Auktoritet är nonsensmakt.

Idag tänkte jag ge ett litet smakprov ur mitt nuvarande bokprojekt. Håll till godo, och kommentera gärna eller skicka mig ett mail. Vem vet, du kanske kommer med i boken på något hörn.

//J.

* * * * * * * * * * * * * * * 

Auktoritet är nonsensmakt. Även om man ibland hör folk säga sådant som att ”Han ägde den där naturliga auktoriteten”, så kommer den här sortens makt så gott som alltid ur ställning. Den ”naturliga” auktoriteten tillskrivs så gott som uteslutande män vilka genom sin samhällsposition ändå skulle ha ägt den. Att någon utstrålar s.k. ”naturlig” auktoritet innebär i praktiken inget mer än att den auktoritäre inte själv behöver tala om vilken hög ställning han har. Sådana personer som inte har en hög befattning men som ändå har en speciell utstrålning brukar vi istället benämna karismatiska – eller kanske kloka.

Auktoritet kommer av ställning, och den makt som gömmer sig bakom ordet är i själva verket en kraft som emanerar från systemet, inte från någons personlighet – även om en sådan ibland kan hjälpa till att göra en chef extra dyrkad eller fruktad. Auktoritet är ett rum i slutet av korridoren, en stol med lite högre ben, ett skrivbord i mahogny.

Vår svenske kung är ett bra exempel. Han saknar ledaregenskaper – i alla fall som jag känner igen dem. Han är vare sig mer eller mindre karismatisk än någon annan svensk. Inte desto mindre är vi alla hans undersåtar, och om vi skulle springa på'n ute på stan får vi inte du:a honom eller ens tilltala honom vid namn. Det är ”Hur mår hans majestät Konungen idag då?” som gäller. Hans makt sitter till minsta droppen impregnerad i kronan, tronen, spiran och äpplet, och har överhuvudtaget ingenting med personen Carl Gustaf Bernadotte att göra.

Trots att vi alla egentligen vet att kungen är en helt vanlig person, och trots att vi vet att många kungar och höga herrar genom historien till och med varit mindre begåvade än vanligt folk så dyrkar vi dem ändå. Tomma beläten utan personliga egenskaper, men med rätt position. Makt utan någon slags innehåll som kan rättfärdiga den.

Detta, att auktoritet i första rummet inte har någonting med kompetens att göra, i kombination med att den också hela tiden måste utövas och visas upp för att hålla sig giltig, leder till våldsamma övergrepp på vår egen självbevarelsedrift. Vår dyrkan av auktoriteten kan få oss att fullständigt tappa all kontakt med sunda förnuftet.