för att klara sig är beroende av trädets löv. Av allt detta följer naturligtvis att sälgen är ett precis lika viktigt träd för många av våra fåglar som det är för våra insekter. Även dessa är i stort behov av ett skrovmål efter sina långa flyttar från sydligare breddgrader och slår sig därför inte sällan ner i sälgar på sin väg uppöver landet. Det är därför vi kan höra de första lövsångarramsorna från kronan av en sälg. Engelskans namn på lövsångare är just willow warbler – videsångare. Men det är inte enbart lövsångaren som är knuten till sälgen på detta vis. Bland andra arter kan räknas flugsnappare, svarthätta, trädgårdssångare ...

Men i likhet med i alla andra trädslag gör sälgen inte bara nytta under sin levnad utan fyller många viktiga funktioner även som döende och död. Vedsvampar och skalbaggar börjar snart angripa alla åldrande viden. Detta är i sin tur är viktigt för hackspettarna, som lätt kan hacka hål i det svampangripna mjuknade virket och komma åt insekterna och deras larver därinne.

Dess bark, grenar och lavar (fotnot 2.) är en viktig boplats för många arter. Många småfåglar gillar bland annat att bygga bo i rufsiga och skyddande sälgar och viden, och närmare 180 olika sorters fjärilar är beroende av den för sin larvutveckling. Det går inte att underskatta sälgens ekologiska betydelse.

Jorbrukaren röjer ofta undan sälg i åkerkanter och diken eftersom den sägs kunna ta över och bli ett svårt sly och eftersom det anses att den skuggar grödorna. Men åtminstone för den bonde som plöjer sin åker borde inte sälginvasion vara något stort problem. Naturligtvis försöker sälgen komma in på åkern med sina rötter för att väl där skjuta rotskott, men dessa trådar skärs lätt av av plogen. När det gäller skuggning så kan det väl i vissa fall stämma att större sälgar kan blockera ut solen under delar av dagen. Men om man betänker alla de andra funktioner som sälgen fyller och som kommer åkergrödan till nytta (som t.ex. levande pollinerare) så borde det där betraktas som ett mindre problem. Har man en massiv sälgvägg i något dike som löper över en åker kan man ju naturligtvis ta ur en del ur denna. Men varför då inte spara vissa av dem som evighetsträd. Viktigt är också att sprida åldern på de träd man bevarar så att man i görligaste mån har hela det ekologiska tidsspannet representerat: Ungved, tonårsved, ved som befinner sig i sitt livs högsommar, gammal ved och inte minst död ved.

För skogsbrukaren fyller sälgen en mängd funktioner. Inte för att den tingar något värre timmervärde men för att den på en mängd sätt skyddar resten av beståndet. Först och främst kan vi ju föreställa oss hur våra skogar skulle trivas utan alla de insekter och fåglar som är beroende av sälgen. Men det är även värt att ha i åtanke att en skog med gott om sälg också ofta är en skog med färre betningsskador från både älg, bäver och hare, eftersom dessa arter föredrar sälgen om denna finns till hands framför tall, björk m.m. Låter man både sälgen och viltet vara ifred kan man också vara ganska säker på att få mer av båda. Är man jägare bör man kanske med andra ord iakttaga de ursprungliga amerikanernas sedvänjor och börja hylla sälgen som en helig varelse.

Att sälgen i skogsbeståndet bör betraktas som ett evighetsträd behöver man väl med allt det ovan sagda i åtanke knappt säga. Om någon åtgärd skall tas när det gäller en sälg så är det möjligtvis för att lite försiktigt öppna upp runt den. Personligen skulle jag utan vidare kunna ta ner en fin timmergran till förmån för ett litet sälgspö, om det var den enda sälgen som fanns i närheten.

- Johannes Söderqvist

FOTNOT 1: Immanent betyder ungefär ”inneboende, naturlig, sinnlig” till skillnad från trancendent som betyder ”gränsöverskridande”. En trancendent gudomlighet finns t.ex. utanför jorden/världen, medan en immanent mer skullekunna sägas vara en del av den.

FOTNOT 2: Bland de lavar som ibland kan finnas på sälg hittar vi den rödlistade lunglaven.

Skogen lider av tillväxtvärk.

(Artikeln först publicerad i OM - omställning.)

Myten om den eviga tillväxten går igen på fler plan än vi (ja även vi omställare) tänker på. Ett exempel är i vår syn på skogen. Denna förväntas räcka till snart sagt allt: Ge oss nya industri-nischer som samtidigt ger oss fler nya jobb, ta hela Sverige ur krisen, och göra oss koldioxidneutrala. Därutöver förväntas den dra hit ständigt fler turister och även ge svenskarna själva en möjlighet till rekreation. Faktum är att alla de nya ”gröna näringarna” kan bli sista spiken i kistan för det gröna.

Om man, som jag, är skogsintresserad både när det gäller bruk och skydd, och följer med någorlunda i skogsdebatten (i allt från branschtidningar till allmän debatt), så är det ganska lätt att inse hur oförenliga alla de olika målsättningarna som man satt upp för den svenska skogen är. Ja, om en barnunge mot all förmodan skulle få för sig att försöka sätta i sig all denna information så skulle hen ganska snabbt kunna konstatera att vi omöjligen kan ro alla dessa ekor i land.

Till att börja med ska vi som nation leva upp till Nagoya-avtalet, vilket stipulerar att Sverige måste skydda minst 17 procent av vårt skogliga ekosystem. (Forskare hävdar dock att den absoluta undre gränsen för att kunna leva upp till riksdagens mål om en bevarad biologisk mångfald ligger på 20 procent skyddad skog.) Samtidigt vill vår inhemska skogsindustri, vilken är en av de största i världen, naturligtvis inte minska sitt roffande. De vill fortsätta att tillverka smörpapper, ölunderlägg, spånplattor och brädor i samma omfattning som tidigare. För att förenkla det hela något skulle man kunna säga att det är ungefär på denna punkt debatten mellan miljörörelsen och industrin står idag. 20-procentigt skydd kontra 100-procentigt brukande. Med enbart dessa två frågor på skrivbordet är det i stort sett kört. Ingen av de två kan få som de vill.

Utöver detta ökar nu trycket på den svenska skogen eftersom de växande s.k. ”gröna” näringarna även de vill ha sin bit av kakan. Nu ska vi ”bygga mer med naturliga material”; köra bilen på skogsbränsle; återigen börja värma våra hus med moderna och miljövänliga vedpannor; ta fram alla möjliga och omöjliga sorters kemikalier ur vedens hartser o.s.v. i nästan all oändlighet. Ja, skogen ska helt enkelt lösa alla landets problem. Den är, som vi hört så många politiker säga under de senaste åren, ”för oss vad oljan är för Norge”. Skogen är vårt lands ”gröna guld”.

I runda slängar är det bara runt två procent av landets beskogade yta som åtnjuter någon form av formellt skydd. I Värmland där jag bor, som ju traditionellt sett betraktas som ett skogslän, är inte ens en procent av skogsytan skyddad. Håller man sig utanför de rena reservaten kan man få leta i veckor efter ett område med någorlunda biologi. Nästan all trädbeklädd yta är plantager i olika tillväxtfaser. På den här punkten befinner vi oss alltså redan idag.

Omställningsrörelsen handlar allt som oftast (av högst förklarliga skäl) om ett förändrat brukande; mindre utsläpp, smartare resurshantering o.s.v. Mitt i denna oerhört vällovliga debatt får vi dock inte glömma bort att det viktigaste vi kan göra för naturen många gånger är det vi låter bli att göra. Skogen fanns trots allt här långt före vår ankomst, och den mår i de allra flesta fall bäst när den slipper insatser från vår sida helt och hållet. Det kommer inte att räcka med ett grönare brukande. Den kanske viktigaste frågan för framtiden (inom fler områden än bara skogsfrågan) är att vi tränar oss i avståendets ädla konst. Att låta vara är den viktigaste insatsen.

Alla som är någorlunda insatta i frågan förstår att omställning, när det till exempel gäller havet, inte bara handlar om ”grönare” båtar eller ”smarta” nät. Om fisken ska finnas kvar i morgon så måste vi helt enkelt dra upp mindre av den också. Detta logiska tänkesätt gäller av någon outgrundlig anledning inte i samma utsträckning när vi resonerar kring skogen. Ska vi ha en rimlig chans att kunna skapa oss en rimligare framtid kommer det vi låter bli att göra vara minst lika viktigt som det vi gör.

Frågan om formellt skydd av olika naturtyper blev först aktuell i samband med industrialismens framväxt. Under 1900-talet föddes och formades gradvis det som vi idag benämner miljöpolitik. Nya teknologier kunde nu komma åt resurser som tidigare ansetts alltför avlägsna och svårtillgängliga, och den snabbt växande globala marknaden hungrade i tillväxtekonomiernas gryning efter ständigt större råvarumängder. Att helt och hållet skydda vissa områden blev för första gången en nödvändighet. Naturskydd är alltså en nödtvungen konsekvens av industrialismen och inte i första hand ett utslag av att vi under de senaste hundra åren blivit mer upplysta.

I takt med att den teknologiska massan av skogsmaskiner ökat och skördat än större segrar på ”rationalitetens” och effektivitetens områden, och att den globala marknadens hunger blivit mer och mer glupande, så kan man tycka att även skyddet borde ha uppgraderats i samma takt. Så ser dock verkligheten inte ut.

Men även om tidigare svenska socialdemokratiska regeringars miljöpolitik alltså lämnat mycket övrigt att önska, så har dock trenden (om än långsamt) hela tiden gått mot mer pengar till miljövård, mot större bevarandeinsatser, mot mer skydd. Visserligen har inte skyddsinsatserna ökat i takt med förstörelsen, men de har ändå under hela 1900-talet ökat. Denna trend höll i sig ända fram till år 2006 då Andreas Carlgren blev miljöminister. Under honom och hans efterträdare Lena Eks styre ser vi nu för första gången på hundra hur vårt lands miljöpolicy faktiskt försvagas – kraftigt.

I dessa ministrars marknadsliberala utopiska drömmar heter det nämligen att om allting är ägt och brukat så kommer ägarna/brukarna att vilja ta hand om sina resurser, det de äger. Om man äger all fisk i en sjö så häller man ju inte gift i sjön eller fiskar upp allt på en gång så att resursen utarmas. Därför kan man överlåta skyddsansvaret på samma ägare. Dessvärre tar de politiker och företagslobbyister som resonerar på detta vis inte med i kalkylen att ägarna/brukarna/företagen också de lever under tillväxtkravets ok. De måste hela tiden expandera för att kunna fortsätta existera. Så: ägaren av fiskesjön får helt enkelt lov att fiska upp hela beståndet om han vill fortsätta vara kvar i branschen. Det finns väl ändå alltid en ny sjö att köpa upp och flytta vidare till.

Ganska exakt såhär är det man under de senaste sju åren har resonerat när det gäller den svenska skogen. Ägarna själva ska nu avgöra vilka områden det är som ska sparas, och om någonting överhuvudtaget ska sparas. Allt enligt principen om ”frivilliga avsättningar”. Skogs- och länsstyrelsen får visserligen fortfarande en liten summa pengar varje år för att kunna köpa upp extra skyddsvärda områden, men denna pengapung krymper stadigt och räcker inte ens till en liten del av allt det som skulle behöva skyddas. En skogsbonde med relativt litet ägande, men med högst skyddsvärd skog, vars privatekonomi blivit ansträngd, kan knappast räkna med att få någon ersättning för avsättningar. Är hen i behov av pengar är det kalavverkning som gäller. Kontentan av allt detta: Det här landets sista äldre skogar faller just nu.

I rapporten Efter oljetoppen (2006) av Hillevi Helmfrid och Andrew Haden framgår med all önskvärd tydlighet att Sverige aldrig kan ersätta sitt nuvarande oljeberoende med vare sig jordbruks- eller skogsprodukter. Nej, inte ens om man slår ihop dessa två storindustrier kan vi möta dagens stora (och ökande) behov av bränsle till alla våra resor och transporter. I Formas förlags lilla sammanfattande bok Bioenergi - till vad och hur mycket (Forskningsrådet) slås fast att ”vi inte är på väg ifrån en värld med ett överflöd av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi”. Det är möjligt att vi kan åka bil även i framtiden, men i sådana fall i en avsevärt mycket mindre omfattning än idag. Helt klart är i alla avseenden att vi inte kan lösa problemet genom ett ökat brukande av Sveriges ”gröna guld”. Inte heller kommer resurserna att räcka om nästa miljonprogram ska genomföras med svensk skogsråvara i basen, om en stor del av alla de plastprylar vi vant oss vid att konsumera nu ska framställas av fiber och oljor från skogen, eller till att värma alla landets enfamiljshus. Det är tillväxten, den ständigt ökande ekonomiska hungern - inte vilken råvara vi använder för att försöka mätta den med - som är problemet .

För mig framstår det som en extremt viktig punkt att begreppet ”omställning” inte förvanskas till att enbart handla om ett dylikt skifte från fossilsamhälle till ett ”grönt” biobränslesamhälle. Från att åka dålig bil till att åka bra bil. Från att flyga till Södern till att åka miljövänliga snabbtåg till Södern. Från skadlig lyxkonsumtion till klimatkompenserande, delfin- panda- och valräddande lyxkonsumtion. Den nya ”miljöbilen” kommer sannolikt aldrig att kompensera för all den energi och alla de resurser som togs i bruk när den tillverkades. Det är mycket mindre miljöförstörande att laga sin gamla bil, men använda den en tiondel så mycket. Omställningens kärna måste vara minskat brukande. Men eftersom detta är lika politiskt omöjligt som det är miljömässigt nödvändigt så är denna omställning upp till oss.

Som skogsbrukare är det alltså en självklarhet för mig att ändra på själva bruket bort från kalhyggesmodellen, till något som mer går att likna vid permakultur. Men lika viktigt är att undanta vissa områden från bruk helt och hållet. Att minska mina egna behov och därmed också minska trycket på skogen.

//Johannes Söderqvist

Jippie - jag har blivit fast skribent!!!

Det är verkligen jättekul; jag har fått bli skribent på den nystartade tidningen OM som jag gjorde lite reklam för här i förra veckan. Min första helt egna kolumn. My own, my precious.
Eller kolumn är väl kanske inte rätt ord. Jag har en stående artikel i alla nummer.

Tidningen OM-omställning, som är dess egentliga namn, handlar som namnet antyder om omställning.  Det vill säga skiftet från användningen av fossilt bränsle, från en storskalig och sårbar ekonomi till en mer lokalbaserad och från slit och släng till återbruk.

Eftersom skogen är en fråga som påverkar alla de där stora omställningsfrågorna, och eftersom jag trots allt är skogsaktivist, så kommer jag att använda detta nya forum till att - i alla fall inledningsvis - skriva om den. Frågan om hur vi behandlar våra skogar är en fråga om vår biologiska mångfald, om energi, klimat, ekonomi o.s.v. Sannolikt kommer jag väl med tiden att vika ut mig även i andra ämnen, men till att börja med (i de första fem numren eller så) blir det skog för hela slanten.

Som vanligt (som när jag skriver i Tidningen Kulturen) så kommer artiklarna från OM att efter ett tag även hamna här på bloggen, men med tanke på alla de andra mycket intressanta artikelförfattarna så rekommenderar jag verkligen att man går in och prenumererar eller köper lösnummer.

//J.