Representativ- v/s direkt demokrati

Politik. Ordet för tanken till snubbar i slips som reser mellan olika stora hus i olika städer och träffar andra snubbar i slips. Ja, kanske för ordet oss i tanken vidare till valkampanjerna, där våra framtida representanter förhoppningsfullt möter folket på gator och torg. Vi tänker på att lägga lappen i lådan. Vi tänker på val. På demokrati. Men är detta verkligen demokrati? Många är de tänkare, både från höger och vänster – och en hel del från ingenstanshållet – som har hävdat att det inte är så. Men ytterligare en fråga orkar av egen kraft pysa upp till ytan, nu när vi har gläntat på locket: Är detta ens politik?

Jo, om man med ordet politik avser dess ordagranna betydelse – statskonst – så pysslar självklart snubbarna i slips med detta. Men låt oss då istället begrunda innebörden i det gamla talesättet ”allt är politik”. Här blir plötsligt ordets ursprungsbetydelse irrelevant, eftersom dina och mina privata funderingar och ageranden i vardagslivet inte rimligtvis kan betecknas som statskonst hur politiska de än är.

Men varför förhåller det sig egentligen så? Varför är inte våra vardagliga angelägenheter politik i ordets rätta bemärkelse. Eller uttryckt såhär: Varför är inte dina tankar och beslut statskonst? Svaret är följdriktigt enkelt: Helt enkelt på grund av att staten inte är demokratisk. För om den vore det så skulle ju dina angelägenheter vara statskonster eftersom du är folket.

Demokrati har blivit liktydigt med att folket vart fjärde år avsäger sig sin makt och ger bort den till bäraren av den slips som utstrålade mest myndighet. Politiken å sin sida har kommit att avse det ”krig” de olika partierna sinsemellan utkämpar om att få tillhandahålla denna makt som vi gett upp.  Det är en myt att våra partier skulle vara framvuxna direkt ur folkdjupen och därför motsvara verkliga intressegrupperingar där nere. Vårt representativa system med politiska partier är snarare ett grovt och vårdslöst kompromissande med själva begreppet demokrati. I själva verket är vi avskiljda från politiken av en hög mur av professionalism som reser sig mellan oss och statsmännen. Maktens första och främsta uppgift är nu som alltid att konsolidera sig själv, och därför är det av vitalt intresse för den att snarare kontrollera än inkludera folket.

Sagan om den moderna politikens utveckling lyder ungefär såhär: ”Förr var vi förtryckta och hade ingenting att säga till om, men idag har folket tagit makten.” I verkligheten har fler människor nu för tiden mindre att säga till om än de hade under t.ex. medeltiden då trots allt samhället på den tiden var mycket mer lokalbaserat, och en långt större mängd beslut som rörde människors liv och vardag fattades på plats än idag. När furstarnas och så småningom de framväxande nationalstaternas grepp om folket hårdnade alltmer, växte också, som ett folkligt svar på detta, kravet på demokrati. På en del platser på jorden började en del förutseende makthavare använda detta begrepp som rekvisita. Dessa kom till slut att genomföra en genial kupp i vilken de bytte ut Härskarens mytologiska betydelse från ”Kung av guds nåde” till ”folkets representant”.  Same shit, diffrent wrapping. Visst vi lever i ett välfärdssamhälle som garanterar oss en hel massa privilegier, ja egentligen allt vi kan önska oss - utom makt. Staten har idag mycket större makt över oss än någonsin kyrkan eller kungen hade, och det anmärkningsvärda är att detta har tillåtits ske nästan helt utan folkliga protester.

Att fösas ihop som valboskap vart fjärde år och ge sin röst till den som smickrar och lockas bäst är inte att vara del i en demokrati i ordets rätta bemärkelse, det är (för att parafrasera Thoreau) inget mer än att uttrycka en svag önskan om att man skulle vilja se en utveckling i en viss riktning. Ändå är denna klena idé som är rösträtten kronan på hela den västerländska medborgarskapstanken. En annan rättighet som följer på medborgarskap är att passivt få utnyttja statliga tjänster som sjukvård och skola. Denna rättighet hänger samman med den medborgerliga plikten att betala skatt. Utöver dessa två rättigheter och skatteplikten så förvisas medborgaren till konsumtion i skiftande former. Jag är en köttbit, en skattebetalarkomponent, lösryckt ur mitt sammanhang, alienerad från naturen och andra människor. Verkligt deltagande medborgarskap är i princip utplånat.

Nu till det positiva. Hur hårt Maktens grepp än varit kring människolivet under perioder i historien så har individer och grupper alltid hittat på sätt att slingra sig ut. Den kod finns inte, kommer aldrig att finnas, som inte hackers kommer knäcka. Direkt demokrati är så gammalt och välbelagt inom vår arts släkte att det kanske till och med kan utgöra en del av vårt naturliga beteende. I alla diktaturer har det funnits hemliga demokratirörelser som jobbat för att ”knäcka koden”. 

Thomas Hobbes och andra filosofers bestående negativa intryck på vår kultur har varit att förse oss med en dyster bild av vår äldsta historia; att människans ursprungstillstånd var ett ”allas krig mot alla”. Han försökte legitimera sitt filosofiska system genom att smutskasta ”urtillståndet”. Men i sanningens namn visste inte Hobbes ett skit om hur vårt kringflackande liv som samlare-jägare tett sig. Idag vet vi däremot att mellanmänskligt våld, ojämlikhet och förtryck alla tre är företeelser som snarare hör Civilisationen till än samlarlivet.   

Samarbete är vårt kännetecken, och också anledningen till att vi kunnat anpassa oss till så skiftande klimat- och miljötyper. Ja, samarbetet och allovården har antagligen funnits med oss sedan innan homo blev sapiens. Samarbetet har t.ex. krävt den stora hjärnan, inte tvärtom. För att detta samarbete skulle kunna fungera har vi också utvecklat en förmåga att inom gruppen läsa av varandra, att förstå vad vi säger med hela kroppen, inte bara med munnen. Vi vill att det ska vara jämlikt och hatar när någon tränger sig före eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. Politik - i betydelsen att man ständigt arbetat på att underlätta den mellanmänskliga kontakten - har därför varit viktigt inom alla mänskliga sammanslutningar, kanske t.o.m. på sitt sätt så långt tillbaka som innan vi utvecklade språket. Är det i själva verket denna ”politik” som drivit utvecklingen av vår art?

Viktigast av allt är kanske att komma ihåg att ”den mänskliga naturen” inte är tvingande: Om någon art har visat att det är möjligt att avvika från sitt ursprungliga beteende och ändå leva ett hyggligt liv så är den arten människan. I skiftande samhällen, på olika kontinenter och under olika historiska tidsepoker har vi bevisat att vi, på gott och ont, kan tänka oss att acceptera både den ena och den andra sociala konstruktionen för att få samarbetet inom gruppen att fungera väl. Det har funnits såväl aggressiva och ojämlika nomadgrupper som helt fredliga och egalitära jordbrukarsamhällen. Stamsamhällen som visat homosexuella och andra ”avvikare” all respekt och civilisationer som inte gjort det. Det har funnits både sminkade män och krigarkvinnor. Allt är möjligt, även jämlika mindre samhällen med direkt demokrati.