Utvidga rödlistan – årets julklapp?

Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen OM-omstallning.

I Sverige finns runt 2100 arter som är mer eller mindre hotade av skogsbruket. När man tar bort skogen så tar man också bort arternas habitat dvs. hela den miljö de lever i och av. Ungefär som om man för en modern människa skulle ta bort bil, dagis, butiker, pengar, ja hela samhället egentligen, samt även avlägsnat nästan alla andra människor. Jag skulle vilja hävda att de ytterst få svenskar som idag lever på och av landsbygden också är en sorts utrotningshotad art.

Historiskt perspektiv: Skogen, som en gång var allas, som inte kunde ägas, togs ifrån oss under förevändningen att den nu blivit någons privata egendom – Kungen, herremannens, patronens. På slingrande vägar har den därefter hamnat i händerna på våra nuvarande skogsindustrijättar. Många av de plättar som trots allt stannat kvar i ägo hos någon lokal bonde, stals genom baggböleriet. Borde inte dessa landområden lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen, eller kanske i formen av en allmänning till byn ifråga? Den stora frågan är i alla avseenden hur mark som denna fortsatt kan anses vara bolagens rättmätiga ägodel. Andra folk som i historien utsatts för övergrepp eller blivit bestulna av en övermakt har faktiskt ibland fått tillbaka sina landområden, eller åtminstone fått en officiell ursäkt.

Skogsarbetarna. En gång var de hundratusen. En gång var de fackligt anslutna, och kunde på den vägen även (ibland) komma överens med miljörörelsen. Idag är de flesta maskinförare ”fria” entreprenörer. Skuldtyngda under mångmiljonbelopp tvingas de låta maskinerna gå så mycket det bara är möjligt, om möjligt dygnet runt. De ser naturligtvis inte så särskilt positivt på en sådan som jag. En ”miljömupp och trädkramare” som vill skydda en betydande del skog från avverkning. Men om vi ska vara ärliga så är det inte jag som är deras största fiende. Fienden tog skogen ifrån oss alla. Fienden tvang oss att bli ”skogsarbetare” i samma stulna skogar. Fienden krossade senare även fackföreningsmakten genom att ge samma skogsarbetare det frikostiga erbjudandet att bli egna företagare, som nu tvingas konkurrera med varandra. Det är samma fiende som ständigt sår split mellan mig och snubben i maskinen och får oss att tro att vi tillhör skilda läger. Jag och skogsarbetaren bråkar vid pyramidens bas, och glömmer hela tiden bort att titta upp mot toppen.

De mindre skogsägarna är lurade in i ett system med stora driftskostnader för avverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring etc. På sikt äts nästan hela vinsten från en kalhuggning upp av de efterföljande åtgärderna. Men systemet med kalavverkning gynnar massaindustrin som för en mycket billig peng får allt det klenvirke som inte duger till timmer.

FSC, Forest Stewardship Council, är ett certifieringssystem som ger sig ut för att garantera ”ett ansvarsfullt bruk av världens skogar”. Ett skogsbrukets kravmärke kan man säga. En stor del av den svenska skogsindustrin är certifierad enligt svenska FSC. Detta ska innebära att urskog, eller urskogsliknande biotoper och gammelskogar aldrig huggs, att kantzoner mot vatten respekteras, osv. När man som konsument köper en FSC-märkt vara ska man också - åtminstone enligt de certifierade bolagen själva - kunna vara säker på att de olika ursprungsbefolkningar som kan tänkas vara berörda av skogsbruket, har fått inflytande. I Sveriges fall handlar det om samerna.

Själv tillhör jag dock södra Sveriges ursprungsbefolkning – eller om man så vill Europa och världens ursprungsbefolkning. Måste jag fördenskull betraktas som en hemlös förvaltare av moderniteten? Har jag ingen kultur? Varför visas jag ingen hänsyn? Anses mina heliga platser, bäckar, stigar och fornlämningar (varav vilka runt 50 % redan skadats av industrins framfart) som mindre viktiga än samernas? Observera att jag inte på något vis vill göra detta till en fråga mellan samer och sörlänningar – samernas rättigheter till sitt land borde utökas än mer. Säg mig bara: Varför har jag som svensk inbyggare inte rätt att påverka ett ingrepp i min närmiljö som i ett enda oåterkalleligt ögonblick kan förändra hela min livssituation? ”Mina” svampställen, ”mina” vandringsstråk, ”mina” älskade träd … alla kan de tas från mig utan att jag har ett endaste jävla dugg att säga till om.

Alla människor, ursprungsfolk eller bara folk i allmänhet, av vilket ursprung som helst, boende på en plats nära, eller med anknytning till en skog, alltså ALLA, har väl känslor för dessa saker, värda att respektera?

FSC-reglerna borde alltså formuleras om. Men framför allt efterlevas! I själva verket är det ju så att den sociala hänsyn som det talas så fint om i beskrivningarna av FSC nästan aldrig visas berörd lokalbefolkning. I bästa fall infinner sig bolagsfolket till det rådslag som lokalbefolkningen enligt FSC-systemet har rätt att kalla till, för att därefter högaktningsfullt strunta i deras krav. (I Sverige har hittills ytterst få skogsområden utanför tätorterna sparats av ”sociala skäl” när befolkningen bett om det.)

Det vore alltså från industrins sida på sin plats med en fet ursäkt till alla Sveriges ursprungsbefolkningar, samt lika feta och på pränt fästa löften om att man aldrig någonsin mer kommer att köra över lokalbefolkningen i något avseende.

Vi är alla inneboende i den väldiga skog som sträcker sig från Norges västkust, över Rysslands vida inland och ända ut till New Foundlands östspets. Det viktigaste är faktiskt inte att den skogen certifieras. Det viktigaste är att den får fortsätta att vara levande. Kan FSC hjälpa till med det? I dagsläget ser det inte så ut.

Man kan faktiskt också se på certifieringshysterin (krav, ursprungsmärkt, rain forest alliance, rättvisemärket m.fl.), hela mängden av små märkningar som just nu exploderar på våra butikshyllor, som ett utslag av en ganska osund omfördelning av ansvar: Helt plötsligt har det blivit konsumentens ansvar att köpa den ”moraliska varan”, och inte producentens ansvar att låta bli att tillverka den ”omoraliska varan”. Burhöns eller inte, det har blivit mitt ansvar som kund, och inte en fråga för personen som faktiskt plågar djuren. Borde inte det grymma och det förödande vara förbjudet i första rummet? Varför har vi inte lagar som, i fallet med äggen förbjuder burhöns, och i fallet med skogen förbjuder skövling?

Bolagens skogar är inte deras. De är stulna. Precis som Kronans skogar också är det. De stals från oss under en lång period som spänner från Gustav Wasas konfiskationer av väldiga landområden, fram till 1990-talets grundlagsskydd av äganderätten. I normala fall, när inte tjuven är en miljardindustri utan en vanlig medborgare, så brukar man resonera som så om sådant som är stulet att det skall lämnas tillbaka till den bestulna. Sedan får brottslingen vanligen sitta inne ett tag eller pröjsa böter – i synnerhet om det stulna godset, i likhet med våra förödda svenska skogar, blivit skadat.

Nåväl, jag kan tänka mig att låta hela saken bero, förutsatt att vi nu en gång för alla löser den här samhälleliga stressknuten tillsammans. Bolagen, kronan, kyrkan och staten kan lämna tillbaka alla de områden som har sitt ägandeursprung i omoraliska historiska konfiskationer samt alla de områden de köpt för en kanna brännvin; be landsbygdsbefolkningen om ursäkt för hundratals år av stöld, utsugeri, våld och förtryck, samt slutligen avsätta alla äldre skogsområden som fortfarande därefter är i deras ägo till reservat.

Ni skrattar? Åt mitt högmod? Jovisst twistar jag retoriken lite extra, men det är faktiskt värt att tänka på att den här tanken om att ”gottgöra för den ursprungliga stölden” är en fråga som betraktats som en högst seriös sådan av de flesta europeiska länder – utom Sverige. Mer eller mindre forcerade jordreformer har också förekommit nästan överallt – utom i Sverige. Faktum är att i det förmodat socialistiska 1900-tals-Sverige har storgodsen bara blivit större och större och bolagen fått en nästintill oinskränkbar makt. Här har man från statens och storföretagens sida satsat hårt på att hjälpa de stora att konkurrera ut de små. Till och med det annars så konservativa Storbritannien ligger långt före oss när det gäller jordreformer. Detta är en fråga som andra länder många gånger löst redan för ibland mer än hundra år sedan.

(En kuriös detalj, som inte har direkt med skogsfrågan att göra, men som ändå ger en bra bild av hur långt efter vi ligger när det gäller reformer inom jordägande är att Sverige, som enda land i världen, har kvar ett flertal fideikomisser.)

Sveriges bolagsskogar borde göras om till allmänningar i stiftelseform, med klara regler för hur lokalbefolkningen får bruka den – hyggesfritt. Områden med hög biologisk rikedom skulle sparas helt under så lång tid att arterna hann sprida sig. Återigen kunde varje by ha ett eget sågverk och flera skogsentreprenörer. Den massaved industrin behövde skulle de få köpa av oss, till vårt pris.

Jag är övertygad om att jordreformer kommer att äga rum. Förr eller senare. På ett någorlunda smidigt vis eller på ett högst otrevligt vis. Efterhand som energin, råvarorna och hela samhällets drift blir dyrare så kommer folk att försöka hitta framkomliga livsvägar på nya och annorlunda sätt – med eller utan etablissemangets hjälp. Här kommer skogen att spela en nyckelroll. Vore det inte en ”årets julklapp” värd att hugfästas, att staten helt enkelt gav tillbaka skogen till dem som bor i den? Nu.

Om vi som land verkligen ville göra någonting för klimatet, den biologiska mångfalden, för demokratin och rättvisan så vore skogen den ultimata arenan. Ingen, vare sig bland skogsaktivisterna eller i den bredare miljörörelsen, är emot att landsbygdens folk ska få bruka den skog som omger dem. Det är bara tragiskt att se när debatten styrs in i en fåra där miljörörelse står mot skogsbonde. Den borde stå mellan klimat- och biodiversitetsforskare och skogsindustrin.

Kattrakandet om jordens minskande resurser kommer bara att öka under de kommande årtiondena. Det är i princip alla som satt sig in i frågan eniga om. Den stora frågan och som i mångt och mycket kommer avgöra hur framtiden kan se ut för oss, landsbygdens befolkning, är om vi lyckats bevara de sista artrika skogarna. Vi kommer nämligen att behöva ett resilient ekosystem och inte åkrar med blivande direktreklam. Skogar, inte fiberplantager. Desto fler av dessa habitat som får stå kvar, desto lättare blir det även för vår egen rödlistade art – den skogslevande människan – att överleva.  

* Johannes Söderqvist - frilansande skribent i tidningarna OM-omställning som ovanstående artikel är hämtad ifrån, samt Tidningen Kulturen. 

(Om du gillar den här bloggen kan du använda prenumerationsknappen till höger.) 

   

USA - landet vi älskar att hata.

”Amerikaner, de är högerkristna fundamentalister hela bunten. Inte en enda av dem tänker på någon annan.” Orden kom från en god vän till mig. Han är fortfarande min vän, men visst häpnar man ibland över folks fundamentalistiska fördomar. Inte heller var det första gången jag hört ett liknande uttalande rinna över en svensk, vänsterinriktad, kulturradikals läppar.

I USA finns naturligtvis alla sorter och typer, precis som här – fast fler. Min vänstervän skulle nog häpna om han insåg att många, för att inte säga de flesta, av de progressiva och intressanta nya vänsteridéerna kommer just från staterna. John Zerzan t. ex. tillhör tveklöst de mest radikala samhällsfilosoferna idag. Utöver honom kan vi med stor behållning läsa en hel drös ständigt aktuella tänkare: David Graeber, Carolyn Baker, Charles Eisenstein, Marilyn French och gamle Chomsky för att bara nämna några. Om man jämför med hur många nya fräscha, världsförbättrande idéer det kommit från Sverige under de senaste 50 åren börjar det bli pinsamt.

USA är också det land som fött fram Vietnam-, miljö-, och senast Occupyrörelsen. Medan de svenska ”radikalerna” ändå någonstans hoppas på att staten ska ta hand om deras problem åt dem, så överger, as we speak, 100 000-tals amerikaner städerna, och flyttar ut på landet. De har nämligen insett något som så gott som totalt gått den svenska storstadsorienterade vänstern förbi: Landsbygdsliv är lika med motståndskraft!

Viktigare ändå är att delar av den amerikanska vänstern har förstått att ”den nya tekniken” som Maktens gudar hela tiden vill sälja på oss, inte kommer bli vår frälsning. De odlar, håller djur, restaurerar och driver gamla kvarnar, skapar mötesplatser där människor – ansikte mot ansikte och inte via skype – kan träffas och utvecklas, skapar direktdemokratiska byalag, utvecklar byteshandel och penningfri ekonomi et cetera. Man gör sig oberoende av kapitalismen, och står mer rustad inför dess nedvissnande.

Fler och fler börjar också ifrågasätta sådana marxistiska käpphästar som produktionsmedlens expansion och fortsatt teknisk utveckling. Man gör så eftersom man börjar förstå att det kanske just är den domesticerande inställningen – att människan står höjd över naturen – som är kärnan i alla modernitetens problem. Man börjar lämna landet Vänstern.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med att Högern visat sig ha rätt, utan snarare att vänstertanken som sådan tjänat färdigt. Vad världen idag behöver är inte anti-kapitalism utan en helt ny vision. Den jordmån som en gång fick vänstern att gro och slå rot hette förtryck. Allt förtryck, alla ojämna relationer, har ett inneboende behov av att rättfärdiga sig själv, och därför föds berättelser som så småningom blir till ideologier. Högerns från början religiöst färgade berättelse säger att människan är ond, syndig, girig och självisk, men samtidigt att hon är överlägsen allt i sin omgivning. Vänstern är bara ett svar på hur man ska kunna hantera denna ”sanning”.

Den negativa självbilden är någonting som hänger ihop med hela västvärlden (och ytterst med civilisationen självt). Vänster och höger är bara två olika sätt att hantera denna bild. Om högern säger att: ”Vi måste släppa den naturliga själviskheten, konkurrensen mellan individerna, fri.”, så säger vänstern att: ”Vi måste ha ett system som kontrollerar människans inneboende girighet.” På samma sätt som både kyrkan och djävulsdyrkarna faktiskt är kristna (fast på lite olika sätt) så är både vänstern och högern höger (fast pro eller anti). Om man skulle fortsätta med religionsliknelserna så kan man nog mest likna de amerikanska radikalerna vid hedningar. De förhåller sig överhuvudtaget inte till vare sig gud eller satan.

Sverige är nog – på tvärs mot vad svensken själv tror – det mest individualistiska landet i världen. Amerikanerna har sedan länge förstått att de har mycket lite hjälp att hämta från staten, vilket har tvingat folk till samarbete och aktivism inom alla möjliga områden och på alla möjliga plan. Men vi, vana som vi är vid att samhället fixar allting åt oss, har förvandlats till ett gäng barnungar i ständig jakt på nya häftiga former av konsumtion. Socialkapitalismens baksida!

När den svenska vänstern slutar lämna landsbygden för ett hippare vänsterliv i staden, sliter makten över sina egna liv ur konsumtionsmonstrets käftar och handfast börjar bygga sin vision – bortom vänster – då kan vi snacka. Innan dess är allt tjat om ”vidriga amerikaner” inget annat än sverigedemokratism.

- Johannes Söderqvist, kompostfundamentalist.

Artikeln först publicerad i Tidningen kulturen den 11:e dec 2013.