Rapport från ett kalhygge

Jag bor i Värmland. I ”skogen”, ”mitt i salladen”, i ”bushen”. I ett så kallat skogslän, i skogslandet Sverige.
De senaste 60 åren har själva ordet skog genomgått en gigantisk omdefinition. Från att ha innefattat ett helt ekosystem har begreppet krympts ned till den snäva betydelsen ”yta med träd”. Ungefär som att man skulle säga att en öken kort och gott är en yta med sand, eller att en sjö är en fördjupning i marken med vatten. En öken är visserligen sand, men vi kallar inte grusgropar för småöknar. Nej, vi vet att ordet innefattar så mycket mer; gles men ändå existerande vegetation av högst speciella växter samt en hel uppsjö av lika specialanpassade djur. Inte heller kallar man en vattencistern för en sjö. Man vill nog också ha ett strandbryn med vass och säv, hur fisken slog i ytan eller rumpor av bottenbetande änder …

Så de allra flesta förstår att man inte heller kan se på skogen som enbart en trädbeklädd yta. En skog omfattar, förutom träden, mycelet i marken (i ömsesidigt beroende med träden och de lägre örterna), stora mängder ruttnande blad, barr och ved. Det innebär buskar, tusentals större och mindre djur, miljoner fåglar och flera miljarder insekter. Likafullt är det definitionen ”trädbeklädd yta” som får gälla för skog idag. Från småskolan och framåt har vi fått lära oss att vi i Sverige tar ut mindre ur skogen än den årliga tillväxten. Detta är lögn!

Situationen just nu: ekosystemet skog är i princip utraderat från Sveriges yta. I utbyte har vi fått tall- och granplantager. Sanningen är att vi inte alls har en skoglig tillväxt, utan snarare att vi i rasande tempo byter ut hela det svenska inlandets ekosystem, skogen, mot produktionsareal för fiber och virke. Jag bor i Värmland. Jag bor på ett gigantiskt kalhygge där den ursprungliga naturtypen under 60 års tid bytts ut mot plantager i olika tillväxtfaser. De sista små enklaverna av verklig skog som ännu finns kvar, insprängda mellan de likåldriga virkesåkrarna, faller just nu.

I ett större perspektiv vet vi alla – stadsbo såväl som landsbygdsbo – att vi står inför väldiga, ja enorma, problem inom en ganska snar framtid om ingenting görs för att bromsa klimatförändringen och utarmningen av den biologiska mångfalden. Men en illavarslande håglöshet har dessvärre börjat sprida sig bland de breda folklagren när det kommer till dessa frågor:

”Vad kan vi egentligen göra? Ingen lyssnar ju ändå på mig. Jag är så liten och de krafter som agerar ute i världen är så stora.”

Denna uppgivenhet uppmuntras aktivt av det faktum att våra politiker och medier verkar fullkomligt ovilliga att beskriva någon annan verklighet än den storskaliga, marknadsanpassade. Den enda lösningen på systemets kris är mer av samma system! I ett sådant klimat är det inte konstigt om vi aldrig får höra talas om sådana åtgärder som verkligen skulle kunna ha en bromsande effekt på arternas utdöende och stigande globala temperaturer.

I Sveriges fall skulle den sannolikt mest effektiva åtgärden heta: Skydda all äldre skog som återstår och inför hyggesfritt skogsbruk på resten av arealen. Om vi som land verkligen vill göra något som har en garanterat god effekt så är det detta. I princip ingen annan reform inom det landområde vi som folk bestämmer över skulle kunna ha en så gynnsam effekt för nästan allt levande. Skogen är inte bara hem för nästan alla skandinaviska landlevande arter inom både flora och fauna, den binder också upp gigantiska mängder koldioxid. Framförallt är det så att hyggen och plantager hyser väldigt få av de arter vi vill skydda, och att kalhuggen mark släpper ut kolossala mängder koldioxid i atmosfären.
Men, men … det är kanske inte så konstigt att detta (eller några andra reformer som faktiskt skulle kunna ha effekt) sopas under mattan. Man hör ju aldrig en sockerpillersförsäljare göra reklam för riktiga mediciner heller.

Vad är det då som händer och sker på den politiska skogsfronten just nu? Jo, regering och industri trixar så gott de kan med siffrorna för skyddad skog (främst för att försöka få det att framstå som att landet lever upp till de internationella avtal om 17-procentigt skydd som vi skrivit på – Nagoya) så att allt ser ok ut på pappret.
Dessutom utnyttjar man folks relativa okunnighet i ämnet skogspolitik och går ut med rena lögner där man påstår sig skjuta till ständigt större summor till skydd, men allt man egentligen gör är att omfördela pengar mellan skilda potter. Ett exempel på det: regeringen har under snart två hela mandatperioder ständigt sänkt anslagen till skydd av skog med höga naturvärden. Nu plötsligt säger man att man ska höja anslagen till 2013. Detta skyltas som något stort och verkligen betydelsefullt. Men då ska man ha klart för sig att man med denna höjning inte ens kommer upp i de anslagsnivåer som fanns innan den borgerliga regeringen först tillträdde.
Samtidigt anstränger man sig som tusan för att förhala alla de åtgärder som forskare och miljörörelse krävt. Om man bara kan få härja fritt i några år till så finns det nämligen inga äldre skogar kvar; all produktiv skogsmark har blivit förvandlad till plantager – så då finns det ju inget att tjafsa om längre.
Då har vi ”skog”, men inget skogsekosystem. Vi har trädbevuxna ytor, halvdöda.
Vänner av natur och riktiga skogar: Det är nu vi måste börja tjafsa på allvar!

- Johannes Söderqvist är debattör och styrelsemedlem i föreningen Skydda Skogen


      ***********

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 14-11-12.