Kompostodling

Artikeln först publicerad i tidskriften OM-omställning.  

Alla vi som har ett intresse för trädgårdsodling vet hur ansträngande och opraktiskt det kan vara att fösa tunga skottkärror med kompostjord framför sig från gårdens skuggiga hörn till köksträdgårdens soliga. Det kostar på både ryggar och tålamod med denna en av den klassiska trädgårdsodlingens praktiker. Det blir lätt så att man köper in en säck med lågvärdig ”kompostjord” istället. Själv är jag bara 38 år men efter att ha odlat under flertalet av dessa har jag redan kommit till det stadiet där värkande handleder och rygg tvingat mig att leta efter andra lösningar när det gäller alla odlingens mer tungarbetade inslag. Och om vi fokuserar på just kompost så finns det verkligen en sådan lösning: Kompostodling.

Tja, det är vad det låter som: en kompost som man odlar i. En del läsare kanske här reagerar direkt och tänker att om man odlar i sin kompost så finns det inte så mycket näring kvar när den väl ska fördelas ut på landet. Det är förvisso sant, men det finns egentligen inte så mycket näring som man kan tro i vår vanliga kompost heller. En stor del av den har normalt sett förbrukats under nedbrytningsprocessen och en annan del har läckt ut i marken. Men så är inte heller näringen den främsta orsaken till att vi tillför kompost till våra trädgårdsland, snarare är det något vi gör för att öka humushalten. Man skulle kunna säga att humus är för jord vad fibrer är för våra magar. Den andra orsaken är att vi med kompostjorden tillför olika mineraler. Vill vi ge våra trädgårdsland en rejäl giva kväve bör vi tillgripa andra metoder, som att se till att maskarna trivs genom att exempelvis täckodla eller underjordskompostera. Mer om detta – förhoppningsvis – i en annan artikel.

Långtifrån alla växter trivs med att växa i material som är under nedbrytning, men det finns några undantag, och det som främst är intressant för oss skandinaver är ”curcubitarna”. Det finns egentligen ingenting som heter så, men alla växter inom gruppen som bär det latinska förnamnet Curcubita har ibland getts detta skämtsamma smeknamn. De tre som är av intresse för oss kallas mer populärt för gurka, pumpa och melon. Just melonen kan man nog räkna bort om man inte bor i zon I eftersom det här handlar om frilandsodling, och meloner som bekant både vill ha en mycket lång säsong och är relativt värmekrävande.

Men innan vi jiddrar på alldeles för mycket om själva växterna ska vi ägna oss åt huvudämnet för denna artikel, nämligen komposterna. Den stora vinsten med att odla och kompostera på detta sätt är alltså att man vare sig behöver släpa löv, ogräsrens, kvistar och vad det nu kan vara från trädgården till komposten eller kompostjord till trädgården. Man kan bygga dem mitt i trädgården. Inte heller behöver man vara rädd för att slänga just ogräs på sin kompost, nej inte ens hö som annars anses innehålla på tok för mycket gräsfrö utgör något större hot om en framtida ogräsinvasion. Den här typen av kompost är nämligen täckt så de rötter och frön som hamnar däri dör under de tre år som komposten varar.

För en del läsare kanske hela ämnet verkar vara mer lämpat för en vårartikel. De flesta odlingstips brukar ju i de flesta tidningar hamna i vår- och sommarnummer. Men här handlar det om en kompost och alltså är det i själva verket en typisk höstartikel. Det är nu vi krattar ihop alla löven som börjar bilda en slirig heltäckningsmatta på gårdsplanen. Det är nu som vi samlar ihop kvistarna som blåst ner och det är nu som en de odlare gör sin sista rensning i trädgården. Summa summarum: vi samlar på oss en hel massa organiskt material som ofta antingen bara körs iväg till någon dumpningsplats i ett skogsbryn eller till de där nästan lika avlägset belägna komposterna. Varför inte istället låta allt detta bilda bottenlagret i en odlingskompost mitt i trädgården?

På högen kan man senare slänga alla de restprodukter som bildas när man skär blasten av morötter och betor, när man drar upp gamla kålstammar o.s.v. Det är bara att hiva allt sådant över axeln rakt på den nya komposthögen. Halm från gångarna ja, allt. När vintern inträder borde man ha ungefär motsvarande en halv normalkompost.

När sedan våren kommer är vi inne i nästa period av ansamling av organiskt material. De första gräsklippningarna brukar ofta hamna i dessa högar. Eftersom jag har så mycket starar och trastar kan jag inte täcka mina land med gräsklipp innan sådden kommit upp en bit för då är de bara där direkt och sprätter över raderna i jakt på mask. Ofta blir ju våren också en lång utdragen ogräsrensning, och detta avfall hamnar på högarna. Framme i slutet av maj brukar allt detta plockande och krattande ha resulterat i att jag har ett gäng ganska väljästa komposthögar. Dags för nästa fas, täckningen.

Huvudpoängen med att täcka sina odlingshögar är att kväva allt ogräs man byggt dem av. Denna effekt kan åstadkommas på flera olika sätt. Med mängder av halm, med kartong, gamla mattor, tjocka lager tidningar eller med plast. Jag har testat dem alla. Halm är ineffektivt och arbetsamt eftersom det helt enkelt aldrig lyckas döda allt ogräs. Man sitter till slut där och rensar ändå. Återvunnen ofärgad kartong (som man kan få hur mycket som helst av från sin lokala matvarubutik) är ogräsdödande och i princip helt ofarligt, men en aning styvt och därför svårformat. Dessutom bör man satsa på att lägga åtminstone ett dubbelt lager, vilket ändå kommer att vara nedbrutet till hösten. Tidningar (som man, om man inte själv prenumererar på DN, rotar fram ur en återvinningscontainer) är enklare att hantera. Man bara blötlägger dem innan de läggs ut. Men även här går det åt väldiga mängder. Åtminstone fyra lager, och även detta måste göras om varje år så länge komposten består. Trots detta är kartong eller tidningar en bra metod. Plast är idiotsäkert – men bara ur ogrässynpunkt, vi vet väldigt lite om vilka ämnen som fälls ut i jorden av denna oljeprodukt. Undvik detta.

De läsare som redan är inkörda på permakulturens knep och tricks kanske känner igen odlingskomposten som det som ofta kallas ”hügelkultur”. Ja, i stort sett är odlingskomposten samma sak, men det finns några skillnader. Hügelkultur syftar till att bygga bäddar som sedan är permanenta, medan dessa komposter är just komposter. Man kan t.ex. anlägga en odlingskompost bredvid en gammal hügelhög för att kunna förse denna med lite ny jord. I hügelkultur brukar man dessutom börja med att lägga ett par gamla stockar följt av mindre vedbitar, ris och kvistar underst i högen, följt av jord. Tanken med detta är att veden ska hålla högen lagom fuktig, drännerad, gödslad o.s.v. under lång tid. Naturligtvis är det inte fel att om man har gammalt virke lägga det i botten av sin odlingskompost, men då kan man inte heller förvänta sig att ha färdignedbrutet material på ett par tre år. Dessutom är syftet med odlingskomposten att på ett enkelt och produktivt sätt göra sig av med ogräs. I en normal kompost vill man ogärna slänga rötter och frön eftersom de kan tänkas överleva och följa med till trädgårdslanden. Med täckningens hjälp dödas dock i odlingskomposten allt kväverikt ogräs, samtidigt som näringen förhindras att läcka ut i marken av de kväveälskande ”curcubitarna”.

Det finns mängder med varianter på i vilken form man lägger upp sina odlingskomposter, men de vanligaste verkar vara limpan eller den runda högen. Där den första ofta läggs med tanken att så småningom bli en ”vanlig” odlingsbädd, och den sistnämnda som en mer traditionell kompost. Den läggs då gärna upp i köksträdgården i direkt anslutning till en odlingsbädd som om tre år kommer att vara i stort behov av extra kompost. Där man har tänkt sig en ganska tuff växtföljd med växter som exempelvis potatis och kål. När komposten är klar skottar man bara över den på landet. Limpan kan också användas på detta sätt. Återigen gärna då precis intill en odlingsbädd. Men limpan kan också användas till att bereda ny mark. Eller varför inte bara låta den bilda det nya trädgårdslandet.

Om man ständigt har nya odlingskomposter på gång så behöver man ju aldrig odla squash, pumpa eller gurka i sina vanliga bäddar, och därför kan man också här tillåta sig att bryta en av odlingens grundregler: man kan odla nära besläktade växter på samma yta två år i rad. Låt oss säga att vi odlar pumpa på vår kompost under år ett. År två går vi över på squash eller gurka. År tre odlar vi vitlök. År fyra skottar vi över komposten på ett trädgårdsland i vilket vi aldrig någonsin kommer att odla curcubitar – eftersom detta hela tiden görs på nya komposter. Så låt oss då säga att vi direkt på grässvålen anlägger en limp-kompost och odlar pumpa, gurka, vitlök under tre år på denna. Därefter kan vi avlägsna täckningen och använda limpan som ett nytt land. En djupbädd som vi byggt på höjden, utan att behöva gräva ett enda spadtag. Här kan vi nu gå över på t.ex mangold.

Nyckelhålsodling är en ganska populär metod inom permakultur. Den består i att man lägger upp en rund odlingsbädd men med en ingång ifrån söder, så att man kan gå in i bädden och rensa ogräs. Öppningen i söder släpper in ljus bland växterna. Denna modell är förstås väldigt enkel att kombinera med kompostodling.

Om man är en person med stort tålamod kan man också lägga upp en plan som inbegriper komposter innan man planterar sina bärbuskar. Man bygger högarna eller limporna, odlar som vanligt i dem i tre år och planterar därefter sina vin- eller krusbär i dem. I detta fall kan en sorts kombination av de två metoderna odlingskompost och hügelkultur fungera ypperligt. Att grunda med virke, med tanke på bärbuskarna (eller träden) som kommer leva på högen under lång tid och toppa med ogräs för ettåringarnas skull. Man måste dock fortfarande täcka.

Åter till själva växterna. Curcubitar passar som sagt bra att odla i sådana här komposter. Främst för att de som redan vidrörts klarar av att växa i en ”levande” kompost med väldigt höga kvävehalter, där miljoner mikroorganismer är i farten och en viss värme utvecklas, men också för att de faktiskt kan ta tillvara på stora delar av det där kvävet. Alltför hög värme fixar de dock inte så var noga med att inte varva alltför tjockt med enbart gräsklipp eller liknande.

Lycka till.

- Johannes Söderqvist

Våra små underjordiska hjältar

(Först publicerad i tidskriften OM-omställning.) 

Här i OM har vi under det senaste året fått lära oss en hel del om permakultur av den mycket kunniga Ylva Arvidsson. I hennes sista artikel fick vi t.ex. lära oss om varför det på de flesta ställen ganska tunna matjordslagret är av en så stor betydelse för livet på den här planeten – ja, att det faktiskt ärt helt avgörande för livet som sådant – och att vi människor därför gör klokt i att försöka bevara och bygga på detta, genom samarbete med markens organismer.

Men hur vet man egentligen om det där samarbetet fungerar? De flesta av oss, även de av oss som bott på landet under större delen av våra liv, vet idag mer om bilar, kläder, köksluckor och processad mat än om underjordens fauna. Ja, t.o.m. de flesta bönder och professionella odlare vet nuförtiden mer om sådana saker än om livet i matjordslagret. Så hur börjar man egentligen? Och när man väl gjort det, hur vet man att man är på rätt spår? Jo, det finns en avgörande art som man kan börja hålla utkik efter och som man gör klokt i att försöka gynna så mycket det går: daggmasken.

För att göra det enkelt för sig sådär i början innan man lärt sig hur jord fungerar så kan man säga att det som gynnar masken också gynnar jorden. Att arbeta för mycket mask är som en genväg runt all komplicerad jordvetenskap. Om antalet maskar i ens trädgård verkar växa, då vet man att man i stort sett är på rätt spår också vad gäller de flesta andra markorganismer.

Charles Darwin hyste vid sidan om sina evolutionsgrubblerier ett mycket stort intresse för daggmasken. Han sa t.o.m. att det är det för människan viktigaste djuret. Mot slutet av sitt liv, när han tröttnat på allt bråk som hans evolutionsteori satt igång verkar han ha ägnat större delen av sin tid åt just daggmasken. År 1881 kom hans sista bok "The formation of Vegetable Mould through the Action of Worms" ut.

Det var t.ex. Darwins maskforskande som löste frågan om varför fornlämningar sjunker ner i marken. Anledningen till att hörnstenar till sedan länge bortruttnade byggnader och gamla svärd och yxor allt som oftast återfinns under jorden stavas mask. De gräver nämligen gångar under de flesta föremål som läggs ovanpå marken och underminerar dem på så sätt. Dessutom skiter de också ofta ovanpå samma föremål och täcker dem på så vis med jord.

Men Darwin var inte på något vis först med att uppmärksamma den ”nedre bonden”. Man kan nog vara ganska säker på att romarna kände till dess välgörande effekter på jorden. Deras jordbruksmetoder, med organiserad växtföljd och inte minst kompostering tyder i alla fall på detta. Även grekerna - ”de gamla” - vet man med säkerhet var i alla fall till viss del införstådda med maskens livsuppehållande funktioner för jordarna. Aristoteles kallar dem för ”jordens inälvor”. Kleopatra, Egyptens sista regent och älskarinna till Julius Caesar heligförklarade masken, och införde t.o.m. ett förbud mot att föra ut maskar ur landet. Det som gjorde Darwins forskning om masken så viktig var snarare tiden då den ägde rum. Under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet trodde nämligen en hel del människor att maskarna var en sorts ohyra som åt upp de odlade växternas rötter. Darwin bidrog egentligen enbart till att återskapa den äldre – vettigare – ”maskdebatten”.

Maskar lever på ruttnande delar av organiskt avfall. Eller egentligen lever de av de bakterier och förruttnelsekulturer som fått fäste på dessa avfallsdelar. De har precis som fåglar istället för en ordentlig mage en liten kräva fylld med mycket små stenar som mal ner växtdelarna, tills det blir en sorts gröt tjänlig som maskföda. Dessa små sandkorn mals med tiden ner och lämnar maskens kropp tillsammans med avföringen, vilket gör denna extremt rik på mineraler. Kisel, en av de viktigaste byggstenarna för våra växter, frigörs t.ex. alldeles av sig självt utan insatser från oss människor, om bara maskarna lämnas i ostörd ro.

På en enda kvadratmeter jord som inte packats ihop av traktorer, besprutats eller konstgödslats kan man – åtminstone i teorin - finna så många som 500 daggmaskar av olika arter – alla med sina egna små specialiseringar. Jämför man å andra sidan detta med antalet på s.k. ”rationellt” drivna jordbruksjordar så kan antalet där vara så lågt som 10 stycken per kv.m.

En enda mask kan på en enda höstmånad sätta i sig upp emot 70 vissnade löv som trillat ner och lagt sig på marken. Om jorden är frisk och stimulerad nog för att kunna rymma 500 maskar per kv.m. skulle det alltså - åtminstone i teorin – kunna röra sig om 35 000 blad per kvadratmeter och år. Detta kan ju naturligtvis vara av stor nytta för trädgårdsodlaren som kan räfsa över och täcka sina trädgårdsland med höstlöv; för att inte tala om fruktodlaren som bara behöver låta löven ligga kvar under sina äppelträd. Masken hjälper också i detta fall till att hålla träden friskare då den ju äter upp skorvens vinterbostäder. I utbyte mot löven får odlaren den mest högvärdiga gödsel man kan tänka sig – utan att behöva röra ett finger. Permakultur när det är som bäst.

Daggmaskens inre är som om allt detta inte vore nog att likna vid ett litet kemiskt laboratorium. Det spelar ingen roll om dess föda drar åt det sura eller basiska hållet. När spillningen till slut kommer ut bakvägen så är den Ph-neutral. Det är inte alltför mycket forskning gjord på daggmaskar, men detta faktum skulle faktiskt kunna betyda att kalkning i en permakultur med mycket daggmask blir överflödigt.

Men, tänker du kanske, maskar är ju så små. Deras inverkan på jorden kan väl ändå aldrig mäta sig med mänskliga storskaliga insatser. Fel, fel, fel, som Brasse Brännström sa. Om vi för att vara på den säkra sidan utgår från en ganska låg siffra om bara 50 maskar per kv.m. så kommer de att på ett år ha omsatt ungefär 50 ton avfall per hektar.

En lövmask väger ungefär ett gram (0,001 kg). Varje sådan individ producerar varje dygn sin egen vikt i gödsel. Låt oss sedan för att fortsätta att vara på den säkra sidan fortsätta att räkna lågt och tänka att dessa maskar enbart har 100 arbetsdagar om året. Ok, sedan tar vi 50 maskar per kvadratmeter gånger 10 000 kv.m. (alltså ett hektar): 0,001 kg x 50 st = 0,05 kg x 10 000 kv.m. = 500 kg x 100 dagar = 50 000 kg. Femtio ton!

När Darwin gjorde sina efterforskningar landade han på att maskarna på hans testytor varje år omsatte 2,92 kg per kvadratmeter och år. Alltså 29 200 kg per hektar och år. I det här mycket mer realistiska exemplet blir slutsumman alltså mycket lägre, men verkligen inte fy skam för en odlare.

Men förutom att producera den bästa gödsel man kan tänka sig så luckrar maskarna också upp jorden och gör den porös och genomsläpplig. Den verkar kunna känna av koldioxidkoncentrationen i jorden och söker sig uppåt då denna blir för hög, varvid den pressar unken luft och koldioxid framför sig och ut. När den sedan kryper ner igen fungerar den lite som en kolv i en pump och drar med sig frisk luft (syre) ner i jorden.

Maskar är ju beroende på art och ålder olika stora så det blir svårt att göra några exakta beräkningar, men om alla maskar på ovan nämnda hektar bestämde sig för att på en och samma gång krypa upp till ytan och sedan ner igen så skulle de i ett enda väldigt jordandetag utväxla någonstans mellan 10-20 kubikmeter luft. Det är en handling som inte så lätt låter sig göra ens med den allra modernaste jordbruksteknik.

För att uppnå det teoretiska och utopiska målet om 500 maskar per kv.m. som nämndes tidigare skulle man behöva i stort sett obegränsad tillgång till organiskt avfall, och detta skulle i sin tur skapa obalans i de omkringliggande områden som försåg våra åkrar och land med detta material, så detta är ingenting att ens sträva efter. Lagom är bäst. Inte heller fungerar 50 mask/hektar-teorin helt felfritt i verkligheten, då inte alla maskar väger ett gram, många blir sjuka, uppätna eller dör på något annat sätt, vissa sorters mask är större och har en lägre metabolism o.s.v. Men alldeles oavsett om vi någonsin kommer upp i 50 maskar per kv.m. så bör det nu ha framgått hur viktiga dessa små kryp verkligen är för vår matproduktion - för vår civilisation. Ja, det finns faktiskt forskare som har teorier om att somliga av människans högkulturer har fallit på grund av felaktig jordanvändning som fått maskarna att minska.

Det kanske är dags att revidera det gamla talesättet om hunden som människans bästa vän.

- Johannes Söderqvist  

Skogen - den ursprungliga permakulturen

(Artikeln först publicerad i den utmärkta tidskriften OM-omställning.)

Permakultur är, skulle man kunna säga, läran om det självuppehållande systemet, om hur man kan ta del i och gynnas av ett kretslopp istället för att leda bort dess ström så att den slutar flöda och dör. Metoden kan tillämpas på såväl jordbruk som på fotbollslaget som behöver ett hållbart system för att få alla spelarna att komma överens. Det handlar om att tänka i kretslopp istället för i raka rader. Det är inte svårt när man väl börjat få in schvungen, men till en början är det ovant för de allra flesta som fötts in i vår linjära återvändsgrändskultur – det var det i alla fall för mig. Den allra vanligaste tillämpningen av de permakulturella principerna är dock inte inom sportens utan trädgårdsodlingens domäner. Om man överhuvudtaget har hört talas om permakultur så är det nog också oftast i detta sammanhang. Men vill man verkligen förstå vad den här filosofin handlar om gör man helt rätt i att lära sig somligt om det ursprungliga ekosystemet Skog, som ju fanns här långt innan alla odlingsbäddar och fruktlundar.

Om man i likhet med så många omställare är intresserad av permakultur så är det otroligt gynnsamt att även ha fått förmånen att jobba med skog. Kunskaper om skogen gör en faktiskt också till en bättre trädgårdsodlare. När jag för några år sedan åt ett studieförbund höll i en kurs om trädgårdsodling och självhushåll inledde vi med att tillbringa de första tre gångerna i skog och marker. Hela Sverige nedanför fjällgränsen har nämligen en gång varit skog. För att ge en talande bild skulle man kunna säga att om marken själv fick välja hur dess liv skulle te sig så vore den genomflätad av svampmycel och rötter. Den skulle vara beklädd med träd, buskar, mossor, död ved, ljung, gräs, örter … Ingen jord i Skandinavien ”vill” vara åker, trädgårdsland eller gräsmatta.

Betänker man detta så hamnar alla gröna märkningar i affärerna och allt snack om ekologiskt jordbruk i en helt ny dager. Allt brukande är ett ingrepp - en störning. Det finns inget ”ekologiskt” jordbruk – åtminstone inte om man med ordet ekologi avser att naturens alla kopplingar och återkopplingar förblir obrutna. Odling är onaturligt.

Permakulturen som metod har sitt ursprung i att försöka efterlikna det naturliga systemet på ett sätt som även gynnar människan. Men för att kunna skapa ett system som gynnar livet måste vi ha kunskap om det ursprungliga systemets – skogens - funktioner.

Jag har fått glädjen att sköta om ett skogsskifte på ungefär 25 hektar. Det är inte min skog, men ägaren har gett mig tillåtelse att bruka och sköta den. Här tar jag ved åt mig och ägaren, samt vid behov en del virke för avsalu. Hela detta skifte utgör ett exempel på störd ekologi, eftersom all skog varit brukad. Stora delar av ägorna är dessutom rena granplantager och är alltså egentligen i första hand mest att likna vid en sorts jordbrukslandskap snarare än skog. (Med nära 99 procents säkerhet så är det också så dina marker ser ut käre läsare.)

Mitt arbete med området har, förutom de små skoporna ved och timmer jag tar ut, kommit att bestå i att 1.) låta vara, och 2.) att återställa.

De relativt små ytor som uppvisar en någorlunda naturlighet (med träd i olika tillväxtfaser, stående och liggande död ved, någorlunda variation av arter etc.) har vi helt enkelt låtit vara ifred. Planen är också att dessa områden ska få fortsätta vara fredade från all form av bruk även i framtiden. Men när det gäller restaureringsytorna finns det däremot en hel del att säga. Dessa områden utgörs av två typer; antingen plantager, eller rena hyggen med återväxt av varierande ålder. För att förenkla det hela litet skulle man kunna säga att arbetet med plantagerna består i att bryta upp monotonin genom mycket försiktiga gallringsåtgärder, medan arbetet med hyggen består i att - ursäkta - inte göra ett skit. Det normala efter att man kalhuggit är ju tyvärr att man planterar och sedan röjer och gallrar tills man fått en monoton virkesåker, perfekt för ett nytt hygge. Inom permakulturen tänker man annorlunda. Ur naturens synvinkel är det bästa att låta hygget vara ifred. Du kommer att få se och ta del av något ganska unikt, som inte många människor idag får se, nämligen den naturliga successionsordningen.

Successionsordning avser den följd i vilket någonting efterträds av någonting annat. Så har t.ex. Bernadotteättlingarna till Karl XIV Johan följt på varandra i succesion, ända fram till vår nuvarande kung. Påvarna följer i succesion på Petrus. I skogssammanhang handlar det naturligtvis inte om sådana högheter utan om begrepp som t.ex. ”pionjärarter” och ”klimaxarter”. På mina breddgrader, i västra Värmland, är det första som invaderar ett nytt hygge olika sorters gräs samt smultron, och de tidigaste spöna av björk och rönn. Därefter, samtidigt som de små lövträden växer sig större, kommer hallon i mängder. Sedan ormbunkar i större mängder. Till sist, åren strax innan träden på allvar börjar dominera igen, kommer de riktigt höga gräsen. Knutet till vart och ett av dessa stadier finns naturligtvis också en hel del andra arter: fåglar, betare av olika slag, larver och insekter.

Förutom att alla dessa olika arter under sin givna tid tillåts ta sitt utrymme så får vi också en enormt mycket större artbredd när träden väl börjat ta över och etablerar sig igen. I den normalt ”skötta” plantagen finner vi bara ett fåtal arter, medan man på ett västvärmländskt hygge som lämnats ifred under 10-15 år, förutom de vanliga tall och gran, också kan hitta rönn, björk, al, sälg, hägg, ek, lönn, olvon, try m.fl. arter. Har man lite tur: oxel, alm, ask, lind, vildapel …

Det kanske låter som att jag här propagerar för kalhyggesbruk. Så är det naturligtvis inte. Det finns så många andra bieffekter av ett hygge – inte minst att de har en mycket negativ klimatpåverkan. Vad jag menar är att om man skulle ha oturen att ärva eller köpa ett hemman med ett eller flera hyggen på så gör man faktiskt bäst i att låta vara. Och medan träden långsamt växer tillbaka så kan vi människor dessutom dra nytta av alla de olika stadierna.

- Smultron- och grässtadiet. Förutom den uppenbara fördelen med att ha ett stort smultronfält till förfogande så kan man också använda ett hygge som betesområde för sina djur, om man har sådana. De gillar många av de olika gräs som kommer att skjuta fart så fort träden är borta. Utgörs hygget av en före detta åker eller äng som planterades igen någon gång efter andra världskriget så kan man vara ganska säker på att en rad gamla ängsörter kommer att börja spira. Höskallra, Johannesört, Humleört och många andra växter kan ha dvalat under granarnas mörker i 50, 60, 70 år. Det kommer dina kor eller får att digga.

- Jag behöver väl knappast precisera hur man kan dra nytta av hallonstadiet. Jag och min fru plockade på två närliggande hyggen årligen uppemot 20 kg hallon varje säsong under denna period. För de av er som är intresserade av flätning är detta också ett intressant stadie. Genom att skära ner en del av de sälg- och hasselbestånd som nu börjar skjuta fart kan man få dessa att sprida sig mera. De smala och raka spöna kan man sedan använda till att fläta korgar eller kanter till någon rabatt med. Man bör dock alltid lämna mer än man tar.

- Ormbunkstadiet. När jag kallar det ormbunkstadiet så är det en sanning med modifikation. Egentligen borde jag skriva örnbräkenstadiet, för det är nämligen bara denna specifika ormbunke det är fråga om. Den kommer i ofantlig mängd och skuggar marken under sig så effektivt att ibland inga andra växter orkar tränga igenom. Som tur är har den flera goda användningsområden. Ormbunkar är fulla av en mängd mineraler och spårämnen som vissa – många – andra växter ibland kan lida brist på, inte minst kisel som ju är en mycket viktig mineral inom all odling. Därför slår jag varje år några hundra kilo örnbräken och lägger i komposten eller använder direkt i täckodlingen – gärna då runt sådana växter som t.ex. rot- eller stjälkselleri, vilka har ett stort behov av just kisel. Örnbräken kan också torkas i små högar eller i hässjor och användas som strö åt djuren istället för halm.

- Under hela denna långa period, från smultron- till ormbunkstadie, går det alldeles utmärkt att låta djuren beta på marken. Det finns naturligtvis också flera andra faktorer att dra nytta av än bara de som jag nämnt här. Men nu har vi kommit till det stadie där träden återigen börjar bli dominanta, då vi återigen börjar tänka på ytan som en skog. Nu kan man faktiskt börja ta ut en och annan vedbit ur den. På en typisk mellan- eller nordsvensk jordplätt borde nu björk, rönn och gran ha börjat bli de vanligaste träden. Man behöver med andra ord inte vara så rädd för att just dessa ska konkurreras ut av andra trädslag. Om man alltså vill gynna de träd som inte riktigt hänger med i konkurrensen så kan man passa på att samtidigt ta ut lite bränne. Här hemma hittade jag på ett hygge bl.a. ek, oxel, alm och falsk fläder, vilka alla är lite ovanliga (speciellt oxel och alm), varför jag beslutade mig för att gallra kring just dem. Jag tog bort alla andra träd som växte in i deras kronor. Ja, jag högg t.o.m. bort lite extra till söder om varje träd så att deras kronor får ett litet extra hål med extra sol att breda ut sig i. Att bete sig så är kanske inte att ”låta naturen ha sin gång”, men nu är det ju permakultur vi pratar om här, inte ett totalt orört system. Dessutom finns det alldeles för ont om sälg, hägg, fläder och andra blommande buskar och träd i våra skogar. De är av stor vikt för en mängd arter, inte minst pollinerarna. Gynna dem, och du gynnar dig själv.

Om vi bara levde tillräckligt länge skulle vi även få se hur också de olika trädslagen - precis som smultron och hallon - hade sina upp- och nedgångar. Inte så att vi först skulle få se en björkskog som så småningom övergick i en barrskog. Nej, så monotont är det naturliga systemet mycket sällan. Men olika jordplättar skulle, beroende på hur hög- eller låglänta de var, hur torra eller blöta, vindutsatta eller i lä, uppvisa en sorts cykler. Björk, rönn och sälg tar i regel – i alla fall här där jag bor – kommandot från dag ett på hygget. De växer relativt fort och tätt och binder upp en massa solljus. Efterhand sker en sorts självgallring där vissa trädindivider växer om de andra, vilka i sin tur dör och blir till näring för de förstnämnda. Det är dock inte många andra träd som kan konkurrera med granarna när de väl börjat få fäste. Deras åretruntgröna grenverk skuggar övrig växtlighet, och dessutom försurar granar jorden i vilken de växer – något som inte gillas av så många andra arter.

Men detta betyder inte att granen alltid och på alla platser blir dominant. De klarar inte alls lika bra som alen att stå i väta. Tallen överlever ofta granen uppe på högre mark. Dess djupa rötter håller den fast i även ganska lös jord eller ren sand. Den kan stå och lura på en dominant gran i några hundra år och bara vänta på att denna ska falla i en storm. Sen sätter den fart. Sälgen biter sig i sin tur ofta fast i en glänta som bildats kring en öppen berghäll. Sen lutar den sig långsamt in i ljuset. Almen, eken och lönnen skapar som små fickor åt sig själv i skogen genom att förvägra granens och tallens frön att slå rot. Den väldiga mängd stora höstlöv som blir liggande på marken som tjocka mattor under dessa träd gör det svårt för barrträdsfrönas korta groddrötter att nå ner till jorden. Björken är alltid beredd att dyka upp i de gläntor som bildas när vi människor sågar eller vinden river. Det finns mängder av exempel. Alla träd – ja alla växter – har sina egna knep, och vinner sig därför sina utrymmen.

Under alla dessa olika ”epoker”, på alla de olika plättarna, med alla sina olika förutsättningar kan människor finna ”nytta”. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en enda vedartad växt i Sverige som människan inte lärt sig att dra nytta av i form av ved, slöjd- och byggnationsvirke. Inte heller får vi glömma alla de svampar och bär som dyker upp och försvinner tillsammans med de träd med vilka de står i förbund. Blåbär och trattkantareller är två exempel på populära arter av välkänd nytta för människan som båda behöver äldre barrdominerad skog för att ha en chans.

Hur ser det ut där just du bor? Är en art så dominant att alla de andra är klart missgynnade? Vad vill du gynna? Vad kan du gynna utan att något annat får stryka på foten alltför mycket?

- Johannes Söderqvist

I vedskogen

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den här artikeln är den första i en rad på temat Skogen i självhushållet. Och denna första text kommer att handla om den kanske enskilt största nyttan en självhushållare kan ha av sin lilla skogsplätt; veden. Olika sorters nyttor ska väl egentligen inte vägas mot varandra – bär, svamp och byggnadsmaterial i all ära, men förutsatt att man redan har en kåk att bo i så är det är svårt att tänka sig vad som på våra breddgrader i nytta kan konkurrera med att kunna bärga sin egen ved.

(Detta blir alltså inte en lika politisk text, med udden riktad mot de stora skogsbolagen och den svenska skogsbruksmodellen, som vanligen när det gäller mig, men lite gnäll ska jag allt lyckas pressa in även här.)

Ordet ved kommer sig av fornsvenskans vidher och betydde ursprungligen inte bränne utan skog. Än idag kan vi se detta i namn- och ordbildningar som t.ex. Tiveden, vilket översatt till nutidssvenska antagligen betyder något i stil med Tyrs skog (Tyr var en av de fornnordiska gudarna). Inte för att ordet veds etymologiska bakgrund har någon större relevans för det som ska avhandlas i den här artikeln, men det är aldrig fel att anknyta bakåt. Om inte annat sätter det veden i kontext: Det är trots allt skog – ett levande väsen – som vi sågar ner och eldar upp. Jag blir i alla fall mer ödmjuk av att tänka så medan brasan sprakar.

Alla som bor på landet och eldar med ved har tidigt fått lära sig att detta på intet vis är någon enkel syssla – det finns i stort sett hur många gubbregler som helst vilka omgärdar vedeldningens ädla konst, och ibland kan dessa förmedla en känsla av att det är någonting väldigt komplicerat man har att göra med. Så är det inte. Är veden bara torr så kan den också brinna. Människor har så vitt vi vet eldat i åtminstone två miljoner år och det finns ingen anledning till att det skulle ha blivit svårare de senaste 70. En lustig grej när det gäller de där ofta ganska tröttsamma och besserwisseriga vedgubbarna som mäter sin egen manlighet i hur hög vedstapel de lyckats bygga på gården är att de är helt historielösa. Det är bara under de senaste 75-100 åren som det här med ved har blivit en manlig syssla. Tidigare i historien har ved kopplats till spisen, matlagningen och hemmet, och betraktades således som en tydligt kvinnlig syssla. Machomannen med klyvyxan är alltså en ganska senkommen figur.

Nåväl, nu ska vi emellertid inte lägga mer tid på genusdiskussion och historia utan inrikta oss på vedskogen. Den vanligaste frågan man får från unga människor som letar efter ett ställe på landet är hur stor yta man behöver för att vara självhushållande på ved. Detta är en svår fråga som saknar ett enkelt svar. Allt beror på hur bördig jorden är, vilka trädslag som finns till hands, om skogen är gammal eller ung o.s.v.

Ofta har man om man som jag bott på landet större delen av sitt liv hört just de där vedgubbarna orera om vilket sorts virke som duger till ved. Det man vanligtvis då får veta är att det bara är björk som är gott nog. Har man haft oturen att köpa ett ställe med bara gran är man med andra ord i stort sett körd på vedfronten. Detta stämmer inte. Det finns för det första flera trädslag som har en mycket högre verkningsgrad än björk, och för det andra går det utmärkt att elda också med gran.

Ett kilo ved är alltid ett kilo ved, och innehåller alltid lika mycket energi. Den stora skillnaden mellan exempelvis gran och björk är enbart att ett kilo gran i volym räknat är mer skrymmande än ett kilo björk och alltså också tar större plats i vedboden. Är man äldre, om man har ledproblem eller något annat kroppsligt ont som gör att man inte kan hantera för tunga vedklabbar så kan lätta träslag som asp eller gran alltså vara att föredra. Likaså kan det vara överlägset tyngre trädslag för den som har ont om tid för själva torkningsprocessen. Grovt räknat gäller nämligen att tyngre ved torkar långsammare än lätt.

Vidare fyllde förr i världen de olika vedslagen olika funktioner i eldningen. Tallgrenar eller törved (kådfylld tallved) brinner väldigt aggressivt och är bra att starta upp en brasa med – de utgjorde äldre tiders braständare. Därefter matade man ofta med tunna aspsånor som även de tog sig väldigt lätt. När elden väl var i full gång kunde man i viss mån reglera värmen på spisen genom att mata med olika vedslag. Alla har väl t.ex. någon gång använt sig av ordet ”kaffeved”. Detta var tunna björkpinnar, vilka på grund av sin ringa storlek och höga energiinnehåll brann fort och hett. Spisen blev snabbt varm när man ville bju' på kaffi. Ville man ha en gryta puttrandes under lång tid föll det sig mer naturligt att mata med granved.

Har man således på sin mark en granplantage som ligger nära och bra till så finns det ingen anledning att inte ta åtminstone en del av sin ved ur detta förråd. I de flesta fall gör man allt som oftast dessutom ekologin en tjänst om man tunnar ur en sådan monokultur. Leta alltså gärna efter spiror av andra trädslag när du hämtar ved i din granplantage och hugg runt dessa. På så sätt hjälper du de små skotten på traven något i den hårda konkurrensen bland all gran.

Det enda förbehållet mot gran- och tallved är att deras aska inte är tjänlig som gödsel i trädgården. Barrträden tar upp tungmetaller när de växer och en stor del av dessa stannar om jag förstått det hela rätt kvar i askan – vilken alltså blir som en sorts svagt koncentrat. Jag har vänner som tar så allvarligt på detta att de lämnar in askan till sin lokala sopstation, men efter att ha diskuterat saken med en biolog gör jag som så att jag istället återför askan som näring till skogen.

De av er läsare som framställer egen biokol för trädgårdsbruk bör alltså också tänka på att inte använda barrved till detta, eftersom ni då eventuellt anrikar era trädgårdsland med tungmetaller.

Nu kanske det framstår som om jag hade något emot björken som ved. Inte alls. I Värmland där jag bor är det oftast det bästa trädslag som finns tillgängligt. Bästa då det som sagt tar minst plats och eftersom det växer i princip överallt. Dess bark, nävern, utgör ju också (jämsides med talletören) det bästa tändmaterial du kan tänka dig, och det får du på köpet. Av askan (som f.ö. är helt ok att slänga på trädgårdslanden) kan du dessutom göra lut, som du sedan kan använda som alternativ till köpe-tvättmedel.

Räknat i energitäthet finns det dock bättre ved än björken. Rönnen är lika hatad av de stora skogsbolagen som den är älskad av ekologin och av den kunnige vedentusiasten. Förutom att dess blomning och bär utgör föda för pollinerare och fåglar, och dess stam och bark utgör boplatser för en mängd arter så är dess ved ett av de bästa brännen man kan hitta i större delen av landet. Visserligen har den nära släktingen oxel, i likhet med ek, ask, alm och lönn, ännu högre energitäthet, men alla dessa trädslag vill man använda till annat än att elda med. I de södra delarna av landet är boken ett naturligare val än både björk och rönn.

En liten brasklapp är dock på sin plats: Skulle du ha turen att ha ett rönnbestånd på din mark; var då försiktig så att du inte tar ut för mycket. Det är en skatt som växer där, både ur ekologiskt och slöjdmässigt hänseende.

Om jag finge bestämma så skulle ingen elda med vare sig sälg eller gamla torrakor. Dessa är hemvist för hundra- ja kanske tusentals organismer. Sälgen – i det folkliga medvetandet personifierar den sly, och betraktas som ett ogräs – är t.ex. hem åt flera av våra fjärilsarter. Utan sälgen kan inte dessa älskade små sommarfåglar överleva. Den är också extremt viktig för många pollinerare då den på många håll i vårt land är den första växten att blomma. Vide är vårens frukost för många hundra arter. Låt dem stå kvar. Torrakor – eller egentligen all stående eller liggande död ved – utgör inte bara en mycket dålig värmekälla som för med sig risk för sotbrand, de är också på samma sätt som sälgen hem för ett nästan oräkneligt antal arter. Låt stå.

Den skog som möter de allra flesta som köpt något gammalt torpställe är dock - tyvärr – ur ekologisk synvinkel ganska dåligt sammansatt. Den består för det mesta av mer eller mindre ”välskötta” monokulturer i olika tillväxtfaser. Gran och tall dominerar på detta sätt i vårt land. Om man därför använder sig av en smula ekologiskt tänk när man tar ut sin ved kan man faktiskt hjälpa naturens egen läkning på traven.

Hugger man i en gran- eller tallplantage bör man som redan sagts leta efter de plättar där de andra undertryckta trädarterna försöker få fäste och försiktigt hugga små luckor där. Ta gärna reda på vilka trädslag som är mest missgynnade i det område där du bor och inrikta dig på att hjälpa deras telningar. Andra saker att tänka på kan vara att långsamt under årens lopp hugga ur gran och tall runt bäckar, åar och andra våtområden. Här kommer nämligen med största sannolikhet al, björk, sälg och andra lövträd att dyka upp av sig självt – och då har du ju både gynnat framtida vedproduktion och en bättre artsammansättning.

Om du redan från början skulle råka ha en väl sammansatt skog med alla möjliga trädslag, i alla olika åldrar så är mitt första tips – som går helt förbi veddiskussionen – att du ska vara extremt rädd om denna. Be en biolog komma och titta innan du gör någonting. Det samma gäller för riktigt gammal skog, av alla typer.

Ytterligare en faktor som spelar in i kalkylerandet av hur stor yta som behövs för att bli självförsörjande på ved är jordens bördighet. Bor du på mager mark kommer den självfallet inte kunna producera lika mycket ved som bördig. Ibland kan det vara svårt att veta om den jord man promenerar runt på är fet eller mager. Man kan bo i en landsända allmänt känd för sin höga bördighet, men ha oturen att efterträda en oansvarig skogsägare som utarmat sina jordar genom ett alltför ensidigt och hårdfört brukande.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur skogsägare kalhuggit mark med gammal fin grovvuxen skog - som man alltså skulle kunna utgå ifrån är bördig - för att därefter stå med ett hygge utan nästan någon tillväxt alls. Jord uppvisar olika grader av känslighet. Vissa områden har kalhuggits både två och tre gånger men allt som slår rot på den växer fortfarande så att det knakar, medan andra områden kan ha blivit utarmade redan efter första hygget.

Kort sagt är det svårt att ge ett enhetligt mått på hur stor yta man behöver för att bli självförsörjande på ved. Bor man i en monokultur med ek behöver man sannolikt inte mycket mer än ett par hektar. Men sannolikheten för att hitta ett sådant ställe är minimal, och skulle man göra det kunde man istället sälja utvalda delar av sin råvara till rätt köpare och använda en liten del av förtjänsten till att köpa ved av grannen. Det vore ju hemskt att se någon elda med ek.

Av avgörande betydelse är ju också husets storlek och vilken form av eldstad man använder. Ska man värma upp en kåk på 300 kvadrat med öppna eldstäder får man ha en vedbod stor som en hel lagård. Då bör man i första hand fundera på att se över själv uppvärmningssystemet. Bor man å andra sidan i ett normalstort hus som värms upp av en någorlunda modern värmepanna med akumulatortank så minskar också behovet av skogsyta ganska drastiskt.

Jag skulle gissa att man, om vi räknar på normalbördig mellansvensk granblandskog, för att trygga den egna vedförsörjningen hamnar någonstans mellan 5-10 hektar. Det funkar nog med ett något mindre område, men då riskerar man att långsamt försvaga ekologin och suga bördigheten ur jorden.

Som i alla former av skogsbruk gäller försiktighetsprincipen och att man i första hand älskar skogen som den är, levande, och inte enbart ser den som en produkt; spånplattor, pappersmassa eller ved. Om du ägnar mycket tid i skogen utan låta dig tvingas av några lutheranska krav på oavbruten fysisk verksamhet så kommer du efter ett tag högst sannolikt också att veta vad du kan göra. Vidhern visar vägen till veden.

- Johannes Söderqvist

Utvidga rödlistan – årets julklapp?

Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen OM-omstallning.

I Sverige finns runt 2100 arter som är mer eller mindre hotade av skogsbruket. När man tar bort skogen så tar man också bort arternas habitat dvs. hela den miljö de lever i och av. Ungefär som om man för en modern människa skulle ta bort bil, dagis, butiker, pengar, ja hela samhället egentligen, samt även avlägsnat nästan alla andra människor. Jag skulle vilja hävda att de ytterst få svenskar som idag lever på och av landsbygden också är en sorts utrotningshotad art.

Historiskt perspektiv: Skogen, som en gång var allas, som inte kunde ägas, togs ifrån oss under förevändningen att den nu blivit någons privata egendom – Kungen, herremannens, patronens. På slingrande vägar har den därefter hamnat i händerna på våra nuvarande skogsindustrijättar. Många av de plättar som trots allt stannat kvar i ägo hos någon lokal bonde, stals genom baggböleriet. Borde inte dessa landområden lämnas tillbaka till ursprungsbefolkningen, eller kanske i formen av en allmänning till byn ifråga? Den stora frågan är i alla avseenden hur mark som denna fortsatt kan anses vara bolagens rättmätiga ägodel. Andra folk som i historien utsatts för övergrepp eller blivit bestulna av en övermakt har faktiskt ibland fått tillbaka sina landområden, eller åtminstone fått en officiell ursäkt.

Skogsarbetarna. En gång var de hundratusen. En gång var de fackligt anslutna, och kunde på den vägen även (ibland) komma överens med miljörörelsen. Idag är de flesta maskinförare ”fria” entreprenörer. Skuldtyngda under mångmiljonbelopp tvingas de låta maskinerna gå så mycket det bara är möjligt, om möjligt dygnet runt. De ser naturligtvis inte så särskilt positivt på en sådan som jag. En ”miljömupp och trädkramare” som vill skydda en betydande del skog från avverkning. Men om vi ska vara ärliga så är det inte jag som är deras största fiende. Fienden tog skogen ifrån oss alla. Fienden tvang oss att bli ”skogsarbetare” i samma stulna skogar. Fienden krossade senare även fackföreningsmakten genom att ge samma skogsarbetare det frikostiga erbjudandet att bli egna företagare, som nu tvingas konkurrera med varandra. Det är samma fiende som ständigt sår split mellan mig och snubben i maskinen och får oss att tro att vi tillhör skilda läger. Jag och skogsarbetaren bråkar vid pyramidens bas, och glömmer hela tiden bort att titta upp mot toppen.

De mindre skogsägarna är lurade in i ett system med stora driftskostnader för avverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring etc. På sikt äts nästan hela vinsten från en kalhuggning upp av de efterföljande åtgärderna. Men systemet med kalavverkning gynnar massaindustrin som för en mycket billig peng får allt det klenvirke som inte duger till timmer.

FSC, Forest Stewardship Council, är ett certifieringssystem som ger sig ut för att garantera ”ett ansvarsfullt bruk av världens skogar”. Ett skogsbrukets kravmärke kan man säga. En stor del av den svenska skogsindustrin är certifierad enligt svenska FSC. Detta ska innebära att urskog, eller urskogsliknande biotoper och gammelskogar aldrig huggs, att kantzoner mot vatten respekteras, osv. När man som konsument köper en FSC-märkt vara ska man också - åtminstone enligt de certifierade bolagen själva - kunna vara säker på att de olika ursprungsbefolkningar som kan tänkas vara berörda av skogsbruket, har fått inflytande. I Sveriges fall handlar det om samerna.

Själv tillhör jag dock södra Sveriges ursprungsbefolkning – eller om man så vill Europa och världens ursprungsbefolkning. Måste jag fördenskull betraktas som en hemlös förvaltare av moderniteten? Har jag ingen kultur? Varför visas jag ingen hänsyn? Anses mina heliga platser, bäckar, stigar och fornlämningar (varav vilka runt 50 % redan skadats av industrins framfart) som mindre viktiga än samernas? Observera att jag inte på något vis vill göra detta till en fråga mellan samer och sörlänningar – samernas rättigheter till sitt land borde utökas än mer. Säg mig bara: Varför har jag som svensk inbyggare inte rätt att påverka ett ingrepp i min närmiljö som i ett enda oåterkalleligt ögonblick kan förändra hela min livssituation? ”Mina” svampställen, ”mina” vandringsstråk, ”mina” älskade träd … alla kan de tas från mig utan att jag har ett endaste jävla dugg att säga till om.

Alla människor, ursprungsfolk eller bara folk i allmänhet, av vilket ursprung som helst, boende på en plats nära, eller med anknytning till en skog, alltså ALLA, har väl känslor för dessa saker, värda att respektera?

FSC-reglerna borde alltså formuleras om. Men framför allt efterlevas! I själva verket är det ju så att den sociala hänsyn som det talas så fint om i beskrivningarna av FSC nästan aldrig visas berörd lokalbefolkning. I bästa fall infinner sig bolagsfolket till det rådslag som lokalbefolkningen enligt FSC-systemet har rätt att kalla till, för att därefter högaktningsfullt strunta i deras krav. (I Sverige har hittills ytterst få skogsområden utanför tätorterna sparats av ”sociala skäl” när befolkningen bett om det.)

Det vore alltså från industrins sida på sin plats med en fet ursäkt till alla Sveriges ursprungsbefolkningar, samt lika feta och på pränt fästa löften om att man aldrig någonsin mer kommer att köra över lokalbefolkningen i något avseende.

Vi är alla inneboende i den väldiga skog som sträcker sig från Norges västkust, över Rysslands vida inland och ända ut till New Foundlands östspets. Det viktigaste är faktiskt inte att den skogen certifieras. Det viktigaste är att den får fortsätta att vara levande. Kan FSC hjälpa till med det? I dagsläget ser det inte så ut.

Man kan faktiskt också se på certifieringshysterin (krav, ursprungsmärkt, rain forest alliance, rättvisemärket m.fl.), hela mängden av små märkningar som just nu exploderar på våra butikshyllor, som ett utslag av en ganska osund omfördelning av ansvar: Helt plötsligt har det blivit konsumentens ansvar att köpa den ”moraliska varan”, och inte producentens ansvar att låta bli att tillverka den ”omoraliska varan”. Burhöns eller inte, det har blivit mitt ansvar som kund, och inte en fråga för personen som faktiskt plågar djuren. Borde inte det grymma och det förödande vara förbjudet i första rummet? Varför har vi inte lagar som, i fallet med äggen förbjuder burhöns, och i fallet med skogen förbjuder skövling?

Bolagens skogar är inte deras. De är stulna. Precis som Kronans skogar också är det. De stals från oss under en lång period som spänner från Gustav Wasas konfiskationer av väldiga landområden, fram till 1990-talets grundlagsskydd av äganderätten. I normala fall, när inte tjuven är en miljardindustri utan en vanlig medborgare, så brukar man resonera som så om sådant som är stulet att det skall lämnas tillbaka till den bestulna. Sedan får brottslingen vanligen sitta inne ett tag eller pröjsa böter – i synnerhet om det stulna godset, i likhet med våra förödda svenska skogar, blivit skadat.

Nåväl, jag kan tänka mig att låta hela saken bero, förutsatt att vi nu en gång för alla löser den här samhälleliga stressknuten tillsammans. Bolagen, kronan, kyrkan och staten kan lämna tillbaka alla de områden som har sitt ägandeursprung i omoraliska historiska konfiskationer samt alla de områden de köpt för en kanna brännvin; be landsbygdsbefolkningen om ursäkt för hundratals år av stöld, utsugeri, våld och förtryck, samt slutligen avsätta alla äldre skogsområden som fortfarande därefter är i deras ägo till reservat.

Ni skrattar? Åt mitt högmod? Jovisst twistar jag retoriken lite extra, men det är faktiskt värt att tänka på att den här tanken om att ”gottgöra för den ursprungliga stölden” är en fråga som betraktats som en högst seriös sådan av de flesta europeiska länder – utom Sverige. Mer eller mindre forcerade jordreformer har också förekommit nästan överallt – utom i Sverige. Faktum är att i det förmodat socialistiska 1900-tals-Sverige har storgodsen bara blivit större och större och bolagen fått en nästintill oinskränkbar makt. Här har man från statens och storföretagens sida satsat hårt på att hjälpa de stora att konkurrera ut de små. Till och med det annars så konservativa Storbritannien ligger långt före oss när det gäller jordreformer. Detta är en fråga som andra länder många gånger löst redan för ibland mer än hundra år sedan.

(En kuriös detalj, som inte har direkt med skogsfrågan att göra, men som ändå ger en bra bild av hur långt efter vi ligger när det gäller reformer inom jordägande är att Sverige, som enda land i världen, har kvar ett flertal fideikomisser.)

Sveriges bolagsskogar borde göras om till allmänningar i stiftelseform, med klara regler för hur lokalbefolkningen får bruka den – hyggesfritt. Områden med hög biologisk rikedom skulle sparas helt under så lång tid att arterna hann sprida sig. Återigen kunde varje by ha ett eget sågverk och flera skogsentreprenörer. Den massaved industrin behövde skulle de få köpa av oss, till vårt pris.

Jag är övertygad om att jordreformer kommer att äga rum. Förr eller senare. På ett någorlunda smidigt vis eller på ett högst otrevligt vis. Efterhand som energin, råvarorna och hela samhällets drift blir dyrare så kommer folk att försöka hitta framkomliga livsvägar på nya och annorlunda sätt – med eller utan etablissemangets hjälp. Här kommer skogen att spela en nyckelroll. Vore det inte en ”årets julklapp” värd att hugfästas, att staten helt enkelt gav tillbaka skogen till dem som bor i den? Nu.

Om vi som land verkligen ville göra någonting för klimatet, den biologiska mångfalden, för demokratin och rättvisan så vore skogen den ultimata arenan. Ingen, vare sig bland skogsaktivisterna eller i den bredare miljörörelsen, är emot att landsbygdens folk ska få bruka den skog som omger dem. Det är bara tragiskt att se när debatten styrs in i en fåra där miljörörelse står mot skogsbonde. Den borde stå mellan klimat- och biodiversitetsforskare och skogsindustrin.

Kattrakandet om jordens minskande resurser kommer bara att öka under de kommande årtiondena. Det är i princip alla som satt sig in i frågan eniga om. Den stora frågan och som i mångt och mycket kommer avgöra hur framtiden kan se ut för oss, landsbygdens befolkning, är om vi lyckats bevara de sista artrika skogarna. Vi kommer nämligen att behöva ett resilient ekosystem och inte åkrar med blivande direktreklam. Skogar, inte fiberplantager. Desto fler av dessa habitat som får stå kvar, desto lättare blir det även för vår egen rödlistade art – den skogslevande människan – att överleva.  

* Johannes Söderqvist - frilansande skribent i tidningarna OM-omställning som ovanstående artikel är hämtad ifrån, samt Tidningen Kulturen. 

(Om du gillar den här bloggen kan du använda prenumerationsknappen till höger.)