Grundkontexten för det rum vi blivit placerade i är att det bygger på teknologi. Om det skulle visa sig att denna teknologi är en del av de problem vi kan se omkring oss idag, så kan vi alltså vara säkra på att detta synsätt aldrig kommer kunna bli en sanning inom det teknologiska systemet.
Vidare förhindrar den teknokratiska världsuppfattningen oss från att ha några som helst kunskapsgrundade åsikter om allt som finns utanför rummet. Det vi vet om skog, regn, om hur mat blir till och om samvaron med andra människor, det får vi lära oss av tekniken. Vi lär det med ögonen och hjärnan, alltmer sällan med händerna, fötterna och hjärtat.
Klimatinfo, dödstal och fördelningspolitik förvandlas i det samtida nyhetsflödet till enbart siffror. Abstraktioner som på en personlig nivå engagerar oss mindre än arbetsplatsens obligatoriska kaffekassadiskussion. Det industriella jordbruket förmår till en början öka skördarna – Facebook ökar antalet potentiella kontaktytor. Det industriella jordbruket dödar emellertid med alla sina gifter och tunga jordovänliga maskiner på sikt sitt eget produktionsunderlag – Facebook och de andra s.k. ”sociala” medierna tar kål på själva den mänskliga förmågan att socialisera. Tekniken och det ”primitiva” personifierar många gånger den gamla konflikten mellan kvantitet och kvalitet.
Teknik kan aldrig överföra annat än kalla värden ur den kontext som skapat den. Den är aldrig, som en del velat påskina, värdeneutral, utan förkroppsligar snarare den sociala ordning som fött den. Det kulturella resultatet har kommit att likna ett missbruk, där teknikdrogen ständigt sprider sig och där den enda synliga flyktvägen verkar vara in i mer droger. Allas vårt livssammanhang blir mindre och mindre attraktivt, men ett löfte som det går att räkna med i alla lägen finns där hela tiden; verklighetsflykt in i TV, spel, och de andra virtuella världarna!
Vare sig krigen, fattigdomen eller miljöförstörelsen har upphört trots att man ständigt lanserat ny teknik som sagts kunna utrota problemen. I vår tid får vi t. ex. hela tiden höra att tekniken ska bli vår räddare i klimatnöden. Smart ”green tech” ska ersätta alla de gamla fordon och maskiner som slösar så med våra resurser. Detta är nys! Bara betänk de fantastiska mängder med energi som skulle gå åt enbart för att producera all denna nya ”miljövänliga” teknik. Alla bilar, alla båtar, alla fabriker, kraftverk, belysningar, hushållsapparater … Nej, detta är ett cyniskt försök att få oss att konsumera ytterligare, inget annat.
Men hur motiveras då denna väldiga och ständigt pågående omdaning av vår livsmiljö? Hur får man oss att köpa den (i både bokstavlig och värdegrundande mening)? Jo, förpackad som ”Utvecklingen” – den ostoppbara. Faktum är att breda folklager historiskt alltid har motsatt sig nästan all ny teknik, och att dessa alltid fått argumentet om att man inte kan hindra ”Utvecklingen” nerkört i halsen.
”Utveckling” skiljer sig från andra progressiva samhällsrörelser på så sätt att den anses vara objektiv och därför ostoppbar, men att dess förlängda syfte allt som oftast visar sig vara att göra någon rik. Teknikens framåtskridande betraktas som opåverkbart: ”Det går inte att hindra Utvecklingen” eller ”Vi kan ju inte gå tillbaka till stenåldern”. Det verkar nästan vara en naturlag att tekniken ska ta mer och mer plats i våra liv, medan sådant som verkligen borde kvala in som utveckling inte alls ses som särskilt stabilt eller ens eftersträvansvärt. Filosofen Arne Næss betraktar vid ett tillfälle detta märkliga förhållande: ”Man säger inte ’utvecklingen kräver att slummen utrotas, det tjänar inget till att försöka kämpa emot’” […] eller ”utvecklingen fordrar att var och en har tillgång till natur och människovänlig uppväxtmiljö, det tjänar inget till att kämpa emot utvecklingen”.
Alla tror vi på någonting. Ibland rör det sig om vidskepelse. Lättaste sättet att skilja vidskepelse från annan tro är på den troendes förhållningssätt till andra uppfattningar. I den kristne fundamentalistens ögon kommer du alltid att ha fel så länge du inte själv är kristen. Kritiker göre sig icke besvär. Dogmatism med andra ord.
Vi lider nog alla av detta lite till mans. På olika punkter är vi vidskepliga. Men så finns det även större trender. Hela civilisationens vidskepligheter. Vår tro på de magiska pengarna har ofta anförts som ett exempel på detta. Precis som att en troende mottagare kan bli förslavad eller lycksaliggjord för resten av livet när en voodoopräst ritar några symboler på en barkbit och lämnar över, så kan vi i vår kultur bli förslavade eller lycksaliggjorda av de magiska symboler som kommer hem i brevlådan och som kallas kontoutdrag.
Men pengar är i grunden teknik. De är ett lågteknologiskt medium för hanterande av värde. Det är tron på tekniken i sig som är vår civilisations stora vidskepelse. Vi har svårt att ens förstå när någon ifrågasätter det självklara i en fortsatt teknologisk expansion. För tillväxtens, kommunikationernas och all tänkbar nyttas skull förväntas vi alla ha en personlig relation till Tekniken. Har någon en personlig relation till naturen så är det väl fint – men även ansett som lite sentimentalt och nyttolöst. Ganska märkligt kan man tycka, med tanke på att naturen är basen för både människor och teknik. Ja, basen för allt egentligen. Detta är en utveckling som snarare borde nämnas inveckling.
Det finns hektakomber med forskning som visar på att vi långsiktigt inte kommer att kunna lösa miljöproblemen genom att stödja oss på tekniken. En sinnrik lösning här och där kan naturligtvis fixa ett och annat problem, men det där högteknologiska gröna framtidssamhället är i allt väsentligt, psykologiskt sett, samma dröm som medeltidsmänniskan hade om gudsriket. Ändå fortsätter våra politiker, näringslivstoppar och medianunor att mässa – och vi andra kryper allt djupare in i vår barnatros inre skrymslen.
De verkliga lösningarna på vår tids problem är egentligen väldigt lågteknologiska. Slum och fattigdom avskaffas genom att vi som har också ger. Vattnen kommer att börja bli renare så fort vi slutar att smutsa ner dem. Och tro det eller ej, men utarmningen av den biologiska mångfalden kan stoppas genom att vi slutar att utrota arter.
