Greider - det bästa språkrör Mp aldrig har haft

Lyssnade just på diskussionen i radions Program 1 om Miljöpartiets nya "ideologiska" program - ni vet det som smetat in sig så djupt i den politiska mittens lila färgbad att allt det gröna gått förlorat. Det som slog mig var att Göran Greider, som deltog i debatten, nog faktiskt är det bästa språkröret för mp just nu. I alla avseenden vore han en bättre chefsideolog än partiets egna -  de som gått fram så hårt med blekmedel på partiets alla obekväma fläckar.

För en 13 år sedan sisådär så var jag själv politiskt aktiv i mp. Jag tillhörde den fraktionen som ville att partiet, istället för att dra åt socialist- eller liberalhållet, skulle försöka leta sig en egen väg med faktamässigt stöd åt det ideologiska i naturvetenskapen. Typ.

Politiska partier är dock inget för mig. Av många skilda och sammanhängande skäl lämnade jag mp. Idag är jag vare sig anhängare av dem, eller för den delen av representativ demokrati. Men jag har ändå fortsatt att rösta på dem med den inställningen att det väl i alla fall inte förvärrar sakernas tillstånd. Om inte annat stödjer man ju i alla fall ett parti med "miljö" i namnet.

Som sagt; jag är alltså inte socialist, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka att en person med Göran Greiders inställning i dagsläget vore bättre som språkrör för mp än både Romson och Fridolin. Han verkar bättre ha förstått att värdet av den gröna ideologin låg i det civilisationskritiska än partiets egen styrelse gjort; att om alla de politiska spelarna nu förhåller sig till samma grundläggande antaganden (t.ex: tillväxt som något gott) så spelar det faktiskt mycket liten roll vad vi går och röstar på. När nu alla (utom SD) blivit ekonomiskt-politiskt rumsrena finns det inget alternativ kvar för dem som närde en dröm om att ändra det ekonomiskt-politiska. 

Lägger man till bilden av Greider dennes djupt kända känsla för skogsfrågan (en av hela den skandinaviska ekologins ödesfrågor, som mp tyvärr knappt tagit alls i) så framträder bilden av en person som skulle pryda språkrörspiedestalen alldeles utmärkt, trots att han är en politisk meningsmotståndare.

Man kan säkert hitta debatten här på P1.

//J.
  

 

Nord och syd - centrum och periferi.

För en gångs skull har det varit både intressant och hoppingivande att lyssna på radions "Ring P1". Jag tänker på alla debattinläggen om minneshögtiderna kring den 11:e september. Snudd på varenda en som ringt in, oavsett om de varit för eller emot minneshögtiderna, har tyckt att det är pinsamt att man lägger så stort fokus på offren i tvillingtornen, och att media knappt nämner de miljoner människor som dött i Afghanistan och Irak i efterdyningarna av den 11:e sept.

Vad som däremot förvånar mig är att nästan ingen av debattörerna ser på händelserna ur ett klassperspektiv. Visst har Marx, inte minst här i Sverige, överanvänts, och visst kan det vara farligt att tolka allting som händer här i världen som ett utslag av "klassernas kollision", men kom igen... helt fel på alla punkter hade han inte.
T.ex. så hade han helt rätt när han hävdade att det finns ett centrum som lever på att suga ut periferin. På Marx egen tid så kunde man, om man tog sig en promenad i London där han bodde, tydligt se dessa två begrepp manifestera sig som de burgna klassernas bostads- och affärsområden (centrum), respektive trasproletariatets ginstinkande slumområden (periferin). Centrum skulle inte kunna existera om inte den gråa massan försörjde den med allt den behövde, och inte heller skulle centrum kunna fortsätta att existera utan alla sina vapen, sina religioner och myter som binder de fattiga vid periferin.
Den här strukturen är lika verklig idag som någonsin tidigare. Vad som har förändrats är egentligen enbart att periferin skjutits bort från stora delar av det norra halvklotet. Idag står inte skillnaden mellan hög och låg främst att finna bland medborgare av samma land utan snarare mellan länder, mellan nord och syd.  

Maktens kanske allra viktigaste vapen - ja viktigare än vapnen - är dess mytologiska arsenal: det kluster av sagor och berättelser, religiösa såväl som sekulära, som lär oss alla att Makten har fortsatt rätt att vara just Makten. Det är med detta kulturvapen som de ständigt lyckas få oss att offra livet för dem på slagfältet (eller för all del; familjelivet på arbetsmarknaden). I USA-sagan offrar unga män livet för "the land of the free, and the home of the brave". De är marionetter som åker "over seas", lemlästas, dör och dödar andra sorters marionetter, allt för att trygga makten åt Makten. Den övervägande majoriteten människor i världen är bara korn som krossas när de stora blocken rullar mot varandra i kampen om prestige, rikedom och makt.
Centrum här i norr har sugit ut periferin i syd så effektivt att de fattigaste inte längre har något val. När man börjar få det svårt att föda sina barn så står aldrig våldet (och bigotteriet) långt borta. Rika centrumpersoner som Bin Laden får lätt att värva medlemmar, som han senare kan använda som levande missiler mot något annat centrum.

Har vi glömt allt detta? Eller existerar den här sortens analys överhuvudtaget inte längre? Är det bara jag som inte förstår den moderna debatten?


//J.

Atlantis ideal sjönk med sina skapare.

Jag får ofta frågan om jag är socialist. Eller snarare så kastas det i ansiktet på mig att jag är det. Men nej, jag anser mig inte vara socialist, inte liberal eller anarko-rojalist heller. Frågan är ointressant. Alla våra västerländska politiska ideologier är någon form av kapitalismer på så vis att de alla förhåller sig till kapitalet på ett troende sätt. Även satanisten är kristen, fast på ett tvärsemotaktigt sätt. Socialisterna är kapitalismens satanister, och socialismen har vuxit fram som en direkt reaktion på kapitalets hänsynslösa framfart. I det sammanhanget betraktar jag mig själv mer som en hedning. Jag bekänner mig till en helt annan tro.

Kapitalismens offer kommer i slutänden att vara lika många (om inte fler) som kommunismens. Kostnaderna i lidande har bara, för att använda sig av en kapitalistisk term, blivit externaliserade – det vill säga att man lyckats förflytta lidandet ut från det egna området (centrum), till exempelvis ett u-land (periferin). Att socialismen fått ett sådant, visserligen välförtjänt, dåligt rykte beror inte på att den varit eller är grymmare än andra regeringsformer utan på att den drabbat den egna befolkningen. En befolkning som dessutom många gånger varit våra europeiska kusiner och vänner. Och kolonialistiska metoder på hemmaplan är något som får oss européer att bli djupt upprörda. Man skulle också kunna beskriva det som att vi alla har en inbyggd ovilja mot hyckleri: Att de imperiebyggare som väljer att gå under socialismens röda flagg på så vis gör det lite svårare för sig själv än de kapitalister som rent ut bekänner sig till tron på girigheten som människans starkaste inneboende drivkraft. Minsta tecken på strävan efter egen vinning och makt inom en socialistisk kontext får blodet att koka i väljarkåren samtidigt som vi beundrar samma strävan hos en kapitalist.

Kapitalismens smarta drag har varit att förföra den egna befolkningen och att skapa sig ett brett stöd på hemmaplan innan man deporterar någon perifer indianstam eller förgiftar dess vatten, förslavar fattiga jordbrukare, underblåser högerextrema statskupper eller säljer vapen till konflikthärdar där utfattiga grupperingar slåss mot varandra över de smulor som vi lämnat kvar efter att vi plundrat deras land på alla tillgångar. 

En stor del av min kommande bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) handlar om de politiska ideologiernas död.   Ja, faktiskt varför de bör dö. 

Låt oss minnas myten om Atlantis. Ni vet ön som Gudarna sänkte i havet för att dess befolkning blivit högmodig. En av de saker vi kan fiska ur den myten är just att när en kultur dragit iväg alldeles för långt in i dekadens och självgodhet så kan den inte räddas - inte av någon ideologi som stammar ur den egna kulturen. Redskapen finns helt enkelt inte till hands. Visst, man kan slå i en skruv med en hammare, men väggen går sönder och tavlan kommer inte att hänga kvar särskilt länge. Vår tids ideologier är bara hammare med olika färg och tyngd. Vår tids problem är dessutom gigantiska, och framförallt så är de skapade av just våra ideologier.

//Johannes

PS: Om du skulle vara intresserad av att förbeställa ett exemplar av min bok (som kommer från tryck om ungefär en månad) så är det bara att maila mig.