måndag 4 februari 2013

Civilisationens enda konstform


Teater, som är mitt egentliga yrkesområde, är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Alla de andra konstformerna; hantverk, musik och dans, viljan att komponera vackra meningar med speciell och mystisk innebörd…, alla är de lika gamla som människan själv, men den förhöjda konstformen teater är någonting som hör bofasthet, en jordbruksbaserad ekonomi och arbetsdelning till.
Visst har schamaner och andra ställt till med olika sorters uppträden långt innan vi slog oss ner och började odla frön, men det vore fel att simpelt etikettera schamaner som någon typ av skådespelare – och alla skådisar är definitivt inte schamaner. Men det är sant att teater till sin natur är en delvis religiös företeelse. Prästen i kyrkan och jag, när jag står på scenen, delar på sätt och vis funktion. Och på dessa spår kan man naturligtvis leta sig bakåt i historien till schamanen. Människor vänder sig till oss, lyssnar och tittar, när de vill uppleva något större, ”något andligt”. Det civiliserade livet erbjuder medborgaren få chanser att själva söka den djupare erfarenheten – andligheten – här i livet, och därför har sådana roller som prästens och skådespelarens uppstått. Genom dessa kan individen genomgå katastrofer och kriser, skaffa sig erfarenheter och ”bli vis”. Att ”spela apa” har i Civilisationen kommit att bli en viktig samhällsfunktion.
Det äldsta ”drama” vi känner till är det årliga fornegyptiska passionsspel i vilket den dödlige Osiris blir förrådd, dödad och slutligen återuppstår som en Gud. Detta var alltså i Nildalen för ungefär 4500 år sedan. Teater har sedan även uppstått i Grekland, Indien och Kina. Man skulle nog med fog också kunna påstå att prästernas makabra skådespel hos det civiliserade mayafolket även det var ett slags teater, men det är ren och skär spekulation från min sida.
Av alla de olika konstformerna så är alltså teatern den enda som vi civiliserade människor har skapat, och antagligen har detta sin rot i diversifieringen av individernas roller – att vissa blir husbyggare och odlare medan andra blir krigare, läkare, präster och så vidare. När inte alla har en möjlighet att aktivt vara en del av den alltmer komplicerade gemensamma helheten, som man hade i den gamla kringvandrande stammen, så skapas ett utrymme för gemensamma skåderiter.
Västerlandets mest välkända gemensamma berättelse och skåderit är Jesusmyten och även den mest sekuläre svensken kan i någorlunda korrekt kronologisk ordning återge turerna kring Jesu påstådda liv och död. Det görs ständigt nya filmatiseringar av denna älskade saga, nu senast Mel Gibsons bloddrypande The Passion of the Christ, men även mindre uppenbara versioner som Frank Darabont’s The Green Mile eller Kay Pollaks Så som i himmelen, där handlingen är förlagd till en annan tid och miljö än 0-talets romerska provins men ändå följer urmytens huvuddrag. Men det finns naturligtvis många fler teman än Jesusmyten som ständigt går igen: Oidipus måste lyda sitt öde och dräpa sin far, precis som Luke Skywalker. Sigurd Fafnesbane, Wagners Siegfried och Tolkiens Frodo får alla lära sig läxan att man aldrig kan göra gott med ett ting som är skapat för att göra ont. Vi erbjuds ständigt att på ett passivt sätt ta emot våra centrala myter i ständigt skiftande smink och kostym.

De förciviliserade folken var antagligen sina myter och sin kultur på ett mycket mer integrerat sätt än vi moderna publikdeltagare är eller ens riktigt kan föreställa oss. Det finns en sorts konsumistisk ådra i vårt sätt att ta del av det som är vi. Istället för att aktivt ta del så sitter vi passivt på rumpan och blir matade.Civilisationen, var helst den uppstått, har skapat en alldeles speciell sorts avskurenhet hos medborgarna och lagt mycket stor makt i händerna på såväl manusförfattare som skådespelare. ”Bröd och skådespel” är lika viktigt för Makten idag som någonsin hos romarna, eller i faraons Nildal.
Teaterns framväxt i de s.k. ”högkulturerna” brukar ibland även tas som inteckning för dessa samhällens upplysta överlägsenhet. Men, slår det mig, är den här ”unga” konstformen snarare ett symptom på en andlig brist hos de berörda folken? Är teatern en konsekvens av att människornas värld, genom arbetsdelningen och klassamhället, blivit så i grunden förändrat?
Vuxen ur de egyptiska mysteriespelen och lite senare de grekiska Dionysosfesterna så är en av teaterns tydligaste drag en vilja att hantera mystik. Det var där det började. Men när sedan teatern tar vägen via det antika Rom medför detta att den nya konstformen även blir etablerad som ett renodlat politiskt instrument.
Än idag är det ju så att skådespelare (och för all del konstnärer i gemen) bisarrt nog tillhör en sorts överklass. Inte så att vi tjänar speciellt mycket pengar, bor i de flottaste kvarteren eller går i de knarrigaste italienska skorna, men vi har inga problem att umgås med dem som gör det. Dessutom vill ju gärna överklassen ofta fraternisera med ”konstnärstyperna”.
Jag tjänar antagligen betydligt mycket mindre pengar än min bilmekaniker i grannbyn. Trots detta känner jag mig inte det minsta obekväm på moderna museet, i en operasalong eller under den småförljugna middagskonversationen hemma hos gräddhyllefamiljen. Min bilmekaniker däremot skulle kanske å sin sida vara beredd att gå ganska långt för att slippa betrakta abstrakt konst, lyssna på operagalande eller leka intellektuell. Klart är att han inte lika självklart platsar in i miljön, medan teaterpatrasket märkligt nog gör det. Detta trots att han, rent inkomstmässigt, snarast är medelklass, och jag och mina skådiskompisar är underklass. Klass avgörs alltså inte enbart av förmögenhet, utan även av vilka miljöer man själv anser sig ha en naturgiven rätt att vistas i – och teaterfolket har under hela sin historia, kanske mer än några andra konstutövare, varit beroende av och följaktligen rört sig i Maktens sällskap.
Detta är emellertid inte något brandtal mot teatern som sådan. Men om skådespelet (teatern och dess moderna avläggare filmen) inte helt ska gå i Maktens ledband så måste vi våga vara egensinniga, fräcka och ifrågasättande både vad gäller samhället och oss själva som utövare. Varför betraktas t.ex. urban Stockholmsdialekt som neutral och brukas som utgångspunkt i all fonetisk gestaltning? I alla andra avseenden ska vi skådisar ju vända in och ut på oss själva och förväntas i alla lägen ”använda oss av våra inre resurser”, men tydligen inte när det gäller rösten. Nej, där förväntas vi göra ett tydligt ställningstagande och förneka vårt ursprung. Och om skådespeleri, som det så fint och så ofta heter ”handlar om att vara ärlig”, varför går det då sådana tydliga trender i hur man skådespelar? Varför läser vi inte bara den förbaskade repliken och låter oss bli berörda?
Kanske är det på tiden att vi som arbetar med scenkonst vågar inse (och stå för) att vi har lika många rötter i taskspeleriet, som någonsin i arkaisk myt och amfiteaterns marmorgrus. Vi får inte bli präster i en statisk och stagnerad Dionysoskult; vi måste vara Dionysos. Vi härstammar lika mycket från medeltidens ”upp och nedvända dag” då dårar, handikappade och andra utstötta fick träda innanför stadens murar och ställa den etablerade ordningen på ända. Spartacus var underhållare och gladiator, men senare i sitt liv ledde han en hel armé på 70 000 man mot samma romare som han tidigare roat.

Jag tror inte att någon form av storsystem, vare sig det är europeiskt eller indiskt, maoistiskt eller kapitalistiskt, är någon höjdare för världens folk och den jord vi bebor. Det är just ”det stora systemet” i sig som är den infektion vilken vi nu i stegrande grad lider sviterna av. (Jag tänker närmast på ekologin, energin och ekonomin.) Överallt är människan människa och man är bara dum om man tror att ett visst folks grandiosa system i slutänden skulle vara bättre än något annat. Däremot kan man idag med fog säga att om det finns en variant som smittat av sig på alla de andra civilisationer som finns i världen, så är det vår västerländska. Det är vårt sätt att betrakta pengar, arbete, resurser, tid, etcetera som utgör normen för alla andra former av samhällen. Det blev ”den anglosaxiske romaren” (Nordvästeuropén) som slutgiltigt lyckades erövra världen. Inte som han kanske själv först trodde att det skulle ske – genom fysisk erövring – utan genom ekonomisk och kulturell dominans. Från vårt elfenbenstorn kan vi nu blicka ut över vårt verk. Frågan är om vi ens själva tycker om det vi ser?
Teatern förenar i stort sett alla konstformer: Dans, poesi, konst, författeri, musik etcetera. Här, om någonstans, finns en bra grogrund för en mängd konstutövare att på bred front peka finger åt Makten. På 1900-talet blev vi utkonkurrerade av rock&rollarna både när det gäller att be Makten dra åt h-v-t, och när det gäller det extatiska, att agera och interagera med publiken. Nu på 2000-talet, när rock & rollen blivit feg och förljugen så kanske det är dags för teatern att återta detta forum.
Ett återtagande kräver dock ett förkastande av de nutida kolonisatörernas glaspärlebelöningar – kändisskap som självändamål, glamour och makt. Om man ska kritisera Makten kan man inte själv vara en del av den.
Konsten speglar samtiden, det är sant. Men den kan också få oss att skymta glimtar av möjliga morgondagar. Skådespelarens uppgift är inte att lära ut. Skådespelarens uppgift är att tro.
Tror jag.

Johannes 
*******************
Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen, den 3 feb -13.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar