Paris 13/11.

Detta är den ”sociala instabilitet”, som miljörörelsen och andra aktivister under 20-talet år varnat för skulle komma i kölvattnet av den gigantiska biosfäriska utarmning som vår civilisation ägnat sig åt sedan 1900-talets mitt.

Uppgiften att i en kort text som denna teckna en fullödig bild av tidens händelser är omöjlig. Men att i det här läget inte våga sig på att generalisera en smula för att kunna se de stora dragen vore direkt farligt: Attentaten i Paris har direkta kopplingar till IS, Syrien och den på vissa håll förfelade arabiska våren. Idag har detta folkliga uppror i det allmänna förenklande mediebruset förvandlats till en klassisk saga om ett folk som med krav om frihet och jämlikhet reser sig mot sina förtryckare. Att gnistan som hette akut arbetslöshet och ständigt stigande matpriser spelade en minst lika viktig roll i att tända denna interkontinentala brandeld, det verkar mer eller mindre ha tappats bort. Och att denna arbetslöshet och de höga priserna på mat hade en direkt koppling till 2008 års ekonomiska kollaps, det hör man väldigt sällan någon prata om i den etablerade debattens rum.

Vad var det då som orsakade krisen -08? Jo, bristande resurser. Att planetens tillgångar helt enkelt inte räckte till, vid den tiden formulerat som ”rekordhöga råoljepriser”. I den allmänna framställningen blev detta alltså till en simpel fråga om priser. Väldigt få – om några – debattörer vidrörde det faktum att dessa höga priser berodde på att tillgången helt enkelt inte längre kunde matcha efterfrågan. Kort sagt: Det fanns för lite olja för att hålla världens ekonomi igång.

Naturligtvis finns det fler faktorer än denna att väga in i en så komplex fråga som den om vad det är som orsakar internationell terror och frontlös internationell krigföring, men detta är ett mycket viktigt spår, och det glöms dessvärre mer eller mindre konsekvent bort.

Vad händer när de stora asiatiska glaciärer som förser miljarder med människor med vatten smält bort? Vad händer när förlusten av den biologiska mångfalden och klimatförändringar omöjliggör mänskligt liv på landområden som dittills rymt ytterligare miljarder? Vilka krig och folkvandringar leder inte det till? Och hur solidariska kommer vi att vara med offren för allt detta?

Folkvandringstiden (370-600 v.t.), sådan den presenteras i skolböcker, berodde på hunnernas rörelser i öst, vilket fick deras pressade grannar goterna att välla in över Europa, en process som påstås ha spelat en avgörande roll i det Västromerska rikets fall. Berättelsen är precis som denna artikel en förenkling, men ur ett strängt faktiskt perspektiv inte desto mindre sann. Låt oss tala om de stora rörelserna i vår tid, låt oss vara proaktiva.

- Johannes Söderqvist

Först publicerad i Landets Fria Tidning.

Ingen depression utan en smula hopp

Artikeln först publicerad i eminenta Tidningen Kulturen.

Inom miljödebatten råder i stort sett konsensus om att man, för att undvika att allmänheten blir paralyserad, måste fokusera på ”det som är positivt”. Finns det något man verkar frukta så är det en vitt omfattande samhällelig depression. För trots alla svarta rubriker om klimat och biologisk mångfald så är det ändå, hör och häpna, den klassiska europeiska framstegsoptimismens ande som genomsyrar debatten. Även om vi vant oss vid brasklappar om ökenspridning, stigande havsnivåer och utdöende arter så hör man förhållandevis sällan någon uppsatt etablissemangsperson säga att det är kört. Rättare sagt: något sådant hör man aldrig.

”Visst spyr vår civilisation ut en massa koldioxid, men nu ska vi bara forska lite här så kommer vi snart att kunna köra bilen på havre eller nåt annat spännande.” ”Jo det är ju sant att det dör ut en massa arter hela tiden, men det har faktiskt startats en massa fina bevarandeprojekt också.” ”Nej Östersjön mår inte så bra, men här i Sverige har vi – i jämförelse med andra länder - blivit jätteduktiga på att undvika övergödning.”

Att biobränslen sannolikt aldrig kommer att kunna ersätta oljan, att det inte räcker med några ynka ”bevarandeprojekt” när vi befinner oss mitt i ett geologiskt massutdöende och att Östersjön dör oavsett vem det är som skitar ner henne, det fokuserar vi inte lika gärna på. Våra kära forskare skriker sina lungor tomma när de försöker få oss att inse situationens allvar men det bryr vi oss inte om. Nej vi föredrar att lyssna till ”visionärerna” (som egentligen borde kallas status quo:arna). Till politiker, tankesmedjesnubbar och annat löst folk som rapar gröna drömmar dygnet runt. Men, har det slagit mig, det där gröna framtidssamhället som våra politiker talar om, ja det har de faktiskt talat om i snart 50 år nu. Så vart är det? Det är ju nu vi verkligen behöver det.

Tanken på att hela samhället deppar ihop är naturligtvis skrämmande. För vad kan egentligen åstadkommas i ett sådant läge? Och tänk om folk då får för sig att fullständigt skita i vad som händer i morgon, eftersom det ändå verkar vara kört. Sådana vinklingar tål naturligtvis att tänka på.

Men samtidigt kan man ju fråga sig om någon verkligt verksam förändring alls kommer att äga rum om inte folk får alla fakta på hand, får veta var vi befinner oss, hur läget verkligen ter sig. Eller såhär: Om du har drabbats av cancer så vill du nog, hur jobbigt det nu än kan vara, att läkaren berättar detta för dig och inte drar någon vals om att du åkt på en riktig monsterförkylning bara för att hålla dig vid gott mod.

Alla vet att det sällan är särskilt bra att leva på en lögn. Ändå är det precis det vi väljer att göra när det kommer till miljön, denna den svåraste och mest ödesmättade av alla frågor. Läget är desperat, och såvida vi inte väljer att drastiskt förändra vårt sätt att leva så finns det faktiskt inte mycket hopp alls. Det är en insikt av yttersta vikt som inte tål att jiddras bort.

Tänk om vad folk faktiskt behöver är att bli deprimerade? Alla de där forskarna och miljöaktivisterna som verkar vara de som har bäst koll på läget har ju inte sällan blivit just forskare och aktivister efter att de genomgått en djup depression. Det ingår liksom i paketet när man skaffar sig den nödvändiga kunskapen om det allmänna läget på den här planeten att man blir deprimerad. Eller som den amerikanske dokumentärfilmaren Jon Cooksey uttrycker det i en intervju: ”Om man inte är deprimerad vid det här laget så har man helt enkelt inte förstått.” (FOTNOT 1)

Som det just nu ser ut så ter sig faktiskt ljuset i tunneln allt längre och längre bort. Att haven dör, skogarna försvinner, arterna en efter en upphör att finnas till, klimatet förändras, oljan tar slut (FOTNOT 2), ekonomierna kraschar och våra samhällen på sikt upplöses i en malström av olika – och kanske på sikt också sinsemellan stridande - auktoritära strömningar, det löser vi inte genom positivt tänkande. Nej det ”positiva tänkandet” har blivit som en quick fix ut ur stundens desperation, det har blivit vår fiende.

Naturligtvis kan det vara bra att få fly ibland. Annars skulle vi aldrig orka. Efter en tung dag vill man verkligen bara se på TV. När förhållandet börjar lösas upp vill många dra direkt istället för att grotta ner sig i helnattslånga ångestdiskussioner i sängen. Eller om man går och grubblar hela dagarna så kan det nog faktiskt vara nyttigt att ge sig själv lite andrum medelst några öl och hyperytligt umgänge. Ja, många gånger kan det här med att fly vara någonting bra, det klokaste alternativet. Om ett lejon anfaller oss på savannen gör vi klokast i att fly. Alla andra alternativ ter sig faktiskt ganska korkade. På samma sätt kan det naturligtvis vara bra att fly när våra inre lejon attackerar. Enda skillnaden mellan att fly från yttre och inre fara är att flykten från det inre helst bör ske medvetet – som ett val och inte en reflex. De som alltid – reflexmässigt – mjukar upp sin inre stress efter arbetsdagens slut går t.ex. inte sällan under benämningen alkoholister. De som i sina relationer alltid flyr från alla diskussioner som leder djupare än ett glas med mellanmjölk går ofta i slutänden under benämningen ensamma – något de kanske inte önskat. Att ge sig själv lite andningsutrymme är inte fel, men att konsekvent undvika viktiga frågor som man behöver adressera tenderar lätt att bli lika farligt som det man ville undvika.

Miljöproblemet är naturligtvis inte i första hand en ”inre fara”, det är ett högst påtagligt yttre problem. Men alla våra försök att lösa det i det yttre har fallerat. Eller nja, det är en sannig med modifikation. Det finns faktiskt ganska gott om människor som tämligen framgångsrikt lyckats göra omställningen från det stora till det lilla ekologiska fotavtrycket. Problemet är att vi andra sällan eller aldrig får höra talas om dem, att de är så förhållandevis få. Men vad som är kännetecknande för dem alla är att de vid något tillfälle kostat på sig en riktigt fet depression. Att de tagit nackgrepp på den inre demon som skapas i oss alla vid brytpunkten mellan vår moderna hyperkonsumistiska livsstil och medvetenheten om att denna livsstil är ohållbar. Kort sagt: Miljöproblemen måste lösas i människornas inre, lika mycket som i det yttre. Vår ovilja att förändra vårt sätt att leva är ett hot mot allt.

Du som är född 1970 eller senare är du medveten om att det där ständigt återkommande gamla tugget om att ”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar över till våra barnbarn” högst sannolikt inte gäller för dig? Talesättet har hängt i så länge nu att det blivit utdaterat. För det handlar inte om barnbarnen, eller ens om barnen längre, det handlar om ditt eget liv. Det handlar om hur världen ser ut runt år 2050 - det årtionde då vi 70-talister rent statistiskt förväntas kasta in handduken. Så frågan är om Du vill fortsätta blunda och dö i en framtida värld fullkomligt berövad allt hopp, eller om du åtminstone vill försöka göra någonting nu.

Den schweizisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross revolutionerade under 70-talet vården av människor som drabbats av sorg med sin ”sorgens fem stadier”-modell. Korthugget sammanfattat kan man säga att denna går ut på att allt sorgearbete genomgår fem stadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptens. Om man försöker titta på vårt samhälle från ett fågelperspektiv med Kübler-Ross som lins så kan man faktiskt se att vi lever som fastnaglade i det första stadiet – förnekelse.

Visst finns det en del grupper – t.ex. miljöaktivister – som kanske kan sägas ha trätt in i ilskans sfär, och individer som tagit sig ännu längre ändå i sitt arbete, men som samhälle vägrar vi tämligen konsekvent att se att vi ens har en anledning till sorg. Detta kanske inte skulle vara ett sådant stort problem om vi bara hade tid. Om vi kunde låta saker ha sin gång och långsamt under någon 100-årsperiod glida från stadie till stadie. Men tid är dessvärre en större bristvara än t.om. rent vatten, olja och fosfor. Vi har befunnit oss på samma punkt sedan 60-70-talen då de globala larmrapporterna om biologiskt massutdöeende, klimatförändringar och hårdnande samhällsklimat började synas på allvar i våra medier. Vi borde egentligen redan ha tagit oss igenom de första fyra stadierna och nu befinna oss på ”acceptens” (som ju också betyder att dra upp linjer för någonting nytt). Dessvärre är det enda som verkligen förändrats att styrkan i våra blundmuskler blivit större och att läget i det yttre – i skogarna, jordarna, sjöarna och skyarna – förvärrats avsevärt.

Den anda som verkar råda är en som säger att det för guds skull inte får bli obekvämt.

Det jag vänder mig emot är att vi inbillar oss att vi ska kunnat ta oss ur den här krisen utan att egentligen förändra någonting på djupet - ja utan att ens bli ledsna. För mig framstår det som fullkomligt orimligt att ta sig ur någon kris alls utan att gå till botten med de problem som orsakade den. Depression och ångest kan naturligtvis verka förlamande ett litet tag, men att inte deppa och ha ågren kommer vara förödande. Tyvärr är deppen tabu i vår kultur.

Europa och hennes barn på andra sidan Atlanten är berättelsen om ”Framsteget”. En berättelse som går att rita med en penna: Ett streck som går från lågt till högt; från mörker till ljus; från djurisk dumhet till mänsklig upplysning; eller som de mer religiöst sinnade kanske ser det: från födelseögonblickets slem och smuts via ett disciplinerat liv till dödsögonblickets befrielse då vi åter blir ett med vår Skapare. Vår kultur innehåller inte den alternativa berättelse som säger att allting en dag faktiskt kan komma att upplösas i total meningslöshet.

Visst intar det romerska rikets fall en central position i vår kanon, men på sätt och vis verkar denna händelse hela tiden mest ha betraktats som ett tillfälligt bakslag. Den folkligt sett kulturellt rika medeltiden betraktas än idag av många som just en mellantid, ett vakuum på 900 år mellan två för oss mer intressanta – läs viktiga – perioder. Framtiden är utvecklingen, och utvecklingen är ostoppbar. Den går som på räls, styrd av evolutionen, Gud eller ekonomernas osynliga hand. Här finns inte plats för det totala misslyckandet.

Nej istället verkar systemet ha kommit upp med en modell där vi ömsom översköljs med svarta rubriker om ”KLIMATCHOCK” eller något liknande, ömsom får lugna ner oss med koldioxidkompenserat rödtjut samtidigt som vi ser på sci-fi-liknande vetenskapsprogram om framtidens ”gröna” samhällen på vår nya energisnåla flat screen.

Låt oss istället snälla fejsa fakta: vårt system har misslyckats kapitalt. Inte enbart när det gäller det sätt på vilket vi utvinner och förgasar naturresurser, utan också i att utbilda allmänheten om hur extremt kritiskt läget faktiskt är. Vad vi behöver är faktiskt en riktig jävla rotblötedeppression. Eller som minst så behöver vi i alla fall få en klar bild av hur desperat situationen är, annars kan vi inte heller utforma några vettiga planer för hur vi ska agera - och jag skulle vilja se den individ som fixar att sätta sig in i läget utan att bli just en smula deprimerad.

 - Johannes Söderqvist

Fotnötter: 

1:  Intervju med amerikanska webb-TV-kanalen Peak Moment TV.

2: Att oljan tar slut är mer av ett talesätt: Den kommer att ta slut som en resurs för oss människor, men den sista oljan kommer sannolikt aldrig att pumpas upp ur marken då den är alldeles för svårtillgänglig och därför för dyr.

Miljögiftiga tungmetaller i barnmat

Idag hälsar jag en gästskribent Gunnar Lindgren välkommen tillbaka till bloggen. Som brukligt är när Gunnar får husera här så kommer det att handla om salmspridning och hur det påverkar vår kost. 

****************************************************

Miljögiftiga tungmetaller i barnmat

Året har börjat med en allvarlig rapport från Testfakta (se nedan), där man påvisat betydande halter av tungmetallerna Arsenik, Kadmium och Bly i barnmat.

Kadmiumhalt i vete

För ett år sedan undersökte organisationen Ren Åker Ren Mat innehållet av kadmium i vetemjöl. Det var stor spridning där och de lägsta halterna kunde påvisas i mjöl från Italien, Danmark och från Västgötaslätten. Fullkornsmjöl från Lantmännen hade den högsta halten av kadmium, men även det cancerframkallande miljögiftet PAH kunde påvisas.

  Även Testfakta undersökte under 2012 svenskt vetemjöl och fann ungefär samma kadmiumhalter som Ren Åker Ren Mat. I mitt förra nyhetsbrev berättade jag att det s k "tolererbara intaget" av ett miljögift är vetenskapligt baserat, medan "gränsvärdet" är anpassat till de verkliga halterna, ekonomi m m. (kallas politiska faktorer). Därför kan intag av ett livsmedel, där halten av ett miljögift "ligger under gränsvärdet" ändå leda till att det "tolererbara intaget" överskrids, i synnerhet för små barn och andra känsliga grupper.

Just "gränsvärdet" för kadmium i mjöl är så högt utformat, att små barn som äter hemtillverkad välling eller gröt sannolikt överskrider sina tolererbara intag med råge. När Lantmännens spannmålsprodukter (Kungsörenen, Axa, Nord Mills m fl) kritiserades hänvisade en ansvarig inom företaget att halten i fullkornsmjöl underskred ett eget utformat "gränsvärde" vid 80 mikrogram kadmium per kilo.

Men det "tolererbara intaget" för kadmium ligger vid 2,5 mikrogram kadmium per kilo kroppsvikt och vecka eller 0,35 mikrogram per dag och kilo kroppsvikt.

Knappt en portion per dag med mjöl från Lantmännen

Då skall ett barn som väger 7 kilo inte ha ett större intag än 2,5 mikrogram kadmium per dag. En portion välling, cirka 2 deciliter, innehållercirka 30 gram mjöl. Om kadmiumhalten i mjölet ligger strax under Lantmännens "eget" gränsvärde vid 80 mikrogram per kilo innehåller vällingportionen cirka 2,5 mikrogram kadmium. Barnet kan knappt äta en portion av detta mjöl från Lantmännen per dag innan det tolererbara intaget överskrids. Då har inte bidraget från vattnet och annan mat räknats in.

Observera att barnmatstillverkarna tycks leta fram råvara med betydligt lägre kadmiumhalt. I tabellen nedan ser vi att en portion av den undersökta barnmaten innehåller cirka 0,5 mikrogram kadmium, väsentligt lägre än hemgjord vällning på mjölet från Lantmännen.

Tungmetaller har oavbrutet ökat i svensk åkermark ? största tillskottet per hektar kommer från slammet

Varför är halterna av miljöfarliga tungmetaller så höga i barnmat och andra livsmedel? Därför att det inte finns någon myndighet som orkar sätta stopp för detta. Under förra århundradet har mängder av tungmetaller tillförts åkermarken, en tillförsel som fortsätter idag trots att vi är i en allvarlig återvändsgränd när det gäller våra barns och vår egen hälsa. Metallerna har kommit i större och mindre omfattning med slam, konstgödsel, luftnedfall, kalk, rötrester och t o m i liten omfattning genom förslitning av jordbruksredskap.

Slam är den i särklass mest tungmetallförorenade gödseln. Om vi begränsar oss till arsenik, kadmium och bly så finns i Naturvårdsverkets Rapport 5148 en jämförelse mellan slam och den vanligaste konstgödseln NPK. Det gäller hur mycket av dessa tungmetaller som tillförs till en hektar när man tillför 22 kilo fosfor:

Tungmetall                        Slam             Konstgödsel                     Luftnedfall

Kadmium                            1 gram           0,03 gram                            0,39 gram.

Arsenik                               3,8 gram        0,34 gram                            1,8 gram.

Bly                                      30 gram         0,24 gram                            17 gram.

Slammet tillför cirka 30 ggr mer kadmium, cirka 10 ggr mer arsenik och cirka 100 ggr mer bly än konstgödsel.

Men ungefär hälften av fosforn i slam är hårt bunden till fällningskemikalier och man behöver lägga på dubbelt så mycket slam för att få en jämförbar fosforgiva. Det innebär att:

Slammet tillför cirka 60 ggr mer kadmium, cirka 20 ggr mer arsenik och cirka 200 ggr mer bly än konstgödsel vid samma verksamma fosforgiva.

I Rapport 5148 anges också hur mycket kadmium, arsenik och bly som tas upp från åkern och finns i vetespannmål. I en skörd på 6,5 ton vete per hektar finns:

Tungmetall                   Tillförs med slam         Bortförs med    Tillförsel större

                                        och luftnedfall              skörden            än bortförsel                      

Kadmium                          1,39 gram                        0,21 gram                 7 ggr                             

Arsenik                               5,6 gram                       0,19 gram               30 ggr

Bly                                      47 gram                       0,044 gram            100 ggr  

Om man summerar innehållet av metaller i slam från alla våra svenska reningsverk under ett år, finns där cirka 20 000 ton metaller, inklusive järn och aluminium! Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket medger: "Vi anser att slam är ett avfall. Det uppstår i en reningsprocess och det finns ett kvittblivningsintresse."

Våra livsmedelsråvaror odlas på slamspridd åker

Våra olika varumärken kan påstå att deras råvaror inte tas från åkrar som tagit emot slam. Men detta är oriktigt. Inom slamspridningen har man hittat på ett begrepp "karens" vilken innebär att det är bara under just det år när man sprider slam som åkern räknas som slamförorenad. Men om slam spridits några år tidigare räknas inte detta, trots att miljögifter som kadmium, arsenik, bly osv är beständiga grundämnen som ligger kvar i långa tider. Även andra organiska miljögifter är mycket beständiga, exempelvis perfluorerade ämnen. I och med att det varje år alltid är någon åker som tar emot slam för första gången, blir det successivt en allt större del av den svenska åkerarealen som tagit emot slam.

  Dessvärre tillämpar även KRAV denna destruktiva "karens"-politik. Under 2012 uppdagades hur en KRAV-gård hade så höga kadmiumhalter i sin köttproduktion att gränsvärdena överskreds och köttet inte fick säljas. Det visade sig att en tidigare ägare av marken hade spridit slam.

Det finns ett enkelt sätt för oss att bryta våra små barns färd allt djupare ner i tungmetallträsket ? att avbryta all slamspridning.

Kretsloppsförgiftning

Det säger sig självt att en fortgående tillförsel av en långt större mängd av miljöfarliga tungmetaller än det som förs bort, leder till alltmer förorenade åkrar och alltmer förorenad barnmat och annan livsmedelsråvara. Att gömma detta missförhållande bakom begrepp som "kretslopp" och "växtnäringsåterföring" är moraliskt förkastligt och slamspridningen måste snarast upphöra. Naturskyddsföreningen, Läkare för miljön m fl kräver detta. Biträdande professor i kemisk miljövetenskap vid Chalmers Tekniska Högskola, Göran Petersson kallar slamspridningen träffande för "kretsloppsförgiftning".

Småbarnsföräldrar och andra livsmedelskonsumenter måste ingripa  

Jag har i flera brev under 2012 meddelat att det är dags för oss konsumenter att ingripa mot tillförseln av miljögifter till vår livsmedelsproduktion. Organisationen Ren Åker Ren Mat är än så länge i kontakt med en rad branscher och varumärken inom livsmedelssektorn. Detta väntas vara avslutat i början av februari. Är inte slamspridningen avbruten då, så ska vi tillsammans genom påverkan och val av varumärken nå fram till en svensk livsmedelsproduktion utan medveten och planerad tillförsel av miljögifter. Observera att i Schweiz och Holland sprider man inte längre slam.             

Sammanställning pressklipp om IKEA senaste tiden

Lite pressklipp från denna vecka.

Hoppas det svider i megakoncernens pengastinna hjärta.

http://aktuell.meinestadt.de/kiel/2012/12/11/weltweiter-protest-gegen-die-zerstoerung-von-urwaeldern-durch-ikea/

http://barentsobserver.com/ru/priroda/ikea-rubit-reliktovyy-les

http://www.transcend.org/tms/2012/06/ikea-products-made-from-600-year-old-trees/

http://spok-karelia.ru/en/?p=292

http://www.planten.de/2012/12/11/weltweiter-protest-gegen-die-zerstoerung-von-urwaeldern-durch-ikea/

http://greenpressa.ru/v-mire/v-zashchitu-taygi-karelii-ot-deyatelnosti-ikea-vystupili-180-tysyach-chelovek

http://www.regenwald.org/pressemitteilungen/4803/pm-weltweiter-protest-gegen-die-zerstoerung-von-urwaeldern-durch-ikea

http://ecoportal.su/news.php?id=67057

http://www.forest.ru/rus/news/index.php?id=1923

http://www.wood.ru/ru/lonewsid-47753.html

http://vesti.karelia.ru/news/main/7601/

http://world.einnews.com/news/karelia?from=russia

http://www.ipsnews.net/topics/ikea/

http://www.forbes.pl/tagi/15245/karelia/1/

http://candobetter.net/node/2974

Lena Ek är ingen minister med betoning på miljön.

... Hon är en minister med betoning på näringsliv. Täringsverksamhet - som man skämtsamt kanske kunde kalla det. 

Alla som frekventerat denna blogg med jämna mellanrum under åren, vet vad jag ansåg om förre miljöministern Carlgren. Men om han var en av de värsta katastroferna (förutom de tärande bolagen själva) som hänt svensk miljö på 50 år, så var han i alla fall en politiker som börjat sin bana i de gröna aktivistiska leden. (Kanske var det just därför, på grund av hans svek mot miljörörelsen, som han lyckades reta upp nästan alla landets aktivistiska organisationer.) Lika löst förankrad i de aktivistiska leden som Carlgren var, lika fast förankrad verkar Ek vara i näringslivet.

Alla har säkert hört att Ek som EU-parlamentariker varit väldigt aktiv i att få mineralföretag intresserade av våra svenska fyndigheter - och att hon spelat en roll i den gruvboom som vi nu upplever - men alla kanske inte känner till att hon därutöver även varit vice ordförande i lobbyingorganisationen EEF. European Energy Forum. Hon var vice samtidigt som hon var EU-parlamentariker och röstade alltså i samma frågor som hennes EEF drev. Moraliskt?

Men det stoppar inte där: EBPS (European business and parlament  scheme) är en annan lobby som hon suttit i styrelsen för. Under denna period blev hon även undersökt för korruption. Andra org. hon jobbat åt är Svenskt näringsliv, samt Sällskapet politik & näringsliv.

Nu när den "svenska gruvboomen" tar fart ser vi svart på vitt hur brydd om miljön miljöministern är. Hon har knappt yttrat sig i frågan. Detta trots att gruvindustri är något av det miljövidrigaste som finns, och dess skador är permanenta. Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet inför andra frågor där skadorna inte är lika omfattande. Om gruvbolagen kan få fritt fram så gäller detta antagligen även skogsbolagen och kemiindustrin, eftersom deras miljöpåverkan av somliga (och ibland felaktigt) anses vara mindre. 

Adjö-ministern.

Mvh:

//Johannes









OM DU DIGGAR BLOGGEN; ANVÄND PRENUMERATIONSFUNKTIONEN HÄR TILL HÖGER!

En viktig namninsamling för den som vill bidra till en bättre miljövård.

Ett av regeringens knep för att slippa ta ansvar för vår svenska flora och fauna är att på alla sätt marginalisera själva frågan om den biologiska mångfalden. Detta gör man t.ex. genom att inte längre stödja utgivningen av vissa årliga rapporter o.s.v. På så sätt komplicerar man hela debatten. Det blir ju exempelvis svårare för en miljövårdare att stå och argumentera för sin sak om det inte finns tillförlitlig och ny statistik.

Skriv därför på detta upprop: Namninsamling till fortsatt stöd för utgivningen av Nationalnyckeln.
Det är viktigt!

Mvh:
Johannes

Greider - det bästa språkrör Mp aldrig har haft

Lyssnade just på diskussionen i radions Program 1 om Miljöpartiets nya "ideologiska" program - ni vet det som smetat in sig så djupt i den politiska mittens lila färgbad att allt det gröna gått förlorat. Det som slog mig var att Göran Greider, som deltog i debatten, nog faktiskt är det bästa språkröret för mp just nu. I alla avseenden vore han en bättre chefsideolog än partiets egna -  de som gått fram så hårt med blekmedel på partiets alla obekväma fläckar.

För en 13 år sedan sisådär så var jag själv politiskt aktiv i mp. Jag tillhörde den fraktionen som ville att partiet, istället för att dra åt socialist- eller liberalhållet, skulle försöka leta sig en egen väg med faktamässigt stöd åt det ideologiska i naturvetenskapen. Typ.

Politiska partier är dock inget för mig. Av många skilda och sammanhängande skäl lämnade jag mp. Idag är jag vare sig anhängare av dem, eller för den delen av representativ demokrati. Men jag har ändå fortsatt att rösta på dem med den inställningen att det väl i alla fall inte förvärrar sakernas tillstånd. Om inte annat stödjer man ju i alla fall ett parti med "miljö" i namnet.

Som sagt; jag är alltså inte socialist, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka att en person med Göran Greiders inställning i dagsläget vore bättre som språkrör för mp än både Romson och Fridolin. Han verkar bättre ha förstått att värdet av den gröna ideologin låg i det civilisationskritiska än partiets egen styrelse gjort; att om alla de politiska spelarna nu förhåller sig till samma grundläggande antaganden (t.ex: tillväxt som något gott) så spelar det faktiskt mycket liten roll vad vi går och röstar på. När nu alla (utom SD) blivit ekonomiskt-politiskt rumsrena finns det inget alternativ kvar för dem som närde en dröm om att ändra det ekonomiskt-politiska. 

Lägger man till bilden av Greider dennes djupt kända känsla för skogsfrågan (en av hela den skandinaviska ekologins ödesfrågor, som mp tyvärr knappt tagit alls i) så framträder bilden av en person som skulle pryda språkrörspiedestalen alldeles utmärkt, trots att han är en politisk meningsmotståndare.

Man kan säkert hitta debatten här på P1.

//J.
  

 

Radikalisera miljöpolitiken

Bästa medmänniska!
Utsläppen av koldioxid i världen fortsätter att öka. Även Sveriges utsläpp fortsätter att öka - om man räknar med både utsläppen i Sverige och utsläppen genom det som vi importerar till Sverige.
Är du bekymrad över vilket klimat vi som är vuxna nu, lämnar över till våra efterkommande?
Oroas du över att klimatförändringarna kommer att leda till ökad fattigdom och svält i världen?
Tycker du att det är sorgligt med den ökade utrotning av växt- och djurarter som sker på vår planet - både genom överutnyttjande av jordens resurser och i klimatförändringarnas spår?
Ser du ett moraliskt problem med att den rika världen genererar mest koldioxid - samtidigt som de som drabbas värst av klimatförsämringarna själva genererar låga utsläpp?
Forskarnas oro för hur mänskligheten ska klara av att hantera klimatförändringarna ökar. Men de politiska partierna framställer ändå klimatproblematiken som ganska enkel att lösa - det räcker med investeringar i ny teknik. Tror du att det också krävs att vi i den rika delen av världen är beredda till livsstilsförändringar?
Då kanske du vill stödja det upprop som nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu formulerat. Vi vill hjälpa politikerna att fatta tillräckliga beslut. Vill du också hjälpa dem?

Gå då in på vår hemsida radikaliseraklimatpolitiken.nu eller klicka nedan för att komma till uppropet:
http://www.radikaliseraklimatpolitiken.nu
Vidarebefordra gärna detta mejl också. Om du gör så uppkommer en kedjebrevseffekt, som gör din insats extra värdefull.

Nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu



***********************************************************
fick det ovanstående mailet i morse. Jag vet att det är lite tråkigt att jag inte skrivit någonting själv här på bloggen den senaste tiden utan bara postat andras pressmeddelanden, upprop eller nyhetsbrev. Förhoppningsvis ska det bli ändring på detta framöver. Artikelskrivande och inte minst, så här års, trädgårdsarbete tar min tid från bloggen.
Mvh:
Johannes