Sverigedemokraterna – ett omställningsproblem

Först publicerad i Fria Tidningen

Efter regn kommer sol. På ungefär samma sätt trodde Marx och grabbarna på sin tid att kapitalismen – som av en slags dialektisk naturlag – skulle komma att följas av socialism och slutligen ”människans frigörelse”. Denna tro har får man väl lov att säga kommit på skam.

Det är alltid vanskligt att med historien som utgångspunkt försöka skriva ett facit för nu- och framtiden. Men om vi utgår ifrån hur trenderna ofta har talat under 1900- och det tidiga 2000-talet, så ser det snarare ut som om att hård kapitalism åtföljs av någon sorts totalitarism, och inte sällan extremt högerorienterad sådan.

Kapitalet orsakar kriser, kriser som lämpas över till samhällets mindre bemedlade att lösa. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själva till hjälp) utan: ”Ut med invandrarna!”

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att SD och deras europeiska gelikar alla är en sorts återspeglingar av en gammal västerländsk maskulin princip: ”Makt-över” istället för ”makt-att”. Denna princip gömmer sig redan från början i vårt till ytan liberala system, men tillåts inte blomma ut annat än under kristider. Fascism är egentligen bara en extrem men logisk fortsättning på drag som alltid finns närvarande i vår kultur. Den är tanken att människan (egentligen bara vissa människor, och bara ett kön) kan transcendera naturen. Makt-över.

Den kris vi genomgår denna gång kan vi dock inte komma starkare ur på samma sätt som efter de två världskrigen och 30-talets ekonomiska svårigheter. De naturresurser som då krävdes för att återuppbygga och boosta ekonomin finns helt enkelt inte tillgängliga i samma omfattning längre. Dessutom hotar olika sorters ekologiska panikscenarier runt vartannat hörn. Det är ur medvetenhet om detta som omställningsrörelsen vuxit fram.

Det finns dock en ganska stor risk att denna omställning precis som Marx' förutspåelser kommer på skam. Vem kommer att intressera sig för hügelkultur, eller stadsnära skogsträdgårdar eller ens minskade co2-utsläpp i en västvärld som trasas sönder av politiska strider – eller ännu värre: i en västvärld som är ny-fascistisk? Vi omställare måste börja betrakta SD som ett problem fullt i klass med de vi redan talar så mycket om. Annars, är jag rädd, finns det stor risk att gröna och feministiska frågor kommer hamna mycket långt ner på agendan, eller värre, att vi i framtiden inte lika enkelt som idag kan välja vilka frågor vi vill engagera oss i.

//Johannes Söderqvist

Atlantis ideal sjönk med sina skapare.

Jag får ofta frågan om jag är socialist. Eller snarare så kastas det i ansiktet på mig att jag är det. Men nej, jag anser mig inte vara socialist, inte liberal eller anarko-rojalist heller. Frågan är ointressant. Alla våra västerländska politiska ideologier är någon form av kapitalismer på så vis att de alla förhåller sig till kapitalet på ett troende sätt. Även satanisten är kristen, fast på ett tvärsemotaktigt sätt. Socialisterna är kapitalismens satanister, och socialismen har vuxit fram som en direkt reaktion på kapitalets hänsynslösa framfart. I det sammanhanget betraktar jag mig själv mer som en hedning. Jag bekänner mig till en helt annan tro.

Kapitalismens offer kommer i slutänden att vara lika många (om inte fler) som kommunismens. Kostnaderna i lidande har bara, för att använda sig av en kapitalistisk term, blivit externaliserade – det vill säga att man lyckats förflytta lidandet ut från det egna området (centrum), till exempelvis ett u-land (periferin). Att socialismen fått ett sådant, visserligen välförtjänt, dåligt rykte beror inte på att den varit eller är grymmare än andra regeringsformer utan på att den drabbat den egna befolkningen. En befolkning som dessutom många gånger varit våra europeiska kusiner och vänner. Och kolonialistiska metoder på hemmaplan är något som får oss européer att bli djupt upprörda. Man skulle också kunna beskriva det som att vi alla har en inbyggd ovilja mot hyckleri: Att de imperiebyggare som väljer att gå under socialismens röda flagg på så vis gör det lite svårare för sig själv än de kapitalister som rent ut bekänner sig till tron på girigheten som människans starkaste inneboende drivkraft. Minsta tecken på strävan efter egen vinning och makt inom en socialistisk kontext får blodet att koka i väljarkåren samtidigt som vi beundrar samma strävan hos en kapitalist.

Kapitalismens smarta drag har varit att förföra den egna befolkningen och att skapa sig ett brett stöd på hemmaplan innan man deporterar någon perifer indianstam eller förgiftar dess vatten, förslavar fattiga jordbrukare, underblåser högerextrema statskupper eller säljer vapen till konflikthärdar där utfattiga grupperingar slåss mot varandra över de smulor som vi lämnat kvar efter att vi plundrat deras land på alla tillgångar. 

En stor del av min kommande bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) handlar om de politiska ideologiernas död.   Ja, faktiskt varför de bör dö. 

Låt oss minnas myten om Atlantis. Ni vet ön som Gudarna sänkte i havet för att dess befolkning blivit högmodig. En av de saker vi kan fiska ur den myten är just att när en kultur dragit iväg alldeles för långt in i dekadens och självgodhet så kan den inte räddas - inte av någon ideologi som stammar ur den egna kulturen. Redskapen finns helt enkelt inte till hands. Visst, man kan slå i en skruv med en hammare, men väggen går sönder och tavlan kommer inte att hänga kvar särskilt länge. Vår tids ideologier är bara hammare med olika färg och tyngd. Vår tids problem är dessutom gigantiska, och framförallt så är de skapade av just våra ideologier.

//Johannes

PS: Om du skulle vara intresserad av att förbeställa ett exemplar av min bok (som kommer från tryck om ungefär en månad) så är det bara att maila mig.