fredag 30 november 2012

Lena Ek är ingen minister med betoning på miljön.


... Hon är en minister med betoning på näringsliv. Täringsverksamhet - som man skämtsamt kanske kunde kalla det. 

Alla som frekventerat denna blogg med jämna mellanrum under åren, vet vad jag ansåg om förre miljöministern Carlgren. Men om han var en av de värsta katastroferna (förutom de tärande bolagen själva) som hänt svensk miljö på 50 år, så var han i alla fall en politiker som börjat sin bana i de gröna aktivistiska leden. (Kanske var det just därför, på grund av hans svek mot miljörörelsen, som han lyckades reta upp nästan alla landets aktivistiska organisationer.) Lika löst förankrad i de aktivistiska leden som Carlgren var, lika fast förankrad verkar Ek vara i näringslivet.

Alla har säkert hört att Ek som EU-parlamentariker varit väldigt aktiv i att få mineralföretag intresserade av våra svenska fyndigheter - och att hon spelat en roll i den gruvboom som vi nu upplever - men alla kanske inte känner till att hon därutöver även varit vice ordförande i lobbyingorganisationen EEF. European Energy Forum. Hon var vice samtidigt som hon var EU-parlamentariker och röstade alltså i samma frågor som hennes EEF drev. Moraliskt?

Men det stoppar inte där: EBPS (European business and parlament  scheme) är en annan lobby som hon suttit i styrelsen för. Under denna period blev hon även undersökt för korruption. Andra org. hon jobbat åt är Svenskt näringsliv, samt Sällskapet politik & näringsliv.

Nu när den "svenska gruvboomen" tar fart ser vi svart på vitt hur brydd om miljön miljöministern är. Hon har knappt yttrat sig i frågan. Detta trots att gruvindustri är något av det miljövidrigaste som finns, och dess skador är permanenta. Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet inför andra frågor där skadorna inte är lika omfattande. Om gruvbolagen kan få fritt fram så gäller detta antagligen även skogsbolagen och kemiindustrin, eftersom deras miljöpåverkan av somliga (och ibland felaktigt) anses vara mindre. 

Adjö-ministern.




Mvh:


//Johannes









OM DU DIGGAR BLOGGEN; ANVÄND PRENUMERATIONSFUNKTIONEN HÄR TILL HÖGER!

onsdag 28 november 2012

Kungen är död - leve de ofödda barnen


Oj, oj, oj... Min bok har fått en helt strålande recension i Fältbiologernas tidning. 
Här nedan följer några klipp. Men om man vill läsa hela recensionen så får man gå in på Fältbiologen.
                                                             *      *       *       *
Tonen är fritt prövande, och Söderqvist menar att det han gör är att spekulera – inte att komma med absoluta sanningar – vilket han gör modigt och bitvis riktigt briljant. Ansatsen att ”ta ner de stora frågorna på köksbordet” är sympatisk, liksom att författaren understryker att det här är frågor som berör oss alla och att det medför problem när enbart expert- och elittyckare får uttala sig om civilisationens vägar framåt (eller kanske bort från det vi kallar civiliserat?). Jag håller inte med Johannes Söderqvist om allt som han skriver och vissa partier känns mindre genomarbetade, vilket dock inte är konstigt i en bok som spänner över så många olika fält.
                                                            *      *       *       *
Söderqvist lyfter fram människans sociala förmågor, frågan om vad frihet egentligen är, och den potential som finns i samarbete och gemensam förståelse. Det ger hopp. Han går också till skarp och konkret attack mot patriarkatet, och poängterar att vi behöver tänka i nya banor – det går inte att lösa ett problem med samma medel som orsakade det, som Einstein sa.
                                                            *      *       *       *
Jättekul.
//Johannes

onsdag 21 november 2012

AB Karl Hedin vill kalhugga mycket artrik gammelskog.

Den här skogsbolagsägaren satte nog det absoluta lågvattenmärket hittills.
Läs och njut. Karl Hedin har uppenbara problem med att ens förstå vad miljö är - och ännu större problem med att förklara vad som utgör grunddragen i företagets "miljöpolicy".

Om ni vill göra något så föreslår jag att ni går in här på Skogsstyrelsen i Ludvikas hemsida och skickar ett direktmail till  skogskonsulent Petra Ahlström. Skriv hur illa ni tycker det är. (De kommer antagligen att svara er att de inte har några pengar kvar för skydd.)

Därefter skriver ni till brottslingarna själva, till AB Karl Hedin:
stefan.forsberg@abkarlhedin.se

Berätta också gärna i detta mail att ni skrivit till Skogsstyrelsen - och att ni kommer att skriva till media, politiker och göra allt för att förhindra att denna fina skog skövlas.

Mvh:
Johannes

tisdag 20 november 2012

Dags att förändra skogsbruket

Sydsvenskan recenserar bok om det svenska skogsbruket. Läs artikeln här.
Det är en mycket trevlig slutsats skribenten, Thomas Steinfeld som f.ö. är kulturchef på Süddeutsche Zeitung, kommer fram till. 

//J.

fredag 16 november 2012

Ytterligare en skog i mängden av de som skövlas: http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5298681-mycket-vardefull-skog-skovlas?m=print


//J.

onsdag 14 november 2012

Rapport från ett kalhygge

Jag bor i Värmland. I ”skogen”, ”mitt i salladen”, i ”bushen”. I ett så kallat skogslän, i skogslandet Sverige.
De senaste 60 åren har själva ordet skog genomgått en gigantisk omdefinition. Från att ha innefattat ett helt ekosystem har begreppet krympts ned till den snäva betydelsen ”yta med träd”. Ungefär som att man skulle säga att en öken kort och gott är en yta med sand, eller att en sjö är en fördjupning i marken med vatten. En öken är visserligen sand, men vi kallar inte grusgropar för småöknar. Nej, vi vet att ordet innefattar så mycket mer; gles men ändå existerande vegetation av högst speciella växter samt en hel uppsjö av lika specialanpassade djur. Inte heller kallar man en vattencistern för en sjö. Man vill nog också ha ett strandbryn med vass och säv, hur fisken slog i ytan eller rumpor av bottenbetande änder …

Så de allra flesta förstår att man inte heller kan se på skogen som enbart en trädbeklädd yta. En skog omfattar, förutom träden, mycelet i marken (i ömsesidigt beroende med träden och de lägre örterna), stora mängder ruttnande blad, barr och ved. Det innebär buskar, tusentals större och mindre djur, miljoner fåglar och flera miljarder insekter. Likafullt är det definitionen ”trädbeklädd yta” som får gälla för skog idag. Från småskolan och framåt har vi fått lära oss att vi i Sverige tar ut mindre ur skogen än den årliga tillväxten. Detta är lögn!

Situationen just nu: ekosystemet skog är i princip utraderat från Sveriges yta. I utbyte har vi fått tall- och granplantager. Sanningen är att vi inte alls har en skoglig tillväxt, utan snarare att vi i rasande tempo byter ut hela det svenska inlandets ekosystem, skogen, mot produktionsareal för fiber och virke. Jag bor i Värmland. Jag bor på ett gigantiskt kalhygge där den ursprungliga naturtypen under 60 års tid bytts ut mot plantager i olika tillväxtfaser. De sista små enklaverna av verklig skog som ännu finns kvar, insprängda mellan de likåldriga virkesåkrarna, faller just nu.

I ett större perspektiv vet vi alla – stadsbo såväl som landsbygdsbo – att vi står inför väldiga, ja enorma, problem inom en ganska snar framtid om ingenting görs för att bromsa klimatförändringen och utarmningen av den biologiska mångfalden. Men en illavarslande håglöshet har dessvärre börjat sprida sig bland de breda folklagren när det kommer till dessa frågor:

”Vad kan vi egentligen göra? Ingen lyssnar ju ändå på mig. Jag är så liten och de krafter som agerar ute i världen är så stora.”

Denna uppgivenhet uppmuntras aktivt av det faktum att våra politiker och medier verkar fullkomligt ovilliga att beskriva någon annan verklighet än den storskaliga, marknadsanpassade. Den enda lösningen på systemets kris är mer av samma system! I ett sådant klimat är det inte konstigt om vi aldrig får höra talas om sådana åtgärder som verkligen skulle kunna ha en bromsande effekt på arternas utdöende och stigande globala temperaturer.

I Sveriges fall skulle den sannolikt mest effektiva åtgärden heta: Skydda all äldre skog som återstår och inför hyggesfritt skogsbruk på resten av arealen. Om vi som land verkligen vill göra något som har en garanterat god effekt så är det detta. I princip ingen annan reform inom det landområde vi som folk bestämmer över skulle kunna ha en så gynnsam effekt för nästan allt levande. Skogen är inte bara hem för nästan alla skandinaviska landlevande arter inom både flora och fauna, den binder också upp gigantiska mängder koldioxid. Framförallt är det så att hyggen och plantager hyser väldigt få av de arter vi vill skydda, och att kalhuggen mark släpper ut kolossala mängder koldioxid i atmosfären.
Men, men … det är kanske inte så konstigt att detta (eller några andra reformer som faktiskt skulle kunna ha effekt) sopas under mattan. Man hör ju aldrig en sockerpillersförsäljare göra reklam för riktiga mediciner heller.

Vad är det då som händer och sker på den politiska skogsfronten just nu? Jo, regering och industri trixar så gott de kan med siffrorna för skyddad skog (främst för att försöka få det att framstå som att landet lever upp till de internationella avtal om 17-procentigt skydd som vi skrivit på – Nagoya) så att allt ser ok ut på pappret.
Dessutom utnyttjar man folks relativa okunnighet i ämnet skogspolitik och går ut med rena lögner där man påstår sig skjuta till ständigt större summor till skydd, men allt man egentligen gör är att omfördela pengar mellan skilda potter. Ett exempel på det: regeringen har under snart två hela mandatperioder ständigt sänkt anslagen till skydd av skog med höga naturvärden. Nu plötsligt säger man att man ska höja anslagen till 2013. Detta skyltas som något stort och verkligen betydelsefullt. Men då ska man ha klart för sig att man med denna höjning inte ens kommer upp i de anslagsnivåer som fanns innan den borgerliga regeringen först tillträdde.
Samtidigt anstränger man sig som tusan för att förhala alla de åtgärder som forskare och miljörörelse krävt. Om man bara kan få härja fritt i några år till så finns det nämligen inga äldre skogar kvar; all produktiv skogsmark har blivit förvandlad till plantager – så då finns det ju inget att tjafsa om längre.
Då har vi ”skog”, men inget skogsekosystem. Vi har trädbevuxna ytor, halvdöda.
Vänner av natur och riktiga skogar: Det är nu vi måste börja tjafsa på allvar!

- Johannes Söderqvist är debattör och styrelsemedlem i föreningen Skydda Skogen


      ***********

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 14-11-12.

tisdag 13 november 2012

Bankernas groteska dubbelmoral

Igår på ekot rapporterades att svenska somliga e-handelsbolag har problem med bankerna, eller rättare sagt med att få tillgång till deras betalningssystem. Om ett litet företag anses sälja omoraliska produkter så kan bankerna frysa deras möjligheter att använda dessa tjänster. Det vanligaste exemplet är en liten företagare som säljer sexleksaker, erotisk litteratur eller porr. Censur skriker nu många. Ja, på sätt och vis. Men den viktigaste frågan i den här affären är väl ändå den om hur moraliska bankerna själva är.

Lite bakgrund: AffärsVärlden skriver:

"Skälet till uppsägningen är en klausul som hänvisar till att betallösningen inte får hantera produkter som kan väcka ett "stötande beteende" eller "obese behaviour". Enligt Sveriges Radio använder sig Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank av standarklausulen. Men det är Visa och Mastercard som stipulerar villkoren."   

Och visst; jag kan förstå om man inte vill vara med och sponsra pornografi o.s.v., men det finns många andra som råkat illa ut, som t.ex. den innehavare av en skräckfilmsbutik som AffärsVärlden talar med. Inte heller sexleksaker kan väl rimligtvis anses vara omoraliska - eller?

Sedan har vi ju det där med bankernas egen moral. Om man helt bortser från att bankerna inte kastar ut alla sina omoraliska kunder utan bara de små (stora företag som Ginza som säljer porr får vara kvar i systemet); om man bortser från bankstyrelsernas egna höga bonusar; och att den tvivelaktiga överutlåningen från världens banker under de senaste 20 åren ökat med flera hundra procent och orsakat sådana prioblem som t.ex. Islands och Irlands statsskulder... ja, om  vi bortser från allt detta och bara fokuserar på bankernas egna företagsinnehav så ser vi ganska snart att de borde tillämpa klausulen om stötande beteende på sig själva.
För att bara nämna ett ex: Min egen bank, Handelsbanken, har stora investeringar i Monsanto, som ju är allmänt erkänt som ett världens mest omoraliska företag.

Dessutom: Vilka är det som lånar ut pengar till i princip alla investeringar som görs i hela världen - och därmed också till krigsindustrin, pornografin, oljebolagen etcetera. Vilka är det som indirekt äger nästan allting. Är dessa jättar moraliska?

Själv ska jag gå över till medlemsbanken JAK så snart de bara fixar till det så att man faktiskt kan vara företagare och utnyttja deras tjänster.

//J.







söndag 11 november 2012

En viktig namninsamling för den som vill bidra till en bättre miljövård.

Ett av regeringens knep för att slippa ta ansvar för vår svenska flora och fauna är att på alla sätt marginalisera själva frågan om den biologiska mångfalden. Detta gör man t.ex. genom att inte längre stödja utgivningen av vissa årliga rapporter o.s.v. På så sätt komplicerar man hela debatten. Det blir ju exempelvis svårare för en miljövårdare att stå och argumentera för sin sak om det inte finns tillförlitlig och ny statistik.

Skriv därför på detta upprop: Namninsamling till fortsatt stöd för utgivningen av Nationalnyckeln.
Det är viktigt!

Mvh:
Johannes

onsdag 7 november 2012

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så har jag ju såklart ändå ibland stött på detta djupt osympatiska beteende; på krogen, under en och annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och, ja, inom facket. Och är det inte märkligt egentligen om man tänker på’t? ”Rörelsen” skulle ju vara den trygga famnen där alla kunde känna sig välkomna – kvinna, man, homo, bi, svart, gul … Men så är det inte.
Lätt motvilligt måste jag erkänna att jag i djupet av mitt inre föredrar 10 000 tillställningar med den lagomt bildade och småytliga konversationen i sällskap med arbetsmarknadens artiga back-stabbers – cheferna – framför en enda fika med någon av fackföreningsrörelsens machismos. Men var kommer egentligen den där rollen – ”Karlaktige Karl” – ifrån? Hur kan han ha förstört bilden av arbetaren så ända ner i grunden? Svaret verkar vara att han skapades av jobben i sig.

I och med den industriella revolutionen skildes mannen från att njuta resultatet av sina händers verk, från jorden, skogen och från familjen. Detta gjorde honom ytterligt sårbar eftersom detta nya förhållande berövade honom alla möjligheter till ett identitetsbygge, som inte utgick från att vara en utbytbar kugge i ett ack så stort maskineri.

Män förknippas än idag främst med sitt jobb. De inledande orden ”Jag är …” fylls sällan ut till den fullständiga frasen ”… en kärleksfull far till två små barn”. Eller tänk på det såhär: Varför hör man så sällan någon säga att den har ett arbete? Nej, vi är vårt arbete! Naturligtvis omfattar denna trend idag även kvinnor, eftersom vi i vår jämlikhetsdebatt har valt den konstiga vägen att definiera jämlikhetsarbete som att öppna upp dörren till allt det som historiskt varit förknippat med mannen. Kvinnor har alltså för att uppnå jämlikhet, ur ett könsrollsperspektiv, tvingats ”bli män”. Väldigt få har försökt belysa att samhället kanske skulle må bra av en rejäl dos av de påstått ”kvinnliga dragen”, och ännu färre att många av de ”manliga dragen” kanske inte ens är speciellt mänskliga.

Eftersom jobbet blev personlighetsgrundande utvecklades även mannens strävan att få behålla sitt jobb till någonting liknande en primal drivkraft, nästan i paritet med sexualiteten eller födoanskaffandet. Detta innebar för mannens del att några av de drag som tidigare ansetts vara mänskliga – och inte nödvändigtvis könsbundna – stämplades som feminina, och alltså ansågs vara förbjudet område för ”riktiga män”. Konkurrensen mellan individerna som skapades på den nya, tidigare okända, arenan ”arbetsmarknaden” tolererade inte brist på vinningslystnad, vanlig enkel känslighet eller grundläggande empati. (Som en sorts makroantropologisk kompensatorisk konsekvens av detta förvandlades samma drag för kvinnans del till absoluta krav. Hon skulle nu stå för det omvårdande, ömma och sinnliga, annars var hon inte en riktig kvinna.)

En sorts hungrig aggressivitet blev själva sinnebilden av en man, och är så på många sätt än idag. Den enda lilla gnutta makt som finns tillgänglig för denna nya människotyp finns där i form av en anställning. Men denna nya samhällsinstitution är på samma gång just den högre kraft som berövar människan all makt. Inte ens den riktigt store av liberalismens fäder, Adam Smith, gillade idén om att människor skulle sälja sina kroppar och sin tid mot ersättning, utan kallade fenomenet löneslaveri. Inför denna självändamålslika målsättning – en anställning – fick (och får) alla skrupler ge vika. Mannen blev hårdför.

Visst har sakernas tillstånd förändrats på en del sätt idag, men grundproblemet kvarstår: det finns väldigt lite (om någon) värdighet i att jobba för någon annan. Om vi tänker på de förindustriella hantverkarnas och böndernas enorma kunskaper och skicklighet – på den frihet som följer av att inte behöva följa någon annan klocka än sin egen inre (vilket faktiskt var fallet för en överväldigande majoritet av alla människor före industrins tidevarv), ja då förstår vi att dessa män nästan var som en annan art än dagens rädda arbetare, intellektuellt formstöpta för att passa in på ”marknaden”.

Personligen kan jag göra en enkel jämförelse med de få bönder ”av den äldre stammen” som jag hann lära känna innan de dog; med smeden som faktiskt fortfarande fanns kvar i min by när jag var barn (han hade ärvt yrket av sin far, och han var fortfarande verksam fast han var långt över 80 år när jag lärde känna honom). Javisst, en del av dem hade säkert en rutten kvinnosyn och var på inget vis perfekta, men på ett mer generellt plan ägde de en viss sorts mildhet. De hade inget behov av att verka macho. Framförallt fanns där en stolthet som saknas oss idag (mig själv inräknad).

Det finns en speciell sorts tvärhet – och som tyvärr saknar den friska sturigheten hos min bys gamla bönder – som kännetecknar den som är född in i att vara ständigt övervakad och bedömd. Man arbetar därför att man är övervakad, inte för att man vill. Om man för en liten stund kan maska eller be en kund att dra åt helvete så känns det som en liten seger. Just i det ögonblicket är man inte ”working for the man” – som amerikanerna så träffande kallar det. Den personliga viljan – hågen – förnekas oss och arbetsplatsen förvandlas därför till en arena för ett mycket ojämlikt maktspel mellan bevakare och bevakad. Den enda hållning som inte totalt utplånar självständigheten hos en arbetare blir likgiltigheten.

En stor del av oss, som t. ex. någon gång försökt få bilen hederligt lagad på en verkstad, kan nog nicka igenkännande åt de totalt nollintresserade snusprilleansiktena som ofta möter en vid inlämning. För att inte tala om überbesserwisserismen i tonen hos varje form av tekniker om man försöker inkräkta på deras territorium genom att exempelvis ställa en fråga. Som kulturarbetare har jag själv vid flertalet tillfällen i olika kulturprojekt varit tvungen att samarbeta med kommunalt anställda personer. Inte sällan har man förvånats över ointresset för det egna arbetet som finns i dessa led – utom när det ibland handlat om att petimeteraktigt följa ”regelverket”. Har man sedan försökt komma med kreativa lösningar på något problem har man ofta blivit bemött med någon ”Du ska inte komma här och lära mig mitt jobb.”-fras. Facket och nästan alla rörelser och institutioner är grundade och formade av dessa män – machismos och paragrafryttare, bittra revirpissare som egentligen ger fan i reviret, men eftersom de inte har något annat så bevakar de det som hökar. Livet är inte en utmaning utan en kamp.

Det kan vara värt att reflektera över när man nästa gång går in på verkstaden eller kulturförvaltningskontoret att den ovilja man ofta möts av, på ett högre plan, nog egentligen inte alls är riktad mot en själv. Det är bara ett uttryck för att individen inte lever ett tillfredsställande liv. Och, ännu viktigare, varför blir jag så rädd? Varför svarar jag med att kalla dem för ”snusprilleansikten”? Varför är det så svårt för mig att hitta en annan väg än att själv bli en machismo, som betraktar löneslaven ur ett ”von obenperspektiv”?

Likgiltigheten är dock inte den enda till synes permanenta skada som löneslaveriet inympat i oss. Det har också dödat kreativiteten. I radions P1 hör jag en ung arbetslös man från Bengtsfors säga något i stil med att det känns helt meningslöst att gå upp om morgnarna. ”Vad ska man göra liksom. Gå upp och sätta sig framför teven?” Det verkar som om arbetet blivit en så integrerad del av hela vårt tänkande att en ung man, med hela livet framför sig, utan arbete inte ens kan komma på någonting annat att göra än att bokstavligt döda tiden i sitt enda liv. Som om den enda ”sysselsättningen” för en arbetslös är att vara icke-arbetande.

Den världsberömde forskaren och tänkaren Jared Diamond argumenterar i sin bok Vete, vapen och virus för att världens ursprungsbefolkningar i de flesta fall är mer intelligenta än den s. k. civiliserade människan – om man med ”intelligens” avser en förmåga att kunna tänka kreativt och utanför lådan, övervinna hinder och lösa problem i vardagen. Jag tror att han har rätt. I korthet utgår hans argument från det faktum att så mycket av den västerländska människans vardag består av ordnade aktiviteter – teveunderhållning osv. – medan den ”primitive” papauanen ägnar hela sitt liv åt kreativitet i skiftande former. Visserligen tar inte Diamond upp arbetet som exempel på ordnad aktivitet, men det är knappast speciellt långsökt att tro att en människa som dag efter dag, år efter år sysselsätter sig med likartade arbetsuppgifter blir mindre kreativ än den ständigt problemlösande ”vilden”.

Nog måste det i den arbetslöse unge killens Dalsland, med all sin skog, sina vattendrag, myrar och åkrar, med sin närhet till Vänern och till Norge, med gamla bruksmiljöer, slussar och fornlämningar finnas gott om näring för kreativa idéer att gro. Jovisst, det som saknas är någonting annat.

I Grekland börjar man nu på vissa håll se tecken på undernäring (och till undernäringen kopplade sjukdomar) hos befolkningen. Detta trots att åkrarna finns kvar. Inte heller båtarna, tågen och lastbilarna för transporter av förnödenheter har försvunnit. Fabrikerna finns kvar. Sjukhusen. Framförallt så finns alla kunskaper hos de människor som en gång odlade, fiskade, bakade, byggde, vårdade, körde, utövade läkarvetenskap och städade kvar. Det som saknas är någonting helt annat, själva anden som får maskineriet att fungera. Pengar.
På samma sätt kan man säga att det som saknas den unge arbetslöse i Bengtsfors inte är resurser, utan snarare den ”andliga” förmågan som ska till för att kunna använda resurserna. Kreativt tänkande!

I arbetslinjens tidevarv drömmer kanske liberalen om att individen ska göras fri genom att bli konsult eller så, men det som verkligen sker är att prostitutionen som vi alla arbetat inom påtvingas en ”progressiv liberalisering” och de grundläggande rättigheter som arbetarrörelsen under hundra års tid trots allt lyckats framtvinga nu ifrågasätts. Den måttliga, men trots allt existerande solidaritet som tidigare visats kvinnor och utlänningar med flera bleknar ner till en ariskt vit nyans, och hela den dröm ”om en drägligare värld” som trots allt fanns hotar att krossas. Machomannen såväl som den fyrkantigt tänkande som hamnar i en trängd situation – som arbetslöshet och sviktande välfärd – finner alltför ofta att den enda framkomliga vägen är aggression (som historiskt sett väldigt ofta kanaliserats in i mycket auktoritära rörelser). Inte att undra på när man från barnsben fått lära sig att inte hantera sina känslor och att inte tänka kreativt.

Jag är egen företagare och på sätt och vis är det mycket bättre och friare än att löneslava. Det uppmuntrar problemlösaren inom en och man har definitivt inte råd att vara macho mot sina kunder. Men samtidigt ställs jag också utanför de få fackförbund som jag trots allt sympatiserar något med, eftersom de inte accepterar företagare. På sätt och vis kan man säga att jag, i egenskap av fri entreprenör ”tagit makten över produktionsmedlen” och alltså levat upp till en urgammal facklig dröm. Men hur jag än vänder och vrider mig så blir jag aldrig någonting mer än en utbytbar kugge i en värld av kuggar. Dömd till konkurrens med mina medmänniskor. För idag har övervakaren, som en gång ändock var en människa av kött och blod – förmannen, bossen – inkarnerat sig upp genom klasskasterna till gudanivån. Den nya övervakaren heter ”Den globala marknaden”, och inför honom är vi alla löneslavar – fria entreprenörer eller inte.

Först kom arbetet som institution och slog sönder urgamla sätt att umgås, forma sin personlighet och att vara, sedan kom de fackliga organisationerna. Det är viktigt att förstå att de var en anpassning till den nya situationen, inte i första hand en omdanare av densamma. De räddade inte människornas mänsklighet, men de var stundtals en god hjälp för den nya sortens människa. På det hela taget kan man dock med fog påstå att arbetarrörelserna i lika hög grad som industrin själv fortplantade moderniteten bland de breda massorna.
Men i vår tid då, i vårt moderna tjänstesamhälle kan man väl inte påstå att Karlaktige Karl och hans machismo-gelikar är speciellt tongivande. Inte är vi känslolösa och råa sällar med usel människosyn? Jodå, det är bara det yttre uttrycket som har förändrats.

Den samhällsdominerande machismon idag går inte omkring i slitna verkstadskläder och har inte pinuppor på väggen. Han har jeans och kavaj och ser på porr på sin surfplatta istället. Likgiltigheten inför livet självt tar sig nuförtiden uttryck i att vi sitter framför teven och äter chips medan vi tittar på svältande barn någon annanstans; att vi skiter i ekosystemens kollaps… Konkurrensen har bara förändrats från att ha varit arbetare mot arbetare här hemma till att ha blivit norra halvklotet mot allting annat. Hur kommer vi att framstå ur en eventuell framtida historieskrivnings perspektiv?

- Johannes Söderqvist – är författare och skyr både högern och vänstern






Artikeln publicerad i den utmärkta Tidningen Kulturen.
Går gärna in där och botanisera bland alla deras utmärkta artiklar.

fredag 2 november 2012

--Skogsindustrierna bluffar om skyddad skog---

Det svenska branschorganet Skogsindustrierna där bl.a. skogsbolagen Sveaskog, Bergvik skog (Stora Enso), SCA och Holmen skog ingår, har publicerat en webbsida på engelska och svenska: skyddadskog.se, med en karta över vad de vill hävda är skyddad skog. Där görs gällande att så mycket som 25 procent (!) av den svenska skogen är skyddad och att det svenska skogsbruket är miljömässigt hållbart. Föreningen Skydda Skogen har granskat både kartan och de siffror som publicerats och konstaterar att kampanjen är en stor bluff.

Skogsdebatten i Sverige handlar inte minst om hur mycket produktiv artrik skogsmark som är skyddad och hur mycket som behöver skyddas för att vi ska nå det svenska miljömålet att alla naturligt förekommande arter ska kunna leva vidare i livskraftiga bestånd. Vidare har Sverige häromåret undertecknat ett avtal i Nagoya, Japan där vi lovar att skydda minst 17 procent av skogen till år 2020. Ledande forskare varnar för att Sverige är långt ifrån att nå målen, medan det ligger i Skogsindustriernas intresse att så mycket som möjligt av den produktiva skogsmarken är tillgänglig för skogsbruk. Det är därför industrin publicerat de starkt överdrivna siffrorna, menar föreningen Skydda Skogen.

- Skogsindustrierna hävdar att vi redan skyddar för mycket. Men enligt officiell statistik är mindre än 4 procent av den produktiva skogsmarken i landet formellt skyddad undan exploatering. Nedom den fjällnära skogen är siffran så låg som 1,6 procent, säger Viktor Säfve, ordförande i föreningen Skydda Skogen.

Föreningen Skydda Skogens granskningar av Skogsindustriernas kampanj "skyddad skog" visar att stora delar av det formella skyddet på kartan består av kala fjäll, och att allt från golfbanor, sjöar, bergtäkter och naturreservat som saknar skydd från skogsbruk, finns inritade som skyddad skog.


- Jag har på föreningens uppdrag granskat en lång rad av de områden som Skogsindustrierna hävdar är skyddad skog och kan konstatera att så inte är fallet i en betydande andel av dessa. Det här är ett uppenbart försök att vilseleda politiker och industrins kunder om det egentliga tillståndet i skogen, säger Björn Olin, Skydda Skogen.

Föreningen Skydda Skogen ifrågasätter också att Skogsindustrierna redovisar frivilligt avsatta skogsområden som skyddad skog.

- Vi är starkt kritiska till att s.k. frivilliga avsättningar finns med i någon statistik över skyddad skog, eftersom sådana idag saknar långsiktigt skydd, inte är markerade i fält, inte heller kvalitetsgranskade av oberoende experter. Och framför allt att de när som helst kan avverkas om ägaren så vill, eller om marken byter ägare, säger Viktor Säfve, Skydda Skogen. Det är bra att en större del av avsättningarna nu finns på kartor, men om bolagen verkligen menar allvar med dessa avsättningar borde de självklart ge dem ett långsiktigt skydd. Många privata markägares avsättningar, som skogsindustrierna räknar som skyddad skog, finns inte dokumenterade någonstans.

Skogsindustrierna räknar vidare lågproduktiva myrar, hällmarker och fjällskogar som idag saknar områdesskydd, som skyddad skog.


- Mer än hälften av det som Skogsindustrierna räknar in i sina 25 % består av impediment utan områdesskydd. Dels är deras siffror inkorrekta, dels är siffran över hur stora obrukbara arealer som inte brukas ganska irrelevant. Mer än 90 procent av alla rödlistade skogslevande arter i Sverige finns ju i den produktiva skogen, säger Viktor Säfve.


Läs mer på vår webbsida: http://protecttheforest.se/sv/pressmeddelanden/26-pressmeddelanden/1664-skogsindustrierna-bluffar-om-skyddad-skog


Ladda hem bildexempel från Skydda Skogens stickprovsundersökning av Skogsindustriernas webbsida Skyddadskog.se här: http://www.protecttheforest.se/images/skyddadskog_granskning.pdf


Kontaktpersoner:
Viktor Säfve, ordförande, Skydda Skogen - telefon: 076-1148811, viktor.safve@skyddaskogen.se
Björn Olin, ledamot, Skydda Skogen - telefon: 073-3342952


*************************
Den här texten är ett pressmeddelande från föreningen Skydda Skogen, som jag (Johannes Söderqvist) är medlem och styrelseledamot i. 



torsdag 4 oktober 2012

Skogsbolagens lögner - i bild och text.

Till alla er nytillkomna i skogsdebatten. Här är en liten snabbintroduktion till hur det svenska skogsmissbruket fungerar. Bara följ länken och klicka igång filmen.

Sanningen i skogen.

//Johannes

måndag 1 oktober 2012

Svenska FSC + ornitologiska föreningen = grönmålning.

Trogna läsare känner sedan länge till mina tankar om svenska FSC (Forest Stewardship Council) - att de inte är så speciellt höga. En del har säkert dessutom hört på P1 de senaste veckorna om hur illa det står till med detta skogsbrukets "kravmärke".

Det har konstaterats att 30 % av alla FSC-certifierade hyggen bryter mot FSC:s egna regler. Det huggs för mycket, på fel sätt, det blir djupa körskador, huggning av skog med så höga miljövärden att den aldrig skulle avverkningsanmälts, man avverkar inne i naturresrevat och försöker röja undan spåren, eller (som skedde här hemmavid för inte så länge sedan) man hugger helt enkelt fel skog etc, etc. Det tål också att nämnas att ingen kollar upp alla FSC-hyggen som görs, så procentsatsen är antagligen högre än 30%.

Enligt FSC så ska även industrin visa social hänsyn. Dvs. att om de boende i ett område där det ska avverkas klagar, så ska man ta med detta i beräkningen och, ja VISA social hänsyn - inte som nu  bara snacka om att man lyssnar för att sedan skita i allt som sagts.

Vidare så har man på de kontrollerade hyggena bara kollat om bolaget farit för hårt fram mot miljön. Men så många som 50% (eller troligen fler) av alla de fornlämningar som finns i våra skogar har blivit skadade av skogsindustrin. Många av dessa skador återfinns på FSC-hyggen.

Men den kanske tyngst vägande kanonkulan i FSC-båtens skrov är nog att certifieringen som helhet suger. Ja, även om regelverket verkligen följdes till punkt och pricka så skulle t.ex. ändå bara 5 % av skogen sparas på varje hygge - att jämföras med de 20% som de ledande forskarna i Sverige anser måste sparas för att kunna bevara den biologiska mångfalden (eller för all del de 17% som Sverige förbundit sig att spara i och med Nagoya-avtalet).

Svenska Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner har redan lämnat FSC-samarbetet, då de inte längre kan stå för att subventionera certifieringen. Med all rätt eftersom det bara kan tolkas som grönmålning att stanna kvar. De två föreningar som fortfarande sitter med vid industrins bord är WWF och Sveriges ornitologiska förening. WWF hyser jag inga högre tankar om. De sitter även med vid andra bord och subventionerar jätteindustrier. Som t.ex IKEA's urskogsavverkningar i Ryssland och Monsantos GMO-grödor och besprutningsmedel. Att Ornitologiska föreningen däremot sitter kvar är mig ett verkligt huvudbry.

Ok, jag förstår att de antagligen anser att "det är bättre att vara med vid förhandlingarna än att stå utanför"; att de inte alls är nöjda, men hoppas på något bättre. Jag förstår att de vill väl. Men vad jag inte förstår att att de inte fattar att så länge de stannar i samarbetet så hjälper de en hel industrisektor (den tyngsta, mest energislukande och miljöförstörande i Sverige) att behålla en bisarr miljöprofil. Jag förstår inte att inte de fattar att de utnyttjas, djupt cyniskt, av denna industri - ja, att de faktiskt grönmålar företag som Stora Enso, SCA och Holmen skog.

Sedan när är skogsavverkningar BRA för fågellivet?

Nej, snälla goa ornitologiska föreningen, lämna Svenska FSC idag.

//Johannes















  









 
















söndag 30 september 2012

Greider - det bästa språkrör Mp aldrig har haft

Lyssnade just på diskussionen i radions Program 1 om Miljöpartiets nya "ideologiska" program - ni vet det som smetat in sig så djupt i den politiska mittens lila färgbad att allt det gröna gått förlorat. Det som slog mig var att Göran Greider, som deltog i debatten, nog faktiskt är det bästa språkröret för mp just nu. I alla avseenden vore han en bättre chefsideolog än partiets egna -  de som gått fram så hårt med blekmedel på partiets alla obekväma fläckar.

För en 13 år sedan sisådär så var jag själv politiskt aktiv i mp. Jag tillhörde den fraktionen som ville att partiet, istället för att dra åt socialist- eller liberalhållet, skulle försöka leta sig en egen väg med faktamässigt stöd åt det ideologiska i naturvetenskapen. Typ.

Politiska partier är dock inget för mig. Av många skilda och sammanhängande skäl lämnade jag mp. Idag är jag vare sig anhängare av dem, eller för den delen av representativ demokrati. Men jag har ändå fortsatt att rösta på dem med den inställningen att det väl i alla fall inte förvärrar sakernas tillstånd. Om inte annat stödjer man ju i alla fall ett parti med "miljö" i namnet.

Som sagt; jag är alltså inte socialist, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka att en person med Göran Greiders inställning i dagsläget vore bättre som språkrör för mp än både Romson och Fridolin. Han verkar bättre ha förstått att värdet av den gröna ideologin låg i det civilisationskritiska än partiets egen styrelse gjort; att om alla de politiska spelarna nu förhåller sig till samma grundläggande antaganden (t.ex: tillväxt som något gott) så spelar det faktiskt mycket liten roll vad vi går och röstar på. När nu alla (utom SD) blivit ekonomiskt-politiskt rumsrena finns det inget alternativ kvar för dem som närde en dröm om att ändra det ekonomiskt-politiska. 

Lägger man till bilden av Greider dennes djupt kända känsla för skogsfrågan (en av hela den skandinaviska ekologins ödesfrågor, som mp tyvärr knappt tagit alls i) så framträder bilden av en person som skulle pryda språkrörspiedestalen alldeles utmärkt, trots att han är en politisk meningsmotståndare.

Man kan säkert hitta debatten här på P1.

//J.
  

 





fredag 28 september 2012

Olja.

Lite mer oljeinfo:

How High Oil Prices WIll Permanently Cap Economic Growth från Boolmergs.

Läsvärt. Ganska mycket upprepningar av sånt man hört förr, men för den som inte är så insatt är det säkert en jättebra text.

Gillar man det superinformativa så finns ju även Post Carbon Institutes nya film: 
http://vimeo.com/48379219

//J.

onsdag 26 september 2012

Kunskapens makt

Uttrycket ”Kunskapens makt är störst” eller överhuvudtaget användandet av begreppet ”kunskapens makt” är någonting vedertaget i vårt vardagsspråk. När det införlivas i en diskussion så sveper det fram som en nationalsång genom rummet. ”Kunskapens makt” – stort och ståtligt står det där, som en staty. I uttryckets släptåg följer också en mängd tillhörande grundantaganden: ”Vi förkastar vidskepligheten”, är ett av dem. Men den kanske mest självklart underförstådda innebörden är att vi med kunskapens makt ska vinna över ”det destruktiva” – våldet, förtrycket och nu på senare år även miljöförstörelsen. Men på vilket sätt är kunskap makt? Och vad avser vi med ordet kunskap? Framförallt; kan den rädda eller ens hjälpa oss?

Till att börja med så kan vi ju konstatera att själva idén om att kunskap = makt är ganska ny. Romarna förlitade sig inte i första hand på hypoteser när de invaderade andra stammar och höll sin tids tillväxt rullande. Det var auktoritet, rikedomar och dådkraft som främst förknippades med makten. Så bromsades t. ex. ofta den teknologiska och filosofiska utvecklingen upp i ett område som fallit i Roms våld, för att, i bästa fall, ta fart igen efter imperiets sammanbrott många hundra år senare. Inte heller i medeltidens Europa betydde ordet ”kunskap” detsamma som det gör idag. Att vara kunnig, i ordets nutida bemärkelse kunde snarare vara förknippat med livsfara än med makt. Tänk på alla kättare som brunnit på grund av sina ogudaktiga kunskaper.

Förenklat kan man kanske säga att det bland medeltidens lärde fanns två samexisterande uppfattningar om vad som var kunskap. Det för oss så familjära linjära, logiska tänkandet, och det cirkulära, associativa. Ofta var dessa två så hårt sammanflätade med varandra att de överhuvudtaget inte gick att skilja åt. Men från 1300-talet (renässansen) och framåt börjar man kunna urskilja en tydlig förändring i attityd gentemot kunskapen – till favör för logiken och det linjära.

Denna rörelse har på intet sätt nått vägs ände idag: dels missionerar det linjära tänkandet fortfarande och exporterar sina grundprinciper till ständigt nya ”oupplysta” och ”primitiva” områden ute i världen. Och här på hemmaplan skördar den ständigt nya segrar då den hela tiden tränger djupare och djupare in i vår kultur och vårt språk, och gör sig själv mer och mer till ”det enda tänkbara”. Bondförnuftet är idag lika sällan förekommande som bönder. Det har fått vika för en sorts kirurgiskt tänkande, där enbart sådant som kunnat skäras ut med skalpell anses vara kunskap.

Nåväl, det som gradvis växer fram i och med män som Bacon och Descartes (1500-1600-tal) är vetenskapen som en självständig verksamhet – och inom denna framträder i sin tur de specialiserade disciplinerna. Kunskapen styckas och kunskaparna blir experter på filé, bog eller bacon.

Kunskapen har blivit detsamma som logiken och det linjära. Med Marilyn Frenchs ord (ur boken Bortom makten – om kvinnor män och moral, från 1985):

"Det linjära logiska var en förutsättning för den moderna vetenskapen och den moderna industrin, som i sin tur byggde upp sin teknologiska värld."

Ja, det är i sanning en ny värld som denna ”nya” definition av kunskap skapat. Det cirkulära förpassas till poesin och scenen, medan det linjära får sätta dagordningen för våra samhällen. Frenchs fortsättning är minst lika viktig:

"Det är emellertid viktigt att komma ihåg att en sats kan vara logisk utan att ha någon som helst förbindelse med verkligheten, och att det visserligen går fortare att tänka linjärt än cirkulärt, men det finns ingen garanti för att målet man uppnår därigenom blir mer önskvärt."

Ja, här har vi alltså problemet. Med denna nya världsåskådning följer att kunskapens roll, som ett instrument för ökad förståelse, har förskjutits till att snarare bli ett medel för ökad kontroll. Detta medel har kanske mer än något annat använts till ökad kontroll över naturen – till ökade resursuttag. Den gamla separationstanken mellan människa och natur som återfinns i alla de tre abrahamitiska religionerna får i Descartes dualism sin ”logiska förklaring”. Löftet från första Mosebok om att människan ska höja sig över allt annat levande verkade nu äntligen kunna infrias. Kunskap = makt!

Så när vi idag talar om att ”öka kunskapen” för att kunna ”möta miljöhotet” så kan det vara bra att ha klart för sig att vår syn på vad som är kunskap, och vårt inlärda sätt att använda denna, faktiskt är en stor del av problemet. Enligt vetenskapen kan man avlägsna alla träd från ett område och fortfarande kalla det för en skog. Det är ju nämligen inte fullt ut bevisat att ekosystemet skogen tagit skada av hanteringen. Enligt det gamla bondförnuftet däremot är det ganska självklart att skogen nu är borta.

Ett missbruk är ett beteende, vilket som helst, som får negativa efterverkningar – som ger en baksmälla. Sex är vanligtvis det mest naturliga i världen, men för en del personer används det för att dämpa ångest, men skapar på samma gång ännu mer ångest. Alkoholisten dricker inte som vi andra, för att det är gott och lite småkul, utan för att dämpa ångesten över sin alkoholism. Det är ett välkänt faktum att missbruk och kontroll är två sidor av samma mynt. En ångestfylld person som drivs av skuld och hela tiden exploderar i missbruk behöver kontroll för att kunna fungera.

Man skulle kunna säga att vi, som kultur betraktat, just nu står på höjden av vår missbrukarbana. Vi befinner oss på den stora festen där borden dignar av droger. Snart sagt allt som vi pekar på – skogar, mineraler, jordar, alla de andra levande varelserna vi delar planeten med – kan vi få att sugas in i vår fruktansvärda brandhärd för destruktion. När vi någon gång försöker föreställa oss en framtid blir resultatet allt som oftast det som syns i sci-fi-världens böcker och filmer. Här är samhället nästan helt genomrationellt. Kontrollen är total – som i Du sköna nya värld av Aldous Huxley. I de flesta fall är också naturen förödd – som i Terminator, The Matrix eller Wall-E. Vi vet att partyt som vi just nu befinner oss i inte kan hålla på för evigt, så på det hela taget är det ganska rimligt att de författare som försöker beskriva framtiden automatiskt hamnar i en beskrivning av en gigantisk baksmälla.

”Allting flyter” sa redan Herakleitos, en av de första kända filosoferna – en förvetenskaplig kunskapare. Att försöka stänga in en rörlig och ständigt föränderlig värld i betong och stillafrusna begreppsramar är lönlöst. Kontroll kan aldrig upprätthållas mer än under mycket korta tidsrymder, sedan kommer notan, och den blir oftast högre ju längre kontrollen upprätthölls. För att klara av de stora problem (ekologin, energin och ekonomin) som vi nu står inför kommer vi behöva en hel ny uppsättning verktyg. En omvärdering av kunskapen som sådan framstår åtminstone för mig som helt oumbärlig.

Johannes Söderqvist

---------------------------------------------------------
Artikeln publicerades i den utmärkta Tidningen kulturen den 26 sept. -12.

tisdag 25 september 2012

Skogen i radio - II

Här finns nu en lista över alla program som tagit eller tar upp skogsfrågan, förra veckan och den här veckan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5269301

Mvh:
Johannes

måndag 24 september 2012

Skogen i radio och tidningar

Dags för lite skogsnytt, det var alldeles för länge sedan jag gjorde en sådan uppdatering här på bloggen.

Här kan ni lyssna på min älskade vän Maria Westerberg i två radioinslag från förra veckan.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=5274023

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=18347  23.35 min in i programmet

Och här kan ni läsa en artikel av min kompis, forskaren Stig-Olof Holm, i Västerbottenskuriren.
http://www.vk.se/704888/skogsvardslagen-maste-justeras

Mvh:
Johannes

fredag 14 september 2012

Upprop mot jättefusion inom det globala näringslivet

Jo det här uppropet kan faktiskt vara värt att skriva på:
http://www.avaaz.org/en/stop_the_corporate_death_star_c


//J.

tisdag 28 augusti 2012

USA - landet vi älskar att hata

"Amerikaner, de är högerkristna fundamentalister hela bunten. Inte en enda av dem tänker på någon annan.” Orden kom från en god vän till mig. Han är fortfarande min vän, men visst häpnar man ibland över folks fundamentalistiska fördomar. Inte heller var det första gången jag hört ett liknande uttalande rinna över en svensk, vänsterinriktad, kulturradikals läppar.

I USA finns naturligtvis alla sorter och typer, precis som här – fast fler. Min vänstervän skulle nog häpna om han insåg att många, för att inte säga de flesta, av de progressiva och intressanta nya vänsteridéerna kommer just från staterna. John Zerzan t. ex. tillhör tveklöst de mest radikala samhällsfilosoferna idag. Utöver honom kan vi med stor behållning läsa en hel drös ständigt aktuella tänkare: David Graeber, Carolyn Baker, Charles Eisenstein, Marilyn French och gamle Chomsky för att bara nämna några. Om man jämför med hur många nya fräscha, världsförbättrande idéer det kommit från Sverige under de senaste 50 åren börjar det bli pinsamt.

USA är också det land som fött fram Vietnam-, miljö-, och senast Occupyrörelsen. Medan de svenska ”radikalerna” ändå någonstans hoppas på att staten ska ta hand om deras problem åt dem, så överger, as we speak, 100 000-tals amerikaner städerna, och flyttar ut på landet. De har nämligen insett något som så gott som totalt gått den svenska storstadsorienterade vänstern förbi: Landsbygdsliv är lika med motståndskraft!
Viktigare ändå är att delar av den amerikanska vänstern har förstått att ”den nya tekniken” som Maktens gudar hela tiden vill sälja på oss, inte kommer bli vår frälsning. De odlar, håller djur, restaurerar och driver gamla kvarnar, skapar mötesplatser där människor – ansikte mot ansikte och inte via skype – kan träffas och utvecklas, skapar direktdemokratiska byalag, utvecklar byteshandel och penningfri ekonomi et cetera. Man gör sig oberoende av kapitalismen, och står mer rustad inför dess nedvissnande.

Fler och fler börjar också ifrågasätta sådana marxistiska käpphästar som produktionsmedlens expansion och fortsatt teknisk utveckling. Man gör så eftersom man börjar förstå att det kanske just är den domesticerande inställningen – att människan står höjd över naturen – som är kärnan i alla modernitetens problem. Man börjar lämna landet Vänstern.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med att Högern visat sig ha rätt, utan snarare att vänstertanken som sådan tjänat färdigt. Vad världen idag behöver är inte anti-kapitalism utan en helt ny vision. Den jordmån som en gång fick vänstern att gro och slå rot hette förtryck. Allt förtryck, alla ojämna relationer, har ett inneboende behov av att rättfärdiga sig själv, och därför föds berättelser som så småningom blir till ideologier. Högerns från början religiöst färgade berättelse säger att människan är ond, syndig, girig och självisk, men samtidigt att hon är överlägsen allt i sin omgivning. Vänstern är bara ett svar på hur man ska kunna hantera denna ”sanning”.

Den negativa självbilden är någonting som hänger ihop med hela västvärlden (och ytterst med civilisationen självt). Vänster och höger är bara två olika sätt att hantera denna bild. Om högern säger att: ”Vi måste släppa den naturliga själviskheten, konkurrensen mellan individerna, fri.”, så säger vänstern att: ”Vi måste ha ett system som kontrollerar människans inneboende girighet.” På samma sätt som både kyrkan och djävulsdyrkarna faktiskt är kristna (fast på lite olika sätt) så är både vänstern och högern höger (fast pro eller anti). Om man skulle fortsätta med religionsliknelserna så kan man nog mest likna de amerikanska radikalerna vid hedningar. De förhåller sig överhuvudtaget inte till vare sig gud eller satan.

Sverige är nog – på tvärs mot vad svensken själv tror – det mest individualistiska landet i världen. Amerikanerna har sedan länge förstått att de har mycket lite hjälp att hämta från staten, vilket har tvingat folk till samarbete och aktivism inom alla möjliga områden och på alla möjliga plan. Men vi, vana som vi är vid att samhället fixar allting åt oss, har förvandlats till ett gäng barnungar i ständig jakt på nya häftiga former av konsumtion. Socialkapitalismens baksida!

När den svenska vänstern slutar lämna landsbygden för ett hippare vänsterliv i staden, sliter makten över sina egna liv ur konsumtionsmonstrets käftar och handfast börjar bygga sin vision – bortom vänster – då kan vi snacka. Innan dess är allt tjat om ”vidriga amerikaner” inget annat än sverigedemokratism.

- Johannes Söderqvist, är skribent och kompostfundamentalist
---------------------------------------------------------------

Artikeln publicerades 28/8 i Tidningen Kulturen.




fredag 27 juli 2012

Förvisade från världen

Moderniteten har fördrivit oss från världen och placerat oss alla i en verklighet som uppges vara en teknikens förlängning av våra medvetanden. Ett nytt samhällssystem. Som alla system så dras även vårt med problem. Miljöförstöring är ett av dem. Dessvärre tenderar system mycket sällan reformera sig själva på ett sätt som tar kål på systemet självt. Därför finns det alltid saker som inte får sägas eller ens vidröras inom alla system. Åsiktsbegränsning är inbyggt.

Grundkontexten för det rum vi blivit placerade i är att det bygger på teknologi. Om det skulle visa sig att denna teknologi är en del av de problem vi kan se omkring oss idag, så kan vi alltså vara säkra på att detta synsätt aldrig kommer kunna bli en sanning inom det teknologiska systemet.

Vidare förhindrar den teknokratiska världsuppfattningen oss från att ha några som helst kunskapsgrundade åsikter om allt som finns utanför rummet. Det vi vet om skog, regn, om hur mat blir till och om samvaron med andra människor, det får vi lära oss av tekniken. Vi lär det med ögonen och hjärnan, alltmer sällan med händerna, fötterna och hjärtat.

Klimatinfo, dödstal och fördelningspolitik förvandlas i det samtida nyhetsflödet till enbart siffror. Abstraktioner som på en personlig nivå engagerar oss mindre än arbetsplatsens obligatoriska kaffekassadiskussion. Det industriella jordbruket förmår till en början öka skördarna – Facebook ökar antalet potentiella kontaktytor. Det industriella jordbruket dödar emellertid med alla sina gifter och tunga jordovänliga maskiner på sikt sitt eget produktionsunderlag – Facebook och de andra s.k. ”sociala” medierna tar kål på själva den mänskliga förmågan att socialisera. Tekniken och det ”primitiva” personifierar många gånger den gamla konflikten mellan kvantitet och kvalitet.

Teknik kan aldrig överföra annat än kalla värden ur den kontext som skapat den. Den är aldrig, som en del velat påskina, värdeneutral, utan förkroppsligar snarare den sociala ordning som fött den. Det kulturella resultatet har kommit att likna ett missbruk, där teknikdrogen ständigt sprider sig och där den enda synliga flyktvägen verkar vara in i mer droger. Allas vårt livssammanhang blir mindre och mindre attraktivt, men ett löfte som det går att räkna med i alla lägen finns där hela tiden; verklighetsflykt in i TV, spel, och de andra virtuella världarna!

Vare sig krigen, fattigdomen eller miljöförstörelsen har upphört trots att man ständigt lanserat ny teknik som sagts kunna utrota problemen. I vår tid får vi t. ex. hela tiden höra att tekniken ska bli vår räddare i klimatnöden. Smart ”green tech” ska ersätta alla de gamla fordon och maskiner som slösar så med våra resurser. Detta är nys! Bara betänk de fantastiska mängder med energi som skulle gå åt enbart för att producera all denna nya ”miljövänliga” teknik. Alla bilar, alla båtar, alla fabriker, kraftverk, belysningar, hushållsapparater … Nej, detta är ett cyniskt försök att få oss att konsumera ytterligare, inget annat.
Men hur motiveras då denna väldiga och ständigt pågående omdaning av vår livsmiljö? Hur får man oss att köpa den (i både bokstavlig och värdegrundande mening)? Jo, förpackad som ”Utvecklingen” – den ostoppbara. Faktum är att breda folklager historiskt alltid har motsatt sig nästan all ny teknik, och att dessa alltid fått argumentet om att man inte kan hindra ”Utvecklingen” nerkört i halsen.

”Utveckling” skiljer sig från andra progressiva samhällsrörelser på så sätt att den anses vara objektiv och därför ostoppbar, men att dess förlängda syfte allt som oftast visar sig vara att göra någon rik. Teknikens framåtskridande betraktas som opåverkbart: ”Det går inte att hindra Utvecklingen” eller ”Vi kan ju inte gå tillbaka till stenåldern”. Det verkar nästan vara en naturlag att tekniken ska ta mer och mer plats i våra liv, medan sådant som verkligen borde kvala in som utveckling inte alls ses som särskilt stabilt eller ens eftersträvansvärt. Filosofen Arne Næss betraktar vid ett tillfälle detta märkliga förhållande: ”Man säger inte ’utvecklingen kräver att slummen utrotas, det tjänar inget till att försöka kämpa emot’” […] eller ”utvecklingen fordrar att var och en har tillgång till natur och människovänlig uppväxtmiljö, det tjänar inget till att kämpa emot utvecklingen”.

Alla tror vi på någonting. Ibland rör det sig om vidskepelse. Lättaste sättet att skilja vidskepelse från annan tro är på den troendes förhållningssätt till andra uppfattningar. I den kristne fundamentalistens ögon kommer du alltid att ha fel så länge du inte själv är kristen. Kritiker göre sig icke besvär. Dogmatism med andra ord.
Vi lider nog alla av detta lite till mans. På olika punkter är vi vidskepliga. Men så finns det även större trender. Hela civilisationens vidskepligheter. Vår tro på de magiska pengarna har ofta anförts som ett exempel på detta. Precis som att en troende mottagare kan bli förslavad eller lycksaliggjord för resten av livet när en voodoopräst ritar några symboler på en barkbit och lämnar över, så kan vi i vår kultur bli förslavade eller lycksaliggjorda av de magiska symboler som kommer hem i brevlådan och som kallas kontoutdrag.
Men pengar är i grunden teknik. De är ett lågteknologiskt medium för hanterande av värde. Det är tron på tekniken i sig som är vår civilisations stora vidskepelse. Vi har svårt att ens förstå när någon ifrågasätter det självklara i en fortsatt teknologisk expansion. För tillväxtens, kommunikationernas och all tänkbar nyttas skull förväntas vi alla ha en personlig relation till Tekniken. Har någon en personlig relation till naturen så är det väl fint – men även ansett som lite sentimentalt och nyttolöst. Ganska märkligt kan man tycka, med tanke på att naturen är basen för både människor och teknik. Ja, basen för allt egentligen. Detta är en utveckling som snarare borde nämnas inveckling.

Det finns hektakomber med forskning som visar på att vi långsiktigt inte kommer att kunna lösa miljöproblemen genom att stödja oss på tekniken. En sinnrik lösning här och där kan naturligtvis fixa ett och annat problem, men det där högteknologiska gröna framtidssamhället är i allt väsentligt, psykologiskt sett, samma dröm som medeltidsmänniskan hade om gudsriket. Ändå fortsätter våra politiker, näringslivstoppar och medianunor att mässa – och vi andra kryper allt djupare in i vår barnatros inre skrymslen.

De verkliga lösningarna på vår tids problem är egentligen väldigt lågteknologiska. Slum och fattigdom avskaffas genom att vi som har också ger. Vattnen kommer att börja bli renare så fort vi slutar att smutsa ner dem. Och tro det eller ej, men utarmningen av den biologiska mångfalden kan stoppas genom att vi slutar att utrota arter.
Johannes Söderqvist, är artist, författare och odlar sina egna morötter
 
**************************
Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen 26/7 -12
 
 
 

måndag 23 juli 2012

måndag 16 juli 2012

Representativ- v/s direkt demokrati


Politik. Ordet för tanken till snubbar i slips som reser mellan olika stora hus i olika städer och träffar andra snubbar i slips. Ja, kanske för ordet oss i tanken vidare till valkampanjerna, där våra framtida representanter förhoppningsfullt möter folket på gator och torg. Vi tänker på att lägga lappen i lådan. Vi tänker på val. På demokrati. Men är detta verkligen demokrati? Många är de tänkare, både från höger och vänster – och en hel del från ingenstanshållet – som har hävdat att det inte är så. Men ytterligare en fråga orkar av egen kraft pysa upp till ytan, nu när vi har gläntat på locket: Är detta ens politik?

Jo, om man med ordet politik avser dess ordagranna betydelse – statskonst – så pysslar självklart snubbarna i slips med detta. Men låt oss då istället begrunda innebörden i det gamla talesättet ”allt är politik”. Här blir plötsligt ordets ursprungsbetydelse irrelevant, eftersom dina och mina privata funderingar och ageranden i vardagslivet inte rimligtvis kan betecknas som statskonst hur politiska de än är.

Men varför förhåller det sig egentligen så? Varför är inte våra vardagliga angelägenheter politik i ordets rätta bemärkelse. Eller uttryckt såhär: Varför är inte dina tankar och beslut statskonst? Svaret är följdriktigt enkelt: Helt enkelt på grund av att staten inte är demokratisk. För om den vore det så skulle ju dina angelägenheter vara statskonster eftersom du är folket.

Demokrati har blivit liktydigt med att folket vart fjärde år avsäger sig sin makt och ger bort den till bäraren av den slips som utstrålade mest myndighet. Politiken å sin sida har kommit att avse det ”krig” de olika partierna sinsemellan utkämpar om att få tillhandahålla denna makt som vi gett upp.  Det är en myt att våra partier skulle vara framvuxna direkt ur folkdjupen och därför motsvara verkliga intressegrupperingar där nere. Vårt representativa system med politiska partier är snarare ett grovt och vårdslöst kompromissande med själva begreppet demokrati. I själva verket är vi avskiljda från politiken av en hög mur av professionalism som reser sig mellan oss och statsmännen. Maktens första och främsta uppgift är nu som alltid att konsolidera sig själv, och därför är det av vitalt intresse för den att snarare kontrollera än inkludera folket.

Sagan om den moderna politikens utveckling lyder ungefär såhär: ”Förr var vi förtryckta och hade ingenting att säga till om, men idag har folket tagit makten.” I verkligheten har fler människor nu för tiden mindre att säga till om än de hade under t.ex. medeltiden då trots allt samhället på den tiden var mycket mer lokalbaserat, och en långt större mängd beslut som rörde människors liv och vardag fattades på plats än idag. När furstarnas och så småningom de framväxande nationalstaternas grepp om folket hårdnade alltmer, växte också, som ett folkligt svar på detta, kravet på demokrati. På en del platser på jorden började en del förutseende makthavare använda detta begrepp som rekvisita. Dessa kom till slut att genomföra en genial kupp i vilken de bytte ut Härskarens mytologiska betydelse från ”Kung av guds nåde” till ”folkets representant”.  Same shit, diffrent wrapping. Visst vi lever i ett välfärdssamhälle som garanterar oss en hel massa privilegier, ja egentligen allt vi kan önska oss - utom makt. Staten har idag mycket större makt över oss än någonsin kyrkan eller kungen hade, och det anmärkningsvärda är att detta har tillåtits ske nästan helt utan folkliga protester.

Att fösas ihop som valboskap vart fjärde år och ge sin röst till den som smickrar och lockas bäst är inte att vara del i en demokrati i ordets rätta bemärkelse, det är (för att parafrasera Thoreau) inget mer än att uttrycka en svag önskan om att man skulle vilja se en utveckling i en viss riktning. Ändå är denna klena idé som är rösträtten kronan på hela den västerländska medborgarskapstanken. En annan rättighet som följer på medborgarskap är att passivt få utnyttja statliga tjänster som sjukvård och skola. Denna rättighet hänger samman med den medborgerliga plikten att betala skatt. Utöver dessa två rättigheter och skatteplikten så förvisas medborgaren till konsumtion i skiftande former. Jag är en köttbit, en skattebetalarkomponent, lösryckt ur mitt sammanhang, alienerad från naturen och andra människor. Verkligt deltagande medborgarskap är i princip utplånat.

Nu till det positiva. Hur hårt Maktens grepp än varit kring människolivet under perioder i historien så har individer och grupper alltid hittat på sätt att slingra sig ut. Den kod finns inte, kommer aldrig att finnas, som inte hackers kommer knäcka. Direkt demokrati är så gammalt och välbelagt inom vår arts släkte att det kanske till och med kan utgöra en del av vårt naturliga beteende. I alla diktaturer har det funnits hemliga demokratirörelser som jobbat för att ”knäcka koden”. 

Thomas Hobbes och andra filosofers bestående negativa intryck på vår kultur har varit att förse oss med en dyster bild av vår äldsta historia; att människans ursprungstillstånd var ett ”allas krig mot alla”. Han försökte legitimera sitt filosofiska system genom att smutskasta ”urtillståndet”. Men i sanningens namn visste inte Hobbes ett skit om hur vårt kringflackande liv som samlare-jägare tett sig. Idag vet vi däremot att mellanmänskligt våld, ojämlikhet och förtryck alla tre är företeelser som snarare hör Civilisationen till än samlarlivet.   

Samarbete är vårt kännetecken, och också anledningen till att vi kunnat anpassa oss till så skiftande klimat- och miljötyper. Ja, samarbetet och allovården har antagligen funnits med oss sedan innan homo blev sapiens. Samarbetet har t.ex. krävt den stora hjärnan, inte tvärtom. För att detta samarbete skulle kunna fungera har vi också utvecklat en förmåga att inom gruppen läsa av varandra, att förstå vad vi säger med hela kroppen, inte bara med munnen. Vi vill att det ska vara jämlikt och hatar när någon tränger sig före eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. Politik - i betydelsen att man ständigt arbetat på att underlätta den mellanmänskliga kontakten - har därför varit viktigt inom alla mänskliga sammanslutningar, kanske t.o.m. på sitt sätt så långt tillbaka som innan vi utvecklade språket. Är det i själva verket denna ”politik” som drivit utvecklingen av vår art?

Viktigast av allt är kanske att komma ihåg att ”den mänskliga naturen” inte är tvingande: Om någon art har visat att det är möjligt att avvika från sitt ursprungliga beteende och ändå leva ett hyggligt liv så är den arten människan. I skiftande samhällen, på olika kontinenter och under olika historiska tidsepoker har vi bevisat att vi, på gott och ont, kan tänka oss att acceptera både den ena och den andra sociala konstruktionen för att få samarbetet inom gruppen att fungera väl. Det har funnits såväl aggressiva och ojämlika nomadgrupper som helt fredliga och egalitära jordbrukarsamhällen. Stamsamhällen som visat homosexuella och andra ”avvikare” all respekt och civilisationer som inte gjort det. Det har funnits både sminkade män och krigarkvinnor. Allt är möjligt, även jämlika mindre samhällen med direkt demokrati.

tisdag 3 juli 2012

IKEAs fula namn dras rätteligen i smutsen

Ja, nu jäklar: Här kan du se mer  om Aljazeeras rapportering om hur illa IKEA beter sig i Ryssland.
Jag säger bara det, att utan den lilla ideella, svenska föreningen Skydda Skogen hade det här aldrig blivit en världsstory.

:-)

//J.
Ha ha ha. Sicken snubbe.
http://nwt.se/varmland/article1131032.ece

måndag 18 juni 2012

En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.



fredag 15 juni 2012

Skogsmaffians debattörer talar i egen sak

Skydda Skogen svarar på tillväxtforskarnas kritik mot Zaremba; vem kan ärligt mena att skog trivs bäst med att bli förstörd med jämna intervaller? Baggböleriet drabbar de små skogsbönderna än idag.

15 skogsforskare drar ut i kriget mot naturvården, och deras främsta mål just nu är journalisten Maciej Zaremba, som på ett utmärkt sätt belyst situationen i den svenska skogen, situationen för oss som bor i Värmland, Dalarna, Jämtland osv. Jag skulle inte vilja kalla dessa personer för i första hand skogsforskare. Thomas Lundmark & co är i första hand produktionsforskare (i förlängningen; tillväxtforskare), vilket väl också framgår med all önskvärd tydlighet av deras egen text. Flera av artikelförfattarna är personer som ägnat sitt yrkesliv åt att forska och plädera för kalhuggning, markberedning, plantering, gallring och gödsling av virkesåkrar. Ordet skog definierar – åtminstone enligt mig – ett levande ekosystem med stor artrikedom, inte fiberproducerande barrträdsplantager.

Artikelförfattarna skriver att skogen är en i stort sett evig resurs, och menar att om man bara brukar den enligt deras modell så kommer den att räcka för evigt. Så märkligt då att avskogningen i världen, både i det nordliga skogsbältet och i regnskogsområdet hela tiden ökar. Detta trots att kalhyggesbruket tydligen besitter den magiska förmågan att skapa mer skog samtidigt som man hugger ner den. Vilket sammanträffande att 1800 skogslevande arter i Sverige glider på det sluttande planet från missgynnade till utrotningshotade - ja, för det måste ju vara ett sammanträffande eftersom avskaffandet av de skogar dessa arter är knutna till tydligen inte har någonting att göra med deras gradvisa försvinnande. Så konstigt att skogsbönderna här i sydvästra Värmland där jag bor i början av 1800-talet hade skiften med ek, rönn, ask, asp, al, hägg, oxel, sälg, lönn, björk, tall och gran (en mångfald som idag skulle kunna ha renderat dem mycket bättre inkomster) men idag står deras barnbarnsbarn med fiberåkrar (som lönar sig dåligt att avverka). Hur kan allt detta komma sig?

Här är lite kompletterande fakta: 40 miljöorganisationer, 200 forskare och tusentals privatpersoner har i ett upprop (startat av föreningen Skydda skogen) riktat till riksdag och regering pekat på de stora bristerna i dagens skogsskötsel och föreslagit en rad ändringar. Här menar man istället att skogsbruket är det största hotet mot det skogliga ekosystemet, att förlusten av ursprungliga livsmiljöer utgör den enskilt största anledningen till den globala förlusten av biologisk mångfald.

Ja, man får faktiskt lov att vara riktigt dum om man på allvar tror att skog trivs bäst med att bli förstörd med jämna intervaller. Men är då den ”skogsmaffia” som Zaremba talar om så dum? Nej, naturligtvis inte. USA är ett oljeland, Sverige ett skogsland. Jänkarna vill borra olja runt Nordpolen, vi vill hugga så mycket skog som möjligt. Det är inte konstigare än så. Det är därför Skogsstyrelsens lokalavdelningar ofta delar byggnader med ortens skogsbolagskontor. Det är därför skogsbönderna i alla tider blivit (och fortfarande blir) lurade. Det är därför vi i Sverige har forskare och institutioner vars främsta uppgift är att förse den inhemska industrin med råvara. Det är därför man bedriver så intensiv forskning på om det nog inte trots allt kan vara bra för ett skogsystem att bli utplånat med 60-90 års mellanrum.


Johannes Söderqvist

(Denna text var ett artikelsvar på de forskare som för någon tid sedan gick till attack mot Maciej Zaremba i DN.)

torsdag 14 juni 2012

Vårt ekonomiska system är kört!

I P1:s "Studio1" idag snackades det om att eurozonen, och Europa generellt, nu verkar närma sig en brytpunkt för vad ekonomin klarar av. Sammanbrott? Lyssna här!

Det har teoretiserats kring att när ekonomin närmar sig kollaps så kommer ett av kännetecknen vara kriserna kommer tätare och tätare, till slut kanske bara med dagars eller timmars mellanrum. Fenomenet har kallats för "the Bumpy Plateau". Att hela den europeiska ekonomiska situationen har varit väldigt svajig de senaste tre och ett halvt åren är välkänt. Greklands- och Italienkrisen har fått kurser och förväntningar att gå upp och ned med veckors och ibland bara dagars mellanrum. För någon dag sedan fick den Spanska banksektorn (via spanska staten) närmare 100 mdr euro i nödlån. Till följd av detta gick kurserna upp på förmiddagen, för att därefter falla igen på eftermiddagen.

Jag vågar inte svära på att varken det ena eller det andra scenariot kommer att bli verklighet, men likheterna med de prognoser som en del progressiva ekonomer och andra tänkare gjort (det där om att kriserna blir fler och fler) redan för många år sedan är skrämmande.

Under hela situationen döljer sig det faktum att vi (hela vårt system) kört in med full fart i resursväggen. Dvs, att våra pengar inte förmår växa längre, det är slut på tillväxten, helt enkelt därför att det börjar bli svårt att hitta några nya lättillgängliga och billiga resurser att omvandla till pengar: Oljan har peakat, så även billig jordbruksmark, koppar, färskvatten (på en del ställen) osv. De få privata platser som finns kvar i de sociala rummen har visat sig svåra att utvinna. Umgänge har ju redan förvandlats till ordnade och monetariserade sysselsättningar (vi konsumerar t.ex musik istället för att bara spela och sjunga tillsammans, matlagning har mer och mer blivit något för proffsen, att bara hänga har förvandlats till att ta en fika på stan, att shoppa eller att spela dator etcetera, etcetera). Kort sagt: Våra pengar måste växa. för att växa behövs någon sorts resurs. Resurserna börjar ta slut eller bli dyra. Pengarna tappar sitt värde!

//J.