Vi kan inte förbättra naturen

(Först publicerad i Dalademokraten.)

Skogsstyrelsen i Norrland inventerar hyggen med dålig tillväxt. Skogen som en gång huggits bort kommer inte alltid tillbaka, vilket kan få konsekvenser för hela landets ekonomi, biologiska mångfald och för klimatet. I samband med detta har från myndighetens sida nämnts både betande älg och svampangrepp som möjliga orsaker till att återväxten är så dålig. Dock; om vi inte hade haft vår svenska skogsbruksmodell med kalhyggen och plantering så hade de här problemen inte existerat.


Läs hela artikeln av mig och Martin Jentzen på Dalademokraten där nyligen publicerades.

Världens viktigaste fråga, typ.

Snälla hjälp till att sprida detta. Det är en av de viktigaste frågorna i världen just nu. Du kommer säkert att ha invändningar mot vissa detaljer i snubbens resonemang - det hade jag i alla fall - men på det stora hela är det en mycket viktig poäng han har. 

Kolla denna TED-föreläsning och sprid sedan.


//Johannes

I vedskogen

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den här artikeln är den första i en rad på temat Skogen i självhushållet. Och denna första text kommer att handla om den kanske enskilt största nyttan en självhushållare kan ha av sin lilla skogsplätt; veden. Olika sorters nyttor ska väl egentligen inte vägas mot varandra – bär, svamp och byggnadsmaterial i all ära, men förutsatt att man redan har en kåk att bo i så är det är svårt att tänka sig vad som på våra breddgrader i nytta kan konkurrera med att kunna bärga sin egen ved.

(Detta blir alltså inte en lika politisk text, med udden riktad mot de stora skogsbolagen och den svenska skogsbruksmodellen, som vanligen när det gäller mig, men lite gnäll ska jag allt lyckas pressa in även här.)

Ordet ved kommer sig av fornsvenskans vidher och betydde ursprungligen inte bränne utan skog. Än idag kan vi se detta i namn- och ordbildningar som t.ex. Tiveden, vilket översatt till nutidssvenska antagligen betyder något i stil med Tyrs skog (Tyr var en av de fornnordiska gudarna). Inte för att ordet veds etymologiska bakgrund har någon större relevans för det som ska avhandlas i den här artikeln, men det är aldrig fel att anknyta bakåt. Om inte annat sätter det veden i kontext: Det är trots allt skog – ett levande väsen – som vi sågar ner och eldar upp. Jag blir i alla fall mer ödmjuk av att tänka så medan brasan sprakar.

Alla som bor på landet och eldar med ved har tidigt fått lära sig att detta på intet vis är någon enkel syssla – det finns i stort sett hur många gubbregler som helst vilka omgärdar vedeldningens ädla konst, och ibland kan dessa förmedla en känsla av att det är någonting väldigt komplicerat man har att göra med. Så är det inte. Är veden bara torr så kan den också brinna. Människor har så vitt vi vet eldat i åtminstone två miljoner år och det finns ingen anledning till att det skulle ha blivit svårare de senaste 70. En lustig grej när det gäller de där ofta ganska tröttsamma och besserwisseriga vedgubbarna som mäter sin egen manlighet i hur hög vedstapel de lyckats bygga på gården är att de är helt historielösa. Det är bara under de senaste 75-100 åren som det här med ved har blivit en manlig syssla. Tidigare i historien har ved kopplats till spisen, matlagningen och hemmet, och betraktades således som en tydligt kvinnlig syssla. Machomannen med klyvyxan är alltså en ganska senkommen figur.

Nåväl, nu ska vi emellertid inte lägga mer tid på genusdiskussion och historia utan inrikta oss på vedskogen. Den vanligaste frågan man får från unga människor som letar efter ett ställe på landet är hur stor yta man behöver för att vara självhushållande på ved. Detta är en svår fråga som saknar ett enkelt svar. Allt beror på hur bördig jorden är, vilka trädslag som finns till hands, om skogen är gammal eller ung o.s.v.

Ofta har man om man som jag bott på landet större delen av sitt liv hört just de där vedgubbarna orera om vilket sorts virke som duger till ved. Det man vanligtvis då får veta är att det bara är björk som är gott nog. Har man haft oturen att köpa ett ställe med bara gran är man med andra ord i stort sett körd på vedfronten. Detta stämmer inte. Det finns för det första flera trädslag som har en mycket högre verkningsgrad än björk, och för det andra går det utmärkt att elda också med gran.

Ett kilo ved är alltid ett kilo ved, och innehåller alltid lika mycket energi. Den stora skillnaden mellan exempelvis gran och björk är enbart att ett kilo gran i volym räknat är mer skrymmande än ett kilo björk och alltså också tar större plats i vedboden. Är man äldre, om man har ledproblem eller något annat kroppsligt ont som gör att man inte kan hantera för tunga vedklabbar så kan lätta träslag som asp eller gran alltså vara att föredra. Likaså kan det vara överlägset tyngre trädslag för den som har ont om tid för själva torkningsprocessen. Grovt räknat gäller nämligen att tyngre ved torkar långsammare än lätt.

Vidare fyllde förr i världen de olika vedslagen olika funktioner i eldningen. Tallgrenar eller törved (kådfylld tallved) brinner väldigt aggressivt och är bra att starta upp en brasa med – de utgjorde äldre tiders braständare. Därefter matade man ofta med tunna aspsånor som även de tog sig väldigt lätt. När elden väl var i full gång kunde man i viss mån reglera värmen på spisen genom att mata med olika vedslag. Alla har väl t.ex. någon gång använt sig av ordet ”kaffeved”. Detta var tunna björkpinnar, vilka på grund av sin ringa storlek och höga energiinnehåll brann fort och hett. Spisen blev snabbt varm när man ville bju' på kaffi. Ville man ha en gryta puttrandes under lång tid föll det sig mer naturligt att mata med granved.

Har man således på sin mark en granplantage som ligger nära och bra till så finns det ingen anledning att inte ta åtminstone en del av sin ved ur detta förråd. I de flesta fall gör man allt som oftast dessutom ekologin en tjänst om man tunnar ur en sådan monokultur. Leta alltså gärna efter spiror av andra trädslag när du hämtar ved i din granplantage och hugg runt dessa. På så sätt hjälper du de små skotten på traven något i den hårda konkurrensen bland all gran.

Det enda förbehållet mot gran- och tallved är att deras aska inte är tjänlig som gödsel i trädgården. Barrträden tar upp tungmetaller när de växer och en stor del av dessa stannar om jag förstått det hela rätt kvar i askan – vilken alltså blir som en sorts svagt koncentrat. Jag har vänner som tar så allvarligt på detta att de lämnar in askan till sin lokala sopstation, men efter att ha diskuterat saken med en biolog gör jag som så att jag istället återför askan som näring till skogen.

De av er läsare som framställer egen biokol för trädgårdsbruk bör alltså också tänka på att inte använda barrved till detta, eftersom ni då eventuellt anrikar era trädgårdsland med tungmetaller.

Nu kanske det framstår som om jag hade något emot björken som ved. Inte alls. I Värmland där jag bor är det oftast det bästa trädslag som finns tillgängligt. Bästa då det som sagt tar minst plats och eftersom det växer i princip överallt. Dess bark, nävern, utgör ju också (jämsides med talletören) det bästa tändmaterial du kan tänka dig, och det får du på köpet. Av askan (som f.ö. är helt ok att slänga på trädgårdslanden) kan du dessutom göra lut, som du sedan kan använda som alternativ till köpe-tvättmedel.

Räknat i energitäthet finns det dock bättre ved än björken. Rönnen är lika hatad av de stora skogsbolagen som den är älskad av ekologin och av den kunnige vedentusiasten. Förutom att dess blomning och bär utgör föda för pollinerare och fåglar, och dess stam och bark utgör boplatser för en mängd arter så är dess ved ett av de bästa brännen man kan hitta i större delen av landet. Visserligen har den nära släktingen oxel, i likhet med ek, ask, alm och lönn, ännu högre energitäthet, men alla dessa trädslag vill man använda till annat än att elda med. I de södra delarna av landet är boken ett naturligare val än både björk och rönn.

En liten brasklapp är dock på sin plats: Skulle du ha turen att ha ett rönnbestånd på din mark; var då försiktig så att du inte tar ut för mycket. Det är en skatt som växer där, både ur ekologiskt och slöjdmässigt hänseende.

Om jag finge bestämma så skulle ingen elda med vare sig sälg eller gamla torrakor. Dessa är hemvist för hundra- ja kanske tusentals organismer. Sälgen – i det folkliga medvetandet personifierar den sly, och betraktas som ett ogräs – är t.ex. hem åt flera av våra fjärilsarter. Utan sälgen kan inte dessa älskade små sommarfåglar överleva. Den är också extremt viktig för många pollinerare då den på många håll i vårt land är den första växten att blomma. Vide är vårens frukost för många hundra arter. Låt dem stå kvar. Torrakor – eller egentligen all stående eller liggande död ved – utgör inte bara en mycket dålig värmekälla som för med sig risk för sotbrand, de är också på samma sätt som sälgen hem för ett nästan oräkneligt antal arter. Låt stå.

Den skog som möter de allra flesta som köpt något gammalt torpställe är dock - tyvärr – ur ekologisk synvinkel ganska dåligt sammansatt. Den består för det mesta av mer eller mindre ”välskötta” monokulturer i olika tillväxtfaser. Gran och tall dominerar på detta sätt i vårt land. Om man därför använder sig av en smula ekologiskt tänk när man tar ut sin ved kan man faktiskt hjälpa naturens egen läkning på traven.

Hugger man i en gran- eller tallplantage bör man som redan sagts leta efter de plättar där de andra undertryckta trädarterna försöker få fäste och försiktigt hugga små luckor där. Ta gärna reda på vilka trädslag som är mest missgynnade i det område där du bor och inrikta dig på att hjälpa deras telningar. Andra saker att tänka på kan vara att långsamt under årens lopp hugga ur gran och tall runt bäckar, åar och andra våtområden. Här kommer nämligen med största sannolikhet al, björk, sälg och andra lövträd att dyka upp av sig självt – och då har du ju både gynnat framtida vedproduktion och en bättre artsammansättning.

Om du redan från början skulle råka ha en väl sammansatt skog med alla möjliga trädslag, i alla olika åldrar så är mitt första tips – som går helt förbi veddiskussionen – att du ska vara extremt rädd om denna. Be en biolog komma och titta innan du gör någonting. Det samma gäller för riktigt gammal skog, av alla typer.

Ytterligare en faktor som spelar in i kalkylerandet av hur stor yta som behövs för att bli självförsörjande på ved är jordens bördighet. Bor du på mager mark kommer den självfallet inte kunna producera lika mycket ved som bördig. Ibland kan det vara svårt att veta om den jord man promenerar runt på är fet eller mager. Man kan bo i en landsända allmänt känd för sin höga bördighet, men ha oturen att efterträda en oansvarig skogsägare som utarmat sina jordar genom ett alltför ensidigt och hårdfört brukande.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur skogsägare kalhuggit mark med gammal fin grovvuxen skog - som man alltså skulle kunna utgå ifrån är bördig - för att därefter stå med ett hygge utan nästan någon tillväxt alls. Jord uppvisar olika grader av känslighet. Vissa områden har kalhuggits både två och tre gånger men allt som slår rot på den växer fortfarande så att det knakar, medan andra områden kan ha blivit utarmade redan efter första hygget.

Kort sagt är det svårt att ge ett enhetligt mått på hur stor yta man behöver för att bli självförsörjande på ved. Bor man i en monokultur med ek behöver man sannolikt inte mycket mer än ett par hektar. Men sannolikheten för att hitta ett sådant ställe är minimal, och skulle man göra det kunde man istället sälja utvalda delar av sin råvara till rätt köpare och använda en liten del av förtjänsten till att köpa ved av grannen. Det vore ju hemskt att se någon elda med ek.

Av avgörande betydelse är ju också husets storlek och vilken form av eldstad man använder. Ska man värma upp en kåk på 300 kvadrat med öppna eldstäder får man ha en vedbod stor som en hel lagård. Då bör man i första hand fundera på att se över själv uppvärmningssystemet. Bor man å andra sidan i ett normalstort hus som värms upp av en någorlunda modern värmepanna med akumulatortank så minskar också behovet av skogsyta ganska drastiskt.

Jag skulle gissa att man, om vi räknar på normalbördig mellansvensk granblandskog, för att trygga den egna vedförsörjningen hamnar någonstans mellan 5-10 hektar. Det funkar nog med ett något mindre område, men då riskerar man att långsamt försvaga ekologin och suga bördigheten ur jorden.

Som i alla former av skogsbruk gäller försiktighetsprincipen och att man i första hand älskar skogen som den är, levande, och inte enbart ser den som en produkt; spånplattor, pappersmassa eller ved. Om du ägnar mycket tid i skogen utan låta dig tvingas av några lutheranska krav på oavbruten fysisk verksamhet så kommer du efter ett tag högst sannolikt också att veta vad du kan göra. Vidhern visar vägen till veden.

- Johannes Söderqvist

FSC - Falsk SkogsCertifiering. Sveriges värsta green wash.

Skogsbruk anmäls för vilseledande marknadsföring

FSC-certifierat jättehygge i norra Värmland  Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

Pressmeddelande från Skydda Skogen, 26 feb 2014

Vad har Lidls papperskassar, bindan Libresse och Arlas mjölkpaket gemensamt? Pappersmassan som används i produkterna härstammar från ansvarsfulla och hållbara källor, enligt skogsbolagen och skogsbrukscertifieringen FSC. Vilseledande marknadsföring, anser föreningen Skydda Skogen, som nu anmäler Svenska FSC, SCA, Sveaskog, Stora Enso, Arla och Lidl till Konsumentverket.

”FSC-skogsbruk tar hänsyn till människor och miljö”, skriver Svenska FSC i sin broschyr. Forest Stewardship Council (FSC) är en internationell organisation för certifiering av skogsbruk och skogsprodukter.¹ Svenska FSC ska garantera att trä- och pappersprodukter kommer från ett miljöanpassat skogsbruk och underlätta för konsumenter att göra ett miljömedvetet val. Skogsbolagen SCA, Stora Enso och Sveaskog är FSC-certifierade.² Pappersmassan i Arlas
mjölkpaket och Lidls papperskassar är FSC-certifierad och marknadsförs som ansvarsfullt producerad.³

- Vår anmälan till Konsumentverket grundar sig i det obegripliga att FSC och skogsbolagen kan marknadsföra sin verksamhet och sina produkter som ansvarsfulla, säger Stig-Olof Holm, ledamot och talesperson för FSC-frågor på Skydda Skogen. FSC-standarden tillåter stora kalhyggen och omvandlar naturskogar till enformiga produktionsskogar vilket missgynnar den biologiska mångfalden och riskerar att leda till förlust av växt- och djurarter. Samtidigt klarar skogsbolagen inte ens att leva upp till FSC-standardens lågt satta krav utan avverkar skyddsvärda skogar och använder sig av miljömässigt undermåliga skogsbruksmetoder.

FSC och skogsbolagen har under flera år bevakats av miljörörelsen. I Skydda Skogens anmälan till Konsumentverket presenterar föreningen långa listor med skogsbolagens övertramp. 

- Trots systematiska övertramp mot skogsvårdslagen och FSC:s regelverk har konstigt nog aldrig ett skogsbolag i Sverige uteslutits fullständigt från FSC, säger Johannes Söderqvist, Skydda Skogen. I dagarna fick för första gången ett skogsbolag, Bergvik Skog, tillfälligt sitt FSC-certifikat indraget i distrikt Siljan i Dalarna. Att Bergvik inte förlorade hela sitt certifikat kan grovt ifrågasättas och bevisar ytterligare att FSC saknar trovärdighet och inte fungerar. Bergvik, liksom de skogsbolag vi anmäler, borde ha förlorat sina FSC-certifikat för länge sedan.

Stora Enso Skog som Skydda Skogen anmäler till Konsumentverket utför avverkningar på Bergvik Skogs marker. Skydda Skogen hoppas att Konsumentverket agerar kraftfullt mot skogsbolagens och FSC:s vilseledande och felaktiga marknadsföring. Föreningen hoppas även att företag som Arla och Lidl ska sätta press på Svenska FSC för att få skogsbolagen att leva upp till sina hållbarhetsmål. 

- Naturvärden försvinner samtidigt som FSC och skogsbolagen för konsumenter bakom ljuset med sina fina ord om ett ansvarsfullt skogsbruk, säger Stig-Olof Holm. Konsumenterna måste få veta hur verkligheten ser ut. FSC och skogsbolagens skogsbruk är precis lika ohållbar som regeringens skogspolitik där frihet utan ansvar råder.

Kontakt: 

Stig-Olof Holm, ledamot och talesperson för FSC-frågor på Skydda Skogen, 090-786 55 46  stig-olof.holm@emg.umu.se

Johannes Söderqvist, Skydda Skogen, 073-038 34 11, angbraten1@gmail.com

***

Detta blogginlägg är ett presssmeddelande från föreningen Skydda Skogen.

Fascismens estetik

Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen den 29/12 - 13.

Fascismen är den enda ideologin som åtagit sig uppgiften att fullt ut försöka förena estetik och ideologi (politik) och skapa en syntes. Här står de andra politiska rörelserna – till och med yttersta vänstern – handfallna, och ultranationalisterna skjuter i öppet mål.

Världen är en krånglig plats. Inte att undra på då den ju innehåller allt. Politik kan ur en synvinkel ses som en strävan efter att, utifrån vissa givna förutsättningar som t.ex. naturlagarna, försöka kontrollera världen. Det är en vilja att styra in alla världens olika strömmar i en bestämd och för människan (eller en viss grupp människor) gynnsam riktning. Till politikerns uppdrag hör också att för väljarna försöka förklara hur detta ska låta sig göras. Liberaler försöker alltså förklara hur världens strömmar ska styras så att var och en kan uppnå en så hög nivå av individuell frihet som möjligt; socialister vill att alla ska inse fördelarna med ett gemensamt brukande, medan de klassiskt konservativa inte alls vill att vi ska fundera på fördelning – av bildning, hyfs och kunskap om de gemensamma traditionerna kommer också trygghet och stabilitet. Under senare år har även tillkommit de gröna rörelserna vilka med varierande resultat försökt sammansmälta liberalismens individualism och socialismens gemensamhetstanke med senare årtiondens vetenskapliga rön om planetens begränsningar.

Gemensamt för dem alla är att detta, att förklara världen, inte är ett lätt jobb. Livet är orättvist, hårt för många och naturens begränsningar är en nagel i ögat på den västerländska drömmen om ”det eviga framsteget”. Det har visat sig bli svårare och svårare att enkelt formulera både problembild och lösningar. I början av 1900-talet kunde vänstern som vid den tiden var splittrad i allt från anarkister, syndikalister, kommunister och socialdemokrater ändå erbjuda den rådville medborgaren en någorlunda samlad utopisk framtidsvision: En värld av jämlika medborgare i ett klasslöst samhälle. På de flesta ställen gjorde detta att en majoritet samlades i eller röstade på det vänsteralternativ som framstod som minst extremt – de socialdemokratiska partierna.

Om den politiska arenan var schatterad och svår att greppa under det tidiga 1900-talet så är det ingenting mot idag. Låt oss ta socialdemokratin som ett exempel på de problem som uppstått: Denna den mest vanliga och vidast accepterade formen av socialism har på ett avgörande sätt varit med och skapat den moderna breda medelklassen. Men över tid kände sig inte längre människorna i denna nya och mycket stora socialgrupp befryndade med socialdemokratins ideal, vilka tydligt stammar från ett arbetarperspektiv. Väljarkåren har blivit bourgeoisie, och som sådan hyser den främst borgerliga värderingar. Det tunga val dagens socialdemokrati står inför är alltså att antingen stå fast vid sina ideal, men tyna bort, eller att bli mer blå – men i en sådan maklig takt att man hela tiden hinner med att måla över detta med rödfärg.

De flesta av världens länder sitter dessutom fast i någon form av frihandelsavtal, är medlemmar i överstatliga unioner och är sammanflätade med det väldiga globala penga- och handelsnätverk som på många sätt gör ideologi som sådan överflödig. Det är extremt svårt att presentera en trovärdig ideologiskt driven framtidsvision. Detta gäller för alla icke-extremistiska partier, inte bara för socialdemokratin. ”Utopiernas tid”, är som så många före mig har sagt, ”över”.

Det är på det här spelbrädet som ny-fascismen kliver in. Mitt i den gråa politiska röran står en aktör med ett tydligt formulerat problem, lika tydliga lösningar på detsamma, och ett ideologiskt mål som glänser som ett julkort av blanklackat papper. De ultranationalistiska rörelserna utgör ett praktexempel på klassisk marknadsföringsteknik. Man presenterar i ena andhämtningen ett hot för att i nästa visa på lösningen. Ni vet: ”Smutsiga kläder? Använd tvättmedlet X.” Eller: ”Halkiga vägbanor? Köp dubbdäck från Y.” Men medan dubbdäckstillverkare enbart erbjuder lösningar för en enda sorts problem så försäkrar ny-fascisterna att snart sagt allting går att fixa med en enda åtgärd. Det är ungefär som om tvättmedelsfabrikanten skulle påstå att även bilkörningen blev säkrare av fläckfria kläder. Ny-fascismens standardlösning heter Ut med invandrarna: ”Dåliga pensioner? Ut med invandrarna!”, ”Arbetslösheten? Ut med invandrarna!” Eller: ”Klimatförändringen? Ut med invandrarna!”.

Men om ett allmänt hot och en lösning på detta är betydelsefulla faktorer för att rörelser som dessa ska nå ut så är målet, framtidsutopin, ännu mer grundläggande. Hitler formulerade sig aldrig enbart i termer av: ”Judarna är farliga. Bort med dem. Punkt.” Viktigast var den alltigenom romantiserade bilden av framtidens Storgermanien som vi kan se på propagandaaffischer eller nazistisk konst från 30-talet: Solnedgångsförgyllda fält fyllda av slåtterkarlar och nyskördade sädeskärvar; halmtaksbeklädda korsvirkesbyar där starka blonda män med uppkavlade skjortärmar ses hjälpa unga vackra fruktbara hustrur med något ruralt göromål; eller varför inte modellen av framtidens Berlin (Germania) med sina enorma marmorbyggnader och paradgator.
20- och 30-talets fascism blev inte en massrörelse för att den predikade mörker, förstörelse och död, utan tvärtom för att den förmådde förmedla en känsla av att de (och enbart de) såg ljuset. Kort sagt: estetiken har för nationalister och fascister alltid varit ett medel för att uppnå deras mål. Den har varit minst lika viktigt som ideologin själv. Ja, när det gäller just ultranationalismen kan man säga att ideologin i sig är estetik. Extasen kommer före tanken.

Vi är vana vid det omvända upplägget: Liberalismen eller socialismen grundläggs som intellektuella konstruktioner, därefter skapar propagandamakare bilder och stämningar som utgår från ideologin. Kommunismen som idé finns t.ex. fortfarande kvar även om man tar bort stjärnan, rödfärgen, Che Guevara och affischerna med arbetaremotiv. Den är i likhet med de andra klassiska ideologierna en främst filosofisk konstruktion. Fascismen å andra sidan utgår ifrån estetiken som ett ideal. D.v.s. medan andra politiska riktningar använder sig av bilder, musik, berättelser och vad det nu vara månde för att lyfta fram och på ett enklare sätt förklara sina kärntankar, så är fascismen sina bilder, sin musik och sina myter. Ett ariskt rent Europa fritt från judar eller ett kulturellt homogent Europa utan muslimska inslag är båda först och främst skruvade estetiska ideal. Det är en viss färgskala framför en annan, ett tonspråk, specifika smaker och dofter.

Till en början bemöttes ofta de tidiga fascisterna med hån just på grund av sina gränslösa framtidsvisioner. Knappt någon trodde väl år 1919 att den nygrundade fascistiska rörelsen under ledning av Benito Mussolini inom mindre än tre år skulle bilda regering i Italien. Men de politiska motståndarnas skratt förbyttes i regel snabbt i fruktan när väl fascisterna började leverera. 1923 skrattade man inte längre åt Mussolinis prat om ett nytt romerskt rike; han hade ju redan gjort det omöjliga, så varför skulle han inte kunna lyckas även med detta?

De nazistiska rikspartidagarna i Nürnberg var en uppvisning i politisk estetik. När folk med sina egna ögon kunde se Alberts Speers monumentalarkitektur och de nattliga fackeltågen och därtill höra Wagners musik ackompanjera det hela verkade inte längre Storgermanien så avlägset. För bara några år sedan hade Tyskland varit ett land i upplösning. Nu paraderade under minutiöst ordnade former hundratusentals tyskar tillsammans.

Det hjälper inte oss demokrater ett skvatt att våra dagars ultranationalisters propaganda är manipulativ och felaktig ”om dess skapare kan utgå ifrån att publiken nu som på 30-talet likställer skönhet med sanning”. (FOTNOT 1.) Vi kan helt enkelt inte bemöta estetik med argument. Det är två helt väsensskilda företeelser. Det omvända förhållningssättet däremot har – åtminstone historiskt sett – visat sig fungera ganska bra. Man kanske t.o.m. skulle kunna våga sig på att sammanfatta det hela med den gamla välkända sentensen ”En bild säger mer än tusen ord”.

Tilltalas ens estetiska sida av de bilder som växer fram för ens inre syn av ny-fascisternas moderniserade heimat-retorik så är risken ganska stor att man väljer bort mer resonerande alternativ. Inom ultranationalismen är folket självt den perfekta bilden, förkroppsligandet av den estetik man förmedlar. Hur mycket mer lockande är det inte att låta sig uppslukas av en sådan extatisk och glädjestrålande, ljus rörelse – som dessutom parallellt tillåter utlopp för och inte skuldbelägger aggressiva känslor – än att sätta sig ner och lyssna på en för många människor dyngtråkig debatt eller filosofisk diskussion.

Naturligtvis är alla rörelser, inte enbart ultranationalismen, bärare av en sorts kärnberättelser som har sina bilder, men dessa är hos de mindre extrema partierna idag ganska grumliga. Få, om några, nutida socialister ser framför sig samma tydliga bilder av stolta arbetare i kollektiv som 20- och 30-talsmänniskorna gjorde. Inte ens Europas gröna partier - vilka har en så tydlig hotbild i form av klimatförändringar och utarmning av den biologiska mångfalden att arbeta med - lyckas förmedla en riktigt tydlig framtidsvision. I bilder talat så förknippar nog ”vanligt folk” snarare de gröna rörelserna med domedag och undergång – och sådant lockar knappast den breda medelklassen.

Återfödelsen är ett ständigt återkommande fenomen inom snart sagt alla fundamentalistiska rörelser. Professorn i modern historia vid Oxford University Roger Griffin definierar fascismen så här: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” (FOTNOT 2.)

På den här punkten uppvisar fascismen många likheter med religionerna. Nya religiösa strömningar utgår t.ex. så gott som alltid ifrån en mytisk ”ursprunglig andlighet” till vilken just de hittat en karta. Följer man bara denna kommer man att få uppleva en sorts återfödelse.

På samma sätt förhåller det sig med ny-fascisterna och ”nationens återfödelse”. Problemet med de ”fornstora dagar” man drömmer om är förstås att de aldrig existerat – i alla fall inte om man ser det ur den lilla människans perspektiv. Gustav II Adolf kanske på sin höjds dagar personligen upplevde en viss ”storhet” - vem vet – men det gällde knappast för hans soldater (av vilka de flesta f.ö. inte ens var svenskar) som dog under fruktansvärda umbäranden i sjukdomar eller på något av 30-åriga krigets många slagfält.

Nu utgör inte de gamla svenska krigarkungarna (längre) självklara inslag i Sverigedemokraternas propagandaapparat. Man har på senare år i stort sett helt övergivit dessa bilder till förmån för en sorts bullerby-scenografi, där små blonda pojkar och flickor går på fisketur med metspöet och fikakorgen i högsta hugg längs någon gärdesgårdsbeklädd grusväg (allt under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”), eller där en vacker kvinna, framför en fond av svensk sensommaräng, lyfter upp och pussar en söt bebis med hemvirkad luva (paroll: ”En röst för tro och tradition”.). Sett till sin helhet verkar den samtida breda svenska ultranationalismen i sin estetik försöka para Astrid Lindgren med någon sorts bild av det gamla folkhemmet. I alla avseenden vill man tillbaka till ett ”då” som anses bättre än nuet.

Sverigedemokraternas och deras estetiska retorik faller enligt professor Griffins definition (”ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”) ganska självklart in under begreppet fascism.

På näst sista sidan i sin bok Älskade fascism skriver Henrik Arnstad om hur den på trygghet och optimism svältfödda nutidsmänniskan kan komma att lockas av ultranationalismen: ”Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med 'de andra', vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar?” […] ”Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.” (FOTNOT 3)

Här är ett citat från en av vårt lands många ultranationalistiska bloggar (nyskapande.com). Bedöm själva. Är det estetik eller ideologi? Är det bådadera? Hur bemöter vi det här?

”Vår strävan består inte endast av vissa reformer som ska genomföras. Det handlar om något betydligt djupare. Vi vill väcka den nordiska folksjälen som så länge slumrat – vi vill väcka Wotan inom oss. Inspirerade av hur psykologen Carl Gustav Jung såg Wotan som en manifestation av den germanske anden, ser vi framför oss en norrön renässans som väcker vår livsglädje, folkgemenskap och erövringslystnad.” (FOTNOT 4.)

Lika lite som man kan bota unga nynazister enbart med eviga auschwitzföreläsningar så kan man omvända Sverigedemokraternas väljare med flyktingstatistik och rationella argument. Människor hungrar efter något mer. Något som den reguljära politiken inte längre förmår ge dem. Liberalerna hade sin franska revolution, som under långliga tider kunde tjäna som en bild av det nya, vackra, jämställda. Socialdemokraterna skapade den bild av folkhemmet som fascisterna idag använder sig av. Under nästan hela 1900-talet kommunicerades den socialdemokratiska tanken till allmänheten som bilden av att man ville bygga ett helt nytt sorts samhälle. De gröna hade också de under sina första år en hyggligt tydlig bild av vilken sorts framtid man ville se. Sol- och vinddrivna stadsdels- och bygemenskaper med mängder av småföretag och en hög grad av självförsörjning. Men då denna bild ansågs vara osannolikt naiv och bemöttes med hån av de politiska motståndarna och pressen inordnade man sig ganska snart i de grå leden.

Alla dessa rörelser har haft sina bilder. Ibland har de t.o.m. i likhet med fascisterna lyckats skapa en syntes mellan tanke och skönhet – med den enda skillnaden att tanken kommit först. Man kan inte snacka tillväxt och hur duktig eller dålig det ena eller andra laget varit på att balansera statsbudgeten och förvänta sig euforiska åhörarskaror.

Speciellt problematiskt blir det när man tänker på att inga gängse politiska åtgärder längre verkar hjälpa, på allvar. Alldeles oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur så minskar ju inte arbetslösheten nämnvärt; reallönerna har antingen stått still eller minskat under åtminstone 40 års tid; miljösituationen blir bara värre dag för dag och det politiska systemet visar med all önskvärd tydlighet hur oförmöget det är att hantera situationen. Folk röstar inte längre för en bättre framtid, de röstar för att minimera den skada de troligtvis kommer råka ut för i vilket fall som helst. Fascismens enkla lösningar och ljusa framtid ter sig bevisligen i detta sammanhang ytterst lockande för somliga väljare.

Och på ett sätt – ett enda – har de kanske rätt. Det kanske verkligen behövs en syntes mellan tanke och skönhet, ideologi och estetik. Inte deras. Många andra.

Vi är människor, inte maskiner. Vi vill inte finnas till bara för att bidra till tillväxten, som ska betala för sjukvården, som gör att vi orkar fortsätta bidra till tillväxten. Barn vill sannolikt inte gå i en korvstopparskola vars främsta syfte inte alls är att lära dem kritiskt tänkande utan att pressa i dem så mycket svenska, engelska och matte att de kan komma in på lämpligt universitet, varifrån de sedan kan kliva rakt ut i tillväxtbidragandet.

Vi är människor. Vi vill jobba med någonting meningsfullt, som har en anknytning till oss själva. Vi vill vara med våra barn. Vi vill dela livet med släkt, vänner, grannar och nytillkomna bekantskaper. Vi är också djur, och som sådana kan vi inte iaktta det ekosystem som vi är en del av trasas sönder bit för bit utan att vi börjar tappa hoppet och tron.

Vi är varelser som eftersträvar lycka, och vi behöver bilder av att denna strävan faktiskt är möjlig.

-- J - Johannes Söderqvist

Fotnötter

1: Samhället som teater, Karlsson, Ruth, 1983, sid 18.

2: Älskade fascism, Arnstad 2013, sid 391.

3: Ibid, sid 398.

4: Jag har försökt ta reda på om bloggen Nyskapande är knuten till något politiskt parti. De enda antydningar till kopplingar jag funnit var en tråd på Flashback där det påstås att domänen är registrerad av en person med anknytning till Sverigedemokraterna. Av innehållet kan man i alla avseenden sluta sig till att skribenten (skribenterna?) gillar vissa av SD:s politiker.

 * * *

Om du diggade den här artikeln eller något annat jag skrivit så kan du alltid trycka på prenumerationsknappen i spalten till höger. :-)

Mvh: J.

Utvidga rödlistan – årets julklapp?

Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen OM-omstallning.

I Sverige finns runt 2100 arter som är mer eller mindre hotade av skogsbruket. När man tar bort skogen så tar man också bort arternas habitat dvs. hela den miljö de lever i och av. Ungefär som om man för en modern människa skulle ta bort bil, dagis, butiker, pengar, ja hela samhället egentligen, samt även avlägsnat nästan alla andra människor. Jag skulle vilja hävda att de ytterst få svenskar som idag lever på och av landsbygden också är en sorts utrotningshotad art.

Historiskt perspektiv: Skogen, som en gång var allas, som inte kunde ägas, togs ifrån oss under förevändningen att den nu blivit någons privata egendom – Kungen, herremannens, patronens. På slingrande vägar har den därefter hamnat i händerna på våra nuvarande skogsindustrijättar. Många av de plättar som trots allt stannat kvar i ägo hos någon lokal bonde, stals genom baggböleriet. Borde inte dessa landområden lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen, eller kanske i formen av en allmänning till byn ifråga? Den stora frågan är i alla avseenden hur mark som denna fortsatt kan anses vara bolagens rättmätiga ägodel. Andra folk som i historien utsatts för övergrepp eller blivit bestulna av en övermakt har faktiskt ibland fått tillbaka sina landområden, eller åtminstone fått en officiell ursäkt.

Skogsarbetarna. En gång var de hundratusen. En gång var de fackligt anslutna, och kunde på den vägen även (ibland) komma överens med miljörörelsen. Idag är de flesta maskinförare ”fria” entreprenörer. Skuldtyngda under mångmiljonbelopp tvingas de låta maskinerna gå så mycket det bara är möjligt, om möjligt dygnet runt. De ser naturligtvis inte så särskilt positivt på en sådan som jag. En ”miljömupp och trädkramare” som vill skydda en betydande del skog från avverkning. Men om vi ska vara ärliga så är det inte jag som är deras största fiende. Fienden tog skogen ifrån oss alla. Fienden tvang oss att bli ”skogsarbetare” i samma stulna skogar. Fienden krossade senare även fackföreningsmakten genom att ge samma skogsarbetare det frikostiga erbjudandet att bli egna företagare, som nu tvingas konkurrera med varandra. Det är samma fiende som ständigt sår split mellan mig och snubben i maskinen och får oss att tro att vi tillhör skilda läger. Jag och skogsarbetaren bråkar vid pyramidens bas, och glömmer hela tiden bort att titta upp mot toppen.

De mindre skogsägarna är lurade in i ett system med stora driftskostnader för avverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring etc. På sikt äts nästan hela vinsten från en kalhuggning upp av de efterföljande åtgärderna. Men systemet med kalavverkning gynnar massaindustrin som för en mycket billig peng får allt det klenvirke som inte duger till timmer.

FSC, Forest Stewardship Council, är ett certifieringssystem som ger sig ut för att garantera ”ett ansvarsfullt bruk av världens skogar”. Ett skogsbrukets kravmärke kan man säga. En stor del av den svenska skogsindustrin är certifierad enligt svenska FSC. Detta ska innebära att urskog, eller urskogsliknande biotoper och gammelskogar aldrig huggs, att kantzoner mot vatten respekteras, osv. När man som konsument köper en FSC-märkt vara ska man också - åtminstone enligt de certifierade bolagen själva - kunna vara säker på att de olika ursprungsbefolkningar som kan tänkas vara berörda av skogsbruket, har fått inflytande. I Sveriges fall handlar det om samerna.

Själv tillhör jag dock södra Sveriges ursprungsbefolkning – eller om man så vill Europa och världens ursprungsbefolkning. Måste jag fördenskull betraktas som en hemlös förvaltare av moderniteten? Har jag ingen kultur? Varför visas jag ingen hänsyn? Anses mina heliga platser, bäckar, stigar och fornlämningar (varav vilka runt 50 % redan skadats av industrins framfart) som mindre viktiga än samernas? Observera att jag inte på något vis vill göra detta till en fråga mellan samer och sörlänningar – samernas rättigheter till sitt land borde utökas än mer. Säg mig bara: Varför har jag som svensk inbyggare inte rätt att påverka ett ingrepp i min närmiljö som i ett enda oåterkalleligt ögonblick kan förändra hela min livssituation? ”Mina” svampställen, ”mina” vandringsstråk, ”mina” älskade träd … alla kan de tas från mig utan att jag har ett endaste jävla dugg att säga till om.

Alla människor, ursprungsfolk eller bara folk i allmänhet, av vilket ursprung som helst, boende på en plats nära, eller med anknytning till en skog, alltså ALLA, har väl känslor för dessa saker, värda att respektera?

FSC-reglerna borde alltså formuleras om. Men framför allt efterlevas! I själva verket är det ju så att den sociala hänsyn som det talas så fint om i beskrivningarna av FSC nästan aldrig visas berörd lokalbefolkning. I bästa fall infinner sig bolagsfolket till det rådslag som lokalbefolkningen enligt FSC-systemet har rätt att kalla till, för att därefter högaktningsfullt strunta i deras krav. (I Sverige har hittills ytterst få skogsområden utanför tätorterna sparats av ”sociala skäl” när befolkningen bett om det.)

Det vore alltså från industrins sida på sin plats med en fet ursäkt till alla Sveriges ursprungsbefolkningar, samt lika feta och på pränt fästa löften om att man aldrig någonsin mer kommer att köra över lokalbefolkningen i något avseende.

Vi är alla inneboende i den väldiga skog som sträcker sig från Norges västkust, över Rysslands vida inland och ända ut till New Foundlands östspets. Det viktigaste är faktiskt inte att den skogen certifieras. Det viktigaste är att den får fortsätta att vara levande. Kan FSC hjälpa till med det? I dagsläget ser det inte så ut.

Man kan faktiskt också se på certifieringshysterin (krav, ursprungsmärkt, rain forest alliance, rättvisemärket m.fl.), hela mängden av små märkningar som just nu exploderar på våra butikshyllor, som ett utslag av en ganska osund omfördelning av ansvar: Helt plötsligt har det blivit konsumentens ansvar att köpa den ”moraliska varan”, och inte producentens ansvar att låta bli att tillverka den ”omoraliska varan”. Burhöns eller inte, det har blivit mitt ansvar som kund, och inte en fråga för personen som faktiskt plågar djuren. Borde inte det grymma och det förödande vara förbjudet i första rummet? Varför har vi inte lagar som, i fallet med äggen förbjuder burhöns, och i fallet med skogen förbjuder skövling?

Bolagens skogar är inte deras. De är stulna. Precis som Kronans skogar också är det. De stals från oss under en lång period som spänner från Gustav Wasas konfiskationer av väldiga landområden, fram till 1990-talets grundlagsskydd av äganderätten. I normala fall, när inte tjuven är en miljardindustri utan en vanlig medborgare, så brukar man resonera som så om sådant som är stulet att det skall lämnas tillbaka till den bestulna. Sedan får brottslingen vanligen sitta inne ett tag eller pröjsa böter – i synnerhet om det stulna godset, i likhet med våra förödda svenska skogar, blivit skadat.

Nåväl, jag kan tänka mig att låta hela saken bero, förutsatt att vi nu en gång för alla löser den här samhälleliga stressknuten tillsammans. Bolagen, kronan, kyrkan och staten kan lämna tillbaka alla de områden som har sitt ägandeursprung i omoraliska historiska konfiskationer samt alla de områden de köpt för en kanna brännvin; be landsbygdsbefolkningen om ursäkt för hundratals år av stöld, utsugeri, våld och förtryck, samt slutligen avsätta alla äldre skogsområden som fortfarande därefter är i deras ägo till reservat.

Ni skrattar? Åt mitt högmod? Jovisst twistar jag retoriken lite extra, men det är faktiskt värt att tänka på att den här tanken om att ”gottgöra för den ursprungliga stölden” är en fråga som betraktats som en högst seriös sådan av de flesta europeiska länder – utom Sverige. Mer eller mindre forcerade jordreformer har också förekommit nästan överallt – utom i Sverige. Faktum är att i det förmodat socialistiska 1900-tals-Sverige har storgodsen bara blivit större och större och bolagen fått en nästintill oinskränkbar makt. Här har man från statens och storföretagens sida satsat hårt på att hjälpa de stora att konkurrera ut de små. Till och med det annars så konservativa Storbritannien ligger långt före oss när det gäller jordreformer. Detta är en fråga som andra länder många gånger löst redan för ibland mer än hundra år sedan.

(En kuriös detalj, som inte har direkt med skogsfrågan att göra, men som ändå ger en bra bild av hur långt efter vi ligger när det gäller reformer inom jordägande är att Sverige, som enda land i världen, har kvar ett flertal fideikomisser.)

Sveriges bolagsskogar borde göras om till allmänningar i stiftelseform, med klara regler för hur lokalbefolkningen får bruka den – hyggesfritt. Områden med hög biologisk rikedom skulle sparas helt under så lång tid att arterna hann sprida sig. Återigen kunde varje by ha ett eget sågverk och flera skogsentreprenörer. Den massaved industrin behövde skulle de få köpa av oss, till vårt pris.

Jag är övertygad om att jordreformer kommer att äga rum. Förr eller senare. På ett någorlunda smidigt vis eller på ett högst otrevligt vis. Efterhand som energin, råvarorna och hela samhällets drift blir dyrare så kommer folk att försöka hitta framkomliga livsvägar på nya och annorlunda sätt – med eller utan etablissemangets hjälp. Här kommer skogen att spela en nyckelroll. Vore det inte en ”årets julklapp” värd att hugfästas, att staten helt enkelt gav tillbaka skogen till dem som bor i den? Nu.

Om vi som land verkligen ville göra någonting för klimatet, den biologiska mångfalden, för demokratin och rättvisan så vore skogen den ultimata arenan. Ingen, vare sig bland skogsaktivisterna eller i den bredare miljörörelsen, är emot att landsbygdens folk ska få bruka den skog som omger dem. Det är bara tragiskt att se när debatten styrs in i en fåra där miljörörelse står mot skogsbonde. Den borde stå mellan klimat- och biodiversitetsforskare och skogsindustrin.

Kattrakandet om jordens minskande resurser kommer bara att öka under de kommande årtiondena. Det är i princip alla som satt sig in i frågan eniga om. Den stora frågan och som i mångt och mycket kommer avgöra hur framtiden kan se ut för oss, landsbygdens befolkning, är om vi lyckats bevara de sista artrika skogarna. Vi kommer nämligen att behöva ett resilient ekosystem och inte åkrar med blivande direktreklam. Skogar, inte fiberplantager. Desto fler av dessa habitat som får stå kvar, desto lättare blir det även för vår egen rödlistade art – den skogslevande människan – att överleva.  

* Johannes Söderqvist - frilansande skribent i tidningarna OM-omställning som ovanstående artikel är hämtad ifrån, samt Tidningen Kulturen. 

(Om du gillar den här bloggen kan du använda prenumerationsknappen till höger.) 

   

USA - landet vi älskar att hata.

”Amerikaner, de är högerkristna fundamentalister hela bunten. Inte en enda av dem tänker på någon annan.” Orden kom från en god vän till mig. Han är fortfarande min vän, men visst häpnar man ibland över folks fundamentalistiska fördomar. Inte heller var det första gången jag hört ett liknande uttalande rinna över en svensk, vänsterinriktad, kulturradikals läppar.

I USA finns naturligtvis alla sorter och typer, precis som här – fast fler. Min vänstervän skulle nog häpna om han insåg att många, för att inte säga de flesta, av de progressiva och intressanta nya vänsteridéerna kommer just från staterna. John Zerzan t. ex. tillhör tveklöst de mest radikala samhällsfilosoferna idag. Utöver honom kan vi med stor behållning läsa en hel drös ständigt aktuella tänkare: David Graeber, Carolyn Baker, Charles Eisenstein, Marilyn French och gamle Chomsky för att bara nämna några. Om man jämför med hur många nya fräscha, världsförbättrande idéer det kommit från Sverige under de senaste 50 åren börjar det bli pinsamt.

USA är också det land som fött fram Vietnam-, miljö-, och senast Occupyrörelsen. Medan de svenska ”radikalerna” ändå någonstans hoppas på att staten ska ta hand om deras problem åt dem, så överger, as we speak, 100 000-tals amerikaner städerna, och flyttar ut på landet. De har nämligen insett något som så gott som totalt gått den svenska storstadsorienterade vänstern förbi: Landsbygdsliv är lika med motståndskraft!

Viktigare ändå är att delar av den amerikanska vänstern har förstått att ”den nya tekniken” som Maktens gudar hela tiden vill sälja på oss, inte kommer bli vår frälsning. De odlar, håller djur, restaurerar och driver gamla kvarnar, skapar mötesplatser där människor – ansikte mot ansikte och inte via skype – kan träffas och utvecklas, skapar direktdemokratiska byalag, utvecklar byteshandel och penningfri ekonomi et cetera. Man gör sig oberoende av kapitalismen, och står mer rustad inför dess nedvissnande.

Fler och fler börjar också ifrågasätta sådana marxistiska käpphästar som produktionsmedlens expansion och fortsatt teknisk utveckling. Man gör så eftersom man börjar förstå att det kanske just är den domesticerande inställningen – att människan står höjd över naturen – som är kärnan i alla modernitetens problem. Man börjar lämna landet Vänstern.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med att Högern visat sig ha rätt, utan snarare att vänstertanken som sådan tjänat färdigt. Vad världen idag behöver är inte anti-kapitalism utan en helt ny vision. Den jordmån som en gång fick vänstern att gro och slå rot hette förtryck. Allt förtryck, alla ojämna relationer, har ett inneboende behov av att rättfärdiga sig själv, och därför föds berättelser som så småningom blir till ideologier. Högerns från början religiöst färgade berättelse säger att människan är ond, syndig, girig och självisk, men samtidigt att hon är överlägsen allt i sin omgivning. Vänstern är bara ett svar på hur man ska kunna hantera denna ”sanning”.

Den negativa självbilden är någonting som hänger ihop med hela västvärlden (och ytterst med civilisationen självt). Vänster och höger är bara två olika sätt att hantera denna bild. Om högern säger att: ”Vi måste släppa den naturliga själviskheten, konkurrensen mellan individerna, fri.”, så säger vänstern att: ”Vi måste ha ett system som kontrollerar människans inneboende girighet.” På samma sätt som både kyrkan och djävulsdyrkarna faktiskt är kristna (fast på lite olika sätt) så är både vänstern och högern höger (fast pro eller anti). Om man skulle fortsätta med religionsliknelserna så kan man nog mest likna de amerikanska radikalerna vid hedningar. De förhåller sig överhuvudtaget inte till vare sig gud eller satan.

Sverige är nog – på tvärs mot vad svensken själv tror – det mest individualistiska landet i världen. Amerikanerna har sedan länge förstått att de har mycket lite hjälp att hämta från staten, vilket har tvingat folk till samarbete och aktivism inom alla möjliga områden och på alla möjliga plan. Men vi, vana som vi är vid att samhället fixar allting åt oss, har förvandlats till ett gäng barnungar i ständig jakt på nya häftiga former av konsumtion. Socialkapitalismens baksida!

När den svenska vänstern slutar lämna landsbygden för ett hippare vänsterliv i staden, sliter makten över sina egna liv ur konsumtionsmonstrets käftar och handfast börjar bygga sin vision – bortom vänster – då kan vi snacka. Innan dess är allt tjat om ”vidriga amerikaner” inget annat än sverigedemokratism.

- Johannes Söderqvist, kompostfundamentalist.

Artikeln först publicerad i Tidningen kulturen den 11:e dec 2013.