Min serie om oljan fortsätter. Den här gången ska vi titta närmare på de alternativa energikällorna. De som ska rädda allt: klimatet, energitillgången och skapa nya jobb. Är det verkliga alternativ, eller politiska drömmar?
Men om vi nu befinner oss uppe på själva
oljetoppen så borde ju andra halvan av världens oljefyndigheter, den ännu inte
utvunna delen, fortfarande finnas kvar och vi ha gott om tid för en
omställning. Jo, det är många som resonerar så, men kruxet är att det generellt
sett bara var den första halvan som bestod av lättutvunnen, högkvalitativ olja.
Det som finns kvar under öknarnas sanddyner, i Kanada och på andra ställen är
till stor del oljesand, oljeskiffer och andra former av uppblandad
andrasorteringsolja. Annan olja finns ute till havs, på ett sådant djup att
utvinningen blir både extremt dyr och farlig. På många platser går det åt mer
energi att framställa ett fat olja än samma fat själv i slutänden ger.
Ett annat faktum som ofta förbises i diskussionen
om den kvarvarande oljan är att vi under hela den första halvan av 1900-talet
bara använde en bråkdel av den energi vi gör idag. 1930 fanns det i hela min
hembygd Brunskog bara några få bilar, nu finns här många hundra. Till följd av
att vi under de senaste 70 åren byggt vår samhälleliga infrastruktur med billig
olja som grundförutsättning så kan väldigt få av mina grannar bara låta bilen
stå och fixa vardagen på något annat alternativt sätt. Den kvarvarande, sämre,
oljan måste alltså tillgodose behov som är flera hundra gånger större (om inte
flera tusen, räknat på hela världen) än de var under 1900-talets första
årtionden. Priserna på denna alltmer eftertraktade energiform kommer att se
helt annorlunda ut än vid förra seklets början.
Idag är det inte lätt att konvertera om en
gård till hästdrift och helt räkna bort oljan ur kalkylen. Var ska man kunna
köpa foder som inte odlats på en maskindriven gård? Hur ska det relativt lilla
överskott man lyckas producera till försäljning kunna täcka alla omkostnader -
en handsmidd hästsko är många gånger dyrare än en fabrikstillverkad (och allt
som är fabrikstillverkat är direkt eller indirekt beroende av olja)?
Den sista oljan kommer aldrig att pumpas
upp. Det kommer vara för dyrt eftersom även modern oljeproduktion kräver billig
olja för att fungera. De höga priser som minskad tillgång och ökad efterfrågan
skapar kommer se till att världsekonomin har brutit ihop långt innan den sista
oljan hunnit utvinnas.
Alternativa energikällor.
Efter att ha accepterat oljetoppen som ett reellt problem som man måste
ta ställning till så brukar de flesta människor börja försöka informera sig om
de ”alternativa energikällorna” som vi ju trots allt hör en hel del om i media.
Här måste lösningen finnas! Tyvärr är inte energifrågan så lättlöst som vi
fåtts att tro.
Vind- sol- och kärnkraft
Ett vindkraftverk ger förhållandevis lite energi i utbyte. Det tar
ganska lång tid för det att ens kompensera för den energi som togs i anspråk
när det byggdes. Samma sak gäller för flera andra energislag, däribland
solcellerna. Och även om vind- och solkraften utan tvekan är våra bästa
alternativ så kommer de inte ens inom teknikoptimisternas mest närliggande
framtid att kunna ersätta en bråkdel av den väldiga flod av energi som oljan
under den senaste hundraårsperioden försett oss med. Med sådana argument i
bakfickan brukar röster höjas till förmån för kärnkraften, men i ärlighetens
namn är inte detta energislag något vidare alternativ. För det första räknar
aldrig kärnfysikstillskyndarna in sådana realiteter som uranbrytning och
anrikning när de gör sina kalkyler - eftersom denna verksamhet ändå inte äger
rum här hemma i Svedala (än så länge). Få verksamheter är så miljöförstörande
som uranbrytning, och anrikningen av den uran, vilken ska säljas som bränsle
till våra svenska kraftverk, skulle stå för flera hela procentenheter av våra
koldioxidutsläpp om anläggningen som står för jobbet hade legat i Sverige. Som
det nu är så sker brytningen av den uran som ska till oss mestadels i Kanada
(samt i Ryssland och Niger) och den energislukande anrikningen äger rum i USA.
Vidare kan tilläggas att i princip inga företag är beredda att själva bygga
några kärnkraftverk då sådana byggen är ytterligt dyra. (1.) Nej, det är alltid
skattebetalarna som, direkt eller indirekt (i form av lånegarantier eller
liknande), får stå för denna nota och alltså får bekosta först byggandet och
sedan elräkningen. Ungefär som om vi skulle betala för byggandet av ett bageri
och därefter ändå pröjsar dyra pengar för att få köpa ett kex. Kärnkraften ger
oss förhållandevis mycket el i utbyte, men vi har bara råd med den i en värld
som i allt väsentligt försörjs med olja. Det behövs hyfsat rika skattebetalare,
en stor medelklass som pendlar, lönearbetar och konsumerar på det sätt som vi
nu gör, för att kärnkraften ska kunna finansieras, och den ”skattebetalarbasen”
är alltså enbart möjlig på grund av oljan.
Ytterligare en faktor som man brukar bortse från i pro-kärnkraftkretsar
är att inte ens en fraktion av alla bilägare, speditörer, rederier och
flygbolag har fordon som kan tankas med el. Uppskattningar har gjorts på hur
lång tid ett infrastrukturskifte (från t.ex. olje- till eldrivet samhälle)
skulle ta; resultaten brukar landa på mellan 20-30 år.
Om vi ändå bortser från alla dessa besvärligheter och trots allt
bestämmer oss för att hårdsatsa på kärnkraften så står vi inför nästa
uppsättning problem: För det första att Peak Uranium snart kommer bli ett lika
verkligt problem som Peak Oil är nu, och för det andra så tar det många år att
bygga ett kärnkraftverk (10-13 år ungefär) – tid vi med all sannolikhet inte
har till förfogande längre – och att hela den infrastruktur som omger det
färdiga kraftverket ändå bygger på olja.
Vätgas (2.)
Vätgassamhället är ett annat populärt begrepp
inom ramen för diskussionen om framtidens energi. Det största av de många
problemen med vätgassamhället är att det inte finns. Det är bara ytterligare
ett begrepp i raden av framtida – och alltså ännu inte existerande - teknik som
ska komma att rädda oss alla. Vätgasen har det pratats om sedan sjuttiotalet
men de enastående resultaten har dessvärre uteblivit. Vad många medborgare
också undgått att förstå (mycket tack vare politikers och medias slarviga
framställningssätt) är att den i sig inte är en energikälla, utan bara kan tillverkas med en annan energikälla som
utgångspunkt. För att idag kunna
framställa vätgas på ett någorlunda ekonomiskt rimligt sätt används främst det
fossila bränslet naturgas. (3.) De miljövänliga
framställningsmetoderna som det spekulerats så mycket om (bland annat att låta
alger eller bakterier producera gasen, eller genom att efterlikna fotosyntesen)
ligger många år fram i tiden. Därefter vidtar svårigheter med lagring: enorma,
eller i alla fall väldigt många tuber som tål flera hundra atmosfärers tryck
eller att hålla vätet nedkylt under 250 minusgrader. De tekniska genombrotten
när det gäller vätgasvisionen har helt enkelt inte skett ännu.
Anledningen – tror jag – till att vätgassamhället blivit en så populär
idé är att den ofta formulerats så att den på de flesta sätt liknar den värld
vi lever i idag: Personbilar, långa transporter, stora industrijordbruk som
förser oss alla med mat utan att vi själva behöver kröka rygg… Det samhälle vi
redan har skulle enligt vätgasmodellen kunna få finnas kvar. Vi kan lugnt luta
oss tillbaka i TV-soffan utan att behöva göra något. Vätgasen tar över efter
oljan. Vad skönt! Till och med i de mer teknikoptimistiska kretsarna är det få
som idag talar sig varma för vätgassamhället. Det är helt enkelt för avlägset.
Låt oss bara begrunda följande talande sifferexempel (som inte bara
gäller för ett framtida vätgassamhälle, utan för alla energislag som är tänkta
att ta oljans plats): Det finns ungefär 800 miljoner oljedrivna fordon i världen.
(4.) Bara för
att tillverka en ny bil går det åt energi motsvarande 12-15 procent av den
energi som bilen kommer att göra av med under sin livstid. Om vi nu dividerar
allt detta bränsle med de 800 miljoner fordonen så börjar vi förstå att bara
själva omställningen till det nya fossilbränslefria samhället inte är färdig
förrän långt nere på andra sidan av oljetoppen.
Vi börjar också förstå att detta skifte, från fossilt till väte, i sig
skulle ta så stora mängder energi (läs olja) i anspråk att själva skiftet i sig
skulle orsaka en tydligt mätbar minskning i oljeproduktionen. Bara ratten i en
bil kostar flera liter olja att tillverka och de fyra däcken på en enda
personbil kostar över hundra liter olja i produktion.
Alla tekniker och energislag vi idag känner till och använder oss av
förhåller sig alltså ganska stramt till den termodynamikens gamla grundregel
som säger att man inte kan få ut mer i ena änden än vad man stoppar in i den
andra. Alla utom de ändliga lagrade energikällorna (olja, uran, kol, naturgas
o.s.v.), eftersom de bara råkar finnas där i marken. De utgör ett begränsat
lager av fossil solinstrålning. Människan har haft turen/oturen (välj själv)
att hitta detta gömda lager, och med detta till hjälp har hon under en
historisk sekund lyckats svälla ut över alla breddar. Som en brödsats med på
tok för mycket jäst. Detta tillstånd kan dock aldrig bli annat än ett
tillfälligt sådant. Om en försöksperson cyklar en mil om dagen på en
motionscykel och via en dynamo överför energin till ett batteri så kommer
personen att i slutänden ha förlorat energi, då den mat han eller hon måste äta
för att orka med experimentet tar långt mer energi i anspråk att producera än
den lilla gnist-fjutt som vi lyckats ladda batteriet med.
Ovanpå dessa problem bör vi också lägga att de ekonomer, politiker eller
ingenjörer som målar upp visioner av det framtida fossilbränslefria samhället
allt som oftast är sådana teknikoptimister att de glömmer bort de naturliga
begränsningar som alla projekt i den här skalan har att förhålla sig till. För
att nämna ett exempel har det satts mycken tro till elbilarna som en framtida
”grön” lösning på både oljetoppen och klimatförändringen. Men även om vi skulle
lyckas med att få fram en metod för att producera helt miljövänlig el i
oändliga mängder, så är det inte alls säkert (snarare högst osannolikt) att
jorden kan förse oss med de metaller som kommer krävas för tillverkningen av
alla de batterier vi kommer att ha behov av. Enligt en rapport från
konsultföretaget Meridian International
Research som undersöker många av de här frågorna så kommer all världens nu
existerande, och framtida potentiella fyndigheter av litium (som är en av de
hetaste batterimetallerna just nu) bara räcka till att ersätta en bråkdel av
vår globala bilpark. (5.) Och då har
man, som sagt, inte ens börjat diskutera hur man ska ersätta alla de litrar
olja som finns i varje ratt, varje däck, säte, i instrumentpanelen, i lacken, i
slangar och kablar, i smörjmedlen… Det kommer aldrig finnas 800 miljoner nya
eldrivna bilar på den här planeten!
I boken Bioenergi – till vad och
hur mycket, skriver tre Chalmersforskare: (Göran Berndes, Julia Hansson och
Stefan Wirsenius)
[vi är inte] på väg bort ifrån en värld med ett överflöd
av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi.
Lite längre fram sammanfattar de:
Slutligen måste vi försöka begränsa vår
energianvändning – genom effektivisering och genom att vi i högre grad
reflekterar över hur våra val i vardagen påverkar energianvändningen.
(6.)
Vi har bara råd med dessa alternativa energikällor i en värld som försörjs
med fossila bränslen. Låt oss anta att man höjer priset på fossila bränslen för
att göra de ”gröna” drivmedlen mer konkurrenskraftiga. Då kommer detta även
höja priserna på just samma biobränslen, eftersom de för sin produktion är
totalt beroende av bensin, diesel och olja. Detta är också anledningen till att
jag inte ens tagit upp etanolen ännu i den här texten. Omvandlandet av
jordbruksprodukter till bränsle skapar inte bara svält runt om i världen, det
är också ett helt omöjligt projekt ur energisynvinkel då det går åt mer energi
för att producera en liter etanol än vad man i slutänden får ut. David Pimentel
som är professor vid Cornell och som dessutom varit en av USA:s utredare i
etanolfrågan säger:
…about 70 percent more energy is required to produce ethanol than the
energy that actually is in ethanol. Every time you make one gallon of ethanol,
there is a net energy loss of 54, 000 Btu.” (Btu är en enhet för
energi: British thermal unit. 1 Btu är den värme som krävs för att värma ett
pund vatten med en grad Fahrenheit.Min anm.)
På grund av energiintensiteten i produktionen är etanol ett väldigt dyrt
bränsle i förhållande till hur lite energi det faktiskt innehåller. Detta
förklarar varför man använder fossila bränslen vid tillverkningen av etanol.
Man har inte råd att bränna etanol för att tillverka etanol.(7.)
Teknikoptimism
De allra flesta visioner om ett framtida fossilbränslefritt samhälle som
presenteras för, och diskuteras inför, allmänheten är teknikoptimistiska (läs:
tillväxtvurmande, konsumtions-baserade och förmodat rikedomsskapande). Ny
teknik är potentiell rikedom för den som äger patentet. Problemet brukar vara
att få med sig folket. Vi vet från historien att tekniken som sådan åberopats
gång på gång för att lösa all världens problem. Alla de så kallade framstegen,
från Spinning Jenny, till industrijordbruket till kärnkraften har införts i
samhället – ofta mot medborgarnas uttalade vilja - med motiveringen att de
kommer ställa allt till rätta: Krig, ojämlikhet, fattigdom, och på senare tid
även miljöproblem skall med teknikens hjälp avskaffas. Så har inte skett! En
hammare kan användas både till konstruktiva saker, som att bygga ett hus, men
även till att slå folk i huvudet med. Teknik i sig kommer aldrig att vara en lösning. Det är det bakomliggande
motivet som är det viktiga.
Dessutom:
Svagheten hos den teknikoptimistiska
visionen är att den grundar sin optimistiska framtidsbild på ännu inte gjorda
framsteg. Dessa förväntas inte bara lösa eventuell brist på energi, utan också
hjälpa oss ur fattigdomsproblemet växthusproblemet och den allmänna
överbelastningen av ekosystemen, samt undanröja krigsrisken.
Med tanke på att (1) de avgörande tekniska
genombrotten är mycket osäkra (vilket framgår av att teknikoptimisterna själva
förlägger det verkliga genombrottet 50-60 år framåt i tiden), att (2) mer eller
mindre riskabla ”övergångslösningar” föreslås i väntan på de stora genombrotten
och att (3) följderna, om dessa tekniska framsteg uteblir, av allt att döma
blir katastrofala, innebär en politik som har denna vision som ledstjärna ett
storskaligt högriskexperiment där hela planetens framtid sätts på spel. (8.)
Denna teknikoptimism är så utbredd att till och med många vetenskapsmän
och utredare faller för trycket. Den svenska Energimyndigheten framför gång på
gång i skrivelser och rapporter att läget inte alls är så alarmerande,
mestadels eftersom de helt enkelt utgår ifrån att ny teknik kommer att dyka
upp. Så här ser det ut över hela västvärlden. Man åberopar historien och säger
att ny teknik alltid pressats fram av behovet för den. Man säger: ”På
1800-talet kom de nya hästdragna jordbruksmaskinerna och räddade oss, i början
av 1900-talet kom kvävekonstgödseln och räddade oss och på 60-talet kom de nya
ris- och vetesorterna och räddade oss… vänta och se ni bara. Allt kommer ordna
sig!” Vad dessa teknokrater dessvärre utelämnar när de tillåts skriva historia
åt oss är det enkla faktumet att inget av dessa så kallade framsteg skulle
varit möjliga utan tillgång till billiga fossila bränslen i form av kol,
naturgas och olja – energislag som vi nu snart inte kommer ha tillgång till.
Redan grekerna behärskade konsten att bygga små ångmaskiner och de kunde säkert
ha tagit det hela till nästa steg och inträtt i en teknokratisk industriera, om
de bara hade haft tillgång till mängder av billig energi. (9.) Våra hjärnor är identiska med de
förhistoriska människornas. Intellektuellt sett har vi alltid, så länge vi
varit homo sapiens, haft förutsättningarna för att starta den tekniska
revolutionen. Antikens folk löste extremt avancerade ekvationer genom att räkna
i huvudet och skriva med en pinne i sanden (och detta utan våra moderna enklare
siffror), men de tog ändå inte steget in i tekno-civilisation. Det är först i och
med upptäckten av de fossila bränslena som detta steg blir möjligt. Vi lever
alltså inte först och främst i någon industri-, dator- eller informationsålder
utan i oljeåldern. Vår tids avancerade teknik skulle med andra ord egentligen
kunna ha kommit både tidigare och senare i historien – allt beroende på om vi
upptäckt de fossila bränslena och hur man använder dem på ett effektivt sätt
eller ej. Därför blir argumenterandet för en miljövänlig alternativ
samhällsmodell med fortsatt hög energikonsumtion mycket svår att tro på.
Plast eller lera
Låt oss se på ett exempel; just denna så populära idé som säger att vi
visst kan fortsätta med en hög konsumtionstakt – vi behöver bara konsumera nya
och bättre produkter.
Plastmugg/keramikmugg: Det går åt tusentals gånger mer energi att
tillverka den konventionella keramikmuggen än plastmuggen, så vid första
anblicken kan det verka smartare för oss och miljön om vi alla drack vårt kaffe
ur engångsmuggar. Problemet med den här sortens statistik är dock att den
nästan aldrig räknar in hela produktionskedjan, som att plasten i muggen en
gång var olja som måste pumpas upp, skeppas runt, raffineras, skeppas,
bearbetas, färgas, formas, skeppas, säljas till en mellanhand, säljas till en
butik, skeppas till denna butik där du slutligen kan köpa muggen och frakta hem
den i din bil – allt till en hög energi- och miljökostnad. Sen dricker man
kaffe en gång ur den och slänger den. Genast går den in i nästa kedja av (i
bästa fall) sopsortering där den återigen ska fraktas och smältas om, fraktas
och säljas. Ska man verkligen anamma det holistiska synsättet (vilket vi ska)
och inte det där man enbart mäter en isolerad länk i en hel kedja, så får man
också lov att räkna in byggandet av själva plastmuggfabriken samt alla arbetare
som ska transportera sig fram och åter till denna under hela dess existens. Ja,
egentligen kan man fortsätta ännu längre och säga att dessa arbetare ju i och
med rådande system, där de tvingas jobba i en fabrik för pengar, undanhålls
från att istället själva producera sin egen mat, ta hand om sina barn och vara
hemma och elda om vintern. Därför måste vi räkna in alla sådana behov hos
personerna (och all den energi dessa livsmedel och alternativa
uppvärmningsmetoder tar i anspråk) i plastmuggfabrikens totala energikalkyl. Vi
skulle också kunna räkna in alla de andra arbetare som borrat efter oljan som
muggen är gjord av etcetera. Det är detta som är en holistisk syn och med dessa
glasögon på näsryggen blir plastmuggen absurd.
Keramikmuggar tillverkas på liknande sätt: Leran bryts eller blandas
någonstans för att därefter skeppas till en fabrik i vilken en massa pendlande
arbetare jobbar och så vidare, men du kan åtminstone använda muggen många
gånger innan den på ett eller annat sätt återgår in i systemet. Men (och det är
ett stort ”men”), varför jag här väljer keramikmuggen kontra plastdito som
exempel är inte för att den drar något lite mindre energi i en alltigenom osund
produktionsapparat, utan för att den faktiskt skulle kunna undantas från hela
detta storskaliga system. Den skulle kunna tillverkas lokalt.
En lokal hantverkare kan enkelt förse en lagom stor grupp familjer och
individer med både muggar, krus och tallrikar utan att vare sig behöva jobba
ihjäl sig eller svälta och till och med i ett scenario där leran måste hämtas
någon annanstans (i svenska keramikers fall kommer leran ofta från Tyskland)
blir energikostnaderna mycket mindre eftersom produkten tillverkas och används
lokalt. Hantverkaren kan jobba där han eller hon bor och kunderna behöver på
samma sätt inte åka någonstans för att inhandla varan – allt enligt den lag,
som jag skulle vilja kalla, att vi alla
har något som alla andra behöver och kan ha nytta av. Dessutom är en
plastmugg ful medan ett riktigt keramikkrus är vackert. Kanske känner vi också
hantverkaren och kan glädas tillsammans med henne eller honom när vi köper
objektet. Vi tänker också varje dag på vår hantverkarevän när vi tittar på och
använder keramiken. Detta är inte oviktiga dimensioner.
Till detta bör också läggas att leran, när det gäller Sverige, inte
nödvändigtvis skulle behöva hämtas någon annanstans: Som vårt system nu
fungerar så är vi som konsumenter sällan på jakt efter en mugg för resten av
livet utan är istället fokuserade på priset, vilket i stort sett omöjliggör en
verksamhet där keramikern gräver, slammar och torkar sin egen lera. Men
hantverkarnas priser är bara höga i ett system där vi alla med jämna intervall
känner oss tvungna att kasta fullt fungerande föremål på grund av att
inrednings- och livsstilsmagasinen säger åt oss att vi måste göra det för att
må bra. Ett föremål som används sin hela livstid ut blir, även om det har ett
högre inköpspris, flera gånger billigare än det till synes bedrägligt billiga
engångsföremålet.
Sett i ljuset av detta blir det inte längre lika självklart att det bara
är att byta bil till en som ger mindre utsläpp då tillverkningen av denna nya
så kallade miljövänliga bil, i miljöpåverkan räknat, vida överstiger vinsten.
När det dessutom gäller ett så pass exklusivt föremål som en ny bil får vi
också räkna in att de flesta vanliga människor måste ta ett lån för att bekosta
inköpet – ett lån som i sin tur genererar skuld och därmed tillväxt och alltså
även det har en negativ miljöpåverkan. Dessutom tvingar lånet låntagaren att
jobba mer än denne annars skulle behöva (vilket betyder resor och all möjlig
miljöpåverkan). Han eller hon förhindras (med hjälp av sitt eget dåliga
miljösamvete) på så vis från att inleda ett i sanning bättre och miljövänligare
liv och luras tillbaka in i konsumtionskarusellen. Lägg därtill kylskåp, tvätt-
och diskmaskiner, kläder, värmekällorna i våra hus etcetera. Varje gång vi
luras till ett så kallat miljösmart köp istället för att laga, gå till second
hand-butiken, slöjda och på alla sätt följa gör-det-själv-principen ökar i
själva verket miljöpåverkan istället för att - som fabrikörerna vill få oss att
tro - minska. Varje gång vi inte lagar utan köper nytt så gör vi inte enbart en
reparatör arbetslös här hemma; vi tär även på vår omgivning, våra resurser, och
binder en fattig person vid ett fattigdomsbevarande arbete någon annanstans i
världen. Som vi tidigare sett: Vi stjäl tid och rum från någon annan perifer
individ, ökar flödet i entropiströmmen och ger denna värld, som servat oss med
alla dessa varor och tjänster, sopor och strålningsvärme i utbyte. De
miljövänligaste prylarna är de du låter bli att köpa!
Konsumtionssamhället hade aldrig kunnat bli möjligt utan oljan. Det är
detta samhällets svarta blod, som tvingar en svensk grönsaksodlare att tävla
med en holländsk eller thailändsk. Te var en exklusiv lyxvara så länge som
odlingen och transporten av det sköttes med muskel- och vindkraft. När
mekaniseringen av jordbruket kom - med ökande skördar som följd – och tåg,
motordriven båt och bil ersatte de arbetsintensiva segelfartygen och
handredskapen, sjönk kostnaderna vilket ledde till att delikatesser och
exklusiviteter av allehanda slag kunde bli var västvärldsmans egendom. Men vad
händer om vi tar bort esset (läs oljan) ur vår pokerhand… ja vi förlorar inte
bara hela insatsen, vi kan inte ens vara med och spela längre.
Pengar skulle kunna sägas symbolisera en förmåga att sätta folk i
arbete, att få någonting utfört. Olja å sin sida är förmågan att få jobb utfört (och alltså är den också garanten
för att våra pengar har ett värde). Det finns överhuvudtaget ingen vara på
marknaden idag som inte har en koppling till olja, vare sig det gäller en
tjänsteprodukt eller en fysisk dito. Energi = ekonomi. Ingen energi = ingen
ekonomi. Ingen alls! Vi står inför ett gigantiskt problem!
Fortsättning följer ...
Fotnötter:
(1:Undantaget i Europa
är Finland. I Olkiluoto, byggs det nytt. Det är det franska bolaget Areva som
är entreprenör. Frankrike får tre fjärdedelar av sin energi från kärnkraft.
400 000 människor arbetar där inom industrin som till 85% är statligt ägd.
Man exporterar el och även kärnkraftsteknologi till andra länder. Förutom till
Finland har man också sålt teknologi till Saddams Irak (den verkliga orsaken
till att Frankrike var emot Irakkriget). Läs mer i DN:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/chirac-och-saddam---glom-aldrig-det-paret. Kort
sagt har Frankrike genom en mängd åtgärder funnit en väg att hålla folk
sysselsatta och tjäna pengar på sin kärnkraft. I Finska Olkiluoto har
byggnationen visat sig bli tjugotalet miljarder dyrare än beräknat och massor
av säkerhetsproblem har uppdagats. Man säger att bygget är privat finansierat
eftersom de finska skattebetalarna slipper stå för notan, men tar inte upp att
det blir den franska staten (de franska skattebetalarna) som får göra det
istället.)
(2:För den som vill ha en snabbintroduktion till
vätgasen, dess problem och fördelar rekommenderas:
http://www.chalmers.se/HyperText/ChalmersMagasin/nr3_2004/h2.pdf)
(3:Miljömässigt sett blir därför den sortens vätgas
ungefär likvärdig med brunkolsförbränning.)
(4: Massive Diversion of U.S. Grain to Fuel Cars
is Raising World Food Prices. Artikel
av Lester R. Brown. Earth Policy
Institute, 2007.)
(5: Denna konsultfirma anser för övrigt att vi redan sedan
några år befinner oss på oljetoppen. De skriver på sin hemsida: ”By
2007 an unbridgeable gap will open up between the supply and demand for oil.” På
samma hemsida - www.meridian-int-res.com – kan man f.ö. finna en enkel och seriös sammanfattning om varför
kärnkraften är alltför farlig att ha kvar.)
(6: Bioenergi – till vad och hur mycket,
Formas 2007.)
(7: Citatet och de
andra påståendena om etanol är hämtade från David Pimentels forskning som
återges i Cornell Chronicle 01-8/23.)
(8: Efter Oljetoppen – Hillevi Helmfrid och
Andrew Haden, 2006.)
(9: På sätt och vis
hade de också det: Både grekerna och romarna hade ju en nästintill obegränsad
tillgång på slavar; ett faktum som gör romarnas, teknikskepticism förståelig.
Ungefär: ”Varför ödsla tid på att uppfinna maskiner? Vi har ju slavar!”)
//Hela denna text är ett utdrag ur min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kom ut på Norlén & Slottners förlag förra året.//
Mvh: J.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar