tisdag 24 september 2013

Den goda viljan



Det viktiga är om den goda viljan ökar här i världen. Det är enda sättet att mäta utveckling på. Ungefär så uttryckte sig Harry Martinsson för många år sedan i en intervju med Sveriges radio. Ett vanligare sätt att definiera utveckling är att se till ökad komplexitet inom teknikens område. Men tekniken förmår dock inte öka den goda viljan. 
Antingen fungerar tekniken på så vis att den, genom ömsom tvång ömsom förförelse, förvisar människan från världen och in i en sketen, prefabricerad sinnevärld där individen till sist upphör att kommunicera med den yttre världen, eller så erbjuder den ett lömskt alibi för välgörenhet.


Ända sedan den industriella revolutionens början har vi blivit lovade att teknokulturen kommer ge oss jämlikhet, frihet, fred, och på senare tid även ett liv i harmoni med naturen. Så i hopp om att löftet om en bättre morgondag ska infrias har vi slutat producera vår egen mat och gått till fabrikerna istället, slutat vidarebefordra läkekonst och annan kunskap muntligt från generation till generation, vidare har vi tillverkat, först kulsprutan och senare atombomben för att få slut på världens konflikter, utvecklat datorerna för att avskaffa papperssamhället, och automatiserat industrin för att avskaffa alla farliga jobb (som industrialiseringen tydligen medförde). Slutligen har vi skapat internet för att befria, utbilda, förbrödra och försystra hela människosläktet.

Resultatet av hela projektet har blivit djupare ojämlikhet (men nu fördelat på genomfattiga respektive genomrika länder), oupphörliga konflikter (nu i form av inbördeskrig, vilka inte räknas som ”riktiga” krig av FN), och en miljöförstörelse i aldrig tidigare skådad skala. Och, ja just det ja, det sociala djuret människan har genom internetifieringen tagit ytterligare ett stort kliv in i alienationens rike. Alienation inte bara från naturen, utan slutligen också människoindivid från människoindivid.

Men eftersom vi hela tiden blir matade med idén om tekniken som dräparen av alla våra problem så väljer vi att fortsätta tro på myten. Att köpa miljöbil har blivit ett alibi för att verkligen göra något för miljön. För tro det eller ej, orden ”miljö” och ”bil” hör inte ihop. Inte på något sätt. Men eftersom det känns bättre att tro på myten så fortsätter vi på den inslagna banan. Att använda sig av sådana alibin är inte ett utslag av den goda vilja som Martinsson talade om. På sin höjd är det ett utslag av att vi har en vilja till god vilja, men inte orkar gå hela vägen.

Ingen kan i ärlighetens namn säga att de aldrig misstänkt att det kan finnas risker med det kemiska jordbruket, krigsindustri, kärnkraft, ”rationellt” skogsbruk, datorspelande etc, etc. Ingen kan heller därför på allvar säga att något av dessa projekt är uttryck för god vilja. Personlig vinning och lättja är mer passande beskrivningar. Vi har valt den teknokratiska vägen för att det gynnat oss, medvetna om riskerna, men hoppats på att det ska ligga någon sanning bakom teknikproducenternas fagra löften om en ljusare framtid. Sedan har vi blundat när så inte blivit fallet, och läst artiklar i Illustrerad vetenskap om den nya tekniken som ska kompensera för den gamla. Ungefär som att äta mediciner mot biverkningarna av andra mediciner. Det är moderniteten som är problemet, och det finns naturligtvis en inbyggd konflikt i att försöka bota modernitet med mer modernitet.

Hur kan vi skapa ett samhälle där vi odlar den goda viljan? Detta är frågan som står längst upp på väldigt många forskares, på hela den globala omställningsrörelsens, ja på miljoner tänkande och inkännande människors agenda. Det svar som så sakteliga håller på att utkristallisera sig ur alla dessa individers arbete verkar kopplat till lokal demokrati och lokal produktion. God vilja kan nämligen inte skapas uppifrån, helt enkelt eftersom god vilja inte passar in i sådana prefabricerade mallar som byråkrater skapar för att passa alla i hela storsystemet. Därför är det upp till oss.

Nationalstaten med hela dess medborgarkontroll har spelat ut sin roll och avlösts av ”det globala samhället”. Detta är en finare omskrivning för en ny sorts institution som kanske skulle kunna kallas Stor- eller Superstaten. Men tänk om hela idén med att ha en stat var fel från första början. Vad för sorts naturlag är det som säger att den maktstruktur som vårt samhälle vilar på måste vara pyramidformad; att folket enbart anses vara myndigt att bestämma över sina egna liv en gång vart fjärde år, och då genast ska gå och ge bort den myndigheten till den person som de hoppas ska göra minst skada när hen sitter i pyramidens topp och bestämmer? Det finns mig veterligen inte någon forskning alls som visat på att vi människor av naturen måste ha ledare över huvud taget. I det här samhället måste vi såklart det, men frågan är ju om vi vill ha det här samhället.

Ur det lilla material vi antagligen kan fastslå med någorlunda säkerhet om människans svårforskade, ursprungliga, natur framträder bilden av en frihetligt sinnad, samarbetsvillig och tämligen fredlig varelse. Visst de senaste 10 000 årens historia tecknar en helt annorlunda bild av den jordbrukande och bofasta människan. Slaveri, krig och hierarki. Men tänk då på att vårt släkte är över två miljoner år, och att våra grundläggande gruppbeteenden kanske har fått sin skapnad så långt tillbaka som för sex miljoner år sedan. 10 000 år av ändrade livsmönster har antagligen inte hunnit kröka ett hår på den mänskliga naturens huvud. Bofasthet och jordbruk har helt enkelt bara gjort andra delar av vårt beteende (de mer aggressiva delarna) synliga.

Den goda viljans samhälle skulle kanske kunna byggas mer på det lilla vi vet om vårt eget ursprungliga beteende samt på vad vi kan få reda på av de ytterst få folkgrupper som fortfarande lever i (eller i alla fall fortfarande minns) mer egalitära grupperingar. För vilka människor förtjänar egentligen uppmärksamhet? Vi som förgasat snart sagt jordens alla tillgångar under en sekund av vår totala historia, eller de som förmått leva i nästan total fred och utan att trötta ut sin omgivning under två miljoner år? Vilket är det mest utvecklade samhället?

- Johannes Söderqvist
Artikeln först publicerad i Tidningen Kulturen 24 sept. 2013. 

söndag 15 september 2013

Den svenska modellen - en katastrof för skogen.

- Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den svenska modellen är ett uttryck som används av alla möjliga aktörer, inom snart sagt alla områden, som vill ge sin verksamhet en lyster av tolerans, förnuft, försiktighet o.s.v. I ärlighetens namn är det dock inget som längre är så särskilt speciellt med den svenska sjukvården, skolan eller arbetsmarknaden. De påminner på de flesta sätt om hur det ser ut i många andra länder. Likafullt används termen. Så även när det gäller skogsbruket. Men här finns det förstås en tydlig skillnad mellan Sverige och andra länder: Vi är betydligt mycket sämre på skydd och klimattänkande än nästan alla andra jämförbara länder.

Det påstås ofta från industrins sida att ”den svenska modellen” inom skogsbruket är bra för klimatet. Denna argumentering bygger på påståendet att det är nyttigt med kalhyggen eftersom de nyplanterade träden kommer att suga upp massor med koldioxid när de växer, och eftersom de virkesprodukter som industrin tillverkar påstås utgöra en sorts kolsänkor. Detta är dravel!

Visst, allt som växer suger upp koldioxid ur atmosfären, men det gör även gamla skogar - sådana som sägs ha vuxit färdigt. Forskning har visat att den s.k. kolinlagringen fortsätter även i våra gammelskogar, men då främst i marken istället för i det stående virket. Stora delar av allt detta markbundna kol läcker ut i atmosfären när ett skogsområde kalhuggs. Denna koldioxid struntar man från industrins sida i att redovisa när man presenterar sina glädjekalkyler.

Och om man bara orkar skrapa sig igenom ytan i den där argumenteringen om virkesprodukter som kolsänkor så visar sig även denna till största delen vara mumbo-jumbo. Men först av allt kanske vi måste reda ut begreppen. För vad är egentligen en kolsänka?

Som vi lärde oss i grundskolan så ingår ju kol i allt som lever. Ja, i snart sagt allt som finns till. Kolet binds i våra kroppar och i trädets fibrer när vi växer. Träd är alltså så länge de lever en sorts kolsänkor, precis som vi också är det. Men när så en organism dör och nedbrytningsprocessen inleds avges detta kol i form av koldioxid till atmosfären. Organismen har blivit en kolkälla. Eldar man upp den avges allt kolet på en gång, medan det går mycket långsammare om vi istället låter den ruttna. Industrin tänker alltså att om man hugger ner träd och sedan hindrar dem från att brytas ned så skulle ju detta på ett rent teoretiskt plan vara en bra affär ur klimatsynvinkel. Att på ett eller annat sätt binda så mycket kol som möjligt i form av virkesprodukter och liknande. Allt medan ny skog samtidigt växer upp och binder in ännu mer kol.

Och, visst förvandlas en viss del träd till timmervaror, men en stor del av produktionen går till att bli de pappersunderlägg Mc Donalds använder på sina brickor, till Mc Feast-kartonger, ölunderlägg, kaffefilter o.s.v. Den del som kallas för ”virkesprodukter” blir spånskivor och andra sådana trävaror med relativt kort livslängd. På det hela taget kan man faktiskt starkt ifrågasätta om någon enda svensk träprodukt kan sägas vara en kolsänka.
Även om allt vårt svenska virke rent hypotetiskt gick till att bli timmerhus med månghundraårig livstid, så skulle det ju fortfarande i snitt ta någonstans runt 30 år för den växande skogen att kompensera för alla de markutsläpp själva hygget orsakat. 30 år är alltså 30 år vi inte har. Klimatförändringen är här nu. Den är snabb. Den är oförutsägbar.

För att en produkt skulle kunna kallas kolsänka så skulle den behöva ha en väldigt lång livstid. Allt det kol som finns bundet i träråvaran måste bevaras minst lika länge som det tar för den nerhuggna skogen att växa upp igen. Annars har man ju inte ens hamnat på plus-sidan ur koldioxidsynvinkel. Som exempel på sådana kolsänkor skulle vi kunna ta den typ av timmerhus som byggdes i det här landet från medeltid och fram till runt år 1900. En stor del av dem står kvar än idag, så de har ju onekligen låst upp kol under en längre tid, och kan kanske därför sägas vara kolsänkor. Men hur stor del av våra skogar förvandlas idag till timmerhus?



Utöver allt detta ”glömmer” industrin bort att ta med alla de utsläpp som de själva orsakar i beräkningen.
Kort sammanfattat: Om man avstår från att hugga en viss skog så fortsätter denna att binda kol, marken börjar inte släppa ut koldioxid, inga skogsmaskiner drar en massa bränsle, inga tunga transporter heller, även utsläppen från industrierna själva minskar. Slutligen slipper vi också de världsvida transporterna av den färdiga produkten och de koldioxidutsläpp som produkten orsakar när den sönderfaller (vilket ju alltså sker ganska omgående med en Mc Feast-kartong).

Men skyddet då? Är vi inte bäst på det i alla fall. Nej, tyvärr är vi även på denna punkt sämst i klassen. Av all skog i landet (och till denna räknas här även myrar och berghällar, s.k. impediment) så har vi skyddat ca: sju procent, men bara hälften av dessa är produktiv skog. Av dessa kvarvarande 3,5 procent är bara omkring hälften skogar som ligger nedan fjällskogsgränsen. Summa summarum blir att ynka knappa två procent av Sveriges produktiva skogslandskap åtnjuter någon form av skydd (och då ska man även veta att långtifrån alla de olika skyddsformer som finns garanterar att skogen i fråga får stå orörd i all framtid).

USA - landet som den naturälskande svensken älskar att hata - ligger långt över oss med sina 10 procent formellt skyddad skogsmark. Nästan vartenda europeiskt land har skyddat mer av sin inhemska skog än vi har gjort (och därutöver har de oftast också lagstiftat om lindrigare avverkningsformer på den brukade marken). Men detta gäller inte bara för länder med jämförbar levnadsstandard. Många mycket fattiga länder, som man skulle kunna tänka sig ha ekonomiska behov av exploatering, skyddar mer än oss. Costa Rica är ett sådant exempel. Det lilla landet har skyddat över 25 procent av sin skogsyta.

Den svenska synen på skogen (tyvärr även ofta inom miljörörelsen) är den av ett linjärt förlopp: Man börjar med en tom yta på vilken man planterar unga träd; dessa växer upp till att bli äldre träd vilka så småningom är färdiga för avverkning. Svenskens kulturella syn på skog är som träråvara. Inte en tanke ägnas åt alla de andra livsformer som finns i det ekosystem som skogen egentligen utgör.

En riktig skog, en sådan som stått här sedan senaste istiden, är en evigt föränderlig biotop. Här kan man fråga sig vad som är liv och död. En tall som stått och varit död i flera hundra år har under denna tid utgjort boplats och mat åt hundratals andra arter. Slutligen faller den, och då vidtar en ny era för alla de lika mångtaliga arter som är knutna till det multnande virket. Ett lövträd växer inte sällan upp i den glänta som bildats där tallen tidigare stått. Lever sitt långa liv. Dör, faller, och ersätts kanske återigen av en tall eller gran. Sådär håller det på. Utan slut, ända in i det första århundradet av nästa istid. Det är någonting helt annat än den svenska modellens genomsnittliga 80-åriga omloppstid. 


//Johannes Söderqvist