Skogen - den ursprungliga permakulturen

(Artikeln först publicerad i den utmärkta tidskriften OM-omställning.)

Permakultur är, skulle man kunna säga, läran om det självuppehållande systemet, om hur man kan ta del i och gynnas av ett kretslopp istället för att leda bort dess ström så att den slutar flöda och dör. Metoden kan tillämpas på såväl jordbruk som på fotbollslaget som behöver ett hållbart system för att få alla spelarna att komma överens. Det handlar om att tänka i kretslopp istället för i raka rader. Det är inte svårt när man väl börjat få in schvungen, men till en början är det ovant för de allra flesta som fötts in i vår linjära återvändsgrändskultur – det var det i alla fall för mig. Den allra vanligaste tillämpningen av de permakulturella principerna är dock inte inom sportens utan trädgårdsodlingens domäner. Om man överhuvudtaget har hört talas om permakultur så är det nog också oftast i detta sammanhang. Men vill man verkligen förstå vad den här filosofin handlar om gör man helt rätt i att lära sig somligt om det ursprungliga ekosystemet Skog, som ju fanns här långt innan alla odlingsbäddar och fruktlundar.

Om man i likhet med så många omställare är intresserad av permakultur så är det otroligt gynnsamt att även ha fått förmånen att jobba med skog. Kunskaper om skogen gör en faktiskt också till en bättre trädgårdsodlare. När jag för några år sedan åt ett studieförbund höll i en kurs om trädgårdsodling och självhushåll inledde vi med att tillbringa de första tre gångerna i skog och marker. Hela Sverige nedanför fjällgränsen har nämligen en gång varit skog. För att ge en talande bild skulle man kunna säga att om marken själv fick välja hur dess liv skulle te sig så vore den genomflätad av svampmycel och rötter. Den skulle vara beklädd med träd, buskar, mossor, död ved, ljung, gräs, örter … Ingen jord i Skandinavien ”vill” vara åker, trädgårdsland eller gräsmatta.

Betänker man detta så hamnar alla gröna märkningar i affärerna och allt snack om ekologiskt jordbruk i en helt ny dager. Allt brukande är ett ingrepp - en störning. Det finns inget ”ekologiskt” jordbruk – åtminstone inte om man med ordet ekologi avser att naturens alla kopplingar och återkopplingar förblir obrutna. Odling är onaturligt.

Permakulturen som metod har sitt ursprung i att försöka efterlikna det naturliga systemet på ett sätt som även gynnar människan. Men för att kunna skapa ett system som gynnar livet måste vi ha kunskap om det ursprungliga systemets – skogens - funktioner.

Jag har fått glädjen att sköta om ett skogsskifte på ungefär 25 hektar. Det är inte min skog, men ägaren har gett mig tillåtelse att bruka och sköta den. Här tar jag ved åt mig och ägaren, samt vid behov en del virke för avsalu. Hela detta skifte utgör ett exempel på störd ekologi, eftersom all skog varit brukad. Stora delar av ägorna är dessutom rena granplantager och är alltså egentligen i första hand mest att likna vid en sorts jordbrukslandskap snarare än skog. (Med nära 99 procents säkerhet så är det också så dina marker ser ut käre läsare.)

Mitt arbete med området har, förutom de små skoporna ved och timmer jag tar ut, kommit att bestå i att 1.) låta vara, och 2.) att återställa.

De relativt små ytor som uppvisar en någorlunda naturlighet (med träd i olika tillväxtfaser, stående och liggande död ved, någorlunda variation av arter etc.) har vi helt enkelt låtit vara ifred. Planen är också att dessa områden ska få fortsätta vara fredade från all form av bruk även i framtiden. Men när det gäller restaureringsytorna finns det däremot en hel del att säga. Dessa områden utgörs av två typer; antingen plantager, eller rena hyggen med återväxt av varierande ålder. För att förenkla det hela litet skulle man kunna säga att arbetet med plantagerna består i att bryta upp monotonin genom mycket försiktiga gallringsåtgärder, medan arbetet med hyggen består i att - ursäkta - inte göra ett skit. Det normala efter att man kalhuggit är ju tyvärr att man planterar och sedan röjer och gallrar tills man fått en monoton virkesåker, perfekt för ett nytt hygge. Inom permakulturen tänker man annorlunda. Ur naturens synvinkel är det bästa att låta hygget vara ifred. Du kommer att få se och ta del av något ganska unikt, som inte många människor idag får se, nämligen den naturliga successionsordningen.

Successionsordning avser den följd i vilket någonting efterträds av någonting annat. Så har t.ex. Bernadotteättlingarna till Karl XIV Johan följt på varandra i succesion, ända fram till vår nuvarande kung. Påvarna följer i succesion på Petrus. I skogssammanhang handlar det naturligtvis inte om sådana högheter utan om begrepp som t.ex. ”pionjärarter” och ”klimaxarter”. På mina breddgrader, i västra Värmland, är det första som invaderar ett nytt hygge olika sorters gräs samt smultron, och de tidigaste spöna av björk och rönn. Därefter, samtidigt som de små lövträden växer sig större, kommer hallon i mängder. Sedan ormbunkar i större mängder. Till sist, åren strax innan träden på allvar börjar dominera igen, kommer de riktigt höga gräsen. Knutet till vart och ett av dessa stadier finns naturligtvis också en hel del andra arter: fåglar, betare av olika slag, larver och insekter.

Förutom att alla dessa olika arter under sin givna tid tillåts ta sitt utrymme så får vi också en enormt mycket större artbredd när träden väl börjat ta över och etablerar sig igen. I den normalt ”skötta” plantagen finner vi bara ett fåtal arter, medan man på ett västvärmländskt hygge som lämnats ifred under 10-15 år, förutom de vanliga tall och gran, också kan hitta rönn, björk, al, sälg, hägg, ek, lönn, olvon, try m.fl. arter. Har man lite tur: oxel, alm, ask, lind, vildapel …

Det kanske låter som att jag här propagerar för kalhyggesbruk. Så är det naturligtvis inte. Det finns så många andra bieffekter av ett hygge – inte minst att de har en mycket negativ klimatpåverkan. Vad jag menar är att om man skulle ha oturen att ärva eller köpa ett hemman med ett eller flera hyggen på så gör man faktiskt bäst i att låta vara. Och medan träden långsamt växer tillbaka så kan vi människor dessutom dra nytta av alla de olika stadierna.

- Smultron- och grässtadiet. Förutom den uppenbara fördelen med att ha ett stort smultronfält till förfogande så kan man också använda ett hygge som betesområde för sina djur, om man har sådana. De gillar många av de olika gräs som kommer att skjuta fart så fort träden är borta. Utgörs hygget av en före detta åker eller äng som planterades igen någon gång efter andra världskriget så kan man vara ganska säker på att en rad gamla ängsörter kommer att börja spira. Höskallra, Johannesört, Humleört och många andra växter kan ha dvalat under granarnas mörker i 50, 60, 70 år. Det kommer dina kor eller får att digga.

- Jag behöver väl knappast precisera hur man kan dra nytta av hallonstadiet. Jag och min fru plockade på två närliggande hyggen årligen uppemot 20 kg hallon varje säsong under denna period. För de av er som är intresserade av flätning är detta också ett intressant stadie. Genom att skära ner en del av de sälg- och hasselbestånd som nu börjar skjuta fart kan man få dessa att sprida sig mera. De smala och raka spöna kan man sedan använda till att fläta korgar eller kanter till någon rabatt med. Man bör dock alltid lämna mer än man tar.

- Ormbunkstadiet. När jag kallar det ormbunkstadiet så är det en sanning med modifikation. Egentligen borde jag skriva örnbräkenstadiet, för det är nämligen bara denna specifika ormbunke det är fråga om. Den kommer i ofantlig mängd och skuggar marken under sig så effektivt att ibland inga andra växter orkar tränga igenom. Som tur är har den flera goda användningsområden. Ormbunkar är fulla av en mängd mineraler och spårämnen som vissa – många – andra växter ibland kan lida brist på, inte minst kisel som ju är en mycket viktig mineral inom all odling. Därför slår jag varje år några hundra kilo örnbräken och lägger i komposten eller använder direkt i täckodlingen – gärna då runt sådana växter som t.ex. rot- eller stjälkselleri, vilka har ett stort behov av just kisel. Örnbräken kan också torkas i små högar eller i hässjor och användas som strö åt djuren istället för halm.

- Under hela denna långa period, från smultron- till ormbunkstadie, går det alldeles utmärkt att låta djuren beta på marken. Det finns naturligtvis också flera andra faktorer att dra nytta av än bara de som jag nämnt här. Men nu har vi kommit till det stadie där träden återigen börjar bli dominanta, då vi återigen börjar tänka på ytan som en skog. Nu kan man faktiskt börja ta ut en och annan vedbit ur den. På en typisk mellan- eller nordsvensk jordplätt borde nu björk, rönn och gran ha börjat bli de vanligaste träden. Man behöver med andra ord inte vara så rädd för att just dessa ska konkurreras ut av andra trädslag. Om man alltså vill gynna de träd som inte riktigt hänger med i konkurrensen så kan man passa på att samtidigt ta ut lite bränne. Här hemma hittade jag på ett hygge bl.a. ek, oxel, alm och falsk fläder, vilka alla är lite ovanliga (speciellt oxel och alm), varför jag beslutade mig för att gallra kring just dem. Jag tog bort alla andra träd som växte in i deras kronor. Ja, jag högg t.o.m. bort lite extra till söder om varje träd så att deras kronor får ett litet extra hål med extra sol att breda ut sig i. Att bete sig så är kanske inte att ”låta naturen ha sin gång”, men nu är det ju permakultur vi pratar om här, inte ett totalt orört system. Dessutom finns det alldeles för ont om sälg, hägg, fläder och andra blommande buskar och träd i våra skogar. De är av stor vikt för en mängd arter, inte minst pollinerarna. Gynna dem, och du gynnar dig själv.

Om vi bara levde tillräckligt länge skulle vi även få se hur också de olika trädslagen - precis som smultron och hallon - hade sina upp- och nedgångar. Inte så att vi först skulle få se en björkskog som så småningom övergick i en barrskog. Nej, så monotont är det naturliga systemet mycket sällan. Men olika jordplättar skulle, beroende på hur hög- eller låglänta de var, hur torra eller blöta, vindutsatta eller i lä, uppvisa en sorts cykler. Björk, rönn och sälg tar i regel – i alla fall här där jag bor – kommandot från dag ett på hygget. De växer relativt fort och tätt och binder upp en massa solljus. Efterhand sker en sorts självgallring där vissa trädindivider växer om de andra, vilka i sin tur dör och blir till näring för de förstnämnda. Det är dock inte många andra träd som kan konkurrera med granarna när de väl börjat få fäste. Deras åretruntgröna grenverk skuggar övrig växtlighet, och dessutom försurar granar jorden i vilken de växer – något som inte gillas av så många andra arter.

Men detta betyder inte att granen alltid och på alla platser blir dominant. De klarar inte alls lika bra som alen att stå i väta. Tallen överlever ofta granen uppe på högre mark. Dess djupa rötter håller den fast i även ganska lös jord eller ren sand. Den kan stå och lura på en dominant gran i några hundra år och bara vänta på att denna ska falla i en storm. Sen sätter den fart. Sälgen biter sig i sin tur ofta fast i en glänta som bildats kring en öppen berghäll. Sen lutar den sig långsamt in i ljuset. Almen, eken och lönnen skapar som små fickor åt sig själv i skogen genom att förvägra granens och tallens frön att slå rot. Den väldiga mängd stora höstlöv som blir liggande på marken som tjocka mattor under dessa träd gör det svårt för barrträdsfrönas korta groddrötter att nå ner till jorden. Björken är alltid beredd att dyka upp i de gläntor som bildas när vi människor sågar eller vinden river. Det finns mängder av exempel. Alla träd – ja alla växter – har sina egna knep, och vinner sig därför sina utrymmen.

Under alla dessa olika ”epoker”, på alla de olika plättarna, med alla sina olika förutsättningar kan människor finna ”nytta”. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en enda vedartad växt i Sverige som människan inte lärt sig att dra nytta av i form av ved, slöjd- och byggnationsvirke. Inte heller får vi glömma alla de svampar och bär som dyker upp och försvinner tillsammans med de träd med vilka de står i förbund. Blåbär och trattkantareller är två exempel på populära arter av välkänd nytta för människan som båda behöver äldre barrdominerad skog för att ha en chans.

Hur ser det ut där just du bor? Är en art så dominant att alla de andra är klart missgynnade? Vad vill du gynna? Vad kan du gynna utan att något annat får stryka på foten alltför mycket?

- Johannes Söderqvist