Den svenska modellen

(Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningar.)

Vi svenskar vet både så mycket och så otroligt lite om den naturtyp som i stort sett och med undantag för kuststräckorna utgör hela vårt skandinaviska ekosystem. Så gott som varenda svensk har ett personligt förhållande till skogen. Till de dungar man kallar för sina. Ja, för det är ju så vi säger: ”Min svampskog”. Även om platserna ifråga för det mesta inte ägs av oss så betraktar vi dem som våra – eller kanske snarare oss själva som en del av dem. Det är dit vårt drömspår leder oss när våra fötter själva får välja sina steg. Skogen är för oss någonting alldeles självklart. Kanske är den för självklar.

Alla har vi hört om de förfärande konsekvenserna som kalhyggesbruket har för världens regnskogar. Ändå anser vi att exakt samma sorts skogsbruk här hemma är ok. ”Den svenska skogen växer ju upp igen.” Kontentan blir någonting i stil med att kalhyggen är fula men inte miljöfarliga.

Alla vet att ett stort vattenfyllt hål i marken inte kvalar in som en sjö. En sjö är fiskar, fåglar, vass, sump … ett ekosystem. Det är helheten som gör att vi kallar det för en sjö. När det gäller skog däremot är de flesta av oss fullt tillfreds med definitionen ”en något större gran- eller tallplantebevuxen yta”. Detta är dock ingen skog. Det är en timmer- och fiberåker. När man hugger ner en skog och ersätter den med en plantage så ersätter man i själva verket ett ekosystem med en monokultur. Att påstå att våra svenska plantager är skog är lika galet som att säga att Monsantos soyaplantager i Brasilien är regnskog.

2000 arter är idag hotade av det svenska inhemska skogsbruket. Forskare menar att närmare 5000 arter i det skandinavisk-finska området kommer att dö ut om kalhyggesbruket tillåts fortsätta på samma sätt som idag. Ungefär 4 % av Sveriges produktiva skogsareal är skyddad – att jämföra med USA som vi svenska miljömuppar ju älskar att hata, där c:a 10% åtnjuter bevarandestatus.

Nästan all skog i det här landet har redan huggits ned minst en gång. Men under gångna tidevarv gick det hela något långsammare. Svårtåtkomliga områden undantogs också ganska ofta från huggning. Inte heller ersatte man den gamla skogen med plantager, utan lät självföryngringen fixa återväxten. Många arter överlevde tack vare allt detta – tills nu.

De förfärande miljöbrott som på vissa bestämda platser begås av gruvindustrin har vi i stort sett stillatigande under hundratals år tillåtit skogsindustrin att begå över hela landet. Jag hatar att behöva erkänna det, men vi människor har faktiskt makten över det skogliga ekosystemet. Frågan är nu om vill låta det fortsätta vara just det.

- Johannes Söderqvist