Sunni och Shia eller oljan och maten?

På nyheterna får man höra att anledningen till Saudiarabiens agerande i Bahrain har att göra med motsättningar mellan Sunni- och Shiamuslimer. Detta är inte bara att förminska konflikten och utelämna viktiga delar av sanningen, det är även en fortsättning på den eviga, stundtals rent rasistiska, svartmålningen av dessa folk som bedrivs av västerländska media och deras uppdragsgivare. 

Hela denna stora region, från Nordafrika till Mellanöstern, är av största betydelse för västvärldens oljeförsörjning - m.a.o. för vår konsumtion, tillväxt och fortsatta stabila existens. Bland alla dessa för oss så viktiga länder intar Saudiarabien en särställning eftersom det under mycket lång tid nu varit vår (och främst USA:s) största leverantör av olja. Att landets ledning är högst odemokratisk besvärar oss inte nämnvärt. Nej "stabilitet" ses som viktigare än mänskliga rättigheter, och tyranni kan vara väldigt stabilt om den sköts på rätt sätt. Samtidigt hör det till  saken att samma tyranner under snart 50 år lovat sitt folk reformer, bekostade av landets väldiga oljeexport. Nu råkar det vara så att Saudiarabien, och flera andra länder i området, har passerat sin oljetopp, men reformerna har uteblivit. Så förutom att folk är trängda av stigande matpriser (något som även det går att koppla till de höga oljepriserna), så är de också fly förbannade på sina regeringar. Upproret i Bahrain är livsfarligt för styret i Saudiarabien eftersom den folkliga entusiasmen antas kunna smitta av sig. Denna oro är högst befogad med tanke på stämningen i hela denna region (stor som Europa) just nu. Motsättningar mellan Sunni- och Shia kan absolut vara en liten del av problematiken, men att använda det som förklaringsmodell för hela den stora bilden är inte enbart djupt cyniskt (med tanke på vårt beroende av de "stabila" diktaturerna i området), det är också att svartmåla den realpolitiska medvetenheten och intellektet hos en väldigt stor folkgrupp. Krig och våld kan ha religiösa förtecken, men drivs ytterst sällan av en "religiös ande", utan handlar oftast om ytterst världsliga maktförhållanden.

Tillgången på billig energi ses av oss närmast som en mänsklig rättighet och därför diskuteras knappt oljan i våra media. Nu på senare tid, ända sedan krisen 2008, har det emellertid varit svårt att utelämna de höga råoljepriserna t.o.m. i vulgärmedia. Men rapporteringen sträcker sig sällan längre än till en kort saklig uppdatering om priset på oljefat, ibland med en luddig hänvisning till "situationen i Nordafrika och Mellanöstern". Implicit betyder detta att så snart "situationen" ordnat upp sig så kommer oljan att bli billigare igen. Problemet ges en leveransteknisk karaktär. Ingen verkar ens ponera möjligheten att detta vårt livsblod faktiskt kan ta slut. S-L-U-T.
Men är då våra politiker helt okunniga och oinsatta i situationen? Nej! Toppolitikerna i vår värld tillhör de mest välunderrättade av alla. Inte bara har jag läst de (svenska och utländska) utredningar de själva tillsatt, jag har dessutom haft diskussioner med flera av våra svenska riksdagspolitiker från båda blocken. För att ge några fler exempel: Svenska avdelningen av ASPO, världens ledande organisation för forskning kring oljetoppen, är grundat av den folkpartistiske riksdagsmannen (och kärnfysikern) Kjell Aleklett. Carl Bildt har tidigare varit styrelseordförande i Sveriges största oljebolag (ja vi har sådana vi också) Lundin Petroleum. Antagligen har man känt till oljetoppen mycket länge. Helt klart är att redan USA:s Jimmy Carter visste hur framtiden såg ut när han höll sitt berömda oljetal 1979.
Våra politiker är lika rädda som söderns kungar och diktatorer. Ingenstans på vår jord kommer ekonomisk tillväxt kunna fortsätta vara samhällsmotorn när oljan blivit för dyr - och det blir den ganska snart. Och, kära vänner, att det ledarna fruktar mest av allt är folket är ingen nyhet i historien.




//Johannes