Sverigedemokraterna – ett omställningsproblem

Först publicerad i Fria Tidningen

Efter regn kommer sol. På ungefär samma sätt trodde Marx och grabbarna på sin tid att kapitalismen – som av en slags dialektisk naturlag – skulle komma att följas av socialism och slutligen ”människans frigörelse”. Denna tro har får man väl lov att säga kommit på skam.

Det är alltid vanskligt att med historien som utgångspunkt försöka skriva ett facit för nu- och framtiden. Men om vi utgår ifrån hur trenderna ofta har talat under 1900- och det tidiga 2000-talet, så ser det snarare ut som om att hård kapitalism åtföljs av någon sorts totalitarism, och inte sällan extremt högerorienterad sådan.

Kapitalet orsakar kriser, kriser som lämpas över till samhällets mindre bemedlade att lösa. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själva till hjälp) utan: ”Ut med invandrarna!”

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att SD och deras europeiska gelikar alla är en sorts återspeglingar av en gammal västerländsk maskulin princip: ”Makt-över” istället för ”makt-att”. Denna princip gömmer sig redan från början i vårt till ytan liberala system, men tillåts inte blomma ut annat än under kristider. Fascism är egentligen bara en extrem men logisk fortsättning på drag som alltid finns närvarande i vår kultur. Den är tanken att människan (egentligen bara vissa människor, och bara ett kön) kan transcendera naturen. Makt-över.

Den kris vi genomgår denna gång kan vi dock inte komma starkare ur på samma sätt som efter de två världskrigen och 30-talets ekonomiska svårigheter. De naturresurser som då krävdes för att återuppbygga och boosta ekonomin finns helt enkelt inte tillgängliga i samma omfattning längre. Dessutom hotar olika sorters ekologiska panikscenarier runt vartannat hörn. Det är ur medvetenhet om detta som omställningsrörelsen vuxit fram.

Det finns dock en ganska stor risk att denna omställning precis som Marx' förutspåelser kommer på skam. Vem kommer att intressera sig för hügelkultur, eller stadsnära skogsträdgårdar eller ens minskade co2-utsläpp i en västvärld som trasas sönder av politiska strider – eller ännu värre: i en västvärld som är ny-fascistisk? Vi omställare måste börja betrakta SD som ett problem fullt i klass med de vi redan talar så mycket om. Annars, är jag rädd, finns det stor risk att gröna och feministiska frågor kommer hamna mycket långt ner på agendan, eller värre, att vi i framtiden inte lika enkelt som idag kan välja vilka frågor vi vill engagera oss i.

//Johannes Söderqvist

Nord och syd - centrum och periferi.

För en gångs skull har det varit både intressant och hoppingivande att lyssna på radions "Ring P1". Jag tänker på alla debattinläggen om minneshögtiderna kring den 11:e september. Snudd på varenda en som ringt in, oavsett om de varit för eller emot minneshögtiderna, har tyckt att det är pinsamt att man lägger så stort fokus på offren i tvillingtornen, och att media knappt nämner de miljoner människor som dött i Afghanistan och Irak i efterdyningarna av den 11:e sept.

Vad som däremot förvånar mig är att nästan ingen av debattörerna ser på händelserna ur ett klassperspektiv. Visst har Marx, inte minst här i Sverige, överanvänts, och visst kan det vara farligt att tolka allting som händer här i världen som ett utslag av "klassernas kollision", men kom igen... helt fel på alla punkter hade han inte.
T.ex. så hade han helt rätt när han hävdade att det finns ett centrum som lever på att suga ut periferin. På Marx egen tid så kunde man, om man tog sig en promenad i London där han bodde, tydligt se dessa två begrepp manifestera sig som de burgna klassernas bostads- och affärsområden (centrum), respektive trasproletariatets ginstinkande slumområden (periferin). Centrum skulle inte kunna existera om inte den gråa massan försörjde den med allt den behövde, och inte heller skulle centrum kunna fortsätta att existera utan alla sina vapen, sina religioner och myter som binder de fattiga vid periferin.
Den här strukturen är lika verklig idag som någonsin tidigare. Vad som har förändrats är egentligen enbart att periferin skjutits bort från stora delar av det norra halvklotet. Idag står inte skillnaden mellan hög och låg främst att finna bland medborgare av samma land utan snarare mellan länder, mellan nord och syd.  

Maktens kanske allra viktigaste vapen - ja viktigare än vapnen - är dess mytologiska arsenal: det kluster av sagor och berättelser, religiösa såväl som sekulära, som lär oss alla att Makten har fortsatt rätt att vara just Makten. Det är med detta kulturvapen som de ständigt lyckas få oss att offra livet för dem på slagfältet (eller för all del; familjelivet på arbetsmarknaden). I USA-sagan offrar unga män livet för "the land of the free, and the home of the brave". De är marionetter som åker "over seas", lemlästas, dör och dödar andra sorters marionetter, allt för att trygga makten åt Makten. Den övervägande majoriteten människor i världen är bara korn som krossas när de stora blocken rullar mot varandra i kampen om prestige, rikedom och makt.
Centrum här i norr har sugit ut periferin i syd så effektivt att de fattigaste inte längre har något val. När man börjar få det svårt att föda sina barn så står aldrig våldet (och bigotteriet) långt borta. Rika centrumpersoner som Bin Laden får lätt att värva medlemmar, som han senare kan använda som levande missiler mot något annat centrum.

Har vi glömt allt detta? Eller existerar den här sortens analys överhuvudtaget inte längre? Är det bara jag som inte förstår den moderna debatten?


//J.